Litteratur, läsande, bibliotek och språk

Herr talman! Kulturutskottets betänkande handlar om språk, litteratur, läsande och bibliotek. Vänsterpartiet vill yrka bifall till reservationerna 1, 2, 4, 5 och 7. Herr talman! Språket är någonting som vi föds in i och växer och utvecklas med. Det muntliga språket får sitt uttryck redan innan orden kommer. Det lilla barnets gurglande och ljudande är de första ansatserna till att uttrycka någonting, liksom gallskriket och kroppens rörelser. Men det är med alfabetets hjälp, dessa språkets byggstenar, som vi successivt bygger upp vår identitet, våra jag, som så småningom ska länkas samman med alla de andra jagen runt om i det hem som vi kallar för världen. Mitt modersmål är faktiskt inte svenska, utan värmländska som inte talas på ett och samma sätt ens i Värmland. Till och med i norra Värmland låter målen lite olika, beroende på vilken dalgång man råkar leva i. Mellan Fryksdalen och Klarälvsdalen är det bara fyra fem mil. Ändå sjunger språken i olika tonarter. Vad vill jag nu ha sagt med detta? Jo, att ens identitet ligger på tungan. Och det är med ordens och språkets hjälp som vi har den fantastiska förmågan att uttrycka oss själva och förstå andra och bygga broar och få ett samhälle att fungera. Herr talman! Genom leken och fantasin bygger barnen upp sina språkvärldar innan de ännu kan skilja på det som är rätt och det som är fel i våra vuxna ögon. Trots att varje barn äger förutsättningen för detta språkbygge bidrar ändå uppväxtmiljön till hur ett barns väg genom språket och livet kommer att te sig. Detta beror på olika faktorer och individuella omständigheter som funktionsnedsättningar likaväl som olika sociala och ekonomiska uppväxtvillkor. Det är alltså en klassfråga som allt annat här i samhället när de högavlönades skattesänkningar samtidigt utarmar den ekonomi som kunde investeras i kultur, i böcker och i bibliotek. Dessa besparingar är helt onödigt slöseri med de själens C-vitaminer som varje barn, som varje ung människa, ja, som alla människor i vårt samhälle så väl behöver. Herr talman! Böckernas värld står inte lika öppen för alla barn, men alla barn måste få chansen att stiga in i de världar som böckerna tillhandahåller. För de barn som inte har välfyllda bokhyllor där hemma kan ett skolbibliotek utgöra en skattkammare. Men redan i förskolan är det nödvändigt att låta de minsta barnen lära sig umgås med alla dessa berättelser och bilder som finns i böckerna. I Sverige har vi dessutom en så rik och så fin barnbokstradition, så det är därför inget konstigt i att årets barnboksmässa i Bologna, världens största, hade Sverige i fokus. Herr talman! Vänsterpartiet arbetar för att också förskolor ska få sina bibliotek, lika självklart som att alla skolor ska ha bra bibliotek, och att bibliotek ska finnas även i friskolorna som annars lätt slinker undan sitt ansvar. När det gäller bibliotek visar förslaget till en ny bibliotekslag på nödvändigheten av att tillföra mer statligt stöd till denna för demokratin så viktiga institution som heter bibliotek. Nyckelpersonerna i bibliotekens verksamhet är förstås bibliotekarierna, dessa välutbildade och för alla grupper i samhället så viktiga kulturförmedlare. Märkligt nog nämns knappast denna yrkeskategori i lagförslaget, och kulturministern säger sig ha tagit för givet att de finns. Det behövs dock lite större ambitioner än så. Det finns ett samband och ett växelspel mellan språk, läsande, tillgången till böcker och demokrati. Vi måste ta ett samhälleligt ansvar för att det finns ekonomiska resurser för att göra språket till allas vårt gemensamma verktyg. Vänsterpartiet vill inrätta digitala bibliotek för utlån inte bara av film och musik utan också av e-böcker. Det ska också vara gratis. Samtidigt vill vi att upphovsmännen ska få en ordentlig ersättning för sitt arbete. Herr talman! Den förmedlande länken mellan bok och människa går inte att överskatta. Runt om i landet pågår läsecirklar, och böckerna har en sällsam förmåga att skapa sociala gemenskaper. En bokläsare är också medskapare till den inre film som texten framkallar hos var och en, och var och en kan av samma bok se sin egen inre film. Jag menar att det är en utmaning för kulturpolitiken. Den utmaningen kan ligga i meningen att man kan ge folk det de inte visste att de behövde. Man måste inte alltid ge folk, som det brukar heta i kommersiella sammanhang, det folk vill ha. Det ska man också ibland, men man kan också utmana. Det är en del av kulturens uppgift och en del av litteraturens mer spännande uppdrag. Herr talman! Litteraturutredningen Läsandets kultur visar med uppenbar tydlighet att behovet av läslyft och andra språkstimulerande åtgärder bara ökar. Denna kartläggning av läsandet i Sverige visar entydigt på att läsandet faktiskt är i avtagande hos vissa grupper och att språkförståelsen och förmågan att använda språket som ett demokratiskt och personligt verktyg därmed kan bli sämre, särskilt hos tonårspojkar men även generellt. Åt detta måste det göras någonting. Man måste rikta sina insatser särskilt mycket mot dem som behöver dem mest. Vänsterpartiet vill också satsa än en gång på En bok för alla, både för barn och vuxna, liksom projekten "Läs för mej, pappa!", arbetsplatsbibliotek, vägbibliotek och även bibliotek i fängelser. Herr talman! Det finns redan många mötesplatser där litteraturen har en central plats. Biblioteken är som sagt den viktigaste, men då behövs också en rikstäckande och rättvis biblioteksstrategi för att garantera kvaliteten, mångsidigheten och tillgängligheten - helt enkelt en nationell biblioteksplan. Men det finns även andra oaser för dem som vill besöka böckernas värld, för den bildningstörstande och för den gemenskapssökande. Det finns bokhandlar och kaféer. Man debatterar, man har uppläsningar och man byter idéer och erfarenheter. Allt bidrar till den mellanmänskliga kontakten och till att vi faktiskt får ett lite varmare klimat i det här landet. Att lämna utrymme för olikheter, att skapa tolerans och låta nyfikenheten få lite extra spelrum - också det är kulturens och litteraturens uppgift. Till sist, herr talman, vill jag dra en lans för kulturtidsskrifterna, dessa våghalsiga och med entusiasmen som bränsle drivna publikationer. Det är ofta ett stort ideellt engagemang som gör en tidskrift möjlig, men även och inte minst är det statliga tidskriftsstödet avgörande. Många tidskrifter har vidare ramar än de rent kulturella. De utgör ofta saltet och utmaningen i samhällsdebatten. De behövs om vi menar någonting med kulturell och demokratisk mångfald.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till kulturutskottets förslag till beslut, och det innebär också att samtliga motionsyrkanden avslås. Man kan tycka att det här är en lite prematur debatt. Det är flera som har varit inne på det. Det finns utredningar som är i gång. Bibliotekspropositionen har lagts fram alldeles nyligen, och vi kommer att få anledning att återkomma skarpt i många av de här frågorna till hösten. Sedan vi behandlade betänkandet i utskottet har som sagt bibliotekspropositionen kommit, och dess inställning är att vi ska kunna ha en ny bibliotekslag från den 1 januari 2014. I det sammanhanget vill jag börja med att ta kål på ett påstående om att vi i majoriteten och i synnerhet vi moderater skulle vilja göra avgörande förändringar i den svenska biblioteksmodellen gällande huvudman och avgifter. Men det finns för den läskunnige inget i bibliotekspropositionen som skulle tyda på att vi vill ta bort det kommunala eller statliga ansvaret eller att vi vill avgiftsbelägga några bibliotekslån. Den tidigare bibliotekslagen har funnits sedan 1996, och det är tveklöst så att teknik har omdanat förutsättningarna en hel del fram till dags dato. Personligen tror jag att den här utvecklingen är av godo, även om det ställer stora krav på aktörerna. Med en blandning av de traditionella tryckta böckerna, ljudböcker och e-böcker tror jag ändå att vi stimulerar läsandet i hög grad. Med fler kanaler kan helt enkelt fler ta del av litteraturens underbara värld. Det finns som sagt utmaningar, och jag tycker att regeringen på ett förtjänstfullt sätt tar upp dessa frågor i propositionen. Den bör också, faktiskt, tillfredsställa en del av motionsställarna. Det handlar till exempel om att folkbiblioteken föreslås främja kunskap i den nya tekniken. Det finns förtydliganden när det gäller prioriterade grupper som funktionsnedsatta, nationella minoriteter och personer med annat modersmål än svenska. Som tidigare sagts är teknikneutrala, avgiftsfria lån, oavsett om det gäller tryckta eller elektroniska böcker, givetvis en utmaning att hantera från webben. Grundläggande kvalitetskrav finns med. Där talar vi bland annat om allsidighet. Ansvarsfördelningen blir tydligare. Huvudman har alltid ansvar, även vid entreprenad. Och huvudman i det här fallet är ju kommunerna, eller om det skulle bli fråga om någon entreprenad på statlig nivå - det tror jag inte - skulle det i så fall faktiskt vara Kungliga biblioteket som skulle ha ansvaret. Sedan har det talats om bibliotekarier. Det är väl alldeles självklart. Det är precis som ministern sade i en debatt att vi förutsätter att vi har duktiga människor på plats på våra bibliotek. Det är liksom en förutsättning. Jag tror inte att du ska bli jätteförvånad om det till hösten står någonting om det också. Läsförståelse är det flera som har berört. Det är klart att den bristen är ett stort problem, en stor utmaning. Statens kulturråd har i uppdrag att fördela bidrag för läsfrämjande insatser. Delvis handlar det om pengar för inköp till folk- och skolbibliotek, men bidrag kan också sökas av kommuner eller andra organisationer för att utveckla och pröva nya metoder för att stimulera läsning. Det tycker jag är en jättebra ordning, att vi också ser till att det finns utrymme för att pröva nytt. Stöd delas ut till klassikerserier, där skolor erbjuds att köpa uppsättningar till subventionerat pris. Det finns också pengar till Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Syftet med det priset är ju att öka intresset för barn- och ungdomslitteratur. I den pågående Litteraturutredningen, som vi får anledning att återkomma till, finns det förslag om tre nya stöd. Det är försöksverksamhet när det gäller läsfrämjande mellan skolbibliotek och studieförbund - det tror jag kan vara spännande - stöd till bokhandeln för att stimulera litterära evenemang och stöd till elektronisk utgivning. Kulturrådet fördelar också stöd till tidskrifter och böcker av olika slag. I dagsläget är det strax över 700 titlar årligen. Det är några som har berört det här som faktiskt berörs av stödet till kulturtidskrift. En del menar att det har gått ned lite med åren. Det kan delvis bero på att en del av de här tidskrifterna helt enkelt har lagts ned. Sedan kan det också vara så att de skärpta kraven har gjort att det finns några som inte faller inom ramen för det här stödet, men det behöver inte nödvändigtvis vara någon nackdel. För dem som faller inom ramen kan det betyda en kvalitetshöjning. Personligen tycker jag att det regelverk vi har just nu är riktigt bra. Men det här är ju någonting som håller på att beredas just nu. Vi får väl se var det landar. Språk och språkförståelse är en viktig fråga. Det är verkligen viktigt för alla, men kanske speciellt för barn och ungdomar, tror jag. Det är en del av att växa upp. Det är en del av utvecklingen. Jag har själv erfarenhet av det. När jag var liten växte jag upp i ett annat land. Jag kom till Sverige vid åtta års ålder. Ganska nyligen hittade jag ett vykort som jag skrev till min morfar, där det stod: Morfar! Jag ville inte klättra upp i trädet för det är två högt. Mitt språk var engelska, alltså too high. Visst har det betydelse hur man använder språket och att man behärskar språket. Det är viktigt med modersmål. Jag tror att en hel del av det som gjorde att jag kom in i svenskan relativt snabbt, förutom att jag hade svenska föräldrar, var att mina föräldrar kunde berätta på engelska för mig vad det handlade om. Jag kunde säga: Jag älskar dig, mormor! Det sade hon alltid till mig. Det var sådana enkla fraser jag kunde. Så illa var det med svenskan för min del. Jag är också glad att vi har grundlagsskyddat minoritetsspråken. Punktskrift är en viktig fråga. Det håller vi med om allihop. Men det är väldigt svårt att grundlagsskydda det som ett eget språk. Det är möjligen ett sätt att ta till sig språk, att utveckla ett språk, men det är inte ett eget språk i sig. Det är ju däri dilemmat ligger lite grann. Men Myndigheten för tillgängliga medier har ju uppdraget att se över och också utveckla just punktskriften. Herr talman! Meningen med att lista alla dessa insatser är att påvisa att regeringen gör en hel del när det gäller språk, litteratur, läsande och bibliotek. Jag tror faktiskt någonstans att till och med oppositionen tycker att det är så. Bifall till kulturutskottets förslag och avslag på samtliga motioner! (Applåder) I detta anförande instämde Anne Marie Brodén (M).

Herr talman! Här finns så många saker att fråga om att jag inte tror att det räcker med ett replikskifte, men mina kolleger återkommer. Peter Jutterström säger att Moderaterna inte vill avgiftsbelägga. Ni vill inte förändra bibliotekens organisation. Det låter bra, men jag blir ändå lite orolig eftersom Moderaternas gruppledare i kulturutskottet har uttalat att det är bra att frivilligorganisationer tar över bibliotek. Jag föreställer mig att det kan bli ganska svårt för frivilligorganisationerna att upprätthålla den kompetens som vi vill att biblioteken ska ha.

Herr talman! Jag förstår inte att du tycker att det på något sätt skulle ha att göra med att vi skulle avgiftsbelägga. Jag får inte ihop den kopplingen. Förlåt!

Herr talman! Det var mer ett citat från dig. Du sade: Vi moderater vill inte avgiftsbelägga, och vi vill inte göra förändringar i bibliotekens organisation. Det står ju klart och tydligt i den nya lagen att det inte ska vara några avgifter. Det har vi bara tagit för självklart. Men min fråga gäller bibliotekens organisation, där din gruppledare tycker att det är bra att vi får en annan organisation. Sedan förutsätter du också att det ska finnas bibliotekarier och att det kommer någonting om det i höst. Men propositionen om den nya bibliotekslagen är redan lagd, och där finns ingenting om bibliotekarier. Många av bibliotekariernas fackliga organisationer har varit ute och sagt att det är färre bibliotekarier på biblioteken i dag.

Herr talman! En annan organisation kan ju vara jättespännande. Det finns många, det behöver inte vara bara frivilligorganisationer. Det kan vara på entreprenad. Vi har exempel i Nacka, som inte är så långt härifrån, där det fungerar på ett alldeles utmärkt sätt. Där har de dessutom utvecklat bibliotekstjänsterna på ett väldigt positivt sätt. Jag ser inte att det skulle vara något problem att frivilligorganisationer också skulle kunna vara behjälpliga i det här sammanhanget. Igen förutsätter det att vi har människor som i så fall har kunskap om bibliotek och hur man hanterar sådana frågor. När det gäller bibliotekarier är inte sista ordet sagt bara för att propositionen har lagts fram. Den är ute på remiss, som du vet. Då finns det utrymme att göra en del förändringar. Jag säger igen: Bli inte förvånad om det skulle dyka upp en text om detta också!

Herr talman! Först ska jag korrigera ett yrkande till reservation 8 i stället för reservation 7. Jag har ett par funderingar till Peter Jutterström. I ett remissvar från Läsrörelsen finns en intressant uppgift om sambandet mellan ökad datortid och minskad läsfärdighet. Man får kanske lätt en positiv bild av den nya tekniken, och det skrivs och läses säkert mer bland unga och inte minst bland pojkar nu för tiden. Men om det ökar den kvalificerade läsfärdigheten är tveksamt. Nästa fundering har med satsningen på läsfrämjande för barn och unga att göra. Det är vällovligt och något vi alla kan skriva under på. Vi efterlyser dock att man ska kunna rikta dessa ansträngningar speciellt till exempelvis förortsmiljöer där språkfärdigheten kanske är mindre eller till landsbygden där biblioteksfilialer och bokbussar dras in. I demokratins och rättvisans namn är det viktigt att man får ett så bra läsfrämjande som möjligt över hela landet.

Herr talman! Jag talade inte om datortid utan om att läsa på datorn, till exempel e-böcker. Det är verkligen att läsa, även om det sker på en platta i stället för i tryckta medier. Det är bra att det finns den möjligheten också. Det var så jag menade, inte att man spelar spel på datorn. När det gäller att nå ut till olika områden och grupper pågår det massor av bra initiativ i kommunerna, som ju har huvudmannaansvaret för detta.

Herr talman! Förvisso utförs det större och mindre bragder ute i landet. Regeringen har dock tagit bort stödet för sådant som LO-anställdas läsande och Läs för mig, pappa! Samtidigt vill regeringen skapa läsfrämjande insatser. Jag tycker att det är slöseri med erfarenheter, resurser och uppbyggda organisationer när regeringen tar bort och sedan eventuellt skapar något nytt. Det här med bibliotek och frivillighet är också vällovligt, och vi vet att ni moderater inte har någon som helst skepsis inför entreprenad. Samtidigt har kommunerna huvudansvaret för kvaliteten. Om entreprenaden säckar ihop eller inte håller önskvärd och begärd kvalitet är det ändå det offentliga som får gripa in. Det blir en sorts överförmynderi, som jag ser det. Jag undrar lite över er tilltro till frivillighet. Det finns ju också en stor frivillighet i att vi gemensamt och var och en betalar våra skatter som går till dessa ändamål. Men er frivillighet kommer ned på en sorts välgörenhetsnivå. Det vill jag ha din kommentar till.

Herr talman! I mitt anförande läste jag upp massor med satsningar som gäller läsfrämjande. Det kan ju vara så att man lämnar en sak för att gå över till något annat. Jag vet att ett par partier tycker att En bok för alla är väldigt spännande. Det var 40 år sedan det lanserades, och det var säkert vällovligt då. Nu är det dock andra tider, och jag tycker att det är dags för något annat. Precis så tycker jag i denna fråga också. När det gäller kommunerna är det i propositionen solklart att det är huvudmannen som ställs till svars om det skulle haverera. Det är inget konstigt med det.

Herr talman! När jag nu har fått chansen att delta i kulturutskottets debatt tänkte jag ta tillfället i akt att en gång för alla försöka få klarhet i punktskriftsfrågan. Jag förstår den verkligen inte, men det är möjligt att jag har begränsad kognitiv förmåga. När man tog den nya språklagen kom man fram till att punktskriften inte skulle omnämnas där eftersom punktskriften inte är ett eget språk. Det hörde vi också från talarstolen. Då borde punktskriften i stället vara en annan form av skriven svenska för dem som är synskadade och ha samma skydd som den skrivna svenskan har. Men så verkar det inte heller vara om man lyssnar till Handisam och andra som menar att punktskriften har en svagare ställning än andra språkformer och att det skulle kunna vara ett brott mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter för funktionshindrade. Frågan verkar ha hamnat mellan stolarna, och det blir varken eller. Det leder till att punktskriften har ett svagare skydd än andra språkformer, vilket får negativa konsekvenser i praktiken. Till exempel har anhöriga till synskadade inte samma rätt att lära sig punktskrift som till exempel anhöriga till hörselskadade har att lära sig teckenspråk. Detta är problematiskt, men det enda svar jag får är att ni hänvisar till Punktskriftsnämnden. Den har dock drivit förslaget att punktskriften ska skrivas in i språklagen. Den organisation som ni hänvisar till och som ska skydda de synskadades intresse i detta hänseende har samma uppfattning som jag och verkar ha gjort samma tolkning som jag. Hur ser egentligen majoriteten på denna fråga, och varför händer det inget?

Herr talman! Man kan tycka att punktskriften har en svagare ställning. Men när den inte får plats inom den lag som vi har stiftat har vi i alla fall vidtagit åtgärder för att stärka och utveckla punktskriften. Vi har en myndighet som ser över det, och det finns föreskrifter i förordning gällande detta för att just stärka upp situationen.

Herr talman! Jag tvivlar inte på att regeringen har en positiv attityd till synskadade och punktskrift. Jag tror att frågan har hamnat mellan stolarna och att ingen riktigt tar tag i att åtgärda det. Det är problematiskt. Vi har förbundit oss att inte på något sätt särbehandla en viss grupp på grund av funktionshinder. Men i praktiken gör vi det i lag eftersom de synskadades skriftspråk har ett sämre skydd, vilket får negativa praktiska konsekvenser. Jag uppmanar majoriteten att titta närmare på frågan eller att förklara det bättre för mig så att jag förstår vad som är problemet med att skriva in punktskriften i språklagen så att de synskadade får samma rättigheter som de hörselskadade, de nationella minoritetsgrupperna och andra i denna fråga.

Herr talman! Jag menar att regeringen under rådande förhållanden tar ansvar för denna sak. Jag sitter dock gärna ned med dig vid tillfälle och diskuterar varför det ser ut som det gör.

Herr talman! Peter Jutterström sade att vi inte skulle bli förvånade om detta med bibliotekarier kommer med i bibliotekslagen. Jag skulle nog bli förvånad, men det blir jag gärna i så fall. Det baserar jag på att jag vid flera tillfällen har tagit upp frågan. Senast i torsdags tog jag upp frågan vid en frågestund. Då var både kulturministern och utbildningsministern här, och då specificerade jag med skolbiblioteken. Jag tycker att det är anmärkningsvärt när man säger att det är självklart att det ska vara bibliotekarier, för det finns inte med i de här förslagen, inte minst på skolbibliotekssidan. I Litteraturutredningen tar man upp att det bör finnas utbildad personal. Remissinstanserna till den nya bibliotekslagen har tagit upp det. Man tog också upp det inför skolbibliotekslagen. En av de viktigaste huvudingredienserna i ett bibliotek är den utbildade personalen, som kan lotsa och hjälpa till när det gäller skolbibliotek och kritisk, granskande källkritik, finnas till hands för att ordna med allt det som biblioteken är till för. Som jag sade: Vi pratar inte om en skola utan personal och lärare, och då tänker jag att vi inte borde prata om skolbibliotek utan utbildad personal - och inte ett bibliotek över huvud taget utan utbildad personal. Det är en stor miss i det regeringen har lagt fram i biblioteksfrågorna.

Herr talman! Jag menar att eftersom vi och ministern tycker likadant skulle det i den fortsatta beredningen av propositionen kunna finnas ett utrymme för att göra något tillägg. Men det vet jag inte, utan det får vi diskutera med departementet, hur man ser på frågan. I sak skiljer sig inte våra åsikter något alls egentligen. Det är klart att det ska finnas duktigt folk.

Herr talman! Jag tackar för det och tror på allvar att Peter tar med sig frågan, för det är en jätteviktig fråga som flera instanser har lyft upp. När det gäller skolbibliotek har utbildningsministern bestämt sig för att vi ska ha skolbibliotek, och vi har sagt ja till det. Det är väl en positiv del. Men då har vi också missat detta med bibliotekarier, som är en otroligt central del i det hela. Lagen trädde i kraft 2011, och det har nu gått ett tag. Ändå saknar hälften av landets elever tillgång till bemannat skolbibliotek, om jag har förstått det rätt. En av sex elever saknar helt skolbibliotek, och 210 000 elever har inte tillgång till bibliotek i den skolenhet där de går. Det handlar ändå om en lag. Ska polisen komma och göra något, när det finns en lag som de bryter mot, eller hur ska vi hantera detta? Någonstans är det otroligt viktigt att det blir substans i detta. Jag tror att det skulle vara väldigt lyckat för skolan i dag om vi slog fast att vi behöver göra detta möjligt. Jag inser att det såklart handlar om pengar - det är inte gratis. Men om vi nu har en lag som vi har infört borde den innehålla den viktigaste ingrediensen. Miljöpartiet har tagit det på allvar och försöker specificera pengar åt det här hållet i våra förslag. Vi hade i alla fall en regional satsning på bibliotek. Det krävs ju att det görs något konkret.

Herr talman! Tina tog upp detta med skolor som kan tyckas vara inte fullt utrustade. Där har regeringen tagit initiativ när det gäller skollagen och framför allt uppdraget till Skolinspektionen att se över detta, så att det verkligen är med i all tillsyn att man kontrollerar att det finns ett bibliotek värt namnet. Med tiden ska detta bli betydligt bättre, ska vi hoppas.

Herr talman! Jag vill börja med att verkligen lyfta fram bibliotekens viktiga roll som träffpunkt för litteraturen, läsandet och kulturen. Lika viktig är bibliotekariernas kunskap och vägledning för att varje individ ska kunna utvecklas efter sina villkor. Folkpartiet liberalerna har alltid värnat biblioteken och allas tillgång till dessa. Biblioteken är inte bara ställen fulla med böcker och tillgång till läsning. Där är det också låga trösklar in som mötesplatser. Uppdraget att verka för demokratiska värderingar är påtagligt. Där finns all upptänklig samhällsinformation, och biblioteken är en viktig arena i det civila samhället för lärande, bildning och delaktighet. Som liten var jag fascinerad av sagornas värld. När någon närstående vuxen läste ur till exempel H C Andersens Den lilla sjöjungfrun levde jag mig in helt och fullt i berättelsen. Jag grät på slutet av denna sorgliga historia och förstod att kärlek och att älska var något som kunde göra mycket ont. När jag började skolan kunde jag redan läsa och skrev själv sagor, berättelser och deckare innan jag hade fyllt tio. Jag brukade också illustrera mina texter. Med det vill jag säga att den värld som öppnar sig för alla som kan läsa är en outtömlig värld av äventyr, olika infallsvinklar och kunskap. Så stumt och tomt det skulle bli om vi inte hade litteraturen! Vi är omgivna av ord i alla sammanhang, och det är väldigt viktigt att barn lär sig läsa för att kunna ta till sig all information i samhället, allt som kan tas in via de skrivna orden. Demokratier bygger på att medborgarna kan läsa. Friheten att yttra sig bygger på förmågan att kunna kommunicera inte bara med det talade ordet. I Sverige tar vi det nog för givet att man lär sig läsa i skolan. I många andra delar av världen kan befolkningen till många procent bestå av analfabeter. Läsförmåga handlar om att fånga barns och ungdomars intresse för litteraturen. Det är inte det lättaste. Jag har tre vuxna döttrar som har haft väldigt olika förhållande till läsning. Den äldsta slukar mängder av böcker varje vecka, den mellersta är måttligt road, och den yngsta är ungefär mitt emellan dessa båda ytterligheter. Det som behövs är förstås först och främst tillgång till litteratur. I skolan har Skapande skola möjliggjort möten med författare som inspiration för eleverna. Skolans roll är A och O. Där pågår ständigt arbetet med att på olika sätt öka intresset för läsandet och öka läsförståelsen. Folkpartiet liberalerna tycker att det ska finnas utbildade bibliotekarier i skolbiblioteken. Det behövs vägledande vuxna som är duktiga på att finna ut vad som kan passa olika åldrar och intressen. Lärarna får ovärderligt stöd från utbildade bibliotekarier för att föra fram bra litteratur som passar varje åldersgrupp. Jag glömmer aldrig när jag som elvaåring kom in på skolbiblioteket på Östertälje skola och sade till bibliotekarien att jag hade läst ut mina böcker och frågade: Vad ska jag läsa nu? Hon funderade ett ögonblick och visade vägen bort till en hylla där C S Lewis böcker om landet Narnia stod. Jag började med boken Min morbror trollkarlen , och därmed började en livslång kärlek till Aslans värld. Bibliotekarier med sin specialistkunskap behövs än mer när barnens föräldrar inte har intresse av läsning och kanske inte har några böcker eller har bara några få böcker hemma. Inte ens när böckerna fyller hyllmetrar i hemmen finns det en garanti för att läsintresset självklart ska infinna sig hos barnen. Med denna inledning vill jag betona hur viktiga biblioteken och bibliotekspersonalens kunnande är för att vi ska fortsätta ha en läsande befolkning. Kungliga biblioteket och regional biblioteksverksamhet har fått i uppdrag att utvärdera kommunernas biblioteksplaner och utifrån det också titta extra på kvalitetsindikatorer. Det kartläggningsarbetet skulle kunna utmynna i en nationell strategi för biblioteken. Det ser nämligen väldigt olika ut i olika delar av landet, i olika kommuner. Innehållet i titeln bibliotekarie borde på något sätt analyseras ur det stora läslyftarperspektiv som åsyftas i Litteraturutredningen. Bibliotekariernas roll - med den akademiska utbildning och den specialistkompetens de besitter - borde kvalitetssäkras. Kanske är det så småningom tid för en bibliotekarielegitimation likt lärarlegitimationen? Bibliotekens uppdrag har på några decennier starkt förändrats. Det finns stora samhälleliga utmaningar som biblioteken måste förhålla sig till. Branschlogiken är en helt annan i dag än exempelvis på 70-talet. En utmaning är förstås de teknologiska omvälvningar som snabbt har skett och fortfarande sker. En annan är att vi har ett mångkulturellt samhälle där biblioteken många gånger är en av de första samhällsinstitutioner en nyanländ besöker. Ytterligare en utmaning är att människors vardag och levnadsmönster ser annorlunda ut i dag. Man kanske arbetar i en kommun, bor i en annan kommun och har barnen i skola eller gymnasium i en tredje kommun. Kommungränserna suddas ut, och på grund av det finns andra servicebehov från medborgarens sida. I takt med att man har sett ett minskande läsande och minskad läskunnighet har biblioteken fått en central plats på kartan för litteraturfrämjande åtgärder en central plats vars betydelse inte nog kan poängteras. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Jag tror att Anna Steele förstår vad jag kommer att fråga om. Du nämnde ganska klart och tydligt att Folkpartiet står bakom att skolbibliotek ska vara bemannade med personal. Jag hoppas därför att det verkligen är någonting som kommer att genomföras. Du får gärna säga någonting mer om det. Jag ställde, som sagt, en fråga vid frågestunden i förra veckan. Då var både utbildningsministern och kulturministern här, och det var kulturministern som svarade på frågan. Å ena sidan säger hon att man tar detta på allvar. Å andra sidan lämnar man över ansvaret till huvudmannen. Jag är därför lite oförstående inför detta svar. Men så kan det vara inom politiken. Det är jag väl medveten om. Men jag tror att vi nog får ta dessa siffror på allvar som visar hur dåligt bemannade skolbiblioteken är och hur det brister. Jag tror inte att det var någons syfte med det hela. Ett skolbibliotek har nämligen otroliga möjligheter att bistå utbildningen i skolan med kritisk granskning och hjälpa till med lotsning in i litteraturens värld och med mycket som lärarna inte räcker till för. Jag kan se bibliotek, och inte minst skolbibliotek, som ett centrum.

Herr talman! Jag tror att du och jag är helt överens om detta. Vi i Folkpartiet tycker att detta är extremt viktigt. Sedan har detta inte varit i drift så länge. Men så lång startsträcka ska inte behövas. Det som är problematiskt är att detta drivs kommunalt och att det är kommunens ansvar hur skolans resurser fördelas. Jag ser det därför som mycket viktigt att vi ska arbeta för detta. Jag vill också poängtera att de människor som arbetar på bibliotek och som kanske inte är utbildade bibliotekarier är för den skull kanske inte mindre utbildade, men de har inte gått just denna utbildning. I nuläget är bibliotekarietiteln skyddad. Jag tycker att det skulle vara ett steg på vägen att man helt enkelt har något slags legitimering. Men jag tycker att man ska ha en återkoppling på hur det fungerar. Och vi kommer absolut att driva frågan om att man ska ha skolbibliotek i varje skola.

Herr talman! Det kanske är en viktig fråga att man ska ha en skyddad titel. Men jag tror inte att det är huvudingrediensen i denna diskussion. Jag tror att vi måste se hur det ser ut i dag. Vi kan titta på hur det ser ut över huvud taget i landet. Jag kan tänka mig att det är mycket stor skillnad om man har möjlighet att ha ett skolbibliotek eller om man behöver en verksamhet som är skolbiblioteksverksamhet i ett folkbibliotek. Är det möjligt? Jag tror att det på lite olika ställen i Litteraturutredningen står att det är någonting som man kan utveckla. Då kan jag se att folkbiblioteken får ett ännu större uppdrag när det gäller allt annat som man gör i dag och som är otroligt viktigt för demokratin och grunden i samhället och som inte bara är någonting som vi kan ta för givet. Även om vi i dag har hört att alla tycker att det är självklart så är det inte det. Vi ser också att verksamheten med bokbussar läggs ned. 31 kommuner har sedan mitten av 90-talet lagt ned verksamheten med bokbussar, och många filialer försvinner runt om i landet. Den utvecklingen är allvarlig om vi kanske behöver mycket mer av dem i samarbetet när det gäller hur skolbiblioteksverksamhet ska kunna fungera på orter som kanske är glest befolkade. Jag tror därför att detta är ganska bråttom. En viktig del är att trycka på för att både biblioteken och skolbiblioteken ska lyftas upp i den politiska sfären.

Herr talman! Det finns mycket lyckade integreringsprojekt där man har skolbiblioteken tillsammans med folkbiblioteken. Man får verkligen hoppas att varje kommun kan arbeta så om det inte fungerar i skolan. Men jag tycker att det viktigaste är att man har utbildad personal eftersom det är den som verkligen kan vägleda lärare och elever till en god litteraturinhämtning, förutom all annan information som du nämnde, till exempel kritisk källgranskning och så vidare. När det gäller detta med bokbussar är det ingenting som denna regering har pushat på. Det är varje kommun som bestämmer om det. Tyvärr är det kommunerna själva som driver bibliotek och skola. Vi i Folkpartiet har kanske åsikter om det och hur man prioriterar medlen. Jag har talat med en länsbibliotekarie som säger att om man verkligen behöver böcker - det gäller inte bara äldre i glesbygden utan även yngre - kan man få hjälp av biblioteken. De ställer upp och har en service som kallas boken kommer. Detta förtjänar verkligen att diskuteras även i fortsättningen. Det är mycket viktigt att värna om. Och jag ser fram emot Litteraturutredningens förslag efter hela remissomgången. Men jag tackar för dina frågor.

Herr talman! Jag skulle vilja ha ett klarläggande. Jag tyckte att Anna Steele sade någonting om en nationell biblioteksstrategi. Jag vill bara ha bekräftat att Folkpartiet kommer att verka bland sina regeringskamrater för att vi ska få den strategi som Unesco rekommenderar. Inom Skapande skola har man möjlighet att träffa författare. Det är jättebra. Problemet är att Skapande skola bara når ungefär hälften av landets elever. Skolorna väljer själva vad de vill göra. Det är inte alla skolor som väljer författarmöten, utan de väljer andra kulturinsatser. Jag undrar om det inte är mycket angeläget att så snabbt som möjligt komma med detta läslyft som det har talats så mycket om. Vi har under lång tid sett negativa trender när det gäller läsning. I mitt anförande talade jag om Martin Ingvars djupa oro för särskilt pojkars utanförskap när det gäller läsning.

Herr talman! Det som jag sade var att det finns ett uppdrag. Kungliga biblioteket och regional biblioteksverksamhet ska utvärdera kommunernas biblioteksplaner med hjälp av kvalitetsindikatorer och så vidare. Då tänkte jag att det kanske utmynnar i en nationell biblioteksstrategi. Sedan är det inte så att skolorna från dags dato och fram tills Litteraturutredningens förslag kommer inte arbetar med alla dessa frågor. Läslyftet kommer att vara mycket viktigt. Men jag tar för givet att man jobbar stenhårt med dessa frågor redan nu i skolan, annars har vi en mycket dålig skola, och det tror jag inte att vi har. Tvärtom har man adresserat detta problem och jobbar på olika sätt i olika årskurser med frågan. Men detta är mycket oroväckande. Som jag sade förut ska det bli mycket spännande att se Litteraturutredningens slutliga förslag.

Herr talman! Det är riktigt att Kungliga biblioteket ska utvärdera kommunernas biblioteksplaner. Men de behöver få ett utvidgat uppdrag. En strategi går ut på att göra en bred samhällsanalys och utifrån den formulera mål och sedan sprida kompetens och kunskap. Det är lite mer än det uppdrag som KB har fått. Annars hade vi inte stått här och talat om det. Men jag hoppas att Folkpartiet hjälper till i den frågan. När det gäller läsningen är det klart att skolorna arbetar med läsningen. Det finns många jätteduktiga pedagoger i skolans verksamhet. Men vi har sett hur skolresultaten internationellt sett har sjunkit i Sverige. Det har faktiskt Folkpartiet ansvar för. I det ingår läsningen. Har man inte knäckt läskoden är det otroligt svårt att ta till sig andra ämnen och klara matematik och allt vad det är. Jag tycker alltså att det nog behövs ett rejält läslyft. Det handlar också om att skicka med ekonomiska förutsättningar till kommunerna.

Herr talman! Jag håller absolut med dig, Kerstin Engle. Ett läslyft kommer sedan. Nu tappade jag tråden. Jag hade ett väldigt bra svar till dig - förlåt mig. Det är i alla fall väldigt viktigt att man jobbar vidare med de här frågorna i skolan, självklart.

Herr talman! Vägen till kärlekens paradis är gammal men evigt ny: Två händer kan mötas - händelsevis, inunder ett paraply. Två händer kan mötas i glädje, Två händer kan mötas i sorg. Och två händer kan mötas för vinnings skull på världens marknadstorg. Det var dikten Strof i april av Nils Ferlin, från diktsamlingen Barfotabarn som gavs ut 1933. Nils Ferlins dikter har följt mig sedan skolåren. I gymnasiet var det Nils Ferlin jag valde för specialarbetet. Att jag tidigt i skolan fick möjlighet att fördjupa mig i Ferlins bakgrund, historia och dikter har betytt otroligt mycket för min förståelse och inte minst för min förståelse för och upplevelse av just Nils Ferlins dikter. Nils Ferlin bodde under sina sista år inte långt ifrån där jag själv bor. Nu ser jag inte Bengt Berg här inne - jag vet att Nils Ferlin var från Värmland, men han bodde faktiskt de sista åren i Roslagen. Historierna om Nils Ferlin är också väldigt utbredda och intressanta att lyssna på bland de äldre i byarna runt omkring där jag bor. Nils Ferlins dikter är dokument av sin tid, och samtidigt fungerar de som poesi också i dag. De skapar tankar och känslor också för dagens människor när de läser dem. Genom litteraturen speglas vårt samhälle samtidigt som det också bevaras för framtidens historiebeskrivning. De skrivna orden kan oroa eller roa, skapa frågor och ge svar. Litteraturen är en viktig samhällsberättare och samtidigt en samhällsbärare. För mig och Centerpartiet är det därför väsentligt att alla har möjlighet att få tillgång till litteraturen. Biblioteket med sin fria utlåning av böcker är en mycket viktig del i vårt demokratiska samhälle. År 1997 fick vi också en bibliotekslag som garanterade just den avgiftsfria utlåningen av böcker. Sedan 1997 är det dock mycket som har hänt, inte minst inom litteraturen och den snabba teknikutvecklingen i vårt informationssamhälle. Regeringen har nu kommit med en proposition om en ny bibliotekslag. Debatt om den återkommer vi till i höst, men jag vill redan nu kommentera några punkter ur den. Att låna litteratur på bibliotek ska också fortsättningsvis vara avgiftsfritt. Det är en viktig grundregel, och det gäller oberoende av om litteraturen tillhandahålls i fysisk form eller i form av till exempel e-böcker. Det står i propositionen. En komplikation kan vara att vi i dag inte har någon exakt definition av vad en e-bok är. Kungliga bibliotekets e-boksutredning har haft följande beskrivning av e-boken: en elektronisk version av en tryckt bok avsedd att läsas med hjälp av en dator, smartphone, läsplatta eller annat mobilt läsverktyg. Vi sätter alltså i alla fall någon typ av avgränsning av vad en e-bok kan vara. Även med denna definition går det dock inte att sätta ett likhetstecken mellan tryckta böcker och e-böcker exempelvis när det gäller upphovsrätten. Därmed kan utlåning på samma villkor av böcker i de olika formaten vara svårt. Det handlar i det här fallet också om hur vi ska kunna få en levande, bred och växande marknad för just e-böckerna. Det behövs nämligen en marknad så att förlagen ser en möjlighet att satsa på en digital utgivning av böcker vid sidan av de tryckta böckerna. Tillgängligheten till e-böcker på biblioteken är en mycket angelägen fråga. Där har också biblioteken i vårt land kommit olika långt i hur man kan erbjuda ett smidigt system för utlåning av e-böcker som ett komplement till det klassiska biblioteket. Herr talman! I förslaget till ny bibliotekslag föreslås också att folkbiblioteken ska främja kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Med ökad kunskap inom området kan då också biblioteket än mer fungera som ett kompetenscentrum för mediekonsumtion. Här finns många möjligheter att utveckla nya tjänster på biblioteken. Biblioteket är inte bara en bokdepå - en utlåningscentral av litteratur - även om det är en viktig del. Biblioteket kan i många fall också vara ett kommunalt informationscentrum eller en lokal för många olika kulturella yttringar. Det kan finnas samarbete med föreningar och folkbildningen, med studiecirklar och kulturevenemang. På många orter är biblioteket redan i dag det självklara kulturcentret i vid bemärkelse. Biblioteken är i dessa fall i första hand en kommunal samhällsresurs och måste också få fortsätta att vara det. Det är inom kommunen, på orten där biblioteket finns, man ska utveckla sitt bibliotek - sitt kulturcentrum. Det kan handla om nya och moderna sätt att göra biblioteket tillgängligt. Kanske ska man flytta ut en del av tjänsterna utanför bibliotekens fysiska väggar eller samverka med omgivningen på nya sätt. Kanske ska man samverka med företag och föreningar. Många exempel finns i vårt land där man ser på och använder biblioteket som en resurs och en samhällsutvecklare. Jag är övertygad om att de flesta av dessa goda exempel inte hade kommit fram om biblioteket hade setts som en statlig angelägenhet. För att biblioteket ska vara den samhällsresurs det kan vara och vara en del i en långsiktig och hållbar utveckling av det samhälle det verkar i måste biblioteket också i fortsättningen vara en kommunal angelägenhet. Principen om det kommunala självstyret är i det här fallet viktig att bevara. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på motionerna.

Herr talman! För några veckor sedan besökte jag biblioteket i Lindesberg. Det är en kommun som ligger i mitt hemlän, alltså Örebro län. Vi var en grupp som där fick möta bibliotekarie och kulturchef, och vi blev förevisade allt som sker på ett modernt bibliotek ute i en kommun i dag. Det handlar nämligen inte bara om att låna ut böcker tryckta på vitt papper med tjocka pärmar, utan biblioteken i dag är spännande samlingsplatser för människor i olika åldrar och med olika kulturell bakgrund. Där finns regelbundet föreläsningar, berättarstunder, utställningar och olika kulturprogram. Människor som besöker de här platserna kommer i en strid ström. Det kommer barn, studerande, arbetslösa, pensionärer och människor med olika funktionshinder för att ta del av litteraturen och olika kulturutbud. Biblioteken verkar för läskunnighet, utbildning och ett livslångt lärande. De barn och unga jag mötte i Lindesberg är bara några av dem som får ta del av den resurs som biblioteken i kommunerna innebär. Biblioteken förnyas i takt med det omgivande samhället. Med kommunens stöd kan de nå nya målgrupper och ta sig an nya uppgifter som gör dem till en viktig arena för den lokala demokratin. Det är därför viktigt att biblioteken aldrig får förändras så att de förlorar sin identitet och ursprungliga uppgift, nämligen att göra böcker tillgängliga för medborgarna och därmed stärka läsandet och läskunnigheten i landet. Bibliotekens kulturella prägel är dominerande medan lärandeaspekten ofta är underförstådd. Kristdemokraterna anser att biblioteken har en viktig roll att spela i det livslånga lärandet och menar att det är ett politiskt ansvar att ta till vara de erfarenheter som biblioteken och deras bibliotekarier besitter på det här området. Herr talman! Jag önskar att alla i vårt land fick se djupen i dikterna, i böckerna, i konsten och i kulturen. Våra barn och unga tillbringar alltmer tid framför datorskärmar och andra skärmar, vare sig vi pratar om deras tid hemma eller i skolan. Det är inget fel; en del undersökningar visar att läsandet faktiskt har ökat mer än någonsin i vårt uppkopplade samhälle. Men det råder ingen tvekan om att de texter som syns på skärmen ofta är kortare och mer fragmentariska än den textmassa som möter oss exempelvis i en pappersbok. Jag hade förmånen att för en tid sedan tillsammans med några andra från kulturutskottet få bevista den internationella barnboksmässan i Bologna. Det är världens största barnboksmässa med utställare från i princip hela världen. En jättesamling var det. Sverige presenterade som hedersgäst en stor utställning över samtida svensk illustration. Det svenska programmet innehöll seminarier och aktiviteter med svenska författare och illustratörer både på själva mässan och ute på stan i Bologna. Vi besökte flera seminarier och lyssnade på flera intressanta föredrag, några av dem mer futuristiska än andra. Barnböcker är utan tvekan en jättemarknad, och där har Sverige ett gott renommé internationellt sett. Sverige har valt att lyfta fram barns och ungas rätt till kultur under årets ordförandeskap i Nordiska ministerrådet. Regeringen har, som en följd av Litteraturutredningens slutbetänkande, föreslagit att biblioteken särskilt ska främja läsande och tillgång till litteratur. Vidare fördelar Statens kulturråd pengar till bland annat läsfrämjande insatser. Men vi ser en negativ utveckling när det gäller läsförståelse och litteraturintresse hos barn och unga, och det är naturligtvis allvarligt. Det är framför allt pojkar som läser mindre och har lägre läsförståelse. Vi vet att det ofta är socialt betingat. Barn som kommer från läsande familjer fortsätter att läsa mer, medan de som kommer från icke läsande familjer fortsätter att inte läsa. Det är naturligtvis allvarligt. En avgörande fördel med böcker är att vi skapar våra egna bilder i stället för att som på film få allt serverat. Vem har inte jämfört filmatiseringar med originalen, alltså böckerna, som vi ofta konstaterar har varit bättre än filmen? Varför? Jo, det handlar just om att vi skapar våra egna bilder när vi läser. Det är viktigt att vi värnar vår litterära historia så att barn och unga inte förlorar kontakten med historien. Det handlar också om den globala litterära utvecklingen, där Nobelpriset har stor betydelse i sammanhanget. Herr talman! Jag skulle vilja avsluta med ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen förutsättningar för landets teckenspråkiga. I mitt hemlän, Örebro län, bor ungefär 25 procent av Sveriges alla döva. I dag varierar tillgången till vardagstolkning stort över landet mycket på grund av att statsbidraget till teckenspråkstolkning inte fördelas utifrån antalet brukare, alltså utifrån behoven, utan utifrån det totala invånarantalet i respektive län. Det är någonting som jag har jobbat ganska länge med, dels som oppositionsråd i landstinget, dels engagerat mig här i riksdagen. Det innebär att många personer som är i behov av tolkar inte får sina rättigheter tillgodosedda. I går kväll sändes en tv-debatt om teckenspråkstolkning där jag medverkade. I den debatten kunde jag bekräfta att det pågår ett arbete med en departementspromemoria med förslag till framtida reglering, organisering, finansiering och placering av en nationellt samordnad tolktjänst till döva, hörselskadade och personer med dövblindhet. Om förslag lämnas om ett sammanhållet statligt huvudmannaskap, vilket är tanken, kommer denna funktion att föreslås placeras inom en befintlig myndighet. Annars var förslaget från början, utifrån utredningen om en samlad tolktjänst, att det skulle vara en särskild myndighet. Men det viktiga, menar jag, är att det blir en samlad verksamhet där det inte ska skilja sig så mycket över landet som det gör i dag. Ett statligt huvudmannaskap kräver samordning med annan lämplig statlig verksamhet för att bli effektiv. Förslaget ska kostnadsberäknas och analyseras även ur ett långsiktigt perspektiv, och det ska vara kostnadsneutralt i förhållande till nuvarande organisation och möjliggöra en god budgetkontroll och styrning från huvudmännen. Arbetet med departementspromemorian beräknas vara klart till sommaren, och avsikten är att den efter sedvanlig beredning ska skickas ut på remiss. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.