Naturvård och områdesskydd

Herr talman! Miljö- och jordbruksutskottet är ett effektivt och resultatinriktat utskott. Därför har vi enats om att föra en gemensam debatt om dels utskottets betänkande nr 6, Naturvård och områdesskydd, dels utskottets betänkande nr 11, Biologisk mångfald.

Att vi för en samlad debatt om dessa båda betänkanden spar inte bara herr talmannen och kammaren tid utan är också fullt naturligt. Frågorna som dessa betänkanden behandlar hänger nämligen intimt samman. Låt mig ta ett exempel! Frågor om strandskydd, naturreservat och nationalparker behandlas i betänkandet om naturvård och områdesskydd men är samtidigt verktyg i arbetet för biologisk mångfald.

Herr talman! Jag sa att miljö- och jordbruksutskottet var ett effektivt och resultatinriktat utskott. Det är ord som tyvärr inte passar för att beskriva den sittande regeringen. Det är sant att regeringen har höjt anslagen till bland annat områdesskydd, men i nuvarande regering har man under cirka ett och ett halvt år varit mer upptagen med att försöka komma överens internt än att leverera konkreta resultat. Regeringen har helt enkelt bristande handlingskraft, vilket det dessvärre finns många tydliga exempel på. Jag ska inte trötta er åhörare med att nämna alltför många. Men låt mig, herr talman, nämna några!

Förra året gjorde ett enigt utskott ett tillkännagivande om att regeringen behöver stärka arbetet för biologisk mångfald. Att vi allianspartier och övriga två oppositionspartier driver på i syfte att förmå regeringen att göra mer och att vi kritiserar regeringen för att inte göra tillräckligt ligger i sakens natur. Det är ganska självklart att det är oppositionens uppgift att granska regeringens politik och vara en blåslampa. Det är dock rätt talande att det inte bara är vi oppositionspartier som ställer oss bakom tillkännagivandet. Det var en helt enig riksdag som uppmanade regeringen att skärpa arbetet med biologisk mångfald. Inte ens socialdemokraterna eller miljöpartisterna i den här kammaren tyckte att regeringen gjorde tillräckligt. Det är ett tydligt underbetyg till regeringen.

En utmärkt grund för det fortsatta arbetet med biologisk mångfald utgörs av den strategi för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som alliansregeringen arbetade fram under förra mandatperioden och som antogs våren 2014. Regeringen behöver nu bygga vidare på den strategin, men tyvärr uppvisar regeringen som sagt en stor dos av bristande handlingskraft. Därför, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation nr 1 i betänkande MJU11, som handlar om att regeringen skyndsamt måste verkställa de åtgärder som presenteras i strategin.

I svaret på yrkandet framför regeringspartierna bland annat att Naturvårdsverket har i uppdrag att i samarbete med relevanta myndigheter genomföra kommunikationsinsatser om ekosystemtjänster samt att det pågår ett arbete med det nationella skogsprogrammet. Detta är ett viktigt arbete, men det är inget som nuvarande regering har initierat, utan uppdraget till Naturvårdsverket gavs redan av alliansregeringen, som också tog initiativ till arbetet med det nationella skogsprogrammet.

Det nationella skogsprogrammet har potential att bidra till en fortsatt god utveckling av miljöhänsynen inom skogsbruket. Dessvärre kommer oroande signaler om att regeringspartiernas svårigheter att komma överens internt om programmets inriktning påverkar arbetet med programmet negativt.

Bakgrunden till att Alliansen startade arbetet med det nationella skogsprogrammet är att Miljömålsberedningen, där jag är ledamot, i sitt betänkande Med miljömålen i fokus - hållbar användning av mark och vatten 2014 föreslog att ett sådant skulle inrättas - detta i syfte att skapa en dialogprocess om hur skogen ytterligare kan bidra till utvecklingen mot ett mer hållbart samhälle och till en växande biobaserad samhällsekonomi. Processen skulle omfatta såväl ekonomiska som sociala och miljömässiga värden, men regeringen har nu skadeskjutit arbetet genom att sätta igång en parallell process. Regeringen har nämligen initierat en översyn av skogsvårdslagen. Detta tycker jag och Moderaterna är olyckligt.

Alliansen förtydligade 2014 skogsvårdslagen på ett par punkter, bland annat efter förslag från Miljömålsberedningen. Något behov av en stor översyn finns inte. Dagens skogsvårdslag skapar goda förutsättningar för ett hållbart skogsbruk, och tack vare dagens modell med frihet under ansvar ser vi hur Sveriges skogsägare tillsammans tar ett betydligt större ansvar än vad lagen kräver. De flesta skogsägare visar god miljöhänsyn i sitt brukande och gör dessutom mycket stora frivilliga avsättningar av värdefulla naturområden - detta i syfte att bidra till naturvårdsarbetet och stärka skyddet av biologisk mångfald.

Frivilligheten gör att vi når längre i naturvårdsarbetet. Om naturhänsynen i skogsbruket ska fortsätta att förbättras och om vi ska få skogsägarna att göra ytterligare frivilliga avsättningar behöver regeringen få med sig Sveriges 330 000 skogsägare. Det nationella skogsprogrammet kan rätt utformat bidra till just detta. Översynen av skogsvårdslagstiftningen befarar jag dock kommer att bli kontraproduktiv.

Herr talman! Betänkandet om biologisk mångfald behandlar även rovdjurspolitiken i allmänhet och vissa vargfrågor i synnerhet. Vänsterpartiet vill att målet för rovdjurspolitiken ska förändras. Några sådana yrkanden har inte kommit från regeringspartierna, vare sig i år eller tidigare år. Men tyvärr måste jag konstatera att Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringsställning på flera punkter för en politik som går stick i stäv med den politik som riksdagen har slagit fast i och med antagandet av den av alliansregeringen framtagna propositionen En hållbar rovdjurspolitik.

Ett flagrant exempel på hur regeringen trotsar riksdagsmajoriteten är att regeringen i februari beslutade att ändra i jaktförordningen så att överklaganden av länsstyrelsernas beslut om licens eller skyddsjakt ska gå direkt till allmän förvaltningsdomstol. Därmed går regeringen tillbaka till den gamla ordning som innebar att skydds- och licensjakt i praktiken ofta inte kunde genomföras utan att ärendena parkerades i långa rättsprocesser. Det var ett system som förlamade förvaltningen och som skapade en enorm misstro hos berörda. En sådan ordning kan vi inte ha.

Jag vill därför påminna regeringen om att den av riksdagen beslutade rovdjurspolitiken ska ligga fast. Detta har riksdagen vid två tillfällen gjort tillkännagivanden om. Det är allvarligt att regeringen helt medvetet tycks agera i strid med riksdagens vilja. Regeringspartiernas representanter behöver nu, i den här debatten, svara på hur regeringen har tänkt sig att beslut om skydds- och licensjakt ska kunna tas skyndsamt.

Herr talman! Vi behöver få till en fungerande förvaltning av våra rovdjur. Det är viktigt för naturvården och för den biologiska mångfalden. En fungerande förvaltning innebär att vi når målet om att våra rovdjur ska ha gynnsam bevarandestatus samtidigt som tamdjurshållningen inte allvarligt försvåras och socioekonomisk hänsyn tas. Från Alliansens sida har vi ett särskilt yttrande om dessa frågor som jag vill hänvisa till. Vi moderater vill också stärka länsstyrelsernas arbete med att förebygga rovdjursangrepp, vilket vi lyfter fram i reservation nr 3 i betänkande 11.

Herr talman! Betänkande 6, Naturvård och områdesskydd, rör en lång rad viktiga frågor om bland annat nationalparker, naturreservat och strandskydd. Från i fjol finns det flera tillkännagivanden på detta område. Riksdagen uppmanade regeringen att bland annat se över strandskyddsreglerna så att de blir mer ändamålsenliga i syfte att skapa bättre förutsättningar för byggande, boende och näringsverksamhet i strandlägen. I detta sammanhang vill jag också nämna den moderata reservationen om att se över strandskyddsreglerna i syfte att skapa bättre förutsättningar för musselodling. Musslor är havets egna små reningsverk och små hjältar i arbetet mot övergödning och friskare hav. Att underlätta för musselodling är därför viktigt.

När det gäller alla former av områdesskydd tycker vi moderater att det är viktigt att avsatta områden sköts så att de naturvärden som motiverade att de gavs skydd inte går förlorade. Det är också viktigt att säkerställa att möjligheten att inrätta kommunala naturreservat används på ett korrekt sätt och inte för att exempelvis stoppa bostadsbyggande. Vi har i Sverige en allvarlig och växande bostadsbrist. Därför tycker vi moderater att det finns anledning att se över kommunernas möjligheter att inrätta naturreservat. Således vill jag yrka bifall till reservation nr 1 i betänkande MJU6.

Herr talman! Självfallet står jag bakom samtliga moderata reservationer, men för tids vinnande yrkar jag alltså bifall bara till reservation nr 1 i betänkande MJU6 och till reservation nr 1 i betänkande MJU11.

(Applåder)

Herr talman! Sverigedemokraterna har ett flertal reservationer, men för tids vinnande yrkar vi i betänkande MJU6 bifall endast till reservation 3 och i betänkande MJU11 endast till reservation 3 och reservation 4.

I dag finns en marin nationalpark i Sverige - Kosterhavet. Liknande parker och reservat är viktiga för att Västerhavet och Östersjön ska få en långsiktigt hållbar produktionsförmåga och för att den biologiska mångfalden ska bevaras. Kust och skärgård ska ha en hög grad av biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Näringar, rekreation och annat nyttjande av hav, kust och skärgård ska bedrivas så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden ska skyddas mot ingrepp och andra störningar. Fler reservat av marin karaktär kan också bidra till att kommersiellt viktiga fiskbestånd kan återhämta sig snabbare och till att mängden fisk i närbelägna fiskevatten ökar.

Reglerna för att komma till rätta med masscamping från asfaltsläggare, bärplockare med flera på ängar, tomter, i skogen och i anslutning till skogsvägar måste bli tydligare, hårdare och effektivare.

Allemansrätten är en unik rättighet, men om den ska fungera måste också dess skyldigheter upprätthållas. Att campa på annans mark utan nedskräpning ska vara möjligt någon natt, men inte hur som helst och var som helst.

En markägare som upptäcker att en mängd människor, kanske så många som tiotalet eller långt fler, campar på dennes mark kan inte ta hjälp av polis även om marken har tagits i anspråk av tält för långt längre tid än vad allemansrätten ger rätt till. Även om det också skräpas ned kan man inte vända sig till polisen och begära avhysning, så som man tycker skulle vara möjligt. Markägaren måste få fram personnummer och vända sig till kronofogden, vilket kostar 600 kronor per person. Sedan har polisen möjlighet att avhysa ockupanterna. Men det kan ta lång tid.

Ska en markägare också behöva ansvara för och utreda vilka ockupanterna är? Det tycker jag är en märklig ordning. En markägare vars mark ockuperas borde kunna gå till polisen och få en avhysning till stånd oavsett om personnummer finns till hands eller inte och om kronofogden har agerat eller inte. Allemansrättens skyldigheter måste upprätthållas av staten om den inte ska förlora sin betydelse som den vara tänkt från början.

Det kan finnas godtagbara skäl för mer än 100 meters skydd för att värna viktiga värden. Men om myndigheterna väljer att utöka ett strandskydd borde de också vara skyldiga att tydligt motivera varför, tycker man. Likaså ska de ta hänsyn till enskilda intressen. Länsstyrelsernas agerande är vissa gånger ett allvarligt intrång i äganderätten för fastighetsägare, lantbrukare och andra företagare.

300 meter innebär många gånger att stora delar av fastigheter och verksamheter hamnar inom strandskyddet. Det blir svårt att bygga om, bygga nytt och använda marken på det sätt som krävs för att utveckla verksamheterna. Det innebär också administrativa bördor. Att utvidga strandskyddet utan hänsyn till markägarens och verksamhetsutövarens behov kan därför få orimliga konsekvenser för den enskilde, vilket inte är önskvärt.

För att företagen ska kunna fortsätta att växa lokalt och skapa jobb krävs rätt förutsättningar. Fyra av fem jobb skapas i småföretag. På många håll i landet är småföretagandet än viktigare. På platser där turist- och besöksnäring växer i betydelse spelar tillgängligheten till attraktiva ytor stor roll. I värsta fall kan länsstyrelsernas agerande stoppa verksamheternas utveckling och därmed hindra att nya jobb skapas.

Det blir också många gånger svårt för kommuner att planera för nya bostäder om det blir ett utökat strandskydd - som på landsbygden, där kommunerna kan vara beroende av att skapa nya boendemiljöer som är attraktiva för att locka till sig nya invånare. Där kan det många gånger bli käppar i hjulet. 300 meter jämfört med 100 meter innebär en stor procentuell yta av tillgänglig mark i en kommun.

Herr talman! En självförsörjande och ekonomiskt trygg landsbygd är något som kan vara svårt att förena med flera vargrevir i en kommun. Enligt Naturvårdsverket behövs det 300 vargar i Sverige, vilket ligger nära det tidigare referensvärdet på 270 vargar, för att vargens så kallade gynnsamma bevarandestatus ska kunna upprätthållas.

Sverigedemokraternas hållning är att vargens referensvärde för en gynnsam bevarandestatus ska vara i enlighet med den nedre gränsen för minsta livskraftiga population i propositionen En hållbar rovdjurspolitik innan licensjakt kan komma på tal. Där finns ett intervall på 170-270 individer, och jag avser alltså den nedre gränsen.

Exempelvis tycker Svenska Jägareförbundet att 150 vargar räcker för att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus. Det skandinaviska forskningsprojektet Skandulv har gjort en sårbarhetsanalys för den svenska och norska vargstammen. De menar i sin rapport 2012 att minst 100 vargar krävs för att stammen ska kunna överleva i vårt land och vårt broderland Norge. Detta är alltså det minsta antal individer i en population som krävs för att stammen ska överleva och dessutom klara störningar som väsentligt förändrar levnadsvillkoren, som ökad tjuvjakt eller sjukdomar. Till detta har EU sagt att nationerna bör ha en lite högre ambitionsnivå.

Enligt Skandulv kan alltså en vargstam på 100 individer vara tillräcklig för att ta sig igenom tillfälliga nedgångar.

Skarv och säl har också blivit ett stort problem för yrkesfiskare och näringar längs kusten. Skarvarna har spridit sig snabbt över hela landet. Rapporter visar att skadorna för fisket är omfattande, och numera innefattar det även insjöfisket. Expansionen är omfattande. Från kärnområdet vid sydöstra Östersjön har skarven spridit sig till insjöar, västerut till västkusten och uppåt till Bottenhavet och Bottenviken.

Skarven biter, hackar och äter många gånger upp stora delar av fiskbestånden, vilket gör att yrkesfiskarna drabbas av ekonomiskt bortfall. Bitskadorna på sik, till exempel, kan för det här fisket uppgå till mer än 10 procent av fångsten.

För kustfisket är dock sälarna ett ännu större problem. Yrkesfisket är allvarligt drabbat av skador från säl. Sälarna orsakar skador på såväl redskap som fiskefångster, och det är periodvis omöjligt att bedriva ett lönsamt fiske i vissa områden efter kusten.

Sedan 1980-talet är skadorna på både ostkusten och västkusten av sådan omfattning att de medför betydande ekonomiska förluster för fiskerinäringen. Sälar drabbas också av att de fastnar i redskapen.

Insjöfisket kan dock, som sagt, vara betydligt mer utsatt än kustfisket vad gäller skarven. Skarven har bland annat skadat mycket ål och gös i de stora insjöarna. Över 40 procent av ålen rapporteras ha någon skada. Fiskskadorna i fasta redskap är omfattande. Många skador är direkt kopplade till skarven. I takt med utbredningen kan skarvarna påverka fiskbeståndet. Längs kusten fångar skarven också en hel del ungtorsk.

Skarven omfattas som bekant av EU:s fågeldirektiv, och så länge den inte finns på listan med jaktbara arter kan inte allmän jakttid införas.

Vi sverigedemokrater tycker, som ni vet att, svenska jaktregler ska gälla i Sverige. Att EU dikterar viltförvaltningen i Sverige är något som vi vänder oss starkt emot. Redan när Sverige gick med i EU 1995 hade vi en viltvård och en förvaltning som resten av världen kunde se på med avund. Att EU:s institutioner sätter dagordningen och bestämmer förutsättningarna ser vi inget mervärde i.

Viltförvaltningen i våra bygder och skogar ska ha det nationella parlamentet som högsta beslutande instans, och regeringen ska tydligt verka för att Sverige återtar beslutsmakten för de frågor som ryms inom art- och habitatdirektiv och fågeldirektiv. Som sagt: Svenska jaktregler ska gälla i Sverige.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 1 i MJU11 och reservation nr 2 i MJU6.

En stor variation av växter, djur och mikroorganismer är avgörande för oss människor. Kombinationen av olika livsformer och samspelet mellan dem ger upphov till varor och tjänster som är helt grundläggande för att vårt samhälle, vår ekonomi och vår vardag ska fungera. En viss andel naturområden måste därför säkras för att ekosystemen ska kunna leverera det som samhället behöver.

Människan är helt beroende av dessa tjänster som kan gälla luft- och vattenrening och olika typer av klimatstabilisering. Svenska företag är också direkt och indirekt beroende av ekosystemstjänster, till exempel tillgång till virke, pollinering av grödor eller havens förmåga att producera fisk. På så sätt är också ekosystemtjänster nödvändiga för att långsiktigt trygga företagsamhet och jobb i hela landet, inte minst inom skogs- och lantbruket. Därför är dessa två betänkanden så viktiga, och det är därför också viktigt att de åtgärder som lades fram i propositionen om biologisk mångfald och ekosystemtjänster faktiskt genomförs av regeringen.

När det gäller skogen är verktygen för att lyckas med detta arbete en kombination av en utvecklad miljöhänsyn i skogsbruket och att använda olika former av naturskydd. Genom skydd- och miljöhänsyn i skogsbruket säkras skogens olika funktioner, till exempel träråvara, bioenergi, klimatreglering eller biotoper för hotade arter.

Skogsägare gör redan i dag en stor insats för att bevara den biologiska mångfalden i skogen. SLU och Skogsstyrelsen visade i en studie i fjol att skogsbrukarens totala miljöhänsyn är dubbelt så stor som man tidigare hade trott. Ungefär 8 procent av arealen lämnas som hänsyn direkt vid avverkningar. Till detta kommer de frivilliga avsättningarna, som utgör ungefär 5 procent av den produktiva skogsmarken. Studien visar även att principen frihet under ansvar på många områden har skapat en positiv utveckling för miljöer i skogen som är värdefulla för den biologiska mångfalden.

För att främja legitimiteten i arbetet med att stärka den biologiska mångfalden och bevara skyddsvärd skog är det viktigt att markägarna känner sig involverade och respekterade i processen. Flera skogsägare har vittnat om en maktlöshet, och många är också de skogsägare som hamnar i ett vakuum när avtalet är klart men ersättningen dröjer. Det är då viktigt att fundera över hur systemet kan utvecklas så att resurserna räcker så långt som möjligt och så att skogsägarna inte behöver vänta på ersättningen. Vi behöver också titta på hur dialogprocesserna för inrättande av naturreservat kan utvecklas så att alla känner sig delaktiga och lyssnade på. Här fyller det nationella skogsprogrammet en viktig funktion för att stärka dialogen om biologisk mångfald och naturvård i skogen. Det är därför viktigt att arbetet prioriteras av regeringen i stället för att lägga tid på den utredning som nu har sjösatts för en översyn av skogsvårdslagstiftningen.

Herr talman! Behovet av legitimitet och delaktighet berör också strandskyddet. Det finns över 400 000 kilometer strand i Sverige. Det motsvarar mer än tio varv runt jorden. Dessa stränder är en fantastisk resurs och en miljö att både värna och utveckla.

Med rätt regler kan bostäder, företag, besökare, friluftsliv, djur och natur samspela. Att värna viktiga strandmiljöer, allemansrätten och människors tillgång till naturen är för Centerpartiet en självklarhet. Men det måste också finnas en avvägning mellan bevarande och utveckling. Många kommuner vittnar i dag om att möjligheten att utveckla sin attraktivitet begränsas på grund av ett stelbent strandskydd och att det inte ges tillräckligt utrymme för anpassning till lokala förhållanden. Även enskilda kommer i kläm när de till exempel inte tillåts bygga ett hus till barnen på den tomt de själva har ägt i generationer.

I alliansregeringen genomförde Centerpartiet flera reformer för ett mer ändamålsenligt strandskydd. Vi införde så kallade LIS-områden, som ger ökade möjligheter att bygga och bedriva verksamhet på landsbygden. En möjlighet för länsstyrelsen att helt upphäva strandskyddet vid små vattendrag skapades. Men mer behövs.

Ett långsiktigt hållbart strandskydd måste upplevas som både rättvist och rimligt. Så är inte fallet i dag, och därför behövs ett mer flexibelt regelverk med mer lokalt inflytande. Som en del i arbetet tillsattes Strandskyddsdelegationen med representanter från myndigheter, kommuner och länsstyrelser. I sitt slutbetänkande konstaterar delegationen att en rad problemområden rörande strandskyddet inte kan åtgärdas inom nuvarande strandskyddslagstiftning.

Vi delar denna slutsats och ser behov av en rad angelägna reformer. Det behövs ett decentraliserat och närodlat strandskydd, där kommunen ges mer makt att bestämma över vilka strandområden som ska bevaras och vilka som ska bebyggas. Regelkrånglet behöver minska, och de verkligt viktiga områdena behöver skyddas. Därför bör grundregeln vara att ett strandskydd inte ska gälla vid små vattendrag och sjöar. En rapport med förslag på ny lagstiftning togs fram av Naturvårdsverket efter uppdrag av alliansregeringen. Den rapporten ligger av allt att döma på regeringens bord och samlar damm.

LIS-regelverket behöver också ses över. Idéer, möjligheter och initiativ till verksamheter eller byggande är inte anpassade efter byråkratiska processer. Det måste bli enklare och snabbare att skapa LIS-områden.

Centerpartiet vill se en större översyn av hela regelverket för strandskyddet där även möjligheten att vända på perspektivet utreds. Det finns ett stort behov av både bostäder och bättre förutsättningar för utveckling, inte minst på landsbygden.

Herr talman! Sist men inte minst vill jag ägna ett par minuter åt en tredje fråga där många medborgare känner en stor maktlöshet och frustration, nämligen förvaltningen av våra rovdjur.

Riksdagen har beslutat att det ska finnas licensjakt på varg i Sverige. Licensjakten ska vara en del i den regionaliserade rovdjursförvaltningen som ska säkerställa arters överlevnad och ta hänsyn till ekonomiska och sociala aspekter, speciellt för de människor som bor och verkar i rovdjurstäta områden. Tyvärr har vi sett hur rovdjursförvaltningen i alltför stor utsträckning kännetecknas av oklarheter, osäkerheter och långdragna juridiska processer. Vinterns licensjakt är tyvärr inget undantag.

Högsta förvaltningsdomstolen förklarade Naturvårdsverkets beslut överklagbart till förvaltningsrätt. Förvaltningsrätten har avlyst licensjakten på varg i Värmlands och Örebro län. Om man studerar domstolens argumentation kan man konstatera att licensjakt på varg är ett legitimt verktyg för att begränsa de socioekonomiska konsekvenserna och förbättra förutsättningar för tamdjurshållning. Däremot måste den beslutande myndigheten bättre motivera och väga av sina beslut.

Det som vi har sett är dock att med dagens handläggningstider i de svenska förvaltningsdomstolarna kommer man inte att kunna fatta ett definitivt beslut innan den tänkta jakttiden har gått ut.

Det finns alltså i dag inte något system för att fatta beslut som fungerar i verkligheten eller så som riksdagen har avsett. Nyligen ändrade regeringen i jaktförordningen så att alla beslut om jakt på de stora rovdjuren ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Jag skulle kunna stå här och avkräva Miljöpartiet och Socialdemokraterna svar om hur de ska få till en fungerande licensjakt. Det är klart att jag ser fram emot att regeringspartierna ska svara på hur de tänker sig att rent praktiskt säkerställa att överklagandeprocessen ska hanteras skyndsamt och hur de ska säkerställa sakkunskap i överklagandeprocessen eftersom det är uppenbart att frågorna inte enbart är av juridisk art sedan tre kammarrätter dömt till olika utfall under vinterns vargjakt.

Denna fråga kräver mer än så. Runt omkring i vårt land finns ett stort antal människor som känner sig längre ifrån beslutsfattarna än någonsin. De tappar tilltron till politiker, myndigheter och vårt rättssystem. Vad gör det med en människa när man inte längre tror på de institutioner som är satta att företräda oss medborgare? Vad gör det med vårt samhälle när allt fler känner sig exkluderade och inte lyssnade på? Här har alla partier ett stort ansvar i att försöka hitta konstruktiva lösningar.

Riksdagen tillkännagav i fjol för regeringen att art- och habitatdirektivet måste ses över och uppdateras. Det är ett steg. Att stärka viltförvaltningsdelegationerna, vilket riksdagen också uppmanade regeringen att göra i fjol, är ett annat sätt att förbättra viltförvaltningen. Jag hoppas att vi kan hitta fler vägar framåt för att få en fungerande licensjakt så att människor kan återfå förtroendet för vår rovdjursförvaltning.

Herr talman! Att skydda och vårda vår natur och den biologiska mångfalden är av avgörande vikt för vår framtid. Men utan legitimitet i besluten och acceptans hos dem som berörs blir det inget långsiktigt hållbart skydd. Därför måste dessa delar gå hand i hand.

(Applåder)

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2 i betänkande MJU11.

Vi människor är helt beroende av naturen och den biologiska mångfalden. Biologisk mångfald är inte bara något vi uppnår genom att hägna in naturen och skydda de arter och biotoper som kan finnas där innanför. Än viktigare är att naturen som helhet måste få ett bättre skydd.

Alla delar av vår natur måste få leva - våra skogar, våra berg och våra sjöar, floder och hav.

Här är artrikedom och biologisk mångfald helt avgörande. Det är egentligen inga nyheter. Vi har till exempel satt upp 16 så kallade miljökvalitetsmål för att noggrannare kunna följa hur naturen mår och vidta åtgärder så att vi hamnar på rätt kurs. I dag ligger vi tyvärr inte på rätt kurs. Naturvårdsverket bedömer att vi med nuvarande beslut och styrmedel endast kommer att nå i bästa fall 2 av de 16 miljömålen till 2020. Det så kallade generationsmålet, som handlar om att lösa de långtgående utmaningarna inom loppet av en generation, är också långt ifrån inom räckhåll.

Jag är glad att vi i Vänsterpartiet och regeringen har fått igenom en budget som innebär de största satsningarna på naturvård på decennier. Det är ett väldigt viktigt steg framåt. Men mer behöver göras, och egentligen vet vi ganska väl vad som behöver göras. I det här betänkandet, MJU11, refereras både förslag från Miljömålsberedningen och Naturvårdsverkets rapport från i fjol som hette Styr med sikte på miljömålen. Vad gäller det senare, rapporten från Naturvårdsverket, finns det i den massor av konkreta förslag på åtgärder och styrmedel som regering och riksdag skulle kunna fatta beslut om för att se till att vi hamnar på rätt kurs och uppnår våra 16 miljömål.

När det gäller förslagen i rapporten från Naturvårdsverket är det intressant att många av dem handlar om förslag på andra politikområden än miljöpolitiken som sådan. För det har Naturvårdsverket stöd i regeringens skrivelse om generationsmålet, som kom för ett och ett halvt år sedan. Där konstateras att miljöfrågorna inte ska betraktas som områden för sig utan som delar av alla politikområden. Det innebär alltså att miljöarbetet måste in inom alla politikområden. Det ska in i bostadspolitiken, försvarspolitiken och kulturen, och inte minst måste miljöpolitiken in i finanspolitiken - in i ekonomin.

Därför föreslås det i rapporten saker som nya skatter på det som smutsar ned, att miljöskadliga subventioner ska fasas ut, krav på att investerare - till exempel våra AP-fonder - ska redovisa investeringarnas effekter i form av utsläpp av växthusgaser, att skolan ska arbeta mer med hållbarhetsfrågor och mycket annat. Naturvårdsverkets rapport tar också upp mer kända förslag som en översyn av skogsvårdslagen, ett överlag hänsynsfullare skogsbruk, en bättre tillämpning av miljöbalkens andra kapitel, att vi borde stärka miljöinslagen i landsbygdsprogrammet och så vidare.

Ja, som vi kan höra har vi en enorm utmaning - vi klarar inte våra miljömål - men också en expertmyndighet som har lämnat många konkreta förslag på en väg framåt. I det här betänkandet konstateras det att regeringen fortfarande bereder både den rapport från Naturvårdsverket jag har talat om och förslaget från Miljömålsberedningen. Vi skriver dock 2016. Snart är det 2020. Ska vi uppnå våra 16 miljömål behöver besluten fattas här och nu - vi kan inte vänta längre.

På tal om frågor som bereds i Regeringskansliet tas också överenskommelsen i Nagoya i Japan 2010, alltså det stora FN-mötet om biologisk mångfald, upp i betänkande MJU11. Man kan säga att världens länder på detta FN-möte i Japan enades om en räddningsplan för planeten och den biologiska mångfalden. Enligt Nagoyaplanen måste allt jord, vatten- och skogsbruk bedrivas hållbart. 17 procent av vår landareal och 10 procent av vår kust- och havsyta ska enligt överenskommelsen i Nagoya skyddas till 2020. Här har vi i Sverige en bra bit kvar.

Därför välkomnar jag att utskottet nu konstaterar att regeringen ska komma med ett konkret förslag om att införa det så kallade Nagoyaprotokollet i svensk lag. Det handlar om att få regler på plats som tydliggör hur genetiska resurser ska få samlas in och hur vinsterna från och nyttjandet av dessa ska fördelas. Det är en viktig fråga inte minst för utvecklingsländerna, som förfogar över stora delar av dessa resurser.

Kära åhörare! Jag vill dock påminna om att klimat- och miljöminister Åsa Romson redan i november 2014 svarade mig att införandet av Nagoyaprotokollet i svensk lag skulle vara på plats 2015, alltså i fjol. Det lovade hon mig. Nu förväntar jag mig alltså att detta verkligen kommer på plats nu i mars, som utlovat - det vill säga den här månaden. Inga fler förseningar, tack!

Herr talman! Är det inte märkligt och, tycker jag, en smula nedslående att det faktiskt numera bara är Vänsterpartiet som står upp för en rovdjurspolitik med respekt för livskraftiga populationer, gällande rätt och att människorna som lever i glesbygden ska kunna leva i samspel med de vilda djur vi har? Alla ni andra partier vill ju faktiskt göra gällande att vi kan ha en storskalig jakt på vargar - när vi vet att vargen är en hotad art i Sverige. Vargen är en art som är strikt skyddad i Bernkonventionen och i EU:s art- och habitatdirektiv. Vargen finns upptagen bland Artdatabankens rödlistade arter, det vill säga arter som är hotade.

Alla ni andra partier vet också att licensjakt på varg är i strid med våra internationella åtaganden i FN och EU om biologisk mångfald. Vi vill väl att tigrar, noshörningar och snöleoparder ska skyddas i andra länder, så varför ska inte vi i Sverige - som faktiskt har fantastiska möjligheter - ta vårt ansvar för att skydda en mycket sårbar art? Vi vet också att vargen inte kan sprida och fortplanta sig naturligt på ett sådant sätt som behövs. Hade det varit fallet, vill jag understryka, hade saken kunnat komma i en annan dager. Detta är saker vi i Vänsterpartiet tar upp i våra reservationer 2 och 5, där vi kommer med konkreta förslag framåt.

Jag tycker egentligen att det är tråkigt att rovdjursfrågor är någonting som polariserar Sverige. Tvärtom borde vi väl vara stolta över att vi är ett land med vildmark där vi i alla fall borde kunna ha rovdjurspopulationer som ska kunna leva. Självklart ska vi också göra mer för att förebygga och motverka rovdjursangrepp på tamdjur. I innevarande budget anslås också mer pengar, och det är bra. Jag tror dock att vi behöver bredare lösningar än så för att komma till rätta med rovdjurspolitiken i Sverige.

Förslag i just den riktningen kom redan 2013 från dåvarande Vargkommittén, som hade bred uppslutning från både naturvårdare och jägare. Jag vill understryka att Vargkommittén inte bara handlade om vargfrågor utan även om rovdjurspolitiken i vid bemärkelse. Man föreslog till exempel att ersättningarna för angrepp och rovdjursskador skulle ökas, och man föreslog överlag fler förebyggande åtgärder. Man föreslog en begränsning av den illegala jakten, en genetisk förstärkning av vargstammen och förenklad skyddsjakt. Tyvärr valde den dåvarande borgerliga regeringen att inte förvalta det breda upplägget, och jag kan tyvärr inte säga att den nuvarande S-MP-regeringen har förvaltat upplägget särskilt väl heller.

Herr talman och kära meddebattörer! Det är dags för ett omtag i rovdjurspolitiken.

Herr talman! Vänsterpartiet skriver i en av sina reservationer gällande mål för rovdjurspolitiken att "den illegala jakten försvårar såväl förvaltningen som uppföljningen av de rovdjurspolitiska målen och är en kriminell verksamhet". Detta är en helt korrekt beskrivning och någonting vi är helt överens om.

Det märkliga är att Vänsterpartiet därefter skriver: "Regeringen bör därför återkomma med en konkret målsättning för att minska den illegala jakten på stora rovdjur. Vidare bör Naturvårdsverket ges i uppdrag att genomföra återkommande uppskattningar av den illegala jaktens omfattning." Detta, herr talman, är ett rejält slag i luften. Att Vänstern är duktig på plakatpolitik är ett välkänt faktum, men detta tar faktiskt priset, Jens Holm.

Utskottet skriver klart och tydligt i betänkandet att dessa frågor behandlas i Naturvårdsverkets förvaltningsplaner för rovdjuren. I förvaltningsplanerna för varg, björn, lo och järv finns flera delmål. Ett av dessa delmål är just ingen illegal jakt. Är inte detta ett tillräckligt tydligt mål?

Vidare beskrivs i planerna ett antal åtgärder för att nå delmålet. Åtgärderna handlar bland annat just om att Naturvårdsverket ska ge relevanta forskare i uppdrag att uppskatta eller beräkna den illegala jakten på samtliga rovdjur.

Mot bakgrund av detta ställer jag mig verkligen frågande till Vänsterpartiets reservationer. Vänsterpartiet efterfrågar sådant som redan finns. Då måste jag fråga Jens Holm: Har Jens Holm inte läst eller inte förstått Naturvårdsverkets förvaltningsplaner?

Herr talman! Jag tycker att det är jättebra att Naturvårdsverket har en förvaltningsplan. Jag tycker också att det är bra att man ska arbeta mot den illegala jakten.

När jag senast försökte ta reda på exakt statistik om den illegala jakten fanns det ingen sådan. Och vad jag har förstått finns det inte heller i förvaltningsplanen någon målsättning för hur man ska minska den illegala jakten, alltså en sådan målsättning som vi tar upp i vår reservation att vi vill ha.

Jag kan hålla med om en sak, och det var därför som jag inte dröjde mig kvar så länge vid just den illegala jakten. Det är bra att den finns med i förvaltningsplanen, men jag tycker att det arbetet skulle kunna bli lite mer systematiskt och preciserat.

Jag skulle vilja fråga Johan Hultberg om en sak som han tog upp i sitt anförande. Moderaterna och de övriga borgerliga partierna är upprörda över att regeringen nu har gjort så att man kan överklaga beslut om licensjakt, och det vill ni inte att man ska kunna göra. Men i slutet av december i fjol kom ju Högsta förvaltningsdomstolen med sin väldigt klara dom där de sa att man måste kunna överklaga beslut om jakt på rovdjur. Då skulle det vara väldigt intressant att höra från Moderaterna hur de ska lösa den här frågan, när vår högsta instans säger att man ska ha rätt att överklaga beslut om jakt.

Herr talman! När det till att börja med gäller den illegala jakten är det väl ganska naturligt att det är svårt att få fram en exakt statistik om hur omfattande den är. Det säger ju sig självt att det är ganska få som räcker upp handen och säger: Hej, jag har skjutit en varg illegalt. Därav kanske det är svårt att få fram statistiken. Men som sagt jobbar Naturvårdsverket med dessa uppdrag och har uppdrag till berörda forskare att åtminstone försöka uppskatta hur det är.

För mig är det alldeles självklart att målet inte kan vara något annat än att vi inte ska ha någon illegal jakt. Det självklara målet måste vara ingen illegal jakt.

Då kan man fundera på, herr talman, hur man ska nå det målet. För mig är det rätt givet, och även för Naturvårdsverket som lyfter fram det i sin förvaltningsplan, att ett viktigt verktyg är att föra en politik som leder till ökad acceptans, som ökar förtroendet för politiken. Då kan man ställa sig frågan: Leder Vänsterpartiets rovdjurspolitik till detta? Nej, verkligen inte.

Vi behöver föra en rovdjurspolitik som utformas så att de övergripande målen för rovdjurspolitiken gäller, alltså gynnsam bevarandestatus, möjligheten till djurhållning och att det ska tas socioekonomiska hänsyn. Då tycker jag att det är viktigt att vi inte har ett system som gör att beslut om licensjakt och skyddsjakt fastnar eller parkeras i långa rättsprocesser. Det var orsaken till att Alliansen försökte skapa en bättre fungerande ordning där man hade möjlighet att överklaga, men det gjordes till Naturvårdsverket.

Nu är det upp till regeringen att förklara hur det ska gå till med överklagande till domstol på ett effektivt sätt utan att processerna och ärendena fastnar i domstolar till dess att licensjaktsbeslutet inte längre är gällande.

Frågan tillbaka till Jens Holm, som vill att domstolarna ska avgöra detta, är om han kan presentera ett förslag på hur detta ska gå till på ett skyndsamt och effektivt sätt.

Herr talman! Jag tycker att det är intressant men också en smula skrämmande att vi har partier i den här riksdagen som tycker att vi ska bryta både mot svensk lag och mot internationell rätt. Den högsta instansen konstaterar att den lagstiftning som ni införde inte fungerar och att man måste kunna överklaga besluten. Då tycker jag att Johan Hultberg kan vara lite ärlig, tagga ned och säga: Okej, vi får släppa det här kravet.

Vi har internationella åtaganden att se till att vi har livskraftiga rovdjurspopulationer, och det är precis vad hela den här frågan handlar om. Ni tycker ändå att man ska få gå ut och skjuta de där djuren så att det äventyrar våra internationella åtaganden.

Herr talman! Jag tycker att det är väldigt bekymmersamt att vi har partier i den här kammaren som inte respekterar internationella åtaganden och vår egen lagstiftning.

Herr talman! I dag behandlar vi två betänkanden, Naturvård och områdesskydd och Biologisk mångfald, vilket har framkommit tidigare här i debatten.

När det gäller betänkandet Naturvård och områdesskydd har Liberalerna inte någon reservation, så vi står i princip bakom betänkandet. Däremot har vi ett yrkande kopplat till en motion om liberal bostadspolitik där vi berör strandskyddet. Strandskyddet har bland andra Kristina Yngwe tagit upp här på ett bra sätt. Men det är en fråga som även jag kommer att ta upp här senare, för även om den behandlas förenklat är den väldigt aktuell, och det finns ett tillkännagivande i frågan.

När det gäller det andra betänkandet, Biologisk mångfald, yrkar jag bifall till reservation 1, som handlar om biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Det är en reservation som Liberalerna har tillsammans med övriga allianspartier.

Jag vill också uppmärksamma kammaren på att det finns ett särskilt yttrande kopplat till rovdjurspolitiken, även det från Liberalerna tillsammans med övriga allianspartier.

Herr talman! När vi debatterade landsbygdspolitik förra veckan sa jag att man hela tiden måste försöka se till helheten. Även i dagens debatt finns det många kopplingar direkt till landsbygdspolitik, så frågorna lappar över varandra ganska mycket.

När vi nu pratar om naturvård och biologisk mångfald tål att upprepas det som jag lyfte fram förra veckan om miljöersättningar och vilket viktigt inslag de är i landsbygdsprogrammet. Genom de miljöåtgärder som de skapar förutsättningar för får vi en hållbar livsmedelsproduktion, men de skapar också förutsättningar för öppna landskap, som i sin tur är avgörande för den biologiska mångfalden och för att förstärka natur- och kulturvärden. Allting hänger ihop i det här sammanhanget.

Herr talman! För att återgå till strandskyddet har också det till stor del en landsbygdsdimension. Det lyfter vi som sagt fram från Liberalernas sida i en motion om bostadspolitik. Jag vill vara tydlig med att Liberalernas utgångspunkt är att vi ska ha ett starkt generellt strandskydd, men det handlar om att man ska kunna differentiera det utifrån skyddsvärde och exploateringstryck. Kristina Yngwe pratade här om att legitimitet och lokal förankring är oerhört viktigt i sammanhanget, för om man inte får acceptans för en lagstiftning upplevs den egentligen bara som ett hinder snarare än en tillgång.

Alliansregeringen och inte minst Liberalerna har varit drivande i att göra förändringar av strandskyddsreglerna för att möjliggöra en mer flexibel tillämpning mellan områden med lågt och högt exploateringstryck. Men vår iver och ambition att få en väldigt tydlig lagstiftning har gjort att vi måste driva att den måste förändras ytterligare. Här har den sittande regeringen ett stort ansvar att ta vid och komma med förslag. Det finns ett tillkännagivande om detta, för av allt att döma har inte de reformer som vi ville genomföra fått genomslag. Det gör i sin tur att det hindrar tillgången till väldigt attraktiva boendemiljöer som man kan ha på landsbygden.

Återigen: Det här handlar inte om att man ska bebygga våra stränder, utan det handlar om att man ska kunna bygga mer strandnära än vad man gör i dag inom de oexploaterade områdena.

Det handlar alltså inte om att försvaga strandskyddsreglerna eller skyddet. Det handlar om att göra det mer ändamålsenligt och om att få den acceptans som krävs. En lagstiftning som har acceptans är en stark lagstiftning.

Herr talman! Biologisk mångfald har ett egenvärde som är lite svårt att definiera. Vi kan inte i alla skeden veta exakt vad den biologiska mångfalden har för nytta eller vad det finns för ekosystemtjänst knuten till den. Vi måste därför ha utgångspunkten att den har ett egenvärde.

Det finns dock många påtagliga värden som vi kan se när vi utnyttjar våra så kallade ekosystemtjänster. Men även här måste vi tänka långsiktigt så att vi kan utnyttja dem på ett långsiktigt hållbart sätt.

Den ekologiska eller miljömässiga dimensionen är ofta en förutsättning för den ekonomiska och sociala dimensionen. Det finns olika graderingar, men det är viktigt att ta med alla dimensioner när det gäller hållbarhet.

Det handlar om de ekosystemtjänster som finns inom fiske, jordbruk, skogsbruk och jakt. Även ekoturism är ett exempel på när man utnyttjar våra ekosystem.

I reservation 1 lyfter Liberalerna tillsammans med övriga allianspartier fram just detta. Vi framhåller vikten av att jobba vidare utifrån de mål som bland annat EU:s strategi för biologisk mångfald till 2020 har satt upp.

Det som specifikt lyfts fram är utvecklingen av skogsprogrammet. Vi tror att innehållet i skogsprogrammet ger möjlighet att utveckla miljöhänsynen inom alla typer av skogsbruk. Vi kan inte styra skogsbruket politiskt, men vi kan se till att utveckla de miljöhänsyn som man kan ta.

Herr talman! I vanlig ordning ska vi väl diskutera rovdjursfrågor i allmänhet och kanske vargfrågan i synnerhet. Det är ett återkommande ämne. Det finns även ett tillkännagivande inom detta område om att beslutet från 2013 ska ligga fast.

Att vi tar upp ämnet igen beror på att det finns en motion och även reservationer från Vänsterpartiet om att man vill förändra denna inriktning. Man har givetvis rätt att framföra denna åsikt, men Liberalerna tycker att vi ska ligga fast vid den politik som beslutades 2013.

Oberoende av vilka referensvärden vi hänvisar till och i övrigt annan lagstiftning och internationella överenskommelser måste vi i Sverige lyckas med bedriften att få till regler för god bevarandestatus och lokal förankring i besluten. Beslutet från 2013 handlar mycket om det viktiga i att flytta ut och regionalisera besluten.

Vi har Högsta förvaltningsdomstolens beslut att förhålla oss till, och det tog Jens Holm upp. Ingen kan ju underkänna ett sådant beslut, men det hindrar inte att vi håller fast vid inriktningen i 2013 års beslut. Det förutsätter att vi får till domstolsprocesser som är lika effektiva. Uppfattade jag Johan Hultberg rätt var det väl precis det han sa. Vi kan inte obstruera en sådan sak.

Problemet är att det har varit väldigt långdragna processer, och vi har sett att domstolsvägen har varit svår att gå. Men ska vi nu gå domstolsvägen, vilket Högsta förvaltningsdomstolen har sagt, måste regeringen se till att vi får ett fungerande system så att vi får acceptans för hur jakten ska bedrivas. Det handlar inte minst om illegal jakt. En förutsättning för att motarbeta och få bort illegal jakt är ju att det finns möjlighet att ha legal jakt.

(Applåder)

Herr talman! Jag kan tycka att det är lite olyckligt att vi ägnar så mycket tid åt att diskutera vargar när det finns så mycket annat viktigt att tala om under det vida begreppet biologisk mångfald, inte minst skogen, som Lars Tysklind tog upp. Men i detta betänkande är just licensjakten på varg och hur man ser på den en av de skarpa frågorna.

Jag förstår inte riktigt hur ni borgerliga resonerar när det gäller rätten att överklaga jaktbeslut. Lars Tysklind och jag stod här för några veckor sedan när de borgerliga partierna gjorde ett tillkännagivande i kammaren som gick ut på att man inte ska ha rätt att överklaga jaktbeslut till domstol. Då sa jag till Lars Tysklind att det pågår en rättsprocess i Högsta förvaltningsdomstolen och frågade hur Liberalerna skulle agera om domen blir att man ska ha rätt att överklaga jaktbeslut till domstol. Då svarade Lars Tysklind, såvitt jag kommer ihåg: Det tar vi ställning till då.

Nu, Lars Tysklind, har vi en dom framför oss. Den kom i slutet av december 2015 och säger att man ska ha rätt att överklaga jaktbeslut till domstol. Är det Liberalernas åsikt att detta domslut ska gälla?

Herr talman! Jag kollade faktiskt upp vad som sas, för jag tänkte att frågan kunde komma upp. Vad gäller tillkännagivandet var vi tydliga med att vi ville avvakta Högsta förvaltningsdomstolens utslag innan vi tog nästa steg. Kritiken mot regeringen var att man höll på att vidta steg som man vid det tillfället inte visste om de var nödvändiga eller inte.

Precis som jag sa i mitt anförande har vi nu Högsta förvaltningsdomstolens beslut att förhålla oss till. Enligt det har man rätt att överklaga dessa beslut, och jag har varken som liberal eller något annat någon svårighet att acceptera ett sådant beslut.

Låt oss gå tillbaka och se varför vi 2013 fattade beslut om att Naturvårdsverket skulle vara den slutliga instansen i detta. Jo, det var för att få till processer som var ändamålsenliga så att det fungerar i systemet. Det är en sak att överklaga, och den rätten ska man ha. Men frågan måste avgöras så snabbt att det blir en mening med beslutet. Problemet var att domstolsprocessen tog så lång tid att det blev inaktuellt med jakt det året. Skulle vi fortsätta med det systemet tappar det all legitimitet.

Jag tycker att du ska fråga den sittande regeringen hur man tänker se till att överklagandeprocessen fungerar med ett domstolsförfarande och att tiderna kan upprätthållas.

Jag tror att varken jag eller någon annan i de borgerliga partierna tänker obstruera ett domstolsbeslut, för det vore ren dumhet.

Herr talman! Jag ställde förstås frågan eftersom det i betänkandet finns ett särskilt yttrande från alla borgerliga partier. Man kritiserar att regeringen har gjort det möjligt att överklaga jaktbeslut i svensk domstol.

Varför kritiserar ni det när det är helt i linje med vad Högsta förvaltningsdomstolen slår fast?

I det särskilda yttrandet säger ni också att riksdagsbeslutet om en hållbar rovdjurspolitik ska ligga fast. Det kanske rör något helt annat, men ni tar ändå upp det i sammanhanget med att man inte ska ha rätt att överklaga beslut till en domstol.

Jag tycker att bevisbördan ligger hos er. Ni tycker inte att man ska ha rätten att göra det som Högsta förvaltningsdomstolen säger, nämligen överklaga jaktbeslut till en domstol. Hur ska ni då lösa det?

Herr talman! Det blir kanske något slags cirkelresonemang, men det viktiga i vårt särskilda yttrande är att inriktningen i 2013 års beslut ska ligga fast.

Det absolut viktigaste i inriktningen var regionaliseringen - att besluten flyttades närmare de människor de berör och att människor i de områden där vi har gott om varg kände att de fick en påverkansmöjlighet i sin egen livssituation.

Att den juridiska processen utformades som den gjorde var ett sätt att lösa det så att den kan bli en fungerande process, inte bara en fördröjande och förhindrande process.

Jens Holm och jag kan väl vara överens när det gäller överklaganden som bara syftar till att omöjliggöra något. Även om domstolsutslaget blir att man får rätt att jaga har det med tidens hjälp gjorts omöjligt. Den typen av processer blir egentligen också helt felaktiga, eller hur?

Nu när vi har Högsta förvaltningsdomstolens utslag att förhålla oss till ligger bevisbördan snarare på den sittande regeringen när det gäller att komma med förslag på hur det ska fungera nu. Vi hade ett förslag, och det blev - får vi väl kalla det - underkänt av juridiska instanser. Men det tycker jag inte är så märkvärdigt. Det har jag inte svårt att förhålla mig till.

Jag har dock svårt att förhålla mig till Jens Holms beskrivning att vi per definition är emot ett visst system. Vi vill bara ha ett fungerande överklagandesystem. Först ska människor ha rätt att överklaga. Att de ska ha den rätten står jag helt bakom. Denna rätt har även organisationer, enligt Århuskonventionen.

Återigen: Man kan jämföra med vad som händer inom andra områden, såsom plan- och bygglagen. Överklaganden av vissa beslut är bara till för att fördröja, och den typen av processer kan vi inte ha.

Herr talman! MJU6 Naturvård och områdesskydd berör bland annat strandskyddet. I Sverige har vi många sjöar och vattendrag och en lång havsstrandlinje. Lägger man samman det kommer man faktiskt upp i 90 000 mil. Det är väldigt gott om utrymme för att kunna bygga sjönära.

Alliansregeringen ändrade strandskyddsreglerna med syftet att ge en större flexibilitet och underlätta strandnära landsbygdsutveckling, framför allt i områden med lågt exploateringstryck. Det skulle ge möjligheter att bygga nära vatten genom att välja ut områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen, så kallade LIS-områden. Samtidigt gavs möjligheter för länsstyrelserna att, i de fall särskilda skäl föreligger, utöka strandskyddet upp till 300 meter.

Tyvärr har reglerna i stället börjat tillämpas på så sätt att det i praktiken är 300 meter som gäller om det inte finns särskilda skäl som talar för att det ska vara 100 meter.

Mot bakgrund av att flexibiliteten för strandnära landsbygdsutveckling i praktiken uteblivit lämnade riksdagen våren 2015 ett tillkännagivande till regeringen om att göra strandskyddet mer ändamålsenligt i hela landet i syfte att förbättra förutsättningarna för byggande, boende och näringsverksamhet i strandlägen. Tyvärr har regeringen ännu inte vidtagit några åtgärder med anledning av riksdagens beslut.

Jag menar att regeringen nu måste börja följa uppmaningen och förbättra förutsättningarna för byggande vid sjöar i glest bebyggda områden. Det skulle betyda mycket för utvecklingen i glesbygden.

Herr talman! När det gäller betänkandet Biologisk mångfald konstaterade miljö- och jordbruksutskottet i december att det är viktigt att regeringen fullföljer intentionerna bakom den rovdjurspolitik som riksdagen beslutade om 2013 och tillkännagivandet våren 2015 om en fortsatt selektiv vargjakt. Det innebär bland annat att regeringen bör upprätthålla den nu gällande beslutsordningen för skydds- och licensjakt.

I december 2015 beslutade riksdagen än en gång att ställa sig bakom det som miljö- och jordbruksutskottet anfört om att regeringen ska fullfölja dessa intentioner.

Kristdemokraterna anser att det är mycket viktigt att vi har livskraftiga stammar av vår inhemska svenska megafauna. I detta ingår som en självklar del de stora rovdjuren. Samtidigt är det viktigt att de vilda djuren kan samexistera med människan och med människans olika verksamheter.

Forskning från Nordamerika visar att rovdjuren har störst chans att leva i livskraftiga stammar om det finns en acceptans för rovdjuren bland lokalbefolkningen. Jag menar att alla måste få vara med och säga sitt. Besluten när det gäller vargen måste komma underifrån, annars ökar motståndet. Acceptansen måste finnas, och jag tror att det går att komma dithän.

Enligt riksdagens beslut från december om inriktningen på rovdjurspolitiken ska tamdjurshållning inte påtagligt försvåras. Detta får som konsekvens att vi bland annat behöver ha en fungerande skyddsjakt. Vi behöver också ha en förvaltningsjakt, som kan ske i form av licensjakt. Kristdemokraterna anser att vi i Sverige ska ha en riktad selektiv jakt på varg.

För att förbättra förvaltningen av våra rovdjursstammar och även fortsättningsvis säkerställa överlevnaden och djurhälsan är det viktigt att de regionala viltvårdsdelegationernas roll i arbetet stärks, vilket riksdagen också tillkännagav för regeringen i april 2015.

Herr talman! Rovdjurspolitiken kompliceras av att EU-kommissionen lägger sig i på ett ibland olyckligt sätt, med utgångspunkt i art- och habitatdirektivet. En svaghet med direktivet är att det inte uppdateras utifrån hur bevarandestatusen för olika arter utvecklas. Detta bör lösas genom att art- och habitatdirektivet förändras så att klassificeringen av hotade djur och växter i högre grad kan avgöras i Sverige.

Kristdemokraterna anser att vi i Sverige i högre grad själva ska besluta om jakt och viltvård. I nuläget har Bryssel för mycket makt över hur jakt ska bedrivas - eller inte bedrivas - i vårt land. Därför behöver EU:s art- och habitatdirektiv uppdateras.

Frågan var nyligen uppe vid en omröstning i Bryssel. Den 2 februari röstade Europaparlamentet om ett inspel i översynen av EU:s strategi för biodiversitet. I betänkandet finns flera viktiga delar om bland annat markering av fortsatt förbud mot exempelvis en del giftiga besprutningsmedel.

Men i betänkandet avfärdas också en översyn av art- och habitatdirektivet och kravet för gemensamma hållbarhetskriterier för skogsbruk. Habitatdirektivet behöver ses över, inte minst eftersom det i alltför hög grad styr viltvården, inklusive jakt på varg, en hållning som vi tryckte hårt på under den senaste valrörelsen.

Det borde vara uppenbart för var och en att fågeldirektivet från 1979 och art- och habitatdirektivet från 1992, som handlar om vilka arter som behöver skydd, måste uppdateras med jämna mellanrum. Vissa arter som finns med i direktivet är inte längre hotade medan andra nya arter kan behöva tillföras.

Europaparlamentet kräver dessutom i betänkandet gemensamma kriterier för hållbart skogsbruk. Men förutsättningarna för skogsbruket i Sverige och exempelvis Grekland är vitt skilda. Det gynnar varken den biologiska mångfalden i Grekland eller svenska skogar att föra över mer makt över skogspolitiken till EU.

Med anledning av dessa frågor röstade den svenske kristdemokratiske EU-parlamentarikern Lars Adaktusson nej till betänkandet. Tyvärr röstade alla partier utom Kristdemokraterna och Moderaterna i Europaparlamentet för denna resolution om att direktivet absolut inte ska revideras.

Jag yrkar bifall till den gemensamma reservationen från Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna om biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Dessutom, herr talman, har vi valt att lägga fram ett gemensamt särskilt yttrande från Alliansen där vi framhåller att det finns anledning till oro över regeringens intentioner med rovdjurspolitiken, eftersom regeringen under 2015 har fortsatt att bereda ett förslag om överprövning av beslut om skydds- och licensjakt som går stick i stäv med det nu gällande riksdagsbeslutet.

Jag yrkar bifall till förslaget i MJU6, där vi inte har någon avvikande mening.

(Applåder)

Herr talman! Det finns anledning att glädja sig, och det finns anledning att bli orolig när man talar om det vi talar om just nu här i kammaren, biologisk mångfald och naturvård.

Orolig blir man när man tar del av Johan Rockström och hans forskarlags forskning om de planetära gränserna. De beskriver det som om vi kör på en smal väg nära avgrunden och behöver staket vid avgrundskanten för att veta hur vi ska styra vår framfart. För en av gränserna, den om biologisk mångfald, ligger vi och planeten långt utanför staketet.

Forskarna har visat att det normala är att cirka tio arter per miljon försvinner per år. Men i dag, på grund av människans påverkan, räknar man med att uppemot tusen arter per miljon försvinner varje år. Det är en artutrotning i klass med den då dinosaurierna försvann från vår planet.

Herr talman! Året före FN:s första miljökonferens, som hölls 1972 här i Stockholm, höll Olof Palme ett viktigt tal i riksdagen om miljöpolitiken. Han sa: "Glöm inte att miljöpolitiken gäller något mycket mera än en önskvärd men stundom något exklusiv naturvård. Det gäller människans grundläggande levnadsbetingelser."

Det som är förvånande är att vi än i dag ständigt måste understryka det Palme sa då. Nu har Rockström och hans forskare till och med satt siffror och staket på det. Vi måste fortsätta att upprepa det.

FN-processen med sin konvention för biologisk mångfald har gett oss tuffa lagar i EU och i Sverige. Ytterst handlar de om våra levnadsbetingelser, hur vi påverkar naturen och hur vi ser till att arterna bevaras. Forskningen säger oss att det är genom att bevara arternas livsmiljöer som vi säkrar den biologiska mångfalden.

Herr talman! Under åtta års borgerlig regering var detta ett område som drabbades hårt av nedskärningar för att man skulle ha råd med skattesänkningar. På länsstyrelserna växte högarna med önskemål om områden som var i behov av skydd, och i regeringskansliet satt Andreas Carlgren och Lena Ek och prioriterade alltid markägarnas behov i stället för det gemensamma arvet, den biologiska mångfalden och naturvården.

Nu har vi en regering som har valt att börja beta av högen med önskemål på allvar, se mer balanserat på de enskildas behov och det allmänna behovet. Budgetanslagen har förstärkts - rejält. Arbetet pågår för fullt.

Något som är viktigt att påpeka: Under de borgerliga regeringsåren höjdes inte anslaget för skötsel av våra reservat trots att nya reservat tillkom också då. Det är ungefär som en privat fastighetsägare som har köpt nytt hus men inte höjt sin budget för skötsel. Jag tror att det hade lett till en del problem. Den borgerliga nedbantningen av skötseln av vår natur pågick i det tysta.

Det var en helt orimlig politik som ledde till mindre möjligheter för allmänheten att få tillträde till reservaten och mindre möjligheter till i många fall helt nödvändig skötsel. Ängar växte igen, hedar förbuskades och leder försvann. Nu är i stället jobbet i full gång att rusta upp leder och anställa personal för skötsel, röjning med mera. Det ger också jobb - inte minst viktigt att påpeka.

Herr talman! Det finns mycket som är bra med Sverige. Vår fantastiska, skyddsvärda natur är något som värderas högt av svenskarna, allt från den väldiga fjällvärlden med tusentals unika arter till den skandinaviska delen av tajgan, det boreala barrskogsbältet, lika viktigt för planetens syreförsörjning som regnskogen. Det handlar om unika arter av svampar, mossor, lavar, kärlväxter och djur.

Vi har också de stora sjöarna i Mellansverige: Hjälmaren i mitt hemlän, Vättern, Vänern och Mälaren med helt unika livsmiljöer längs stränderna. Vi har de kalkrika markerna på Gotland, Öland och Skåne med sin otroliga mångfald av växter och unika insekter. Vi har resterna av de säregna och fantastiska ädellövskogar som en gång täckte södra Sverige.

Vi kan tala om änglamarken, med sina vildrosor, blåklockor, lindblommor och kamomill, som Evert Taube tolkade det. Vi har också betesmarkerna och det öppna landskapet "där vindarna får fart. Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart", som Ulf Lundell skrev en gång.

Herr talman! För många människor är den svenska naturen grunden för deras livsstil - möjligheten att röra sig fritt. När man frågar svenskarna vad som är bäst med Sverige dyker allemansrätten upp som något unikt svenskt, något som vi kan vara stolta över - den svenska naturen. Allemansrätten kan ses som en del av den svenska modellen.

Läser man flera av de borgerliga motioner som behandlas i de betänkanden som vi debatterar i dag ser man att den svenska modellen med allemansrätten är starkt ifrågasatt.

Vi socialdemokrater ser skyddet av den biologiska mångfalden, naturvården och bevarandet av allemansrätten som en viktig gemensam uppgift, och vi kommer inte att ge vika. Vi kommer att ta strid för den svenska modellen.

Därför vill jag yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet i betänkandena om naturvård, MJU6, och om biologisk mångfald, MJU11, samt avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Matilda Ernkrans, för ett i stora delar vackert inlägg! Det var filosofiskt på flera punkter. Det var som sagt en vacker beskrivning, men jag saknade svar beträffande den konkreta politiken. Vad vill regeringen mer än att spendera mer pengar? På den frågan är Matilda Ernkrans svaret skyldig.

Jag vänder mig, herr talman, naturligtvis emot Matilda Ernkrans beskrivning av föregående åtta år och Alliansens tid. Under Alliansens tid höjdes avsättningstakten oerhört när det gäller skydd av värdefull natur. Vi fick Sveriges första marina nationalpark. Vi fick på plats en strategi för biologisk mångfald. Vi tog krafttag inom havsmiljöarbetet genom inrättande av Havs- och vattenmyndigheten. Och det var mycket annat. Tempot i arbetet med biologisk mångfald höjdes verkligen under Alliansens tid, och vi fick på plats konkret politik.

Nu, herr talman, pratar Matilda Ernkrans i sin inledning om att vi kör på en smal väg. Problemet är att den regering som ska ta oss framåt knappt håller styrfart. Man har väldigt stora bekymmer att komma överens internt. Det kommer till uttryck i form av att var och varannan proposition blir tillbakadragen eller försenad. Vi ser det också i arbetet med det nationella skogsprogrammet, där möten ställs in. Vi ser det i arbetet med livsmedelsstrategin, där regeringen kommer tomhänt till mötena och inte har några idéer om hur man ska ta arbetet framåt. Det gör att de vackra orden här i kammaren är ganska ihåliga.

Matilda Ernkrans! Vilka är de konkreta förslagen från den så kallade samarbetsregeringen på hur vi ska förbättra arbetet kring biologisk mångfald - mer än att höja anslagen?

Herr talman! Till skillnad från den tidigare regeringen, som precis som Johan Hultberg här i kammaren var duktig på att lägga ut texten och orden, lägger den här regeringen fram verktyg och budgetanslag för att göra verklighet av de vackra orden.

Miljöanslagen var ungefär 4 miljarder under den borgerliga alliansregeringen. De har nu höjts till 7 miljarder under 2016. Vi gör rejäla satsningar på det som är biologisk mångfald och naturvård. Vi satsade 250 miljoner 2015 och satsar ytterligare 340 miljoner årligen 2016 till skydd av värdefull natur. Vi lägger 240 miljarder årligen från 2016 på skötsel. Vi skyddar också marina reservat.

Den tidigare borgerliga alliansregeringen var mycket duktig på att lägga ut texten, men mycket dålig på att internt förhandla fram nya pengar och nya och effektiva styrmedel för att kunna säkra vår biologiska mångfald. Därför kan jag känna mig mycket stolt och mycket trygg med att den här regeringen, till skillnad från den tidigare borgerliga alliansregeringen, klarar av både att tala med vackra ord och att leverera god politik och bra budgetanslag.

Jag kan ställa frågan tillbaka: Är det inte symtomatiskt att moderaten Johan Hultberg i sitt anförande alldeles nyss om biologisk mångfald och naturvård ägnade den största delen åt att tala om hur han skulle kunna stärka markägarnas intressen och ytterligare slå hål på allemansrätt och tillträde till våra stränder i stället för att tala om artutrotningen?

(Applåder)

Herr talman! Uppenbarligen har ledamoten Ernkrans knappt lyssnat på mitt anförande. Jag nämnde till exempel inte ordet allemansrätt. Jag tror knappast att mitt anförande kan ha kretsat så mycket kring just den frågan, även om det är en viktig fråga som jag gärna återkommer till i debatter.

Jag ställde en fråga till Matilda Ernkrans om de konkreta åtgärderna, som handlar om någonting annat än bara ökade anslag. Jag fick till svar: ökade anslag. It's all about the money, är Matilda Ernkrans melodi.

Vi måste föra en politik som är resultatinriktad, och jag kan konstatera att när vi skrev bokslut från alliansregeringens sida var det mycket goda resultat på detta område. Vi hade höjt avsättningstakten, och vi hade fått en tydlig strategi på plats som den här regeringen måste jobba vidare med. Den lägger en bra grund, men det är just en inriktningsstrategi som måste fyllas med mer konkreta åtgärder. Den behöver också verkställas i praktiken. Det har den här regeringen kvar på sitt bord.

Herr talman! Jag ställde i mitt anförande en konkret fråga till regeringspartierna om hur de ska svara upp när det gäller rovdjurspolitiken och hur de har tänkt sig att beslut om skyddsjakt och licensjakt ska kunna tas skyndsamt. Regeringen måste säkerställa att beslut om skyddsjakt och licensjakt kan verkställas inom rimlig tid. Frågan är hur det nu ska göras när överklagandena nu åter ska gå via domstol.

Herr talman! Som jag sa i mitt tidigare anförande är förutsättningarna för att faktiskt göra politik på riktigt så mycket bättre om man klarar av att höja miljöanslaget från 4 miljarder, som det var under den borgerliga alliansregeringen, till 7 miljarder, som det är nu 2016, och inte bara lägga in ny politik utan också ekonomisk styrka för det arbete som görs runt om i vårt land för att säkra den biologiska mångfalden och för att kunna inrätta naturreservat och faktiskt också göra dem tillgängliga för en bredare allmänhet. Det handlar om viktiga och riktiga jobb runt om i vårt land. Att skapa nya jobb i och omkring vår miljöpolitik är ytterst viktigt, inte minst för att det är grunden för våra levnadsbetingelser.

Att fortsätta jobba för en hållbar utveckling, som klarar ekonomisk, social och ekologisk utveckling, är extremt viktigt för denna regering. Till skillnad från Moderaterna är jag mycket övertygad om att det går så mycket lättare om man också har en ekonomi och förstärkta budgetanslag för att göra just det.

Frågan om hanteringen av våra svenska rovdjur och jakten på dem har regeringar under lång tid slitit med. Det vore därför förmätet av mig att stå här och säga att vi har kommit på den ultimata lösningen. Men däremot underkände Högsta förvaltningsdomstolen beslutet om sättet att hantera överklaganden som Johan Hultberg och hans parti hade föredragit. Oavsett regering måste man faktiskt hantera ett sådant utslag från Högsta förvaltningsdomstolen. Det har den här regeringen gjort. Självklart ska detta inte innebära en återgång till någonting som var tidigare och som inte fungerade, utan man måste hitta en väg som bär framåt.

(Applåder)

(forts. § 13)

Naturvård och områdesskydd och Biologisk mångfald

Fru talman! I dag debatterar vi två betänkanden inom två viktiga och besläktade områden, Biologisk mångfald och Naturvård och områdesskydd. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i båda dessa betänkanden och avslag på samtliga motioner.

Biologisk mångfald är en grundförutsättning för ekosystemens möjlighet att leverera allt det som vi människor måste ha för att leva här på jorden. Mat, vatten, material, energi, pollinering, hälsa och naturupplevelser är exempel på så kallade ekosystemtjänster, som vi är beroende av. Även kommande generationer måste få tillgång till alla dessa tjänster.

I Sverige har vi formulerat det gemensamt i generationsmålet, som lyder: "Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser." Det är ett ansvarsfullt och viktigt uppdrag vi har tagit på oss.

Fru talman! I höstas presenterade Naturvårdsverket sin fördjupade utvärdering av våra 16 miljökvalitetsmål. De kallar utvärderingen Styr med sikte på miljömålen. Man svarar på frågorna: Hur långt har vi kommit? Vilka mål har vi möjlighet att uppnå till 2020 med de åtgärder som i dag är beslutade? I vilka delar går utvecklingen åt helt fel håll? Vad rekommenderar Naturvårdsverket att vi politiker gör för att utvecklingen ska gå åt rätt håll?

Naturvårdsverkets utvärdering är intressant och viktig läsning. Att vi med dagens takt bara har chans att nå två av målen - Skyddande ozonskikt och Säker strålmiljö - till 2020 borde vara en väckarklocka för alla politiker, likaså att det för flera av målen går åt helt fel håll. Det gäller bland annat vissa mål som vi borde ha diskuterat mer i dagens debatt: Ett rikt växt- och djurliv, Myllrande våtmarker, Levande skogar samt Levande sjöar och vattendrag.

Jag tycker inte att det verkar som att alla deltagare i den här debatten har läst Naturvårdsverkets utvärdering. Jag hörde bara Jens Holm nämna den. Det kan nog vara på sin plats med några citat. Naturvårdsverket skriver bland annat: "Miljötillståndet för naturtyper och arter är generellt dåligt och utvecklas i många fall negativt. I Sverige har tre fjärdedelar av naturtyperna och hälften av arterna som ingår i habitatdirektivet inte gynnsam bevarandestatus. Situationen är allvarligast för våra ängar och hagar samt naturtyper i skog och hav. - - - Odlingslandskapets värdefulla gräsmarker sköts inte och växer igen. I skogen avverkas nyckelbiotoper och det råder brist på skog med lång kontinuitet och naturliga störningar som översvämning och bränder. Marina naturtyper påverkas av övergödning och kommersiellt fiske." Så långt Naturvårdsverket.

Vad spelar det då för roll om lite växter, svampar och djur försvinner? Ja, problemet är att det kan leda till att hela ekosystem kollapsar, och det drabbar också våra egna möjligheter att överleva i förlängningen.

Fru talman! Globalt har en del gjorts för att hejda utrotningen. Till exempel har FN-länderna enats om att skydda 17 procent av alla land- och sötvattensområden. EU:s art- och habitatdirektiv och fågeldirektiv har också varit en framgång för naturvården över hela Europa.

Men vi har långt kvar, även i Sverige. Enligt SCB:s statistik för 2014 har till exempel endast 3,7 procent av den produktiva skogsmarken i Sverige ett långsiktigt skydd. Vi har med andra ord en bit kvar till 17 procent. I Sverige gjorde den tidigare regeringen också sitt bästa för att kringgå EU-lagstiftningen, som förbjuder jakt på hotade djurarter. Soppan med vargjakten är nu något vår regering försöker komma till rätta med. Jag ser fram emot en framtid där vargstammen vuxit sig stark och frisk i Sverige, det vill säga där invandrande vargar lätt kan ta sig in och bilda familj och där vi kan ha en ordnad jakt på varg som finns på platser där de inte ska vara.

Fru talman! Anslaget till skydd av värdefulla naturområden urholkades under de åtta åren av borgerligt styre. Med Miljöpartiet i regeringen görs en betydligt större satsning. I år finns 1,3 miljarder till skydd av värdefull natur och drygt 1 miljard för skötsel av våra naturreservat och nationalparker. Sedan vår rödgröna regering kom till makten har de här anslagen höjts med över 60 procent. Det är en historisk, nödvändig och efterlängtad satsning på biologisk mångfald.

Sverige har som sagt en lång väg kvar att gå när det gäller naturskydd och biologisk mångfald. Vi ska vara stolta över att vi är duktiga på miljöarbete. Enligt en global miljörankning av länder, vilken Universitetet i Yale och World Economic Forum står bakom, låg Sverige på nionde plats år 2014. Men vad gäller naturskydd och biologisk mångfald är det sämre ställt. Där ligger vi bara på plats 89 av 177. Jag ser ingen anledning till att ett rikt land som Sverige ska vara så svagt. Det är, återigen, glädjande att vi har en regering som gör en historisk satsning på att skydda värdefull natur på land och i vatten.

Fru talman! Sverige är ett skogrikt land. Men för att gynna den biologiska mångfalden i våra skogar räcker det inte med att skydda skog. Det är också viktigt att öka miljöhänsynen i den brukade skogen. Vi behöver en modernisering av skogsvårdslagen och mer stöd till hyggesfria skogsbruksmetoder. Att bruka skogen utan kalhyggen gynnar inte bara biologisk mångfald. Det gynnar också friluftslivet, turismen och en levande landsbygd.

För två veckor sedan arrangerade jag från Miljöpartiet och Lars Tysklind från Liberalerna ett seminarium här i riksdagen om skogsbruk utan hyggen. Det blev spännande diskussioner mellan de medverkande från Ekoturismföreningen, Naturskyddsföreningen, bolaget Silvaskog, som förespråkar hyggesfria metoder, och det statliga skogsbolaget Sveaskog, som inte gör det.

Kommunalrådet och kommunchefen från Laxå kommun hade satt sig på tåget och åkt upp till Stockholm enkom för att vara med på seminariet. Varför det? Jo, därför att de är oroliga för hur Sveaskogs kalhygges- och plantagebruk hotar kommunens största attraktion - Tivedens nationalpark. Det är kring Tivedens nationalpark den enda inflyttningen sker i denna utflyttningskommun. Det är också där de nya företagen startar. Kommunchefen tog tillfället i akt att återigen rikta en vädjan till Sveaskog om att kring nationalparken bruka de sista resterna av naturskogarna med hyggesfria metoder.

Traktens företagare har gett livfulla beskrivningar av besökarnas kommentarer om skogsbruket runt nationalparken. Turister från Centraleuropa, där kalhyggen är ovanliga, är både oförstående och upprörda, och jämför svenskt skogsbruk med rena krigshandlingar. En grupp studenter från Borneo undrade om Sverige var så fattigt att vi var tvungna att skövla våra skogar. Med hyggesfria metoder i skogen gynnar vi inte bara biologisk mångfald utan också friluftslivet, turismen och en levande landsbygd.

Fru talman! Ett mycket kostnadseffektivt sätt att gynna biologisk mångfald är att värna djurens och växternas barnkammare - stränderna. Strandskyddet och allemansrätten är två svenska uppfinningar som jag är extra stolt över och som Miljöpartiet anser är väldigt viktiga att värna. Det handlar - återigen - både om att gynna biologisk mångfald och om att värna friluftsliv, turism och levande landsbygd.

Fru talman! Jag är avslutningsvis tacksam över att vi i dag har en regering som försöker styra mot miljömålen och oroad över att vi har en borgerlig opposition och sverigedemokrater som vill styra åt ett helt motsatt håll.

(Applåder)

Fru talman! Det är tur att vi har en debatt om skogspolitiken i nästa vecka. Det var mycket i Stina Bergströms anförande som jag verkligen känner att vi har anledning att diskutera vidare. Den beskrivning av det svenska skogsbruket som Stina Bergström ger vänder jag mig oerhört starkt emot.

I det svenska skogsbruket sker ingen skövling. Vi har ett i grunden hållbart skogsbruk där biomassan ökar från år till år och där våra skogsägare tar ett mycket stort frivilligt ansvar och generellt sett en väldigt bra hänsyn. Därför blir jag bekymrad när en representant från regeringspartierna uttrycker sig på det sättet som vi nyss hörde Stina Bergström göra i kammaren.

Jag är bekymrad över att arbetet med det nationella skogsprogrammet inte går fram tillräckligt snabbt. Det är ett viktigt redskap för att ta ytterligare steg när det gäller att utveckla miljöhänsynen i brukandet och få våra skogsägare att fortsätta att ta ett stort ansvar genom att avsätta marker för naturvård. Jag tror att vi får återkomma till de frågorna nästa vecka, Stina Bergström.

Jag skulle vilja återkomma till rovdjurspolitiken. Det är intressant att Stina Bergström inte riktigt får ihop helheten, som jag ser det. Bergström lyfter fram i sitt anförande att Naturvårdsverket särskilt för fram problematiken med att våra ängar och hagmarker växer igen.

Då måste man se sanningen i vitögat och konstatera att stora rovdjursstammar många gånger är ett bekymmer just för djurhållningen som är avgörande för att vi ska hålla våra ängs- och hagmarker öppna.

Jag skulle vilja fråga Stina Bergström: Ser inte Miljöpartiet några som helst bekymmer med att vi har allt större rovdjursstammar som gör att djurhållare slutar med sin djurskötsel och att vi därmed ser alltmer igenvuxna ängs- och hagmarker? Därmed, fru talman, får vi en allt större förlust av biologisk mångfald.

Fru talman! Jag kan börja med att säga att om Johan Hultberg hade lyssnat lite mer noga på mitt anförande hade han hört att jag citerade vad turister från Centraleuropa och studenter från Borneo tycker om det svenska skogsbruket. Det tar jag mig rätten att göra, även om jag företräder ett regeringsparti.

När det gäller Johan Hultbergs fråga om jag inte är bekymrad över att vi har börjat få en större vargstam i Sverige och att det skulle göra att ängs- och hagmarker växer igen mer är jag inte bekymrad över det. Om vi ser på utvecklingen av hur många får vi har i Sverige - det handlar mycket om får och vargproblematiken - ökar de. Det beror på att vi svenskar har börjat äta mer lammkött. Det är väldigt positivt. Jag tycker att det är en bra form av kött.

Ett annat problem - om vi nu talar om djur, att hålla marker öppna och att också få en mångfald i skogen - är betestrycket i våra skogar. Det gäller inte minst i Småland där man inte har så mycket vargar. Det är ett stort problem att man inte kan sätta tallplantor utan att det bara blir granplantor som klarar sig i våra skogar. Där tror jag att vi skulle behöva en större vargstam som håller efter älgarna. Då kanske vi får en älgstam som är så stor som den i Finland, där man inte alls har det här problemet.

Fru talman! Om vi börjar där Stina Bergström slutade tror jag verkligen inte att en ökad rovdjursstam är svaret på hur vi ska minska betesskadorna i det svenska skogsbruket. Vi ser snarare att där vargstammen till exempel har vuxit sig väldigt stor upphör många gånger jakten. Man slutar med löshundsjakten. Därmed får man många gånger ett större problem med betesskadorna. Det tror jag inte riktigt är lösningen. Vi ska ha en gynnsam bevarandestatus för våra rovdjur. Men jag tror inte att det ska användas som ett redskap i att komma till rätta med betesskadorna.

För mig som moderat är det väldigt viktigt att vi för en politik som gör att vi stärker det svenska skogsbrukets konkurrenskraft men också det svenska jordbrukets konkurrenskraft. Det är viktigt för den svenska biologiska mångfalden och vårt naturvårdsarbete. Därför är jag bekymrad över att arbetet med till exempel livsmedelsstrategin som just syftar till att stärka konkurrenskraften för det svenska jordbruket inte går framåt i tillräckligt hög takt. Det är helt nödvändigt att vi har betande mular och aktiva bönder som håller våra ängs- och betesmarker öppna. Annars kommer vi aldrig att klara våra miljömål och då till exempel målet om ett rikt odlingslandskap.

Fru talman! Om vi ska återkomma till frågan om rovdjursförvaltningen skulle jag vilja ställa samma fråga till Stina Bergström som jag ställde till ledamoten Matilda Ernkrans tidigare. Hur ska regeringen säkerställa att beslut om skydds- och licensjakt ska kunna fattas skyndsamt? Jag har noterat att regeringen har nämnt att man ska ha ett skyndsamhetskrav på domstolarna för beredningen. Men hur ska man säkerställa att det går tillräckligt fort?

De frågorna måste nu regeringen svara på. Jag konstaterar att förvaltningsdomstolen har gjort det utlåtande som den gjort. Men nu måste man svara upp från regeringens sida om hur vi ska skapa en fungerande modell så att inte licens- och skyddsjaktsärenden parkeras i långdragna rättsprocesser.

Fru talman! Tack, Johan Hultberg, för den frågan! Jag kan inte mer än att hålla med om att det är väldigt viktigt att vi har fungerande processer. Det är väldigt viktigt att vi kan bedriva en effektiv skyddsjakt på vargar som är där de inte ska vara i närheten av tamboskap eller kanske till och med i fårhagar.

Därför är det också olyckligt att vi har haft det system som den borgerliga regeringen införde i strid med Århuskonventionen. Den här situationen hade vi kunnat lösa för några år sedan med ett fungerande inventeringssystem och ett fungerande system där man beslutar hur många vargar som det ska bedrivas skyddsjakt på etcetera. Därefter får man en överklagandeprocess som gör att den är färdig innan det är för sent att till exempel jaga vargarna.

Det är särskilt viktigt när det gäller skyddsjakt på varg. Där har vi inte heller samma överklagandeprocess i dag. Det är viktigt att man kan skjuta vargar innan de gör skada om de är för nära tamboskapen. Detta är någonting som regeringen arbetar med. Jag känner mig trygg med att man kommer att lösa det på ett bra sätt.

Jag känner mig också trygg med att regeringen kommer fram med ett förslag på en livsmedelsstrategi. Man har sagt att man tänker lägga fram det i vår enligt de beslut som man har fattat. Där hoppas jag att vi kan få en samsyn kring grunddragen i den livsmedelsstrategin. Det är viktigt att vi har en sådan i Sverige av flera anledningar.

Fru talman! Jag ska ta upp lite frågor om skogen. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag var med och arrangerade ett skogsseminarium. Stina Bergström sa till och med att jag var med om att göra det. Men det måste sägas att den beskrivning som Stina Bergström här gjorde inte stämde över hela bilden. Vad som också sas var att miljöhänsynsreglerna, vilken typ av skogsbruk man än har, har gått förvånansvärt mycket framåt. Vad som också framkom var att det är väldigt viktigt att vi inte från politiskt håll bestämmer exakt hur skogsbruket ska bedrivas. Det finns ju väldigt många olika typer av skogar där det lämpar sig med olika typer av skogsbruk.

Nu kopplades det ihop med vad studenter från utlandet och sådana har sagt. Jag vill verkligen framhålla att det inte var det diskussionen handlade om, och jag hoppas att Stina Bergström kan verifiera det jag säger i det sammanhanget.

Om vi nu pratar om miljöhänsynsregler i skogen faller ansvaret, precis som Johan Hultberg tog upp, naturligtvis tillbaka på regeringspartierna att jobba fram ett bra innehåll i ett nationellt skogsprogram där man verkligen ser till att få med möjligheter att ta den miljöhänsyn som krävs. Min inställning är ju att i princip alla skogsägare på ett eller annat sätt vill ta miljöhänsyn, så detta måste ändå vara utgångspunkten.

Att vi politiker använder ord som "skövla" i våra beskrivningar anser jag blir väldigt snedvridande.

Fru talman! Jag uppfattade inte riktigt frågan, men Lars Tysklind bad mig att verifiera att det fanns olika synpunkter vid det här seminariet, och så var det absolut. Vi diskuterade också vikten av miljöhänsyn i olika typer av skogsbruk.

Vad jag pratade om i mitt anförande var inte att vi ska styra till olika sorters skogsbruk men att man måste ge stöd till hyggesfritt skogsbruk om det ska komma igång ordentligt. Jag vet att till exempel mina svärföräldrar fick plantstöd när de skulle plantera igen sina åkrar på 70- och 80-talet, och när man ville att bönder och skogsägare skulle gå över till kalhyggesbruk så fick de stöd till sådana saker. Därför tror jag att vi även i dag behöver stöd för att få igång en ny och annan form av hyggesfritt skogsbruk. Vi behöver också forskning på det området och sådana saker.

Jag ser att vi kommer att ha olika sorters skogsbruk, och jag tror säkert även att vi till stor del kommer att ha det konventionella skogsbruket. Det är dock lättare att kombinera ett hyggesfritt skogsbruk med ekoturism, friluftsliv och sociala hänsyn när det gäller de skogar som finns i närheten av där vi bor och sådant.

Jag tror att jag har svarat på Lars Tysklinds frågor.

Fru talman! Det kanske inte var en direkt fråga utan mer en kommentar till det som Stina Bergström sa. Jag kan bara konstatera att Stina Bergström i det här replikskiftet har en betydligt mer nyanserad bild på skogsbruk i allmänhet och i synnerhet när det gäller vad seminariet handlade om.

Jag vill säga att det seminariet var väldigt viktigt, och det som jag tyckte var intressant var att skogsägare inte alls skrek efter bidrag utan snarare ansåg att vi inte ska ha så himmelens mycket regler. På så sätt kan man de facto ha ett hyggesfritt skogsbruk. Vad som också framfördes var att under vissa förutsättningar är det också en lönsamhet i detta att ta ut träden allteftersom.

Det finns alltså en väldigt balanserad bild även bland skogsägare, och jag tror absolut att det är viktigt att vi ändå lägger fast att miljömålen och produktionsmålen måste stå sida vid sida, inte minst nu när vi har diskuterat arbetet kring klimatet och skogens roll när det gäller det. Vi kan inte bara fastna i att skogen ska bevaras och skyddas, utan vi måste kunna ta en diskussion om hur vi kan använda skogen för substitution, där vi använder skogsprodukter som ersättning för andra produkter som har ett mer fossilt ursprung.

Det är bra att kunna konstatera att även Miljöpartiet och Stina Bergström är ute efter bra domstolsprocesser, men jag tycker ändå att det var lite oklart. Det vi pratar om är ju den licensjakt som varit och som har omöjliggjorts på grund av domstolsprocesser. Nu har Högsta förvaltningsdomstolen sagt att man ska kunna överklaga till domstol, men då har den sittande regeringen ett väldigt ansvar att komma med ett förslag så att detta fungerar i ett domstolsförfarande.

Fru talman! Vi har haft EU:s ögon på oss länge när vi har bedrivit eller godkänt licensjakt. Det tycker jag har varit oroande av flera skäl, inte minst därför att en reaktion från EU med ett nej till vargjakt över huvud taget skulle kunna leda till att vi inte kan bedriva en bra skyddsjakt på varg. Det tycker jag skulle vara väldigt olyckligt, och jag hoppas att vi inte hamnar i den situationen.

Jag måste återigen säga att det beslut som nu kom från Högsta förvaltningsdomstolen var väntat. Man måste kunna överklaga sådana här beslut till en rättsinstans. Miljöpartiet har länge trott att det är så vi måste ha det, och då är det klart att man måste utgå från det när man gör processerna och tar beslut om skyddsjakt och, eventuellt i framtiden, en licensjakt när vi har en vargstam som är så livskraftig så att vi kan bedriva en licensjakt.

Detta hoppas även jag på någon gång i framtiden, men där är vi inte ännu. Det stora problemet som vi måste lösa är hur vi får en fungerande invandring. Förra året tror jag att det var tre vargar som hade invandrat till Sverige, och två har blivit skjutna. Det finns alltså bara en kvar som har chans att fortplanta sig och få valpar, vilket är jätteviktigt om vi ska få en livskraftig vargstam i Sverige.

Det hoppas jag alltså på. Sedan är det mycket som jag skulle vilja säga om skogen, men som sagt, i nästa vecka har vi en skogsdebatt, och jag ser fram emot att få debattera fler skogsfrågor då.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 mars.)