Omstrukturering av industriforskningsinstituten

Fru talman! Tekniska uppfinningar har varit den viktigaste faktorn för tillväxt under hela 1900-talet. När det gäller vårt lands ekonomiska tillväxt - det som är själva förutsättningen för att vi ska klara det välstånd som vi vill värna om - måste Sverige vara världsbäst när det gäller konkurrenskraftiga villkor för företagande och investeringar. Forskning och teknisk utveckling har en nyckelfunktion, och det är avgörande för svenska företags konkurrenskraft att tillräckliga resurser satsas på behovsmotiverad forsk- ning. På forskningsområdet har vi mycket som vi kan glädja oss över och vara stolta för. OECD har studerat den industrirelaterade forskningen och kommit med intressanta rapporter under hela 1990-talet. De se- naste studierna visar att Sverige inom flera områden ligger i täten som forskningsnation i dag. Enligt OECD är svensk forskning störst i världen som andel av BNP. Sverige satsar nästan 4 % av BNP på forskning. Sverige ligger också i topp när det gäl- ler antalet patent. Enligt samma OECD-rapport har vi dessutom mest riskkapital per capita av alla. Trots detta lysande utgångsläge har Sveriges BNP utvecklats sämre än i nästan alla andra OECD-länder under de senaste tio åren. Vi ligger nere på elfte plats i EU. Trots att vi ligger i topp när det gäller patent saknas förmåga och incitament till att omsätta upp- finningarna i produktion. OECD har också visat att Sverige ligger mycket lågt när det gäller forskningsintensiteten i mindre och medelstora företag. Bland 25 länder återfinns Sverige på tredje plats från bottennivån. Vi ligger långt sämre till än våra nordiska grannländer när man jämför forskningsandelen hos de mindre företagen. Vi drar alltså inte nytta av alla de fördelar som vi har. Synar man siffrorna bakom forskningssatsningar- na visar det sig att näringslivet står för tre fjärdedelar av Sveriges forskningssatsningar, vilket motsvarar ca 3 % av BNP. Av denna forskning står fem företag för 80 %, nämligen Ericsson, Astra, ABB, Volvo och Pharmacia Upjohn. Den resterande delen svarar i huvudsak de övriga storföretagen för. Mindre och medelstora företag har en mycket begränsad forsk- ning och utveckling. Enligt OECD är Sverige mindre bra på att överfö- ra kunskap via teknik till nya företag. Sverige ligger på 14:e plats i detta hänseende. Vårt land klarar dåligt att stimulera företag som är teknologibaserade. Här spelar de fria forskningsinstituten en viktig roll. Den tillämpande forskningen i världen sker i första hand, precis som i Sverige, i industrin. Som god tvåa kommer de fristående industriforskningsin- stituten. Den svenska industriforskningssektorn är liten jämfört med omvärldens. Kunskap och kompetens är av strategisk betydelse för företagens konkurrenskraft, och behovet av stän- dig kompetensutveckling ökar. Industriforskningsin- stituten har en mycket viktig roll som nätverksbygga- re mellan företag och mellan universitet och högsko- lor. Forskningsinstituten är särskilt viktiga för de små och medelstora företagen som inte har möjlighet att hålla sig med egna teknikavdelningar. Regeringens hantering av frågan om medel till den industrirelaterade forskningen har kännetecknats av kortsiktighet och ryckighet. Statens agerande ska- pade stor oro i Forskningssverige vid omvandlingen av myndighetsstrukturen. Frågan är om det över hu- vud taget gjordes någon konsekvensanalys. Innovationspolitiken hamnade i kris innan den ens börjat. Under våren kom alarmerande signaler om att en minskning av anslaget till industrirelaterad forsk- ning och innovationsskapande verksamhet för mindre företag och för europeiskt forskningssamarbete riske- rade medföra att viktiga delar av svensk industri- forskning skulle tvingas att monteras ned. Stor osä- kerhet rådde, och industriforskningsinstituten såg sin framtid direkt hotad. Efter alla oroande signaler beslutade näringsut- skottets utvärderingsgrupp, NUR, att försöka klargöra fakta angående institutens finansiering. Efter ett ganska snårigt arbete och med många motsägelsefulla uppgifter kan jag bara konstatera att mycket av det tumult som varit hade kunnat undvikas om regeringen haft bättre framförhållning och bättre planeringsför- måga. Vi moderater kritiserade regeringen för det oge- nomtänkta sätt på vilket man ändrade myndighets- strukturen. Det klargörande om industriforskningsin- stituten som regeringen äntligen kommit med i och med det förslag som är föremål för dagens debatt, borde ha gjorts före tillskapandet av den nya myndig- hetsorganisationen och Vinnova. Industriforskningsinstituten är viktiga, och de måste garanteras en långsiktig statlig grundfinansie- ring även efter kontrollåret 2005. Samtidigt är förank- ringen i näringslivet en självklar grundförutsättning för institutens existens. Även forskningsinstitut är utsatta för konkurrens. En kritisk massa av kluster är vidare avgörande för att forskning ska kunna utnyttjas och spridas mellan företagen och skapa ekonomisk tillväxt genom produktion. Det krävs alltså både när- het och täthet. Den omstrukturering av instituten som regeringen föreslår är befogad, och ekonomiskt stöd i den pro- cessen behövs. Men det är inte statliga pekpinnar som ska styra denna förändring. Detta klarar instituten och näringslivet av ren självbevarelsedrift. Omstrukture- ringsprocessen är för övrigt redan i gång. Fyra av Sveriges största institut för tillämpad forskning har slagits samman. Målstyrningen mot de angivna forskningsområde- na bioteknik, informationsteknik, elektronik och materialteknik samt kunskapsfrämjande projekt som berör svensk basindustri är vi överens om. Jag vill särskilt understryka det som vi också skri- ver i betänkandet om att detaljstyrning bör undvikas. Från statens sida, vid utformningen av regleringsbre- ven, måste detaljstyrning undvikas. Utskottet är också helt enigt om behovet av uppföljningar och utvärde- ringar som ska delges riksdagen. Men kraftfulla åtgärder måste också till för att komma till rätta med Sveriges akilleshälar. Sverige ligger dåligt till när det gäller de mindre företagens forskningsandelar. Detta är ett problem som Vinnova måste engagera sig i genom att utarbeta ett program för att öka de mindre företagens forskningsintensitet. Men detta är också ett allvarligt problem som staten borde engagera sig i mer övergripande. Rege- ringen borde analysera orsakerna och genom benchmarking ta reda varför andra länders företag forskar mer än svenska. Varför förmår Sverige inte att dra nytta av våra framsteg? Varför misslyckas vi när det gäller att omsätta en världsledande position inom patentområdet till produktion? Vad är det som hindrar akademiskt entreprenörskap? Det är ju så vanligt förekommande i exempelvis USA. Är det de negativa attityderna till företagande och entreprenörskap som socialdemokratin står för som spelar in? Är det brister i incitamentsstrukturen som skapats genom en långvarigt allmänt småföretagaro- vänlig politik som är orsaken? Är det de hämmande skatterna och betungande regelsystemen som brom- sar? Teknikutveckling har varit och är den viktigaste tillväxtfaktor såväl för Sverige som för vår omvärld. Det är därför oroande att Sverige är det enda land i världen där utbildningsnivån i naturvetenskap och teknik sjunker. Bristen på utbildade lärare i skolsys- temet är alarmerande. Färre söker till tekniska hög- skolor. Dessa oroande fakta borde ge regeringen mardrömmar. Regeringen borde analysera svagheterna i det svenska systemet och utarbeta en strategi för att stär- ka incitamentsstrukturen. Syftet ska vara att fler ska finna det mödan värt att bli entreprenörer och företa- gare och att redan verksamma företag ska vilja ex- pandera bl.a. genom forskning. Särskilt bråttom är det att utarbeta en strategi för att få en större svensk andel av EU:s forskningsmedel. För att bädda för ett fram- gångsrikt svenskt deltagande i EU:s sjätte rampro- gram måste regeringen agera omedelbart. Enligt upp- gift har flera institut och universitet av kostnadsskäl lågprioriterat förberedelserna inför det nya rampro- grammet. Det sjätte ramprogrammet kommer att bli mycket omfattande - 17 miljarder euro under en femårsperi- od. Ska Sverige få ordentlig utdelning inom detta måste arbetet i institut, universitet, högskolor och företag börja nu. Nätverk och Centers of Exellence behöver byggas upp, och projekt behöver förberedas. Svenska institut, universitet, högskolor och företag måste hitta sina EU-partner nu. Ska svenska företag kunna spela med måste medel för svensk motfinansi- ering i tillräcklig mängd också finnas tillgängliga. Den 1 januari 2003 ska förarbetet vara gjort. Det är bara drygt ett år fram till dess. Regeringen säger att staten har en betydelsefull roll att främja deltagande i EU:s ramprogram, men här räcker det inte med vack- ra ord i en proposition. Regeringen och Vinnova bör högprioritera denna fråga. Regeringen har ett ansvar för att Sverige ska kunna delta fullt ut. Dessutom har man ett ansvar för att uppdraget till Vinnova ges rimliga förutsättningar att lyckas. Med detta yrkar jag bifall till den gemensamma borgerliga reservationen.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till den borgerliga fyrpartireservationen. Alla är vi intresserade av och vill ha en god väl- färd, även om vi kanske definierar innehållet i be- greppet välfärd lite olika. Men oavsett det ska välfär- den betalas. Och vad vi än i det här huset beslutar så är det till slut de varor och tjänster svenska folket producerar i gruvor, stålverk, sågverk och industrier liksom i kontor, forskarlaboratorier och tankesmed- jor som skapar de ekonomiska resurserna för oss att betala för välfärden. I historiens backspegel kan vi se hur samhällets resurser har växt från bondesamhällets naturahushåll- ning till det moderna samhällets alltmer sofistikerade system - på gott och ont. Vi ser att det är omkring de människorna som har förmågan att tänka nya tankar, de kreativa, de innovativa och entreprenörerna som det i alla tider har skapats resurser. Jag säger "de människorna", i pluralis, eftersom det vanligen är så att forskarens upptäckt måste vidareförädlas till en produkt som kan tillverkas och säljas och på så sätt skapa resurser för finansiering av den gemensamma välfärden. Vårt lilla land behöver ta till vara hela den mångfald av begåvningar som vi har i form av teore- tiker såväl som hantverkare, enstöringar såväl som "klusterbegåvningar" för att vi ska kunna hävda oss i en alltmer globalt medveten värld. Fru talman! Vi ska i dag fatta beslut om förutsätt- ningarna för viktiga delar av våra möjligheter att förenkla kontakterna, rentav överbrygga ett gap, för små företag att ta del av forskning och utveckling. Ofta bedrivs denna i en för många småföretagare främmande akademisk miljö. Industriforskningsin- stituten har här en mycket viktig funktion. I reserva- tionen diskuteras detta. Vi påpekar att "öppna och kreativa mötesplatser där forskare, entreprenörer och beslutsfattare kan mötas måste skapas". I kristdemokraternas kommittémotion tar vi upp frågan om att de mindre instituten, som det heter i propositionen, bör omstruktureras "med målet att skapa en flexibel och effektiv struktur med ett färre antal starka institut som är konkurrenskraftiga inter- nationellt och har en stark förankring hos näringsli- vet". Vi har inget emot större och starkare institut i sak, men det goda får inte bli sin egen fiende. Jag vill här visa på det faktum att ett litet forskningsinstitut som t.ex. Glasforskningsinstitutet i Växjö med sina 16 medarbetare faktiskt leder glasforskningen i Europa. Medlemsföretagen finns över hela Europa och över hela världen, och chefen, Stellan Persson, är adjunge- rad professor vid Växjö universitet. I GLAFO har de små medlemsföretagen ett mycket aktivt kunskapsutbyte med de stora koncer- nerna i branschen och därmed runtom i stora delar av världen, detta trots att den statliga grundfinansiering- en till GLAFO upphörde redan 1982. I stället för att slå ihop detta lilla men aktiva forskningsinstitut med något annat borde staten ge det en långsiktig årlig grundplåt för dess verksamhet, en grundfinansiering. Det finns fler industriforskningsinstitut som är i en liknande situation. Det är bl.a. det här som ligger bakom hemstäl- lanspunkterna 1 och 2 i den kristdemokratiska motio- nen N 9, som innehåller motiveringen till reservatio- nens avslag på regeringens förslag om den huvudsak- liga inriktningen av omstruktureringen av industri- forskningsinstituten. Det synes oss att det goda kan- ske kan bli sin egen fiende. Jag vill också påminna om ännu ett förhållande, som berör svenska företags deltagande i EU:s FoU- program. Vi skriver i reservationen: "Skall det sjätte ramprogrammet, som kommer att omfatta drygt 17 miljoner euro under en femårsperiod, ge ordentlig utdelning för svensk del, måste arbetet i institut, uni- versitet och företag börja redan nu. Det nya rampro- grammet startar den 1 januari 2003. Nätverk och kunskapskluster (Centres of excellence) behöver byggas upp, och projekt måste förberedas långt dess- förinnan. Svenska institutioner, institut, högskolor och företag måste hitta sina partner nu." Regeringen lägger inte fram några förslag i propo- sitionen om hur denna viktiga fråga ska hanteras. Den samlade borgerligheten kräver därför att regeringen omgående presenterar en strategi för hur svenska små och medelstora företag ska kunna medverka i EU:s kommande sjätte ramprogram för forskning och ut- veckling. Fru talman! Jag vill understryka denna brist i re- geringens proposition genom att påminna såväl rege- ringen som riksdagen om en konferens som gick av stapeln nyligen i Liége i Belgien och där forsknings- kommissionären Mr Phillippe Bosquin uttalade an- gelägenheten av att varje enskilt land ställer upp med förstudiemedel i anslutning till det sjätte rampro- grammet. Ett viktigt skäl är att det nu gällande EU- programmet för förstudier inte kommer att finnas med i nästa ramprogram. Ett annat viktigt skäl är att mindre och medelstora företag och forskningsinstitut inte har egna resurser till förstudier av denna art. Vad avser regeringen att göra åt detta, och när ska det ske? Den konferens som jag syftar på hade som tema The Place of SME:s in the European Research Area and the New Framework Programme.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen. Betänkandet behandlar förslag om en omfattande omstrukturering och stora organisatoriska förändring- ar. Vi får hoppas på en god funktionalitet och effekti- vitet. Det finns redan vissa tvivel om detta, varför en utvärdering bör göras inom en inte alltför avlägsen framtid. Vi vill från Centerpartiets sida hålla fram tre punkter. För det första måste de aktuella stöden vara lång- siktiga, kraftfulla och överblickbara. Det räcker inte att det ges bara några nådeår i taget, som i dag är fallet inom en del forskningsområden. För det andra måste en statlig grundfinansiering finnas även efter kontrollåret 2005. Det måste garan- teras den industrirelaterade forskningen. För det tredje är det, som framhålls i reservationen och även har sagts länge och väl, viktigt att kontakter mellan forskare, entreprenörer och beslutsfattare måste bli bättre. Nya mötesplatser behöver skapas. Fru talman! Betänkandet innehåller många viktiga forskningsområden. Ett av dem är materialtekniken. I den allmänna beskrivningen av detta område nämns stål- och metallindustri men inte ett ord om träforsk- ningen. Trä är ju ett biologiskt förnybart material med alla de fördelar som detta ger. Trä är också ett komp- lext material, mycket mer komplext än de flesta kon- kurrerande material. För att vi bättre ska lära oss vilka möjligheter som träet kan ge oss behövs mer kunskap om trä. För detta krävs också forskning. Stora belopp satsas på forskning om andra materi- al. Man får ibland intrycket att satsningen på trä ute- blir därför att trä inte är tillräckligt nytt och spännan- de. Sanningen är ju den att om något material ska betecknas som framtidsmaterial, är det trä. För att på bästa sätt utnyttja detta komplexa material används i dag i industrin mycket sofistikerade maskiner som är resultat av forskning, exempelvis mätutrustning med avancerad laser och bildbehandlingsteknik. Utrust- ning för högtemperaturtorkning med ånga är ett annat exempel. För bättre utnyttjande av dessa verktyg behövs spetskompetens i företagen. Denna kompetens skapas i högskolemiljö där forskning bedrivs inom dessa områden. Ett annat område är rekrytering av unga och kvali- ficerade medarbetare, som också behöver stärkas kraftfullt, och ungdomar satsar, som ni vet, helst på en bransch som utvecklas tekniskt och ekonomiskt. Den trämekaniska branschens lönsamhet har länge varit låg, vilket medfört att satsningar på forskning och utveckling har kommit i andra hand. Endast de riktigt stora företagen orkar satsa på egen forskning. För att även de små och medelstora företagen ska kunna ta del av utvecklingen krävs att forskningen bedrivs av ett gemensamt, delfinansierat, organ, ex- empelvis Trätek. Ett sådant organ behövs som sam- ordnare och drivkraft. Många av oss vet också att de flesta projekt som Trätek genomför även delfinans- ieras på projektnivå av deltagande företag, dvs. sta- tens satsning är både absolut och relativt en ganska liten del. Ökad användning av trä är bra, bl.a. för miljön och för Sveriges ekonomi. Forskningen kan bidra till denna ökning genom att finna nya och utveckla kända användningsområden för trä, exempelvis massivträ- byggande, träbroar och värmebehandling. Fru talman! I betänkandet sägs allmänt att det är viktigt att exempelvis området materialteknik komp- letteras med kunskapsfrämjande projekt som berör svensk basindustri och att basnäringarna är viktiga. Från Centerpartiets sida delar vi den uppfattningen. Men vad är malmen, stålet och skogen om inte basnä- ringar? Och visst finns det materialteknik inom dessa utomordentligt stora näringar? Svaret är självfallet ja. Jag konstaterar att verkligheten och skriften inte ser likadana ut. Staten har för avsikt att minska sin finansierings- del i Trätek, vilket vi säger bestämt nej till från Cen- terpartiet. Trätek finns i dag i Växjö, i Stockholm och i Skellefteå. Verksamheten har en utomordentligt stor betydelse för utvecklingen av vidareförädlingen av vårt mycket viktiga material trä, som man här har påpekat. En positiv utveckling av vidareförädlingen har också en avgörande betydelse för utvecklingen i många regioner i vårt land. Med detta yrkar jag bifall till reservationen.

Fru talman! Jag tänker börja med att citera: "Viktig vändpunkt för instituten - inom institutssek- torn har vi med stort intresse tagit del av regeringens proposition 2001/02:02, FoU och samverkan i inno- vationssystemet. Propositionen är en viktig vänd- punkt för den nyttodrivna forskningen och industri- forskningsinstituten i Sverige." Artikeln avslutas så här: "Det engagemang som regeringen visar för att utveckla en svensk industri- sektor av världsklass till gagn för tillväxt i samhället och industrins konkurrenskraft är för oss en mycket viktig signal för framtiden." Så står det, fru talman, att läsa i Nyhetsbrev nr 5 från november 2001 från IRIS, som är en paraplyor- ganisation för de svenska industriforskningsinstituten. Ett brev med liknande innehåll har skickats till ut- bildningsminister Thomas Östros, näringsutskottet, utbildningsutskottet, Per Eriksson, generaldirektör för Vinnova och Håkan Widmark på IRECO AB. En lika positiv artikel går att läsa i YKI News - Ytkemiska institutet - under rubriken Positive news about Swedish research policy. Fru talman! Jag vet också att Thomas Östros har besökt ett antal institut och även holdingbolaget IRECO och att man där också har varit positiv till propositionen. Tyvärr kan Thomas Östros inte vara med i debatten i dag beroende på att han inte befinner sig i landet. Men jag vet att han är väldigt intresserad av dessa frågor och gärna skulle ha velat närvara. Propositionen innebär öronmärkta pengar, en tyd- lig inriktning och ett klart långsiktigt ansvarstagande. Det är därför svårt att förstå den kritik och den jäm- merdal - nästintill - som den borgerliga majoriteten ger uttryck för. När jag hör här inte minst Karin Falkmer och Ha- rald Bergström vill jag också betona att skillnaderna är ganska stora mellan vad man säger och vad man skriver i reservationen från olika håll. Det gör mig förvånad eftersom det bara finns en reservation, men tydligen tolkar man den väldigt olika på olika håll. Fru talman! Jag tycker att det först och främst är viktigt att framhålla det positiva utgångsläge som Sverige faktiskt har, och inte falla in i en negativitet, vilket tyvärr sker i sådana här debatter. Jag citerar ur den borgerliga reservationen som är bifogad betänkandet: "Det återstår mycket att göra för att rätta till försumligheter i den politik som har be- drivits under de senaste åren." Sedan hänvisar man till olika forskningsinsatser. Jag vill ändå ge Karin Falkmer ett erkännande för att hon i inledningen av sitt anförande tog med positi- va saker som också belyses i landet och i övriga län- der. Sverige tillhör de länder som i förhållande till sin storlek satsar stora offentliga resurser på forskning och utveckling. Under perioden 2000-2004 ökade dessutom de statliga anslagen till forskning och fors- karutbildning med en och en halv miljard kronor. Tillsammans med det faktum att svenskt näringsliv är mycket FoU-intensivt innebär det att Sverige totalt sett satsar nästan 4 % av BNP på FoU-verksamhet, vilket är mer än vad något annat land i världen gör. Sverige är enligt OECD det land i världen som in- vesterar störst resurser i kunskap. Med investeringar i kunskap avser OECD de samlade offentliga och pri- vata utgifterna för FoU, högre utbildning och pro- gramvara, s.k. software, i procent av BNP. Näst efter Schweiz har Sverige världens högsta grad av examination i forskarutbildning. Under 1990- talet har det årliga antalet forskarexaminerade, licen- tiater och doktorer, fördubblats i Sverige. Antalet har ökat från knappt 1 500 till 3 000 forskarexamina per år. Vi har som mål att fördubbla examinationsgraden ytterligare i forskarutbildningen även under de kom- mande åren. Studier gjorda av EU-kommissionen och OECD visar att Sverige och vi som bor här är bra på att ut- veckla, ta till oss och använda ny teknik. Sverige har det högsta indexvärdet vid en sammanvägning av de 17 faktorer som EU-kommissionen lyfte fram som viktiga för ett lands innovationsklimat och konkur- renskraft. Exempel på faktorer som ingår i indexet är befolkningens utbildningsnivå, andelen anställda inom teknikintensiva företag, storleken på FoU- insatser och antalet patentansökningar. Sverige ham- nar över EU-genomsnittet för 15 av de 17 olika indi- kationerna. Sverige är också världens största producent av vetenskaplig kunskap per invånare. Sverige intar en tätplats vad gäller antalet publicerade artiklar per invånare. Även antalet ofta citerade artiklar är stort om vi jämför med övriga OECD-länder. Sverige har en stor andel anställda inom kunskap- sintensiva företag. Andelen personer på arbetsmark- naden som är anställda inom högteknologiska indust- riföretag är större i Sverige än i Japan, USA och hela det övriga EU-området med undantag för Tyskland. Andelen sysselsatta som arbetar med kunskapsinten- siva tjänster är den största inom hela EU-området. Vi är som sagt bra på att skaffa oss nya patent - något som lägger grunden för en fortsatt god utveck- ling också av svenskt näringsliv. År 1999 erhöll Sve- rige fler EU-patent i förhållande till befolkningens storlek än något annat land inom OECD. Även antalet USA-patent var större i Sverige i förhållande till befolkningens storlek än i andra OECD-länder förut- om USA och Japan. Fru talman! Jag vill med detta säga att vi har ett alldeles utomordentligt utgångsläge. Det som jag nu har försökt redovisa tycker jag markerar detta väl. Det är väl lite magstarkt att då, som reservanterna gör, tala om försumlighet när det gäller forsknings- verksamheten. Däremot, fru talman, ska man naturligtvis visa ödmjukhet och aldrig slå sig i ro inför framtiden eller slå sig för bröstet och tycka: Hurra vad vi är bra. Det gäller att gå vidare. Det är nödvändigt, i den konkurrensvärld vi be- finner oss i och med anledning av vårt positiva ut- gångsläge, med en fortsatt bred utveckling som också är en förutsättning för en stark drivkraft för svensk tillväxt, en tillväxt som ska vara ekonomiskt, ekolo- giskt och socialt hållbar. Självklart är målet att vi även fortsättningsvis ska vara en ledande forsknings- nation. För det krävs omstruktureringar, bättre sam- ordning, tillvaratagande av forskningsresultat etc. som också redogörs för i propositionen och i betän- kandet. Ett viktigt komplement till den forskning som be- drivs vid landets universitet och högskolor är det mera industrinära FoU-arbete som bedrivs vid indust- riforskningsinstituten. Instituten är t.ex. ett viktigt stöd för mindre företag som är i behov av nya kun- skaper. Institutens FoU-verksamhet måste känneteck- nas av hög kvalitet och relevans, bidra till att nya växande områden utvecklas och stödja förnyelse av traditionella branscher. Det är också angeläget att vi intensifierar samarbetet med universitet och högsko- lor. I propositionen framhålls att omstruktureringen av industriforskningsinstituten måste fortsätta. Ett syfte med det är att skapa färre men större institut med större ämnesmässig bredd. Ett annat är att öka insti- tutens internationella konkurrenskraft för att därige- nom förbättra deras möjligheter att erhålla EU-medel. Ett tredje syfte är att öka omfattningen av näringsli- vets aktiva ansvarstagande, vilket också är ett bra mått på kvaliteten och relevansen i industriforsk- ningsinstitutens verksamhet. Fru talman! Det som gläder oss socialdemokrater i näringsutskottet speciellt i den avlämnade propositio- nen är att man nu har avsatt öronmärkta nya pengar till forskningsinstituten. Förutom de 70 miljoner kronor i höjda anslag som Vinnova redan fått till bioteknik och IT får myndigheten ytterligare 70 färs- ka miljoner från 2003 för att långsiktigt stärka indust- riforskningsinstituten. Ytterligare 30 miljoner, sam- manlagt alltså 100 miljoner, ska alltså avsättas för denna verksamhet som permanenta medel för att man ska stödja och utveckla denna viktiga verksamhet. Staten och KK-stiftelsen har slutit ett förnyat avtal om parternas respektive stöd till industriforskningsin- stituten under de kommande åren. Det är också vik- tigt att betona att för att utveckla och stärka industri- forskningsinstituten krävs näringslivets aktiva delta- gande. Bedömningen är att näringslivets insatser för industriforskningsinstituten bör kunna uppgå till 25 % av de medel som staten och KK-stiftelsen gemensamt satsar för kompetensutveckling av instituten. Att staten härmed tar ett långsiktigt ansvar för industri- forskningsinstituten och den verksamhet som där bedrivs borde det inte råda något tvivel om med an- ledning av den proposition som ligger till grund för det betänkande som vi nu debatterar. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkande nr 5 och avslag på reservationen.

Fru talman! Låt oss börja med industriforsk- ningsinstituten. Den kris som de utsattes för i och med den osäkerhet om situationen som blev vid myn- dighetsförändringarna borde ha kunnat undvikas. Vi hamnade i ett läge där vi i NUR t.o.m. fick ta upp frågan, för det var sådana signaler från Forskarsveri- ge. Det är min och vår borgerliga kritik att den här situationen skulle aldrig ha behövt uppstå. Jag vet inte hur många forskningsprogram som led skada av detta. Industriforskningsinstituten är viktiga, och de har nu fått en långsiktig grundfinansiering. Det är bra, och den måste vara långsiktig även i fortsättningen. När det gäller vårt utgångsläge håller jag med Sylvia Lindgren att på många punkter - jag räknade upp dem själv - ligger Sverige i topp som forsk- ningsnation. Men det som borde bekymra Sylvia Lindgren och regeringen är att vi får så ytterligt lite ut av det, särskilt när det gäller de små och mindre fö- retagens medverkan i forskning. Jämfört med övriga länder forskar svenska småföretag i mindre grad. Här borde regeringen ta sig en riktig funderare och titta igenom: Vad är orsaken, och vad kan vi göra åt det? Då går tanken lätt till den allmänna småföretagarpo- litik som vi från moderat sida som en följetong kriti- serar i denna kammare. Den har präglats av en småfö- retagarfientlighet som skadat Sverige och som skadat vår tillväxt. Det är på den punkten vår kritik är väl- digt stark. Varför forskar svenska mindre företag mindre än motsvarande företag i andra länder?

Fru talman! Jag vill svara Karin Falkmer med att Vinnova ska stimulera forsknings- och utvecklings- samverkan mellan företag, universitet och högskolor och industriforskningsinstituten. Som framgår av propositionen förväntas myndigheten inom ramen för dessa satsningar göra särskilda insatser riktade till små och medelstora företag, insatser som även främ- jar dessa företags deltagande i projekt inom EU:s ramprogram för forskning och utveckling. När det gäller det allmänna småföretagarklimatet har vi olika värderingar om saker och ting, där mode- raterna envisas med sina skattesänkningar, medan vi har en annan inriktning. Vi tar också ett socialt an- svar, det ska gå att leva i det här landet. Jag ser inte heller att det blir mera pengar till instituten genom sänkta skatter. Att man nu har antagit en långsiktig del är bra. Det är bra att NUR har behandlat det. Jag vill påpeka att när vi behandlade forskning och utveckling i den- na kammare - det var ett utbildningsutskottets ärende - krävde jag att vi behövde en långsiktig stabil del för att staten också skulle sätta ned fötterna på vad man egentligen vill med industriforskningsinstituten. I det läget lovade Thomas Östros att återkomma med en proposition till hösten. Det har man nu gjort, och det är den vi nu behandlar. Jag är positiv till att man faktiskt har fått in så mycket nya pengar. Sedan gäller det alltid att göra en utvärdering, följa upp verksam- heten. Det åligger oss alla att göra.

Fru talman! Det är gott och väl, Sylvia Lindgren, att Vinnova nu har fått uppgiften att arbeta för att öka de mindre företagens forskningsintensitet, det är gott och väl att det finns pengar till detta. Men det som är grundfrågan är: Varför ser de mindre företagen det inte som mödan värt att satsa på detta redan i dag? Varför är det så få nystartade företag i Sverige? Var- för är svenska ungdomar mindre benägna att söka till utbildningar som syftar mot tekniskt och naturveten- skapligt område? Hur ser incitamentsstrukturen ut? Då måste Sylvia Lindgren och regeringen titta över skattesänkningar för den här gruppen. De småföreta- garfientliga skatterna, som vi brukar diskutera i olika sammanhang här, hämmar ju. Om man får bort det problemet får man tillväxt i småföretagen. Då får man in pengar till den välfärd som både Sylvia Lindgren och jag vill ha kvar. Så det är orsak och verkan här som ni måste ta er en ordentlig tankeställare omkring. Sverige låg på tredje plats i BNP-ligan fram till 70-talet. Under 70- och 80-talen dalade vi ned till 17:e plats. Där ligger vi kvar och stampar, ungefär kring 17:e plats, under hela 90-talet. Vi måste ha en politik som får upp Sveriges BNP och som får upp oss i tillväxtligan jämfört med andra länder. Då spelar den här diskussionen roll, även för detta. Att få fler som vill satsa på företagande och som ser det som mödan värt är oerhört viktigt.

Fru talman! När det gäller småföretag, medelstora företag och dess områden lär det komma andra till- fällen att diskutera det. Jag försöker nu att koncentre- ra mig på forskning och utveckling och industriforsk- ningsinstitutens verksamhet, som är det som vi be- handlar i det här betänkandet. Det är ingen tvekan om att Sverige har ett mycket FoU-intensivt näringsliv. Hittills är det framför allt våra storföretag som har avsatt omfattande resurser för forskning. Under senare år har dock en lång rad nya forskningsintensiva företag vuxit fram, ofta i anslutning till våra lärosäten. Det finns i dag ett helt nytt entreprenörskap ute på våra universitet och hög- skolor. Inte minst inom bioteknik är denna utveckling mycket påtaglig. För att förstärka denna utveckling ges nu alla lärosäten möjlighet att efter regeringens godkännande bilda s.k. holdingbolag, och det är en fråga som utbildningsutskottet nu tar upp. Förhopp- ningsvis kan även industriforskningsinstituten spela en ännu större roll framöver som en länk mellan forskning och de stora, medelstora och små företagen. När vi sedan kommer in på budgetsaneringar och dylikt tror jag ändå att i Sverige, liksom i många andra länder, svarar industrin och det privata närings- livet för en stor andel av de totala forsknings- och utvecklingsutgifterna. Att näringslivet är FoU- intensivt kännetecknar en modern kunskapsnation. Det finns ett positivt samband mellan ett lands ut- vecklingsnivå och dess näringslivs vilja och förmåga att investera i FoU. Och där får jag faktiskt hålla med Karin Falkmer, för jag tycker att det är oerhört viktigt att vi också ser till och verkar för att det är fler som använder sig av de här utbildningarna. Men utbild- ning är också en färskvara, så kompetensutveckling i de här frågorna är ack så viktig.

Fru talman! En professor Nathan Rosenberg, verksam vid Stanforduniversitetet i USA, besökte Sverige för ett år sedan ungefär och deltog i ett semi- narium - jag tror att det var i samband med SNS - och uttalade därvid att det är märkligt att Sverige inte kan dra nytta av de framstående forskarresultat man har. Alltför mycket av det här, påpekade han, går faktiskt på export. Det är en röst. En annan jag hörde är på det helt lokala planet när det gäller små företag och mikroföretag. Tore Johans- son, innovationskonsult i Växjö, säger att det finns en innovationskraft hos anställda medarbetare i de små företagen, men de bryr sig inte, därför att det lönar sig inte. Vad kommer det sig av? Han var uppgiven i sitt tonläge när han berättade detta. Vi har, som Sylvia Lindgren mycket riktigt påpe- kar, ett framväxande entreprenörskap i IT-sektorn och inom bioteknik - javisst! Oftast är det knutet till kluster och till högskolor och universitet. Men det finns också en väldig innovationskraft i de gamla basindustrierna, men där satsas det för lite i dag. Den brygga som också propositionen talar om mellan teknikbrostiftelserna som vi behöver bygga ut mellan lärosäten och näringslivet - det vanliga näringslivet, höll jag på att säga - är så oerhört viktig, och här fruktar jag att det ovanifrånperspektiv som proposi- tionen ger uttryck för missar lite av målet. Jag hade gärna sett ett underifrånperspektiv för att hjälpa många små. Ofta räds dessa för den akademiska mil- jön, som jag nämnde i mitt anförande. Vad göra åt detta, Sylvia Lindgren?

Fru talman! När Harald Bergström här talar om basindustrierna och vikten av att också vidareutveckla verksamheterna därigenom, inte bara biotekniken och IT-tekniken, hänvisar jag till såväl proposition som betänkande, för där är skrivet ganska ordentligt om basindustrin och hur viktigt det är att vidareutveckla där. Industriforskningsinstituten spelar en oerhört vik- tig roll som länk mellan forskarvärlden och de stora och små företagen. Denna roll kan nu förstärkas ge- nom en fortsatt utveckling av industriforskningsin- stituten, och det är lite grann det som är kärnan i det här omstruktureringsarbetet också: Vi vill ha färre men större och bredare institut för att också kunna sy upp de små att kunna vara med i den verksamheten. Personligen känner jag väl mig mer orolig för - där- för är det också naturligtvis väldigt viktigt för mig att följa den här utvecklingen - att de som inte har så mycket pengar och som har en liten verksamhet på något vis i de olika instituten skulle komma till korta. Det ska vi naturligtvis vara med och se till att så inte blir fallet. Men vi har också sagt i det här läget att vi inte är med och detaljstyr. Sedan har det också tagits upp lite andra frågor kring det här som handlar om kommunikationsforsk- ning, SIK o.d., men även här må vi väl hänvisa till att det är viktigt att man låter myndigheten ha fördel- ningsansvaret. Sedan får man redovisa och återkom- ma till uppföljning i andra sammanhang.

Fru talman! Jag ägnade en rätt stor del av mitt an- förande åt att beskriva Glasforskningsinstitutet i Växjö, ett litet institut som jag nämnde, men som har lyckats väl. Så väl, faktiskt, att man kanske därav blev av med den statliga finansieringen redan 1982. Det här institutet tenderar att bli en konsultverksam- het, och det finns fler som är i den situationen. Det där är jag rädd för. Då får man jobba för mycket för brödfödan, och man mister då fritänkandet som be- hövs så innerligt väl i de här verksamheterna. Färre och bredare institut, pratar Sylvia Lindgren om. Jag är rädd för att det goda, som jag sade, kan bli sin egen fiende i det här sammanhanget. Vi har ett annat exempel i Växjö, som jag tror att Åke Sand- ström nämnde: Trätek har en avdelning där. För dem där har det svidit, faktiskt, under det här året. Jag har vid ett flertal tillfällen mött dem, och de har haft stora bekymmer att klara av det hela. De vet ännu inte hur de kommer att klara finansieringen för nästkomman- de år. Samtidigt börjar en ny utbildningslinje vid universitetet i Växjö om trä som konstruktionsmateri- al och designmaterial, t.ex. för att forma möbler osv. Det här är viktigt, och jag känner mig inte lugn in- för propositionen. Det är det som är problemet för mig, faktiskt. Jag är läskunnig och vet att det talas mycket om basindustrierna och basnäringarna i både proposition och betänkande, men jag känner mig inte lugn, för jag för min del är mera hemma i det små- skaliga näringslivet och de småskaliga verksamheter- na, och där är det bryggor att bygga som jag knappast ser att man med ovanifrånperspektivet klarar av.

Fru talman! Det är väldigt viktigt att de här bryg- gorna kommer till stånd, och det är också en anled- ning till att man nu så klart och tydligt vill satsa på industriforskningsinstituten så att man också ska kunna ha bredare men färre, för att också bli interna- tionellt slagkraftig på ett helt annat sätt än tidigare. Det framgår också klart av vad som står i såväl pro- position som betänkande när det gäller uppdrag till Vinnova: att se till att man i större utsträckning kan använda sig av EU:s medel och komma in i sjätte ramprogrammet osv. Det ligger ju i hela den delen. Det jag blev väldigt fundersam över är hur Krist- demokraterna och Moderaterna kan skriva en gemen- sam reservation om det här. Karin Falkmer har ju så tydligt talat om att det är positivt att få större men effektivare och kanske därmed färre industriforsk- ningsinstitut, medan Harald Bergström tycks ha en helt annan uppfattning. Fru talman, jag tror ändå att det är så att i det här betänkandet är vi väldigt klara över inriktningen och glada över den. Det har också näringslivet och de olika intresseorganisationerna förespeglat i det här sammanhanget. Men sedan ska man ändå försöka att hitta vägar i form av en reservation och hitta utgångs- punkter i denna. Låt oss nu enas om att vi har hamnat i ett bra av- stamp för industriforskningsinstitutens långsiktighet och den oerhörda betydelse dessa har för kopplingen mellan näringsliv, högskolor och universitet och därmed också för tillväxten för framtiden.

Fru talman! Som kanske framgår är utskottet rela- tivt enigt om nödvändigheten av omstruktureringen som föreslås i betänkandet. Vi är också överens om att det behövs starkare institut för att bl.a. klara den internationella konkurrensen, även om kd tydligen har vissa tvivel i den delen. Jag tycker faktiskt att både Karin Falkmers och Harald Bergströms nattsvarta pessimism om forsk- ningen i Sverige stämmer mycket dåligt med verklig- heten. Allting kan naturligtvis bli bättre, men det är ingen bra utgångspunkt för diskussion när man inte alls ser de stora fördelar som forskningen i Sverige ändå har haft genom åren och fortfarande har. Flera motioner och reservationen tar upp frågan om svårigheterna för små och medelstora företag att tillgodogöra sig forskningen samt nödvändigheten att redan nu förbereda sig inför EU:s sjätte ramprogram, och det är väl riktigt. Majoriteten håller med om detta och att dessa frågor är ytterst viktiga. Vi tror att just den föreslagna omstruktureringen svarar upp mot de här behoven. Det är alldeles självklart att vi måste bli bättre på att få med liten och medelstor industri, och det är alldeles självklart att vi i det nya sjätte rampro- grammet måste vara mycket aktiva. Utskottet har dessutom mycket hårt understrukit vikten av att Vinnova och instituten utöver bioteknik, informationsteknik, elektronik och materialteknik ska arbeta med kunskapsfrämjande projekt som berör svensk basindustri, som flera talare varit inne på. Utskottet vill särskilt understryka vikten av forsk- ningsinsatser i skogsindustrin. Samtliga dessa fyra prioriterade inriktningar är till nytta också för skogsindustrin, vill jag påstå. Men för ett skogsland som Sverige är det självklart viktigt att skogsindustrins starka ställning bibehålls. Det finns mycket att göra vad gäller vidareförädling och ener- gieffektivisering. Däremot kan man väl tillägga att det kanske inte alltid är just statliga insatser som behövs för att få till stånd dessa åtgärder i svensk skogsindustri. Jag tror att skogsindustrin faktiskt får ta ganska stort eget ansvar och nu också är beredd att göra detta. Fru talman! I dag har vi fått en ny tidning som heter Magasin Vinnova. Jag rekommenderar den för läsning. Den visar ytterligare hur viktigt det är med forskning och vilken avgörande roll forskningen kan spela i samhällsutvecklingen. Jag ska ta ett exempel från tidningen som är all- deles färsk, nämligen ett projekt om IT-system i ar- betslivet där Vinnova är finansiär. Dessutom ingår KTH, LO och TCO. Man har funnit klara belägg för att de IT-system som man i dag oftast har i industrier och andra verksamheter från början är anpassade till framför allt företagsledning och till de som sitter på toppen av en organisation. Man har också fått klart för sig att IT-satsningarna har blivit mycket dyrare än vad man från början trodde. Dessutom ger de mycket mindre effektivisering än vad man hade förväntat sig. Det är klart att vi lite till mans kanske har känt att vi inte riktigt utnyttjar den teknik vi har. I Magasin Vinnova skriver man så här som en sammanfattning av situationen: I en modern organi- sation förutsätts att alla anställda deltar i utvecklingen av verksamheten, att alla får vara med och bestämma. Men de nuvarande IT-systemen ger dåligt stöd för den tanken. I stället slösas miljardbelopp bort på system som är krångliga och dåligt anpassade till användarna. Det är alldeles självklart att om vi nu får den här nya tekniken och för in den i industri och i näringsliv över huvud taget är själva vitsen med det hela att få hela organisationen att vara med och nyttja tekniken. Den får inte bara vara ett instrument för att få in upp- gifter till företagsledningen. Det gäller ju att få till stånd en ökad delaktighet. På vilket annat sätt än genom just IT-satsningar skulle det vara möjligt att få ett ökat ansvarstagande i alla sorts verksamheter? Detta leder i sin tur till ökad demokratisering, och självklart blir det då effektivare produktionsprocesser. Det är naturligtvis något av en kamp mellan ka- pital och arbete på klassiskt vis. Men vi borde ändå ha kommit så långt att vi inser fördelarna med att så många som möjligt är med och känner delaktighet i de olika processerna. Det här projektet har också kommit fram till, vil- ket naturligtvis är självklart, att om man nu ska kom- ma vidare gäller det att löntagare och konsumenter blir mycket aktivare. Det kräver naturligtvis att de som gör de här systemen ser till att de blir användar- vänliga. Likaså är det naturligtvis viktigt att få de stora le- verantörerna att förstå att det här är krav som kom- mer, inte bara i Sverige utan också i Tyskland, Frank- rike England osv., och att efterfrågan blir så stark att det blir intressant att ställa in sig i ledet. Det finns en annan intressant bit i magasinet, nämligen om hur man på transportsidan forskar fram bränsleceller och hybridbilar. Likadant är det här, miljökraven ökar. Det vet vi. Miljökraven kommer att bli en allt större konkurrensfråga. De företag som inte hänger med på miljösidan kommer inte att klara framtiden. Båda dessa exempel tycker jag visar alldeles ut- märkt på forskningens nödvändighet. När man läser här får man också klart för sig att forskningen inte är precis den fråga som vi kommer att diskutera i valrö- relsen. Men det skulle vara väldigt bra om vi kunde få en bredare diskussion ute i samhället över huvud taget om forskningens betydelse. Jag tror att man skulle vinna mycket på detta. Det är för lätt att inom forskningen använda en massa svåra uttryck, en mas- sa saker som egentligen är för tekniska för vanliga människor att förstå, och naturligtvis också för riks- dagsledamöter. Avslutningsvis, fru talman, vill jag kommentera reservationen med några ord ytterligare. Man skriver nämligen, och jag tror att Karin Falkmer också har sagt det muntligen, att den industrirelevanta forsk- ningen måste garanteras en långsiktig statlig grundfi- nansiering. Det intressanta här är att både moderater och öv- riga borgerliga partier så hårt markerar att endast staten kan garantera uthållighet och långsiktighet i denna viktiga verksamhet. Tanken slår mig då, fru talman: Kan det månne finnas fler områden där detta axiom passar?

Fru talman! Jag började mitt anförande med att tala om att Sverige ligger bland de främsta som forskningsnation. Sedan tog jag fram akilleshälarna, bekymren. Av vår forskningssatsning är det fem stora företag som står för 80 %. Resten står andra storföre- tag nästan helt för. Problemet är att det är så få mind- re företag som forskar. Då kallar Lennart Beijer detta för nattsvart pessimism. Jag vill ha förändring på den här punkten där det inte fungerar väl. Jag tycker inte att vi tar vara på våra fördelar. Sverige är en bra forskningsnation. Och vi har en del faktorer som spelar in, förutom att storföretagen har tagit ett enormt ansvar för sin del av detta. Bl.a. har vi de stiftelser som bildades av de gamla löntagar- fondsmedlen, KK-stiftelsen, Strategiska forsknings- stiftelsen och MISTRA. Vi har också teknikbrostiftel- serna som den borgerliga regeringen startade. Allt detta är ju verktyg som har lett fram till våra fram- gångar. Vi har kluster kring högskolorna, Medevi och Ideon, vid Chalmers och vid andra högskolor, som är viktiga faktorer. När Lennart Beijer nu raljerar om att vi faktiskt tycker att industriforskningsinstituten ska ha en trygg statlig grundfinansiering beror det på att de har en roll främst gentemot de mindre företagen, de som vi ännu inte har fått med på vagnen i tillräckligt stor utsträck- ning. Och de små och medelstora företagen, i synner- het med den skattepolitik som förs i detta land, har inte råd att ha egna teknikavdelningar. Där är indust- riforskningsinstituten och statens ansvar för dem viktiga.

Fru talman! Jag hörde att Karin Falkmer i sin in- ledning förut berömde och talade om de goda förut- sättningarna i Sverige. Men sedan hamnade hon ändå i att trots att Sverige hade så dåliga förutsättningar så var det ändå en viss intensitet i forskningen och att man låg ganska bra till. Det är helheten där som ibland gör att man undrar hur vi som finns här klarar oss ganska bra varje dag. Skulle man lyssna bara på Karin Falkmer så skulle man tro att det nog inte var något särskilt roligt land att komma till. Jag håller med om att det verkligen gäller att se till att små och medelstora företag får större forsk- ningsintensitet. Och här behövs säkerligen starkare institut och att staten på något sätt tar ansvar för detta. Det är vi nog ganska överens om. Detta har ju pågått länge. Det är på något sätt en tradition i Sverige att vi har väldigt starka stora före- tag och väldigt många små företag. Men vi har haft väldigt svårt att få dessa små företag att växa. Det måste vi naturligtvis få en ändring på. Därför är det viktigt att småföretagen är med i forskningsutveck- lingen. När det gäller den statliga grundfinansieringen är jag och Karin Falkmer naturligtvis helt överens. Men jag undrade: Finns det andra områden där det också kan vara viktigt med en statlig uthållighet och lång- siktighet?

Fru talman! Lennart Beijer kom också fram till min huvudpoäng här, att det är viktigt att vi får de små företagen att växa. Det är själva huvudproblemet som ligger bakom den låga forskningsintensiteten. Dessa företag ser det inte som lönsamt att växa, de orkar inte. Och då ser de det inte som lönsamt att forska heller. Det är ju det som vi måste ändra på i politiken. Och där är de småföretagarhämmande reglerna och den småföretagarfientliga skattepolitiken grundbultarna. När det gäller forskningsinstituten och deras om- daning är det som jag sade i min inledning, att forsk- ningsinstituten också är konkurrensutsatta. Om de inte är effektiva och bra vill näringslivet inte satsa, och då är det ju ingen mening att ha dem. Harald Bergström känner varmt för Glasforskningsinstitutet som är ett väldigt kompetent institut. Det är inget problem i den här diskussionen, därför att om man har kvalitet och klarar konkurrensen, då klarar man sig. Samtidigt har redan flera institut slagits samman. Institutet för verkstadsteknisk forskning i Mölndal, Institutet för livsmedel och bioteknik i Göteborg, Sveriges provnings- och forskningsanstalt i Borås och Svenska miljöinstitutet i Stockholm och Göteborg har slagits samman för att bli mer slagkraftiga. Denna förändring är alltså på gång. Jag tycker att det är okej. Men det som jag tycker är viktigt är att det inte ska styras från staten. Detta klarar instituten och närings- livet att göra själva av ren självbevarelsedrift.

Fru talman! Att i detta sammanhang dra i gång den diskussion som vi brukar ha om företagsutveck- ling och småföretag tror jag blir lite fel. Det finns så många olika förklaringar till att vi i Sverige har ett antal mycket stora företag och väldigt många små företag. Det finns säkert både skattefrågor och andra byråkratiska hinder som har orsakat detta. Men det kan också vara så att i ett land som har en tyngdpunkt på stor industri så hämmas utvecklingen av de små företagen lite grann. Men det är en fråga som vi får diskutera vidare. Hur som helst så är vi alla intresse- rade av att de små och medelstora företagen ska få bättre möjligheter att utvecklas över huvud taget. Och för att klara detta måste de få del av den forskning och utveckling som sker på samma sätt som de större företagen. Jag håller med Karin Falkmer om att det är viktigt att dessa institut står fria. Det är viktigt att vi verkli- gen ser till att de kan agera med kraft i fråga om det som händer internationellt. Och jag tycker att det är självklart att staten ska garantera att detta fortskrider. Men fortfarande är Karin Falkmer skyldig mig svaret på om det eventuellt finns något mer område i detta land där det kan vara bra med uthållighet och lång- siktighet.

Fru talman! Jag vill kommentera det som Lennart Beijer sade om EU:s ramprogram. Han talade om att det var en självklarhet att regeringen ska vara mycket aktiv i det sammanhanget. Det är då lite märkligt, Lennart Beijer, att det inte finns något skrivet om detta i propositionen. Jag skulle gärna vilja be Len- nart Beijer att trycka på regeringen så länge som det är möjligt, så länge ni är en samarbetspartner, så att det händer något. Detta är nämligen väldigt viktigt för svensk forskning och utveckling. En annan sak som jag vill ta upp är teknikbrostif- telserna. Åtminstone den i Lund som jag har följt närmast har utfört ett väldigt bra arbete. Och ett stort antal företag har startats och kommit i gång med dess hjälp. Nu har man bekymmer, bl.a. på grund av be- skedet att man ska förvalta det kapital som man fick så att man så att säga kunde yngla av sig. Sedan har börsen sjunkit väldigt kraftigt vilket har påverkat stiftelsen. Nu sägs det i propositionen att denna verksamhet i god tid före 2007 ska utvärderas. Och man ska fatta beslut om hur det ska bli i framtiden. Se till att det verkligen blir i god tid, Lennart Beijer, så att man slipper sväva i ovisshet. Teknikbrostiftelserna har det faktiskt knepigt nu, och de svävar i ovisshet, och det är inte bra för verksamheten. Beträffande den nattsvarta pessimismen hänvisar jag till vad Karin Falkmer påpekade. Vi ser nog att det finns mycket gott, men det finns också skuggor som behöver raderas bort.

Fru talman! Vad gäller EU:s sjätte ramprogram för forskningen vore det väl ganska märkligt om inte också regeringen var ganska intresserad av den frå- gan, även om det inte står något om detta i proposi- tionen - som handlar om en omstrukturering av in- dustriforskningsinstituten. Både jag och andra kom- mer nog att se till att den på regeringsnivå - om det nu skulle vara så - som glömt detta får reda på det. Ska man göra den här satsningen på omstrukture- ring och satsa på att få fler och större institut att klara sig bättre i den internationella konkurrensen, så ligger i detta att också kunna vara med på arenan när det gäller det sjätte ramprogrammet. Beträffande teknikbrostiftelserna, Harald Berg- ström, får nog börsnedgången inte skyllas på mig och Vänsterpartiet. Det är naturligtvis beklagligt att vi har sådana här viktiga verksamheter som är beroende av hur börsen går upp och ned. Alla vet vi ju att en börs går uppåt och nedåt. Det är helt vansinnigt att tro att man hela tiden bara kan räkna med en uppåtgående börs och att inget speciellt inträffar på vägen. Det tror jag att man även hos teknikbrostiftelserna har fullt klart för sig. De ska få besked i god tid före år 2007. Också jag tycker att detta med i mycket god tid är viktigt. Vi har väl ingen anledning att misstro vad regeringen där säger i propositionen.

Fru talman! Jag hoppas att Lennart Beijer har rätt om det här med år 2007 och detta med i god tid. Jag hoppas alltså att det sker i verkligt god tid. Jag har inte skyllt börsnedgången på Lennart Beijer. Det vore väl att tro Vänstern om lite för mycket. Här nämndes att vi är så rädda för att industri- forskningsinstituten blir för stora. Jag är inte rädd vare sig för att de blir för stora eller för att de blir för små. I stället är det fråga om att ha en lämplig storlek. Jag har hållit fram och tryckt på Glasforskningsinsti- tutet i Växjö, som är ett litet institut som lyckats häv- da sig trots sin litenhet. Det är inte alls säkert att man, om det var 500 män - eller kvinnor - som forskade, hade varit särskilt mycket bättre eller hade haft sär- skilt mycket lättare att göra sig hörd och påverka i EU-sammanhang. Jag tror faktiskt inte det. I stället är det kompetensen som det handlar om. Se nu till att inte storlekssjukdomen gör att kompetensen kvävs! Det är en viktig fråga för mig.

Fru talman! Det är riktigt att storleken inte heller i det här sammanhanget betyder allt. Klart är dock, som vi tydligt sett, att de drygt 30 institut som finns i Sverige har en tendens att bli för små. Framför allt inom de branscher där kanske inte heller branschen som sådan är särskilt stark kan det också gå ut över instituten. Men jag ser nog trots allt fördelarna med att få in även svagare branschers forskning i ett större gemen- samt institut som kan föra de mindre och svagare branschernas forskning framåt. Ni pratar om stora och små företag. Kanske är det här bra - det är ju vad vi hoppas på - och kanske hjälper den här omstrukture- ringen till när det gäller att underlätta tekniköverfö- ring till små och medelstora företag. Man får ju större kraft att just kunna genomföra detta. I övrigt, fru talman, är vi antagligen överens om att det är fel att så att säga lägga så här viktiga ut- vecklingsfrågor i beroende av en aktiebörs.

Fru talman! Forskning, utveckling och innovatio- ner är av fundamental betydelse för ett lands utveck- ling och för välståndet. Det är orsaken till att de flesta länder nu lägger alltmer av fokus på de här frågorna. Inom näringslivet är det de kunskapsintensiva verk- samheterna som växer snabbast. Den konkurrenskraftiga forskningsbas som i dag finns inom de svenska universiteten och högskolorna liksom hos företagen spelar en mycket stor roll för utvecklingen både av det svenska innovationssystem- et och av företagen. Jag är väldigt glad över att bland målen för den behovsmotiverade forskningen nu finns med forsk- ning och utveckling för en hållbar utveckling. Dels är det naturligtvis mycket viktigt för att vi ska få en miljö att leva i som vi trivs med. Dels blir företagen mer konkurrenskraftiga och mer lyckosamma om de är bra miljömässigt. Många analyser har visat att det faktum att de har en miljömässigt bra inriktning är av stor betydelse för om de ska lyckas som företag. Detta är alltså viktigt, och jag är glad att det kom med som ett mål. Jag hade väl också önskat att utvecklingen beträf- fande inhemska råvaror skulle finnas med bland må- len, men detta kom inte med där. Däremot kom det med som en prioriterad fråga att arbeta med, något som jag tycker är mycket viktigt. Många här har uttryckt bekymmer över träforsk- ningen, och jag delar det engagemanget. Trä och snickerier har en otrolig potential. Vi vill ju inte att våra skogsbygder ska bli råvaruexportörer. Men många trä- och skogsföretag läggs ned, och detta är väldigt olyckligt. Det måste alltså till en utveckling på området. Det finns stora möjligheter till det om vi är villiga att satsa på det. Därför är det bra att in- hemska råvaror finns med som en prioriterad del av forskningen. En annan sak i sammanhanget är, precis som Ha- rald Bergström pratade om, att det kan finnas en viss fara i en alltför stor centralisering av forskningen. Vi vet ju att det behövs en omstrukturering som gör industriforskningsinstituten mer konkurrenskraftiga, men det kan också finnas en fara i detta. Vid en sådan omstrukturering av institut kan nämligen risken vara stor att kompetens inte följer med utan försvinner och går förlorad i den nya strukturen. Den risken måste nog tas på allvar. Jag menar att den här omstruktureringen nog är både viktig och nyttig, men samtidigt hoppas jag att man inte glömmer att den regionala närvaron är väl- digt viktig. Det gäller att ta till vara den kompetens som finns regionalt och i befintliga kluster. Även forskningsresurser kan vara till stor nytta genom att ligga där den regionala kompetensen finns. Vi har fått in en liten passus i propositionen om detta. Jag hop- pas verkligen att detta kommer att leda till att centra- liseringen i varje fall inte går alltför fort. Min för- hoppning är också att Vinnova ska prioritera träforskning, så att våra bygder kan utvecklas och inte avvecklas.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka utskottet för den positiva skrivningen rörande motion N347 om forskning och utveckling inom stålindustrin. Utskottet skriver att stålindustrin har stor betydelse för svensk ekonomi, och efterfrågan på stål ökar. I Luleå finns forskningsinstitutet MEFOS, ett nor- diskt center för metallurgisk industri. Där arbetar 75 personer, och omsättningen är 90 miljoner kronor per år. MEFOS är ett av världens ledande forskningsin- stitut på sitt område och samarbetar med Luleå tek- niska universitet - en av Sveriges viktigaste stöd- punkter för teknisk utveckling. Både MEFOS och universitetet betyder mycket för oss i norr och natur- ligtvis också för hela Sverige och EU. MEFOS har arbetat fram ett forskningsprogram med visionen att vidmakthålla och utveckla Sveriges världsledande position när det gäller stål. Det är fråga om att skapa en stålindustri utan deponeringsbehov och med de lägsta utsläppen i världen av koldioxid. Det är viktigt att vi, riksdag och regering, utvärde- rar och gör kontinuerliga uppföljningar så att den typen av forskningsprojekt som håller mycket hög kvalitet och har hög relevans kan bedrivas och säker- ställas. På så sätt kan Sverige försvara sin tätposition på stålmarknaden i världen. MEFOS är också engagerat i olika EU-projekt, men i framtiden måste möjligheterna blir större inte bara för MEFOS utan för alla forskningsinstitut. För att det ska kunna ske måste instituten få hjälp med finansiering. De kommande stora forskningspro- grammen inom EU måste hanteras snabbt så att det inte blir vare sig väntetider eller oklarheter för insti- tuten. Annars blir det svårt för oss i Sverige att vara med på EU:s spelplan. De regionala tillväxtmedlen bör också ses som en möjlighet till finansiering när det gäller den typen av program. Avslutningsvis: Vi får alltså inte glömma bort att vi fortfarande är beroende av det vi kallar våra basnä- ringar. Dessa näringar måste kunna utvecklas och kopplas till såväl IT som elektronik, mikroelektronik i allmänhet och bioteknik. Det finns inget motsatsför- hållande mellan de nya och gamla näringarna. De nya teknikerna betyder mycket när de utnyttjas i de gamla basnäringarna. Både stålindustrin, som finns medtagen i motio- nen, men också skogsindustrin är för oss i Norrland av stor betydelse och måste utvecklas med hjälp av forskning.

Fru talman! Vi har nu hört hur viktigt det är med forskning inom olika områden. Jag vill tala om vikten av forskning inom kommunikationsområdet. Det krävs utveckling och forskning om de in- frastruktursatsningar vi gör, och för all del kommer att göra, ska bidra på ett effektivt sätt till de trans- portpolitiska målen vi har satt upp om ett tillgängligt transportsystem, en positiv regional utveckling, en hög transportkvalitet, en säker trafik och en god mil- jö. Vinnova har bland alla andra arbetsuppgifter att ansvara för den övergripande forskningen om trans- portslag liksom att ansvara för forskningen om kol- lektivtrafik. Vinnova har också sektorsansvar för forsknings-, utvecklings- och demonstrationsprojekt inom sjöfart och luftfart. Det var de arbetsuppgifterna verket ärvde efter KFB. Jag anser att forskning inom transportsektorn måste ges en mycket hög prioritet inom Vinnova. Därför väckte jag också en motion. Sverige behöver strategisk forskning inom transportsektorn kring ämnen som långsiktig hållbarhet, kollektivtrafikens betydelse i samhället och modeller för planering, styrning och uppföljning. Vi behöver tillämpad forskning kring miljöanpas- sade transporter och drivmedel, offentligt betalda resor, säkerhetsfrågor, logistik och samverkan i godstransportlösningar, transportinformation och nya metoder för drift och underhåll, m.m. Vi behöver både strategisk och tillämpad forskning för att uppnå de transportpolitiska målen. Transportforskningen är en grundbult om vi ska lyckas uppnå de av riksdagen uppsatta transportpoli- tiska målen såväl som miljömålen. Det krävs också en god spridning av de rön som forskarna kommer fram till. Glädjande nog har jag i dag med posten fått tid- ningen Magasin Vinnova. Den innehåller några ax- plock om vad verket jobbar med. Det är första num- ret. Det är viktigt med rön och innovationer för att förbättra trafiksäkerheten. Det är viktigt att få lära sig nya metoder att bygga broar och att lägga mindre hal asfalt. Men dessa metoder måste komma dem till del som arbetar med frågorna. I svaret till min motion har utskottet anfört att IT, som är ett prioriterat forskningsområde, har stor bety- delse för transportsektorn. Jag håller med om att det är viktigt. Men det handlar inte bara om IT. Det handlar också om forskning om asfalt och forskning kring vilka medel som finns för att bekämpa halka eller hur trafikanterna uppfattar informationen bero- ende på hur vägskyltarna är utformade. Fru talman! Jag har inte något yrkande. Jag har i min motion pekat på vikten av transportforskning. Jag vill inte att vi i riksdagen ska fatta beslut om hur forskning ska bedrivas eller exakt vilken forskning som ska bedrivas. Jag har med min motion och med detta anförande velat peka på vikten av forskning inom transportområdet.