Ökad kärnsäkerhet

Herr talman! Enligt ett beslut från Strålsäkerhetsmyndigheten ska svenska kärnkraftsbolag senast 2020 ha genomfört åtgärder för så kallad oberoende härdkylning, det vill säga ett kylsystem som fungerar för reaktorer även om elen skulle slås ut – vilket kan hända, har vi ju märkt. Utmärkt! Det är ett mycket viktigt krav. Men – ett stort men – de äldre reaktorerna som planeras att tas ur drift ska kunna få dispens från det här kravet. Man ska då i stället sätta in ”kompensatoriska åtgärder”.

Detta är en mycket märklig ordning, menar jag. Om man har kommit fram till att oberoende härdkylning är ett mycket viktigt krav för säkerheten på kärnkraftverken borde detta krav ställas även – kanske rent av framför allt! – på de äldsta och farligaste reaktorerna. Jag anser att alla svenska reaktorer bör omfattas av kravet och yrkar därför bifall till Vänsterpartiets reservation.

Jag kan förresten nämna att jag har testat tanken bakom detta undantag. Det är nämligen så att jag har en tio år gammal bil. Som alla gamla bilar har den en del skavanker, men inspirerad av beslutet från Strålsäkerhetsmyndigheten brydde jag mig inte om att göra någon genomgång före besiktningen. Jag försökte däremot förklara för besiktningsmannen att visst har bilen diverse fel och brister – den är ju gammal och så. Men den är ju så gammal att jag nog troligen, med största sannolikhet, kanske ändå snart ska ställa av den. Då borde jag väl i konsekvensens namn klara mig med att göra några ”kompensatoriska åtgärder”. Silvertejp runt avgasröret. En större golvmatta över rosthålen i durken, alternativt större hål så att jag skulle kunna fotbromsa bokstavligen eftersom bromsskivorna är väldigt slitna.

Men det gick inte alls! Bilinspektören menade att det är gamla bilar som det är särskilt viktigt att både besiktiga och åtgärda.

Tänk så olika man kan resonera! Och ibland får jag för mig att ett kärnkraftverk kan vara rent av farligare än en bil. Därför yrkar jag bifall till reservationen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkande FöU13 och avslag på reservationen.

Europeiska ministerrådet antog 2014 ett direktiv, Euratomdirektivet, om ändring av ett äldre direktiv om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar. Syftet var att höja säkerheten vid anläggningar genom nationella åtgärder och internationellt samarbete. Konventionen har en pådrivande mekanism i form av granskningsmöten vart tredje år, då man granskar varandra.

Olyckorna i Harrisburg, i Tjernobyl och i Fukushima visar att det som inte får hända ändå händer. Då gäller det att begränsa och förhindra utsläpp. Medlemsstaterna ska införa de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 15 augusti 2017.

I propositionen föreslås i huvudsak ändringar i lagen om kärnteknisk verksamhet. Ändringarna innebär att tillståndshavarens ansvar för säkerheten vid kärnteknisk verksamhet förtydligas samt att det införs gemensamma principer för säkerhetsarbetet och krav på att säkerhetsarbetet fortlöpande utvärderas och verifieras.

Vidare införs bestämmelser om att tillsynsmyndigheten ska ges insyn i hur tillståndshavaren tillgodoser att entreprenörer, leverantörer och andra uppdragstagare uppfyller säkerhetskraven och därmed ges bättre övervakning av säkerhetsarbetet.

Regeringen föreslår att det förtydligas i lagen att det är förbjudet att utan särskilt tillstånd bedriva kärnteknisk verksamhet.

Regeringen föreslår också att direktivets bestämmelser om säkerhetsmål förs in i lagen om kärnteknisk verksamhet, vilket innebär ett förtydligande att kärntekniska anläggningar ska konstrueras, lokaliseras, uppföras, tas i drift, drivas och avvecklas med målsättningen att radiologiska nödsituationer ska undvikas. Det ska finnas flera lager av säkerhetssystem som tar vid när ett lager brister, det vill säga att djupförsvarsprincipen ska gälla. Därmed begränsas konsekvenserna vid en nödsituation.

Uttrycket ”radiologisk olycka” ersätts med ”radiologisk nödsituation”, vilket också definieras i lagen. Syftet med det är att tydliggöra att lagen även omfattar situationer som ännu inte har resulterat i en olycka.

Regeringen föreslår även att det förs in bestämmelser i lagen om kärnteknisk verksamhet som tydliggör att tillståndshavaren har det fulla ansvaret för säkerheten vid den kärntekniska anläggningen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2017.

Herr talman! Det här borde egentligen vara ett enkelt ärende, ett klubbärende som vi kallar det, men nu blev det inte riktigt så på grund av att det kom in en reservation.

När det gäller frågorna om säkerhet har vi, tror jag, stor enighet i riksdagen om att ett systematiskt säkerhetsarbete är en viktig del av det arbete som utförs på våra kärnkraftsanläggningar. Där finns det, tror jag, ingen avvikande åsikt.

Däremot har det nya direktivet gjort att vi gör större uppdateringar än SSM och vi som lagstiftande myndighet kanske vanligtvis gör, detta på grund av det som skedde i Fukushima för ett antal år sedan. Där hade man inte oberoende härdkylning, vilket man menar var anledningen till att olyckan som inträffade där blev så pass allvarlig.

Vi kan väl konstatera att trots att vi inte har vare sig större jordbävningar eller tsunamier i Sverige kan det även här finnas anledning att ha ett extra lager av säkerhet. Det kan vara i händelse av en terroristattack eller annat antagonistiskt angrepp. Då är en dubbel säkerhetsbarriär givetvis säkrare än en enkel säkerhetsbarriär. Det ställer vi oss givetvis alla bakom.

Men den reservation som jag tidigare nämnde kommer från Vänsterpartiet. Min bild av syftet med den, med förslaget som Vänsterpartiet har lagt fram, är att det handlar lite grann om det som tyvärr har karakteriserat kärnkraftsdebatten i Sverige.

Under regeringen Persson hade man en nedläggning av Barsebäcksreaktorerna, som jag tycker att man skötte på ett öppet och rakt sätt. Man sa att vi har beslutat att stänga dem, och därför ska vi ersätta dem. Man betalade krona för krona vad marknadsvärdet på anläggningen var.

På senare tid är min bild att man i stället för att fatta de besluten och betala de ersättningarna försöker ”prisa ut” kärnkraften genom att höja olika skatter och avgifter på ett sådant sätt att den ska bli olönsam samtidigt som man subventionerar andra energislag för att de möjligtvis ska bli lönsamma. Det är klart att på ett sådant sätt får vi inte en effektiv energimarknad och heller inte ett långsiktigt säkerhetstänk, som jag tror är väldigt viktigt.

Jag tycker att reservationen andas att man ville prisa ut kärnkraften. Varför skulle man annars sätta så pass höga kostnader på kärnreaktorer som man inom kort ändå skulle stänga?

Stig Henriksson tog upp exemplet med sin gamla bil. Jag tror att det är ett i grunden ganska dåligt exempel, för den gamla bil som skulle kunna jämföras med våra kärnkraftsreaktorer har inte de hål i golvet som Henriksson poängterar och saknar inte lyktor. Det är kanske en gammal Volvo, men den har fått sidokrockskydd, ABS, krockkuddar och till och med backkamera. Anledningen till att Henriksson tycker att bilen är osäker är inte de faktiska skälen utan mer de formella skälen. Det som saknas kanske är fjärrlåsningen, det fjärrstyrda centrallåset, som i grunden inte har någon effekt för säkerheten.

Det SSM, Strålsäkerhetsmyndigheten, har konstaterat är att de andra åtgärder man kan vidta motsvarar den säkerhet som de permanenta åtgärder ger som ska vidtas vid de anläggningar som ska finnas kvar över tid.

Det finns också en obesvarad fråga. Låt oss titta på de reaktorer som är på väg att fasas ut! Oskarshamn 2 stängdes 2013 för en större renovering och kommer inte att återstartas. Nu i sommar kommer Oskarshamn 1, Sveriges äldsta kärnkraftverk, att stängas permanent. År 2019 kommer Ringhals 2 att stängas, och 2020 kommer Ringhals 1 att stängas. Enligt det beslut som Strålsäkerhetsmyndigheten har tagit ska alla kärnkraftsreaktorer i Sverige ha oberoende härdkylning efter 2020. Det förslag som Vänsterpartiet har lagt fram syftar till att fördyra kärnkraften i Sverige, men det är dessutom helt verkningslöst, eftersom alla reaktorer i Sverige kommer att ha oberoende härdkylning efter 2020. Det kanske var därför, herr talman, som Stig Henriksson var så snabb att lämna lokalen. Han kanske har förstått att hans förslag i grunden inte har någon betydelse. Därför avvek han från möjligheten att ta repliker.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets betänkande och avslag på reservationen.

Herr talman! Kärnkraftens vara eller icke vara är en fråga som den här kammaren har diskuterat i årtionden. Den diskussionen lär fortsätta, även om frågan på senare år har blivit något mindre polariserad genom den energiuppgörelse som slutits mellan fem av riksdagens partier.

Något som jag däremot tror att de flesta kan ställa sig bakom – det har väl illustrerats i den här debatten också – är vikten av en hög säkerhet på våra befintliga kärnkraftverk. Efter katastrofen i Fukushima var detta något som EU tog sig an, och man presenterade förslag till ändrade kärnkraftsdirektiv. Implementeringen av de direktiven har gett den proposition vi diskuterar i dag.

Fokus i dag ligger på de svenska bestämmelserna. Men det är värt att minnas det europeiska perspektivet, eftersom effekten av de nya direktiven sannolikt inte kommer att vara störst i Sverige utan i en del öststater, där den generella säkerheten kring kärnkraftverken är lägre.

De nya reglerna slår bland annat fast den så kallade djupförsvarsprincipen, det vill säga att det ska finnas flera olika separata men överlappande skyddssystem och att det ska finnas säkerhetsmål. Åsa Lindestam föredrog också föredömligt en hel del andra effekter av de nya reglerna.

Miljöpartiets linje har sedan vi bildades varit att kärnkraften innebär säkerhetsrisker och en miljöpåverkan som inte är önskvärd. Därför ser vi naturligtvis positivt på att vi nu tar ytterligare steg mot att öka säkerheten och därmed minska riskerna kring den svenska kärnkraften, och därför, herr talman, väljer jag att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Det är tråkigt att Vänsterpartiet far med osanning och uppvisar stor okunskap genom att påstå att de äldsta reaktorerna i Sverige skulle vara de farligaste. Vilka belägg har Vänstern för att de äldsta reaktorerna skulle vara de farligaste?

Både Oskarshamn 1 och Ringhals 1 konstruerades på 60-talet, före de amerikanska kraven, GDC. De har unika lösningar som gör dem mer tåliga mot ett fullständigt elbortfall än de nyare anläggningarna. Ringhals 1 har ett ångdrivet hjälpmatarvattensystem som kan tillföra vatten till reaktortanken vid fullt tryck, helt oberoende av elförsörjningen. I Oskarshamn 1 finns en hjälpkondensator som kan föra bort resteffekterna i reaktorn utan tillgång till el och där fysikens lagar själva kyler reaktorn. Fördelen är att energin förs bort utan att något vatten försvinner från reaktortanken. Dessa anläggningar skulle i själva verket behöva betydligt mindre modifieringar för att uppfylla de nya krav som ska ställas, då man i sin ursprungliga design har en god beredskap för denna driftsstörning.

Med tanke på att kärnkraften står för nästan 40 procent av vår elförsörjning har det statliga stödet till forskning på kärnteknikområdet under lång tid varit ytterst blygsamt. Forskning och utveckling inom kärnkraft behöver däremot inte endast ha sin utgångspunkt i ren kärnteknikforskning. Forskningsområden som slutförvaring av uttjänt kärnbränsle och kärnkraftssäkerhet är områden som i vissa fall har en nationell särprägel och som således kräver nationell kompetens. Men för att uppnå ny, modern och än mer säker kärnkraft i Sverige behövs också en hög nationell kompetens, och för detta behövs ökat stöd till kärnkraftsforskningen.

Synen på det använda kärnbränslet har hittills präglats av de mycket långa tiderna för slutförvaring. Det har betraktats som avfall. Detta synsätt tar dock inte hänsyn till den tekniska utvecklingen. I dag utnyttjar vi endast ett fåtal procent av potentialen i det uran som grävts upp, medan återstoden avses att grävas ned som avfall. Flera lovande projekt med olika typer av snabba kärnkraftsreaktorer, vilket även kallas för den fjärde generationens kärnkraft, pågår just nu.

I denna typ av reaktorer kan det sedan tidigare använda kärnbränslet i stället återanvändas, vilket öppnar för helt nya perspektiv. Med fjärde generationens kärnkraft skulle vi kunna fortsätta att producera kärnkraftsel med oförminskad eller höjd effekt under tusentals år utan att behöva bryta något nytt uran över huvud taget. Vi minskar avfallsmängden med uppemot 99 procent och minskar dessutom behovet av slutförvaring från 100 000 år till under 1 000 år.

Det innebär i och för sig inte att behovet av slutförvaring försvinner. Det är alltjämt viktigt att vi fortsätter forskningen i Sverige kring slutförvaring av använt kärnbränsle, men tidsperspektivet förändras dramatiskt. En framtida potential för export av svensk teknik och svenskt kunnande inom slutförvaring av kärnbränsle är fullt tänkbar. Många frågeställningar måste givetvis överlåtas till internationella organ för att lösas. Det finns därför ett behov av nationellt kunnande för att ta del av forskningsresultat och kunna medverka på ett aktivt sätt inom internationella organ.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 juni.)