Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Fru talman! Nu ska vi debattera arbetsmarknadsutskottets motionsbetänkande Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering.

Vi moderater står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall bara till reservationerna 11 och 21.

För oss inom Moderaterna är jämställdhet och allas lika värde en fråga om frihet. Det är individen som är viktig. Du som människa ska inte hindras eller få fördelar beroende på ditt kön, var du är född eller hur du ser ut. Det viktiga är den enskilda människan, att människan är i centrum och inte kollektivet.

När det gäller målen för jämställdhetspolitiken har vi ett särskilt yttrande. När regeringens skrivelse om makt, mål och myndighet behandlades hade Moderaterna förslag om en annan inriktning av jämställdhetspolitiken. Eftersom vi nu inte har möjlighet att reservera oss till förmån för dessa förslag hänvisar vi till Moderaternas tidigare ställningstagande.

Sammanfattningsvis tror vi inte att en ny myndighet, Jämställdhetsmyndigheten, som slår sönder befintlig verksamhet gynnar jämställdhetspolitiken i det här landet. Och vi är emot regeringens vilja att kvotera till bolagsstyrelser. Vi väljer däremot att fokusera på de riktiga problemen.

Ett av dem, fru talman, är det hedersrelaterade våldet och den särskilda situation som råder i de bostadsområden där hedersrelaterat tänkande är vanligt förekommande.

I miljöer där hedersrelaterade strukturer är mycket utbredda finns det givetvis stora utmaningar i att bryta sådana strukturer, som kan vara en påtaglig maktfaktor för de människor som bor och verkar där. Vi anser att regeringen inte har gjort tillräckligt inom detta område.

I dag utmanas jämställdheten också av ett omfattande utanförskap. Det finns kvinnor i vårt land som inte får arbeta därför att det finns en risk för att de träffar andra män på arbetsplatsen. Och detta händer i Sverige, fru talman. Det måste bara bli bättre.

Det finns även kvinnor som inte får röra sig fritt i samhället, klä sig som de vill eller vara som de vill. Om det är någon som har problem med detta och har de här unkna åsikterna får de ju stanna hemma. V, S och MP har en betydande majoritet av rösterna i dessa områden, men det är lite som görs för att förbättra situationen. Varför blundar man för problemet?

Vi kämpar för minskat utanförskap och minskat bidragsberoende och anser att det är prioriterat. Det måste givetvis bli mer lönsamt att arbeta än att gå på bidrag. En av tio utrikesfödda kvinnor får ekonomiskt socialbidrag jämfört med en av hundra inrikesfödda kvinnor. Så ska vi inte ha det, utan detta måste vi göra någonting åt.

Moderaterna vill motverka fattigdomsfällor genom att skatter och bidrag är utformade på ett sådant sätt att familjer inte förlorar på att exempelvis en kvinna börjar arbeta. Om man nu går på bidrag ska det utbetalas jämställt. Vi vill att möjligheten att individualisera inkomstgränserna för arbetsinkomster i försörjningsstödet ska ses över.

Vi vill även verka för en jämställd tillgång till vård och omsorg. Alliansledda landsting har överlag kortare vårdköer än de som är styrda av Socialdemokraterna. Tillgång till vård i tid är även det en viktig jämställdhetsfråga.

Vidare anser vi att Länsstyrelsen i Östergötlands län bör behålla sitt nationella uppdrag om hedersrelaterat våld och förtryck. Detta arbete ska givetvis permanentas. Verksamheten vid Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala och samordningen av arbetet mot prostitution och människohandel i Stockholm ska även dessa finnas kvar.

Metoo har varit viktigt för att belysa hur dåligt det kan vara i världens mest jämställda land. Det är väldigt bra att frågorna har kommit upp till ytan. Min förhoppning är att attityder och hur man beter sig mot varandra förändras, givetvis till det bättre. Vi får inte glömma alla de vittnesmål som vi har kunnat höra.

Vi talar mycket om hur mycket man gör åt rättsväsendet. Moderaterna lägger mer pengar än vad den rödgröna regeringen gör på rättsväsendet, på polis och domstolar. Det är där som skillnaden görs, så att anmälningar inte läggs på hög eller avskrivs.

Fru talman! Alla människor måste kunna leva sina liv utan att behöva dölja sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck på grund av rädsla för att utsättas för diskriminering, våld eller andra kränkningar.

Moderaterna verkar för ett samhälle där det råder samma förutsättningar för var och en, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet, att utifrån eget intresse och förmåga vara fullt inkluderad i samhället och i praktiken likabehandlas.

Vi vill se över och utvärdera diskrimineringslagen. Det är angeläget att säkerställa att den nya lagen har fått avsedd effekt. Inom ramen för översynen bör bland annat möjligheten att stärka påföljderna för brott mot diskriminering utvärderas.

Avslutningsvis, fru talman: Jag har tidigare nämnt detta i talarstolen, men jag vill varmt välkomna den röda delen av kammaren till moderatstyrda kommuner som Täby, Danderyd och Österåker. Där tjänar kvinnliga medarbetare som är anställda av kommunen mycket mer än män. Solna är en annan kommun som är bland de mest jämställda i Sverige. Man undrar givetvis var de socialdemokratiska eller de röda exemplen finns när det gäller jämställdhet. I både Malmö och Göteborg tjänar de kommunalanställda männen mycket mer.

Sammanfattningsvis, fru talman, arbetar Moderaterna med jämställdhet på riktigt.

Fru talman! För tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 1 från Sverigedemokraterna. Sedan yrkar även jag bifall till reservation 21, som det tidigare har gjorts.

Vi är här en gång om året för att diskutera jämställdhet och diskriminering och insatser för det ena och mot det andra. Jag gör väl som jag brukar och talar lite grann om de reservationer som vi har i betänkandet.

Den första reservationen, som jag yrkar bifall till, handlar om jämställdhetspolitikens mål, styrning och organisation. Det är just därför som det är där jag väljer att börja.

Sverigedemokraterna har en lite annorlunda ingång till jämställdhetspolitiken än de flesta andra i denna kammare. Till skillnad från de partier som väljer att fokusera på att räkna kvinnor och män och som bara tittar på ekonomiska aspekter, som förvisso är viktiga men inte alltid bästa sättet att mäta jämställdhet, utgår vi från att valfrihet för individen, att vara den man är och vara det bästa man själv vill vara utifrån de förutsättningar man har, måste stå i fokus. Man ska inte halka efter eller få sämre livsvillkor för att man gör de val man har rätt och möjlighet att göra.

Kön, sexuell läggning eller annat spelar ingen roll när man ska se över om du gör det bästa du kan göra av dina möjligheter. Får du välja fritt, och får du ett gott liv efter dina val – så länge du håller dig inom lagens ramar? Det är bara du själv som vet vad du värderar högst och vilka prioriteringar du vill göra i ditt liv.

Detta får följdeffekter, exempelvis på de jämställdhetspolitiska målen där man i dag på ett antal ställen talar om jämn fördelning, som om det viktigaste vore att räkna hur många kvinnor och hur många män som gör vissa specifika val.

Vi utgår från möjligheterna att göra valen, inte att det ska vara lika många kvinnor och män som jobbar exakt lika mycket inom olika branscher, eller i hemmet för den delen – hur man nu väljer att mäta vad som är hemarbete eller inte. Enligt vår mening är var och en kapabel att göra de val man själv vill göra och att veta vad som ligger en varmast om hjärtat och vad man vill prioritera. Just därför brukar jag säga att vår jämställdhetspolitik är utspridd på alla politikens områden.

Tidigare i dag hade vi en presskonferens där vi presenterade vårt förslag till vårbudget. Vi har också en artikel ute i dag, och jag blev extra glad att man där lyfter fram möjligheten för makar att dela pensionsrätter mellan sig.

Som jag sa finns det absolut följdeffekter av dagens politik och regelverk som gör att du får sämre villkor om du gör vissa val. Det är fler kvinnor än män som väljer att vara hemma mer med familjen och som därmed tjänar in mindre pengar till sin pension.

Jag tror att detta kommer att ändras, för vi ser över tid att man gör fler och friare val på olika sätt. Men det är också ett faktum att många vill prioritera familjen mer ibland och vill kunna dela upp mellan sig. Vi menar därför att det ska vara enklare att även dela på pensionen mellan partner. Det kan ju lika gärna vara en man som väljer att stanna hemma mer och som inte ska behöva halka efter eller riskera en sämre ekonomi på äldre dagar för att han har gjort det valet.

Det är så vi sverigedemokrater jobbar. Vi ser till problemen och löser dem i stället för att räkna och tvinga in alla i en och samma mall.

Bland de jämställdhetspolitiska målen finns också ett explicit mål om mäns våld mot kvinnor. Vi har tidigare vänt oss mot den formuleringen eftersom våld i nära relationer kan se ut på många olika sätt.

Jag var på en konferens i Norge på kvinnodagen, och det gladde mig att höra om en forskningsrapport som lyfter upp vittnesmål från alla dem som drabbats av våld i nära relationer och som inte följer mallen mäns våld mot kvinnor.

Det finns män som inte vågar nämna dessa problem eller vända sig till någon eftersom de blir förlöjligade för att de utsätts för våld av sin kvinnliga partner. Personer i samkönade relationer fångas inte heller in. När det gäller hedersrelaterat våld kan det ibland vara rentav skadligt att applicera samma lösningsmodeller som man gör på andra former av våld i nära relationer.

Jag har under mina år som jämställdhetspolitisk talesperson och även innan som aktiv i vårt kvinnoförbund, som länge fokuserat på just hedersfrågan, hört många unga tjejer och killar vittna om hur de efter ett möte med socialen skickas tillbaka till sin familj efter att föräldrarna sagt: Vi löser detta. Det var bra att ni uppmärksammade oss på det. Man applicerar samma mallar som i andra fall av våld i nära relationer och tror att medling och viss uppsikt kan räcka. Det resulterar i bästa fall i att ungdomarna flyr och får hjälp någon annanstans, i värsta fall att de går helt under jorden och försvinner.

Det är viktigt att ha en bredd, och därför är målets formulering om mäns våld mot kvinnor alldeles för snäv och riskerar att missa viktiga grupper. Här bör man jobba brett för jämställdheten.

I reservationen har vi också standardformuleringar om att vi är emot kvotering. För mig är det självklart, och det har jag sagt många gånger och kommer att fortsätta säga många gånger i kammaren. Jag vill bedömas för den jag är och inte utifrån mitt kön. Jag vill att min dotter ska veta att hennes mamma kom någonstans i livet för att hon var en person som andra och inte för att det fanns kvoteringsregler.

Jag tror att enda sättet att nå verklig jämställdhet är att sluta se mig som en representant för systerskapet eller alla kvinnor och börja se mig som en människa, helt enkelt. Jag hör sällan mina manliga kollegor få frågan: Hur känns det att vara man i ditt parti? Sällan ställs frågan till män: Borde du inte göra så här för brödraskapet eller alla andra män? För mig är det lika självklart att jag ska ses som en individ och inte som en representant för mitt kön.

Erik talade nyss om behovet av att utvärdera diskrimineringslagen. Vi har den reservationen gemensamt med Moderaterna och Liberalerna. Lagen har förändrats, och vi var emot att den senaste utvidgningen gjordes innan man hade gjort en ordentlig utvärdering av hur lagen fungerar. Fångar den in alla som det är tänkt eller inte? Finns det grupper som faller mellan stolarna? Får det orimliga konsekvenser i arbetslivet för företagare? Möjliggör den att något blir bättre, eller är det plakatpolitik?

Dessa diskussioner lyfts upp på många håll. Jag noterade under behandlingen av betänkandet att det fanns ett antal motioner om till exempel rätten att ta med sig ledarhundar in på olika platser. Omfattas den eller inte av den nya lagen? Det är inte utrett och färdigprövat. Det lyfts också upp frågor om ålder fångas in ordentligt.

Vilka effekterna är av den lagstiftning vi har är viktigt att utreda, och det borde ske snarast möjligt. Därför har vi valt att stödja denna reservation.

I en tidigare debatt när vi behandlade just utvidgningar lyfte jag upp att ett bättre sätt att uppnå effekt mot diskriminering kan vara att möjliggöra för företag att få extra stimulansbidrag för att anpassa sin verksamhet i stället för att lagstifta på ett sätt som ser bra ut på papperet men inte får några generella effekter eftersom det finns olika undantag.

Jag yrkar än en gång bifall till den reservationen.

Låt mig också säga några ord om de två alliansgemensamma reservationerna – om det nu finns någon Allians. Innebörden i båda är bra. Dels behöver man se över kvinnors arbetsvillkor, för vi vet att de är dåliga på många håll. Dels bör man uppmärksamma och se över var hedersvåld finns. Problemet är dock att det inte finns några konkreta förslag. Det är tyvärr lite plakatpolitik. Man säger att det är viktigt att uppmärksamma var hedersvåld finns och att kvinnor har det dåligt på arbetsmarknaden.

Sverigedemokraterna har lagt fram konkreta förslag på många håll och i andra betänkanden i andra utskott. Vi har motionerat om stimulansbidrag till offentliga sektorn, där många kvinnor arbetar och har dåliga villkor, för att förbättra villkoren. Vi har lagt fram ett otal förslag för att bekämpa hedersrelaterat våld. Min mening är att det är på detta sätt man bör arbeta i denna församling och kammare.

Fru talman! Höstens och vinterns metoo-uppror satte ord på det som de allra flesta flickor, tjejer, kvinnor, damer, käringar och tanter får, eller har fått, lära sig tillhör livet: att det bara är att gilla läget och lära sig strategier för hur man undviker närgångna händer, står över plumpa skämt, fortsätter på jobbet fast befordran gick efter kön i stället för kompetens eller väljer bort situationer som man vet är riskabla.

Strategierna var ofta inget vi var medvetna om – de var en så självklar del av vårt varande, ungefär som en reflex, inlärda från tidiga år och som sedan förfinas, utvecklas och blir en del av vem man är. Så stor inverkan har otryggheten och utsattheten på allas våra liv.

Kraften i metoo – när så många kvinnor äntligen klev fram och berättade om övergrepp och kränkningar de utsatts för – är det som borgar för en förändring. Det var kvinnor från alla delar av samhället och i alla åldrar, och det var både gamla och nya berättelser. Det viktiga var att tystnaden bröts och att berättelserna blev kända. Många kvinnor vågar äntligen berätta, en och en, men framför allt tillsammans. För när vi går samman och får kraft av varandra blir det möjligt att synliggöra de förtryckande strukturerna.

Hoten – om du berättar kommer ingen att tro dig – blev offentliga. Om du berättar kommer du aldrig mer att få ett jobb, eller om du berättar ska jag döda dig – de hoten blev också kända. Övergreppen och hoten drogs ut i ljuset. Men något hände. Berättelserna togs äntligen på allvar.

Alla vittnesmål leder inte, och ska inte leda, till rättslig prövning, men de måste leda till ett aktivt arbete och samtal som leder framåt i politiken, på arbetsplatser, i skolmiljöer och i civilsamhället.

Metoo visar att hela skalan av förminskande av kvinnor, från skämten till hat och våld, är både samhällelig, kulturell och strukturell. Därför krävs det ett arbete på bred front för att metoo ska leda till den förändring som krävs. I december presenterade vi ett åtgärdsprogram där vi samlade ihop de olika delar som vi står för, och där finns både normer och hårdhandskar.

Vi anser att vi måste få till en förbättrad sex- och samlevnadsundervisning med högre kompetenskrav på dem som undervisar. Vi vill att undervisning i sex- och samlevnad ska bli obligatorisk på lärarutbildningen, att Skolverket får ett uppdrag att bistå skolor med nödvändig utbildning och kontinuerliga utvärderingar samt att skolhuvudmännens skyldighet att ge elever bra sex- och samlevnadsundervisning görs tydlig, så att ansvarsutkrävande underlättas. Porren måste också lyftas in.

Vi vill höja straffen för sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning. Straffen för samtliga våldtäktsbrott måste höjas. Preskriptionstiderna för sexualbrott behöver också förlängas. Vi vill göra det enklare att säga upp personer som begår sexuella övergrepp eller trakasserar sina kollegor. Vi säger också att vi behöver stärka tjej- och kvinnojourernas arbete så att de får stabilitet och ett hållbart arbetssätt. Vi vill satsa ytterligare så att det räcker till en heltidsanställd på varje kvinno- och tjejjour i Sverige.

Vi tycker att anslagen till Nationellt centrum för kvinnofrid behöver höjas kraftigt. Det är ett kunskapscenter som finns tillgängligt för resten av Sverige och som har möjlighet att sprida kunskap på ett sätt som gör att fler får tillgång till den. Vi vill att fler kvinnor ska få kännedom om och del av denna verksamhet.

Alla dessa förslag är av förebyggande karaktär och normerande, och de är insatser för att möta ett ökat behov. För om det nu äntligen går att prata om detta måste också insatserna från samhället svara upp mot det. Annars kommer man snart att tystna igen.

Fru talman! Det var mycket olyckligt att förra året, då metoo briserade, var det år då Nationellt centrum för kvinnofrid kämpade för sin existens. I regeringens vällovliga ambition att stärka arbetet med en ny jämställdhetsmyndighet för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen blev det samma område – jämställdhetsområdet – som skulle stå för fiolerna.

NCK, Länsstyrelsen i Stockholm med dess uppdrag mot trafficking och prostitution och Länsstyrelsen i Östergötland med dess arbete mot hedersvåld skulle alla tre stängas ned och flyttas över till en myndighet som då inte ens fanns. Det var en flytt som inte lät sig göras lika lätt i verkligheten som i ett budgetpapper på departementet.

Den kunskap som byggts upp riskerade att försvinna, och den miljö som framför allt NCK skapat på Uppsala universitet i samarbete med berörda myndigheter var plötsligt ingenting värd. Efter ett år av turbulens fick regeringens utredare krypa till korset, och verksamhet efter verksamhet blev kvar: Kunskapsbanken, högskole- och universitetsutbildningarna och Kvinnofridslinjen.

Från Centerpartiets sida vill jag vara väldigt tydlig: Vi tycker att NCK gör ett viktigt arbete. De har under sina många år byggt ett förtroende i frågorna som gör att yrkeskategorier nu läser in poäng på området i stället för att håna det som partsinlagor. Det förtroende och den kunskap som de samlat på sig genom klinisk verksamhet, forskning och alla samtal till Kvinnofridslinjen flyttar man inte med ett klipp-ut-och-klistra-in i en budget.

Vi vill att dessa nätverk, denna kunskap och denna miljö ska ha ett fortsatt uppdrag som kompetenscentrum och få utökade resurser, för det finns mycket mer att göra – att bygga vidare på det som finns i stället för att riva ned, som regeringen valde att göra.

Fru talman! Frågan om kvinnors och mäns lika rättigheter skär genom alla politikområden, metoo likaså. Demokratiska rättigheter, ekonomisk frihet och kroppslig integritet är alla tre viktiga storheter för att vi ska nå ett jämställt samhälle.

Vi har sex jämställdhetspolitiska mål. Ett av målen särskiljer sig genom att det handlar om något som inte bara är ett hinder för jämställdhet utan också oftast bryter mot lagen, och det är mäns våld mot kvinnor.

För att uppnå alla tre delar krävs ett systematiskt arbete med alla de uppsatta målen. I detta arbete finns oändliga utmaningar, som Jämställdhetsmyndigheten har att bita i. De har att göra rätt länge utan att behöva ta över vad andra redan har gjort.

Vi har en mycket uppdelad arbetsmarknad. Kvinnors företagande är satt under hot, inte bara av krav från finansiärer och marknaden utan i allra högsta grad av nuvarande regering. Vi har osakliga löneskillnader. Ansvaret för familj och hem ligger fortfarande tungt på kvinnorna, särskilt i LO-kollektivet. Trots att kvinnorna är mer välutbildade sedan länge tar det stopp alltför långt ned på karriärstegen. Vi väljer fortfarande utbildning och arbete efter kön. Kvinnor har betydligt högre sjukskrivningstal. Nyetablerade kvinnor har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Och vi har fortfarande – 2018 – inte haft en kvinna på statsministerposten. Men den saken kan i och för sig lösas i höst.

Så nog finns utmaningar på området – nog med utmaningar för Jämställdhetsmyndigheten att hugga tag i – utan att vi behöver avlöva dem som redan byggt upp kunskap och kompetens.

Centerpartiet har föreslagit en genomgripande utredning för att kartlägga kostnaderna för ojämställdhetens konsekvenser, för att bättre kunna bedöma vilka åtgärder som behövs och var insatserna gör bäst nytta.

Om metoo varit och är en revolution och har fått många fler att förstå det som många av oss sagt länge skulle en sådan utredning även vara en murbräcka för politiska förslag som skulle göra skillnad. Vi skulle säkerligen inte vara helt överens då heller, men vi skulle bygga våra olikheter på en gemensam grund av kunskap.

Jag står självklart bakom alla våra reservationer och vårt särskilda yttrande men yrkar för tids vinnande bifall bara till reservationerna 2 och 11.

Fru talman! Vänsterpartiet vill se ett rättvist och jämlikt samhälle. På samma sätt som ojämställdhet påverkar och inskränker vardag, ekonomi och livsvillkor för kvinnor påverkar och inskränker diskriminering människors vardag, ekonomi och livsvillkor. Därför är ojämställdhet och diskriminering ett hinder både för jämlikhet och rättvisa och för människors möjlighet och frihet att leva sina liv.

Det senaste året har vi hört ett vrål från kvinnor över hela världen. Metoo-rörelsen är verkligen en revolution, och vi kan inte bara gå vidare som vanligt. Skammen är inte längre kvinnors att bära. I Sverige har över 70 000 kvinnor gett sina vittnesmål, och berättelserna fortsätter att forsa fram. De kommer från kvinnor i vården, skolan, försvaret, medierna och handeln och från kvinnor här i kammaren.

Ingen kan längre blunda för omfattningen av de problem som många av oss har levt med hela vårt liv. De skär genom hela vårt samhälle, och det handlar om män med alla tänkbara åldrar, bakgrunder och positioner. Vänsterpartiet har fått igenom satsningar på 120 miljoner i vårändringsbudgeten just för åtgärder som kan hjälpa till i frågor kring metoo. Det handlar om fortbildning för lärare i sex- och samlevnadsundervisningen, om kunskapslyft för socialsekreterare när det rör våld i nära relationer, om kompetensutveckling för regionala skyddsombud – en mycket viktig fråga – och om utbildningsinsatser för bland andra jurister och domare. Till det kommer även satsningar på kvinnojourerna, vilket är något som vi har fått igenom även i tidigare budgetar.

Fru talman! I grund och botten handlar jämställdhet om att få ett slut på mäns överordning. Som feministiskt parti genomsyras hela Vänsterpartiets politik av just detta. Makt måste flyttas, vilket tätt hänger samman med den ekonomiska jämlikheten mellan kvinnor och män. För den kvinna som utsätts i hemmet är det helt avgörande att inte vara ekonomiskt beroende av sin partner för att kunna lämna honom när han slår. Vi måste ha anständiga pensioner och en fungerande sjukförsäkring. För att sluta inkomstklyftan mellan män och kvinnor måste man vara beredd att agera. Där är en individualiserad föräldraförsäkring ett steg. Men löneskillnader på arbetsmarknaden är en annan. Det är detta, som ligger inom arbetsmarknadsutskottets område, som jag kommer att fokusera på just nu.

Kvinnors genomsnittliga månadslön år 2016 var 88 procent av mäns lön. Löneskillnaden mellan kvinnor och män var 12 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar ungefär 4 200 kronor mindre än en genomsnittlig snubbe. På ett år blir skillnaden 50 400 kronor. Och det gör naturligtvis i sin tur avtryck i pensionerna. Siffrorna gäller efter att deltider har räknats upp till heltider. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskar successivt över tid, men utvecklingen går fruktansvärt långsamt. Med nuvarande takt kommer det att dröja till 2050 innan vi når jämställda löner.

När jag tittar på mina döttrar tänker jag att patriarkatet måste få ett slut innan de kommer ut på arbetsmarknaden, men det går för långsamt.

Den huvudsakliga orsaken till löneskillnaderna mellan kvinnor och män är att det finns en strukturell lönediskriminering av kvinnodominerade branscher. Yrken som i huvudsak innehas av kvinnor värderas systematiskt lägre än likvärdiga yrken som innehas av män, trots att yrkena kan ha ungefär samma svårighetsgrad.

Då har vi ett medlingsinstitut. Ett av Medlingsinstitutets uppdrag är att bidra till en väl fungerande lönebildning, där den konkurrensutsatta industrin sätter normen för löneökningen. Det är det som vi kallar för märket. Men myndigheten ska också verka för jämställda löner. Det är helt uppenbart att dessa mål i praktiken har kommit att stå i motsättning till varandra. Märkets normerande roll gör att löneskillnaderna mellan traditionellt kvinnodominerade yrken och traditionellt mansdominerade yrken inte bara befästs utan också ökar. Motsättningen mellan Medlingsinstitutets bägge uppdrag aktualiseras i samband med avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Medlingsinstitutet har i varje avtalsrörelse slagit fast att myndigheten inte kommer att medverka till några avtal som överstiger den löneökning som industriavtalet ger. Det har varit en tydlig signal till arbetsgivarna att de inte ens behöver förhandla om de jämställdhetssatsningar som flera kvinnodominerade fackförbund har begärt. Medlingsinstitutets tolkning av uppdraget innebär därmed en stark signal till fackförbunden att det inte är någon idé alls att prioritera strukturell utjämning av löneskillnader mellan män och kvinnor genom ändringar i relativlönerna mellan olika yrkesgrupper.

Om de strukturella löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade yrken ska kunna åtgärdas måste lönerna i de kvinnodominerade branscherna kunna öka i en mycket snabbare takt än i de mansdominerade. Det kräver en ändring av Medlingsinstitutets uppdrag.

Begreppet ”väl fungerande lönebildning” bör per definition även omfatta att man systematiskt utjämnar de strukturella löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade yrken. Det skulle knappast innebära en mer omfattande statlig styrning av lönebildningen än den nuvarande tolkningen, där industrinormens tak för alla avtal bidrar till att upprätthålla strukturella löneskillnader. Medlingsinstitutet är redan i dag en myndighet varigenom staten uttrycker en ståndpunkt.

Därför vill Vänsterpartiet att Medlingsinstitutets uppdrag ska förändras så att det tydligt framgår att industrins lönenormering inte ska tolkas så att man inte kan göra aktiva insatser för att minska de strukturella löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade yrken. Därmed yrkar jag bifall till reservation 8 som handlar om just detta.

Fru talman! Även diskriminering är, som sagt, ett hinder för rättvisa, jämlikhet och människors frihet i både vardags- och arbetsliv.

Frågan om rätt till tolktjänst i arbetslivet är helt central för dövas och hörselskadades rätt och möjlighet att leva ett liv fritt från vardagliga hinder och vara en del av arbetsmarknaden.

En förhållandevis ny dom från Arbetsdomstolen aktualiserade frågan när den nyligen slog fast att det inte var diskriminering när Södertörns högskola avbröt rekryteringen av en döv lektor, även om arbetsgivaren erkände att hen var den mest kompetenta kandidaten. Rekryteringen avbröts endast för att högskolan ansåg att kostnaden för tolk var orimlig för arbetsgivaren att bära. Konsekvensen av denna dom blir att personer med hörselnedsättning som behöver tolkning med nuvarande regler kan diskrimineras helt lagligt.

Hörselskadades Riksförbund skriver: Dagens tolktjänst har allvarliga brister. Det är ofta oklart vart man ska vända sig för att få tolk och vem som ska betala för det. Hörselskadade, döva och dövblinda kommer ofta i kläm mellan landstingets tolkcentral, Arbetsförmedlingen, arbetsgivare, utbildningsanordnare och andra parter. Detta får särskilt allvarliga konsekvenser inom arbetslivet, där det händer att arbetstagare inte kan göra sitt jobb, missar anställningar och får andra problem.

Det är just detta vi ser i den nya domen, att personer till och med kan missa möjlighet till anställning på grund av detta.

Vänsterpartiet anser därför att det bör tillsättas en ny statlig utredning om hur Sverige ska få fler behöriga teckenspråkstolkar på arbetsmarknaden. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 18.

Fru talman! Liberalerna är ett feministiskt parti. Feminismen är för oss en avgörande frihetsfråga. Jämställdhet är en självklar del i liberalismens kärna. Det handlar om att alla ska ha samma frihet att välja sitt eget liv. Människor är i första hand individer, inte ett kön, och de ska bli bedömda efter sin kompetens och inget annat. Könet ska aldrig tillåtas diktera livsvillkor, utan endast kompetens och strävsamhet ska kunna avgöra vart du är på väg här i livet.

Liberalerna har en jämställdhetshistoria som börjar i rösträttskampen för kvinnor och män. Trots stora framsteg kvarstår dock många utmaningar. Löneklyftan mellan kvinnor och män minskar gradvis, men inte tillräckligt snabbt. I dagens Sverige skiljer det ca 3 miljoner i livsinkomst mellan en genomsnittlig man och en genomsnittlig kvinna. Kvinnor tar ut tre gånger fler föräldradagar än män, traditionellt kvinnliga yrken präglas av lägre löner än traditionellt manliga yrken och kvinnor löper långt större risk att råka ut för grovt våld i det egna hemmet.

Liberalerna utgår från sådana fakta. Vi ser hur individer drabbas och erkänner strukturerna som begränsar individers friheter och möjligheter att delta fullt ut i samhället. Det gäller särskilt kvinnor, vilket uppdagades under metoo-debatten. Och vi försöker arbeta för att förändra sakernas tillstånd. Det är detta som gör Liberalerna till ett feministiskt parti.

Fru talman! Liberalerna värnar en valfrihetsbaserad välfärd och allt som öppnar upp för entreprenörskap i kvinnodominerade sektorer. Kvinnor som i dag arbetar i offentlig sektor har ofta en gedigen utbildning men får inte valuta på lönekontot för investerad tid i utbildning. Den som utbildar sig till viktiga yrken som ämneslärare, barnmorska eller förskolechef – detta är exempel på kvinnodominerade yrkesgrupper med långa akademiska utbildningar – får i dag mindre pengar under sitt yrkesliv än den som väljer att inte plugga vidare. Det ska inte vara på det sättet. Vi i Liberalerna har därför beslutat oss för att satsa på karriärtjänster i kvinnodominerade yrkesgrupper, som lärare och specialistsjuksköterskor.

Vi vill därutöver sänka den statliga inkomstskatten så att fler får behålla mer av sina hårt inarbetade löner. Våra skatter ska belöna den som utbildar sig och tar ansvar på jobbet. Det tjänar vi alla på.

Fru talman! Ingen ska behöva vara rädd för att bli utsatt för våld i hemmet eller i nära relationer. Vi vill därför allokera mer resurser till arbetet mot våld mot barn och till att fler som förföljer sin expartner ska få elektronisk fotboja. Vi vill också ge landets kvinnojourer långsiktiga och rimliga ekonomiska villkor. Det handlar om varje kvinnas rätt att känna sig trygg och om friheten att bestämma i sitt eget hem och över sin egen kropp.

Fru talman! I detta betänkande om jämställdhet och diskriminering från allmänna motionstiden finns många bra ambitioner formulerade. 92 yrkanden behandlas. Dessvärre avslås samtliga.

Jag vill i detta sammanhang framhålla Liberalernas reservationer i betänkandet. För tids vinnande kommer jag att yrka bifall endast till reservation 3 om jämställdhetspolitikens mål, styrning och organisation. Men jag står självfallet bakom samtliga våra reservationer.

Reservation 3 handlar om en av Sveriges allra största utmaningar: integrationen. Liberalerna anser att det är beklagligt att den nya målstrukturen för jämställdhetspolitiken inte är utformad på ett sätt som lyfter fram de oroväckande skillnaderna mellan könen vad gäller nyanländas etablering i det nya landet. Skillnaderna syns på i stort sett alla samhällsområden, från skola till arbetsmarknad och från föräldraskap till pensioner.

För att synliggöra jämställdhet som en prioriterad uppgift i integrationsprocessen föreslår Liberalerna ett nytt delmål under integrationen. Det handlar om förväntningar, skyldigheter och rättigheter till ett självständigt liv.

Fru talman! Sedan slutet av 1900-talet har kvinnor haft högre sjukfrånvaro än män, och skillnaden fortsätter dessvärre att öka. Fler kvinnor än män tvingas lämna arbetslivet i förtid på grund av ohälsa. Kvinnor uppger också i högre grad än män att de lider av såväl psykiska som fysiska arbetsrelaterade besvär. Att förbättra arbetsmiljön för kvinnor är en viktig del i att minska sjukfrånvaron. Därför anser vi liberaler i en av våra reservationer att ytterligare åtgärder måste vidtas.

Fru talman! Liberalerna har tidigare även påtalat att regeringens jämställdhetspolitik inte uppmärksammar företagarfrågorna i tillräcklig utsträckning. Den kritiken står vi fast vid. En jämställdhetspolitik utan företagarperspektiv riskerar att befästa könsstereotypa föreställningar där företagande och entreprenörskap förknippas med män, medan kvinnor i första hand ses som anställda. Vi ser redan i dag siffror som pekar på att 90 procent av allt riskkapital går till män och på att färre än 30 procent av alla företagare är kvinnor.

Fru talman! Det finns dock en sektor som sticker ut. Där är antalet företag som drivs av en kvinna snarare uppemot 50 procent, till skillnad från i övriga sektorer. Det handlar om välfärdssektorn. Ja, ni hörde rätt! Det är just den sektorn som Socialdemokraterna och Miljöpartiet kirurgiskt målat upp som ond och girig. Det är en sektor där möjligheten att bedriva verksamhet ska ödeläggas.

För Liberalerna är det en prioritering att öka kvinnors företagande.

Fru talman! När det gäller åldersdiskriminering förstärktes skyddet 2013, inte minst genom Alliansens och Liberalernas försorg. Det finns emellertid en rad undantag: Vid 67 års ålder förlorar man rätten att vara kvar i arbetslivet, och personer med funktionsnedsättningar förlorar sin rätt till daglig verksamhet. Vid 65 års ålder upphör också bilstödet för den som har en funktionsnedsättning och behöver bilen för att kunna arbeta. Villkoren i bank, försäkringar med mera försämras likaså.

Av de omkring 300 anmälningar om åldersdiskriminering som årligen har kommit in till Diskrimineringsombudsmannen har bara en handfull lett till åtgärder. Vi liberaler anser framför allt att mer behöver göras för att komma åt åldersdiskrimineringen. Och vi behöver en mer genomgripande utvärdering av diskrimineringslagen för att säkerställa om den får avsedd effekt. En sådan översyn skulle kunna inkludera den nuvarande modellen med en statlig diskrimineringsombudsman i kombination med mer fristående antidiskrimineringsbyråer.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag framhålla vikten av att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt och jämställt samhälle, där människors bakgrund inte ska avgöra deras framtid.

Som liberal känner jag mig extra stolt över en jämställdhetshistoria som börjar med rösträttskampen för kvinnor och män och kampen för särbeskattning. Jag är stolt över stora liberala förkämpar som Selma Lagerlöf, ”fröken Friman” eller Anna Whitlock, Kerstin Hesselgren och de mer samtida jämställdhetsministrarna Nyamko Sabuni och Maria Arnholm. Stort tack till er! Och stort tack till er som komma skall!

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 4 och 11.

Jämställdhetspolitik handlar i grund och botten om värderingar och människosyn och om att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter genom hela livet. Ingen ska diskrimineras på grund av könstillhörighet, och ingen ska ta sig rättigheter som förminskar eller kränker det motsatta könet.

Genom historien har modiga kvinnor men också män kämpat emot förtryck och orättvisor som har drabbat och fortfarande drabbar kvinnor runt om i världen. Varje dag kränks kvinnors människovärde just på grund av att de är kvinnor. Det tycks inte minst som att det sexuella förtrycket sitter djupast, oavsett var i världen vi befinner oss.

Arbetet för jämställdhet kommer aldrig att ta slut, eftersom det bottnar i värderingar och en etik som varje ny generation måste återvinna.

Fru talman! Till skillnad från en del andra politiska strömningar går inte kristdemokratisk jämställdhetspolitik ut på att allt ska vara fördelat exakt lika, eller på att människors fria val ska vara ett uttryck för strukturella förtryck. Att fritt kunna forma sitt eget liv och få respekt för sina livsval är en viktig del i ett demokratiskt och fritt samhälle. Den friheten får aldrig inskränkas med jämställdheten som täckmantel.

I jämställdhetsdebatten finns det tyvärr ibland tendenser att se grupp framför människa. Självklart finns det strukturer i vårt samhälle som bland annat missgynnar kvinnor. Och de strukturerna ska vi se, erkänna och analysera. Men när lösningarna och skuldbeläggningen blir kollektiv strider det mot den kristdemokratiska principen om det okränkbara människovärdet. Vi får inte förminska människor till att enbart representera ett visst kön, en viss ålder, en viss etnicitet eller en viss sexuell läggning. Vi är alla unika personer där könstillhörigheten utgör en del men långt ifrån allt.

Jämställdhetsfrågan får inte heller bli endast en kvinnofråga. Det finns områden där män som grupp faktiskt har en sämre utveckling än kvinnor. Det är viktigt att ta också de områdena på allvar, även om det största fokuset i jämställdhetsdebatten naturligtvis ska ligga på kvinnor. Men i skolan presterar pojkar betydligt sämre än flickor, och den skillnaden har ökat över tid. Det är ett oroväckande tecken. Bland hemlösa och missbrukare – kanske den mest sköra och utsatta gruppen i vårt samhälle – är en överväldigande majoritet män. Även bland brottsoffer som är utsatta för våld är den stora majoriteten män.

Även om jämställdhetsdebatten av naturliga skäl ofta har kvinnor och det kvinnliga perspektivet i fokus får vi inte glömma bort de delar där pojkar och män som grupp drabbas hårdare än flickor och kvinnor.

Fru talman! Bland annat av dessa anledningar är vi kristdemokrater kritiska till hur delmålet om att stoppa mäns våld mot kvinnor är formulerat. Det är olyckligt att ha ett mål som skuldbelägger män som kollektiv, vilket målbeskrivningen faktiskt gör. Man glömmer också bort de pojkar och män som faller offer för våld i en nära relation, antingen genom hederskultur eller från en manlig eller kvinnlig partner.

Vi vill därför att målet om mäns våld mot kvinnor kompletteras så att även våld i nära relationer inkluderas, liksom våld som sker i hederns namn. Om vi missar dessa delar missar vi en stor och viktig del av jämställdhetsarbetet.

Fru talman! Delmålet om att uppnå en jämn fördelning av det obetalda hemarbetet menar Kristdemokraterna är ett typexempel på ett område som politiker inte ska in och peta i. Även om målet i sig naturligtvis är lovvärt innebär det att det också blir fritt fram för politiker att föreslå åtgärder för att målet ska uppnås. Vi har redan sett hur en utredning vill öka styrningen av uttaget av föräldraförsäkringen, och jag befarar att detta bara är ett första steg.

Vi måste respektera enskilda människors och familjers egna val. Alla familjer är inte lika; livsval och livssituationer ser olika ut och kan också variera över tid i en och samma familj. Detta måste vi ha respekt för. Att med politiska medel tvinga, kvotera och förmana skapar inget bra samhälle, och det kommer alltid att vara enskilda som hamnar i kläm i ett sådant system.

Vi kristdemokrater vill detaljreglera så lite som möjligt och i så stor utsträckning som möjligt överlåta makten till enskilda och till familjer. Ibland kommer människor att göra val som vi i politikerkollektivet kanske inte gillar, men det måste vi acceptera. Och politiker ska inte in och reglera det obetalda hemarbetet – det sköter familjerna bäst själva.

Ett av de starkaste uttrycken mot jämställdhet är hedersvåldet och hedersförtrycket. Fenomenet är betydligt mer utbrett än vad många av oss kan föreställa oss. Det rör sig inte om några obskyra hushåll i några obekanta stadsdelar, utan detta är ett vanligt förekommande fenomen som både pojkar och flickor utsätts för. Det strider mot varje del av den värdegrund och den etik som vårt svenska samhälle bygger på och som det ska bygga på även framgent.

Vi har i Sverige varit för naiva i synen på hedersförtryck. Under lång tid gick det knappt att beröra ämnet utan att rasistkorten började hagla.

Många argumenterar för att man inte kan skilja på olika typer av våld utan säger att hedersförtryck är ett manligt förtryck precis som allt annat våld och att det bygger på patriarkala strukturer. Det gör sannerligen hederskulturen. Hedersförtrycket är dock en kategori för sig, där värderingen är att familjens heder står över enskilda familjemedlemmars integritet och människovärde.

Det här är värderingar som kan påverka hela samhällen och hela stadsdelar, och vi ser redan i dag hur vissa stadsdelar i våra storstadsområden är påverkade av hederskultur. Alliansen vill därför i en gemensam motion uppmärksamma denna problematik i de stadsdelar där hederstänkandet är vanligt förekommande.

Att de rödgröna partierna inte riktigt har förstått problematiken är uppenbart när man läser utskottets ställningstagande. Där förklaras hederproblematiken som sprungen ur socioekonomiska förhållanden, och där sägs att det skulle vara sociala klyftor som föder hederstänkande och hederskultur.

Det är faktiskt uppseendeväckande att de rödgröna partierna är fast i detta tänkande – som om det är Sverige som land som göder och skapar hederskulturer. Det är en skymf mot Sverige och våra värderingar att påstå något sådant. Hederskultur är en värdering som en del bär med sig till Sverige från sina hemländer och som går vidare från en generation till en annan. Det har ingenting med socioekonomiska klyftor att göra, utan det har med värderingar och människosyn att göra.

Fru talman! Sverige har kommit långt i jämställdhetsarbetet. Det ska vi vara stolta över, och vi kan tacka många modiga kvinnor genom historien.

Segern kan dock inte tas för given. Jämställdhetsfrågan måste vara levande, eftersom den har med värderingar och människosyn att göra. Politiken ska dock hålla tassarna borta från det som är upp till enskilda människor att själva besluta om. Jämställdhet får inte bli en täckmantel för att driva igenom socialistisk klåfingerpolitik. Jämställdhetsfrågan är en frihetsfråga, och det ska den också få förbli framöver.

Fru talman! Vi ligger inte jättelångt från varandra i just detta betänkande, Erik Slottner. Vi har många gemensamma ingångar, och jag blev på det stora hela väldigt glad av att höra mycket av det som sades i anförandet.

Min fråga är mer av en nyfiken karaktär. Jag nämnde i mitt eget anförande att vi har valt att inte stödja er reservation när det gäller förslaget om hedersrelaterat våld i vissa miljöer. Detta beror helt enkelt på att det enda den säger är att man ska uppmärksamma att det finns.

Jag undrar hur man har tänkt i fråga om de konkreta följdeffekterna av ett sådant uppmärksammande av att situationen finns i vissa områden till skillnad från andra. Detta är en rent och skärt nyfiken fråga.

Fru talman! Jag tycker att det är en väldigt bra fråga som Paula Bieler ställer. Den är viktig att tänka på, och det är viktigt att vara konstruktiv och komma med nya förslag på hur vi kan agera för att stoppa det tyranni som förekommer i många familjer i Sverige.

Jag tror att en viktig del i detta är samhällsorienteringen, som jag menar att vi behöver utveckla genom fler timmar och genom att få ett tydligare och mer konkret innehåll. Jag menar att hedersförtryck och hur vi ser på människor och familjer i Sverige behöver förstärkas i samhällsorienteringen och betonas mycket mer. Detta är ett konkret exempel.

Vi kristdemokrater har, liksom många andra partier, drivit på för att hedersförtryck ska få en egen brottskategori så att det inte blandas ihop med övriga våldstyper och så att vi erkänner hedersproblematiken som ett eget – jag kan säga säreget – samhällsproblem.

Jag tror också att det är viktigt att vi lyfter in det civila samhället. Civilsamhället kan stötta på olika sätt. I vissa av våra förorter där vi vet att hedersproblematiken är stor finns ett civilsamhälle som skulle kunna stötta, informera och vidareutbilda människor och familjer i hur vi ser på heder.

Detta handlar dock framför allt om en integrationspolitik som vågar ställa krav och som är tydlig med den värdegrund som vårt samhälle vilar på. Samhällsorienteringen kanske är det tydligaste exemplet, men då ska vi samtidigt veta att många av dem som utövar hedersförtryck inte omfattas av samhällsorienteringen eftersom de har bott här under väldigt lång tid. Där måste vi hitta andra ingångar.

Fru talman! Tack för svaret, Erik Slottner!

Det är bra. Jag tror säkerligen att vi efter valet kan komma att åtgärda väldigt mycket. Vi har ju lagt fram liknande förslag på alla dessa områden, från att utvidga samhällsorienteringen så att den blir mer obligatorisk och mer omfattande till sammanhållningspolitik som riktar sig även till dem som har vistats en längre tid i vårt land.

Det jag reflekterade över i just denna reservationstext och vad gäller textens fokus är att man talar om att särskilt uppmärksamma situationen som råder i vissa bostadsområden. Dessa satsningar handlar om att jobba generellt, i hela samhället. Det är själva uppmärksammandet som jag ställer mig frågande till.

I vårt grannland Danmark har man talat om särskilda lagar som ska gälla på olika sätt – man ska få olika straffsatser för olika bostadsområden. Jag tror och hoppas att detta inte är någonting som är aktuellt här från något parti.

Jag ställer mig dock frågande till att ett uppmärksammande av ett specifikt bostadsområde ska vara avgörande. Att det behövs mer åtgärder och satsningar generellt tror jag att vi är överens om. Det har, som sagt, både vi och andra under lång tid lagt förslag om av just den form som nu nämns.

Du kanske har lust att säga några mer konkreta ord just om bostadsområdena, Erik Slottner. Annars hoppas jag på fruktbara motioner och reservationer som kan vara gemensamma efter valet.

Fru talman! På samma sätt som vi säger nej till särskilda shariadomstolar och annat i olika delar av Sverige säger vi naturligtvis nej till särskilda typer av rättskipning i olika delar av Sverige oavsett vilken typ av rättskipning man vill införa. Där är vi helt överens.

Jag håller med om att det här kanske inte är det mest konkreta yrkandet eller den mest konkreta motionen. Yrkandet skulle mycket väl kunna fyllas med mer innehåll, och sådant innehåll finns ju i andra delar av våra motioner. Det ser man om man går in och läser olika utgiftsmotioner. Det här yrkandet är en del i en större motion.

Jag nämnde det civila samhället innan, och jag tror att civilsamhället kan göra mycket. Jag tror att moskéer som tar tydligt avstånd från hedersförtryck exempelvis skulle kunna göra en viktig insats i de här bostadsområdena. När vi talar om bostadsområden är det ofta hela stadsdelar vi menar. Socialtjänsten är viktig när det gäller att uppmärksamma och se barn och även vuxna som utsätts för hedersförtryck i det egna hemmet. Kan vi på något sätt utbilda lärare och fritidspersonal i att upptäcka hedersförtryck och kan vi skapa en kultur där människor som utsätts för hedersförtryck, inte minst barn och ungdomar, vågar anmäla detta till någon som barnet eller ungdomen har förtroende för i skolans värld, inom socialtjänsten eller i fritidsverksamheten kanske man på det sättet kan få fler anmälningar och därmed också upptäcka fler fall.

Det handlar om att skapa tillit och förtroende för den svenska myndighetsstrukturen och civilsamhället. Kan vi skapa det kan vi säkert komma en bit på väg i detta arbete.

Fru talman! Jag börjar med att tala om jämställdhetsområdet, och sedan kommer min partikamrat Eva-Lena Jansson att tala om diskrimineringsområdet.

Fru talman! Metoo-uppropet är den största jämställdhetsrörelsen på mycket länge. Många fick sig säkert en tankeställare gällande hur vanligt det är att flickor och kvinnor har utsatts för sexuellt ofredande och sexuellt våld. Som nyanställd eller med otrygg anställning vittnar många om att de trodde sig vara tvungna att finna sig i det. Många vittnar om en dålig arbetsmiljö, vilket är något som ingen ska tvingas att stå ut med eller tro att man ska behöva finna sig i.

Metoo-uppropet kom till Sverige när vi var rustade, för vi hade jobbat ganska länge med jämställdhet. Sverige var också rustat på så vis att vi vågade lyssna, och vi hade en feministisk regering som direkt förstod allvaret i det här och som tog det på största allvar. Därför välkomnar vi socialdemokrater att vår regering satsade mer pengar i vårändringsbudgeten på det förebyggande och kompetenshöjande arbetet mot sexuella trakasserier i arbetslivet så att Arbetsmiljöverket kan genomföra informations- och utbildningsinsatser som stöd både till arbetsgivare och till regionala skyddsombud. Skyddsombuden har en viktig roll i att stödja arbetstagarna på arbetsplatsen.

Det är också viktigt att vi tar hand om alla vittnesmål så att det inte har varit förgäves för de flickor och kvinnor som faktiskt vågat berätta trots att det har väckt många och starka känslor. Just nu är det extra bra att vi har fått en ny jämställdhetmyndighet som kan ansvara för detta och se till att saker och ting blir gjorda framöver och att man kan ta vara på de här berättelserna.

Fru talman! I det här betänkandet har allianspartierna en gemensam reservation där de bekymrar sig över kvinnors ohälsa och dåliga arbetsmiljö. Jag välkomnar att allianspartierna har vaknat upp nu, för kvinnors dåliga arbetsmiljö och sjukskrivningstal är inget nytt. De problemen fanns när Alliansen själv hade makten. Alliansens lösning var då skattesänkningar, inga större satsningar på välfärd eller arbetsmiljö och en försämrad sjukförsäkring. Alliansen tog också bort Arbetslivsinstitutet, ALI, som forskade och samlade in kunskap bland annat om kvinnors arbetsrelaterade ohälsa. Efter nedläggningen kan man tydligt se att arbetsmiljöpolitiken har varit eftersatt.

Vi socialdemokrater gör precis tvärtom. Vi satsar historiskt mycket på välfärden. Vi satsar historiskt mycket på arbetsmiljön och har en arbetsmiljöstrategi för det moderna arbetslivet 2016–2020. Vi satsar på mer resurser till Arbetsmiljöverket och en bättre sjukförsäkring, och nu i sommar öppnar vi en ny myndighet för arbetsmiljökunskap som ska arbeta med det förebyggande arbetet, minska den arbetsrelaterade ohälsan och sjukfrånvaron inte minst i kvinnodominerade yrken. Regeringen har tidigare satsat medel på forskning om kvinnodominerade yrkens arbetsmiljö och kvinnors arbetsrelaterade ohälsa.

Fru talman! Vår feministiska regering har gjort många bra saker för ett mer jämställt Sverige. Så här i slutet av mandatperioden vill jag summera lite av det politiska innehållet vad gäller jämställdhet. Jag lovar att jag inte ska läsa upp hela listan – jag har en som är mer än 25 sidor lång.

Det är historiska satsningar på välfärden. Äldreomsorg, sjukvård, såväl cancervården som förlossningsvården, skola och förskola har fått mer resurser. Förra veckan rapporterades att barngrupper minskar i storlek på förskolan, och ca 28 000 fler är anställda i skolan. 250 000 fler har fått jobb, varav ca 100 000 fler i välfärden. Det har gjort att välfärdsarbetarna har fått fler kollegor. Det finns nu fler utbildningsplatser så att man kan byta yrke eller hitta rätt yrke direkt. Vi har en ny jämställdhetsmyndighet, och en myndighet för arbetslivskunskap kommer igång i sommar.

Vi har infört två nya delmål: jämlik hälsa och jämlik utbildning. Vi har årliga satsningar på kvinnojourer. Vi satsar på kunskap och utbildning för att kunna bemöta flickor och kvinnor som utsatts för sexuellt våld och våld i nära relationer. Det har också gjorts en överenskommelse mellan SKL och Kommunal om heltid, och det arbetet är påbörjat. Vi satsar på lönekartläggningar varje år och för fler företag. Bostadsbidrag har höjts. Vi har tagit bort vårdnadsbidraget och stupstocken i sjukförsäkringen, höjt barnbidraget och underhållsbidraget, höjt och förbättrat A-kassan, fortsatt arbetet för en mer jämställd föräldraförsäkring och tagit bort pensionärsskatten för väldigt många pensionärer. Ganska snart kommer vi också att få en ny samtyckeslag. Listan kan göras än längre, men för tids vinnande slutar jag där.

Allt det här görs inte av sig självt, utan det handlar om socialdemokratisk jämställdhets- och välfärdspolitik och att vi är tydligare när vi budgeterar och tittar på hur vi inom alla politikområden fördelar pengarna på ett mer rättvist, jämlikt och jämställt sätt än vad tidigare regeringar har gjort.

Trots att vi har gjort många bra saker finns det mer att göra. Vi vet nämligen att kvinnor inte får hela lönen utan förlorar ca 3,6 miljoner under sitt arbetsliv. Vi vet att heltid är norm för män men inte för kvinnor. Vi vet att arbetskläder för män är en självklarhet men att det inte är det för kvinnor. Vi vet att kvinnorna fortfarande står för det mesta av det obetalda arbetet när man har bildat familj. Samtidigt vet vi att kvinnor utbildar sig mer än män men att det inte syns i kvinnors plånbok.

Det handlar också om klass och kön. Enligt LO:s senaste jämställdhetsbarometer har bara fyra av tio kvinnor tillsvidareanställning på heltid. 25 procent av LO-kvinnorna har tidsbegränsade anställningar. 50 procent av LO-kvinnorna har deltid. 58 procent av kvinnorna har otrygga anställningar, det vill säga är anställda kanske för en dag eller några timmar. Pratar man klass och kön är skillnaderna stora: Makteliten tjänar 55 gånger mer än en industriarbetare och 60 gånger mer än en undersköterska. Det finns alltså mycket kvar att göra, både politiskt och för arbetsmarknadens parter.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor måste upphöra. Flickor och kvinnor ska inte bli utsatta för så kallat hedersrelaterat våld eller förtryck. Här behövs mer kunskap och att allt fler agerar, såväl i skolan och på arbetsplatsen som grannar emellan. Vi välkomnar att regeringen har gett Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att erbjuda utbildnings- och kunskapsstöd gällande bland annat hedersrelaterat våld och förtryck till både lärare och ansvariga vid högskolor och universitet.

Fru talman! När 250 000 fler har ett jobb får vi mer skatteintäkter att satsa på välfärden, vilket är bra för alla. När ca 100 000 fler arbetar i välfärden blir arbetsmiljön bättre för väldigt många kvinnor. När över 5 miljoner människor i Sverige går till jobbet skapas framtidstro och möjlighet för människor att försörja sig samt vara en god förebild för sina barn. Det är så vi bygger ett starkt Sverige.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

Fru talman! Den offentliga sektorn är en stor arbetsgivare för framför allt kvinnor, och där är det politiken som är arbetsgivaren. Man kan ju prata om jämställda löner, men i praktiken ser det inte alltid lika bra ut där exempelvis Socialdemokraterna styr. Det måste ju vara en nagel i ögat på Socialdemokraterna och Vänstern att M-styrda Solna har de mest jämställda lönerna i Sverige när det gäller kommunalanställda. I Täby tjänar kvinnorna mer, och även det är en moderatstyrd och alliansstyrd kommun.

Min enkla fråga är egentligen en inbjudan. Jag skulle gärna vilja bjuda ut Socialdemokraterna på ett studiebesök till Solna för att se hur man arbetar med jämställdhet på riktigt.

Fru talman! Ja, det är alltid trevligt att komma ut och titta på olika kommuner och deras jämställdhetsarbete.

Precis som jag sa i mitt anförande får många kvinnor varken heltid, arbetskläder eller en rättvis lön. Ofta får de även otrygga anställningar. Men oavsett vem som styr kommunerna finns det en viss benägenhet till lägre löner bara för att det gäller kvinnodominerade yrken. Det finns dock goda exempel också: Jag fick i förra veckan höra från någon av mina partikamrater att man i kommunen Bollebygd, som hör till mitt partidistrikt, genom sina lönekartläggningar varje år sett att kvinnodominerade yrken som undersköterskor, förskollärare och barnskötare var underbetalda. Nu gör man en korrigering, och dessa tre yrkesgrupper får ett ganska stort lönepåslag. Det är så man kan jobba med politiska styrmedel, som vi har gjort här.

Det är också så att SKL har fått ett uppdrag när det gäller detta med heltid, vilket är oerhört viktigt. I vissa kommuner – jag kan titta på min egen hemkommun, Borås stad – har man jobbat jättelänge med heltid som en rättighet. Men vem är det som har motverkat detta i Borås stad? Jo, det är dina partikamrater, Erik Andersson. Det är Moderaterna och Alliansen. De gick med på det en gång, för två yrkesgrupper, men inte fler. När det gäller vem som styr går det alltså inte att säga att det bara är Moderaterna som vill att det ska bli bra. Jag har erfarenheter av något helt annat.

Fru talman! Jag ställde en enkel fråga: Är Ann-Christin Ahlberg intresserad av att komma ut på ett studiebesök för att se hur man arbetar med jämställda löner på riktigt? Nu råkar det ju faktiskt vara så att det är Solna som är den mest jämställda kommunen. Sedan kan du skylla ifrån dig hur mycket du vill, Ann-Christin Ahlberg, och tala om ditten och datten – i Solna har vi ett konkret exempel. Följ gärna med mig ut dit, så ska vi se hur man arbetar med jämställdhet på riktigt! Svårare än så är det inte, fru talman.

Fru talman! Jag vet inte om det var jag som var otydlig, Erik Andersson, men mitt svar i den förra repliken var att jag tycker att det är trevligt att komma ut på studiebesök. Därmed tyckte jag att jag tackade ja till att få se hur man jobbar med jämställda löner just i er kommun.

Jag vågar dock påstå att jag har ganska stor erfarenhet av hur man kan jobba med jämställda löner – och hur man måste jobba med jämställda löner. En sådan sak när det gäller en kommun, när vi nu talar om den offentliga sektorn, är att man politiskt måste våga sätta ned foten och i löneutrymmet lägga en extra pott just för att se till att de kvinnodominerade yrkena faktiskt blir upphöjda till sitt rätta värde.

Det handlar också om att göra olika arbetsvärderingar, så att man ser vem det egentligen är som får den rätta lönen. Har man satt rätt lön utifrån den kompetens och svårighetsgrad som yrket eller arbetsuppgiften innebär? Så ser det nämligen inte ut, utan lönen har ofta satts utifrån mannen som norm som försörjare. Det ligger kvar sedan gamla tider, men så ser sanningen inte ut. Det finns i dag fler kvinnor som är ensamstående och försörjer sin egen familj än det finns män som gör det.

Här handlar det alltså om att faktiskt lyfta alla yrken, oavsett om de finns i den offentliga eller den privata sektorn, så att kvinnor får det rätta värdet på arbetsmarknaden.

Fru talman! Det finns mycket man skulle kunna säga. Det finns både saker jag håller med om och saker jag inte riktigt håller med om, men jag begärde ordet när den så kallade stupstocken nämndes.

Jag har ju förmånen att sitta även i socialförsäkringsutskottet och jobbar lite med de frågorna, och det har varit mycket diskussioner fram och tillbaka. Det system vi hade tidigare var definitivt inte optimalt, men det system vi har nu är knappast bättre. Det var inte alls särskilt länge sedan man avslöjade exempelvis att handläggare får högre lön ju fler avslag de gör och så vidare. Detta bottnar i de signaler och sparkrav som regeringen har skickat ut.

Jag noterade att det i anförandet var mycket som lyftes fram och som det kanske är lite felaktigt av regeringen att ta åt sig äran för; det är utredningar som har varit på gång länge, och det är förslag som trots allt ska igenom den här kammaren. De signaler regeringen skickar ut står dock för regeringen; där har vi ingen påverkan. Faktum kvarstår att det är betydligt fler som blir av med sin sjukersättning nu än det var när det fanns en bortre tidsgräns.

Jag har en lite mer konstruktiv fråga. Vi vet ju alla att det är kvinnor som i större utsträckning drabbas av det här. Det är därför som vi har lyft upp det som en jämställdhetsfråga. När kommer det en ordentlig översyn av helheten? Finns det några inspel i hur man ska se över exempelvis försäkringssystemet där det inte är luddiga incitament som skickas från Regeringskansliet som avgör resultatet? Tänker man se över lagstiftningen som helhet och möjliggöra för ett system där personer inte faller mellan stolarna? Det kan finnas tidsgränser, men tidsgränser som kan hjälpa personer in i nya system, i nästa steg där man behöver hjälp på annat sätt än bara sjukpenning.

Fru talman! Den förra regeringen ändrade ju i sjukförsäkringen så att den blev försämrad. Det infördes en stupstock och mer därtill.

När det gäller att det ska bli en bättre sjukförsäkring än i dag kämpar jag, precis som Paula Bieler, för att människor inte ska hamna mellan stolarna, vilket inte är okej.

Förra veckan fick generaldirektören avgå från Försäkringskassan, och det ska komma dit en ny person. Man hänvisar hela tiden till domar. Jag tycker att det är olyckligt om man bara tittar på domar. Man måste se den enskilda personen och den enskilda människan. Det är faktiskt den som drabbas.

Sjukförsäkringen syftar till att den ska vara bra för den som är sjuk och behöver en försäkring tills man har tillfrisknat, fått en rehabilitering eller en operation.

Det som är oerhört viktigt är att man jobbar förebyggande mot arbetsohälsa och med en god arbetsmiljö så att man slipper att bli sjuk. De stora grupperna är de kvinnodominerade yrkena. Det är där folk faktiskt blir sjuka och de stora sjuktalen finns. Det är därför som det är så oerhört viktigt att satsa på välfärden så att det blir fler som jobbar där. Då blir det en bättre arbetsmiljö för dessa kvinnor.

Sedan måste också den andra välfärdssektorn hänga med så att kvinnor känner att de kan gå lugnt och tryggt till jobbet och ha en bra arbetsdag.

Fru talman! Tack för det svaret, Ann-Christin, även om det inte var något direkt svar på det som jag frågade.

Vi har tillskjutit resurser till arbetsmiljö och till fler heltidsanställningar, något som Socialdemokraterna har velat lagstifta om men inte skjutit till resurser för. Det är bra att man satsar på det området, men det finns mycket mer att göra. Vi har många förslag på hur man kan förbättra arbetsmiljön inom framför allt offentlig sektor som vi vet är kvinnodominerad. Det gäller framför allt vård- och omsorgssektorn. Förslagen innebär att man ska se över regelverk kring delade turer, heltid, deltid och så vidare.

Men jag frågade specifikt om sjukförsäkringen. De flesta har nog noterat att generaldirektören fick gå. Det är valår och valrörelse, så man skyller gärna ifrån sig på bondeoffer. Det är regeringen som har skickat signaler om att man behöver spara, det är ett faktum. Det är också ett faktum att det är fler personer som blir utförsäkrade nu än vad det var när det fanns en bortre tidsgräns. Antalet har ökat.

Tidsgränsen som sådan var inte optimal eftersom det inte fanns något mellansteg. Det fanns inget bra system för vad som hände när någon hade nått tidsgränsen. Jag undrar vad man ser över. Vad vill man ha för system? Vill man ha kvar ingen gräns alls, så att människor eventuellt kan fastna i sjukförsäkringssystemet i all evighet? Det hjälper ju inte.

Jag var sjukskriven ett tag på grund av stressfaktorer. Det är en av de vanliga faktorerna för just sjukskrivna kvinnor. Problematiken ligger i de konstiga avslag som har gjorts och i regelverket. Det är nog många som går tillbaka till arbetet för tidigt därför att man inte vet vad som händer. Man vet inte heller hur systemet ska hjälpa en att komma tillbaka. Det är där som problematiken ligger.

Vi har förslag som vi jobbar på och som vi presenterar delar av. Jag undrar hur Socialdemokraterna ser på hur man ska se till att personer inte faller mellan stolarna eller fastnar i ett system utan hjälp tillbaka.

Fru talman! Det som är absolut viktigast för att kvinnor inte ska hamna i en lång eller en kort sjukskrivning är ju att man satsar på sjysta arbetsvillkor så lika männens som möjligt och att det finns bra och funktionella arbetskläder som är avpassade för den arbetsuppgift som utförs. Det är ingen självklarhet för kvinnor. Man bör också se över hur det är med stressen, pressen och raster på arbetsplatsen.

Det är ganska många som jobbar deltid som hoppar över rasterna för att kunna gå hem en halvtimme tidigare, vilket kan få förödande konsekvenser. Det fungerar i en eller två veckor eller en månad. Men vi vet att om man inte återhämtar sig på längre sikt kommer man förr eller senare att hamna i en sjukfälla.

Den förra regeringen drog in den forskning som fanns om varför kvinnor blir sjuka. Det fanns också en samlad kunskap på det området. Det gjorde ju inte saken bättre, snarare tvärtom. Om vi hade haft kvar den kunskapen i åtta år – nu hade det till och med varit i tolv år – kanske vi hade vetat exakt vad vi skulle göra för att göra rätt saker och minska sjukskrivningstalen. Den enskilde personen skulle kanske då inte ha blivit drabbad av sjukdom eller ekonomiskt bortfall.

Med satsningar på heltid, arbetsmiljö och arbetslivsforskning kommer vi nog långt. Man bör också dela mer både på föräldraledigheten och på det obetalda hemarbetet. Då kommer vi en bra bit på väg.

Fru talman! Ann-Christin Ahlberg tog upp detta med kvinnligt dominerade arbetsplatser i sitt anförande. Det som under den här mandatperioden verkligen har stått i skottgluggen har ju varit det kvinnligt dominerade företagandet. Det nämnde inte Ann-Christin särskilt mycket om i sitt anförande, och det kan jag verkligen förstå.

Retoriken från vänsterpartierna har varit bedrövlig om hur man ser på det kvinnligt dominerade företagandet både inom hushållsnära tjänster och inom välfärdssektorn. Företagandet inom dessa sektorer har minskat under mandatperioden, eller snarare har ökningen avtagit. Crescendot kom verkligen med Ilmar Reepalus utredning om vinstförbud för de företag som agerar inom välfärdssektorn. Vi har också sett att RUT-avdraget har försämrats under mandatperioden.

Då vill jag ställa frågan till Ann-Christin Ahlberg: Hur ökar det jämställdheten att beröva möjligheterna till företagande inom välfärdssektorn? Hur förbättrar det jämställdheten att försvåra för företagande vad gäller den hushållsnära sektorn?

Ann-Christin Ahlberg lyfte också att mäns våld mot kvinnor måste upphöra, och där är vi helt överens. Jag vill ändå ställa frågan om Ann-Christin Ahlberg och Socialdemokraterna skulle kunna tänka sig ett mer inkluderande begrepp för våld i nära relationer och inte bara prata om mäns våld mot kvinnor? I det begreppet osynliggör man det våld som sker mot män och kvinnor i samkönade relationer. Det osynliggör också det våld som män utsätts för av en kvinnlig partner.

Om man skulle få ett mer inkluderande begrepp och tala om att våld i nära relationer ska upphöra, då inkluderas både män och kvinnor samtidigt som det också kan täcka in det hedersrelaterade förtrycket.

Jag vill fråga hur Ann-Christin Ahlberg ser på detta.

Fru talman! Vi socialdemokrater är väldigt tydliga i frågan om vinster i välfärden. Vi tycker att våra gemensamma skatteintäkter ska gå till vård, skola och omsorg och till det som vi har gemensamt, inte till några stora företag som placerar sina stora vinster på någon konstig ö som jag inte kan uttala namnet på. Det är ju inte så många av de större företagen som drivs av kvinnor, utan det gäller mer de små företagen.

Som det också står i vårt betänkande ingår det i delmålet om ekonomiskt jämställdhet att det ska vara samma möjligheter att driva företag som kan växa och generera inkomst. I regeringens nationella strategi för hållbar regional tillväxt och attraktionskraft för 2015–2020 lyfter man ju fram att man vill göra fortsatta insatser för att främja kvinnors företagande. I budgetpropositionen för 2018 gjorde vi också särskilda insatser för utrikesfödda kvinnor och deras möjlighet till ett eget företag.

Detta tycker jag inte är att göra ingenting. På grund av tidsbrist hann jag inte ta upp det här i mitt anförande, så det var bra att vi kunde tala om det i replikskiftet.

Fru talman! Här fortsätter Socialdemokraterna genom Ann-Christin Ahlberg att göda och sprida myten om att de företag som finns inom välfärdssektorn skulle vara några stora jättar som flyttar pengar till öar med namn som inte kan uttalas. Detta är en mycket marginell företeelse i svensk välfärd.

Det är de små företagen som kvinnor driver och som Ann-Christin Ahlberg nämner i replikskiftet som regeringen nu vill lägga ett vinstförbud för. Den utredning och det förslag som har lagts fram handlar ju inte om en begränsning av vinstuttag; det handlar i praktiken om ett vinstförbud. Det kommer inte att vara möjligt att driva små företag så länge man inte har ett stort ägande i fastigheter och annat.

För väldigt många kvinnor som i dag driver små och uppskattade välfärdsföretag kommer det inte att vara möjligt att göra det i framtiden. De kommer att få lägga ned om propositionen går igenom. Era egna ministrar har dock sagt att den inte kommer att göra det. Därmed finns inget hot, har ni sagt. Propositionen är i alla fall ett hot mot de små välfärdsföretagen. Det måste regeringen och dess partier veta om.

Det är en grej vad målen säger. Det viktiga är ändå vad man gör för att uppnå målen, alltså den praktiska politiken. Det hjälper inte att ha ett mål om att det kvinnliga företagandet ska öka om man sedan bedriver en politik som gör att kvinnors företagande minskar. Det är väl ändå den praktiska politiken som är det viktiga och som spelar roll, inte vilka mål som Socialdemokraterna och Miljöpartiet har satt upp i ett betänkande?

Fru talman! Det är kanske inte okänt för de flesta att Kristdemokraterna och Socialdemokraterna inte alltid delar samma värderingar och ideologi. Vi socialdemokrater står upp för att små företag ska ha en chans att blomstra. Vi vill även att de ska konkurrera på lika villkor. Vi har gjort många satsningar på detta.

När jag möter många kvinnor som vill starta företag eller som håller på att starta företag pratar de med mig om att det inte finns barnomsorg efter kanske kl. 18 eller att man inte kan hämta sitt barn kl. 21 för då är det nattis. Sådana praktiska saker är oerhört viktiga för kvinnor för att de fullt ut ska kunna engagera sig i sitt företag och sin bransch.

På samma sätt är det om man har någon äldre eller en person som behöver lite omsorg. Då är det oerhört viktigt att de tjänster man får från välfärdssektorn är av mycket hög och god kvalitet, och att detta är tillgängligt för alla. Det är på så vis kvinnor får en chans, eftersom de fortfarande tar huvudansvar för hem och familj oavsett om de har ett eget företag eller håller på att starta ett. Detta nämner Kristdemokraterna över huvud taget inte. Det gör dock vi. Välfärden ger kvinnor möjlighet att både förvärvsarbeta och starta egna företag. Samtidigt måste vi skapa förutsättningar för kvinnor att våga starta företag, vilket vi har gjort i målet och i den nationella strategin.

Fru talman! Det är lätt att tro att utvecklingen alltid går framåt och att målet oundvikligen är jämställdhet i världen och i Sverige. Några kanske tänker att vi i Sverige redan har uppnått jämställdhet och att Sverige alltid kommer att vara i framkant på detta område. Det tas gärna för givet – lite som vi kanske kan tänka att Sverige alltid ska vara i världstoppen när det gäller miljöomställningen, oavsett vilka partier som får bestämma.

Fru talman! Så är dock inte fallet. Det märker vi när vi lyssnar på denna kammardebatt och de förslag, eller snarare brist på förslag, som kommer från flera borgerliga partier och från Sverigedemokraterna. Vi ser det även när vi blickar ut i världen i en tid när kalla vindar blåser. Idéer som vi tog för givna – varje människas lika värde, mänskliga rättigheter, asylrätten och varje kvinnas rätt att råda över och bestämma över sin egen kropp – ifrågasätts och inskränks i inte bara diktaturer utan även det som brukar kallas liberala demokratier.

Sverige står då ändå upp och tar ytterligare steg mot jämställdhet. I Sverige finns världens första feministiska regering. Det är inte en slump, fru talman, att det sammanfaller med den första regering som Miljöpartiet är med och bildar.

När Donald Trump drar in biståndet för tusentals kvinnor och deras möjlighet att råda över sina graviditeter och sin fertilitet mobiliserar den svenska feministiska regeringen som en av de främsta givarna globalt sett till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Initiativet She Decides har varit otroligt viktigt för att täcka upp för det hål som USA har skapat globalt när man dragit undan sitt stöd.

Det svenska kärnstödet till FN:s befolkningsfond har under 2014 och 2015 uppskattningsvis förhindrat över 200 000 osäkra aborter, och 1,6 miljoner människor i världen har genom detta bidrag fått tillgång till preventivmedel. Här gör Sverige skillnad för kvinnor på liv och död.

Mer än någonsin satsar regeringen på kvinnors och flickors mänskliga rättigheter genom det humanitära stöd som ges i biståndet. En ny strategi i biståndet har lett till en 35-procentig ökning av stödet till kvinnoorganisationer inom ramen för utvecklingssamarbetet.

Fru talman! Världen har nu haft ett land med en feministisk regering i snart fyra år. Det är verkligen ingen självklarhet. Det är inte självklart att Sverige har en feministisk regering, och de reformer som genomförs är inte okontroversiella.

Se bara på vårdnadsbidraget! Det är ett bidrag som har lett till att framför allt lågutbildade och nyanlända kvinnor har låsts in i hemmet med inkomster som inte går att leva på, utan man är beroende av en partners inkomst. Det här är ett bidrag som Moderaterna in i det sista har försvarat. Jag måste fråga, fru talman, om Moderaterna står kvar vid denna linje. Moderaterna är ju emot bidrag i alla andra sammanhang och vill uppmuntra människor att arbeta. Försvarar Moderaterna fortfarande vårdnadsbidraget?

Föräldraförsäkringen är ett annat område där vi gång på gång har fått strida för de små steg mot jämställdhet som trots allt har tagits. Den tredje reserverade månaden i föräldraförsäkringen – den så kallade tredje pappamånaden – fick knappt stöd, tack vare Liberalerna. De har visserligen en mycket stolt feministisk historia. Det vill jag ändå ge Said Abdu kredd för. Men vad ser vi framöver?

Kommer Liberalerna att stå fast vid målet om att individen ska stå i centrum även i familjepolitiken? Dagens system, där bara tre månader är individuella, har i stället kollektivet, familjen, i centrum. Då blir det inte den individuella kvinnans beslut, utan det blir ett kollektivt beslut då den individuella kvinnan på grund av de strukturer som vi gemensamt med Liberalerna ser i samhället blir den som tar ut den absoluta majoriteten av föräldradagarna.

Detta får konsekvenser på arbetsmarknaden, och det får konsekvenser för pensionerna. Att få ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen är en av de viktigaste reformerna för att uppnå jämställdhet i Sverige. Miljöpartiet vill se en tredelning. Vi vill gå vidare med förslag som en statlig utredning har presenterat. Men det saknas, fru talman, stöd i den här kammaren i dag.

Om 20 dagar debatterar vi ett annat förslag, som Miljöpartiet stridit för i över tio års tid. Det gäller en samtyckeslag, en lag som säger att gränsen mellan våldtäkt och frivilligt sex går vid just frivillighet. Tänk att lagen inte ser ut så i dag! Parti efter parti har anslutit sig till den här linjen. Det kommer sannolikt att råda enighet när lagen klubbas igenom. Men det hade inte blivit så om vi som ville jämställdhet hade gett upp.

Fru talman! Ibland handlar oenigheten på jämställdhetsområdet inte om att någon är för jämställdhet eller för vissa förslag och att andra är emot. På vissa områden handlar det i stället om prioriteringar. Var lägger vi pengarna? Hur mycket är vi beredda att satsa?

De flesta av oss är överens om att kvinnojourerna gör ett mycket viktigt arbete för dem som utsätts för våld. Men satsningarna har ökat dramatiskt med den här regeringen. Den tioåriga nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor, som även omfattar hedersrelaterat våld och förtryck, våld i nära relationer, oavsett förövare och offer, samt prostitution och människohandel, innebär satsningar på 1,3 miljarder kronor. Den flyttar fokus på ett sätt som vi aldrig har sett tidigare. Moderaterna verkar tycka att skillnaden ska göras när det redan är för sent, det vill säga i rättsväsendet. Vi flyttar fokus till att förebygga att det sker.

Jag säger inte att det finns en motsättning, för vi gör också historiska satsningar på polisen. Moderaterna nöjer sig dock med att säga att det är där man löser problemet. Men då har ju redan människor blivit utsatta. Vi måste arbeta långt tidigare, med sex- och samlevnadsundervisning i skolan och utbildningsinsatser för de yrkesgrupper som träffar utsatta. Vi måste arbeta mot destruktiva maskulinitetsnormer.

Jag har lyssnat på Moderaterna. Jag har lyssnat på Liberalerna. Jag har lyssnat på Kristdemokraterna. De har alla talat om vikten av jämställdhet. Men konkreta förslag hör jag faktiskt bara på ett område, nämligen arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Det är ett mycket viktigt område. Men låt oss inte reducera jämställdhetspolitiken till bara det.

Vad gäller arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck har regeringen tagit stora steg framåt. Utöver den tioåriga nationella strategins 1,3 miljarder har vi satsat 100 miljoner på insatser specifikt mot hedersrelaterat våld och förtryck. Vi har tillsatt en utredning som har i uppdrag att föreslå en lagändring som mitt parti och många andra har drivit i flera år, nämligen en straffskärpningsgrund för brott i hederns namn. Vi har jämställt straffen för könsstympning med dem för våldtäkt, för det var inte rimligt att det bara var några veckors fängelsestraff som minimum. Vi satsar också på att öka kunskapen, även nationellt, men framför allt där den betyder som mest: hos varje människa som möter en utsatt ute i kommunerna. Det ska ske till exempel genom att alla socialsekreterare i sin grundutbildning ska få grundläggande kunskaper om de här frågorna.

Fru talman! Jag har redan dragit över min talartid. Det finns mycket mer att säga om regeringens satsningar inom hälso- och sjukvården och mot den psykiska ohälsan, om den viktiga och centrala jämställdhetsintegreringen, om jämställdhetsbudgeteringen som nu går på export med mera, men innan ni alla tröttnar får jag avsluta genom att yrka bifall till förslaget i arbetsmarknadsutskottets betänkande.

(Applåder)

Fru talman! Ja, det finns sannerligen mycket att säga. Det här var inte ett anförande där jag höll med om så jättemycket. Jag höll absolut med om vissa delar, självklart. Men det fanns också saker att reagera på. Till exempel tar man åt sig äran för utredningar som har startats av andra. Det är bra att man skärper straffen, exempelvis för sex med barn. Från början ville man inte ens ha fängelsestraff. Det är bra att det på många olika sätt går åt rätt håll, även när det gäller sexualbrott och så vidare.

Jag begärde dock såklart replik för att det talades om vårdnadsbidrag och föräldraförsäkring. Moderaterna kanske inte vill försvara vårdnadsbidraget. Jag har inga problem med att göra det. Varje familj är unik. Varje barn är unikt. Vissa känner att de inte vill eller har möjlighet att skola in sina barn direkt utan kanske behöver göra det under en längre tid och utnyttja en längre tid än den som finns genom föräldrapenningen. Vi menar att man inte ska behöva riskera jobbet på köpet om man gör så.

Summan är väldigt låg. Det håller jag med om. Då kanske den snarare borde höjas, så att det blir möjligt att stanna hemma med barnet längre och inte skola in det enligt den mall som passar för alla andra. Man ska inte trilla alltför långt bak ekonomiskt bara för att man behöver göra på det sättet.

När det gäller föräldraförsäkringen är det samma sak. Vi är varken individer eller kollektiv i en större bemärkelse. Men de flesta av oss är en del av en större familj. Framför allt när man skaffar barn har man förhoppningsvis en partner som man kan diskutera med. Föräldraförsäkringen är redan individuell. Alla har olika situationer. För mig är det självklart att en äkta jämställdhet bygger på frivillighet och valfrihet. Valfrihet får man aldrig om man försöker tvinga in alla i samma mall. Varför är ni så fixerade vid att räkna kvinnor och män och bestämma att alla ska agera precis lika? Varför låter ni inte folk få välja själva?

Fru talman! Nej, det verkar inte som att Moderaterna vill försvara vårdnadsbidraget här i dag. Jag hoppas att det beror på att de har lämnat den tanken. Vårdnadsbidraget har faktiskt visat sig vara en katastrof ur ett jämställdhetsperspektiv, ur ett integrationsperspektiv, ur ett språkinlärningsperspektiv och för barnen. Det har visat sig ha konsekvenser för kvinnorna, som blivit inlåsta i hemmet under mycket lång tid med en mycket låg inkomst som dessutom inte varit pensionsgrundande.

Faktum är att vi i Sverige har en av de mest generösa föräldraförsäkringarna. Det tycker jag att vi ska vara stolta över. Men att uppmuntra till ett system där kvinnor helt tappar kontakten med arbetsmarknaden under många års tid till en mycket liten ersättning är något som jag inte kan förstå att Moderaterna kan försvara.

Ni i Sverigedemokraterna har däremot i grunden en helt annan syn på jämställdhet och på män och kvinnor. Det är en syn som går ut på att det inte är några problem om vi har ett strukturellt ojämställt samhälle där kvinnor är hemma. Att ni försvarar detta förvånar mig inte. Men det är ju där vi verkligen skiljer oss åt. Miljöpartiet är ett feministiskt parti som vill motverka strukturer som missgynnar kvinnor. Sverigedemokraterna vill inte det. Man vill inte se de här strukturerna utan tror att det är en slump att kvinnor i stor utsträckning frivilligt väljer att bli fattigare. Det är dock inte fallet.

(Applåder)

Fru talman! Annika Hirvonen Falk har fel om vår politik. Jag tror inte att det är en slump att man gör olika val. Jag tror att det finns många olika anledningar till det. Jag tror inte heller att det är en slump att sjuktalen ökar för kvinnor som inte får vara hemma med barn i den utsträckning de vill, även enligt internationell forskning och så vidare. Jag tror inte att det är en slump att man på många håll ofta gör mer traditionella val ju bättre ekonomi man har. Men jag tror att det viktiga är att möjliggöra valen.

Skillnaderna mellan våra två partier är att mitt parti har tilltro till att vuxna människor kan göra val för sitt eget liv. Vi anser att de också ska få möjlighet att göra de valen. Jag vill satsa på utbildning. Jag vill satsa på information, gärna tidigt i åldrarna och i skolan. Låt människor möta olika delar av arbetslivet för att kunna se vilken bransch de vill jobba i! Ha mer undervisning i sex och samlevnad och i privatekonomi!

Möjliggör för oss att göra individuella val. Men tro inte att politiker är de som ska bestämma hur vi gör våra val. Tro inte att vi i den här kammaren vet bättre än personer som lever i vårt land vad som passar dem bäst, vad de mår bäst av och vilka prioriteringar de vill göra.

Det är det som skiljer våra partier åt. Jag vill möjliggöra för individer att bli det bästa de kan bli och att de känner sig trygga i att deras val respekteras. Jag satsar på att deras val ska få bra följdeffekter. Man ska inte få väldigt små ekonomiska förutsättningar om man gör traditionella val och råkar vara kvinna, utan man ska kunna värdesätta allt i livet.

Det kvinnliga såväl som det manliga, om man nu vill använda de etiketterna, värderas högt. Det är det som skiljer våra partier åt. Jag är inte rädd för olikheter. Men jag vill att olikheter inte ska leda till att man får drastiskt sämre villkor om man är kvinna än om man är man.

Fru talman! Det är inte ett individuellt val när mediokra män rekryteras till bolagsstyrelser på bekostnad av mer kompetenta kvinnor. Det är inte individuella val när kvinnodominerade yrken lönesätts lägre än mansdominerade yrken.

Där är inte individuella val när arbetsgivaren skakar på huvudet och undrar: Vad är det här för en man som vill ta huvudansvaret för barn och familj? Det är inte individuella val när jag löneförhandlar och får ett lägre erbjudande för att det statistiskt sett ser ut så att kvinnor är föräldralediga och vabbar mer än män.

Det är strukturella problem som vi politiker har ett ansvar för att lösa. Jag vill ha ett jämställt samhälle där kvinnor och män, flickor och pojkar, får samma möjligheter att forma samhället och sina egna liv. Det vill inte Sverigedemokraterna.

(Applåder)

(forts. § 16)

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget och avslag på reservationerna.

Jag vill börja med att beklaga att inte samtliga debatter i riksdagen teckentolkas, särskilt den här eftersom vi i dag talar om diskriminering och tillgänglighet.

Alla som kan jobba ska jobba – kvinnor och män, med eller utan funktionsnedsättning, födda i eller utanför Sverige. Därför är det viktigt att få bort diskriminerande strukturer och öka tillgängligheten.

Att skyddas mot diskriminering är en mänsklig rättighet och inte en förhandlingsbar förmån. Enligt FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna är alla människor fria och lika i värde och rättigheter. Utskottet anser att det är självklart att det ska bedrivas ett kontinuerligt arbete med att förebygga diskriminering i alla dess former.

Ett effektivt arbete mot rasism och hatbrott är en förutsättning för att nå målet om ett samhälle fritt från diskriminering. Genom att motverka rasism och liknande former av fientlighet förebygger man även risken för att personer missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan på grund av till exempel etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning, ålder eller könsidentitet.

Vi som står för alla människors lika värde måste göra allt för att värna ett demokratiskt och inkluderande samhälle, fritt från hat och intolerans. Allt förebyggande arbete för att motverka rasism och polarisering i samhället är av största vikt. Det visar inte minst demonstrationerna i Ludvika och Boden i går, där anständiga människor demonstrerade mot nazister och deras framfart.

Jag vill upprepa det som sagts i tidigare debatter: Utskottet anser att hatbrott på religiös grund mot judar, muslimer, kristna och personer med annan trosuppfattning eller icke-tro måste tas på största allvar. I ett demokratiskt samhälle måste det råda nolltolerans mot alla former av hot och hat.

Fru talman! Det finns ett antal yrkanden på området diskriminering, och jag tänkte nämna några ställningstaganden från utskottets sida.

Angående den nu gällande hbtq-strategin hänvisar vi i utskottet till regeringens fortsatta arbete för att säkerställa hbtq-personers fulla åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. För närvarande bereder konstitutionsutskottet regeringens proposition om ett utvidgat straffrättsligt skydd för transpersoner. Regeringens beredning av betänkandet Transpersoner i Sverige – Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor fortgår, och vi ser fram emot kommande resultat.

När det gäller det europeiska samarbetet och kommissionens förslag till direktiv om genomförande av principen om likabehandling av personer oavsett religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, det så kallade antidiskrimineringsdirektivet, har regeringen vid upprepade tillfällen redovisat för utskottet att man verkar för ett antagande av direktivet. Men det krävs som sagt enhällighet i EU, och som säkert alla partier i riksdagen känner till är det andra länders regeringar som hindrar att direktivet antas.

Fru talman! En grupp som upplever bristande tillgänglighet och diskriminering är döva och teckenspråkiga. Den senaste veckan har jag i mejl, i brev, i sociala medier och i direkta möten kunnat ta del av berättelser om arbetsgivare som väljer att inte anställa den som har bäst kompetens på grund av att personen är döv eller teckenspråkig. Det är berättelser om hur svårt det kan vara att få teckentolk vid rätt tillfälle och om hur arbetsgivare väljer bort döva på grund av kostnaden för tolkning. Men det är också vittnesmål om att landsting och regioner inte lever upp till sitt ansvar. Det är mycket allvarligt om landsting och regioner inte fullgör sina skyldigheter när det gäller rätten till vardagstolk.

Jag har nyligen träffat Mia Modig och Daniel Westermark från Sveriges Dövas Ungdomsförbund och haft ett mycket informativt och konstruktivt möte om tolkrätt i arbetslivet. Liberalernas motion föreslår nya utredningar men inga konkreta förändringar. Utskottet har som svar på motionen hänvisat till regeringens satsning med 15 miljoner kronor extra per år till insatser för förbättrad tolktjänst i arbetslivet. För mig är det viktigast att vi kan åtgärda de problem som man pekar på – det vill säga bland annat att landsting och regioner inte svarar upp mot de behov som finns – och inte enbart tillsätta utredningar. Jag har efter mitt möte med Sveriges Dövas Ungdomsförbund tagit del av en sammanfattning om ett intressant förslag om projekt med tolktjänst i arbetslivet samt flera andra förslag.

För att vara tydlig: Dagens avslag på en enskild motion innebär inte att vi lägger frågan åt sidan. Genom vårt svar pekar vi på att regeringen redan arbetar med tolktjänst i arbetslivet, vilket vi kommer att fortsätta följa upp. I dag har dessutom representanter för regeringen ett möte med flera företrädare för döva och teckenspråkiga. Detta för att ta del av värdefulla synpunkter i det fortsatta jobbet för att göra arbetslivet mer tillgängligt och icke-diskriminerande mot döva och teckenspråkiga.

(Applåder)

Fru talman! Jag är glad att antidiskrimineringsfrågor har prioriterats starkt av regeringen under mandatperioden, inte minst i en tid då rasistiska organisationer marscherar på gatorna, högerpopulismen växer i Sverige och Europa och allt fler oroas av ökad främlingsfientlighet.

Vi har förstärkt de lokala antidiskrimineringsbyråerna genom att ge dem ökade anslag. Vi har beslutat om att inrätta en oberoende institution för mänskliga rättigheter – en självständig funktion, fri från statlig inverkan, som ska säkerställa att Sverige lever upp till sina åtaganden enligt de MR-konventioner vi har ratificerat. En utredning har tillsatts av Alice Bah Kuhnke som ska vara färdig i sommar.

Vi har också förstärkt arbetet mot hatbrott genom att göra hatbrott till en prioriterad fråga för polisen och tillskjutit de medel som ska göra detta möjligt i praktiken. Statligt anställda får möjlighet till kompetensutveckling inom mänskliga rättigheter, och länsstyrelsernas arbete på området förstärks.

Diskrimineringslagens bestämmelser om aktiva åtgärder har ändrats sedan januari 2017, vilket innebär att aktiva åtgärder, det vill säga främjande och förebyggande åtgärder för att motverka diskriminering, inom arbetslivet och på utbildningsområdet ska omfatta samtliga diskrimineringsgrunder i lagen.

Undantaget i diskrimineringslagen gällande bristande tillgänglighet har tagits bort. Tillgänglighet är nu ett krav för alla näringsidkare, där så är möjligt. Diskrimineringsombudsmannen har fått kraftigt höjda anslag för att kunna göra ett bättre jobb. Vi ska också tillsätta en utredning om hur mer effektiva sanktioner kan införas när någon bryter mot diskrimineringslagen. Det kan till exempel handla om att DO ska kunna utdöma viten för dem som bryter mot lagen.

Vi har antagit en nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott, och barnkonventionen blir svensk lag. Miljöpartiet vill skapa ett mänskligt och välkomnande Sverige, där alla kan delta på sina egna villkor. I dag är diskriminering och rasism en del av många människors vardag. Det vill vi motverka. Ett samhälle som ger upp om visionen att vara bra för alla är snart inte bra för någon.

Rekryteringen till högerextrema och nazistiska organisationer måste brytas. Det kräver ett effektivt arbete mot de värderingar som dessa organisationer står för, men också att vi vidtar åtgärder för att minska deras möjligheter att verka i det offentliga rummet utan att därmed också inskränka de demokratiska rättigheterna.

Därför vill vi se över ordningslagen för att öka möjligheterna att neka nazistiska organisationer demonstrationstillstånd. Vi vill även se över lagen om hets mot folkgrupp i syfte att förbjuda att offentligt bära symboler som förknippas med allvarlig förföljelse samt se över om brandattentat mot flyktingboenden ska kunna utredas som terroristbrott.

Fru talman! Regeringen har gjort ännu mer när det gäller att motverka diskriminering, rasism med mera, men nu hinner vi inte gå igenom mer. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 maj.)