Kommunala frågor

Herr talman! Låt mig inledningsvis säga att jag kanske kommer att utnyttja någon minut mer än den angivna talartiden.

Herr talman! Välfärd är något som frigör människor. Den frigör oss från ekonomisk underordning. Den gör att vi inte är beroende av egna ekonomiska tillgångar för att få del av välfärdstjänster som skola, vård och omsorg. Dessutom slipper vi många gånger ge upp stora delar av vårt eget liv för att ta hand om närstående som behöver sådana tjänster som man inte kan köpa på marknaden.

När vi talar om välfärd måste vi ofrånkomligen också nämna ett par ord om Sveriges kommuner och landsting, som står för en stor del av välfärden i vårt land. De står också ofta för de nära välfärdstjänsterna. Därför är det viktigt att ge kommunerna förutsättningar att klara sina uppgifter.

I dag väljer vi att organisera välfärden utifrån en allmännyttig princip. Det innebär, mycket enkelt uttryckt, att var och en bidrar efter förmåga och att var och en får efter behov. Det innebär att de resurser vi gemensamt bidrar med till gemensamma angelägenheter också ska användas till det. Det är en enkel princip, och det är en tidlös princip. Man skulle kunna uttrycka det annorlunda: Vård, skola och omsorg är viktiga för människors möjligheter i livet. Livschanserna blir nämligen mycket mindre när detta inte finns. Jämlikhet i välfärdstjänster ger frihet åt flertalet.

I dag ser vårt land annorlunda ut. Sverige har de mest liberala reglerna i världen när det gäller exempelvis möjligheter att bedriva skolverksamhet i vinstsyfte. När man hör talas om de summor som vissa av välfärdsbolagen har tagit ut i vinst är det inte utan att man baxnar. Det hade varit möjligt att åstadkomma rätt mycket välfärd för de pengarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor

Det vi har sett de senaste åren är en ökad svårighet för kommuner och landsting att planera välfärdsverksamheterna. Det som brukar kallas valfrihet har oftare handlat om valfrihet för företag och inte för oss som behöver välfärden. I vårt land råder i det närmaste fri etableringsrätt för vissa typer av välfärdsföretag samtidigt som vi har sett att vissa välfärdsföretag helt plötsligt läggs ned. Eleverna lämnas mer eller mindre i sticket, och kommunen har det slutgiltiga ansvaret för att garantera att de ändå får sin utbildning. Det senare är bra, och det är viktigt. Men ett sådant ansvar kräver naturligtvis också att man har rätt verktyg.

Herr talman! Det är inte rimligt att välfärdsföretag kan välja var de vill etablera sig utan att ta hänsyn till vad de som bor där tycker eller vilka förutsättningarna är i övrigt. Det har lett till en överetablering på många platser och en kortsiktighet i planeringen. Det går ut över dem som använder välfärden, och när vinsterna inte längre är tillräckligt höga finns risken att företaget bara lämnar platsen.

Herr talman! På ett sätt är det här inte särskilt konstigt, för om man väljer att tillämpa marknadens logik får man också marknadens resultat. Högre betyg blir försäljningsargument och betygsinflation ett faktum. När lönsamheten får styra föredrar vården "kunder" som är friskare. Vi får ett resultat som inte är önskvärt.

När beslutet om att tillåta privata företag i välfärden fattades på 1990talet var tanken att valfriheten skulle öka. Genom att öppna upp för företag, föreningar, kooperativ och andra former av aktörer var tanken att erbjuda olika pedagogiska metoder och inriktningar inom välfärden. Med fler alternativ skulle medborgarna få valfrihet genom tillgång till en mångfald av olika verksamhetsinriktningar.

Antalet icke vinstdrivande aktörer i svensk välfärd är i dag i stort sett detsamma som det var när reformen genomfördes i början på 1990-talet. Det är framför allt antalet vinstdrivande aktiebolag som har ökat kraftigt på bekostnad av andra. Småföretag, föräldra- och personalkooperativ och andra mindre aktörer köps upp i ökande omfattning och tas över av koncernbolag som kan vara större än många stora kommuner. De slås dessutom ut i upphandlingar eftersom de inte kan konkurrera på lika villkor. Det leder därmed till en likriktning där företag med ett visst vård- eller skolkoncept tar över allt större andelar av välfärden. Vad de nya aktörerna erbjuder är ofta samma tjänster som kommunen. Valfriheten har därför kommit att bestå av ett val mellan olika varumärken snarare än ett val av innehållet i tjänsten.

Låga inträdeskrav för att etablera sig och begränsade kapitalbehov i samverkan med de relativt säkra intäkterna i en skattefinansierad verksamhet med en stabil och förutsägbar efterfrågan har inneburit starka ekonomiska drivkrafter för etablering och köp av verksamhet inom välfärdssektorn. Med låg risk och goda kassaflöden i en ny expansiv bransch med hög förändringstakt och täta ägarbyten drivs utvecklingen mot koncerner som kontrolleras av riskkapitalbolag. Mångfalden försvinner, och valfriheten begränsas.

Herr talman! Även den tidigare, borgerliga, regeringen påpekade i sina direktiv till den så kallade Ägarprövningsutredningen att en utveckling mot ett fåtal större bolag som dominerar marknaden är problematisk om den innebär att mångfalden och därigenom valfriheten begränsas. Fredrik Reinfeldts regering insåg att en fortsatt utveckling mot allt större vinstsyftande aktörer riskerar att leda till en allt större likriktning med minskad mångfald och minskad valfrihet för brukarna. I dag ser vi ytterst lite kvar av Reinfeldts arv i de nya moderaterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor

Herr talman! Låt mig nämna några ord om Sverigedemokraternas frånvaro i dagens debatt. För vilken gång i ordningen det är vet jag inte, men det är tämligen uppenbart att de inte vågar se sina väljare i ögonen efter bjudkalasen i näringslivets festlokaler. Sverigedemokraterna bytte nämligen uppfattning i sin syn på vinster i välfärden efter ett antal uppmärksammade lobbymiddagar med näringslivet.

I valet 2014 ansåg Sverigedemokraterna att skattepengar skulle gå till skolan och sjukvården, och inte tas ut i vinst. I dag tycker de precis tvärtom. "Det är oacceptabelt att skattepengar avsedda för skolundervisning slussas över till aktieutdelningar." Så stod det i Sverigedemokraternas skolpolitiska inriktningsprogram 2013. Ja, vi vill begränsa vinster i välfärden, sa partiledaren Jimmie Åkesson till Sveriges Radio den 28 augusti 2014 i en utfrågning inför valet.

Tre år senare meddelar samme Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna är emot vinstbegränsningar. Sverigedemokraterna har efter intensiv uppvaktning valt riskkapitalisternas vinster före välfärden. Alliansen har fått ett stödhjul, och ett tydligt högerparti har etablerat sig i svensk politik.

Herr talman! Det är min övertygelse att för den som tror på verklig mångfald och reell valfrihet är slutsatsen enkel: Utvecklingen med stora växande koncerner som lägger under sig mindre, ofta ideella aktörer, måste brytas.

En ordning där idéburna och mindre aktörer som inte primärt driver sin verksamhet i syfte att göra vinst måste lyftas fram och ges en större roll. Vinstsyftet som drivkraft styr helt enkelt verksamheten fel.

Det är inte rimligt att vi har tydligare regler för att driva en korvkiosk än för privata utförare inom den sociala barn- och ungdomsvården. Därför är det viktigt med en reglering av hur de offentliga medlen får användas, dels för att kunna ge bättre förutsättningar för framväxten av valfrihet för medborgarna där de kan påverka verksamhetens innehåll, dels för att ge förutsättningar för olika alternativa verksamheter att ta del av.

Herr talman! Så får vi verklig mångfald samtidigt som vi kan garantera kvalitet och utveckla verksamheterna genom att våra gemensamma resurser används till gemensamma angelägenheter.

(Applåder)

Herr talman! Tanken med utjämningssystemet är att skapa ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting att kunna tillhandahålla likvärdig offentlig service oberoende av invånarnas inkomster och andra strukturella förhållanden.

De största och mest centrala delarna i utjämningssystemet är inkomstutjämning, kostnadsutjämning och ett strukturbidrag. Inkomstutjämningen sker genom utjämning utifrån skattekraft mellan kommuner och mellan landsting. Utjämningen beräknas utifrån skillnaden mellan den egna befolkningens skattekraft och den så kallade garantinivån, som är 115 procent av landets medelskattekraft. Kommuner och landsting med en skattekraft under garantinivån får ett bidrag, medan de 15 kommuner vars skattekraft i nuläget överstiger denna nivå betalar en avgift.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor

Syftet med kostnadsutjämningen är att kompensera för strukturella behov och kostnadsskillnader mellan enskilda kommuner respektive landsting. Utjämningen ska kompensera för skillnader i behov av kommunal service och för förutsättningarna att producera sådan service. Det gäller alltså sådana skillnader som kommuner och landsting inte själva kan påverka.

År 2005 genomfördes stora förändringar av kostnadsutjämningen. Dessa förändringar gav betydande omfördelningseffekter. Framför allt drabbades landsbygdskommuner i skogslänen negativt. Som kompensation för detta införde man ett separat system kallat strukturbidraget.

Huvuddelen av omfördelningen sker via inkomstutjämningen genom att staten skjuter till medel till kommunsektorn. En mindre del av omfördelningen inom inkomstutjämningen finansieras av kommunerna och landstingen genom att de med allra högst skattekraft får betala lite grann. Kostnadsutjämningen är däremot statsfinansiellt neutral, vilket innebär att all omfördelning sker mellan kommuner respektive mellan landsting och regioner.

Utjämningssystemet betyder särskilt mycket för de landsbygdskommuner som har långa avstånd och en utspridd befolkning. I genomsnitt får kommunerna 13 procent av sina inkomster från utjämningssystemen. Spridningen är emellertid stor. En del kommuner med mycket hög skattekraft får ett negativt bidrag. Bland landsbygdskommunerna står utjämningen i genomsnitt för 20 procent av intäkterna. Det finns dock en betydande spridning även mellan landsbygdskommunerna. I Kiruna får man endast 4 procent av sina intäkter från utjämningssystemet medan man i Bergs kommun får hela 34 procent.

Sverige står, i likhet med de flesta västländer, inför stora demografiska förändringar de kommande decennierna. Andelen personer i yrkesverksam ålder kommer att sjunka i relation till befolkningen som helhet. Denna utveckling drivs av att medellivslängden förväntas öka.

Parallellt med detta förväntas urbaniseringen fortsätta. Storstäderna växer alltså mer i förhållande till landsbygden. Denna utveckling kommer att leda till att kommunsektorn står inför omfattande utmaningar vad gäller kompetens- och personalförsörjning. För många kommuner på landsbygden kommer denna utmaning att bli särskilt stor.

Den parlamentariska Landsbygdskommittén, där alla riksdagens partier satt med, skrev i sitt slutbetänkande att andelen som kommer att behöva arbeta inom omsorgen av äldre och personer med funktionsvariationer kommer att vara högre i Norrlands inland än i storstadsnära kommuner. I Norrlands inland var 9,5 procent av befolkningen anställd inom omsorgen, men den andelen förväntas öka till nästan 17 procent eftersom andelen äldre ökar.

Långtidsutredningen bedömde också att den ekonomiska utvecklingen blir klart sämre för landsbygdskommunerna jämfört med storstadskommunerna. Utjämningssystemet ingår i de kalkylerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor

Landsbygdskommittén menar därför att dagens utjämningssystem delvis bygger på inaktuella uppgifter. Vidare har SKL sagt att de delar av kostnadsutjämningen som kompenserar för landsbygdernas merkostnader de senaste åren inte har uppdaterats på ett sådant sätt att de här faktorerna har blivit aktuella.

För tillfället ser en särskild utredare över kostnadsutjämningssystemet. Det är bra, men det är inte tillräckligt. Regeringen behöver därför inrätta en parlamentarisk beredning där alla partier ingår för att kontinuerligt följa upp och anpassa det kommunala utjämningssystemet till dagens förändrade demografiska förhållanden.

Herr talman! I dag vill de borgerliga partierna ännu en gång göra ett tillkännagivande om vinster i välfärden. Denna gång tror jag att man slår något slags rekord i politisk floskeltopp. Man tillkännager att regeringen ska återkomma med förslag på hur man tänker arbeta för att öka mångfalden i välfärden.

Jag ska berätta när det kommer att ske. Det kommer att ske senast den 20 mars, alltså om mindre än tre veckor. Då kommer regeringen att lägga en proposition på riksdagens bord för att stoppa vinstjakten i välfärden. Det har vi i Vänsterpartiet sett till.

Då kommer man, till skillnad från vad de borgerliga tror, att öka mångfalden i välfärden. Den marknad som de borgerliga partierna tillsammans med Sverigedemokraterna kramar ihjäl är i själva verket en oligopolmarknad med några få stora friskolekoncerner, riskkapitalister och lycksökare utan moraliska kompasser.

Vilka är då de förslag som vi kommer att lägga för att öka mångfalden i välfärden? För det första stoppar vi vinstjakten som incitament i välfärden, och då kommer de bolag som har bara har intresse av att göra vinst att lämna marknaden. Det underlättar såklart för de aktörer som är seriösa och intresserade att ge en omhändertagande äldreomsorg eller bedriva en intresseväckande undervisning.

Många av dessa aktörer kommer att vara ideella aktörer som i dag trycks undan av jättekoncernerna, och därför har vi undantagit ideella aktörer från regleringarna om vinstbegränsning. Det gör vi för att de ideella aktörerna i grunden inte har vinst som sitt incitament.

För de stora aktörerna kommer det att bli omöjligt att göra övervinster, och deras möjlighet att köpa upp mindre aktörer kommer därför kraftigt att minska. Det här är också en av huvudförklaringarna till att vi i dag har en oligopolmarknad.

Det blir också omöjligt att använda svenska skattepengar som skulle ha gått till undervisning till att köpa upp bolag utomlands, till exempel i Saudiarabien.

En annan viktig förändring är undantaget för alla aktörer oavsett organisationsform att få göra en liten vinst på upp till ett prisbasbelopp, motsvarande 45 500 kronor. Det är ett viktigt undantag för det lilla företaget men helt obetydligt för riskkapitalisten i jättekoncernen. Därför kommer fler mindre aktörer nu att kunna utveckla sina verksamheter under sjysta villkor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor

Om några år tror jag att vi inte längre kommer att se en välfärd som är som en marknad utan i stället ett område där olika aktörer bidrar till att utveckla sina verksamheter.

Av dessa skäl är det borgerliga tillkännagivande som Sverigedemokraterna ställer sig bakom i dag helt orimligt. Men det är såklart ett beställningsjobb från vinstlobbyn som man gärna äter en god middag med efteråt.

Herr talman! Det ska vara möjligt för alla som arbetar att försörja sig på sitt arbete. För den som är hänvisad till att jobba deltid är det ofta en omöjlighet att klara sin egen och eventuella barns försörjning. Att jobba deltid innebär i praktiken ofta att man är beroende av någon annan för att klara sig.

Deltidsarbete innebär inte bara en lägre inkomst. Personer som arbetar deltid har också sämre utvecklingsmöjligheter i arbetet, sämre löneutveckling, lägre ersättning från trygghetssystemen och lägre pension.

Frågan om hur rätten till heltidsanställning ska kunna stärkas har varit föremål för en statlig utredning, den så kallade Heltidsutredningen. Redan 2005 överlämnades ett betänkande med förslag om en lag om heltidsanställning. Utredningen ledde dock aldrig till någon lagstiftning, och problemen kvarstår än i dag.

Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen motionerat om att rätten till heltid ska stärkas genom att lagen om anställningsskydd ska ändras så att heltid blir norm.

Våren 2016 tecknade SKL ett treårigt avtal med Kommunal. Avtalet innehåller flera delar som syftar till ökat heltidsarbete, bland annat att tillsvidareanställningar på heltid ska eftersträvas vid nyanställning.

Vänsterpartiet menar att detta är vällovligt och ett bra steg på vägen, men för att alla på arbetsmarknaden ska omfattas av rätt till heltid krävs lagstiftning. Deltid ska vara en möjlighet, inte ett tvång.

Rätten till heltid bör därför stärkas genom ändringar som gör heltid till norm i lagen om anställningsskydd. När det gäller anställningar på deltid ska parterna kunna komma överens om och ingå sådana avtal, om man kommer överens om detta. Det skulle också gynna anställda i offentlig sektor i hög grad. Vänsterpartiet föreslår detta i vår motion Ett tryggt och hållbart arbetsliv, som dock behandlas i arbetsmarknadsutskottet.

Med detta sagt vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nr 1 och till vår gemensamma rödgröna reservation nr 2.

Herr talman! Jag noterar att Niklas Karlsson är den enda som företräder regeringspartierna eftersom ingen representant från Miljöpartiet deltar i debatten, vilket är beklagligt.

Kommuner och landsting ansvarar för att Sveriges invånare får tillgång till skola, äldreomsorg och sjukvård. I bästa fall är det verksamheter som håller god kvalitet. Det avgörs i huvudsak i respektive kommun eller landsting. Men det hänger även ihop med de förutsättningar som grundas på att ekonomin går bra eller på andra faktorer som kommunerna inte själva kan påverka direkt. Dessutom är kommunerna beroende av att vi här i riksdagen fattar kloka beslut.

Sverige går just nu riktigt bra, tack vare internationell högkonjunktur, Alliansens tidigare reformer och låg ränta. Även kommunsektorn går bra. För landstingen går det däremot knackigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor

De stora investeringarna i nya skolor och äldreboenden lånefinansieras dock, liksom renoveringar av gamla badhus och idrottsanläggningar. Och det riskerar att belasta framtida kommunala budgetar och kommande generationer. De kommande generationerna kommer också att behöva dra ett tyngre lass, jämfört med tidigare generationer, så som befolkningsutvecklingen ser ut. Dessutom ökar kostnaderna snabbare än befolkningsförändringarna.

Det är inget nytt fenomen. Det har varit på det sättet länge. Vad gör då regeringen? Kort sammanfattat gasar regeringen i högkonjunktur i stället för att nyttja möjligheten att genomföra nödvändiga reformer. Det är beklagligt.

När regeringen lämnade sin budgetproposition i höstas hade finansministern tagit bort kapitlet om kommunsektorns ekonomi. Det är fortfarande oklart varför. När Riksrevisionen skulle granska regeringens finanspolitiska avvägningar fick de begära ut beräkningsunderlagen från Finansdepartementet. Det visar på bristande transparens i hur regeringen hanterar den här otroligt viktiga frågan.

Jag har själv begärt ut dokumenten, och de bekräftar bilden av att kommunsektorn kommer att få betydande ekonomiska problem om inte vi politiker agerar i tid. Detta är en fråga som en finansminister inte får ta lätt på.

Den mest uppmärksammade punkten i detta betänkande handlar om aktörer i välfärdens verksamheter. För tredje året i rad kommer riksdagen alltså att tala om för regeringen att den ska komma med förslag på hur den tänker arbeta för att öka mångfalden i välfärdssektorn. Anledningen till att vi ligger på är att det är viktigt för Sveriges invånare att det finns alternativ att välja mellan. Det må gälla skola, hemtjänst, äldreboende eller vårdcentral. Om det finns alternativ ökar fokus på kvaliteten.

Vi vet att konkurrens bidrar till att även den offentliga verksamheten blir bättre, genom att man ser över sina arbetsprocesser och kostnader. Och vi är medvetna om att det även i dessa branscher behövs kreativa företagare, som kommer på nya sätt att arbeta och som det offentliga kan lära av.

En sjundedel av välfärdstjänsterna tillhandahålls i dag av privata utförare. Mångfalden bidrar till högre kvalitet och ett förbättrat resursutnyttjande och uppskattas av barn, föräldrar och äldre. Om man sätter människan framför systemen inser man betydelsen av att det finns olika lösningar, beroende på vilket behov eller önskemål den enskilde har. Regeringen väljer dock att i stället lägga tid och energi på hur företag inom välfärden kan motarbetas.

Regeringen borde i denna fråga lyssna inte bara på riksdagen utan även på socialdemokratiska kommunalråd, exempelvis Lars Stjernqvist i Norrköping och Karin Wanngård i Stockholm. Socialdemokrater och miljöpartister är alltså väl medvetna om att kommunerna inte skulle klara av att täcka upp för alla verksamheter som riskerar nedläggning om förslaget genomförs. I höstas var det drygt 245 000 barn och ungdomar som gick i fristående grundskolor och gymnasier.

Regeringen går emot praxis och vägrar att gå riksdagen till mötes, inte en utan två gånger, i denna fråga och prioriterar i stället att lägga resurser på att ta fram ett förslag som den vet inte kommer att genomföras, eller som inte ens kommer att vara möjligt att genomföra. Det visar på ett slösaktigt beteende liksom bristande respekt för vårt demokratiska system. Och det är allvarligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor

Det är förresten inte bara de större företagen som skulle drabbas av det förslag som Reepaluutredningen presenterade. Beroende på hur slutförslaget ser ut kommer det exempelvis att slå även mot föräldrakooperativ och stiftelser. Det har bland andra föräldraföreningen Båstad Montessori, som driver förskolor och en grundskola, räknat på.

Anser verkligen Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet att problemen inom välfärdens verksamheter skulle vara att vissa företag gör vinst?

Herr talman! Det finns många riktiga problem och reella utmaningar i kommunsektorn, inte minst på lång sikt. Befolkningsutvecklingen innebär stora pensionsavgångar, samtidigt som personalkrävande verksamheter kommer att efterfrågas i allt högre grad. Vi har stora utmaningar med integrationen av nyanlända. Och kommunerna i landet har redan i dag väldigt olika förutsättningar att klara sina åtaganden.

Vi moderater vill att fokus när det gäller välfärden ska ligga på kvaliteten i verksamheterna, liksom på att verksamheterna ska arbeta så effektivt som möjligt. Vi vill behandla de aktörer som utför välfärdstjänsterna så lika det bara går, oberoende av om de är privata företag eller offentlig sektor. Vi är också positiva till att man ställer krav på dem som utför tjänsterna. Och aktörerna ska självklart följa de lagar och regler vi har i Sverige, oavsett om det rör sig om skatter eller verksamhetskrav.

Vårt huvudfokus är att invånarna ska ha möjlighet att välja, eller i alla fall inte stoppas från att ha möjlighet att välja. För att säkerställa det vill vi skapa så goda förutsättningar för företagen som möjligt, även inom välfärden, så att de blir kvar i Sverige och skapar jobb och därmed skatteintäkter till våra offentliga verksamheter.

Vi vill ha ett samhälle som tar tag i riktiga problem. Det som slår mig när jag läser Reepaluutredningen är att man först konstaterar att kvaliteten bedöms vara likvärdig i privata och offentligt drivna verksamheter. Vissa delar är bättre här, och andra är bättre där. Sedan visar man att företag i välfärdssektorn gör vinst, även om man fick leta ett tag för att hitta ett nyckeltal som visar på det. Av detta drar utredningen slutsatsen att företag ska stoppas från att göra vinst. Hur landade man där?

I min värld vore den naturliga frågan: Om privata företag levererar likvärdiga tjänster och produkter med samma kvalitet som kommuner och landsting men till en lägre kostnad, varför har då kommuner och landsting högre kostnader för att leverera samma produkter och tjänster? Varför tar man inte chansen att lära av privata företag?

Nu vet jag att man gör det ute i kommunerna. Men tanken verkar inte ha slagit socialdemokrater, miljöpartister eller vänsterpartister på nationell nivå. Hur kan annars samhällsproblemet för socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister vara att företagen gör vinst? Varför diskuterar vi inte vad kommuner och landsting kan göra annorlunda? Och hur kan vi från riksdagen bidra till att kommunerna och landstingen har rätt förutsättningar för det?

Vi kan väl hoppas att regeringen i år gör det som riksdagen sa åt den att göra redan förra året - och året före det - det vill säga tar fram förslag som säkerställer att medborgarna även i framtiden har en gemensam välfärd av hög kvalitet, oberoende av vem som levererar den.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor

Jag yrkar bifall till punkt 2.

(Applåder)

Herr talman! Jag tänker börja med det som jag och Anette Åkesson är överens om, nämligen att det är viktigt att säkra kommunernas finansiering på lång sikt, för de kommande 10-20 åren sådär.

Vänsterpartiet såg till att det blev 10 välfärdsmiljarder till kommunsektorn under den här mandatperioden. Det drev vi igenom i budgeten förra året. Jag undrar helt enkelt vad Moderaterna gör för att säkerställa kommunernas finansiering, Anette Åkesson.

Ett område där vi kanske inte är riktigt lika överens kan sammanfattas med mångfald och vinster i välfärden. Det jag lurar på när jag hör Anette Åkesson är att det är en beskrivning som inte riktigt stämmer med verkligheten.

Anette pratar om hur stor andel det är som går i friskolor och i andra typer av verksamheter. Men problemet är ju att det i mångt och mycket är ett fåtal stora koncerner som ägs av riskkapital som står för nästan alla dessa verksamheter. De mindre aktörerna är ganska många till antalet, men de utgör bara en liten andel av det hela. Jag undrar om det är ett problem för Moderaterna att det finns stora riskkapitalkoncerner som gör stora vinster - övervinster som Reepaluutredningen konstaterar. Ni återkommer alltid till Båstads stiftelse eller föräldrakooperativ som exempel.

Jag menar att vi har lyssnat på det som riksdagen har beslutat om, både i Reepaluutredningen och i behandlingen av den proposition som kommer att läggas på riksdagens bord. Det är inte föräldrakooperativen och stiftelserna som kommer att drabbas. Det är vinstjakten som incitament som är problemet, och den skapar ett fel i systemet.

Jag vill gärna se en mångfald där man lär av varandra. Det gäller kommuner, ideella aktörer och privata intressenter som vill skapa en god utbildning. Problemet är att det inte går att lära sig någonting av Academedia. Men en sak som man kan lära sig av Academedia är hur man gör en ofantligt stor vinst och flyttar den till skatteparadis. Det vill jag inte att svenska kommuner ska lära sig av detta bolag.

Herr talman! Tack så mycket för frågorna! Det var många frågor som jag skulle kunna svara på länge. Jag ska se om jag dels lyckas komma ihåg dem, dels lyckas besvara dem på ett bra sätt.

Generellt sett har vi moderater större fokus på arbetslinjen. Under de två mandatperioder som vi moderater tillsammans med allianspartierna styrde landet visade vi att det går att kombinera sänkta skatter med olika reformer som leder till att skatteintäkterna till kommuner och landsting ökade. Med vår politik ökade alltså resurserna till kommunerna, och det finns ingenting som hindrar det från att fortsätta. Då var det dessutom både finanskris och lågkonjunktur.

När det gäller ägandet i olika stora skolor är börsnoterade företag väldigt tydliga med sin ägarandel. Bland de största ägarna finns konsekvent olika fonder. Våra pensionspengar finns till stor del i dessa sektorer. Faktum är att vi alla på ett eller annat sätt är delägare i dessa företag. Jag ser inte det som ett problem, utan jag ser det som en långsiktig investering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor

Beträffande vinst har jag saknat frågan varför det delvis historiskt har skapats relativt höga vinster i dessa sektorer. Till en början var skolpengen för hög därför att kommunerna själva inte hade kontroll över sina kostnader, men nu har det justerats ned. Allteftersom kommunerna har sett över sina kostnader - till exempel lokalkostnader - har även kommunerna blivit mer effektiva i att ta vara på de resurser som de har. Då har skolpengen minskat, och vinsterna i dessa företag är ju inte längre lika stora som de var i början.

Det är ett rimligt system. Jag är glad för att dessa företag finns, och jag hoppas att de kan fortsätta att verka.

Herr talman! Man kan också konstatera att antalet elever på gymnasiesidan har gått ned kraftigt, vilket gör att vinsterna minskar eftersom de har färre elever. Därför finns det inte lika många skolor. Den viktiga skillnaden i hur jag och Anette Åkesson ser på den här frågan är att för henne är vinsten i sig inte något problem, utan det är en långsiktig investering som går tillbaka till ägaren. Om man flyttar den till ett skatteparadis är inte heller så viktigt.

Det jag anser är att vinstjakten som incitament är det som är problematiken. Man får ett system i välfärden som får den att fungera som en marknad. Sverige har det mest liberala systemet för skolor i hela världen. Chile hade ett lika privatiserat skolsystem som vi, men man har avskaffat det. Nu är vi ensamma kvar med att vara så här extrema. Det finns inget land som är jämförbart med Sverige.

Det leder till sådana konstiga effekter som betygsinflation, som att man ger knäckebröd till barn i förskolan och som att man skiter i gamlingar på äldreboenden. Det är så man gör vinst. Man pressar ned kostnaderna och sänker kvaliteten. Sedan för man ut vinsten. Man använder vinsterna på olika sätt, bland annat genom att köpa skolor i Saudiarabien.

För mig är problemet att det är aktieägarnas utdelning som är incitamentet och som ska stå i fokus. Det är därför som man kapar kostnaderna. Jag har egentligen inget problem med att det finns ideella aktörer i sektorn. Jag har inget problem om man vill skapa ett litet bolag eller ett kooperativ. Det är inte där problemet ligger. Allt måste inte vara offentligt.

Men när vinstjakten tar över på det sätt som vi har sett i Sverige måste vi göra någonting. Jag tycker att vi ser ett moderat parti och borgerliga partier som är handlingsförlamade. Då får jag känslan av att de är köpta av vinstlobbyn på ett sätt som gör att fina middagar är viktigare än hur det går för våra elever.

Herr talman! Tack, Håkan Svenneling!

Jag delar naturligtvis inte alls den bilden. Du pratade om att något som utmärker Sverige är att vi har en sektor med privat välfärd. Men jag ser det tvärtom så att Sverige utmärker sig därför att vi har privata alternativ som alla har möjlighet att nyttja. Det kan man inte i andra länder, för i så fall behövs det pengar. Det är den stora skillnaden som jag inte tycker har belysts tillräckligt mycket. Skillnaden är inte att vi har olika system, utan skillnaden är att i Sverige kan alla - oavsett om de är rika eller fattiga - nyttja privata alternativ.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor

Vinster behövs, absolut, i de här företagen. De måste kunna spara till olika investeringar över åren. Man kan inte sköta allting per år.

Det var under alliansregeringen som man stoppade möjligheten att på olika sätt föra ut pengar till skatteparadis. Man började teckna avtal, och man ingick i samarbete med OECD-länder och så vidare. Alliansregeringen visade väldigt tydligt att pengarna ska användas där de behövs, nämligen i välfärden. Så är det.

Jag vill avsluta med den fråga som jag ställde i mitt anförande. Jag ställde den inte till Håkan Svenneling eftersom han ställde många frågor som jag behövde tid att besvara.

Jag förstår inte problemet. Om privata företag levererar likvärdiga tjänster och produkter till en lägre kostnad, hur kan det vara ett problem? Varför uppskattar man inte detta och ser det som någonting positivt som man ska ta vara på? Möjligheten för kommuner och landsting att lära sig - vilket man delvis gör, då man blir mer och mer effektiv även i offentlig sektor - borde ju vara någonting positivt och inte någonting som ska förhindras. Varför är det ett problem för Vänsterpartiet?

(ANDRE VICE TALMANNEN: Nu har Håkan Svenneling inte rätt till fler repliker, men jag tänker ge honom en möjlighet att besvara frågan om han så önskar.)

Herr talman! Jag tackar för det, och jag tar tillfället i akt.

Jag försökte svara på frågan genom att säga att det inte är vinsten i sig som är problemet för oss, utan det är vinstjakten som incitament som gör att man får ett fel i systemet. Så länge som vinstjakten är i fokus och så länge rika direktörer säger att de är värda en flaska vin när de har lagt ned en massa skolor, då har man skapat problem i systemet.

Om vi avskaffar vinstjakten som incitament tror jag att vi får ett bättre skol- och välfärdssystem.

Herr talman! Att få prata kommunala frågor är alltid stimulerande för ett tidigare kommunalråd som jag själv. Jag tycker det är viktigt att det finns kommunpolitiker eller människor som har en kommunal erfarenhet i denna riksdag. Mycket av det som beslutas i detta hus blir till slut lokalpolitik som påverkar människor. Jag värnar alltid det kommunala självstyret eftersom det är grunden för det svenska demokratiska samhället och det har en historia som är äldre än den svenska staten.

Ibland kan jag nog tycka att det finns en alltför stark tro på statlig detaljstyrning och riktade statsbidrag hos flera partier här i riksdagen. Jag vill bara påminna om vad det står i regeringsformen, som är en av Sveriges fyra grundlagar. I den första paragrafen står det följande: "All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna." Det är en viktig paragraf att komma ihåg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor

Herr talman! Det kommunala utjämningssystemet fyller en stor funktion i Sverige, men det kritiseras också av vissa som tycker att systemet är orättvist och hämmar tillväxten i kommuner med hög skattekraft. Det finns dock ett antal myter om utjämningssystemet. Den segaste myten är nog den att det är Stockholms län som försörjer Norrbotten och Västerbotten. I reda pengar får Stockholms län faktiskt ut mer än vad Norrbotten och Västerbotten får. Om det är någon riktning som utjämningsmiljarderna tar är det mot Skåne och Västra Götaland.

Omfördelningsprincipen vilar i huvudsak på tre olika ben: demografi, geografi och socioekonomi. Tanken är att kompensera kommuner med större andel äldre i befolkningen, långa avstånd mellan invånarna och hög andel personer med små inkomster eller med bidragsberoende.

Det kommunala utjämningssystemet får kritik från många håll. Glesbygden känner sig förfördelad, Täby känner sig brandskattat och Malmö pekas ut som den största bidragstagaren av alla. Systemet retar regelbundet gallfeber på folk i den så kallade betalande änden. Andra ser sig samtidigt som otillräckligt kompenserade, inte minst i norra Sveriges glesbygder där det muttras en hel del. Det alla är överens om är att boven i dramat är Malmö. Vad många inte vet är att Malmö har lägre skattekraft än Pajala och Övertorneå.

Är det kommunala utjämningssystemet verkligen så orimligt? I korthet innebär utjämningssystemet att kommuner med ekonomiskt gynnsamma förutsättningar får dela med sig till kommuner med sämre förutsättningar. Det är sant att cirka en fjärdedel av Malmös kommunala budget kommer från det kommunala utjämningssystemet. Men är det verkligen ett korrekt sätt att se på utjämningen så här? Det rimliga borde väl vara att se på hur omfördelningen ser ut per invånare? Då blir bilden en helt annan. Då är det glesbygdskommuner i Norrland som får mest i det kommunala utjämningssystemet av samma skäl som jag nyss nämnde.

Ett argument som brukar föras fram är att staten borde utjämna mellan kommunerna och inte kommunerna sinsemellan. Så är det också. Staten står för tio gånger så mycket pengar som kommunerna i inkomstutjämningssystemet.

Herr talman! Är det nuvarande systemet bra? Den frågan tänker jag själv svara på. Om det är bra beror på vem man frågar. Jag kan bara konstatera att så länge vi har kommunalt självstyre där kommunerna får sköta och betala för vård, skola och omsorg behövs det ett utjämningssystem.

Själva utjämningssystemet består egentligen av fem olika delar. Två delar dominerar: inkomstutjämningen och kostnadsutjämningen. Nu pågår en utredning för att se över kostnadsutjämningsdelen, vilket Håkan Svenneling nämnde. Man ska komma ihåg att den bara utgörs av en tiondel av inkomstutjämningsdelen. Det är alltså en ganska liten del.

Utredningen tittar på de strukturella skillnaderna i beräkningsmodellen och ser om de är relevanta och korrekta. Jag sitter själv med i utredningens referensgrupp tillsammans med min kollega i finansutskottet Ingemar Nilsson. Förutom att titta på strukturella skillnader försöker utredningen också hitta incitament som gör att det ska löna sig för kommuner att förbättra sig, vilket en del har kritiserat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor

Det pågår också en mycket större utredning, Kommunutredningen. Ordförande i den parlamentariska kommittén är vår kollega i finansutskottet Niklas Karlsson, och även Anette Åkesson och jag själv ingår i denna. Utredningen har lämnat ifrån sig ett delbetänkande om kommunal avtalssamverkan, ett område som vi var överens om. Jag hoppas att delbetänkandet kommer upp på riksdagens bord under våren. Jag hoppas även att utredningen kommer att kunna leverera ett antal skarpa förslag när den blir klar hösten 2019.

Herr talman! I en debatt om kommunala frågor måste man som centerpartist ta upp frågan om de begränsningar av människors valfrihet som regeringspartierna, ivrigt påhejade av Vänsterpartiet, vill införa. Under punkt 2 i betänkandet finns för tredje året på raken återigen en uppmaning till regeringen, i det som kallas tillkännagivande, att återkomma med förslag om hur mångfalden inom välfärdssektorn ska öka.

Att regeringen nonchalerar riksdagens återkommande uppmaningar är inte bra. Centerpartiet och Alliansen vill se förslag på åtgärder för att öka valfriheten, mångfalden och kvaliteten inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen.

Vill man att människor ska få en verklig valfrihet måste det finnas privata alternativ. Den besatthet som finns över vinster i företag inom välfärdssektorn gör att man inte har den enskilda människans bästa för ögonen. I stället för att fokusera på effektivitet och kvalitet vill regeringen och Vänsterpartiet införa en vinstbegränsning baserad på operativt kapital, vilket gör att företag inom välfärdssektorn som jobbar med människor och som inte äger fastigheter och maskiner i princip får ett vinstförbud. Det innebär att fullt fungerande verksamheter som människor själva har valt för att de tycker de är bra kommer att läggas ned eller gå i konkurs.

Vad är problemet om människor väljer en privat driven verksamhet som fungerar bra, har hög kvalitet, har nöjd personal och som dessutom kan göra en vinst på samma summa pengar som den offentligt drivna verksamheten kostar? Det fina med valfrihet är att dålig verksamhet väljs bort oavsett om den är privat eller offentlig. Om det skulle uppstå övervinster, vilket i sig är ett märkligt begrepp, hos en verksamhet som kostar lika mycket som det offentliga borde kanske en rättrogen socialdemokrat fundera på hur den offentligt drivna verksamheten fungerar och vad Gustav Möller menade med att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)