Ökad kontinuitet och effektivitet i vården - en primärvårdsreform

Fru talman! Du ska veta namnet på din distriktsläkare. Din distriktsläkare ska också ha ett rimligt antal patienter att ansvara för. När man träffar samma person igen blir det alltid enklare. Man slipper börja om från början, och läkaren vet vad som är viktigt för dig.

En förutsättning för en effektiv hälso- och sjukvård är att en välfungerande primärvård utgör basen. Det visar både forskning och internationella erfarenheter. Hittills har utvecklingen i Sverige gått i motsatt riktning. I dag finns det politiska förhoppningar men knappast någon som håller i taktpinnen. Det behövs om vi ska få till en god, nära vård till hela befolkningen.

Den proposition vi behandlar nu tar ett par steg på vägen. Gott så! Men det behövs fler, och det krävs uppföljning så att vi vet att det blir som vi beslutar.

Fru talman! Det krävs fler medarbetare i primärvården om vi ska lyckas med detta. Det behövs fler distriktsläkare som har ett rimligt antal patienter. Detsamma gäller för distriktssköterskor och alla andra i teamet av fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder, dietister med flera inom primärvården.

Sedan 2019 finns det särskilda pengar i statens budget till primärvården. De tillkom genom den budget som Moderaterna och Kristdemokraterna lade fram. Dessa pengar finns kvar och har utökats något. De ska dock inte användas till projekt utan till fler medarbetare.

Genom att förbättra arbetsvillkoren, ha ett rimligt antal patienter per medarbetare och se till att teamet innehåller en bredd av professioner kan vi vända utvecklingen och få en primärvård som klarar sitt uppdrag och utgör basen i hälso- och sjukvården. Vi är inte där, men det är dit vi ska.

Fru talman! Regeringens proposition har brister. Därför har vi kristdemokrater skrivit en följdmotion med förslag.

Vi saknar lagförslag som anger att du har rätt till en fast namngiven läkarkontakt. I propositionen är det en fast läkarkontakt, men inte en namngiven. Det innebär att det ska finnas läkare men att det är inte utlovat att du får träffa samma person. Det kan skifta. Kristdemokraterna anser att du ska kunna veta namnet på din distriktsläkare och att rätten därför bör gälla en fast namngiven läkarkontakt. Därför vill jag yrka bifall till reservation nummer 4 från Kristdemokraterna.

Vidare saknar vi i propositionen skrivningar om fast vårdkontakt. Vid sidan av en fast namngiven läkarkontakt är det många som också behöver en fast vårdkontakt. Vid kroniska sjukdomar är detta ofta en mycket bra och effektiv funktion. Exempelvis finns diabetessjuksköterskor, demenssjuksköterskor och äldresjuksköterskor. Det är mycket bra funktioner som bidrar till ett gott omhändertagande och kontinuitet. Propositionen nämner inte detta alls. Det borde ha funnits med för att tydliggöra primärvårdens helhet.

Fru talman! Kristdemokraterna har lämnat förslag om att vi måste ta fram nationella principer för ersättningar och avgifter och att dessa ska bygga på behovsprincipen. Jag är glad att detta blev utskottets mening och att det finns nu ett förslag till tillkännagivande till regeringen om det.

Vidare finns det ett förslag till tillkännagivande om att ta fram system för ersättningar vid digital vård. Det ansluter till det övergripande förslag som Kristdemokraterna lämnat, och vi står alltså bakom också detta förslag till tillkännagivande från utskottet.

Fru talman! Utskottet har behövt ändra i lagtexten från regeringen eftersom propositionen inte var tydlig avseende patienters valfrihet. Vi har därför, i bred enighet, lagt till en mening i lagtexten om detta. Grunden är att jag listar mig någonstans. Men om jag samtidigt vill fortsätta gå till exempelvis den fysioterapeut jag haft under lång tid ska jag kunna fortsätta gå dit även om han eller hon inte finns vid min vårdcentral. Patienters valfrihet ska inte minska genom propositionen. Utskottet har tydliggjort detta.

Fru talman! Vi kristdemokrater anser också att det borde vara vårdcentralen och dess personal som avgör när man har fullt med patienter - inte regionen, som regeringen föreslår. Vidare borde vi redan nu ha ett nationellt system för listning. Regeringen vill ha det på sikt.

Vi borde också ha möjliggjort för den som vill starta eget att få göra det och vara en del av primärvårdssystemet. Tyvärr bygger regeringens förslag på det storskaliga. Vi borde ha möjliggjort för fler att vara en del på annat sätt, inte minst för att klara glest befolkade områden.

Om man vill ha ett eget företag, exempelvis om man som distriktssköterska vill starta eget och driva det ett par dagar i veckan från orten där man bor, och sedan kanske arbeta som anställd resten av veckan på den större vårdcentralen många mil därifrån borde det vara möjligt. Propositionen skriver ingenting om detta, och det är en brist. Det är för mycket storskalighet i regeringens förslag.

Fru talman! Utskottet föreslår nu kammaren att besluta om viktiga delar för att bygga ut primärvården. Men vi har behövt tydliggöra regeringens förslag så att valfriheten inte minskar för patienterna. Vi har också lagt till förslag till tillkännagivanden om ersättningar och avgifter som borde ha varit med i propositionen men som saknades.

Regeringen får nu inte slå sig till ro. Nu ska varje del i detta beslut följas upp. Vi måste ge landets invånare en sammanhållen hälso- och sjukvård - en jämlik och god vård till hela befolkningen. Primärvården är grunden för att det ska lyckas.

Fru talman! Eftersom jag är en glömsk person vill jag inleda med att yrka bifall till vår reservation nummer 23. Vi har flera reservationer i det här ärendet. Vi tycker att ärendet är väldigt bra men har några reservationer. Just reservation 23 tycker vi att det är särskilt viktigt att yrka bifall till.

Jag har som princip att nästan varje gång jag pratar om sjukvård och sjukvårdens utmaningar och problem försöka erinra om att allt inte är åt helsike och allt inte är problem utan att en hel del faktiskt är väldigt bra. Jag tycker att vi ska vara stolta över kvaliteten i svensk sjukvård, som är enastående.

Men det finns uppenbarligen utmaningar vad gäller tillgänglighet och bemötande. Jag kan se tre stora utmaningar för hela vårt hälso- och sjukvårdssystem, fru talman, som vi kanske behöver arbeta lite extra med, och då ska man se den här propositionen som en del i det arbete som vi behöver göra framöver.

Den första utmaningen handlar om våra resurser. Är de tillräckliga för hälso- och sjukvården? Jag är nog den förste att säga att jag tror att vi kommer att behöva skjuta in mer resurser i vårt hälso- och sjukvårdssystem i framtiden för att hantera de demografiska utmaningarna.

Samtidigt måste vi också självkritiskt ställa oss frågorna om vi faktiskt använder de resurser som redan står hälso- och sjukvården till buds på rätt sätt. Man kan konstatera att Sverige är ett av de länder i Europa som har störst antal läkare och sjuksköterskor, och samtidigt kan man också konstatera att svenska läkare genomför en fjärdedel så många patientbesök som tyska läkare gör. Då kan man fundera på vad som är fel i vårt sjukvårdssystem.

Jag är ganska övertygad om att en hel del av de bekymmer som vi har att hantera har att göra med byråkratin och tillväxten av byråkratiska kontrollsystem. Det finns en tendens att vi litar alldeles för lite på sjukvårdsprofessionerna och i stället hela tiden ger nya direktiv till framför allt statliga myndigheter om att kontrollera varje steg som en sjuksköterska eller läkare tar i våra vårdsystem. Det där borde vi rensa upp i och fundera på vilken typ av uppföljningar och byråkrati som i själva verket är nödvändig för att säkra patientsäkerheten och vilken typ av byråkrati som snarast handlar om statliga byråkraters vilja att i detalj kontrollera vårdprofessionens arbete.

Det här är alltså de två första utmaningarna: Har vi tillräckligt med resurser, och hur ser det ut med byråkratin?

Den tredje utmaningen har att göra med hur det ser ut med vår primärvård. Vi är inte ensamma om att bygga välfärdssystem. Vi har ganska bra välfärdssystem i de skandinaviska länderna, men jämför man vårt välfärdssystem med våra grannländer, inte minst Danmark och Norge, kan man konstatera att de på många sätt har en större tillgänglighet och faktiskt också en större närhet till de enskilda medborgarna. En dansk och en norsk medborgare vet hur de ska komma fram i sjukvårdssystemet. En dansk och en norsk medborgare har namnet på en person som de kan prata med när de blir sjuka. Det har vi inte i det svenska systemet.

Jag tycker att vi ska försöka lära av Danmark och Norge och överföra det som är bra i de danska och norska systemen till det svenska vårdsystemet utan att införa det som är dåligt. Den danska och norska primärvården, som imponerar storligen på mig, har också bekymmer på det sättet att det är på tok för få fysioterapeuter, sjuksköterskor, dietister och andra yrkesprofessioner där. Vi ska lära av dem när det gäller det som de är bra på, men vi ska inte importera de dåliga delarna av det danska och det norska systemet.

När jag var i början av min karriär inom sjukvårdspolitik åkte jag och Anna Starbrink, en liberal sjukvårdspolitiker som jag högaktar, ned till Köpenhamn och besökte ett stort danskt sjukhus. Det var en omtumlande upplevelse, måste jag säga.

Som stockholmare är jag ganska van, fru talman, vid hur det brukar se ut på Södersjukhusets akutmottagning. Där kan gamla, sjuka människor få bli liggande dygnsvis i väntan på att få hjälp. När jag kom in på Hvidovre Hospital i Köpenhamn upptäckte jag till min stora förvåning att det var tomt. Min första spontana fråga till en sjuksköterska var: Har medborgarna i Danmark gått i strejk mot sjukvårdssystemet? Det kändes på det sättet. Då skrattade de lite grann åt mig.

Jag försökte förstå mig på vad det är som kännetecknar det danska sjukvårdssystemet. Jag pratade med en del danskar i min närhet, och det visade sig att den normala danska reaktionen när man blir sjuk inte är att åka till akutmottagningen utan att ringa sin egen läkare. Först därefter åker man in till sjukhuset. Undantag finns givetvis: Om man får en hjärtinfarkt ringer man knappast till sin doktor och pratar i förväg. Men det normala där är inte att göra som klemiga stockholmare gör - jag tillhör den gruppen - som i ilfart beger sig till Södersjukhusets akutmottagning, belägrar den och ser till att den inte fungerar för dem som faktiskt behöver den mest av alla.

Det som gör att det danska systemet fungerar är just att de har en primärvård som det går att lita på. Jag tycker att vi ska försöka införa det i Sverige.

Den här propositionen som regeringen har lagt fram innebär de första stegen i den utvecklingen. Därför är det glädjande att de flesta partierna i riksdagens socialutskott tänker yrka bifall till propositionen.

Vi kommer att påbörja ett arbete för att lista folk. Det finns målsättningar som handlar om hur många som ska ha en fast läkarkontakt. Vi kommer att försöka förstärka kontinuiteten i vårdsystemet. I dag kan man byta vårdcentral hur många gånger som helst. Jag var på Järvafältet en gång och besökte en offentligt driven vårdcentral och som arbetade med mycket stora hälsoutmaningar. De berättade för mig att det var ganska vanligt på den vårdcentralen att folk som inte blev sjukskrivna gick 200 meter till en annan vårdmottagning där man blev sjukskriven.

Ett sådant system kan vi inte ha. Man ska ha ett system både för samhällets skull och för den enskilda medborgarens skull, som präglas av kontinuitet och kunskap om varandra och som är hållbart.

Vårdgarantin ska gälla där du är listad. Det ska finnas möjligheter att införa ett tak för antalet listade patienter. Jag skulle önska att det fanns överallt, men man måste också se den verklighet som finns ute i Sjukvårdssverige i dag. På många håll i Sverige saknas möjligheter att få en läkare till vårdcentralen, och man är beroende av hyrpersonal. Det här är de första stegen som tas i den här processen.

En sak som knappast alls har diskuterats är möjligheten att få flera vårdvalsområden till stånd. Det är en jämlikhets- och rättvisereform. Men tanke på de mycket stora socioekonomiska skillnaderna öppnar vi nu upp en möjlighet för regioner att faktiskt skapa jämlikhetsvårdvalsområden där man kan satsa extra resurser, ha extra personal och skapa särskilda villkor för att hantera de mycket stora hälsoutmaningarna. Det är ett fantastiskt inslag i den här propositionen.

Det har funnits ett kraftigt motstånd från många som påstår att valfriheten hotas och annat. Egentligen hade jag tänkt, fru talman, att jag skulle sätta igång och citera en lång rad patientorganisationer, allmänläkare och andra som säger att lobbyisterna, alltså de som är rädda för att nätläkarbolagens verksamhet hotas när det blir vårdkontinuitet, tänker alldeles fel. Men jag nöjer mig med två citat.

Det ena är från Magnus Isacsson som är allmänläkare och ordförande för Svensk förening för allmänmedicin. Han säger så här: Alla inser väl att nätläkarbolagens värsta mardröm vore om hela befolkningen hade en bra, fast allmänläkare på sin vårdcentral med tid att ta hand om sina patienter.

Jag tror att det förklarar en del av det som vi riksdagsledamöter har varit utsatta för. Vi har utsatts för uppringningar och uppvaktningar och sett debattartiklar där man menar att valfriheten hotas. Jag kan konstatera att många av dem som agerar är representanter för just nätläkarbolagen.

Jag är väldigt stolt över den är propositionen. Jag tycker att den är fantastisk och kan konstatera att Funktionsrätt Sverige, Astma- och Allergiförbundet, Neuroförbundet, Reumatikerförbundet och Riksförbundet Hjärtlung säger att det här inte alls hotar valfriheten utan kommer att förstärka kvaliteten i svensk sjukvård. De skickar en hälsning till Sveriges riksdag: Klubba igenom primärvårdspropositionen - den är riktigt bra!

Det tycker jag att vi ska göra, fru talman.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för talet!

Jag är glad att vi delar uppfattningen att det var nödvändigt att förstärka propositionen så att valfriheten tydligt framgår, så att den inte är hotad i förslaget. Vi är också överens om poängen med att ha en fast namngiven läkarkontakt, att veta namnet på läkaren. Jag beklagar att det inte framgår av propositionen. Men vi får väl ta det arbetet längre fram och se till att det blir på det sättet.

Det som ledamoten inte vill göra är att ta itu med ersättningarna och avgifterna i systemet. Jag tror att det är nödvändigt. Om vi inte reglerar de ersättningar som utgår tror jag att primärvården kommer att fortsätta leva med alldeles för dåliga ekonomiska villkor.

Det förslag på tillkännagivande som kommer från oss och som blev utskottets ställningstagande handlar om att det måste bygga på behovsstyrning. Om jag själv kan bestämma när jag vill ha vård och kan få den dyraste insatsen utan att det görs någon bedömning följer vi inte behovsprincipen. Det är inte alltid jag som patient vet vad som är bäst.

Om det rör sig om en hjärtinfarkt eller stroke är det självklart att man ska till akuten och få det bästa omhändertagandet. Men de där dagarna man känner sig lite krasslig och direkt vill prata med en läkare är det kanske inte det bästa. Någon annan kanske kan ge bättre och mer effektiva råd. Därför behövs en behovsbedömning.

Jag är glad över att utskottet har funnit en majoritet för detta. Regeringen har valt att skicka bollen vidare till SKR och hoppas att SKR ska göra det.

Vad är skälet till att ledamoten Dag Larsson inte vill titta på ersättningarna i systemet? Jag tror att det är nödvändigt och vill därför ställa frågan.

Fru talman! Jag vill tacka Acko Ankarberg Johansson för frågan.

Jag konstaterar att våra två partier i många stycken håller med varandra om att det här är en angelägen reform. Det var bra att vi tydliggjorde att valfriheten inte alls hotas i den proposition som har lagts fram. Det tyckte jag inte att den gjorde, men med tanke på den debatt som fanns var det bra att vi tillsammans kunde komma överens om den typen av skrivningar.

Min uppfattning är att så länge hälso- och sjukvårdssystemet är en regional fråga ska de folkvalda politikerna i regionerna ha makten över hur ersättningssystemen ser ut. Med tanke på de mycket stora socioekonomiska klyftor som finns i inte minst våra storstadsområden och de hälsoutmaningar som det innebär vill jag ge de lokala och regionala politikerna stor frihet att utforma ersättningssystemen. Det är den vägen jag tycker är rimlig.

Ibland hör jag från inte minst stora vårdföretag som har verksamhet i många regioner att de önskar enhetliga ersättningssystem. Men jag vet inte om jag tycker att deras intressen är det viktigaste att värna, att se till att skapa stora enhetliga, likadana, ersättningssystem för hela landet. Ska det inte vara medborgarna i olika delar av vårt land som får vara med och diskutera hur ersättningssystemen ser ut i hemmaregionerna?

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Poängen är att det är nationella principer. Jag tror också att man behöver anpassa systemet efter förutsättningarna. Det går inte att jämföra Norrbotten i alla dess delar med Stockholm när det gäller hur man använder resurser i vissa situationer. Man behöver lägga extra stöd av olika skäl. Men när det gäller nationella principer är poängen de sista orden: att det bygger på behovsprincipen.

Vi har i dag ett system där den region som har det mest förmånliga systemet för just utförarna, företagen, kan användas av alla. På det viset eroderar systemet, och det är inte behovsprincipen som styr. Därför är jag mån om att vi ska få nationella principer för ersättningar och avgifter och att de ska bygga på behovsprincipen. Det är först när vi får det som vi kan få de resurser som är rätt för hela primärvården.

För mig är det otänkbart att fortsätta använda våra gemensamma skattepengar om det inte är behovsstyrt. Vi måste ta ansvar för den frågan. Jag tycker att det nu har gått så långt att det är nödvändigt att staten griper in. Därför är jag glad över att vi föreslår ett tillkännagivande.

Jag hade ändå förutsatt att Socialdemokraterna skulle tycka att det ska vara en behovsstyrd vård. På vilket annat sätt vill ledamoten tillförsäkra sig att vi har en nationell styrning i någon form för att möjliggöra detta?

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Det finns områden där man behöver prata sig samman nationellt. Jag vet att det sker i SKR:s sjukvårdsdelegation. Det är också där jag tycker att den typen av frågor ska ligga.

Jag skulle önska att regionerna vore bättre på att lära av varandra när man utformar ersättningssystem. Det är en ganska svår teknik att utforma ersättningssystem som inte blir för detaljstyrande utan som respekterar professionernas yrkeskunskaper. Jag har själv varit med och diskuterat ersättningar för olika typer av mätningar av bland annat lungkapacitet. Som regionpolitiker var jag frustrerad över att det inte infördes och tänkte att vi då skulle införa en särskild ersättning för det. Men lyckligtvis lyckades Läkarförbundet övertyga mig om att det var dumt att styra vården genom en detalj i ett ersättningssystem.

Jag är den första att tycka att vi behöver ha system som bygger på behovsprincipen. Men jag är emot att den typen av system ska utformas av statliga byråkrater. Jag tycker att det är de politiker som är valda av svenska folket för att hantera sjukvården och dess ersättningssystem, regionpolitikerna, som bör hantera den frågan.

Fru talman! Sverige är på många sätt ett helt fantastiskt land. Det gäller de flesta områden, också vården. Våra medicinska resultat är i världsklass. Och om du blir akut sjuk är du som svensk i ett av världens tryggaste länder.

Fru talman! Vi kämpar dock med en rad problem som på olika sätt hänger ihop. Vi var redan före pandemin ett av de tre länder i Europa som hade längst vårdköer. Det är vi fortfarande. Det innebär att människor som är i behov av vård får vänta länge, alldeles orimligt länge, på att få hjälp. Detta kan leda till att det tar problematiskt eller rent av farligt lång tid att få en diagnos och i värsta fall till gravt förvärrad sjukdom. Det innebär ett ökat mänskligt lidande, som naturligtvis är det mest allvarliga, men också ökade kostnader för mer avancerad vård och för vårdtid.

Vi är också ett av de länder där mest skattepengar går till sjukvården. Så här i valtider är man ju lite orolig att den enda lösningen framåt ska bli att tillsätta mer resurser. Då tror jag att vi är farligt ute. Vi behöver också, liksom kollegan Dag Larsson, lyfta fram att vi ska titta på hur många läkare och hur många sjuksköterskor vi har och hur mycket tid vår vårdpersonal tillbringar med patienterna. Gör man rätt saker? Kan vi som politiker göra mer, bland annat när det gäller att kapa administration?

Fru talman! Moderaterna sätter alltid patienternas bästa först. Vi vill att Sverige ska ha en hälso- och sjukvård och omsorg som är av hög kvalitet och som är tillgänglig när man behöver den. Vi vill att vården och omsorgen ska präglas av mångfald och valfrihet liksom av utvecklings- och förändringskraft och nytänkande.

Det bara är så att Sverige i ett första steg måste få bukt med de långa köerna, den låga tillgängligheten och de omfattande regionala skillnaderna. Det gäller också inom primärvården. Primärvården och den framtida goda och nära vården är naturligtvis helt central när det gäller detta. Sjukvården har förändrats på så många positiva sätt.

Många diagnoser leder inte längre till döden. Många människor lever med kroniska sjukdomar, och det kräver att man får en vård nära sig själv och inte behöver åka till sjukhusen i samma utsträckning. Det ställer också krav på större tillgänglighet. Vår nära vård behöver vara öppen längre. Den kan inte stänga klockan 16 eller klockan 17 på eftermiddagarna. Vi ska inte heller ha våra gamla, sjuka och sköra på akutmottagningarna på grund av att den medicinska kompetensen inte finns nära dem.

För oss moderater är det naturligtvis viktigt att patienten ska kunna välja. Patienten ska kunna välja olika utförare av vård inom primärvården beroende på vilka behov och vilken situation man har. Svensk hälso- och sjukvård behöver utvecklas i riktning mot ökad tillgänglighet i den nära vården och i primärvården och mot mer systematiska, förebyggande och långsiktiga hälsofrämjande insatser. Ska vi klara framtidens utmaning är det helt avgörande att vi jobbar hälsofrämjande och förebyggande i betydligt större utsträckning. Där behöver primärvården spela en stor roll.

Därtill behöver vården utvecklas från en splittrad vård och omsorg av de mest sjuka och sköra till en sammanhållen och samordnad vård med mer kontinuitet i vårdkontakterna.

För att vården ska bli mer tillgänglig och effektiv, med korta väntetider, krävs det till exempel att så många som möjligt kan använda lättillgängliga digitala tjänster inom hela vårdkedjan och på alla vårdnivåer, oavsett vårdgivare och oavsett huvudman.

Fru talman! Patientens rätt att välja vård ska stärkas och vidgas. Den ska inte minska. Patienten ska få stöd och hjälp med att få sin vård i tid och att hitta relevant information om kvalitet, väntetider och utbud av vårdgivare. Patienten ska äga sina egna patientdata. Det är grunden i vårt förslag om att långsiktig förbättra möjligheterna att använda digitaliseringen som ett verktyg för att effektivisera hälso- och sjukvården, inte minst primärvården.

Att ge vård och stöd till de patienter som har kroniska sjukdomar blir en mer och mer komplex verksamhet. Den blir också viktigare och viktigare. Så är det eftersom personer med kroniska sjukdomar behöver vård från många olika verksamheter. Det kan till exempel handla om att man behöver vård och stöd av läkare, sjukgymnaster, sjuksköterskor, fysioterapeuter och ortopeder. Vården behöver samtidigt mer och mer stödja patienternas egenvård.

Fru talman! Är man lite elak - det ska man egentligen inte vara - skulle man kunna säga: Sällan har så många väntat på så mycket och fått så lite. Regeringens primärvårdsproposition bidde tyvärr lite av en tumme. Vi går förvisso åt rätt håll i flera delar, men det är många som hade hoppats på och förväntat sig mer från regeringen. Förväntningarna var jättestora.

Vi moderater ser positivt på listning och listningstjänsten, men förslagets konstruktion gör att resultatet är mycket osäkert. Framför allt är det djupt oroande att regeringen vill begränsa patienternas möjligheter att välja olika utförare av vård beroende på om de i första hand behöver exempelvis digital kronikervård eller om de behöver genomföra ett fysiskt besök hos sin listade läkarkontakt.

Låt oss vara ärliga! Detta är inte första gången som Socialdemokraterna visar att patienternas valfrihet inte är högt prioriterad. Läser man den ursprungliga texten i propositionen - utskottet har nu gjort ett välbehövligt förtydligande - känns det som ett nytt försök att minska mångfalden inom vård och omsorg och kraftigt försvåra patienternas möjligheter att välja vårdgivare och utförare beroende på tillgänglighet, situation och behov.

Jag vill påminna om den förra propositionen på detta tema, 2014/15:15, Upphävande av kravet på vårdvalssystem i primärvården. Där föreslog man faktiskt konkret att vårdvalet skulle bli frivilligt för regionerna, det vill säga de dåvarande landstingen.

Vi moderater hade velat göra som riksdagen har gjort i många andra fall med regeringens ofärdiga och halvdana förslag. Vi hade velat skicka tillbaka det för att de skulle göra om och göra rätt. Vi såg klara orosmoln när det gäller patientens framtida valfrihet. Detta fick vi inte stöd för, och det beklagar vi.

Vi är dock resultatinriktade, och i vårt fokus finns i första hand patienterna. Just för att säkerställa deras rättigheter och valfrihet är jag glad att vi hittade en kompromiss i socialutskottet. Den fick från vår sida betraktas som det näst bästa. Utskottet föreslår att ett förtydligande tillägg görs i hälso- och sjukvårdslagen om att listning inte påverkar den enskildes möjligheter att välja utförare av offentligt finansierad öppen vård.

Därtill vill jag peka på de två viktiga tillkännagivandena, som gäller en del av det som vi moderater anser saknas i propositionen. Det handlar om nationella principer för ersättningssystem och ersättningssystem för just digital vård. Digital vård är här för att stanna, vill jag säga. Den bristande tillgängligheten i inte minst primärvården har skyndat på den utvecklingen. Det har bland annat lett till digital kronikervård, som nu börjar leverera bra medicinsk kvalitet inom flera områden. Och patienterna, vårt fokus, är nöjda.

Fru talman! Vi tar ett första steg på vägen. Det är gott så, men mycket saknas. Även om vi nu har bidragit till kompromissen om förtydligandet av patientens valfrihet får vi vara ärliga och säga att vi hyser en viss oro för detta - har det varit tillräckligt? Vidare är vi oroliga över hur den viktiga digitala vården, som patienterna vill ha, kan komma att hanteras.

Men vi är, som jag sa, resultatinriktade. Även om jag skulle önska trycka särskilt på reservation 1 om avslag på propositionen vill jag yrka bifall till reservation 11, som pekar på möjligheten att lista sig. Det handlar om fast läkare eller vårdkontakt och samordning i vårdteam. Det är något som vi anser borde ha funnits med i denna proposition.

(Applåder)

Fru talman! Sverige behöver rusta svensk vård och i synnerhet den svenska primärvården. Vi instämmer med regeringen om vikten av att hälso- och sjukvårdens resurser och profession används på ett mer tillfredsställande och effektivt sätt, helt enkelt.

Vi lägger stora resurser på vården i dag i Sverige, men vi får förhållandevis lite vård för pengarna. Vi har helt enkelt ett systemfel, skulle man kunna säga. Det råder i dag också förhållandevis stora variationer mellan olika delar av landet när det gäller patientens tillgång till primärvård och annan nära vård. Detta behöver vi komma till rätta med.

Denna primärvårdsreform bidrar i stora delar men långt ifrån i allt. Bland annat ser vi bemanningssituationen som en stor puck i det hela när det gäller att verkligen få på plats det som är syftet och andemeningen med primärvårdsreformen.

Vi menar att Sverige behöver ta ett större nationellt ansvar och ledarskap för att alla patienter oavsett bostadsort ska få god tillgång till primärvård och en nära vård av en hög kvalitet.

Flertalet undersökningar visar på att vården inte lever upp till människors förväntningar om bland annat tillgänglighet, delaktighet och kontinuitet. Allt fler patienter väntar betydligt längre på vård än vad vårdgarantin säger. De är ett stort misslyckande i svensk hälso- och sjukvård att befolkningen helt enkelt inte får rätt vård i rätt tid.

Fru talman! Redan 2016 konstaterade regeringens nationella samordnare att primärvården är underdimensionerad i förhållande till förväntningar och potential. Primärvården har också förhållandevis låg status hos befolkningen. Ska Sverige klara de utmaningar som finns inom hälso- och sjukvård behöver vi helt enkelt få en stark primärvård som bas. Det är vi alla överens om.

Sverigedemokraterna ställer sig dock frågande till om delar i propositionen verkligen bidrar till den tillgänglighet och den nära vård som befolkningen i hela Sverige behöver. Vi ser en särskild utmaning när det gäller såväl tillgänglighet som personella resurser i de delar av Sverige som är lite mer glesbefolkade. Men det är också ett faktum att det finns utmaningar med att bedriva primärvård på landsbygden. Här ser vi att utvecklingen av inte minst den digitala vården är en nödvändig och viktig faktor för en mer tillgänglig vård.

I förslaget om listning har de digitala vårdenheterna uteslutits för dem som inte har en fast närvaro i regionen. Det tenderar att begränsa tillgängligheten, precis som jag har nämnt, inte minst på landsbygden.

Vi ser också att det dels kan finnas vissa hinder med att genom förtydliganden i lagstiftningen försöka uppnå mål, dels att det överlag är problematiskt när det kommer till en fast läkarkontakt.

Givetvis ser vi det som ett mål i sig att primärvården verkar och ska verka för att knyta patienter till en läkare, som jag har nämnt inte minst i syfte att öka kontinuiteten och förståelsen. Frågan är ändå om det är rätt att lagstifta om fast läkarkontakt i dagsläget. Vi har lyft frågan om fast läkarkontakt under lång tid och drivit frågan länge, men som situationen ser ut i Sverige i dag, med en väldig brist på bemanning, är frågan om lagstiftningen verkligen når sitt syfte. Vi har brist på läkare, och vi har också brist på specialister inom allmänmedicin och primärvård. Vi behöver helt enkelt se till att vi får till incitament för att öka bemanningen.

Flera remissinstanser lyfter också fram liknande problematik. Bland annat ser vi det från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys och Socialstyrelsen, som uttrycker att det tenderar att vara överflödigt att ytterligare förtydliga frågan i lagen. Region Norrbotten framför också att fast läkarkontakt för hela befolkningen inte är genomförbart utifrån tillgängligheten på läkare. Vi kan instämma.

Det är också intressant att regeringsföreträdare här i talarstolen pratar så väldigt gott om Danmarks exceptionella arbete i frågan. Det är någonting som min kollega Per Ramhorn har framfört väldigt länge här från talarstolen. Vi behöver titta på de goda exemplen från bland annat Danmark och Norge när det handlar om att dels få ned vårdköerna, dels få en effektivare vård.

Herr talman! I propositionen föreslås det också att patienten begränsas till att endast kunna göra två vårdval, det vill säga två byten av utförare per år. I utredningen Styrning för en mer jämlik vård presenterades siffror om att endast 24 procent av alla svenskar hade bytt vårdcentral under en treårsperiod, medan drygt 11 procent hade funderat på att byta men inte gjort det. Således är byte av utförare i sak inte en stor utmaning, och vi ser av den anledningen heller att en sådan begränsning skulle vara relevant att lagstifta om, om det nu inte är så att problematiken är väldigt stor särskilt i Järva.

För den enskilde som av olika anledningar, exempelvis på grund av flytt eller av andra skäl, vill byta utförare kan en sådan skrivning endast utgöra ett hinder. Det bör egentligen inte finnas med i lagen och kan inte heller anses proportionerligt. Det är en liten fråga i betänkandet i stort, men jag menar att man bör fråga sig vad som verkligen är relevant att lagstifta om och inte. Detta är kanske en fråga som vi inte skulle behöva lagstifta om egentligen.

Herr talman! Vi ser också utmaningar och hinder med att begränsa vårdgarantin till att endast gälla där personen är listad. Det går emot den vision vi har om att dels verka för att tillgängliggöra vårdkapacitet genom ett vårdgarantikansli där tillgänglig vårdkapacitet finns för den som har väntat längre än den vårdgaranti som finns, dels målet om att minska landets vårdköer, som i dag är extremt långa och där väntetiden i sig kan innebära att patientens sjukdomsbild förvärras.

Jag yrkar bifall till vår reservation 20. Därmed avslutar jag mitt anförande lite abrupt och tackar för en god debatt!

Herr talman! Svensk sjukvård är på många sätt fantastisk, men det är uppenbart att vi har ett antal problem. Ett av de större problemen är att vi har haft en primärvård som inte har fungerat bra.

Skillnaden är väldigt stor när man jämför med andra länder. I de flesta andra länder är primärvården basen. Det är dit man söker sig i första hand när man blir sjuk. Så har det inte varit i Sverige. I Sverige är sjukvård det som bedrivs på våra sjukhus, och det som de inte vill hålla på med hamnar i primärvården.

I de flesta andra länder är basen också att man har en fast läkare i primärvården som följer en under år, decennier, och det är dit man vänder sig när man behöver sjukvård eller goda råd. I andra länder har uppåt 95-98 procent av befolkningen en fast läkarkontakt medan det i Sverige har varit så lågt som 40 eller kanske till och med 35 procent, enligt vissa mätningar.

Det här har fått svåra konsekvenser. När man blir sjuk i Sverige och behöver sjukvård vänder man sig kanske inte i första hand till primärvården. I stället sätter man sig på akutmottagningen och väntar, för där får man alltid hjälp, eller så skaffar man sig en privat sjukvårdsförsäkring eller använder en digital lösning.

Alla de här lösningarna är bra, men det vore ett betydligt effektivare system om vi även i Sverige hade en primärvård som bas med en fast läkarkontakt som nyckel in.

Det här gjorde att en av de frågor som vi drev allra hårdast när vi förhandlade kring januariavtalet var just att påbörja omstruktureringen av den svenska primärvården. Det här är en väldigt viktig pusselbit i det arbetet.

Var finns då vinsterna med att få en fast läkarkontakt i primärvården och en stark primärvård för den svenska befolkningen? Det handlar inte minst om att kunna jobba förebyggande. Jag möter ibland en del som säger att en frisk 25-åring väl inte kan behöva en fast läkare. Jo, det är just den friska 25-åringen som behöver en fast läkarkontakt! Orsaken till att vi har en god tandhälsa i Sverige är ju att tandvården jobbar förebyggande så att vi inte ska bli sjuka. Hade vi en betydligt starkare primärvård skulle vi exempelvis kunna ha en effektivare cancerscreening.

Även när det gäller människor med kroniska sjukdomar och sällsynta diagnoser vore det oerhört värdefullt att ha en och samma läkare i primärvården som man går till och som sedan kan ha tät kontakt med en specialist eller för delen en superspecialist.

Det här skulle också kunna göra det betydligt mer attraktivt att arbeta i primärvården. Det är nämligen inte roligt att arbeta som läkare i primärvården och hela tiden möta nya patienter, att stå som vid ett löpande band där nya patienter kommer dag ut och dag in. Då förlorar man ju själva kärnan i det här arbetet: kontinuitet i läkar- och patientkontakten.

Vi skulle även få en betydligt effektivare sjukvård. Det har här från talarstolen sagts att en tysk läkare tar 30-35 patienter per dag, medan en svensk läkare kanske tar 10-12 patienter. Det är inte så konstigt i ett läge där den tyska läkaren har patienter som han eller hon känner sedan många år tillbaka. Då går ett besök på kanske fem tio minuter. För den svenska läkaren i primärvården som träffar patienten för första gången innebär det en betydligt större tidsåtgång.

Det här innebär alltså också ett första steg mot en effektivare sjukvård.

Den här propositionen var bra på många sätt, men den innehöll en stor brist, nämligen att det fanns ett antal skrivningar, inte minst i lagtexten, som för den illvilliga regionen eller landstinget kunde tolkas som ett sätt att kunna begränsa valfriheten.

Det var vi flera i utskottet som inte var ett dugg intresserade av, och jag är därför väldigt nöjd över att vi i utskottet kunde enas om en konkret lagförändring, en skarp lagstiftning i riksdagen, som gör att vi, så långt det nu går, undanröjer risken för det. Den här lagstiftningen kan inte av någon region tolkas som ett verktyg för att begränsa patientens möjlighet att välja.

Ytterligare en sak som är väldigt bra i propositionen är att man öppnar för möjligheten att införa listningstak. Den primärvårdsenhet som ser att det kommer patienter i tusental och vill lista sig har i dag inte haft någon möjlighet alls att säga stopp annat i undantagsfall. Nu öppnar vi möjligheten för den enhet som känner att de varken har lokaler eller personal att kunna ta emot att faktiskt begära att få ett listningstak. Det är också ett stort steg framåt.

Ännu ett steg framåt är att man faktiskt öppnar för övriga läkare, inte bara specialister i allmänmedicin, att arbeta som fasta läkare i primärvården. Det är klart att ett av problemen i primärvården är att vi har alldeles för få allmänmedicinska specialister. När man gjorde motsvarande förändring i Norge vid millennieskiftet öppnade man dörrarna i primärvården för att övriga läkare skulle kunna gå ut och börja jobba som primärvårdsläkare och fasta läkare i primärvården. Det ledde till att ganska många tog det steget, för det är roligt att arbeta i primärvården.

Med den här propositionen öppnar vi den möjligheten. Det gäller för barnmedicinska specialister, invärtesmedicinska specialister, geriatriker och även alla andra specialister som befinner sig under utbildning till att så småningom kunna bli allmänmedicinsk specialist.

Det är klart att det finns brister i förslaget. Därför kommer detta inte att vara sista gången vi diskuterar primärvård i svenska riksdagen. En stor brist är att man inte tydligare har adresserat problemen som finns på den svenska glesbygden. Det fanns i utredningen ett förslag om att minsta enhet i primärvården skulle vara en läkare och en sjuksköterska. Sedan avtar det med fysioterapeut, arbetsterapeut och så vidare för att remittera patienterna längre bort i de lägen man behöver det. Tyvärr gick inte regeringen vidare, och det beklagar jag. Problemen med primärvården i glesbygden finns i Sverige och i många andra länder, och det behövs en lösning.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet, men jag står bakom våra reservationer och yrkar därför också bifall till reservation nummer 13.

Herr talman! Man ringer akut sin vårdcentral och får komma in direkt, eller man ringer digitalt - det ska ju fungera - och får tag på sin fasta kontakt, inte en av många hyrläkare - så vill jag att primärvården ska fungera.

I dag debatterar vi hur primärvården ska se ut framåt. Redan i dag finns system där patienter listar sig på en vård- och hälsocentral, men det blir inte en kontinuitet eftersom grundproblemet ibland är bristande kompetensförsörjning för att bemanna primärvården.

Själv är jag listad på en namngiven fast läkare. Det är tur. Men det är inte tur som ska avgöra hur det ska fungera inom primärvården, utan det ska finnas en hållbar struktur.

Vänsterpartiet anser att om det är allvarligt menat att tillgänglighet och kontinuitet ska öka och att patienter ska bli mer delaktiga måste det finnas resurser och ske en hård prioritering genom hela hälso- och sjukvården om vad vi ska pyssla med. För Vänsterpartiet är det viktigt att de som har störst behov får tillgång till sjukvård, oavsett bostadsort och andra faktorer. Det är också angivet i hälso- och sjukvårdslagen att patienter med de största vårdbehoven ska ha företräde till vården.

Det vi nu ser är ett system som utgår mer från efterfrågan och omedelbar tillgänglighet. Det får motsatt effekt, och det tydligaste exemplet är de digitala vårdgivarna som uppmuntrar människor att ibland söka för lite lättare åkommor.

Man kan fråga sig om det blir kontinuitet, och man kan fråga sig om det blir jämlikt. Vårdanalys har ju tittat på frågan. Det är ju inte så att man i Västernorrland ringer så många samtal. Det var kanske mest på Kungsholmen - om jag ska raljera lite.

Vänsterpartiet konstaterar att utgångspunkten bör vara en jämlik sjukvård som kräver jämlik tillgång till läkare och annan vårdpersonal. Kompetensförsörjning av vårdpersonal kräver också ett nationellt perspektiv och att ett ändamålsenligt antal läkare och övrig personal förutsätts för att det ska finnas ett ändamålsenligt antal vårdplatser.

Grundutbildning och fortutbildning behöver säkras på ett helt annat sätt nationellt. Det gäller nu, och det gäller för framtiden. Vi vill se en långsiktig ekonomisk nationell plan för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning för att just säkerställa behovet av läkare och övrig personal inom primärvården.

Alla kan inte röra runt i sina grytor i 21 regioner och hoppas på det bästa, herr talman. Vänsterns intention är förstås att primärvården ska nå ut bättre till områden med sämre hälsa. Hur ska vi få riktade insatser när marknadens inflytande på primärvården har ökat? Hur ska vi minska hälsoklyftorna? Har den fria etableringsrätten, lagen om valfrihetssystem, gynnat dem med de sämsta förutsättningarna? Jag vågar påstå att det inte riktigt är så. Valfrihet är bra. Vi står bakom valfrihet, det vill säga att du som patient kan välja vart du ska gå. Men vi anser att etableringsfriheten är ett problem eftersom den ökar ojämlikheten.

Vi anser att problemet är att det råder ett vilda-västern-syndrom inom svensk sjukvård när det gäller just privata aktörer. Det finns en etableringsrätt för vårdföretag, och det finns en uppseglande marknad för privata sjukförsäkringar. Nätläkarna tränger sig fram genom en helt oreglerad vårdmarknad, och politikerna förhåller sig ganska passiva till detta - på läktaren eller före detta politiker i olika styrelserum.

Herr talman! Välfärden lider i dag av personalbrist, som beräknas öka över tid. Det handlar om en arbetskraftsbrist, som vi på något sätt måste få att fungera. Det behövs alltså en ökad statlig styrning över resurs- och kompetensutvecklingen. Det behövs också förutsättningar för att få personalen att stanna kvar, göra ett bra jobb och göra det de är utbildade för. Det krävs riktade insatser för att förbättra personalens villkor inom hela hälso och sjukvården. Det tycker jag att man kan säga efter att ha träffat representanter för Läkarförbundet, Vårdförbundet och Kommunal. Det hörs starka rop om att någonting måste göras.

Jag börjar fundera över vad det handlar om när man pratar om ökad produktivitet och effektivitet. Jag hoppas självklart att man kan ta bort så mycket byråkrati som möjligt på alla nivåer. De som nu redan springer fort i korridorerna i vården ska inte behöva springa fortare, utan de ska gå i lagom takt.

Det behövs ett starkt stöd för sjukvård i de mest glest befolkade regionerna. Det har vi skrivit om i vår motion. Det är viktigt att hitta en struktur för att nå ut i områden med stora avstånd och erbjuda hälsoundersökningar till personer som inte nås av vården, inte minst kvinnor med kort utbildning.

En fast läkarkontakt, namngiven om patienten önskar det, tycker vi är bra. Det är också bra att det ska finnas möjlighet till andra fasta kontakter inom primärvårdsenheterna, det vill säga sjuksköterska, psykolog och så vidare. Just psykolog och den typen av anställda inom primärvården kommer att behövas eftersom det råder ökad psykisk ohälsa på olika nivåer. Då måste primärvården mäkta med att ta emot fler patienter som av olika skäl söker hjälp för den egna psykiska ohälsan.

Vi vill säkra att det finns tillgång till likvärdig vård i hela landet. Vi anser att det är bra med listning på en specifik läkare, som jag tidigare har sagt. Det resonemang som förs om att lagstiftning om fast läkarkontakt kan bli svår att leva upp till när fast läkare inte har förekommit på ett flertal ställen inom regionerna håller inte. Den bristande tillgången på allmänläkare behöver åtgärdas, men professionen kan behöva kompletteras med annan kompetens och uppgiftsväxling för att bättre nyttja personalresurserna.

Regeringen bör vidta åtgärder för att listning ska ske hos läkare eller annan vårdkontakt, anser vi. Därför yrkar jag bifall till reservation 7.

Vänsterpartiet tror inte på att göra staten till huvudman för hela sjukvården, men inom en rad områden behövs en ökad nationell styrning. Det är exempelvis rimligt att titta på investeringar i patientjournalsystem, en annan digital infrastruktur som ska hanteras av staten, större fastighetsinvesteringar, vårdköer, beredskapslager, läkemedelslistor, biobanker, precisionsmedicin och så vidare.

Vänsterpartiet anser att alla patienter ska ha rätt till jämlik vård enligt lag och att myndigheter och vårdgivare har ansvar och skyldighet att organisera vården så att den blir jämlik. Det måste göras tydligt. Jämlikhet ska gå före.

En överanvändning av respektive underanvändning av vården blir också ojämlikt. Det är av största vikt att det förs en politik som främjar att den person vars behov av vård är störst också är den som ska hamna först i kön. Vården kommer alltid att vara mer kostnadskrävande i glesbygden på grund av rådande demografi och i områden där det redan råder dålig hälsa.

Vi vill också att regeringen ska utreda hur akutmottagningar, primärvård och övrig sjukvård kan organiseras på ett patientsäkert sätt i glesbygd i områden med just utsatt hälsoläge med fokus på tillgänglighet och kvalitet.

Enligt propositionen ser Socialstyrelsen en risk att digitala vårdgivare ska koncentrera sin verksamhet till vissa regioner och därmed spä på ett eventuellt ojämlikt utbud geografiskt sett. Socialstyrelsen menar att det därför är angeläget att regionerna säkerställer att digitala vårdtjänster finns tillgängliga i hela landet, alltså på vårdcentralerna inom den offentliga vården.

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys instämmer i att man måste se till att öka tillgängligheten när det gäller just digital vård. Däremot är myndigheten inte övertygad om att utredningens förslag garanterar en jämlik tillgång till digital vård i fortsättningen. Om dagens digitala vårdgivare i framtiden ska ingå i samma valfrihetssystem som traditionella primärvårdsutförare och därmed behöver kunna erbjuda både digital och fysisk vård är det också hög risk att de väljer att begränsa sin verksamhet till större städer; det har vi sett.

De privata digitala vårdgivarna når också i genomsnitt friskare patienter än dem som primärvården har ansvar för. Det tycker jag att man kan fundera på.

Fakta kring ojämlikheten i vården saknas inte, och det är ingen tvekan om att ojämlikhet råder. Det finns nog ingen politiker som skulle säga att han eller hon förespråkar en politik som är mer ojämlik, men vi riskerar att hamna där genom helt fel prioriteringar. Detta vill vi motverka.

Jag ställer mig som sagt bakom våra reservationer men yrkar bifall enbart till reservation 2 och reservation 7.

Herr talman! Jag skulle vilja säga: Äntligen! Dagens beslut blir ett viktigt steg, tycker jag. Det är ett beslut för kontinuitet med bibehållen frihet, och det är väldigt viktigt för många människor i vårt land.

Eftersom januariavtalet ju kapsejsade mitt i förhandlingarna om just detta lagförslag är jag glad över att vi i utskottet har arbetat vidare, sett över vad som fattas och kunnat enas om två tillägg om klokare ersättning. Det handlar om att värna de människor som har de största behoven, oavsett om den vård de behöver är digital eller fysisk. Det tycker jag känns fint och bra. Det fattas dock fortfarande en del saker, enligt oss liberaler.

Så här är det: Hus ger inte vård, utan människor ger vård. Och människor måste kunna ge god vård till andra utan att själva slitas ut. Vi anser att patienter borde få lista sig hos en namngiven läkare som har gott om tid för sina patienter. Vi anser också att det borde finnas ett rekommenderat spann för hur många patienter man faktiskt kan lista hos en och samma läkare med bibehållen vårdkvalitet, herr talman. Detta är viktigt för patientsäkerheten och även för arbetsmiljön, och vi tror att det skulle göra att fler människor väljer att arbeta i primärvården.

Vi tycker också att det saknas något om att vård behöver kunna ges i olika väderstreck. Det är inte rimligt att det, som i nuvarande lagförslag, ska bero på var länsgränsen går om min vårdgaranti kommer att gälla. Då kan det bli så att vårdgarantin gäller om jag väljer en vårdcentral som ligger fem mil åt ost men inte om jag väljer att åka till vårdcentralen som ligger en mil åt väst. Det är ju bara knasigt. Vi anser att vårdgarantin ska gälla där patienten väljer att lista sig, oavsett i vilket län detta råkar vara.

Vi anser naturligtvis också att all information ska vara enkel för patienterna att hitta och jämföra. Det är för patienterna vården finns, och skrivbordsprodukter får inte förstöra eller försvåra för människor.

Vi har ytterligare ett problem kvar som är mycket stort, herr talman, och det är att tillgången till vård i dag är som lägst där behovet av vård är som allra störst. Det gäller ofta ute på landsbygden och i glesbygd, där många människor är äldre och därför av naturliga skäl behöver mer vård, där utbildningsnivån är lägre och i förorter där många människor är födda utanför EU och ofta behöver mer vård. På just dessa ställen är tillgången till vård som lägst. Detta är helt uppochnedvänt.

Vi liberaler anser att det måste bli möjligt att bedriva patientnära, småskalig vård i tätorter och förorter där den storskaliga vården har svårt att etableras. Man ska inte behöva bli storföretagare eller någon sorts bolagsmogul. Man ska inte heller behöva jobba på en jättearbetsplats för att kunna ge god vård. Vi är helt övertygade om att större möjlighet för yrkespersoner - oavsett om de är barnmorskor, läkare eller fysioterapeuter - att driva små, omtänksamma vårdmottagningar över hela landet skulle göra att fler människor väljer att arbeta i primärvården.

Avslutningsvis vill jag tacka dig, Dag Larsson, för dina ord om byråkrati, byråkrater och överadministration för en stund sedan. Detta tror jag är ett av de ytterligare steg vi verkligen behöver ta tillsammans för att säkra vården i det här landet.

Jag tänker att uppföljning naturligtvis är viktigt men att det måste vara rätt uppföljning. Det får inte vara för mycket tidskrävande uppföljning utan att den är motiverad. Väldigt få människor älskar nämligen att detaljstyras, herr talman, och detta vet Dag Larsson. Mycket få människor blir friskare av pappershögar, särskilt inte om de dränks i dem, och det gäller vare sig man är patient eller anställd. Jag skulle vilja säga att det inte finns något utrymme i svensk sjukvård, och faktiskt inte över huvud taget i offentlig sektor, för att producera snuttefiltar åt statliga byråkrater. Det kan inte vara vårdens huvuduppgift; det går bara inte.

Med detta sagt: Vi har saker kvar att göra. Det handlar om byråkrati, småskalighet, mer tid för patienterna, en ännu starkare kontinuitet och ännu mer valfrihet för dem som behöver det. Men jag tycker ändå att vi är på rätt väg. Jag tror att vi tar viktiga steg när vi om en stund klubbar igenom den här propositionen, och jag är säker på att vi är många som vill ta ytterligare steg.

Jag yrkar bifall till Liberalernas förslag om småskalig vård, reservation 27 under punkt 21.

Jag vill också yrka bifall till att ingå som en av dina musketörer, Dag Larsson. Jag lovar att själv göra ett värjfäste i hajskinn om jag får vara med i kampen mot byråkratin.

Herr talman! Jag vågar inte stå här i talarstolen och lova saker på samma nivå som föregående talare. Men lite ska jag kanske våga mig på att dryfta.

Jag ställer mig självklart bakom alla våra reservationer, men för att spara tid yrkar jag bifall endast till reservation 15, som handlar om breddade informationsinsatser, till exempel om egenvård och vilken vårdnivå som är bäst lämpad för att undvika onödiga vårdbesök och komma rätt i vården från början.

Herr talman! Många röster hörs för vikten av att kunna välja vårdgivare. En del i sökandet efter vårdgivare handlar om att hitta bästa möjliga vård. Men egentligen borde ju bästa möjliga vård finnas precis överallt så att man som patient kan känna sig trygg och förvissad om att få den vård och det stöd man så väl behöver.

Ibland kan jag uppleva att det i debatten är valet av vårdgivare som är självändamålet för patienten. För oss i Miljöpartiet är självändamålet snarare delaktighet och inflytande i själva vårdmötet. Förutsättningarna för inflytande och delaktighet i mötet tycker vi behöver stärkas. Att kunna ta till sig information i en kallelse eller under ett möte, oavsett ålder, funktionsvariation, oro inför provresultat eller språksvårigheter, för att nämna några exempel, är grundläggande för hälsa och välbefinnande, trygghet och känsla av egenmakt i sitt liv.

Därför ser vi gärna att det som ett komplement till primärvårdsreformen tas fram en strategi med syftet att stärka patientens ställning. Ett förslag som vi har lyft fram är exempelvis att den enskilde eller dennes anhöriga själva ska ha initiativrätt när det gäller att upprätta en samordnad individuell plan, SIP. I dagsläget är det ju enligt lag bara regionen eller kommunen som kan ta initiativ till SIP. Även om vården ska vara lyhörd för den enskildes behov är det inte alltid detta sker.

Herr talman! Att hälsan i samhället är så ojämnt fördelad och att förutsättningarna för hälsa skiljer sig åt så kraftigt är ett stort problem. Den folkhälsolag som Miljöpartiet vill se skulle kunna skapa förutsättningar för mer jämlik hälsa.

Primärvårdsreformen innefattar ett förebyggande tänkande. Nu vet vi inte hur många som kommer att välja den vårdgivare som är geografiskt närmast eller hur många som, om regeln införs, kommer att få den vårdcentral som är närmast om man gör ett icke-val. Men om det rör sig om ett större antal ser vi att vårdcentralen eller hälsocentralen med fördel skulle kunna bedriva ett hälsofrämjande arbete i det geografiska området. Det skulle kunna bli ett uppdrag som hänger ihop och ger förutsättningar att samarbeta bra och hälsofrämjande med andra aktörer i området - nämnas kan till exempel skola, BVC, arbetsgivare eller föreningar.

Att samverka inom närområdet kan även vara en av flera pusselbitar för att ta nästa steg för en god och nära vård. Vi ser gärna att regeringen låter lämplig myndighet se över hur en funktion för hälsofrämjande arbete utifrån geografiskt område kopplat till vårdgivare i primärvården skulle kunna utformas.

Herr talman! Jag tänker nu citera en gammal kommittémotion från Miljöpartiet:

"Sverige ligger redan förhållandevis långt fram när det gäller detta. Men här finns en enorm utvecklingspotential. Sverige skulle kunna utveckla detta område ännu mer och satsa på att bli det land som har spetskompetensen inom glesbygdsmedicin."

Så skrev vi i en kommittémotion 2013. Jag tycker att det är bra att Vänsterpartiet lyfter glesbygdsmedicin, och som miljöpartist välkomnar jag fler partier att, precis som skedde i går, säga: Det var ett misstag att inte stödja förslaget. Man ska inte behöva vara rädd för att legitimera Miljöpartiets politik - det är ju väldigt bra politik.

Hela tanken med primärvårdsreformen är att mer vård ska ske i primärvården. Människor ska känna tillräckligt förtroende för att vända sig dit, och färre ska felaktigt eller i onödan vända sig till andra vårdnivåer. Detta ställer såklart krav på att regionerna styr om sina resurser så att de också går till primärvården. Hur man gör detta och vilka ekonomiska modeller man använder kan det finnas olika lösningar på, men det är väldigt viktigt att det sker och att det fungerar. Resurser krävs för att primärvården ska utvecklas och bli den motor i omställningsarbetet som den är tänkt att vara.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag inte nog kan betona vikten av att denna reform blir verklighet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)