Jakt och viltvård

Fru talman! I dag ska vi debattera betänkande MJU6 Jakt och viltvård. I betänkandet behandlas motioner från höstens allmänna motionstid som berör bland annat viltförvaltningsdelegationer, vildsvin, viltolyckor etcetera.

En del av de motioner som väcktes under hösten är väldigt lika dem som väcktes under föregående höst, och därför har vi haft en förenklad motionshantering och kommer inte att plocka upp dem till total behandling förrän nästa år. Det innebär ändock att alla partier vidhåller sin politik.

Fru talman! Inom flera politikområden finns det en förkärlek för att tala om den svenska modellen, och så även när det gäller jakt och viltvård. Svensk viltvård bygger på en decentraliserad förvaltning baserad på dialog och samarbete mellan de olika aktörer som påverkas av och själva påverkar stammarna. Det är väldigt viktigt att värna och utveckla detta, och jag skulle i mitt anförande vilja ta upp tre för jakt och viltvård ganska heta v:n - vildsvin, varg och vapen. Låt mig börja med vildsvin.

Fru talman! I många delar av Sverige utgör vildsvinsstammen ett stort problem för såväl jordbrukare som trafikanter. Kostnaderna för skadorna uppgår till miljardbelopp. Många följer också utvecklingen av afrikansk svinpest med oro då ett utbrott kan få stora konsekvenser för både det vilda och det tama djurlivet. Det är därför viktigt att vi från politikens sida gör vad vi kan för att underlätta en ökad avskjutning av vildsvin.

Före jul presenterade Livsmedelsverket sin rapport om en förenklad hantering av vildsvin, ett uppdrag som kommit ur ett tillkännagivande i riksdagen förra mandatperioden om att just underlätta försäljning och distribution av vildsvinskött. I rapporten föreslås bland annat att utbildade jägare ska få sälja vildsvinskött direkt till konsument. I de öronmärkta pengar för livsmedelsstrategins genomförande som presenterades före jul har Centerpartiet drivit igenom en vildsvinssatsning med fokus just på att underlätta avsättning för vildsvinskött, och Centerpartiet kommer att fortsätta driva på för att många av de goda förslag som finns i rapporten ska gå från förslag till handling.

Sedan den förra mandatperioden finns det också ett tillkännagivande om att regeringen ska återkomma med ett förslag om reglerad utfodring av bland annat vildsvin. Detta är någonting som regeringen säger sig arbeta med, och jag kan bara uppmana regeringen att skynda på det arbetet så att ett förslag når riksdagens bord så snart som möjligt. I många delar av landet är läget nämligen akut.

Fru talman! Det andra v:et är, som jag nämnde, varg. Jag inledde med att tala om att svensk viltvård bygger på en decentraliserad förvaltning. En fungerande viltvård kräver dock att de människor och verksamheter som faktiskt lever med det vilda i sin närhet och vars vardag påverkas av stammarnas utbredning och omfattning också känner att de har möjlighet att påverka förvaltningen, och där ser jag att svensk vargförvaltning håller på att krackelera i många delar av vårt land.

Miljö- och jordbruksutskottet har under den förra mandatperioden i ett flertal tillkännagivanden lyft behovet av att förtydliga och förstärka viltförvaltningsdelegationernas mandat och befogenheter. Detta gäller även varg och rovdjur - många viltförvaltningsdelegationer i vargtäta län uttrycker en stor frustration över att bli överkörda i beslut om exempelvis miniminivåer för antal vargkullar.

Vi kommer att få anledning att återkomma till en fördjupad debatt om varg och rovdjur i samband med att utskottet senare i vår hanterar betänkandet om biologisk mångfald, men jag kan redan nu konstatera att det krävs ett omtag när det gäller såväl viltförvaltningsdelegationernas mandat som licensjakt och skyddsjakt för att människor som lever nära vargen i sin vardag ska kunna återfå förtroendet för förvaltningen.

Fru talman! Även om det inte berörs i just detta betänkande vill jag ändå ägna någon minut åt det tredje och sista v:et, nämligen vapen. Det gäller framför allt synen på legala vapenägare, såsom jägare.

Behovet av att ta krafttag mot gängvåld och illegala vapen tror jag att vi alla här inne kan skriva under på, men de konsekvenser som det får - exempelvis genom förslag om magasinreglering eller överimplementering av EU:s vapendirektiv - står inte i proportion till det faktum att kopplingen mellan kriminalitet och legala vapen är väldigt svag. Sverige ska ta krafttag mot illegala vapen, men för en fungerande viltvård krävs skickliga vapenhanterare. Försök att stävja illegala vapen genom att jaga och försvåra för laglydiga jägare är någonting som Centerpartiet aldrig kommer att acceptera.

Med det yrkar jag bifall till Centerpartiets reservation nr 2.

Fru talman! I dag debatterar vi som sagt jakt- och viltvårdsbetänkandet från miljö- och jordbruksutskottet. Det är alltid många intressanta punkter med i detta betänkande. I en del saker tycker vi väldigt lika, och i andra saker tycker vi inte alls särskilt lika.

I år är det som sagt en förenklad motionsbehandling, vilket gör att antalet ärenden är lite nedbantat. Jag tänker ändå lyfta några saker som är direkt hanterade och sedan några saker som snubblar in på en kantboll.

Först av allt vill jag lyfta att vi från Moderaterna värnar att jakt- och viltvårdsuppdraget finns hos Jägareförbundet, där vi tycker att det hör hemma. Vi tycker att de besitter den kompetens och det kunnande som krävs och därför har möjlighet att utföra uppdraget på bästa möjliga sätt.

När man talar om jakt i allmänhet handlar det mycket om att det är en naturupplevelse. Det handlar om att man får ett bra livsmedel som är producerat i vår herres skafferi och om att jakten är en naturupplevelse. Men det är också ett kulturarv. Jag tycker att vår svenska löshundsjakt är ett av våra viktigaste kulturarv och något vi ska värna i Sverige. Det är viktigt att vi i denna kammare inte försvårar för den här typen av kultur när vi tar beslut om jakten. Det är oerhört viktigt att markera att den svenska löshundsjakten inte ska försvåras eller på något sätt inskränkas.

När det gäller frågan om viltförvaltningsdelegationer har vi från Moderaternas sida under lång tid drivit på för att öka befogenheterna för landets viltförvaltningsdelegationer. De behöver kunna ta mer beslut lokalt och regionalt. Vi instiftade viltförvaltningsdelegationerna för att de skulle innebära en mer lokal och regional förvaltning, men det har tyvärr inte blivit så. Jag tycker att viltförvaltningsdelegationerna många gånger i stället blir inlåsta och inte får ta så stora beslut. De får ta beslut om lite övergripande planarbeten och den typen av arbete, men de skulle behöva blandas in mycket mer i frågor som hanterar skyddsjakt och licensjakt i ett skarpare läge. Det är ju de lokala och regionala viltförvaltningsdelegationerna som sitter på kunskapen om dessa områden.

Därför väntar vi med tillförsikt. Nu är det väl fyra år sedan riksdagen riktade ett tillkännagivande till regeringen om att öka befogenheten för viltförvaltningsdelegationerna. Det enda som egentligen har hänt sedan dess är att sammansättningen ändrades när regeringen valde att lyfta in dubbla stolar för vissa av intressena i viltförvaltningsdelegationerna, något som vi från Moderaternas sida inte tycker är bra.

Vildsvinsfrågan är som sagt många gånger ett hett ämne att diskutera. Numera behöver vi lyfta in ytterligare en aspekt i vildsvinsfrågan, precis som vår ordförande tog upp tidigare, nämligen detta med afrikansk svinpest. Det är otroligt allvarligt, och det närmar sig Sverige med stormsteg. Jag känner mer och mer att frågan inte är om det kommer utan när det kommer och hur vi ska vi då ska hantera det. Jag hoppas - och får i alla fall signaler om - att vi är förberedda för att hantera detta när det kommer till Sverige och att vi kan göra det på ett så bra sätt som möjligt.

Det jag tycker att vi har brustit i när det gäller detta är informationsinsatsen - jag tror inte att den vanliga medborgaren känner till vikten av att iaktta försiktighet gentemot afrikansk svinpest. Där ligger vi tyvärr lite på efterkälken.

Hur är det då med vildsvin i övrigt? Ja, det som regeringen gjorde i maj förra året var väldigt bra. Detta är frågor som vi från Moderaterna också har varit med och drivit under en lång tid. Det handlar om hjälpmedel för jakt på vildsvin och om rörlig belysning och nattsikte. Detta ska kunna resultera i att vi får en högre avskjutning.

Jag har inte fått detta bekräftat, men jag har fått signaler om att vildsvinsavskjutningen ökade med ungefär 20 000 djur förra året. Trikinproverna ökade i alla fall i motsvarande grad, så antingen har stammen ökat väldigt mycket eller så har vi lyckats skjuta fler vildsvin. Vi får avvakta tills dessa siffror bekräftas.

Det förslag som nu finns från Livsmedelsverket om småskalig försäljning efter genomgången kortare utbildning för jägare är jätteviktigt. Vi hoppas att regeringen så snart som möjligt kan lägga detta förslag på bordet så att det igångsätts.

Vi närmar oss en ny vårbrukssäsong och en ny sommar med mjölkmogna grödor, förmodligen med höga skadenivåer på grund av vildsvin. Jag tror definitivt att avskjutningen kommer att öka om avsättningen blir enklare för jägarna, så det är oerhört viktigt att detta läggs på bordet så fort som möjligt.

Eftersök nämndes också tidigare. Jag tänker närmast på trafikeftersök. Detta är en samhällsinsats som svenska jägare bidrar med under dygnets alla timmar året runt, och de gör det på ett professionellt och bra sätt. Jag tycker tyvärr - och från Moderaternas sida har vi sagt detta under en längre tid - att den ekonomiska ersättningen för det här är alldeles för låg. Jag tror att den statliga utgiften för detta nu ligger på 46 miljoner; från Moderaternas sida vill vi öka den budgeten med mer än 50 procent.

Jag tror att det är viktigt i flera hänseenden, bland annat därför att jägarna får för dåligt betalt. Det är många gånger nattarbete och många gånger ett väldigt svårt arbete. Ibland sker det med risk för liv och hälsa. De rör sig intill hårt trafikerade vägar och har många gånger en kär familjemedlem - alltså jägarens jakthund - lös i detta område. Vi kan inte nog understryka den viktiga tjänst som de faktiskt utför åt samhället; detta är någonting som jägarna egentligen gör åt polisen.

Jag får tyvärr signaler om att intresset för trafikeftersök börjar att vika. Då tror jag att det kan vara bra att höja ersättningarna för just denna typ av samhällstjänst.

Det är också så att våra eftersöksjägare, precis som våra bönder och andra näringsidkare, upplever både hot och rena trakasserier. Det är såklart också en anledning till att intresset för att göra detta börjar att minska.

Fru talman! Jag tycker att man inte nog kan understryka att vi aldrig får acceptera denna typ av agerande. Vi får aldrig acceptera att människor utsätts för hot och terrorism när de ska genomföra samhällsnytta eller bedriva en näringsverksamhet som är helt laglig här i Sverige.

Det finns en jakttidsutredning som hänger i luften, och vi väntar med spänning på var den kommer att landa. Vi har fått höra ett antal förslag. Jag tycker inte att man behöver lyfta ut några delar förrän det hela ligger på bordet, men det är rätt mycket intressant som finns i denna jakttidsutredning. Vi får väl anledning att återkomma och debattera den senare.

Fru talman! Jag skulle vilja säga några avslutande ord om ett av de tre v:n som vår ordförande lyfte upp tidigare, nämligen vargen. Vi kan inte debattera ett jaktbetänkande och inte tala om vargen.

Vi har från Moderaternas sida lagt fram ett skarpt förslag om att sänka vargstammen till 170 djur för att få en större acceptans för vargförvaltningen i Sverige. Detta vidhåller vi, och vi tror att det är en väg framåt. Vi är inte främmande för att man kan tillföra genetiskt viktiga individer för att behålla en bra biologisk status på vargstammen.

Vi ska såklart ta upp vargfrågan mer noggrant när vi kommer till betänkandet om biologisk mångfald, men jag kände ändå att det var värt att lyfta upp detta här.

Det är också så att rovdjursfrågan på många sätt kan försvåra till exempel vildsvinsförvaltningen. Nere i Östergötland, där vi har ett nybildat vargrevir, vill jägarna helt plötsligt inte längre släppa sina vildsvinshundar på grund av risken för att de ska bli attackerade av varg. Då skjuter vildsvinsstammen i höjden i stället. Vildsvinen är inte någon favoritföda för vargen, så den kan inte göra den nytta som jägaren annars hade gjort.

Vi har lite att ta tag i, så jag tror säkert att vi kommer att få en väldigt intressant jaktdebatt även nästa år, kära utskott!

Jag får avrunda här, fru talman - min tid har runnit ut. Jag hade så mycket mer som jag ville tala om, men jag kanske får möjlighet till några bra replikskiften.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till vår reservation 1 om viltförvaltningsdelegationernas ansvar och beslutanderätt.

Det landskap där vargdebatten har varit som mest högljudd genom åren, alltsedan slutet av 70-talet, är Värmland. Som värmlänning känner jag såklart av vilka som är de viktigaste frågorna för den egna befolkningen. Detta kanske till och med är den viktigaste och hetaste frågan i vissa trakter och bygder; jag kommer själv från en sådan bygd.

Jag sitter på Värmlandsbänken och företräder mina väljare där. Jag vet att detta är en brinnande fråga i Värmland, så jag kommer att uppehålla mig vid vargen.

Dagens rovdjurspolitik skapar oro och förbittring ute i de mellansvenska skogslänen bland småföretagare och andra djurhållare - det vet vi. Vi vet samtidigt att det finns ett riksdagsbeslut från 2013 om en hållbar rovdjurspolitik. Detta är ett beslut som inte hörsammas och följs av den ansvariga myndigheten Naturvårdsverket.

Jag tycker att regeringen måste bemyndiga Naturvårdsverket att rätta sin bedömning av nivån för gynnsam bevarandestatus efter det riksdagsbeslut som togs 2013; det borde vara självklart.

I vissa områden i västra Svealand och södra Norrland är koncentrationen av varg mycket hög. Vargstammen behöver förvaltas väldigt mycket mer aktivt i vissa områden, inte minst i Värmland och i Hälsingland i norra delen av Gävleborgs län. Detta är aktuellt just nu med många skyddsjaktsärenden.

Det ter sig inte bara märkligt utan också allvarligt att en myndighet som Naturvårdsverket tillåts att överskrida nivåerna i det beslut som har fattats när man bestämmer nivåer och stöder sig på nyare forskning.

I En hållbar rovdjurspolitik står att vargens referensvärde för en gynnsam bevarandestatus ska vara 170-270 vargar. Det beslut som togs 2013 stödde sig på ett annat vetenskapligt material, nämligen det gedigna vetenskapliga underlag som Skandulv tog fram, där man satte minsta livskraftiga population för Skandinavien till 100 individer. Detta gällde alltså Skandinavien - inte bara Sverige. Vi har nu ca 300 vargar i Sverige och 100 i Norge, vilket klart överskrider de 100 individer som krävs enligt denna vetenskapliga rapport.

Nu finns det som sagt ett nytt vetenskapligt underlag enligt vilket 300 vargar är minimum för gynnsam bevarandestatus. Vad blir nästa steg och nästa rapport? Vilken forskning beställs då, och vilka forskare anlitas då?

Att få ett önskat vetenskapligt underlag i sin hand är inte vidare svårt; det är bara att ge uppdraget till "rätt" personer så får man den rapport man eftersträvar.

I jaktdebatter hemma i Värmland representeras Miljöpartiet ofta av samma person som hos Naturvårdsverket gjort de sårbarhetsanalyser som låg till grund för referensvärdena för lodjur, björn och järv. Samma person har tidigare gjort sårbarhetsanalyser för varg, som utgjort grund för svensk vargpolitik, och har också varit ordförande för Svenska rovdjursföreningen. Liknande krafter har stort inflytande över det vetenskapliga underlaget för svensk rovdjursförvaltning.

För ett år sedan kunde vi läsa i tankesmedjan Timbros ledare att 11 procent, mer än var tionde tjänsteman, i kommunerna är miljöaktivister - ännu ett tecken på 68-vänsterns marsch genom institutionerna och på att det offentliga har för mycket makt i de här frågorna. Och inte nog med detta, utan Naturvårdsverket körde också över ett demokratiskt beslut från viltförvaltningsdelegationen i Jämtland och slog fast att det ska finnas vargföryngringar i Jämtland. Detta skedde trots att viltförvaltningsdelegationen med majoritet har beslutat att Jämtland inte ska ha några vargar. Den demokratiska processen sätts ur spel när ett statligt verk fattar beslut som går tvärt emot vad en demokratiskt tillsatt grupp under länsstyrelserna har slagit fast. Landshövdingarna i norra Sverige - Västernorrland, Jämtland, Norrbotten och Västerbotten - har dessutom i ett samråd gemensamt kommit överens om att länen inte ska ha några vargföryngringar.

Ett vargrevir där är också ett slag mot rennäringen, den samiska kulturen och renskötselns möjligheter att överleva. Det finns också ett riksdagsbeslut om max 10 procent förluster för rennäringen på grund av rovdjur, och vargar skulle ju förvärra läget avsevärt och visa att Naturvårdsverket inte har lyssnat särskilt mycket. Vissa samebyar deklarerar att de har både 30 och 40 procent renförluster, så det rimmar illa med riksdagsbeslutet.

I Sverigedemokraternas kommittémotion klargjorde vi att målsättningen att rennäringens förluster av renar inte ska behöva vara högre än 10 procent. Detta behöver föras in i lagstiftningen liksom att vargrevir i renbetesland inte är förenligt med målsättningen om procentuell förlust, vilket vi också hade bland våra förslag till riksdagsbeslut. År 2013 antog man alltså i propositionen En hållbar rovdjurspolitik en målsättning om inte mer än 10 procent renförluster, men det fördes aldrig in i lagstiftningen. Det vill vi att det gör.

När demokratiskt fattade beslut inte följs behövs nya instruktioner och regleringsbrev till Naturvårdsverket. Detta bör helt enkelt ses över och kunna ändras för att mer följa demokratiskt fattade beslut, för det håller inte att man inte följer det som demokratiska grupper och riksdagen har beslutat en gång i tiden.

Det är viktigt med en stark lokal och regional förankring vad gäller inflytande och beslutsgång, absolut, bland de människor som lever och verkar där. Beslut om skydds- och licensjakt måste kunna verkställas redan i viltförvaltningsdelegationen när gynnsam bevarandestatus har uppnåtts.

Att bara få till stånd 6 skyddsjakter av 42 ansökta, som i Gävleborg, påverkar människors vardag. Samtidigt tycker landsbygdsministern att skyddsjakten på varg fungerar bra och att myndigheterna fattar beslut skyndsamt. Kanske stödde hon sig lite grann på att man i Stockholm har ansökt om skyddsjakt sju gånger, av vilka det vid fyra av tillfällena har blivit skyddsjakt och två vargar har fällts. Det är alltså ofantligt mycket lättare i Stockholm än ute i landet.

Begreppet skyddsjakt måste vidgas och i högre grad användas i förebyggande syfte. Här måste länsstyrelserna få nya direktiv, tycker vi.

Nu när tyska myndigheter lättar på reglerna för att avliva vargar som hotar boskap borde det vara intressant att även här hemma studera möjligheten till kraftigt utökad skyddsjakt på varg. När varg nu attackerar boskap i Tyskland har det genom deras motsvarighet till vår jaktförordning blivit lättare för lantbrukare att skjuta vargar som attackerar deras boskap. Lagen gör det nu möjligt för lantbrukare att skjuta vargar och hybrider till dess att det inte inträffar fler vargattacker på boskap i området. Detta bör Sverige också titta närmare på.

Sverigedemokraterna har också föreslagit att det ska inrättas lokala remissinstanser i varje kommun som kan lämna snabba yttranden till länsstyrelserna innan beslut om skyddsjakt beviljas eller avslås. Ett nytt grepp - ja, det är det - med bättre lokal förankring och bättre underlag. Det är värt att pröva, för lokal kunskap om rovdjuren, incidenter och stämningar på hemmaplan måste kunna vägas in när så avgörande beslut ska fattas så långt bort bakom ett skrivbord. Det skulle vara regionalisering av rovdjurspolitiken på riktigt.

En sak är säker: Stärkt landsbygdsförankring måste till och en bättre dialog mellan regionala myndigheter, jägarorganisationer och landsbygdsbor i övrigt. Här finns ett tillkännagivande och ett riksdagsbeslut från 2015 om en ny viltmyndighet som bör överta Naturvårdsverkets funktioner kopplade till viltvård och jakt, som regeringen som så ofta har lagt i utredningshögen.

Demokratiskt fattade beslut ska såklart följas om ordet demokrati ska få rätt klang. Men jag misstänker att detta inte blir verklighet förrän efter 2022 med ett nytt regeringsunderlag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Staffan Eklöf och Thomas Morell (båda SD).

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 4, även om vi självfallet står bakom samtliga våra reservationer.

Subsidiaritetsprincipen är ett krångligt ord men med en väldigt bra och viktig innebörd. Den är dessutom en bärande tanke inom kristdemokratin. Beslut ska tas på lägsta ändamålsenliga nivå, och viltförvaltningarna behöver absolut decentraliseras ytterligare från europeisk nivå ned till nationell nivå och från nationell nivå ned till regional nivå.

Regelverket för skydd av värdefulla livsmiljöer och arter i EU ska anpassas efter de olika nationella förutsättningarna. Skydd av vilda djur och hotade arter är frågor där medlemsstaterna i högre grad ska återfå beslutsmakten. Här krävs flexibilitet med hänsyn till att vi har väldigt olika förutsättningar inom unionen. Djur- och växtarter som är hotade i södra Europa kan vara talrika, till och med på ett skadligt sätt, här uppe i de nordliga medlemsländerna. Licensjakt på varg, skyddsjakt på skarv och jakt på säl är exempel på frågor som ska avgöras nationellt. Jakten är och ska ses som en nationell angelägenhet för att förvalta naturens resurser. Då är vi inne på en annan bärande del inom kristdemokratin, nämligen förvaltarskapstanken.

Den svenska staten behöver i alla sammanhang agera för att jaktfrågorna ska hanteras på nationell nivå, inte på EU-nivå. I höstas fick vi en EU-dom som visar på att tidigare beslut om till exempel licensjakt på varg kan anses hållbar, även om vissa organisationer försöker påskina något annat.

Förvaltningen av jakt- och fiskerättigheter ska ske med så stort lokalt och regionalt inflytande som möjligt. Ett sätt att få ned beslut till rätt nivå är, som vi har hört tidigare i debatten, att använda sig av viltförvaltningsdelegationerna.

Vad gäller frågan om viltförvaltningsdelegationernas roll och beslutanderätt anförde alliansregeringen som skäl till införandet att det regionala och lokala ansvaret för förvaltningen av rovdjur och annat vilt behöver stärkas. Delegationen skulle ha till uppgift att besluta om hur viltförvaltningen inom länet ska genomföras. Detta är oerhört viktigt, inte minst för att få en lokal acceptans för fattade beslut i kontroversiella frågor, till exempel vargfrågan. Man måste känna till lokala förhållanden för att ta rätt beslut. Tyvärr har detta fallerat på flera sätt.

Den rödgröna regeringen ändrade sammansättningen i viltförvaltningsdelegationerna vid landets länsstyrelser genom att tillsätta ledamöter från naturvårdsorganisationer och natur- och ekoturismföretag. Därigenom fick miljö- och naturvårdsintresset ett oproportionerligt inflytande i förhållande till jaktintresset. Balansen i viltförvaltningsdelegationens sammansättning bör återställas.

Fru talman! Jag lyfte tidigare fram detta i kammaren, men jag gör det igen. Det är ändå märkligt att kunskap inom det ämne som det ska beslutas om i det här fallet ses som en belastning. Borde inte beslut tas av människor med insikt och kunskap?

Viltförvaltningsdelegationerna är en viktig del i en decentraliserad och regionaliserad viltförvaltning. Därmed måste de ha beslutanderätt och tydligt mandat i de frågor de har att hantera. I dag överprövar ibland ansvarig myndighet, länsstyrelsen, delegationernas beslut. Det urholkar deras legitimitet och vilja att jobba. Det bör ske en översyn av hur viltförvaltningsdelegationerna har fungerat för att vi ska kunna utveckla och förstärka deras roll i den decentraliserade och regionala viltförvaltningen.

På tal om myndigheter måste jag påminna regeringspartierna om den beslutade jakt- och viltvårdsmyndigheten. Har inte den så kallade utredningen pågått länge nog?

Fru talman! På Kristdemokraternas kommundagar för ett antal år sedan lyfte jag upp vargproblematiken på ett seminarium om landsbygd. Direkt efter seminariet kom en kvinna fram till mig. Hon såg ganska arg ut. Nu kommer det en skopa ovett igen eftersom jag var frispråkig och sa mitt hjärtas mening när det gäller vargen, tänkte jag. Hon inledde: "Jag kommer från Stockholm. Där har vi inte en enda varg. Men jag vet precis vad du menar; vi har vildsvin."

I tidigare inlägg har vi hört om vildsvinen, och vi ser att deras framfart över landet går fort. Vildsvin är ett fantastiskt jaktvilt, och det ger mycket gott och klimatsmart kött. För tio år sedan låg avskjutningen på knappt 50 000 vildsvin. Enligt den senaste statistiken är den uppe i över 115 000 fällda vildsvin på ett år. Det säger sig självt att med en så stor ökning av stammen blir det inte bara bra jakter och gott kött på tallriken. Det ger även andra konsekvenser, som går i negativ riktning.

Under förra riksmötet togs flera beslut i rätt riktning för att komma till rätta med vildsvinsstammen och få en bättre förvaltning. Men mer behöver göras. Man kan bland annat se över ytterligare regelförenklingar när det gäller hjälpmedel. Vi föreslår bland annat att drönare ska få användas för att övervaka och hitta skjutbara vildsvin. Det handlar även om kunskap. Eftersom vildsvinen sprider sig upp över landet till nya områden behöver det avsättas mer medel för att öka kunskapen om förvaltningen. Att gå till regelrätt krig mot vildsvinen, vilket vissa vill göra, kan nämligen vara rent kontraproduktivt. Vildsvin är en viltart som måste förvaltas - och förvaltas på rätt sätt.

Kristdemokraterna noterar att Livsmedelsverkets förslag för enklare hantering av vildsvinskött i många stycken stämmer överens med vårt förslag, dock inte alla. Vi anser bland annat att både trikintester och cesiumtester ska bekostas av staten. Vi vill också att jägare ska få avsätta fler vildsvin direkt till konsument än Livsmedelsverket föreslår.

Fru talman! Natt som dag, i stekande sol eller i bitande storm - våra eftersöksjägare måste alltid finnas till hands, bland annat för att spåra upp och avliva trafikskadat vilt. Tyvärr får de inte den belöning de faktiskt är värda. Dessutom är det inte bara själva insatsen de borde få betalt för. De har även en hund som kräver träning för att klara av eftersöken. Det tar mycket tid i anspråk och är förknippat med kostnader. Det bör införas en enhetlig ersättningsmodell för allt trafikskadat vilt som kräver eftersök. I dag varierar ersättningen beroende på viltslag. Det bör även införas rimlig ersättning för dem som hanterar den regionala samordningen av eftersöksekipage.

Fru talman! Svenska Jägareförbundet har sedan 1938 utfört det som då kallades det allmänna uppdraget. I dag heter det jakt- och viltvårdsuppdraget. Samma år bildades Viltvårdsfonden, som förvaltas av Kammarkollegiet. Viltvårdsfonden finansieras genom den viltvårdsavgift som i dag är obligatorisk för alla jägare. Svenska Jägareförbundet får pengar ur fonden för sitt arbete med jakt- och viltvårdsuppdraget.

Stora delar av viltvården kräver långsiktighet och en planeringshorisont över flera år. Viltinventering, viltövervakning och utbildning är några exempel på grundläggande viltvård som kräver långsiktighet. I dagsläget fattas beslut om utbetalningar från Viltvårdsfonden för ett år i taget, vilket skapar viss kortsiktighet. Det är rimligt att beslut om finansiering av jakt och viltvårdsuppdraget fattas för tre år i taget. Det blir då lättare att planera verksamheten. Regeringen fattar även beslutet väldigt sent på året, vilket inte ger någon framförhållning inför eventuella förändringar. Dessutom har fler uppgifter tillkommit. Förbundet engageras i allt större omfattning vad gäller invasiva arter och sjukdomsövervakning. Det krävs fleråriga beslut för att göra skillnad.

Apropå Viltvårdsfonden: Den ska inte finansiera jaktfientliga organisationer, vilket sker i dag. Från Viltvårdsfonden får även vissa organisationer som motarbetar jakt bidrag. Det bör stoppas. Det är inte rimligt att jägare ska tvingas finansiera en verksamhet som motarbetar deras intressen. Vilka andra organisationer tvingas till detsamma?

Fru talman! Debatten om vargen väljer jag att vänta med tills vi kommer till betänkandet om biologisk mångfald, även om den verkligen hade passat in även här, med tanke på vargens påverkan på både jakt och viltvård. Den så kallade rovdjursförvaltning som vi har i dag har nämligen helt havererat.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet.

Jakt är ett fritidsintresse för 300 000 medborgare i vårt land. Men för många av dem är det mer än ett fritidsintresse. Det är mer som en livsstil. Många av jägarna räknar ned tills jakten startar. Det är årets stora händelse, som man har längtat till. Hundarna har tränats för att vara i bra form. Man har övningsskjutit, och man har smort sina jaktkängor. Jakten betyder oerhört mycket för många. Därför är jakten något som berör och väcker känslor. Men det är inte bara jakten efter viltet som är viktig. Den naturupplevelse och den gemenskap som jakten ger betyder minst lika mycket.

Kunskapen som jägarna har om jakten, djuren och naturen och som förs vidare från generation till generation är värdefull. När jag som liten skulle lära mig att jaga älg var det först min pappa jag fick följa med. Sedan var det Leif som lärde mig att jaga älg med löshund. Vi gick tillsammans i skogarna hemma i Stöde. Han visade var älgarna brukade gå och hur jag skulle smyga mig på ståndskallet. Men han visade också var vattenkällorna finns och vilken myr hjortronen växer på. Nu är det min tur att föra denna kunskap vidare till nästa generation.

Hur jaktmarkerna ser ut, vilket vilt som finns på dem och hur jakten bedrivs skiljer sig åt i vårt långa land. Utifrån att det ser olika ut är jägarnas kunskap viktig, och den ska användas i det regionala och lokala inflytandet över jakten. Här är både viltförvaltningsdelegationerna och det allmänna uppdraget betydelsefulla och måste tillvaratas och utvecklas.

För att det ska fungera krävs att man har tillit och tilltro till varandra. Jägarnas engagemang och stora ansvarstagande, med bland annat viltvården och trafikeftersöken, har bidragit till att vi i dag har en framstående viltvård. Sverige ska fortsätta vara ett föregångsland i fråga om att förvalta våra naturresurser och viltstammar på ett hållbart sätt.

Fru talman! Vi kan dagligen läsa och höra i våra medier om viltfrågor. Om vi börjar längst i norr är det skyddsjakt på älg med helikopter som är aktuellt och som många av oss har reagerat på. När vi kommer till Mellansverige gäller det de stora koncentrationerna av varg. Och i de södra delarna av landet är det vildsvinen och skadorna efter dem som diskuteras.

Vargen är ett rovdjur som väcker många känslor. Vi har ett ansvar att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus i den svenska rovdjursförvaltningen där vargen är en del. Samtidigt ska de som lever och verkar på landsbygden kunna jaga och ha djur. Som jag har sagt tidigare här i kammaren ska de vargindivider som tar renar, hundar och tamboskap och som beter sig onaturligt tas bort.

Under förra mandatperioden fattades ett antal beslut för att säkerställa hög effektivitet och tillgång till bästa möjliga verktyg. För att få rättssäkra processer inrättades bland annat en specialdomstol för överklagande. Det har också införts ett skyndsamhetskrav för att säkerställa att dessa ärenden hanteras fort.

De verktyg som finns att använda är skyddsjakt och licensjakt. Det är i dag för stora skillnader mellan länsstyrelsernas bedömning gällande rovdjuren. Regeringen arbetar med att öka likvärdigheten.

Att sprida goda exempel från de länsstyrelser som i dag är duktiga på att hantera frågorna är ett sätt. Det finns också skäl att ytterligare satsa på DNA-analyser för att snabbt identifiera individer som bör avlägsnas. Länsstyrelserna måste också arbeta utifrån toleransnivån för rennäringen, predationstrycket för rennäringen måste minska och toleransnivån i renbetesområdena måste hållas.

Däremot måste konflikterna kring jakten på rovdjur upphöra och ordning och reda skapas i förvaltningen av dessa. En del krafter man hör i dag försöker dra isär landet i stället för att se till att vi tillsammans kan hitta lösningar och en balans som leder till att människor kan bo och verka på landsbygden samtidigt som vi bevarar en biologisk mångfald. Ingen tjänar på konflikt här.

Fru talman! Förutom vargen är ett våra mest omdebatterade vilt vildsvinen. Den ökande vildsvinsstammen har orsakat stora problem för markägare och lantbrukare och ofta stor skada på deras åkermark och skogsmark. Utifrån detta har regeringen agerat och i dialog med branschförbunden lagt fram konkreta förslag för att ta ett helhetsgrepp kring frågan. Regeringen har under året beslutat om bland annat viltkameror och ljusförstärkning för att jakten efter vildsvin ska underlättas och effektiviseras. Jordbruksverket fick även i uppdrag att utreda om det finns behov av ytterligare förebyggande åtgärder för att hindra att sjukdomen afrikansk svinpest sprids till Sverige.

Men vildsvinen gör inte bara skada, utan de är också en tillgång. Vi hör ofta om de problem som vildsvinen orsakar, men vi glömmer lätt bort vilken stor resurs vildsvinsköttet faktiskt är. En lösning är att äta upp dem. Vi vill se mer klimatsmart vildsvinskött på tallrikarna helt enkelt. Och det är extra glädjande när vi kan läsa och höra om skolor och äldreboenden som väljer att servera mer viltkött.

Regeringen gav Livsmedelsverket i uppdrag att ta fram förslag för att underlätta försäljning och tillgång på vildsvinskött, och i slutet av förra året presenterade Livsmedelsverket en rad förslag på riktigt bra åtgärder så att vi konsumenter som inte jagar vildsvin själva också enkelt kan köpa köttet och lägga det på grillen i sommar.

Mer vildsvinskött på tallrikarna minskar stammen och därmed också skadorna. Detta ger i sin tur minskade kostnader för samhället på grund av färre skador i trafiken och minskade skador på jord- och skogsbruket.

Jag måste också avslutningsvis nämna klövviltet. På senare år har det rasat en allt aggressivare debatt rörande betesskador i skogen. Delar av markägarsidan har föreslagit ett slopat brunstuppehåll, men vi tror att det är fel väg att gå. Vi tar klövviltsförvaltningen på allvar men vi ser att det finns fler saker att pröva för att öka acceptansen och minska betesskadorna. I Bodens kommun, där Sveaskog nyligen ansökt om skyddsjakt på älg, har ett lokalt initiativ tagits av jägarna, där de sträcker ut en hand till Sveaskog och i stället föreslår ett alternativ till skyddsjakt.

Jakten kommer att fortsätta att beröra, väcka känslor och skapa debatt. Viltet är föränderligt, och Sverige är ett långt land med skilda förutsättningar. Därför är också jägare och markägare i de olika delarna av landet bäst lämpade att lösa de problem som uppkommer lokalt och regionalt. Vi socialdemokrater anser att jaktbesluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt.

Jag tror att vi alla i debatten i dag kan enas om att våra värdefulla viltbestånd ska bevaras och nyttjas långsiktigt hållbart. Det är lokalt och regionalt som detta arbete måste ske, i en konstruktiv anda och enligt den svenska modellen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Isak From, Magnus Manhammar och Hanna Westerén (alla S).

Fru talman! Jag sa att jag skulle spara vargdebatten till debatten om biologisk mångfald, men jag klarade inte av att hålla mig längre.

Det var en trevlig inledning som Malin Larsson hade på sitt anförande. Det var ljuv musik för en jägare att höra, och mycket kan jag absolut skriva under på.

Malin Larsson tog upp de konflikter kring inte minst vargen som på sätt och vis drar isär landet, mellan oss som bor i vargrevir och dem som bor i områden som inte är drabbade av varg. Jag uppfattade Malin Larssons inlägg som att Socialdemokraterna och regeringen vill agera för att få en fungerande rovdjursförvaltning. Utifrån det anförande som Malin Larsson höll vill jag därför fråga: På vilket sätt ämnar Socialdemokraterna och regeringen jobba för att vi ska få en ny och fungerande rovdjursförvaltning?

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för frågan!

Vi debatterade varg i förra veckan, och vi kommer att få fortsätta att debattera varg. Det är mycket utifrån det jag nämnde, att den väcker känslor och att den påverkar människor som lever och verkar på landsbygden.

Vi har sett att skyddsjakten fungerar bra på vissa håll i landet, exempelvis i Jämtland, där det har gått väldigt fort att få fram skyddsjaktsbeslut och där de också på ett effektivt sätt har lyckats avliva djuren snabbt. Man måste lära av varandra och se de goda exemplen. Sedan är det viktigt att våra beslut grundar sig på en vetenskap som vi kan ha som grund. Jag tycker att det är viktigt att vi lyssnar till forskningen, för någon kan tycka en sak medan någon annan kan tycka något helt annat. Då är det viktigt att vi har forskningen att luta oss emot.

Det pågår en spillningsinventering, och de senaste siffrorna från den visade 333 individer. De senaste fem åren har stammen minskat från 400 individer ned till 300, men nu ökar den igen. Utifrån denna inventering tycker jag att vi kan förvänta oss licensjakt igen. Detta bör vi kunna göra utifrån antalet individer.

I detta anförande instämde Magnus Manhammar (S).

Fru talman! Då hoppas jag att även regeringen står bakom Malin Larssons tyckande.

Vi skulle kunna diskutera mycket om fakta och forskning, men jag väljer att i stället lyfta upp skyddsjakt, som Malin Larsson tog upp. I 23 § jaktförordningen står det att man ska ta hänsyn till bland annat sociala aspekter när det gäller att bevilja skyddsjakt, men vi ser att detta inte alls sker i dag. Malin Larsson lyfte i sitt anförande upp att vi måste få en väl fungerande skyddsjakt. Hur tänker regeringen agera för att vi ska få en bättre fungerande skyddsjakt?

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson!

Framför allt måste goda exempel spridas. Det har blivit mycket bättre de senaste åren utifrån de insatser som regeringen har gjort. Det går mycket snabbare. De överklaganden som kommer in hanteras skyndsamt så att skyddsjakten kan bli av. Ärenden prövas hela tiden, och det är viktigt att man får möjlighet att göra detta.

I den senaste debatten vi hade lyfte jag upp ett exempel från Tyskland som jag nyligen hade läst om. Det kan man säkert också tycka olika om, men det blir ändå spännande att följa allt som sker i andra länder och se hur man kan lära av varandra. När det blir för stora populationer på ett och samma ställe skapar det problem - det vet vi. Det kan vara svårt att se och hitta de individer som är problemvargar vid en skyddsjakt.

Det ska helt klart vara möjligt för folk att leva och verka på vår landsbygd, och då kommer det att krävas skyddsjaktsbeslut i framtiden också.

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till reservation nr 6.

Jag vill också prata lite om skyddsjakt. Vi har vår beslutade rovdjursförvaltning. Den säger gynnsam bevarandestatus, socioekonomiska aspekter, tamdjurshållning och att vargen ska finnas i hela landet, men inte i renbetesland. Där har vi direkt tagit bort halva Sverige, och då finns den andra halvan kvar. Den andra halvan hyser stora områden med rena slättlandskap och rena jordbrukslandskap, där vi kanske aldrig kommer att få vargetablering. Vargen kanske aldrig kommer att trivas i dessa områden. Då har vi tagit bort ytterligare en ganska stor del.

Fru talman! Man brukar säga att vargarna i dag förmodligen är där de trivs att vara. Om det nu är så att de är i de områden som de förväntas trivas i är stammen ganska stor där. Om vi inte ska ha licensjakt utan förvalta vargen mer genom skyddsjakt behöver det gå bättre än det gör i dag. Det lyftes tidigare fram hur många ansökningar och hur många beviljade skyddsjakter det handlar om.

Enligt den tyska modellen ska jordbrukare kunna freda sina djur utan att DNA-säkra vargarna och på det sättet bygga upp en större skygghet hos vargarna. Man kan då snabbare göra en insats, och man kanske har möjlighet att skjuta bort ett helt revir som förstör för jordbruket i en viss bygd.

Är det tyska exemplet intressant, och ser man problem när det gäller att det hanteras så olika i dag? Det kanske vore på sin plats att få till utredningen om tjänstemannaansvar som riksdagen tog beslut om våren 2018.

Fru talman! Jag tackar John Widegren för frågorna.

Renbeteslandet består av 51 procent av landets yta, och vi vet att det absolut inte fungerar att ha varg där. Där ska det inte heller finnas några vargar. De ställer till med oerhört stor skada när de kommer upp i renbeteslandet. Det är därför inte möjligt att ha dem där. De trivs alltså inte i norr och inte på slättlandet söderut.

Det är viktigt att hela tiden ta del av ny kunskap. När det gäller gynnsam bevarandestatus och så vidare säger vi samma saker. När vi kommer upp i en gynnsam bevarandestatus finns det möjlighet till exempelvis licensjakt, som jag nämnde tidigare.

John Widegren var i sitt anförande inne på att man skulle tillföra genetiskt viktiga individer. Det ställer jag mig lite frågande till. Därför skulle jag vilja ställa en motfråga. Vi vet väldigt mycket om olika smittor som sprids av djur i dag, och vi var båda inne på afrikansk svinpest i våra anföranden. Här ser jag en risk att man kan få in smittor i landet om man tillför individer utifrån. Hur ser John Widegren på det?

Fru talman! Jag fick egentligen inte svar på någonting av det jag frågade om.

När det gäller smittor som eventuellt skulle komma in med denna typ av djur ser jag större risk med till exempel dvärgbandmask och den typ av smittor som hunddjur kan bära på än att de skulle få med sig afrikansk svinpest.

Jag ser däremot ett stort värde i att kanske göra på det sättet, eftersom det förmodligen skulle kunna leda till att vi kunde ha en mindre stam i dessa områden. Vi har i riksdagsbeslutet sagt att vi inte ska ha för täta populationer. Enda sättet att inte ha för täta populationer är att minska antalet djur. Jag tror därför att det skulle vara av stort värde att eventuellt kunna importera ett genetiskt värdefullt djur.

Återigen skulle jag vilja fråga hur man ser på det tyska systemet, alltså att kunna skjuta vargar vid skyddsjakt utan att DNA-säkra dem först.

Jag skulle också vilja ha svar på frågan när regeringen tänker ta tag i utredningen om återinförande av tjänstemannaansvar.

Sedan gläds jag över att Socialdemokraterna tror att det kommer att bli en licensjakt nästkommande vinter. Det tror jag att väldigt många gläds över. Eftersom det fungerar så dåligt med skyddsjakten i dag och det är så svårt att få till skyddsjakt är det i allra högsta grad viktigt att vi får till en licensjakt på ett stort antal djur.

Fru talman! Jag tackar John Widegren för detta. Det är många frågor som vi ska hinna med här.

Jag ser faktiskt en fara i att flytta in vargar från annat håll. Då finns det risk för spridning av dvärgbandmask, precis som du var inne på, John Widegren. Den vill vi absolut inte ha in mer av i landet. Det tror jag inte heller att alla våra bär- och svampplockare vill ha, eller för den delen jägare. Ute i Europa där denna parasit är vanlig avråds människor från att plocka och äta bär och svamp från naturen. Och en av de fina sakerna i vårt land är att vi tack vare allemansrätten kan gå ut och fritt plocka bär och svamp med mera.

Det är viktigt att vi hela tiden tar del av ny kunskap om vargen. Det tyska exemplet nämnde jag i den debatt som vi hade i förra veckan om vargen. Jag hade läst om detta då, och det är ett intressant exempel att följa.

Men vi har också ett art- och habitatdirektiv att ta hänsyn till och förhålla oss till. Det finns ett överträdelseärende som ligger. Skulle EU tycka att Sverige går över gränsen kan det bli väldigt dyrt. Det handlar inte om några små belopp. Så detta vill vi inte riskera, utan vi vill kunna hantera detta så bra som möjligt själva - så lokalt och regionalt som möjligt. Det är vi helt eniga om.

Fru talman! Att vildsvin vållar stor skada på många håll är uppenbart när man rör sig i skog och mark. De vållar också problem för dem som brukar jorden. Det ger en trist upplevelse för dem som är ute efter friluftsupplevelser.

Denna fråga kommer upp på mängder av möten när man träffar medborgare och sina egna partimedlemmar. Under helgen kunde jag ta del av många synpunkter, inte minst i denna region där det också finns många vildsvin. Då kommer alltid frågan: Vad gör riksdagen, och vad gör regeringen? Gör ni någonting åt de bekymmer som finns? Lyssnar ni på att vi upplever att detta är ett problem?

Jag tänkte därför ta upp perspektivet med vad som faktiskt görs. Det går att göra oerhört mycket mer, men det görs faktiskt en hel del.

Enligt Naturvårdsverket har den snabba ökningen och spridningen av vildsvin i Sverige lett till en revidering av den nationella förvaltningsplanen. För närvarande sammanställs remissinstansernas synpunkter på Naturvårdsverkets förslag till reviderad förvaltningsplan för vildsvin för perioden 2020-2025.

Naturvårdsverket föreslår ett antal åtgärder. För det första ansvarsfrågor på lokal, regional och nationell nivå. För det andra arbetsgång för att ta fram regionala och lokala förvaltningsplaner. För det tredje principer för hur populationsminskande jakt på vildsvin bör bedrivas. För det fjärde åtgärder för att öka motivationen till jakt och hjälpmedel för jakten. Och för det femte skadeförebyggande åtgärder som stängsling och röjning av vegetation.

Naturvårdsverket inriktar sig på att åstadkomma ökad samordning mellan olika aktörer och intressenter för att få till stånd effektiva lokala förvaltningsplaner.

Avskjutningen av vildsvin bör öka, och jakten bör även i högre grad inriktas på att minska populationstillväxten. Jakttiden är lång i jämförelse med det som gäller för annat vilt. Vid behov kan även länsstyrelsen ge tillstånd till skyddsjakt med användning av metoder som inte får användas vid normal jakt.

Vad gäller åtgärder för att öka motivationen för jakt hänvisar Naturvårdsverket bland annat till det regeringsuppdrag som Livsmedelsverket fick och som handlar om att förenkla förfarandet för avsättningen av vildsvinskött, det vill säga att vi tar vara på det vildsvinskött som faktiskt finns.

I sin redovisning av uppdraget i december 2019 föreslog Livsmedelsverket ett antal olika åtgärder som vi från Liberalerna anser att man ska titta på. Det handlar om att utbilda jägare så att det finns möjlighet att se till att öka avskjutningen och kunna leverera tio vuxna vildsvin direkt till slutkonsumenten. Livsmedelsverket föreslog också en premie till jägare. En förutsättning för premien är dock godkänt resultat vid köttbesiktning och övrig provtagning. Man ska också göra det möjligt för jägare att leverera 50 vildsvin per år direkt till en lokal detaljhandelsanläggning som inte behöver utföra köttbesiktning. Det kan röra sig om butiker eller restauranger som i dagsläget redan handhar andra icke-trikinbärande vilda djur såsom älg, hjort, hare och fågel.

I Regeringskansliet bereds förslag på hur utfodring kan regleras med beaktande av de tillkännagivanden som finns i riksdagen. Vad gäller frågan om ekonomiska incitament för vildsvinsjakt har, som tidigare sagts, Livsmedelsverket lagt fram ett förslag. Vi från Liberalerna anser att man även bör studera det vidare.

Det behövs fler åtgärder, men det pågår också ett arbete för att få fram nya förslag. Vi från Liberalerna anser att vi också ska jämföra oss med andra länder. Vi har noterat att Finland, som har betydligt färre vildsvin, har vidtagit kraftfulla åtgärder för att minska sin stam. Det tycker vi är viktigt att notera. Ett flertal åtgärder har vidtagits, men mer behöver göras.

Fru talman! Jag vill nämna någonting om jakttider. Det har tagits upp i debatten här. Jag vill nämna det arbete som regeringen har utfört.

Enligt förordningen ska Naturvårdsverket minst en gång vart sjätte år se över de jakttider som regleras i förordningen och vid behov föreslå ändringar till regeringen. För närvarande arbetar Naturvårdsverket med en översyn av samtliga jakttider.

Vid översynen av jakttiderna görs en samlad bedömning för respektive art. Förslaget till ändrade jakttider lämnas till regeringen i juni 2020, och därefter avgör regeringen när de nya jakttiderna träder i kraft.

Vad gäller viltförvaltningsdelegationerna noterar jag, som det också lyfts fram i utskottets betänkande, att de två tillkännagivanden som finns bereds. Vi i Liberalerna kommer att avvakta beredningen av de tillkännagivandena.

Fru talman! Jaktfrågor engagerar på många olika sätt. Det finns de som ser det som en del av sin fritid att kunna vistas i skog och mark, hålla efter viltet och sätta ut saltstenar. Det är en del av en livsstil. Det finns också de som ser jakten som ett problem och tänker på den biologiska mångfalden. Oavsett perspektiv är det viktigt med åtgärder som bidrar till en långsiktigt hållbar förvaltning.

Fru talman och Nina Lundström! Jag förstod av Svensk Jakts belysning av hur skyddsjakten på varg fungerar att ledamoten Nina Lundström tycker att den fungerar tillfredsställande: "Prövningen sker vad vi kan bedöma utifrån de kriterier som gäller. Vi har inte haft anledning att ompröva kriterierna, eller hur skyddsjakten i sig, fungerar."

Stockholms län har haft sju ansökningar, fyra gånger har skyddsjakts beviljats, och två vargar har fällts. Där förstår jag att ni tycker att det fungerar väldigt bra. Men om ni lyfter blicken ut över hela landet, kan du fortfarande vidhålla att skyddsjaktsärendena hörsammas och fungerar bra med tanke på alla avslag som sker ute i landet?

Fru talman! Citatet kommer från en intervju som rör ett specifikt fall. Det är inte en generell bild av hur läget ser ut i hela Sverige.

Jag och Liberalerna är de första att konstatera att det här är en väldigt stor lokal fråga på många olika håll beroende på hur livssituationen ser ut. Det har vi väldigt stor respekt för. I det här fallet handlar det om hur länsstyrelsen har gjort bedömningen och vilka kriterier som finns till grund för besluten. Det är utifrån det som jag har gett mitt svar på frågeställningarna.

Vi kommer noggrant att följa utvecklingen. Det handlar samtidigt om hur forskningen och vetenskapen ser på den långsiktiga förvaltningen. Vi måste hitta en bra balanspunkt där vi både respekterar och ser de utmaningar som finns i lokalsamhällen men också tänker på den nationella förvaltningen och ser till att vi orkar värna vargen och dess existensberättigande.

Svaret var på en konkret fråga i ett specifikt fall. Vi kommer att återkomma i debatten när vi närmar oss betänkandet som handlar specifikt om förvaltningen av rovdjur.

Fru talman! Det specifika fallet som togs upp i Svensk Jakt handlar om att endast 6 av 42 skyddsjaktsansökningar beviljats och där en varg hade avlivats. Anser du att de som har ansökt om de skyddsjakterna och är ganska förbittrade har överdrivit eller rent av kommit med osanning, eftersom så få av ansökningarna har gått igenom?

Jag har inte sett en enda motion om jakt eller något annat jaktinitiativ från Liberalerna sedan förra mandatperioden då man hade någon gemensam kommittémotion med Alliansen. Jag undrar lite vad Liberalerna har för sorts jaktpolitik över huvud taget vad gäller till exempel frågan om rovdjurspolitik. Eftersom ni inte har presenterat någon egen slutsats eller kommittémotion är jag lite nyfiken.

Fru talman! Jag blev återigen ledamot den 1 november 2019. Det var efter motionstiden. Jag är själv väldigt engagerad i jaktfrågor privat. Jag vistas mycket i jaktmarker. Jag tycker att det är viktiga frågor.

För min personliga del och Liberalerna del handlar det om balanspunkten mellan förvaltningen och biologisk mångfald. Vi ser och hör hur många från lokalsamhällena uttrycker sin oro över den livssituation som finns.

Jag har själv talat med en ung jägare och hört hennes berättelse. Hon var ute med sin jakthund och träffade tre vargar. Det var i Värmland för några år sedan. Jag känner mycket väl till hur utmaningarna ser ut.

Vi måste också se möjligheten att värna vargen på något sätt. Jag menar att den balanspunkt vi i Liberalerna strävar efter är att kunna freda det lokala samhällets behov men också se till det nationella intresset av att vi har en god rovdjurspolitik där vi orkar värna vargen och dess existens.

Fru talman! Jag vill passa på att inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Jag tänkte inleda med att tala om det allmänna uppdraget, eller som Kristina Yngwe kallade det: Den svenska modellen. På 1930-talet gav den dåvarande regeringen Svenska Jägareförbundet ett så kallat allmänt uppdrag att leda delar av den praktiska viltvården och jakten i landet.

Som en kvarleva av detta har Svenska Jägareförbundet genom årliga regeringsbeslut tilldelats stora bidrag ur Viltvårdsfonden för sin verksamhet. På senare år har även Jägarnas Riksförbund fått bidrag ur fonden. Fondens medel kommer från de viltvårdsavgifter som den som jagar är skyldig att betala, för närvarande 300 kronor per jaktår.

Den nuvarande modellen är kritiserad. Modellen är ifrågasatts för att den inte anses vara i linje med upphandlingsreglerna. Den omfattande miljonrullningen till jägarorganisationerna har gett de organisationerna ett enormt resursövertag vad gäller debatt och opinionsbildning i viltvårdsfrågor. Det kan man se som ett problem ur demokratisynpunkt.

I Sverige saknas en fungerande jakttillsyn. Viltvårdsavgifterna borde kunna gå till en uppbyggnad av en sådan jakttillsyn, precis som det är med många andra verksamheter som får betala för samhällets tillsyn över respektive verksamhet - fisketillsyn och liknande.

De medel som jägarorganisationerna erhåller kan också ses som en betalning för ett uppdrag som ska utföras, och det är bra. Men inte om det ses som vilket bidrag som helst. Är det nu ett uppdrag bör det kunna upphandlas enligt gällande upphandlingslagstiftning.

Det finns ett behov av förändring. Att jägarorganisationerna får stora bidrag till sin opinionsbildning är särskilt problematiskt med tanke på att båda organisationernas företrädare ofta åberopar förekomsten av illegal jakt som stöd för sina åsikter om hur viltpolitiken borde ändras.

Jag anser att dessa organisationer också på just det sättet ökar motivationen att utöva illegal jakt, även om de i retoriken i nästa andetag pliktskyldigt säger sig ta avstånd från den. Jägarnas Riksförbund har dessutom en uttalad vision om att eliminera vargen från den svenska faunan, vilket strider mot 4 § jaktlagen, som säger att viltvården ska syfta till att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd.

Den upphandlingsrättsliga aspekten har uppmärksammats av EU-kommissionen. Sedan 2016 handlägger EU-kommissionen ett pilotärende om Sveriges efterlevnad av upphandlingsreglerna just med anledning av detta.

Svenska Jägareförbundet fick för 2019 drygt 52 miljoner kronor. 35 miljoner gick till att tillhandahålla generell kunskap och kompetens när det gäller jakt, 6 miljoner gick till viltövervakning, 8,75 miljoner till klövviltsförvaltning och 2,5 miljoner till vilt och trafik. Med tanke på att beloppen är så pass stora är det inget av uppdragen som skulle kunna direktupphandlas.

En mindre del av Viltvårdsfondens medel går till viltforskning via Naturvårdsverket och SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt. Dessa satsningar berörs inte av den här diskussionen eftersom de är en del av statens eget arbete.

I dag föreslår ett av oppositionspartierna ökade anslag till jaktorganisationerna. Sveriges riksdag behöver hantera den här frågan mer seriöst. Frågan bereds, som framgår av betänkandet, just nu av regeringen. Därför tänker jag bara nämna några saker som Miljöpartiet tycker att man borde titta på framåt.

Självklart måste åtgärder inom praktisk viltförvaltning fortsatt upphandlas på ett korrekt sätt. Jag vill absolut säga att jägarorganisationerna bör vara dem som är med och lägger anbud på sådana typer av uppdrag.

Viltforskningen som finansieras genom fonden skulle också behöva stärkas och kopplas till tydligare informationsinsatser. Delar av Viltvårdsfondens medel borde användas till uppbyggnad av en statlig jakttillsyn i fält för att effektivare kunna motverka illegal jakt. Naturligtvis skulle man också, som Kristdemokraterna föreslog här tidigare i talarstolen, kunna utveckla en enhetlig ersättning för trafikvilt om man nu gör om upplägget. Det kan finnas fler förslag, men att fortsätta med en modell från 1930-talet som dessutom är olaglig är ingen framtidsmelodi.

Fru talman! Jag tänkte kommentera en sak som ledamoten Filper nämnde om en miljöpartistisk fritidspolitiker, med tanke på att jag inte kunde begära replik på inlägget tidigare. Det gäller en person som har varit forskare. Forskare får också bli politiker. Forskare får också engagera sig i samhällsdebatten.

Många gånger hör vi i den politiska debatten - jag har själv hört det många gånger - att det skulle vara dåligt att tjänstemän som är anställda i statlig eller kommunal förvaltning tillhör en miljöorganisation eller någon annan typ av organisation. Vi har en grundlagsskyddad rätt att organisera oss i olika organisationer. Det finns ingen som kan ifrågasätta det, vare sig arbetsgivare eller vi politiker. Därför får man nog söka mer fakta och diskutera i sak i stället för att börja anklaga människor för detta.

Jag tycker att det här är mycket allvarligt, och jag tycker att det är väldigt viktigt att vi som är i Sveriges riksdag markerar mot den här typen av debattinlägg.

Jag skulle också vilja säga ett par ord om viltförvaltningsdelegationerna och frågan om huruvida de ägnar sig åt demokrati eller inte. Jag tycker att det är bra med en bred bas i viltförvaltningsdelegationerna. Men samtidigt har vi ju statliga tjänstemän - det kan vara landshövdingar eller myndighetspersoner - som också måste säkerställa att lagen följs. Jag tycker att vi som sitter i riksdagen ska välkomna att det finns tjänstemän som vill säkerställa att lagen följs.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten Maria Gardfjell tog upp jakt- och viltvårdsuppdraget, som det numera heter. Jag tänkte inleda med det, även om det inte är det som min fråga gäller.

Jakt- och viltvårdsuppdraget är ett bidrag. Inga skattemedel tillförs fonden. Ett bidrag kan inte upphandlas. Jakt- och viltvårdsuppdraget bryter därför inte mot lagen om offentlig upphandling eller mot EU:s krav på offentlig upphandling. Det har gjorts en rättsutredning tidigare som tydligt visar att upphandling inte är relevant.

Så till den sak som jag tänkte att jag skulle ställa en fråga om. Om jag inte minns alldeles fel ställde jag exakt samma fråga till Maria Gardfjell när vi stod här för ett år sedan.

I förra veckan anordnade Kristdemokraterna jaktens dag här i riksdagen. Temat var varg, och det pratades om illegal jakt. Vi hade bland annat flera forskare på plats. Erica von Essen, som har forskat om illegal jakt, var där. Vi har andra forskare, till exempel Olof Liberg, som är en känd vargforskare. Även Brå har påpekat att om vi får legal jakt minskar den illegala jakten. Men Maria Gardfjell stod i talarstolen och sa emot dessa forskare.

Därför skulle jag vilja ställa frågan till Maria Gardfjell: På vilket sätt ämnar Miljöpartiet agera för att vi ska få mindre illegal jakt?

Fru talman! Tack för frågan! Relationen mellan legal jakt och illegal jakt är väldigt intressant. Innan licensjakten på varg infördes var det kanske främsta argumentet av alla argument att man genom att införa licensjakten skulle eliminera riskerna för illegal jakt.

Nu kan vi se i backspegeln att så inte blev fallet. Den illegala jakten ökade snarare i och med att licensjakten ökade.

Man kanske inte än så länge kan dra alltför långtgående slutsatser efter de år som vi inte har haft licensjakt, men illegal jakt är ett mycket stort problem. Polisen har också mycket stora problem med att kunna se till att ta fast den som är skyldig.

När det gäller vargfrågan var jag själv inte med på det seminarium som Kristdemokraterna ordnade här i riksdagen, utan det var Rebecka Le Moine som var med från Miljöpartiets sida. Jag tror att hon står på talarlistan, så hon kanske dyker upp här så småningom och kan svara på frågorna.

Jag tycker att det är viktigt att man i vargdebatten respekterar det domslut som EU-domstolen har kommit med. Det visar ganska tydligt att det kan vara svårt att införa licensjakt i Sverige igen. Men det innebär också att vi behöver ha ett arbetssätt framöver som gör att skyddsjakten kan förstärkas.

Fru talman! Jag noterar att jag inte fick en tillstymmelse till svar på min fråga. Jag ställde frågan till en representant för Miljöpartiet hur Miljöpartiet vill jobba för att vi ska få mindre illegal jakt. Det borde man kunna svara på oavsett om man var med på jaktens dag eller inte.

Vi har en skyddsjakt som inte fungerar, vilket flera har tagit upp tidigare i debatten. Tyvärr har vi ingen fungerande licensjakt. Vi har ingen fungerande rovdjursförvaltning. Därmed tappar folk totalt förtroendet för våra myndigheter, och till slut tar man lagen i egna händer. De som drabbas mest är tyvärr dels vi lagliga jägare, dels vargen. Därför ställer jag frågan än en gång: På vilket sätt ämnar Miljöpartiet agera för att vi ska få mindre illegal jakt?

Maria Gardfjell nämnde EU-domen, som jag också tog upp i mitt anförande. Jag vill hävda precis raka motsatsen mot vad Maria Gardfjell sa: Den är ett tydligt utslag på att den licensjakt vi har haft kan anses som hållbar och att den därmed skulle kunna fortsätta.

I Frankrike pågår en ganska stor vargjakt för tillfället. Jag kollar ganska mycket på nyheter, och jag ser inte att EU har agerat på något sätt när det gäller den franska vargjakten. Där jagar man på för fullt utan att EU sätter käppar i hjulet, vilket det hela tiden hotas med här. Jag tror alltså inte att vi ska vara så rädda för EU. Och i så fall vore ju det väldigt mycket bättre om vi faktiskt vågade dra ett ärende hela vägen till EU och fick en slutgiltig dom.

Men min fråga är som sagt: På vilket sätt ämnar Miljöpartiet agera?

Fru talman! Det är tråkigt att Kjell-Arne Ottosson inte tyckte att han fick svar. Jag kan dock säga att jag förra året skrev en motion just om hur man ska kunna minska den illegala vargjakten. Det handlar väldigt mycket om att satsa på det polisiära arbetet och verkligen säkerställa att man inte hetsar inom jägarorganisationerna för att få ytterligare illegal jakt, vilket jag tog upp i mitt anförande.

Det är också viktigt att nämna, fru talman, att den svenska vargstammen är mycket bräcklig. Undersökningar som gjorts nyligen visar att vi har 290 vargar i Sverige. Som mest i modern tid har vi haft 415 vargar. Det är inte bara licensjakten utan också en omfattande illegal jakt som har påverkat vargstammen väldigt mycket.

Jag tror också att det är viktigt att se till att komma till rätta med de problem som finns med bland annat oskygga vargar och andra rovdjur. Här behöver man naturligtvis säkerställa att skyddsjakt kommer till stånd. Det skulle dock vara bra att tydliggöra § 5 i jaktlagen för att säkerställa att det är tillåtet att också sätta in skrämselåtgärder. Det görs ibland, men det är inte solklart om det är okej enligt jaktlagen. Att skrämma iväg vargarna och göra dem mindre oskygga, så att säga, är något som borde kunna användas mycket oftare.

Fru talman! Den gode Kjell-Arne Ottosson lyfte egentligen de frågor som jag hade tänkt lyfta med Maria Gardfjell, men jag hittar på någonting.

Svenska Jägareförbundet och jakt- och viltvårdsuppdraget pratades det en del om i anförandet, fru talman. Jag tycker att det är viktigt att poängtera det arbete som faktiskt har skett under Svenska Jägareförbundets paraply. Många av våra vilda djur har ju ökat under tiden de haft detta uppdrag. Det beror på att de har haft kunskap, har förvaltat och har lärt jägarna att bedriva viltvård. Det är i mångt och mycket det som gör att vi har stora viltstammar i dag - både av klövvilt och av flygande vilda djur, både i fältlandskapet och i skogslandskapet. Det är viktigt att poängtera det.

Sedan vill jag också lyfta problematiken kring skyddsjakt, snabba åtgärder och hur vi ska hantera detta. Jag vet att Miljöpartiet hyser varma känslor för rovdjursavvisande stängsel, och jag vill problematisera lite grann kring det. Vi har ju en hel del konstiga regler här. Till exempel kan lantbrukare som väljer åkerbeten inte få stöd till rovdjursavvisande stängsel, och många fårproducenter har kanske bara åkerbeten.

Jag har ett exempel med en lantbrukare i Finspångsområdet som skulle behöva sätta upp nya rovdjursavvisande stängsel. Han hade först sagt att kostnaden skulle bli 2 miljoner, men när han hade räknat ännu mer noggrant var det 4 miljoner det skulle kosta denne lantbrukare att sätta upp rovdjursavvisande stängsel. Då blir nästa fråga hur mycket detta faktiskt ska få kosta samhället, plus problemet med att man inte kan få stöd till rovdjursavvisande stängsel på åkermark.

Fru talman! Det är en väldigt bra fråga i det här läget. Rovdjursstängslen har ju tidigare finansierats i landsbygdsprogrammet, och det diskuteras just nu om man ska flytta rovdjursstängslen från landsbygdsprogrammet till ett nationellt program. Det skulle vara en fördel eftersom vi då skulle kunna utveckla regelverket och kanske göra det lite smidigare. Vi kunde se på de problem som har funnits och göra det mer anpassat till exempelvis åkerområden och sådana saker.

Nästa fråga är hur mycket detta får kosta samhället. Här finns också en möjlighet att fundera på vad det är i stängselarbetet som kostar. Det är ju själva arbetet som kostar mest. I ett nationellt program kan man koppla detta till möjligheten att anlita gröna tjänster eller sådana typer av projektsatsningar som kommer att göras framöver. Detta är väl ett område där vi kan diskutera hur man på ett mer optimalt sätt skulle kunna jobba med rovdjursstängselfrågan.

Nu glömde jag helt enkelt bort, fru talman, John Widegrens första fråga, så jag hoppas att han upprepar den. Men jag skulle vilja ställa en liten motfråga till John Widegren. Den reservation som Moderaterna här yrkar bifall till handlar om trafikeftersök. Där undrar jag om det inte skulle vara en fördel att förändra hela jakt- och viltvårdsuppdraget så att trafikeftersök blir möjligt.

Fru talman! Det första jag pratade om var kanske inte så mycket en fråga. Det handlade mer om att se vikten av de insatser som Svenska Jägareförbundet faktiskt har gjort för den svenska vilda floran.

Var vi väljer att placera eftersöken som samhällelig uppgift kanske inte är så viktigt i det här läget. Vår reservation handlar mer om att vi tycker att ersättningarna till dem som gör detta är alldeles för låga. Precis som någon talare lyfte fram tidigare ligger det mycket träning bakom. Du ska hålla goda hundar, du behöver ha goda kunskaper och du ska kunna ha jour och vara standby dygnet runt, årets alla dagar. Vi tycker att ersättningarna för detta är för låga. Det är därför vi har en reservation om ökade pengar till trafikeftersök.

Jag vill även lyfta detta med illegal jakt, som det talades om tidigare. Det blir lite olyckligt när man argumenterar så att organisationernas argument, att de är emot illegal jakt och att detta kan leda till illegal jakt, skulle vara propaganda som uppmanade till illegal jakt. Det låter nästan så, fru talman, i argumentationen här. Jag är övertygad om att alla i denna kammare och alla organisationer som vi nu har talat om är kraftigt emot illegal jakt.

Det är just därför vi behöver bygga upp en helt ny acceptans för den förda rovdjursförvaltningen. Jag tror nämligen inte att den acceptansen finns utbrett i dag. Det är viktigt att poängtera det.

Miljöpartiet argumenterar som att enda lösningen för att motverka illegal jakt är ökade resurser till polisen. Visst, det kan vara en del, men man måste också kunna se problemet med ökad illegal jakt som någonting annat, som en misstro mot och ett missnöje med den förda förvaltningen.

Fru talman! Visst gör intresseorganisationer av olika slag, bland annat Svenska Jägareförbundet, stora insatser. Jag tror tyvärr inte att de gör så mycket för den svenska floran men väl den svenska faunan. Det gör de absolut. Jag tror att det var Malin Larsson som här i talarstolen nämnde att jakt också är ett stort fritidsintresse. Det är ett sätt att uppleva naturen. Det handlar i själva verket inte bara om att jaga vilt. Man bedriver även ett viktigt folkhälsoarbete.

Jag vill även säga några ord om jakteftersök när det gäller trafikskadade djur. Det är ett oerhört viktigt uppdrag som jägarna har tagit på sig. I flera olika inlägg har det talats om olika ersättningar och att de är för låga. Jag undrar vem som sätter nivån på ersättningarna. Är det staten eller jägarorganisationerna själva? Om det är jägarorganisationerna som gör det kan de i så fall fördela pengarna på ett bättre sätt. Svenska Jägareförbundet får ju över 50 miljoner kronor om året.

Det som är väldigt viktigt när det gäller Miljöpartiets inställning till jaktfrågor är att vi naturligtvis inte vill se att den biologiska mångfalden hotas. Det är grunden för oss. Men absolut får jakt ske, om den görs på ett bra sätt.

Fru talman! I dag debatterar vi jakt och viltvård. Kjell-Arne Ottosson ställde några frågor som jag gärna ska försöka besvara. Jag har nämligen skrivit en motion där det väldigt utförligt beskrivs vilka åtgärder jag önskar för att stoppa den illegala jakten.

Jag vill också poängtera att det finns forskning som visar att laglig jakt inte leder till en minskad illegal jakt. Detta är viktigt att ha med sig. Det finns alltså forskare som landar i olika slutsatser, och då måste vi beakta den komplicerade bild som finns.

Det refererades till Erica von Essen, som var med på seminariet förra veckan. Hon har sagt att det råder en kultur inom vissa jaktorganisationer där illegal jakt accepteras i hög grad. Citatet återfinns i en intervjustudie som hon har genomfört vid SLU.

De insatser som vi vill göra handlar om att införa en naturuppsyn enligt Norges modell, som kan tjäna som inspiration och förebild. Där har man fältpersonal som är ute och tittar och kontrollerar så att de medel som används är lagenliga och att det som jagas också är lagenligt. Detta finns inte riktigt i dag i sådan omfattning som skulle behövas.

Vi vet att olika hjälpmedel som underlättar den lagliga jakten också kan underlätta illegal jakt. Här måste vi vara duktigare på att reglera vad som får användas till vad. Åtlar, åtelkameror, ljuddämpare, mörkerkikare på vapen, gps-sändare på hundar och drönare - användningen av dessa hjälpmedel måste regleras via förbud, tillståndsplikt eller anmälningsplikt, fru talman.

Polis och åklagare måste ges mer resurser så att anmälda brott kan leda till fällande domar. Hjälpmedel som används till illegal jakt, såsom vapen och fordon, ska beslagtas, och skadestånd måste begäras vid jaktbrott.

Svenska medborgare som har bedrivit illegal jakt utomlands bör kunna straffas när de kommer hem till Sverige.

Detta är några av de åtgärder som finns listade i den motion som jag har väckt och som också diskuteras i dag.

Fru talman! Jag brinner för allas rätt - vargens rätt, lodjurets rätt men även alla människors rätt - att göra sin röst hörd, inte bara de ca 2 procent av Sveriges befolkning som är jägare.

Förra veckan hölls ett seminarium, vilket har nämnts förut. Det arrangerades av Kristdemokraterna och Jägareförbundet under principen "av jägare för jägare". Kristdemokraterna brukar värna de äldre och de sjuka, men denna dag rådde ett undantag. Bland annat blev en äldre dam i rullstol portad från seminariet på grund av att hon tillhörde fel organisation. Hon var inte jägare. Hon blev tvungen att vänta utanför i mer än tre timmar innan hon kunde träffa mig för att via mig i denna talarstol kunna göra sin röst hörd.

Jag vill därför lyfta fram en fråga som finns bland de röster som tystats i debatten, röster som är nog så viktiga. I mars ska licensjakt på lodjur påbörjas. Detta är en rödlistad art, och enligt art- och habitatdirektivet får man inte bedriva licensjakt mot den. Det har getts tillstånd att skjuta 41 lodjur, främst honor. Detta bryter mot EU:s direktiv.

Faktum är att det vid Sveriges inträde i EU 1995 fanns en referensnivå som lodjurspopulationen inte fick gå under. Antalet lodjur vid denna tidpunkt uppskattades till 1 700. Men den siffra som skickades in och som används är 700. Om vi har 701 lodjur får vi alltså ha licensjakt på 1 lodjur. I själva verket ska detta dock inte gälla förrän det finns 1 701 lodjur. Detta strider alltså mot vårt avtal med EU.

På tal om olagligt, fru talman, finns också en utbredd illegal jakt i Sverige, vilket vi har berört tidigare. Varje år skjuts ca 70 vargar illegalt i Sverige. Detta är vad jag tycker att den stora debatten om jakt och vilt i Sveriges riksdag bör handla om. Hur kommer vi till rätta med den illegala jakten?

Fru talman! Det finns en stor oro i Sverige när det gäller varg. Det kan därför vara lämpligt att nämna att ingen människa har dödats av vild varg i Sverige på över 200 år. Oron och polariseringen är olycklig. För att komma till rätta med den vore det mest effektiva att sluta ge Jägarnas Riksförbund ca 7 miljoner kronor varje år så att de kan sprida skräck och hatpropaganda mot vargen. Det vore ett enkelt första steg att sluta ge statliga medel till organisationer som uppmuntrar till brott.

Fru talman! Varje år ges också ca 50 miljoner till Svenska Jägareförbundet. Det sker i en intressant juridisk form. De får en position som är myndighetsliknande, men till skillnad från myndigheter har de talerätt. De får dessutom söka bidrag och får också bidrag från Svenskt Friluftsliv. Det ska egentligen inte gå om man får bidrag från staten.

Jägareförbundet bedriver sin egen rovdjurspolitik. Det gör att de sitter på dubbla stolar. Det här är en slutsats som drogs i offentliga utredningar från 1997, 2003, 2004 och 2007. I dessa pekades på att uppdraget borde upphandlas via lagen om offentlig upphandling.

Fru talman! Det finns inte mycket som jag skäms över i så stor utsträckning som jag skäms över svensk jaktpolitik. Jag skäms, och jag tycker att det är hög tid att vi i denna kammare slutar fjäska för dessa 2,5 procent av Sveriges befolkning. Detta är en demokratifråga.

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära replik. Rebecka Le Moine skjuter högt och lågt, och jag tänkte att det står bäst obemött. Jag måste ändå få bemöta den kritik som Rebecka Le Moine för fram.

Enligt riksdagens föreskrifter om upplåtande av riksdagens lokaler vid inbjudan till sammankomst får inbjudningar samt besök endast ske genom riktad inbjudan till enskilda personer samt avgränsade organisationer. Vi hade skickat ut inbjudningar. Sedan hade andra människor fått tag på en inbjudan någonstans ifrån - jag har mina aningar men säger ingenting om det i denna kammare. Därefter anmälde de sig till det seminarium som de inte var inbjudna till.

Dagen före seminariet fick de mejl om att de inte var välkomna eftersom de inte hade fått inbjudan på rätt väg. Jag vet att Rebecka Le Moine ändå valde att ta med några av dem in i lokalen. Men de som inte fick lov att komma in hade inte fått inbjudan på rätt sätt enligt riksdagens föreskrifter.

Fru talman! Det skickades alltså ut en anmälningslänk från Kristdemokraterna som lades online, och antagligen fick den fötter. Det är många som är intresserade av varg, inte bara de som vill skjuta varg. Därför anmälde sig personer från andra organisationer, Rovdjursföreningen, Jaktkritikerna med flera.

De fick ett bekräftelsemejl från Kjell-Arne Ottossons kansli om att de var välkomna. De planerade, tog ledigt, bilade upp från Blekinge och åkte tåg från Dalarna. Dessa personer hade fått ett mejl och skrivit ut sin anmälan, men kvällen innan, när de har kommit fram till Stockholm, får de reda på att de inte är välkomna.

De tror att det har skett ett misstag, för det här kan ju inte ske så sent inpå. De beger sig därför dit i alla fall. Två personer släpper jag in som mina besökare, för det var gott om plats. Det var bara jägare där, och de fyllde inte rummet.

Om man har bjudit in via en länk som har läckts och man inte har kontroll över och om man har välkomnat personer till ett seminarium portar man dem inte vid dörren. Det är inte demokrati, och det är inte ett värdigt sätt att behandla äldre sjuka personer som sitter i rullstol och som har ordnat färdtjänst för att komma till Sveriges riksdag och som har forskat om vargar hela sitt liv.

Kristdemokraterna borde skämmas. Annars gör jag det å era vägnar.

Varför bjuder man bara in likasinnade till ett demokratiskt samtal om man inte är rädd för att ens fakta inte håller? Vi har upprepade gånger fått höra att dessa forskare anser detta. Men det finns andra forskare och rapporter som säger något helt annat. Det är här ett demokratiskt samtal tar vid med olika intressen, olika åsikter och olika uppfattningar. Men här verkar man inte vara trygg i sina egna känslor.

Fru talman! Jag fortsätter att hänvisa till riksdagens föreskrifter för vad som gäller, och de gäller alla oavsett vem man är. Dessa människor hade fått tag på inbjudan på fel sätt och anmält sig på fel sätt, och därför fick de en bekräftelse på att de inte var välkomna. I övrigt har jag inget att anföra vad gäller det.

Rebecka Le Moine säger att det var ensidigt. Jag påminner om att vi hade med flera parter i panelen för att få en bredd av både sådana som förespråkar jakt och sådana som inte förespråkar jakt. Rebecka Le Moine var själv med i egenskap av politiker som inte förespråkar jakt. Det var alltså människor med från bägge sidor.

Fru talman! Det är en intressant syn på att få komma till tals och överlag en intressant och oroväckande syn på demokrati. Att vi var något slags rekvisita i panelen försvarar inte KD:s agerande och upplägg.

Naturskyddsföreningen fick väl göra sin röst hörd två gånger, och det fanns en kvinna i publiken som ställde kritiska frågor men som sedan inte fick ställa fler frågor. Det var väl jobbigt att svara när hon frågade efter vilka vetenskapliga rapporter som utgjorde underlag för att det behövs 120 vargar i Sverige. Eftersom det blev knepigt valde man att inte tillåta fler frågor från henne.

Detta är något av det värsta jag har varit med om.

Jakt och viltvård

Fru talman! Jag valde att gå upp i debatten eftersom eftersöksorganisationen NVR nämndes. Jag har varit verksam i denna organisation i ganska många år, och vi gör ett enormt arbete. Låt mig ta ett exempel. På julaftonskvällen, när ni andra åt middag med familjen, blev jag utkallad klockan nio på grund av ett trafikskadat vildsvin, en galt på ca 100 kilo. Eftersöket tog fem timmar, så då var min julafton fördärvad.

Många av oss inom organisationen har märkt en förändring. Många kollegor blir numera hotade efter genomförda uppdrag och vill ha skyddad adress och skyddat telefonnummer. Hotbilden har alltså ökat.

Det som skrämmer mig mest är att företrädare för Sveriges riksdag samverkar med dessa organisationer och deltar offentligt i deras möten. Miljöpartiets företrädare har ganska hög svansföring och vill kriminalisera jägare men har själva inga problem med att delta i manifestationer med organisationer som öppet brukar våld mot svenska eftersöksjägare som är avlönade av staten och får sitt arvode av polisen.

Jag vill gärna höra hur Miljöpartiet, som även sitter i regeringen, ser på att dess företrädare lierar sig med kriminella organisationer som förespråkar våld och hot mot svenska eftersöksjägare som är i statens tjänst.

I detta anförande instämde Runar Filper (SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 februari.)

Skogspolitik