Nordiskt samarbete inklusive Arktis

Fru talman! Det är en ära att få inleda debatten om Norden och Arktis. Det nordiska samarbetet har alltid varit viktigt, men i den tid vi nu befinner oss i är det viktigare än någonsin.

Den nordiska familjen hör till de äldsta och mest omfattande regionala samarbetena i världen. Vi i Norden har mycket gemensamt, till exempel gemensamma värderingar, ett samhälle som är jämställt, utbyggda välfärdssystem och starka socialförsäkringssystem. Inte minst har vi i Norden det som många kallar Nordens guld, tilliten till varandra, som en grundpelare i det nordiska samarbetet.

Vi samlas här i en tid av djupa globala omställningar. Demokratin ifrågasätts. Klimatet förändras i allt snabbare takt. De säkerhetspolitiska spänningarna ökar i vårt närområde och bortom det. I den verklighet som vi lever i är det nordiska samarbetet inte bara önskvärt utan också nödvändigt.

Sedan bildandet av Nordiska rådet 1952 och Nordiska ministerrådet 1971 har vi byggt upp en samarbetsmodell som grundar sig på gemensamma värderingar som demokrati, jämlikhet, mänskliga rättigheter och tillit mellan medborgare och institutioner. Det nordiska samarbetet hör som sagt till de äldsta och mest omfattande samarbetena i världen. Det är viktigt att vi fördjupar det här samarbetet, inte minst med tanke på hur omvärlden ser ut. Det är viktigt att vi arbetar strategiskt, tänker långsiktigt och är konkreta.

Fru talman! Säkerhetsläget i Norden och Östersjöområdet är i dag det mest instabila på decennier. Rysslands invasion av Ukraina har ritat om kartan både säkerhetsmässigt och moraliskt. Som svar har Finland och Sverige valt att fullt ut integreras i Nato, vilket i sin tur har öppnat för ett ännu tätare försvarssamarbete inom Norden.

Vi måste nu bygga upp vår gemensamma försvarsförmåga, stärka civil beredskap och samordna vår säkerhetspolitik. Genom Nordefco, genom bilaterala avtal och inom ramen för Nato behöver vi samverka om övningar, cybersäkerhet, underrättelsearbete och totalförsvar.

Nordiska rådet har också arbetat fram och beslutat om en rekommendation att inrätta en nordisk försvarskommission. Rekommendationen är skickad till Nordiska ministerrådet. Frågan är dock om det är rimligt att begränsa ett sådant samarbete till bara de nordiska länderna. Det finns ju andra likasinnade länder runt Östersjön som vi också behöver ett utökat samarbete med. Det är inte längre tillräckligt att tänka nationellt. Vi måste tänka nordiskt men också inkludera andra allierade och närliggande länder.

Säkerhet är inte bara militär. Det handlar också om försörjningskedjor, energisystem, social sammanhållning och demokratiskt motståndskraftiga samhällen. Det väletablerade nordiska samarbetet i både Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet är en styrka. Vi har etablerade kanaler för kommunikation och samarbete, vilket är en tillgång i dessa oroliga tider.

Fru talman! Klimatutmaningen är vår tids ödesfråga. Norden har potential att vara en global ledare i den gröna omställningen. Våra länder har redan visat vägen genom fossilfri elproduktion, cirkulär ekonomi och innovation inom grön teknik.

En svensk prioritering på miljö- och klimatområdet är att de nordiska länderna fortsatt ska vara en stark och tydlig röst för att främja effektiva lösningar i internationella miljö- och klimatförhandlingar. Sverige har prioriterat att lyfta fram näringslivets roll i klimatanpassningsarbetet och omställningen till en fossilfri transportsektor.

Vi behöver stärka det nordiska samarbetet också för att förebygga och bekämpa spridning av invasiva främmande arter, förhindra avfallsbrottslighet och begränsa spridningen av inte minst PFAS. Utsläpp och miljöproblem vet inga gränser. Att samarbeta för att hitta lösningar är den enda möjligheten att klara av de utmaningar vi står inför.

Fru talman! Inom det nordiska samarbetet har Arktis fått en långt mer framträdande roll. Klimatförändringarna slår snabbast och hårdast här, med smältande isar, förändrade ekosystem och ökade geopolitiska intressen. Arktis är inte längre en isolerad periferi. Det är en strategisk region där miljö, säkerhet, ekonomi och urfolksrättigheter möts. Det är också en region där flera av våra länder har direkt ansvar. Jag talar här om Norge, Sverige, Finland, Island och Danmark, genom Grönland och Färöarna.

Att Arktis är strategiskt viktigt är tydligt i den internationella debatten – nu mer än någonsin. Trumpadministrationens agerande när det gäller Grönland kan, även om det är märkligt, ses som ett tydligt exempel på Arktis strategiska betydelse. Nordiska rådet har tydligt markerat mot USA:s och Trumps märkliga agerande mot Grönland. Det är grönlänningarna som ska bestämma om Grönlands framtid.

Vi måste värna Arktis som ett fredligt samarbetsområde. Det innebär att stå upp för internationell rätt, att säkerställa urfolks inflytande och att slå vakt om miljön. Det innebär också att aktivt delta i dialoger om säkerhetspolitik och geopolitik i regionen, särskilt i en tid när Ryssland militariserar sina norra gränser och intresset från globala stormakter ökar.

Fru talman! Låt oss inte glömma de mjuka värdena. Språk, kultur och utbildning har alltid varit bärande pelare i vårt nordiska samarbete. I en tid av ökad polarisering och social fragmentering behöver vi satsa ännu mer på det som binder oss samman. Ungdomens nordiska råd och våra nordiska priser är viktiga delar i vårt nordiska samarbete. Ungdomar från hela Norden får till exempel en chans att mötas på sommarläger på Utøya varje år, och de nordiska priserna uppmärksammar bland annat nordiska författare och filmmakare. Ungdomens nordiska råd och de nordiska priserna stärker och bygger den framtida nordiska identiteten samt fördjupar den folkliga förankringen i vårt samarbete.

Fru talman! Det nordiska samarbetet är inte ett nostalgiskt projekt, utan det är ett strategiskt redskap för att möta framtiden. Det är ett ansvar, ett löfte och en möjlighet. Vi har en skyldighet att utveckla det, inte minst för nästa generation. Ett starkare Norden är ett säkrare Norden. Ett integrerat Norden är ett mer hållbart Norden. Ett mer närvarande Norden i Arktis, i Europa och i världen är ett viktigare Norden.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Fru talman! I dag debatterar vi det nordiska samarbetet. Det är ett samarbete som inte bara är funktionellt och framgångsrikt utan också mycket identitetsskapande och kulturbärande.

Jag vill börja med att säga tillykke med dagen till våra grannar där nere i Danmark, eftersom det är Danmarks grundlagsdag i dag. Jag vill också yrka bifall till reservation 6.

Jag vill gå vidare med att berömma de kloka kollegorna i utrikesutskottet, som har beslutat att ställa sig bakom förslaget om en nordisk försvars- och säkerhetskommission. I Nordiska rådet har vi medlemmar från åtta parlament. Vi har i full enighet beslutat att ställa oss bakom detta. Vi har också föreslagit det för våra regeringar.

Vi vill att den försvars- och säkerhetspolitiska kommissionen ska bestå av parlamentariker från de åtta parlamenten, och uppgiften för kommissionen är att framställa en rapport med politiska prioriteringar på försvars- och säkerhetsområdet som kan ligga till grund för det fortsatta arbetet. Givetvis ska samordning ske med de olika regeringarna, men den viktigaste ambitionen är förankringen i parlamenten. Tänk vilket verktyg för snabba beslut Nordens regeringar skulle få om de åtta nordiska parlamenten hade en gemensam överblick över både hotbilder och vad som behöver göras! Det vore också en skarp signal till Ryssland och andra antagonister.

Kommissionen skulle exempelvis kunna göra en säkerhetspolitisk analys av området runt Arktis. Maria Stockhaus talade också om säkerhetsarbetet där.

Detta förstärkta samarbete skulle som sagt vara vasst även för regeringarna.

Jag skickar denna signal till Nordenministern nu, så kanske jag avstår från att ta replik. Ett sådant här samarbete vore bra för såväl Sverige och Norden som Sveriges regering.

Låt mig än en gång berömma utrikesutskottet, och jag yrkar bifall till utskottets förslag att tillkännage för regeringen att den ska verka för att det tillsätts en nordisk försvars- och säkerhetspolitisk kommission.

Fru talman! I år innehar Sverige presidentskapet i Nordiska rådet. Det är ett ansvar men också en möjlighet.

Jag vill särskilt ta upp en fråga som ibland hamnar i skymundan i den allmänna debatten men aldrig i Nordiska rådet: gränshinder. Trots att vi kallar Norden världens mest integrerade region stöter många dagligen på gränshinder. Det gäller alla som arbetar, driver företag, studerar eller turistar i gränsregionerna. Ändå finns fortfarande inget transportministerråd. Ett enigt Nordiska rådet säger att ett sådant behövs för att samordna logistiken, trafiken och infrastrukturen. Men den svenska regeringen förvägrar oss detta.

Det finns exempelvis ingen enhetlig lösning för gränsöverskridande kollektivtrafikbiljetter. Det är lite märkligt och sorgligt att man kan resa över hela Europa med ett interrailkort men knappt kan åka mellan Malmö och Köpenhamn inom ett och samma biljettsystem. Ska vi uppnå den vision som Sveriges statsminister har slagit fast och ställt sig bakom om att Norden ska vara världens mest hållbara och integrerade region behöver vi lösa denna fråga, så detta skickar jag också vidare.

Fru talman! Norden är en förebild i världen. Vi har en gemensam historia och ett starkt kulturarv, och våra värderingar bygger på demokrati, jämställdhet och solidaritet. Våra samhällen bygger på att ingen ska lämnas utanför, vare sig människor eller länder. Vi är några av världens rikaste länder, inte bara ekonomiskt utan också socialt, och globalt är jämställdheten i Norden unik. Allt detta har byggt Norden starkt och rikt. Globalt har Norden också den största andelen kvinnor som arbetar, och det ska vi vara stolta över. Men dessa värderingar och traditioner är inte självklara, utan vi måste fortsätta att kämpa för dem.

Givetvis vill vi att Norden fortsätter att vara en progressiv kraft både internt och internationellt, och även om vi just nu har stort fokus på försvar och säkerhet får utbildning, klimat, arbetsmarknad och kultur inte glömmas bort.

Fru talman! Det nordiska samarbetet har tjänat Sverige väl. Det har byggt broar mellan hav och fjäll och mellan språk och kulturer. I tider av krig, kris och klimathot behövs detta samarbete mer än någonsin. Låt oss därför inte bara prata om att vi värnar samarbetet, utan låt oss vidareutveckla det genom att fördjupa försvarssamarbetet och riva fler gränshinder. Jag vet att vi med de lärdomar vi har dragit av pandemi och kris kan stärka det nordiska samarbetet och förverkliga statsministrarnas vision om att bli världens mest hållbara och integrerade region.

Som ett led i visionsarbetet görs nu många satsningar på ett grönare Norden och en ansvarsfull klimatpolitik. Det är bra och viktigt. Ett exempel är det nordiska miljömärket Svanen som fortsätter att utveckla kriterier för bra klimatval. Nordens arbetsmarknad och ekonomiska utveckling är beroende av att vi tar på oss ledartröjan i dessa frågor.

Ulf Kristerssons regering har sagt att visionen ligger fast. Det tycker vi är bra, och det är vi stolta över. Men då måste den svenska regeringen också ta ansvar för att förverkliga visionen. Det gäller såväl grön omställning som rivning av fler gränshinder. Här återkommer jag till frågan om ett transportministerråd, men jag tror att det har framgått vad Nordiska rådet tycker.

Som ordförande i den svenska delegationen vill jag tacka ledamöterna i delegationen. Vi hittar alltid bra lösningar och är pragmatiska och når konsensus när det behövs, vilket jag verkligen uppskattar. Vi har en god ton, och engagemanget är oerhört stort. Jag tror inte att någon annan nordisk delegation kan mäta sig med den svenska delegationen när det gäller aktivitet och engagemang. Jag är glad att jag får företräda delegationen.

Jag tackar också ansvarigt statsråd Jessica Rosencrantz för hennes engagemang i de nordiska frågorna.

(Applåder)

Fru talman! Till er på läktaren vill jag säga att trots att företrädare för två olika partier har pratat kan man tro att de tillhör samma parti. Jag företräder ett tredje parti, och under mitt anförande kanske ni tänker att det är samma parti igen. Så kan det låta när det gäller Nordenfrågor, för här är vi väldigt eniga. Problemet är dock att denna enighet inte speglas i beslut som tas i riksdagen eller i sådant som genomförs av regeringen. Här har vi en gemensam kamp att ta oavsett parti.

Fru talman! I början av mars hade jag glädjen att vara i Nya Zeeland. Det var en fantastiskt intressant resa med ett gäng riksdagskollegor. Det går ju inte att komma längre bort från Norden än så, i alla fall inte på jordklotet. De politiker vi mötte där var tydliga med att de trots det stora avståndet ville ha tätare kontakt med Norden. I en osäker värld känner Nya Zeeland stor samhörighet med Norden, trots att vi ligger på andra sidan jorden och att tidsskillnaden är tolv timmar – vilket kan leda till lite utmaningar om vi ska samarbeta. Detta visar hur otroligt viktigt det nordiska samarbetet är och signalerar att vi i Norden borde stärka vårt samarbete ännu mer.

Jag sitter inte i utrikesutskottet utan är ledamot i Nordiska rådets svenska delegation. Jag har alltså inte varit med i framtagandet av detta betänkande. Men jag noterar att fokus för motionerna tyvärr, får jag väl säga, är säkerhet, försvar och klimat, och det beror ju på omvärldsläget. Vi önskar nog alla att det inte var så utan att fokus var på kärnfrågorna i det nordiska samarbetet, nämligen att montera ned gränshinder och se till att vi jobbar ännu tätare tillsammans.

Inför Sveriges presidentskap i Nordiska rådet i år tog svenska delegationen fram ett program, och det gläder mig att vi med gemensamma krafter klarade att få till ett bra program med tydligt fokus på Nordiska rådets kärnverksamhet.

Vi ska fokusera på det som handlar om att riva gränshinder. Det ska handla om vardagsnytta för nordiska medborgare, om den nordiska gemenskapen och det nordiska samarbetet. Statsministrarnas vision, som vi har hört nämnas tidigare, ska även i fortsättningen var ledstjärnan. Att vi har kunnat enas om detta är jättebra. Det är ändå det som gör att Nordiska rådet arbetar för ”livets rätt”.

Nordiska rådet har genom åren tagit flera bra beslut, men utmaningen är att Nordiska rådet antar rekommendationer. Vi kan inte besluta för varje lands parlament. Problemet är att många av rekommendationerna stannar med att vara rekommendationer. Även om vi är helt eniga när vi fattar beslut i rådet blir besluten inte verklighet i respektive parlament. Vi borde hitta någon möjlighet där Nordiska rådets beslut får en större tyngd i de nationella parlamenten.

Hur vi ska göra detta vet jag inte. Det är kanske konstitutionsutskottet som ska hantera en sådan fråga. Men jag tror att det skulle tjäna oss alla väl om vi kunde hitta en annan väg in vad gäller besluten.

Fru talman! En annan utmaning är, återigen oavsett regering, hur vi ska få våra fackministrar att verkligen ta ägarskapet i de frågor där de borde ta ägarskap. Jessica Rosencrantz har redan fått höra skryt från talarstolen, och jag kan sälla mig till skrytet. Det var precis likadant under förra mandatperioden när Anna Hallberg från Socialdemokraterna var Nordenminister. I de debatter vi hade då, särskilt under pandemin, hörde vi aldrig någon minister generera så mycket skryt från alla partier i riksdagen, från höger till vänster. Anna Hallberg fick höra jättemycket skryt för det hon gjorde. Men problemet var att Anna Hallberg ”bara” var Nordenminister. Det vägde inte tungt nog. Det var först när ministrar som stod högre i rang kom in på banan som det hände saker.

Jessica Rosencrantz och jag har tidigare pratat om hur vi ska komma vidare i den här frågan. Nu har Nordenministrarna fått ett starkare mandat för att de ska driva på i frågorna, men vi måste få med oss våra fackministrar. Hur gör vi det?

Fru talman! En annan fråga vi har diskuterat i Nordiska rådet är gemensamma nordiska lösningar kontra bilaterala lösningar. Ur ett Nordenperspektiv ser vi gärna att det blir gemensamma nordiska lösningar, så att Norden behandlas på ett och samma sätt.

I fjol slöts ett nytt Öresundsavtal, och det är jättebra för dem som pendlar mellan Danmark och Sverige. Men för mig som vanligtvis när jag inte har det här uppdraget pendlar mellan Sverige och Norge hjälper inte det avtalet. Det är en utmaning. Vi måste hitta vägar till gemensamma nordiska lösningar, inte minst vad gäller arbetsmarknad, skatt, person och absolut – det är jag den första att skriva under på – infrastruktur.

Nu när alla nordiska länder är med i Nato – inte minst med tanke på säkerhetsläget – finns kanske den öppning som krävs för att få mer samarbete kring infrastruktur. Jag måste få fört till protokollet att Heléne Björklund sa att den svenska regeringen förvägrar oss att tillsätta ett ministerråd för transportinfrastruktur. Jag vill påpeka att det gjorde även den förra socialdemokratiska regeringen. Jag var lika kritisk då som jag är nu. Det spelar ingen roll att det är min egen regering; jag är fortfarande kritisk.

Utmaningen, fru talman, är att det bor många i Öresundsregionen men att våra gränsområden i övrigt är glest befolkade. Många av frågorna rör inte så många, men för dem de rör är de avgörande. Dessa frågor är en del av vardagen.

Föreställ er att det skulle gå en gräns längs med Drottninggatan eller längs med Riddarfjärden i Stockholms ström. Om du ska över från den ena sidan till den andra sidan – ja, då har du problemen. Det är så det är för oss som bor och verkar i gränsområdena. Vi lever som om gränsen inte finns, men den finns där och ställer till bekymmer.

Allt som vi kan göra för att underlätta vardagen är verkligen värdefullt. Det är dags för mig att avsluta, även om jag skulle vilja säga mer. Jag noterar dock att min talartid börjar närma sig slutet. Vi får inte glömma bort att det är vardagsfrågorna som är absolut viktigast. Det är återigen de som ger Nordiska rådet dess legitimitet och dess rätt att finnas.

Vi hade besök av – tror jag – Föreningen Norden. De visade en Powerpointpresentation om stora händelser i det nordiska samarbetet. Den senaste händelsen var 1975, alltså samma år som jag föddes. Och jag blir 50 år i år! Detta borde vi snart göra något åt. Vi måste ta större steg för att få ett än tätare samarbete så att Norden verkligen blir världens mest integrerade region till 2030.

(Applåder)

Fru talman! Även jag vill inleda med att säga: Tillykke, Danmark, med grundlovsdagen!

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Det nordiska samarbetet är världens äldsta av sitt slag. Nordiska rådet bildades 1952, har 87 medlemmar och representerar fem länder och tre självstyrande områden. Det nordiska samarbetet fick sig en törn under pandemin men repade sig relativt snabbt. Sedan i höstas har det blivit ännu starkare och mer sammansvetsat efter att Grönland blivit en het diskussionspunkt internationellt. Detta visar på vår gemenskap och styrka. Vi håller ihop och visar stöd när det blåser stormbyar. Vi lär oss av våra misstag för att stå stadigare efteråt.

Helsingforsavtalet trädde i kraft 1962, har reviderats flera gånger och var uppe för diskussion på höstsessionen i Reykjavík. Enligt avtalet omfattar samarbetet sociala och rättsliga frågor, kultur, ekonomi, näringsliv, kommunikationer, miljö och säkerhet. Men vår omvärld ser annorlunda ut i dag än för 70 år sedan.

Vi är medlemmar i Nato, och vi är i en helt annan säkerhetspolitisk situation. Yttre hot är numera ett ämne vi ofta diskuterar – tyvärr. Tyvärr tvingas vi diskutera säkerhetsläget när Ryssland begår sitt aggressionskrig i Nordens närområde, när den nuvarande amerikanska administrationen vill köpa delar av Norden eller när Kina visar intresse i infrastruktur genom taktiska såväl som känsliga investeringar.

Det är med andra ord bra att Helsingforsavtalet nu ses över för att kunna revideras så att det blir ännu mer relevant utifrån dagens omvärld. Jag vill därför nämna vårt särskilda yttrande i betänkandet där vi hänvisar till vår följdmotion.

Fru talman! Vi ser hur Arktis och Barentsregionen förändras och blir mer av en geopolitisk hotspot och tillgänglig som en följd av klimatförändringarna och ryskt och rysk-kinesiskt intresse. För att möta dessa utmaningar och möjligheter är det av stor vikt att de demokratiskt sinnade arktiska länderna samverkar och skapar en gemensam infrastrukturplan. En sådan kan omfatta förbättrat transport-, kommunikations-, energi- och miljöskydd med fokus på att underlätta för både lokalbefolkningen och industriella aktörer. Vår mening är att ett övergripande mål för de allra flesta nationer i området kring Arktis bör vara att området ska fortsätta att vara ett stabilt och välmående lågspänningsområde.

Här vill jag även nämna isbrytaren Oden. Även om en ny isbrytare ligger utanför vårt ansvarsområde och utanför betänkandet påverkar den givetvis vår närvaro och inte minst motståndskraft i Arktis.

Sverigedemokraterna kommer inte att vara det parti som bromsar upp arbetet med att få fram en ny Oden, tvärtom. Vi ser ett stort värde i att Sverige fortsätter vara världsledande på forskning i Arktis, framför allt i den tid vi lever i nu.

Oden – eller Oden 2.0, kanske man ska säga – är dessutom så mycket mer än bara en isbrytare och ett forskningsfartyg. Den nya isbrytaren kommer att kunna bistå med exempelvis infrastrukturprojekt och en trygghet som är av stort värde för oss alla i regionen.

Fru talman! I betänkandet har vi lyckats få ett enat utskott gällande vårt yrkande om att de nordiska länderna ska sätta samman en gemensam försvars- och säkerhetskommission. Vi är tacksamma över den lyhördhet som utskottet har haft – vi lever som sagt i en omvärld där vi behöver samverka ännu mer på försvars- och säkerhetsområdet. Det är dessutom av relevans och av logiska skäl som vi gemensamt i Norden samverkar på försvarsområdet. Vi står varandra mycket nära på flera väsentliga områden, vilket i sin tur skapar en kraftfull fördel.

Fru talman! Det har många gånger lagts förslag på vårt bord som fått mig att fundera på om de är till nordisk nytta. Det är därför mycket välkommet att Helsingforsavtalet äntligen ses över. Som min kollega sa i förra årets debatt: ”Kanske är det hög tid för självkritik. Kanske är det så att vi alla, inklusive mitt parti och min partigrupp, behöver ta till oss misslyckandet med att genomföra Nordiska rådets kärnuppdrag och tänka över vår del i detta. Kanske är det så att alla och envar behöver tona ned övriga förslag och i stället värdera den nordiska nyttan högre och koncentrera vår tid till att röja just gränshinder.”

Vi sitter på mandat från våra partier som vi fått från våra väljare, de nordiska medborgarna. Det är åt dem vi lägger vår tid på att nå målet att bli den mest integrerade regionen före 2030. För att nå dit behöver vi gemensamt ta tag i alla regler som gör livet krångligare och skapar gränshinder mellan oss. Det är olyckligt att vi i dagsläget inte ser över ny lagstiftning utifrån just vilka gränshinder vi skapar med den nya lagstiftningen. Vi subsidiaritetsprövar allt som kommer från EU. Kanske borde vi införa det även ur ett nordiskt perspektiv. Detta diskuterade vi i arbetsutskottet lite kort när vi mötte Föreningen Norden i går, och det är något som jag kommer att ta med mig framöver. Målet måste ju vara att ha yttre gränshinder, inte gränshinder inom Norden. Det är så vi når vårt mål att vara den mest integrerade regionen, för det är underbart att leva i Norden. Jag vill leva, jag vill bo i Norden.

(Applåder)

I detta anförande instämde Staffan Eklöf (SD).

Fru talman! Vi debatterar nu Norden och Arktis och ett antal motioner i anslutning till detta.

Det nordiska samarbetet är unikt och världens äldsta samarbete av sitt slag. Det är ett viktigt samarbete, och vi måste inte bara värna det utan även försöka stärka och utveckla det ytterligare.

Jag instämmer till fullo i visionen att Norden ska vara världens mest hållbara och integrerade region. Det ska självklart vara enkelt att bo och arbeta i hela Norden. Därför måste arbetet med att riva olika gränshinder fortsätta vara prioriterat. Men vi ska inte låta nöja oss med detta – vi måste fortsätta intensifiera arbetet i Norden inom olika områden, inte minst när det gäller klimatet, men också stärka den nordiska kulturen ur ett brett perspektiv.

De nordiska länderna är relativt små, men tillsammans är vi en betydande kraft inte bara i vår egen region utan även globalt. Vi har en hög utbildningsgrad, satsar mycket på forskning och innovation och arbetar gemensamt för att minska konsekvenserna av klimatförändringen, även om mer måste göras där.

Vi är dessutom en av världens mest jämställda regioner. Det är naturligtvis något vi ska vara stolta över, men vi kan inte vara nöjda. Vi ser att jämställdheten är under attack och backar även i Norden. När nationalistiska och högerpopulistiska krafter vinner mark utmanas rätten till den egna sexualiteten och identiteten. Det märks även här i Europa. Exempelvis märks det i hur transpersoners rättigheter och rätten till abort ifrågasätts. De nordiska länderna har goda möjligheter att samarbeta för att stärka hbtqi-personers rättigheter både i Norden och i våra grannländer och globalt. Vi skulle även kunna utreda hur kvinnor från länder med begränsad rätt till abort i hemlandet skulle kunna få subventionerad hjälp i Sverige och övriga nordiska länder.

Norden skulle kunna göra betydligt mer på den globala arenan. Till exempel skulle vi med gemensamma krafter kunna arbeta mer strategiskt för att möta de neddragningar och den urholkning av internationellt bistånd som nu pågår och på det sättet mer effektivt bidra till att utrota fattigdomen i världen och ge människor ett värdigt liv.

Trumpadministrationens katastrofala hantering av amerikanskt bistånd får omfattande konsekvenser över hela världen. Men det går också att se en förändring inom EU, där en allt större del av biståndet går till frågor som är viktiga av interna skäl. De nordiska länderna har goda möjligheter att vara en motvikt till denna utveckling. Sverige bör agera för att de nordiska länderna ska hitta en gemensam strategi för att möta neddragningarna i biståndet och attackerna mot stödet till jämställdhet, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och hbtqi-personer. Vi måste dock börja med att utgöra ett gott exempel och återgå till att avsätta 1 procent av bni till internationellt bistånd.

En annan viktig global fråga där Norden måste visa ledarskap är klimatfrågan. Vi måste med gemensamma krafter värna Arktis känsliga växt- och djurliv. Olje- och gasutvinning i området skulle få förödande miljökonsekvenser och bidra till att öka utsläppen av växthusgaser. Men det går att förhindra.

År 2016 beslutade EU och 24 länder, däribland Sverige, att inrätta världens största marina reservat i Rosshavet i Antarktis. Kommersiellt fiske och gruvverksamhet har nu förbjudits i 35 år framåt. Det bör ses som ett föredöme i arbetet för att rädda Arktis.

Vi vill att ett marint skyddsområde ska inrättas i Arktis och att begränsningarna för aktiviteter i området även ska innefatta ett förbud mot olje och gasutvinning. Det är helt nödvändigt om vi ska värna denna känsliga natur.

För att öka säkerheten och minska spänningarna i Arktis bör vi arbeta för att upprätta en konvention för Arktis som innebär en demilitarisering av regionen. Efter första världskriget tog man fram Spetsbergstraktaten, ett fördrag som reglerar Svalbards och Björnöns folkrättsliga och politiska status. I dag är fördraget undertecknat av drygt 40 stater, och det skulle i flera delar kunna vara en förebild för ett framtida avtal om Arktis.

Svalbard förvaltas av Norge genom Spetsbergstraktaten sedan hundra år tillbaka. Avtalet innehåller militära restriktioner som bland annat innebär att inga baser eller militära anläggningar ska finnas där och att ögruppen inte får användas för krigsändamål. Det är en inställning som måste värnas.

Säkerhetspolitiska spänningar kan även omsättas i ömsesidigt samarbete. Sverige är till exempel via Polarforskningssekretariatet medlem i flera internationella organisationer som arbetar med forskning och forskningsinfrastruktur i Arktis. Det är ett viktigt arbete.

En annan viktig säkerhetspolitisk fråga är tillgången till förnödenheter och livsmedel. Vi såg under pandemin att vår beredskap inte var tillräcklig. I Sverige producerar vi själva bara hälften av allt vi äter. Motsvarande andel för Finland är 80 procent. Det gör oss väldigt sårbara.

En ökad självförsörjningsgrad skulle göra oss bättre rustade vid kriser och extremväder samt minska vårt importberoende. Det skulle dessutom ge oss förutsättningar att stärka både produktionen och konsumtionen av hållbar mat, det vill säga mat som i större utsträckning är växtbaserad, närproducerad, ekologisk och på sikt fossilfri.

Vi menar att regeringen bör ta initiativ till en hållbar nordisk livsmedelsstrategi i syfte att öka självförsörjningsgraden och minska beroendet av import i de enskilda länderna och i Norden som helhet.

Vi vill se försök med regionala center för fossilfritt producerade beredskapslivsmedel i syfte att återupprätta försörjningsberedskapen. Vi föreslår därför att en pilotstudie ska genomföras där naturbruksgymnasier testar att producera beredskapslivsmedel på ett hållbart sätt.

I skrivelsen nämns också hur de nordiska ministrarna har enats om att överväga ett närmare gränsöverskridande civilt samarbete i frågor som rör beredskap och motståndskraft. Detta är viktigt och nödvändigt, inte minst när det gäller transportinfrastruktur. Fungerande kommunikationer är ytterst en totalförsvarsfråga men också en klimatfråga. Vi måste ha en järnväg som fungerar betydligt bättre än i dag, både nationellt och mellan de olika nordiska länderna. Att vi använder järnvägen i större utsträckning för både person- och godstrafik är som sagt även en viktig fråga för klimatet. Vi menar därför att Sverige måste verka för att utveckla de gränsöverskridande järnvägarna inom det nordiska samarbetet.

Slutligen vill jag ta upp en väldigt viktig fråga, nämligen frågan om kärnvapen. Kärnvapen är det mest destruktiva massförstörelsevapen som mänskligheten uppfunnit. Det internationella samfundet har hittills inte lyckats vare sig stoppa spridningen eller få kärnvapenstaterna att avväpnas. I stället investeras miljarder i modernisering och utveckling av kärnvapen. Forskningen har visat att det saknas beredskap för att hantera de förödande konsekvenserna av kärnvapen, om de skulle komma till användning.

I och med att Sverige inträdde i Nato den 7 mars 2024 förändrades i praktiken den svenska hållningen till kärnvapen. Kärnvapen är en bärande del av Nato – Nato är en kärnvapenallians. Våra grannländer Danmark och Norge, till exempel, gjorde uttalanden om kärnvapen i samband med att respektive land anslöt sig till Nato. Finland har ett förbud mot kärnvapen, och även i samband med DCA-avtalet gjorde man förbehåll. Vi saknade sådana markeringar i samband med Sveriges anslutning till både Nato och DCA-avtalet och beklagar att regeringen inte gjorde några sådana.

Det är en illusion att tro att kärnvapen gör oss säkrare. Kärnvapen är inte ett skydd mot internationella konflikter och krig. I verkligheten är kärnvapen ett enormt hot mot nordisk och global säkerhet. En enda kärnvapendetonation skulle sannolikt döda hundratusentals civila och skada många fler. Radioaktivt nedfall skulle kunna förorena stora områden i flera länder under oöverskådlig tid.

Vänsterpartiet menar att Sverige självklart ska skriva under FN:s kärnvapenkonvention, att Norden helt och hållet borde vara en kärnvapenfri zon och att Sverige borde anta en lagstiftning om förbud mot kärnvapen på svenskt territorium. Sverige kan, om den politiska viljan finns, vara ett land som trots medlemskapet i Nato blir en stark röst för mänskliga rättigheter, fred och nedrustning. I den tid vi lever i är en sådan röst viktigare än någonsin.

Nordiska rådet har faktiskt – för ganska länge sedan, men ändå – rekommenderat de nordiska länderna att upprätta en kärnvapenfri zon. Det kanske är dags att börja förverkliga den rekommendationen.

Fru talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för anförandet! Jag hade egentligen inte tänkt begära replik, men till slut klarade jag ändå inte att avhålla mig.

Detta var drygt åtta minuter agitation från Vänsterpartiet. Vi fick klart för oss vad som är vänsterpartistisk ideologi. Lotta Johnsson Fornarve har den fulla rätten att tala om det hon önskar från talarstolen. Men detta är ändå en debatt om nordiskt samarbete. Jag hörde väldigt lite om nordisk nytta. Jag hörde ingenting om att riva ned gränshinder men väldigt mycket om andra politiska frågor som ligger Vänsterpartiet varmt om hjärtat – det är tydligt.

Tyvärr, får jag säga, ser vi ofta detsamma i Nordiska rådet när vi möts där – i debatter och i medlemsförslag från Nordisk grön vänster, som den partigrupp som Vänsterpartiet ingår i heter, handlar det väldigt mycket om sådant som utgör Vänsterpartiets ideologi och väldigt lite om nordiskt samarbete och nordisk nytta.

Min fråga till Lotta Johnsson Fornarve blir: Ser inte Lotta Johnsson Fornarve och Vänsterpartiet på vilket sätt Nordiska rådet ska brukas? Det är inte för att sprida Vänsterpartiets ideologi, utan det är ett sätt att samarbeta tätare i Norden. Det är det som är grunden: att vi ska komma tätare tillsammans och jobba bättre ihop, inte att några partier bara ska sprida sin ideologi.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 6 och 7, för det glömde jag göra i mitt anförande.

Tack för frågorna, Kjell-Arne Ottosson! Jag inledde mitt anförande med att säga att jag anser att det nordiska samarbetet är ett viktigt samarbete och något som måste värnas, stärkas och utvecklas, att jag delar visionen om Norden som världens mest hållbara integrerade region och att vi måste jobba för att riva fler gränshinder och för att alla ska kunna bo och verka i Norden. Jag håller alltså med om att Norden är en oerhört viktig samarbetsarena.

Men jag tycker inte att man alltid måste gå upp i talarstolen för att tala om allt man är överens om. Det fanns ett antal motioner i anslutning till det här betänkandet, och jag valde att lyfta några av våra motioner. De handlar till exempel om att vi vill utveckla klimatarbetet och stärka Arktis men också om frågan om Norden som en kärnvapenfri zon.

Jag tycker att det är viktigt att visa på skillnaderna och också på att vi anser att Norden skulle kunna göra mycket mer än vad som görs i dag. Mycket av det som görs är väldigt bra, men det finns möjligheter att utveckla och förbättra det nordiska samarbetet. De nordiska länderna som en gemensam kraft skulle kunna göra mycket mer globalt.

När vi nu ser de stora nedskärningarna av biståndet skulle de nordiska länderna till exempel med gemensam kraft kunna jobba strategiskt för att motverka dem. Det tror jag skulle vara oerhört verkningsfullt. Det har gjorts förr inom det nordiska samarbetet – varför inte igen?

Fru talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för svaret!

Lotta Johnsson Fornarve har helt rätt i att vi ska värna, stärka och utveckla det nordiska samarbetet och att Norden är en viktig samarbetsarena. Ja, vi ska ha en debatt. Det är helt rätt; det är därför vi är här. Men återigen, som jag sa i mitt anförande: När vi vet vad Nordiska rådets grund är, vad Nordiska rådet faktiskt ska jobba med för frågor och vad som ger rådet livets rätt blir det väldigt märkligt när det i stället används som en megafon för att få ut den egna ideologin. Som jag sa ser vi tyvärr ofta, inte minst i rådet, hur Nordisk grön vänster använder denna metod när det rör sig om politik som man inte kan få igenom på hemmaplan, i sitt eget parlament. Då kommer man med förslaget till Nordiska rådet för att försöka få in det den vägen. Det är väldigt tydligt att det är just Nordisk grön vänster som har det angreppssättet.

Det står dem fritt att göra det – det är helt rätt. Men vi ser för det första att det inte leder fram. Det leder till debatt, men sedan leder det inte till något mer. Det bästa vore om vi alla, från vänster till höger, kunde samarbeta om de frågor som verkligen hör hemma i Nordiska rådet. Det handlar om nordisk nytta, om att underlätta för att studera och jobba över gränserna och pendla över gränserna och om att det inte ska vara problem med skatter, pensioner, sjukförsäkringar, arbetslöshetsförsäkringar och liknande när det händer saker i arbetslivet. Det är där vi har ett jobb att göra, för det är detta som verkligen berör den vanliga gränsbon, som pendlar över gränsen varje dag eller bor vid gränsen. Det är där vi gemensamt kan göra skillnad.

Jag vill efterlysa den hjälpen även från Vänsterpartiet och uppmana er att verkligen ta ett grepp om de frågorna så att vi blir en ännu tydligare kraft som pekar ut vilken väg Nordiska rådet ska gå.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för ytterligare kompletteringar!

Jag instämmer naturligtvis i att det finns väldigt mycket som vi är överens om och kan samarbeta om för att stärka det nordiska samarbetet, inte minst när det gäller möjligheten att arbeta i alla de nordiska länderna och att riva olika gränshinder. Där tycker vi inte olika, utan vi tycker ungefär lika på de flesta områden. Det kan vara vissa skillnader, men visst finns det mycket vi delar uppfattning om när det gäller hur vi kan stärka det nordiska samarbetet. Inte minst när det gäller att stärka det civila försvaret, till exempel, är vi väl ganska överens om vikten av att jobba tillsammans.

Det här är en fråga som vi har lyft i Nordiska rådet och som vi även hela tiden lyfter här. Jag tycker inte att det stämmer att vi, så att säga, undviker att lyfta de här frågorna i Sveriges riksdag. Vi lyfter de frågor som vi tycker är centrala och viktiga. Det gäller också kommunikationerna, till exempel: att förbättra järnvägen mellan de nordiska länderna. Det är någonting som jag tror att vi också är överens om.

Det finns många frågor där vi är överens. När det gäller att förbättra klimatarbetet tror jag också att vi är överens. Jag tycker alltså inte att det riktigt stämmer att vi skulle vara oöverens om många olika frågor.

Däremot måste vi ta tillfället i akt att lyfta de motioner som vi har skrivit i anslutning till betänkandet och driva de frågor där vi tycker att Norden skulle kunna göra ännu mer. Eftersom vi är en viktig kraft gemensamt skulle vi kunna göra mycket mer, också globalt. Det är en fråga som Norden tjänar på – om vi jobbar mer tillsammans på den internationella arenan. Det handlar till exempel om att stärka det internationella biståndet. Och det handlar om att möta de stora neddragningar som nu har skett, inte minst vad gäller biståndet till kvinnor och flickor. Det är jätteviktigt att vi försöker motverka detta.

Fru talman! Även jag vill naturligtvis uppmärksamma Danmarks grundlagsdag.

Fru talman! Det har gått ett år sedan riksdagen debatterade nordiskt samarbete förra gången. Vi kan väl minst sagt säga att världens politiska ansikte har förändrats. Vissa saker består. Rysslands krig mot Ukraina har inte avtagit, snarare tvärtom. Därtill kommer den ryska hybridkrigföringen med hot och propaganda, särskilt i de angränsande länderna. Högerpopulister har fortfarande grepp om Europa, och USA har fått en regering som minst sagt kan uppfattas som nyckfull.

Världsordningen är minst sagt i förändring, och demokratin är ifrågasatt. Länder som Kina tar ytterligare ett steg fram på scenen inom alla områden, inte minst genom militär närvaro i Arktisområdet.

Det kan vara svårt att hänga med i alla svängningar, och ofta har vi fått vakna på morgonen med en delvis annan verklighet än den som gällde kvällen innan.

I det upplevda kaoset är det stabila läget i de nordiska länderna en trygghet att värna, utveckla och försvara. Det nordiska samarbetet är helt enkelt särskilt viktigt i denna tid. Men vi får inte glömma bort att det nordiska samarbetet också bör omfatta de baltiska länderna. Vi kan alltså säga att det nordisk-baltiska samarbetet helt enkelt är särskilt viktigt i denna tid.

Sveriges insteg i Nato innebär en ny möjlighet i det nordisk-baltiska försvarssamarbetet, där vi gemensamt bidrar till ett ökat försvar och en ökad stabilitet i Östersjöområdet och i Arktis.

Det går inte att prata om säkerhet och Arktis och inte prata om det som kanske är mest avgörande för såväl vår tids agerande som framtida generationers möjligheter. Klimatförändringarna är ett faktum, och de sker här och nu. Det påverkar oss på de nordliga breddgraderna på ett mycket tydligt sätt. Samarbete här är avgörande. En samlad nordisk röst kan göra stor skillnad på riktigt, även globalt.

Med säkerheten i fokus vill Centerpartiet se en ny, tydlig, handfast och för tiden relevant Arktisstrategi.

Sedan får vi inte glömma bort det nordiska försvarssamarbetet inom Nordefco, som trots samarbetet inom Nato fortfarande är högst relevant. Under 2024 togs en ny vision för Nordefco fram. Men 2024 var det som sagt en annan värld. En revision behöver göras, inte minst när det kommer till materielfrågorna.

Fru talman! Ibland slår det mig hur avlägsen coronapandemin känns. Men jag minns, fru talman, hur annorlunda allting blev i ett slag, hur vi möttes av tomma hyllor när vi ville köpa pasta och toapapper och hur vi anordnade inköpshjälp för isolerade familjer och äldre. Kassar lämnades på trappen, och man skyndade sig iväg efter att ha ringt på dörrklockan.

Det var onekligen en annan värld. Framför allt var det en värld där gränserna mellan våra nordiska länder i perioder var helt stängda. Och inte minst var skepsisen mot den svenska, i sammanhanget liberala, strategin stor från andra länder.

Trots erfarenheterna från coronapandemin och trots att vi vet att fler pandemier kommer att komma har relativt få åtgärder vidtagits för att vi vid en ny pandemi ska kunna undvika att gränserna återigen stängs eller att hinder som rör ersättningssystem och liknande försvårar livet för Nordens medborgare. Därför bör ett arbete pågå som syftar till att ta fram en genomarbetad plan för hur Norden ska kunna hantera den här typen av kriser på ett bra sätt i framtiden. Det är typiskt sådant som ryms inom kärnuppgifterna.

Fru talman! Det går inte att tillräckligt betona hur viktigt det nordiska samarbetet är, inte bara militärt utan också på flera andra avgörande områden. Ett sådant är livsmedelsförsörjningen.

Centerpartiet välkomnar de insatser som gjorts i fråga om livsmedelsberedskap. Men det behövs mer, inte minst med tanke på att den uppdaterade svenska livsmedelsstrategin är långt ifrån den konkreta handlingsplan som vi borde ha och som våra medborgare förtjänar. Centerpartiet anser därför att den svenska regeringen behöver arbeta för att en kompletterande gemensam strategi för en livsmedelsberedskap inom det nordiska samarbetet ska komma till, en strategi som på ett tydligt sätt omsätter den så kallade Karlstaddeklarationen till praktisk handling.

Förutom livsmedelsberedskap vill vi lyfta utvecklingspotentialen i samarbeten som gäller utbildning, kultur och inte minst transport. Kultur och utbildning är det pumpande hjärtat i det psykologiska försvaret och kan inte överskattas när det kommer till försvar av demokrati men också tillit och sammanhållning, som flera av er har varit inne på.

Ett medvetet och utvecklat samarbete krävs när det kommer till järnväg och väg, såväl för transport av människor som för att stärka konkurrenskraften och säkerheten. Norden är i allra högsta grad ett område som är beroende av smidiga transporter från de stora hamnarna – och där har järnvägen en nyckelroll.

Fru talman! Sommaren står för dörren, och med den också resandet. Vi är många som väljer tåget för att ta oss runt i Sverige, Norden och Europa. Vi som är vana tågresenärer är väldigt medvetna om bristerna och behovet av en gemensam planering. Jag säger bara: stambanorna. Det handlar om Stockholm–Oslo – för att inte tala om Stockholm–Köpenhamn och vidare ut mot resten av Europa. Sverige är faktiskt just nu lite som en stoppkloss i det som skulle kunna vara en både snabb och effektiv väg för både personer och gods, särskilt när tunneln mellan Danmark och Tyskland öppnas.

Och så är det detta med oviljan att skapa ett gemensamt biljettsystem som funkar. Om vi i Norden kunde knäcka den nöten skulle vi kanske kunna få med fler europeiska länder efter hand.

Fru talman! Jag vet att vi alla här inne i grunden delar synen på vikten av nordiskt samarbete, det nordisk-baltiska samarbetet och säkerheten i Arktis. Det är viktigt, och det är bra att vi gör det. Men tiderna förändras, och det kräver utveckling och uppdatering. En sak är Helsingforsavtalet, som har nämnts, som är en av grunderna i samarbetet. Det är bra att man nu ser över det. Det uppdaterades senast 1995, och då var det ju en annan värld eller kanske ett annat universum – med murar som hade fallit, med framtidshopp och med tron på en mer respektfull relation med Ryssland. Men det var då.

Ett medskick till regeringen är naturligtvis att man ska stiga fram ytterligare och ta initiativ, leda och gå före.

Med detta vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation nummer 2, där bland annat vikten av en gemensam och aktiv livsmedelsberedskap lyfts.

Fru talman! Det nordiska samarbetet är det äldsta samarbetet av sitt slag, och vi är måna om att det prioriteras och stärks ytterligare. Nordiska rådet och ministerrådet ska vara en mobiliserande kraft för fördjupat samarbete. Visionen om Norden som världens mest hållbara och integrerade region ska fortsätta att vägleda samarbetet och skapa ett mervärde för Nordens invånare.

Det ska vara enkelt att bo och arbeta i hela Norden, och arbetet med att riva fler gränshinder ska vara prioriterat.

Men det krävs också att vi inte tappar farten i den gröna omställningen eftersom det långsiktigt är skadligt för vår planet och även minskar Sveriges och Nordens konkurrenskraft.

Sverige behöver bygga säkerhet tillsammans med andra länder, framför allt Finland men också övriga nordiska länder och våra baltiska grannar Estland, Lettland och Litauen. Vi vill särskilt stärka det nordiska samarbetet inom krisberedskap och civilt försvar, då våra utmaningar och kriser sannolikt kommer att sammanfalla framöver. Inte minst i gränsområdena är det viktigt att myndigheter och andra organisationer kan samverka sömlöst under en kris eller ytterst ett krig. Därför är det viktigt med samverkan vid såväl planering som övning.

Fru talman! Livet i Arktis står inför stora utmaningar, samtidigt som det politiska intresset för området fortsätter att öka. Den globala uppvärmningen har drabbat Arktis och dess invånare särskilt hårt. Klimat- och miljöförändringarna är dramatiska i området. Isen smälter och påverkar den biologiska mångfalden och levnadsvillkoren för befolkningen i regionen. Urfolken är särskilt utsatta, i synnerhet eftersom de ofta inte äger marken de brukar.

Miljöpartiet vill se ett internationellt förbud mot utvinning av naturresurser i Arktis och haven utanför. Det är avgörande för den fortsatta stabiliteten i Arktis att berörda stater hanterar sina anspråk på kontinentalsockeln genom kontinentalsockelkommissionen och accepterar rådgivande utfall av bedömningen.

På samma sätt är det centralt att rätten till fri sjöfart längs Nordost respektive Nordvästpassagen i enlighet med havsrätten upprätthålls och att tvister om begränsningar av den fria sjöfarten i dessa sjöleder kan lösas med diplomatiska medel.

Sverige och EU bör bidra till demilitarisering och en hållbar utveckling i regionen. Därför är det viktigt med ett väl fungerande internationellt samarbete och en fortsatt och förstärkt dialog med arktiska och icke-arktiska aktörer i regionen.

Fru talman! Solidaritet med alla världens människor är en av Miljöpartiets grundstenar. Det är djupt beklagligt att det rådande samhällsklimatet i Sverige alltmer frångår denna princip, både i form av att färre som flyr från krig och förföljelse ges asyl och genom att biståndet minskas. Vi har ett grundläggande medmänskligt ansvar att erbjuda en fristad för den som tvingas fly på grund av sin kamp för grundläggande fri- och rättigheter, som vi själva ofta tar för givna.

Ofta står studenter i första ledet i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter trots totalitära regimers förföljelse och gripanden. Vi har sett detta nyligen i Iran och dessförinnan i till exempel Belarus, Hongkong, Myanmar, Turkiet och Nicaragua bara de senaste åren.

Studenter som demonstrerar eller på annat sätt kämpar för grundläggande fri- och rättigheter förföljs med risk för sina liv, men de straffas också på mer subtila sätt genom att utestängas från utbildning.

För tio år sedan inrättades ett så kallat Students at Risk-program i Norge som ett sätt att erbjuda demokratiaktivister i behov av skydd en fristad, för att undfly regimer och samtidigt färdigställa sina studier. Norska UD och Norges högskolor och studentrörelser samverkar i programmet och tar gemensamt fram lämpliga kandidater och erbjuder dem en plats vid norska högskolor. Programmet syftar dels till att erbjuda en fristad för att färdigställa studier, dels till att stärka aktivisterna i deras fortsatta kamp för större fri- och rättigheter i hemländerna.

Ett liknande program finns i Tyskland. Det är hög tid att Sverige följer efter och inrättar ett Students at Risk-program. Även om det norska initiativet är beaktansvärt är dess räckvidd klart begränsad; bara cirka 20 personer erbjuds skydd varje år genom programmet.

Enligt en utvärdering från den norska studentrörelsen och en rapport författad av European Students’ Union är en av flaskhalsarna för att kunna erbjuda fler demokratiaktivister stöd att det är svårt att matcha deltagarna mot relevant utbildning på ett språk de behärskar. Därför tycker vi att ett Students at Risk-program borde införas även på europeisk nivå.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 9. Jag tackar för uppmärksamheten.

Fru talman! Ärade ledamöter! Jag vill börja med att tacka för det stora nordiska engagemanget, som jag vet finns i den här salen bland många av er ledamöter i utrikesutskottet och inte minst bland ledamöterna i Nordiska rådet, som jag med återkommande mellanrum har anledning att diskutera särskilt de nordiska frågorna med.

Flera har varit inne på det, men det är onekligen viktigare än någonsin att vi samarbetar över gränser för att lösa många av de problem vi står inför. Vi säger det ofta, men det nordiska samarbetet är verkligen unikt med sin bredd och sitt djup. Det bygger på en grund av gemensamma värderingar och regional solidaritet.

Våra länder rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier, vilket understryker vårt engagemang för säkerhet, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter. Tillsammans har vi ekonomiska, politiska, teknologiska och militära styrkor som gör att vi är en global kraft att räkna med.

Vi lever i dag i en värld där det återigen är krig på vår kontinent. Ryssland fortsätter sitt brutala aggressionskrig mot Ukraina, med omätbart mänskligt lidande som följd. Auktoritära stater runt om i världen flyttar fram sina positioner. Den världsordning vi länge tagit för given skakar i grunden. Och den ekonomiska öppenhet som präglat de senaste decennierna är på kraftig tillbakagång.

I denna värld är det ett måste att värna samarbetet med våra partner och allierade i EU och i Norden. Här kan det vara på sin plats att påpeka att det inte råder något motsatsförhållande mellan det nordiska och det europeiska samarbetet. Valet står inte mellan Norden eller Europa. Ett starkt Norden som också samarbetar inom ramen för de europeiska institutionerna är bra för oss alla.

I detta samarbete är det särskilt angeläget att kunna föra en nära och förtroendefull dialog i den nordiska och nordisk-baltiska kretsen. Vårt samarbete gör det möjligt för oss att vara flexibla, lyhörda och proaktiva när det gäller att ta itu med nya utmaningar. Det har varit tydligt, inte minst de senaste turbulenta månaderna. Redan intensiva kontakter har blivit ännu tätare.

Under förra året var Sverige ordförande i Nordiska ministerrådet och de nordiska och nordisk-baltiska informella utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetena N5 och NB8. Det utgjorde en viktig plattform för att driva på i det nordiska och nordisk-baltiska samarbetet.

Det svenska ordförandeskapet tog sin utgångspunkt i ett säkrare, grönare och friare Norden med ett särskilt fokus på ett integrerat Norden utan gränshinder. Vi var många ministrar som hade ett gemensamt ansvar för att få till stånd ett bra och resultatorienterat ordförandeskap.

Ordförandeskapet utmärktes bland annat av ett tätare erfarenhets- och kunskapsutbyte i frågor där Norden står inför gemensamma utmaningar, såsom organiserad brottslighet, beredskap och klimatförändringarnas effekter. Frågor som stärker den nordiska konkurrenskraften och som gör det enklare att leva, studera, arbeta och driva företag i hela Norden har prioriterats samtidigt som arbete har skett för att driva på för en grön och digital omställning.

Sveriges och mitt huvudfokus under ordförandeskapet var ett integrerat Norden utan gränshinder. Jag är särskilt stolt över att vi under det svenska ordförandeskapet har stärkt gränshinderarbetet genom antagandet av ett nytt program för fri rörlighet i Norden. Programmet innebär bland annat att vi samarbetsministrar får ett tydligare politiskt ägarskap över arbetet och att samordningen förbättras mellan olika aktörer, som gräns- och informationstjänster. Det lägger en bra grund för det fortsatt prioriterade arbetet med att riva gränshinder och öka integrationen ytterligare, inte minst på det digitala området.

Under förra året ingicks också viktiga bilaterala överenskommelser med koppling till just gränshinderarbetet. Sverige och Finland beslutade i samband med det gemensamma regeringssammanträdet i september att experter i båda länderna ska inleda en dialog om förbättrade rutiner för utbyte av folkbokföringsuppgifter. Första steget är en gemensam analys av behov och möjligheter som ska vara färdig under 2025.

Det slöts också ett dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Danmark. Avtalet gör det lättare att arbeta på båda sidor om Öresund, vilket skapar förutsättningar för fler jobb och högre tillväxt.

Båda överenskommelserna är konkreta steg för att främja integrationen mellan våra länder och våra befolkningar. Det är ett bra exempel på hur vi kan arbeta för att öka integrationen i Norden och kan förhoppningsvis ge inspiration till fortsatt arbete på dessa områden.

Jag vill också lyfta fram den statsministerdeklaration som antogs i samband med Nordiska rådets session i Reykjavik för att påskynda arbetet med digital mobilitet. I deklarationen enades man om att ge de nationella myndigheterna i uppdrag att undanröja juridiska och praktiska hinder för så kallad identitetsmatchning i ett annat land.

Syftet är att man ska kunna använda sitt eget bank-id – eller motsvarande e-legitimation – i digitala kontakter över gränserna. Här kommer vi att fortsätta att vara drivande för att nå framsteg. Jag kommer att fortsätta att hålla arbetet för ett integrerat Norden utan gränshinder högt på dagordningen på nordisk nivå men även bilateralt och nationellt. Det handlar om att riva gränshinder, men det handlar också om att inte bygga upp nya.

Den 1 juli deltar jag i 25-årsfirandet av Öresundsbron. Detta jubileumsår vill vi använda som en hävstång för att kunna ytterligare underlätta för dem som lever och verkar i Öresundsregionen.

Jag vill också ta upp det nordisk-baltiska samarbetet, som flera har varit inne på. Från svensk sida ser vi en stor potential med ett utökat nordiskt-baltiskt samarbete på en rad olika områden. De baltiska länderna är på många områden likasinnade och står inför samma utmaningar som vi i Norden.

Under ordförandskapsåret tog vi en rad initiativ för att intensifiera det nordisk-baltiska samarbetet inom Nordiska ministerrådet bland annat vad gäller sociala frågor och hälsofrågor, arbetslivskriminalitet samt skydd av kulturarv i kris.

Vi lade också grunden för att stödja upprättandet av ett nordiskt-baltiskt AI-center. Det ska vara ett virtuellt center som är tänkt att utgöra en plattform för att stärka den regionala samverkan i både existerande och kommande samarbeten med koppling till AI-utvecklingen.

Det nordisk-baltiska samarbetet är givetvis också en central plattform för det säkerhetspolitiska samarbetet runt Östersjön, vilket utvecklats och intensifierats det senaste året med anledning av händelser i vår omvärld.

Under vårt ordförandeskap i N5 och NB8 var fokus på att stärka det säkerhetspolitiska samarbetet i regionen, att stå fast vid det regionala orubbliga stödet till Ukraina och att säkra fortsatt globalt stöd för Ukraina och den regelbaserade världsordningen.

Det gemensamma arbetet har under året bidragit till att den nordisk-baltiska regionen blivit en ännu viktigare internationell aktör inte minst vad gäller stödet till Ukraina. Exempelvis lanserades under ordförandeskapet en nordisk-baltisk expertgrupp till stöd för Ukrainas EU-anslutning.

Många av de initiativ som vi i Sverige tog under våra ordförandeskap tas nu vidare av det gemensamma finländska och åländska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet, av Finland som samordnare av N5 och av Danmark som i år leder NB8. Det handlar om samarbete och erfarenhetsutbyte i både formella och informella strukturer på olika nivåer.

Regeringen arbetar för att knyta ännu närmare band med våra allierade och partner inte minst i Norden och runt Östersjön för att ta ansvar för europeisk säkerhet genom stöd till Ukraina och för att slå vakt om vårt välstånd, vår konkurrenskraft och rättsstatens principer, som vi ser utmanas på flera håll. Målsättningen är tydlig: Ett friare, grönare och säkrare Norden och Europa. Tack till alla er för samarbetet kring detta!

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 6.

Även jag vill rikta blicken mot det som binder oss samman över gränser, över hav, över tid: det nordiska samarbetet, Östersjöregionen och Arktis.

Socialdemokraterna har länge drivit på för ett starkare Norden, inte för att det låter fint i ett festtal utan för att det är nödvändigt. I en tid av krig, klimatkris och geopolitiska spänningar behöver vi stå närmare våra grannländer än någonsin tidigare.

Det nordiska samarbetet är världens äldsta och ett av de mest framgångsrika. Det har lagt grunden för fred, frihet och välfärd. Men vår uppgift är inte att titta bakåt, utan att ta samarbetet in i framtiden.

Vi socialdemokrater vill se Norden som världens mest hållbara och integrerade region. Det kräver att vi river fler gränshinder så att människor kan bo, arbeta och studera fritt i hela Norden.

Vi vill att Nordiska rådet och ministerrådet får mer kraft att fatta gemensamma beslut. Vi vill stärka det nordiska kultursamarbetet, som binder oss samman bortom det formella.

Men viktigast av allt: Barnen måste stå i centrum. I varje nordiskt land ska barn växa upp trygga, med lika möjligheter till utbildning, vård och framtidstro. Att låta barnperspektivet genomsyra samarbetet är inte en symbolisk gest. Det är en skyldighet.

Vi får inte glömma vårt gemensamma hav Östersjön. Det förenar våra länder, men är också ett ekosystem satt under press. EU:s Östersjöstrategi ger oss verktyg att agera, men de måste användas. Rent vatten, levande kustsamhällen och säkerhet i närområdet är inte självklarheter. Det är något vi måste försvara och utveckla.

Samma sak gäller vår säkerhetspolitik. Det förändrade läget i Europa kräver mer samarbete, inte mindre. Vi välkomnar därför en nordisk försvars- och säkerhetspolitisk kommission och är glada för att Socialdemokraternas motioner om detta ser ut att bifallas med brett stöd i kammaren. Med det kommer ett beslut om ett tillkännagivande till regeringen. Vi behöver gemensam planering, samordning av resurser och ett tydligt budskap om nordisk solidaritet.

Så till frågan om Arktis, vår närregion med global betydelse. Där smälter isarna snabbt. Klimatförändringarna är inte teori – de är verklighet. Samtidigt ser vi stormakter öka sin närvaro, och folkrätten pressas tillbaka.

Sverige måste vara en tydlig röst för fred, hållbarhet och respekt för urfolken. Vi säger det klart: Nej till olje- och gasutvinning i Arktis! Det är oförenligt med våra klimatmål och ett hot mot en av världens mest känsliga miljöer. EU visade vägen i Antarktis. Man satte ned foten och sa: Här får naturen gå före marknaden. Nu är det vår tur i norr.

Fru talman! Den generation som sitter i våra skolor i dag kommer att leva med konsekvensen av våra beslut. De kommer att fråga oss: När ni såg isarna smälta, varför gjorde ni inte mer? När ni visste vad som stod på spel, varför vågade ni inte säga nej?

Vi kan inte möta deras blick med tal om tillväxtkurvor och råvarubrist. Vi måste kunna säga: Vi gjorde vad vi kunde. Vi satte gränser, och vi valde att skydda det som inte går att återskapa.

Det är vår skyldighet inte som politiker utan som medmänniskor att lämna efter oss en värld som är levbar. Därför säger jag i dag: Låt oss stå upp för Arktis, klimatet och framtida generationer!

Fru talman! I tider som dessa behöver vi ledarskap. Vi behöver mod att fatta beslut och kraft att stå upp för samarbete, solidaritet och framtidstro.

Norden, Östersjön och Arktis är inte tre separata områden. De är tre nycklar till en trygg och hållbar framtid. Sverige har möjlighet att leda. Låt oss ta den chansen tillsammans!

(Applåder)

Fru talman! Den första talaren i dag började med att understryka att omvärldsläget kanske kräver att det framgångsrika nordiska samarbetet utsträcker sig till en lite större krets, bland annat runt Östersjön. Som näst sista talare knyter jag an till det.

I egenskap av ordförande för den svenska delegationen till den parlamentariska Östersjökonferensen, BSPC, vill jag säga några ord om BSPC:s verksamhet det gångna året och lite om tankar kring samarbetet. För dem som inte känner till BSPC kan jag säga att det är forumet för det interparlamentariska Östersjösamarbetet. Här ingår de nordiska länderna som en aktiv del av sammanslutningen.

Varje år hålls en konferens som samlar parlamentariker från tio nationella parlament, sju regionala parlament och Europaparlamentet, representanter för interparlamentariska organisationer samt observatörer. Ryssland är inte med sedan landet skändligen invaderade Ukraina. Arbete pågår under året i arbetsgrupp och i den ständiga kommittén.

Syftet med samarbetet är att främja den parlamentariska dialogen i Östersjöregionen på såväl nationell som regional nivå och att påverka utvecklingen av det samarbete som bedrivs av regeringarna genom Östersjöstaternas råd.

Målet är att främja en miljömässigt och socialt hållbar utveckling i regionen. Samarbetet bidrar till ett ökat informationsutbyte och nätverksbyggande mellan parlamentariker från Östersjöregionen. När nu Ryssland inte är med längre har Östersjöns säkerhetsfrågor kommit i fokus.

Arbetet upptas av samarbete såväl generellt som på vissa utvalda områden, som skiftar över åren. För närvarande har BSPC en arbetsgrupp som för andra och sista året analyserar samarbeten på området energiförsörjning och sammankoppling för hållbarhet och säkerhet. Under året har arbetet alltmer handlat om säkerhet, bland annat när det gäller förstörelsen av kablar på sjöbotten.

Fru talman! BSPC är en konsensusdriven organisation som inte har någon formell makt. Gemensamma resolutioner görs, där vi eftersträvar så mycket samsyn som möjligt. Arbetet i den svenska delegationen är gott, vilket är ännu ett bevis på att de svenska partierna kan samarbeta över partigränserna för Sveriges och Östersjöns bästa. Det är en enligt min mening oerhört viktig förmåga i den verklighet som vi nu lever i.

Den gemensamma ansatsen och ansträngningen att förstå varandra är också det nordiska samarbetets signum. Jag hoppas att vi kan sprida den nordiska otvungna samarbetsandan till denna lite större krets.

Men jag vill också utfärda en varning till oss själva så att våra nordiska framgångar inte stiger oss åt huvudet. Det får inte bli så att vi försöker tvinga vår syn på saken på dem som vi sträcker ut vår hand till. Det nordiska samarbetets styrka bygger på att man tänker mindre på sitt eget och mer på det gemensamma. Den inomnordiska toleransen måste även gälla dem som vi vänder oss till utanför Norden.

Om man glömmer bort respekten för den nationella suveräniteten och att den är en förutsättning för det närmare samarbetet av nordisk typ har man gått vilse. Vi kan naturligtvis fortsätta att arbeta för våra viktiga värderingar ändå, och vi behöver inte heller tumma på dem.

Med detta sagt: Jag är glad och tacksam över att vara ledare för den svenska delegationen till Parlamentariska Östersjökonferensen, och jag vill önska både delegationen och övriga kollegor en glad sommar.

(Applåder)

Fru talman! När jag nu ger mig in i denna debatt är det med en bekännelse: När jag växte upp i Malmö tänkte jag faktiskt aldrig på Sverige som en arktisk nation. För en ung grabb som såg Köpenhamn på andra sidan sundet och hade närmare till Tyskland än till det Gällivare i vilket jag bor sedan snart två decennier var tanken på Sverige som en arktisk nation helt enkelt inte närvarande. Detta är i sig inget unikt, utan det gäller nog för gemene man. Därför har jag lätt att förstå att många av riksdagens 349 ledamöter också missar detta i sin politiska vardag.

Fru talman! Om det hade varit tillåtet och brukligt med rekvisita här i riksdagens debatter hade jag nu på en geografilärares manér visat upp en stor karta för er alla. Men det hade inte varit kartan med Europa i mitten utan en kartvy som på ett annat sätt åskådliggör var i världen vi befinner oss och varför de arktiska frågorna är relevanta för oss.

Om man betraktar en världskarta med Nordpolen i centrum och följer norra polcirkeln får man en god bild av hur Arktis faktiskt ser ut och vilka länder och hav som finns i den arktiska regionen. Denna kartvy gör att man lättare kan förstå de geopolitiska aspekter som föranleder olika världsledares uttalanden och ökade politiska intresse för Arktis.

Man bör exempelvis fundera på vilka av de arktiska länderna som är likasinnade och, diplomatiskt uttryckt, mindre likasinnade i en osäker värld där en tilltagande råvarurivalitet är ett faktum.

Vi måste också förstå att Arktis angår oss – geopolitiskt, säkerhetspolitiskt, handelspolitiskt och inte minst ur ett forskningspolitiskt perspektiv. Därför är satsningen på en ny forskningsisbrytare av stor vikt, vilket tidigare nämnts här i debatten.

Man ska i sammanhanget också ha klart för sig att den nordiska delen av Arktis, så även den svenska, är långt mer utvecklad och befolkad än vad som är fallet i flera andra arktiska nationer. Vi tänker sällan på det. Men tro mig, i mina kontakter med representanter för andra arktiska nationer inom ramarna för den arktiska parlamentarikerkonferensen märker jag att de är högst medvetna om detta. De ser ofta oss som en viktigare spelare och aktör i de arktiska frågorna än vad många svenskar faktiskt är medvetna om.

Fru talman! Eftersom min talartid är begränsad till fyra minuter avslutar jag med att ge kammarens ledamöter och eventuella åhörare en uppgift att ta itu med, antingen hemma på kammaren eller redan här och nu, med hjälp av sin mobiltelefon.

Ta fram valfri kartapp. Sätt Nordpolen i centrum av kartbilden, titta på landområdena och haven norr om polcirkeln och ställ dig sedan frågan om de arktiska frågorna bör tillskrivas mindre eller större relevans i den politiska vardagen. Jag vet i alla fall vad jag anser.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 juni.)