Internationellt bistånd

Herr talman! I dag debatterar vi utrikesutskottets betänkande UU8 Internationellt bistånd, som handlar om civilsamhällets roll i det internationella biståndet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag om att avslå motionsyrkandena.

Herr talman! Förra månaden var jag, tillsammans med en delegation av riksdagsledamöter, i Etiopien. Där besökte vi bland annat ett center som ger stöd och utbildning till barn med olika funktionsnedsättningar - barn som annars skulle falla helt utanför samhällets skyddssystem.

Besöket arrangerades av Act Svenska kyrkan, och vi fick möjlighet att se ett konkret exempel på hur civilsamhällets arbete gör skillnad på riktigt. Det var ett besök som berörde mig djupt. Mödrar utövade fysioterapi på sina yngre barn, och skolelever övade upp färdigheter som de kan använda senare i livet för att skaffa sig en egen försörjning.

Jag bär med mig det här besöket - den omtanke och trygghet och det djupa engagemang för varje barn som fanns där. Detta visade inte bara på det enorma behov som finns. Det visade också civilsamhällets kraft och möjligheter att agera, särskilt för de allra mest utsatta.

Herr talman! Civilsamhällesorganisationer är starka resurser. Människor som organiserar sig för att hjälpa andra är en del av lösningen. Men det räcker inte med goda intentioner. Vi måste också ha god styrning och uppföljning.

Det svenska biståndet är fortfarande bland världens mest generösa, men generositet utan resultat skulle vara direkt ansvarslöst. Därför måste vi ställa oss frågorna: Når pengarna dit de ska? Gör de skillnad för dem som behöver det mest?

Jag välkomnar den nya CSO-strategin, där det är tydligt att transparensen i redovisningen ska öka. Resultaten av organisationers verksamhet ska rapporteras - inte endast de genomförda aktiviteterna.

Det ska vara lätt för allmänheten att se vem som får stöd, för vad och med vilka resultat. Där är webbsidan openaid.se ett viktigt verktyg, som ska utvecklas och förbättras.

Vi måste också ställa vissa grundläggande krav på biståndet. Utbetalningar får aldrig gå till organisationer som har kopplingar till våldsbejakande ideologier, extremism eller islamism. Här är det nolltolerans som gäller.

Herr talman! En av de viktigaste förbättringarna i CSO-strategin är att en större andel av biståndet nu ska gå direkt till lokala aktörer.

Det ska vara en bredd i fråga om vilka CSO:er som får ta del av stödet. De ska vara av varierande storlek, finnas i olika länder och arbeta inom olika områden.

Detta är avgörande. Det är nämligen på plats - hos dem som känner samhället, kulturen och behoven - som förändringen kan ske på riktigt. När stödet hamnar närmare de människor som det är tänkt för ökar träffsäkerheten, ansvaret och hållbarheten.

Vi vill också värna bredden bland de mindre, svenska CSO:erna. De kan ansöka om stöd på upp till 1 miljon kronor genom en förenklad modell. De ska också erbjudas stöd vad gäller finansiell redovisning och resultatrapportering - detta för att säkerställa kapacitet, kvalitet och transparens även när det gäller mindre aktörer.

Herr talman! Det räcker inte att bara förändra utbetalningsstrukturer. Vi måste också vara tydliga när det kommer till uppföljning, insyn och resultat. Vi vet att hundratals misstänkta oegentligheter i svenskfinansierade biståndsprojekt anmäls varje år. Det handlar inte om enstaka misstag; det är ett systemfel.

Varje skattekrona som försvinner i korruption är en krona som inte gör den skillnad den var tänkt att göra. Det är inte bara ineffektivt - det är helt oförsvarligt. Därför är det bra att krav ställs på att samtliga organisationer som mottar svenskt stöd ska ha ändamålsenliga rutiner för att både upptäcka och hantera korruption. Det måste finnas arbetssätt där man tidigt upptäcker och åtgärdar potentiella brister och risker. Återkrav av biståndsmedel och rättsliga åtgärder vid korruption måste vara en självklarhet.

Herr talman! När kriser slår till - när krigens bomber faller, när människor tvingas fly och när mat och rent vatten tar slut - är det ofta civilsamhällesorganisationerna som finns där först. I dessa situationer är det civilsamhället, som redan finns etablerat på plats, som snabbt kan leverera med lokalt förtroende och kunskap.

Civilsamhället är en resurs. Långsiktigt hoppas jag att så många som möjligt har kapacitet att stå på egna ben.

(Applåder)

Herr talman! Det här betänkandet handlar om det svenska biståndet, med fokus på civilsamhället. Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 5 från Socialdemokraterna.

Det här handlar om hur vi som land kan bidra till att bekämpa fattigdom, stärka demokratin och försvara mänskliga rättigheter i en värld där det arbetet blir allt svårare.

Vi befinner oss i en extremt orolig tid. Vi ser nu hur flera länder som tidigare har tagit ansvar för global utveckling vänder ryggen åt resten av världen. USA lägger i praktiken ned USAID och lämnar efter sig ett tomrum som kommer att fyllas av aktörer som Kina och Ryssland, som har helt andra motiv.

I det här läget skulle Sverige ha kunnat kliva fram. Vi skulle ha kunnat ta ett större ansvar, inte mindre.

I stället har regeringen valt att montera ned stora delar av det bistånd som har byggts upp under decennier, inte minst genom bistånd via civilsamhällets organisationer. Många hundra avtal har sagts upp i samband med att den nya modellen för bistånd via civilsamhället lades fram. De organisationer som i åratal har arbetat i nära samverkan med lokala partner ute i världen tvingas nu lägga ned projekt. Detta har utan tvekan gjort skada både för de människor som förlorar stödet och för bilden av Sverige som en pålitlig och långsiktig partner i världen - inte bara i biståndsvärlden.

Bakom vart och ett av de här avtalen finns ju människor. När Sverige lägger ned utbildningsprogram i Centralafrika är det flickor som inte längre får gå i skolan. När kvinnojourer i Uganda tvingas stänga på grund av indraget stöd är det våldsutsatta kvinnor som står utan skydd. När rättshjälp försvinner i Kenya är det människor utan pengar som förlorar tillgång till rättvisa. När Sverige lämnar fackligt samarbete i Bangladesh eller Colombia är det arbetare som förlorar sin möjlighet att organisera sig för drägliga villkor.

Det här är inte hypotetiska exempel utan verkliga konsekvenser av beslut som har tagits i Sverige.

När Sverige lämnar länder som Kambodja, Mali, Burkina Faso och Sydsudan innebär det inte att vi lämnar ett tomrum; vi lämnar i stället plats för andra aktörer som inte delar våra värderingar om öppenhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Kina, Ryssland, Gulfstaterna och andra går in med pengar, inflytande och krav, och de bygger inte fria samhällen. De bygger beroenden.

Ett område där konsekvenserna är särskilt allvarliga är det fackliga biståndet. Vi socialdemokrater anser att fackföreningar är en grundbult i varje demokrati. När arbetare i Bangladesh, Colombia eller Myanmar får utbildning om sina rättigheter, vågar organisera sig och driver på för bättre arbetsvillkor bidrar det inte bara till rättvisa. Det bidrar också till stabilitet och till samhällen där människor får göra sin röst hörd.

Svenskt fackligt bistånd har i många år spelat en viktig roll. Att investera i utveckling och demokrati står dessutom inte i motsats till ett starkt försvar. Det är en del av samma helhet. Bistånd är inte ett alternativ till säkerhet; det är en del av vår gemensamma säkerhet. När vi stärker demokratisk utveckling och ger människor makt över sina egna liv, när vi bygger samhällen som håller ihop, då minskar konflikter. Då minskar antalet människor på flykt, då ökar stabilitet och välstånd både här hemma och där borta, ute i världen.

Att skära i biståndet för att satsa mer på försvar är att bita sig själv i svansen. Vi socialdemokrater har länge sagt att biståndet och det civila samhället inte bara är ett sätt att hjälpa utan också ett sätt att bygga fred, förebygga konflikter och försvara mänskliga rättigheter.

Det gäller inte minst i en tid som nu när det demokratiska utrymmet krymper i land efter land. I Belarus, Myanmar, Iran, Nicaragua, Afghanistan och många fler länder förbjuds organisationer. Aktivister fängslas, och fria medier tystas. När staten förtrycker är civilsamhället den sista motkraften. Det är där modet bor hos läraren i Nicaragua som vägrar att sluta undervisa, hos sjuksköterskan i Sudan som hjälper till i ett flyktingläger och hos journalisten i Myanmar som fortsätter att rapportera trots hot.

Det är de här människorna vi måste fortsätta att stå bakom. Vi får inte vända dem ryggen. Vi socialdemokrater vill ha ett bistånd som är långsiktigt, rättighetsbaserat och fritt från politisk detaljstyrning - ett bistånd som litar på civilsamhället, som håller i och inte drar sig ur, som ser människor och inte bara system.

Jag yrkar återigen bifall till reservationerna 1 och 5.

Herr talman! I dag debatterar vi betänkandet UU8 om internationellt bistånd och den så kallade CSO-strategin, strategin för Sveriges utvecklingssamarbete med det civila samhället.

Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Regeringen beslutade i september 2024, inom ramen för reformagendan för internationellt bistånd, om en ny strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med det civila samhället och dess organisationer för perioden 2025 till 2029.

I strategin pekar regeringen på att civilsamhällesorganisationerna är viktiga partner i genomförandet av det svenska humanitära biståndet och utvecklingssamarbetet med andra länder. Organisationerna bidrar med ett mervärde genom sin lokala närvaro och förankring och kan skapa möjligheter för människor att själva påverka och förbättra sina levnadsvillkor. Särskilt i konfliktmiljöer och i svåra säkerhetspolitiska kontexter kan lokala civilsamhällesorganisationer vara avgörande för att kunna genomföra biståndsinsatser. De utgör också en viktig del av ett lands demokratiska fundament.

Herr talman! Ett starkt civilsamhälle i utvecklingsländer är också viktigt för att kunna genomföra svenskt utvecklingsbistånd inom ett stort antal strategier. Det finns också uppenbara synergier med svenska intressen inom det bredare utrikespolitiska området, till exempel vad gäller demokratisk utveckling, fred och säkerhet.

Jag skulle vilja referera till det tidigare anförandet av ledamoten Olle Thorell. Om vi tar exemplet Colombia finns där 27 FN-organisationer närvarande i landet. Min poäng med det är att det inte alltid ger mer. Anledningen till att regeringen i sin biståndsagenda minskar antalet civilsamhällesorganisationer är ju att man vill ha närmare till det lokala samhället så att pengarna kan nå fram med färre mellanled.

Herr talman! Jag går vidare. Sida och mottagande organisationer ska säkerställa att mottagare av stöd i civilsamhället inte har kopplingar till våldsbejakande ideologier, extremism eller islamism och att de står bakom demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter. Sida och mottagande organisationer ska vidare säkerställa att stöd inte går till verksamhet som motarbetar den regelbaserade världsordningen och svenska intressen. Övergångsperioden, som sträcker sig fram till den 30 september i år, ger organisationerna tid att anpassa sig och se över och avsluta de ingångna avtal som gör att man kan minska antalet CSO:er.

Herr talman! Jag skulle vilja nämna några syften med den nya modellen och vad den ska bidra till.

Det första är ansvarsfull hantering av skattemedel. Sveriges internationella bistånd uppgår till 56 miljarder kronor. Det är väldigt mycket pengar. År 2023 var det 0,99 procent av bni, och 2024 var det 0,91 procent av bni. Det var fortfarande över den gräns på 0,7 procent av bni som rekommenderas internationellt och av FN. Att hanteringen av skattemedel ska vara ansvarsfull är ganska självklart. Biståndet måste ge resultat och skapa genomslag för varje satsad krona. Det är inte summan som avgör effekten av biståndet. Regeringen stärker kontrollen och uppföljningen för att säkerställa att pengarna används korrekt.

Det andra är effektivitet och transparens i biståndet. Modellen syftar till ökad transparens, effektivitet och spårbarhet av biståndsmedlen. Målet är att pengarna ska nå fram till mottagaren genom färre transaktionsled.

Det tredje är långsiktigt stärkande av civilsamhället. Modellen leder till ökad självständighet för organisationerna. Förändringarna skapar förutsättningar för hållbar utveckling utan biståndsberoende.

Det fjärde syftet är ökad säkerhet och kvalitetskontroll. Jag upprepar att viktiga krav är att mottagaren inte får ha kopplingar till våldsbejakande ideologier eller extremism. Svenska intressen och demokratiska värderingar ska främjas, och den nya modellen ger också ökad kontroll över vilka organisationer som får stöd.

Herr talman! Jag skulle vilja ge ett par exempel. Wateraid är en organisation som jobbar med att säkerställa tillgång till vatten och sanitet. Det är något basalt som vi i Sverige tar för givet. Det är något som inte minst stärker tryggheten och säkerheten för flickor och kvinnor ger dem möjligheter till goda eller förbättrade levnadsvillkor. Ett annat exempel är SRHR-satsningar där Sverige, genom EU, på Filippinerna arbetar väldigt lokalt med det civila samhället för att stödja arbetet med att stärka sexuell och reproduktiv hälsa för flickor och kvinnor. Civilsamhället spelar en aktiv och stor roll i samarbetena och ser till att biståndspengar som Sverige bidrar med faktiskt når ända fram och möter de behov som finns i mottagarlandet.

Herr talman! I en snabbt föränderlig värld och då den regelbaserade världsordningen utmanas måste vi hitta nya och mer effektiva lösningar på många områden. Det gäller även biståndet. Det ställer nya krav på vår förmåga att navigera i ett nytt geopolitiskt landskap. Neddragningen av USAID påverkar hela det globala biståndssystemet, och vi kan redan se flera negativa konsekvenser. Men det ger också möjligheter till nya samarbeten, allianser och nya lösningar. Sverige är med sin nya reformagenda därför väl förberett för att ställa om. Det är en styrkeposition när det gäller biståndsarbetet som Sverige bidrar med.

Fler länder i Europa behöver bidra, och vi måste arbeta effektivare, smartare och mer innovativt. Biståndets effekter måste bli mer hållbara och syfta till att stärka länder och människors levnadsvillkor, ekonomiska egenmakt och frihet så att de kan stå på egna ben. Det är målsättningen med biståndet. I det arbetet spelar det civila samhället en viktig och stor roll.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Katarina Tolgfors! Jag tycker att det är bra att ledamoten tycker att civilsamhället är viktigt. Men i regeringens strategi för civilsamhället låter det som om civilsamhället ska knytas närmare regeringen och på det sättet förlora en del av sin självständighet och sitt oberoende. Det är mycket oroande.

I regeringens instruktion till Sida kring stödet till det civila samhället sägs inte bara att UD vill vara med och styra beslutsprocesser. Det finns också en skrivning om att verksamheten inte får motverka svenska intressen. Vad är svenska intressen? Vem bedömer det, och på vilka grunder?

Anser inte ledamoten att det är viktigt att civilsamhället får verka i sin egen rätt? Är inte ett oberoende och starkt civilsamhälle, som även har rätt att kritisera regeringen, en viktig grund i vår demokrati?

I strategin för civilsamhället skriver regeringen även att medlen inte kan användas till påverkans, informations- eller lobbyarbete riktat mot icke-ODA-länder. Det är högst anmärkningsvärt. Bistånd ska alltså inte kunna gå till påverkan i icke-biståndsländer. Det visar att regeringen inte förstår sig på hur modernt rättighets- och demokratiarbete går till. Varför ska civilsamhället inte få kritisera eller påverka icke-biståndsländer? Vad är man egentligen rädd för?

Herr talman! Genomförandemodellen består av tre delar. Den första delen handlar om partnerskap mellan civilsamhällesorganisationerna och att stöd ska förmedlas till ett lägre antal CSO:er. Poängen med det är att kapa ett transaktionsled genom att se till att det är närmare från styrning, pengar och fördelning till det civila samhället i mottagarländerna. Det är ju i ODA-länderna eller i Sverige dessa civilsamhällesorganisationer finns. Jag vet inte varför ledamoten säger att det inte gäller i ODA-länderna. Det stämmer inte.

Sedan vet jag inte heller vad ledamoten menar med att kritisera regeringen. Det sker ju en dialog. Den dialogen har till exempel jag nästan varje vecka med olika civilsamhällesorganisationer - och det är en ganska konstruktiv sådan. Vi går igenom en förändring av systemet, men huvuddelen av organisationerna är väldigt konstruktiva och tittar framåt. Vi diskuterar hur vi under de förändrade förutsättningarna kan arbeta framöver.

Det är fritt fram för alla att kritisera regeringen, men jag vet inte om det är civilsamhällesorganisationernas huvuduppgift. Den är väl snarare att se till att förmedla biståndspengar och omsätta dem så att de når fram till de behövande.

Ledamoten pratade också om varför man minskar antalet civilsamhällesorganisationer. Det är för att få färre led. Det tycker jag är ganska självklart. Vi hanterar väldigt mycket pengar i biståndssystemet. Det viktiga, syftet och målet, är ju att nå ut till dem som behöver stödet i olika länder. Det säger sig självt att med fler mellanhänder blir det mindre kvar.

Herr talman! Tack för svaret, Katarina Tolgfors!

Jag blir ändå oroad av skrivningen i strategin som tyder på att man vill knyta civilsamhället närmare regeringen. Jag hoppas att det inte stämmer att civilsamhället inte ska få agera av egen kraft. Det finns ett tidigare avtal som har slutits mellan civilsamhället och regeringen där man angående gemensamma åtaganden betonar att regeringen ska stödja civilsamhället i dess egen rätt, även om de på vissa punkter kan vara kritiska till regeringens politik.

Tycker Katarina Tolgfors att regeringen ska stå fast vid den tidigare överenskommelsen om att civilsamhället får agera i egen rätt? Jag vill ha ett tydligt och klart svar. Jag tycker att detta är oerhört väsentligt om man ska ha ett demokratiskt, livaktigt civilsamhälle.

Jag har även en fråga angående förslaget om ODA-länderna. Det här är allvarligt, och det tyder på att man inte riktigt begriper hur det fungerar. Det skulle till exempel inte existera ett klimatavtal om vi inte hade konferenser, samarbeten, ett påverkansarbete och dialog mellan olika aktörer i EU och Sverige. Guatemala hade inte varit en demokrati utan ett internationellt samarbete till stöd för demokratiska krafter. Sydafrika hade inte varit en demokrati utan påverkan på rika länder. Det hade heller inte funnits något fredsavtal i Columbia utan ett globalt samarbete för detta.

Skrivningen om att man inte får påverka icke-ODA-länder är därför väldigt allvarlig. Tycker inte ledamoten att man går fel till väga?

Herr talman! Låt mig börja med styrningen. Eftersom biståndet numera är en budgetpost med en ram - just nu 56 miljarder kronor - görs styrningen som på alla andra utgiftsområden: Det kommer direktiv från regeringen. Sedan finns det en myndighet, i detta fall Sida, som fördelar medlen vidare. Hela poängen här är att kapa leden. Vi minskar antalet CSO:er, men vi ger också fler möjlighet att söka. Vi vill ha en bredd och större variation och ge fler civilsamhällesorganisationer möjlighet att ta del av de svenska biståndspengarna.

När det gäller hur de ska användas finns det självklart alltid en styrning och en politisk vilja. Det är så systemet ser ut. Det är inget konstigt med det. Jag förstår inte varför det finns frågetecken kring det.

Ledamoten tog bland annat upp Guatemala. Senast i går genomfördes ett seminarium här i riksdagen tillsammans med Act Svenska kyrkan om bistånds- och utvecklingsarbetet i just Guatemala. Det fungerar även i dag, trots att vi har en ny regering och en ny modell för det svenska biståndet. Vi ser hur lokalsamhället har en roll, men självklart fortsätter man även med det bilaterala utvecklingssamarbetet och med dialog på politisk nivå. Arbetet fortgår där, och det är ingenting som hindras av en ny genomförandemodell i Sverige.

Herr talman! Moderaterna har återkommande lyft upp behovet av att öka biståndets effektivitet och minska antalet transaktionsled. Det låter väldigt bra, men i praktiken har reformagendan tillsammans med viljan att pressa ned statens utgifter i stället orsakat stor skada. Sveriges anseende som pålitlig biståndspartner har fått sig en allvarlig törn och har skapat en enorm osäkerhet hos partner världen över.

När Moderaterna valde att avsluta samtliga avtal med de strategiska partnerorganisationerna drabbade det 1 750 organisationer i 90 länder. Det skedde utan vare sig övergångsplan, dialog eller framförhållning. Det kan inte kallas effektivisering; det är ett haveri.

Moderaterna talar också ofta om ansvarstagande och långsiktighet, men hur rimmar det med att svenska civilsamhällesorganisationer inte ens fick information i tid för att kunna planera om sin verksamhet? Är detta vad Moderaterna menar med förutsägbarhet och partnerskap?

Herr talman! Ledamoten Alm Ericson och jag har debatterat bistånd många gånger, och jag trodde att vi hade kommit förbi punkten där vi ältar avtalen och hur övergången skulle ha gått till. Det landade ju i att organisationerna fick ett år på sig och har i god tid kunnat ställa om och ska nu ha avslutat avtalen i september i år. Jag har haft många konstruktiva och bra samtal och möten med de organisationer som berörs. De flesta har gått vidare, ställt om och hittat nya vägar framåt.

Syftet med biståndsagendan är att minska antalet organisationer, mängden informationsstöd och annat som finns här på hemmaplan för att mer av biståndet ska gå ut till de platser där de behövande finns och till biståndsprojekt och satsningar på att bygga ekonomisk egenmakt och på att främja hälsa och säkrare miljöer ute i mottagarländerna. Vi kommer i stället att se till att fler civilsamhällesorganisationer kan söka pengar hos Sida.

Herr talman! Jag tackar Katarina Tolgfors för svaret.

Det är bra att regeringen har backat; det får man nog säga att den gjort. Regeringen har försökt att åtgärda lite av den skada som orsakades. Faktum kvarstår dock. Förtroendet för Sveriges utvecklingssamarbete och den politik vi för har skadats, och vad jag har sett har detta ännu inte reparerats.

Man kan tycka att vi borde ha kommit förbi detta, och visst står vi inför en helt ny verklighet nu som vi behöver hantera med försiktighet. Världen blir allt mörkare. Men jag vill fortfarande ha svar på min fråga. Vad menar Moderaterna med "förutsägbarhet" och att "ha stabila partnerskap" när de inte står för ingångna avtal utan avslutar dem i förtid?

Herr talman! Min uppfattning och upplevelse är inte att Sveriges anseende är skadat när det gäller bistånd ute i världen, tvärtom. Jag har rest en del under mandatperioden för att följa svenskt bistånd och se hur vi arbetar på plats i de länder dit vårt bistånd går. Sverige är fortfarande en av världens största bidragsgivare. År 2023 gick 0,99 procent av bni till bistånd. År 2024 var siffran 0,91 procent.

Jag tycker att det är självklart att man i ett system som hanterar så mycket pengar som 56 miljarder kronor ser över detta och ser till att pengarna går dit de ska och att man gör effektiviseringar. Det är ett ansvarsfullt sätt att jobba med svenskt bistånd. Det skapar förtroende bland skattebetalarna, men vi ser också till att ha transparens och att pengarna går dit de ska.

I vänstersidans modell ger man 100 kronor, men det är kanske bara 40 kronor som går fram. Vi sänker biståndet, men om man ger 80 kronor och 70 kronor går dit de ska kan man i praktiken se vad effektivisering kan betyda. Det är hela poängen: Svenska biståndspengar ska nå ut och ge effekt i de länder som vi vill stötta och hjälpa.

Herr talman! Att regeringen och Sverigedemokraterna redan tidigare har övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet i en tid då behoven är större än någonsin och då FN varnar för en ökande global hungerkris samtidigt som klimatförändringarna slår hårdast mot världens fattigaste är inte bara oansvarigt - det är moraliskt förkastligt. Regeringen har dessutom aviserat att man tänker sänka biståndet med ytterligare 3 miljarder från 2026.

Regeringen behöver tänka om och återställa biståndet till 1 procent av bni. Det gör Vänsterpartiet i sin budget. Vi står upp för världens fattiga och för en rättvisare värld och avsätter fortfarande 1 procent av bni till biståndet.

Regeringen avskaffade den feministiska utrikespolitiken men säger samtidigt att jämställdhet är ett kärnvärde, vilket är bra. Det är dock svårt att ta det på allvar när man samtidigt minskar det ekonomiska stödet till jämställdhet och SRHR, sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter. Det blir extra allvarligt mot bakgrund av det indragna amerikanska biståndet. De stora nedskärningarna av USA:s bistånd drabbar särskilt kvinnor och flickor samt hbtq-personer. Om inte stödet återupptas riskerar 34 miljoner människor att stå utan livsavgörande humanitärt stöd. Tillgång till rent vatten och grundläggande sanitet är också en viktig jämställdhetsfråga.

I en tid när jämställdhet, hbtq-personers rättigheter och rätten till SRHR är under attack behöver Sverige agera motvikt, gärna i samarbete med det civila samhället. Vi i Vänsterpartiet menar att genusperspektivet måste genomsyra all biståndsverksamhet, att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor och att 10 procent ska öronmärkas för SRHR.

Det är också djupt oroande att biståndet till några av de fattigaste och mest utsatta människorna i världen minskar eller helt dras in - det handlar om Kambodja, Mali, Afghanistan, Sydsudan och Burkina Faso. Men biståndet är viktigt av fler anledningar. När man drar tillbaka stöd till rörelser som kämpar för demokrati och jämställdhet i Afrika, Latinamerika, Mellanöstern och Asien lämnar man över till auktoritära krafter.

Bistånd är alltså viktigt också ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Det borde ligga i regeringens intresse att motverka att auktoritära krafter får ett ökat inflytande. Här spelar också civilsamhället en viktig roll när det gäller stöd till demokrati, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Om civilsamhället får rätt förutsättningar kan det göra stor skillnad.

Krig och konflikter har kraftigt ökat behoven av humanitärt stöd. Världen står inför hungerkatastrofer på flera håll. Värst är situationen i Sudan och Gaza.

I Sudan är miljontals människor på flykt undan krig, våldtäkt och svält och i stort behov av stöd.

Den bräckliga vapenvilan i Gaza är nu bruten, och de israeliska bomberna faller åter över Gaza, där sjukhus, skolor och bostäder redan ligger i ruiner. Barn som redan är svårt traumatiserade kan inte längre sova lugnt på natten. Minst 50 000 människor har redan mist livet i detta brutala folkmord. Situationen är mer än katastrofal.

Samtidigt förvärras situationen på Västbanken för varje dag. Bosättare och israelisk militär hotar och dödar palestinier och driver dem på flykt i tusental. I en situation där stödet till palestinierna är viktigare än någonsin väljer Sverige att helt stoppa stödet till FN-organet UNRWA och att dra ned på stödet till viktiga civilsamhällesorganisationer och rättighetsorganisationer, inklusive det ekumeniska följeslagarprogrammet. Detta är ett dråpslag mot miljontals palestinier. Det svenska biståndet till UNRWA och rättighetsorganisationerna måste återupptas.

Herr talman! I över 60 år har svenska civilsamhällesorganisationer och folkrörelser spelat en central roll i biståndsarbetet. Regeringen har utarbetat en ny strategi för civilsamhället. Detta föregicks av stor oro och oreda när Sida sa upp ett stort antal avtal, vilket drabbade omkring 2 000 partner i 90 länder världen över som jobbar för just mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och klimat och miljö. Dialogen i samband med omställningen var minst sagt bristfällig. Nu har organisationerna fått besked om vilka som kan söka medel, men många frågor och mycket osäkerhet kvarstår. Detta är inte ett exempel på effektivt biståndsarbete.

I strategin för civilsamhället finns flera frågetecken. Civilsamhället riskerar att knytas närmare regeringen och på det sättet förlora en del av sin självständighet och sitt oberoende, något som skulle vara oerhört olyckligt. Det civila samhället måste få verka i sin egen rätt, även om det på vissa punkter kan vara kritiskt till regeringens politik.

I strategin står det även att medlen inte får användas för påverkans, informations- eller lobbyarbete riktat mot icke-ODA-länder. Bistånd ska alltså inte kunna gå till påverkan i icke-biståndsländer. Detta visar att regeringen inte förstår sig på hur modernt rättighets- och demokratiarbete går till. Det skulle till exempel inte existera ett klimatavtal om vi inte hade haft samarbete, påverkansarbete och dialog mellan olika aktörer i EU och Sverige. Vi hade inte haft demokrati i Guatemala utan det internationella samarbetet till stöd för de demokratiska krafterna.

Det är också beklagligt att regeringen står fast vid att det bara, utom i undantagsfall, ska vara möjligt att betala ut medel i ett led. Många gånger är det helt nödvändigt med fler än ett led för att kunna nå lokala eller särskilt utsatta organisationer. Det kan till exempel krävas en större regional partner eller en annan part för att pengarna ska hamna rätt och komma till största möjliga nytta. Jag är även kritisk till att regeringen riskerar att slå undan fötterna för en rad mindre biståndsorganisationer genom kravet på att minst 15 procent av medlen måste samlas in av organisationen själv.

Förutom att medlen till bistånd minskar har regeringen sedan tidigare tagit bort informationsstödet. Det innebär att möjligheten att granska vad svenska biståndspengar används till blir mindre. Möjligheterna till en bred folklig debatt om biståndet kringskärs, och kunskaperna om svenskt bistånd minskar. Informationsstödet till svenska biståndsorganisationer borde återställas. Sverige behöver ett starkt civilsamhälle som kritiskt kan granska regeringens beslut och bidra till sakkunskap, analyser, debatt och engagemang.

Regeringen har också beslutat att kapa det statliga ekonomiska stöd som i nästan hundra år har getts till svenska organisationer som arbetar för fred och nedrustning. Detta sker i en tid när säkerhetsläget är mer ansträngt än på länge och stora och avgörande säkerhetspolitiska beslut tas. Under 2023 uppgick stödet till drygt 20 miljoner kronor fördelat på 18 organisationer. Detta är i säkerhetspolitiska sammanhang en relativt liten summa, men den är helt avgörande för de berörda organisationerna och bör naturligtvis återställas.

Fackligt bistånd är också av avgörande betydelse för att bekämpa orättvisor och motverka exploatering av arbetare världen över. Fackföreningar kan bidra med resurser och stöd till arbetare som drabbas och hjälpa till med återuppbyggnaden av lokala samhällen och arbetsmarknader. Det fackliga biståndet främjar demokrati, social rättvisa och samhället i stort. Det är en solidaritet mellan arbetare som alla tjänar på. En mer jämlik värld, med fler i arbete och goda arbetsvillkor, är en tryggare värld för alla. Det ligger i Sveriges intresse att utöka det fackliga biståndet, inte tvärtom.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 2 och reservation nummer 5.

Herr talman! Det är lika spännande varje gång vänsterpartierna är uppe och debatterar bistånd. Det handlar om en aldrig sinande källa av skattepengar som ska finansiera hela den långa listan på saker man vill göra. Att prioritera när det gäller skattemedel är också att se till att vi träffar mer rätt.

Jag har en fråga till ledamoten Johnsson Fornarve. Ledamoten är medveten om att det fanns kritik från EBA och Riksrevisionen mot det tidigare biståndssystemet. Det var inte effektivt, och pengar gick till organisationer som inte levde upp till de motkrav som Sverige ställer för att betala ut pengar. Det fanns en hel del kritik mot hur alla olika mellanled och transaktioner gjorde att man inte nådde fram - att pengar fastnade i systemet i stället för att nå dit de skulle. Jag skulle vilja höra om ledamoten inte tycker att det är viktigt att skattepengar hanteras på ett så effektivt sätt som möjligt och att man tillser att det finns transparens så att man kan följa upp och se till att detta verkligen hanteras på det sätt som det är tänkt.

Jag skulle också vilja påpeka att satsningar på flickor och kvinnor och SRHR är ett av huvudområdena i regeringens biståndsstrategi. Jag undrar om inte Johnsson Fornarve tycker att detta är en bra prioritering eftersom man inte kan ta med allt, även om man såklart ser att det finns behov på många områden.

Herr talman! Tack, Katarina Tolgfors, för frågorna!

Självklart ska skattemedel användas på rätt sätt. Och självklart ska vi se till att de pengar som är tänkta att gå till bistånd också når fram - de ska inte försvinna i några svarta hål eller i korruption. Men Sverige har fått väldigt goda betyg i internationella jämförelser när det gäller det internationella biståndet. Sedan finns det såklart alltid saker som kan förändras och bli bättre. Vi ser naturligtvis gärna att så sker. Men i stort sett har biståndet fungerat och nått fram - väldigt mycket visar på det.

Också civilsamhällets pengar har nått fram. Det visar deras egna redovisningar tydligt och klart.

När det gäller nedskärningarna i biståndet ser vi att det går att avsätta 1 procent av bni till biståndet om man har de ambitionerna.

I Vänsterpartiets skuggbudget gör vi det. Vi avsätter 1 procent av bni till bistånd. Det är klart att det blir svårare om man prioriterar att sänka skatterna för de allra rikaste i stället för saker som bistånd, men i vår budget gör vi inte det, utan vi prioriterar biståndet.

Det är bra att regeringen har med att jämställdhet är ett kärnvärde och att man avsätter medel till SRHR, men jag saknar den genomgripande skrivningen om att jämställdhet ska genomsyra all biståndsverksamhet. Den skrivningen har tagits bort. Den finns inte med, och man har avskaffat den feministiska utrikespolitiken. Det ger fel signaler till omvärlden.

Herr talman! Att det ska vara 1 procent av bni garanterar inte en viss ekonomisk nivå. Under tidigare rödgröna styren har biståndet varit nere på under 0,9 eller 0,8 procent av bni. Som jag visade i mitt tidigare räkneexempel: Om man ger 100 kronor men bara 40 kronor kommer fram är det bättre att ha ett system där man ger 70 kronor och 60 når fram. Det är att göra ett system mer effektivt. Mer pengar garanterar inte ökad kvalitet eller att man når fram med de åtgärder som man vill, speciellt inte om det finns många nivåer med många aktörer och pengar som försvinner under vägen. Pengarna går till administration och byråkrati i stället för till dem som är behövande.

Absolut, den här regeringen prioriterar skattesänkningar för breda lager av de svenska skattebetalarna. Det är att sätta svenska intressen främst. När vi gör det blir Sverige också ett land där fler arbetar och där vi kan stärka vår egen välfärd men också har råd att ge mycket pengar och anslag till bistånd för att hjälpa andra länder.

Min fråga är slutligen: Hur skulle Lotta Johnsson Fornarves system se ut för att nå effektivare bistånd, utan att bara säga en siffra? En siffra säger egentligen ingenting. Hur vill Vänsterpartiet att biståndssystemet ska se ut för att svenska skattepengar ska nå fram till de behövande i olika länder?

Herr talman! Biståndet har ju tidigare i stort sett fungerat väl. Detta visar internationella undersökningar. Det svenska biståndet får otroligt höga betyg i internationella undersökningar. Vi har också sett hur det bistånd som har gått via civilsamhällets organisationer har nått fram. Detta framgår tydligt och klart av redovisningarna, som är väldigt noggrant gjorda. Sedan finns det alltid delar som kan bli bättre, men i stort sett har vi haft ett välfungerande bistånd.

Jag tycker att det finns en smutskastningskampanj mot det tidigare biståndet som inte stämmer överens med verkligheten.

Hur ser då vi att biståndet ska fungera? Biståndet ska gå till de fattigaste människorna i världen. Biståndet måste också ske på mottagarens villkor och inte utifrån svenska intressen. Vi vill att hälften av biståndet ska öronmärkas för kvinnor och flickor och att 10 procent ska gå till SRHR, till exempel. Vi vet att om man satsar på kvinnor och flickor utvecklar man hela samhällen. Det är otroligt viktigt.

Vi vill också se att civilsamhället får ett starkt stöd, så att de kan fortsätta sitt viktiga arbete för att stödja demokratirörelser och rörelser för mänskliga rättigheter och så vidare runt om i världen. Det är också väldigt viktigt. Men vi måste ha ett bistånd som inte är bundet utan utgår från fattigdomsbekämpning och att stödja och hjälpa de allra fattigaste människorna i världen.

Herr talman! Det är omöjligt att i en debatt om internationellt bistånd bortse från vad som har hänt i världen sedan september-oktober förra året, då de motioner skrevs som vi behandlar i det här betänkandet. Världen såg då helt annorlunda ut än den gör i dag. Framför allt rådde ett helt annat läge när det gällde biståndet i världen. Det var innan Trumpadministrationen tillträdde i januari och per omgående ströp stödet till WHO. Några veckor senare frös man USAID:s verksamhet, som stått för över 40 procent av allt bistånd i världen, för att genomlysa den. För bara ett par veckor sedan kom så beskedet att 83 procent av USAID:s alla kontrakt skulle avslutas. Med ett pennstreck försvann på så vis 93 procent av alla insatser därifrån.

En del av dessa pengar utgörs av de 120 miljoner kronor som Sida har betalat in till USAID, till gemensamma projekt. Självklart måste Sverige göra allt för att få de pengarna tillbakabetalade, så att de kan gå till de projekt som de var avsedda för, bland annat hjälp till bönder att klimatanpassa sina odlingar.

USA:s agerande är inte någon isolerad företeelse, om än extrem vad gäller magnituden, både i reda pengar och i procent av bni. Nederländerna kommer stegvis att minska biståndsbudgeten med 30 procent, Belgien med 25 procent och Frankrike med 37 procent. Storbritannien minskar sitt bistånd med 40 procent. Sådana stora nedskärningar i det internationella biståndet kommer inte att gå obemärkta förbi, tvärtom. Det är en farlig väg att gå. Det är rent kontraproduktivt, vill jag påstå.

Världen hänger ihop, herr talman. Detta har inte minst pandemin, krig, konflikter och klimatförändringar på senare år visat med all önskvärd tydlighet. I Kenya, som jag besökte i februari, lär We Effect ut metoder som hjälper bönder att göra sina jordbruk mer motståndskraftiga mot klimatförändringar. Sådana goda exempel behöver spridas och implementeras på fler håll, så att länderna blir självförsörjande och att människor som bor i lokalsamhällena blir mindre sårbara.

Bangladesh är ett av de länder som är allra mest utsatta för klimatförändringar. Cyklonerna kommer allt oftare. De blir allt starkare och ställer allt större arealer under vatten i det tätbefolkade landet. Röda Korsets cyklonvarningssystem har räddat livet på hundratusentals människor, men böndernas marker översvämmas likafullt av havsvatten som gör att färre grödor växer på åkrarna. Det salta havsvattnet har trängt ned i grundvattnet och utlöst kemiska processer som frigör järn och arsenik i berggrunden och gör dricksvattnet hälsovådligt. Mängder av män har begett sig till 24-miljonersstaden Dhaka och andra städer för att hitta en försörjning men lämnar kvinnor och barn hemma att försöka odla jorden så gott det går. Kvinnorna behöver gå allt längre sträckor för att hämta vatten. Som i alla bristsituationer uppstår konflikter, där redan utsatta grupper som etniska minoriteter och kristna drabbas allra värst.

Wateraids insatser är direkt livsviktiga, som med lokalt anpassade metoder renar det otjänliga vattnet och förser byar och städer med drickbart vatten. Dessutom möjliggör det för människor att bo kvar och motverkar på så sätt migrationen.

Till detta, herr talman, kommer det säkerhetspolitiska läge som har förvärrats efter Rysslands invasionskrig i Ukraina, kombinerat med den nya administrationen i USA, som för en retorik om att den regelbaserade världsordningen är passé och att gamla allianser och internationella överenskommelser är något man kan strunta i.

När andra länder tenderar att finansiera sina upprustningar med biståndsnedskärningar står Sverige stadigt. Vi gör det inte bara för att biståndet har ett moraliskt egenvärde utan också för att det är en annan sida av samma mynt: att främja fred och säkerhet för såväl stater som människor.

Herr talman! Det är nu utomordentligt viktigt att Sverige tillsammans med EU och andra likasinnade länder analyserar hur man i någon mån kan täcka upp de strategiskt mest kännbara luckor som har uppstått, inte bara humanitärt utan också ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. När väst drar sig tillbaka är risken uppenbart stor, vilket flera talare har varit inne på, att Ryssland och Kina ska vara snabba att ta över inflytandet i Asien, Afrika och Latinamerika.

Därför är jag i dag stolt över att Sverige har visat på en annan väg. Regeringens och samarbetspartiernas besked, som det var presskonferens om i går, är att vi bygger upp vårt lands säkerhet utan att världens fattigaste och mest utsatta behöver betala.

Den biståndsbudget som lades fram i höstas, med 53 miljarder kronor per år under perioden 2026-2028, ligger fast. Detta är helt i linje med den överenskommelse som gjordes på Tidö hösten 2022 om ett långsiktigt, transparent och effektivt bistånd där spelreglerna är tydliga och där civilsamhällets roll stärks. Även i tider av stora förändringar, ska man notera, är anslaget till civilsamhällesstrategin nämligen konstant, utan några minskningar, tvärtemot vad man skulle kunna tro när man lyssnar på somliga ledamöter här i debatten.

Reformagendan för biståndet som regeringen antog i december 2023, med underrubriken "Globala utmaningar i en ny tid", pekar ut riktningen framgent.

I stället för 400 mål utan inbördes prioritering, som gjorde biståndet omöjligt att styra eller följa upp, finns nu tydliga fokusområden. Det är till stor hjälp i den process vi står inför nu, när andra länder famlar efter hållpunkter.

De tematiska prioriteringarna utgör vad regeringen beskriver som svenska intressen. För de åhörare som inte känner till vilka de är gör jag här en rekapitulering:

Fattigdomsbekämpning genom jobbskapande, handel och utbildning

Förbättrad hälsa för de allra mest utsatta

Främja frihet och bekämpa förtryck

Utökat och effektiviserat klimatbistånd

Stärka kvinnors och flickors frihet och egenmakt

Stärkta synergier mellan bistånds- och migrationspolitiken

Stärkt humanitärt stöd för att rädda liv och lindra nöd.

Detta är väl genomtänkta och avvägda tematiska prioriteringar som det finns stor acceptans för.

Herr talman! Genom det arbete som Sveriges regering redan kommit långt i har vi ett försprång i det effektiviseringsarbete som många länder nu går in i. Vi kan ta på oss ledartröjan i de internationella diskussionerna om hur världens mest utsatta medmänniskor inte ska lämnas åt sitt öde utan få förutsättningar för en bättre och tryggare tillvaro.

Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Gudrun Brunegård, för anförandet!

Ledamoten nämner och kritiserar med rätta den kraftiga nedskärningen av det amerikanska biståndet. Vi är helt överens om den kritiken.

Regeringen har avskaffat den feministiska utrikespolitiken men säger samtidigt att jämställdhet är ett kärnvärde. Det är svårt att ta på allvar när regeringen minskar det ekonomiska stödet till jämställdhet och SRHR.

Både UN Women och UNFPA som gör otroligt viktiga insatser för SRHR, alltså sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, får minskat stöd - detta i en tid när Sverige i stället borde ta på sig ledartröjan och stå upp för biståndet till flickor och kvinnor samt till hbtq-personers rättigheter, särskilt mot bakgrund av att Trump har stoppat allt amerikanskt bistånd och attackerar SRHR.

Miljontals människors liv står på spel. Särskilt hårt drabbas kvinnor och flickor och hbtq-personer. Trump har återinfört Mexico City-policyn, som förbjuder bistånd från USA till organisationer som informerar om eller tillhandahåller abort med egna medel, även i länder där abort är lagligt. Policyn påverkar även tillgången till preventivmedel, mödravård, hivprevention och ungdomskliniker, vilket leder till fler osäkra aborter, oönskade graviditeter och dödsfall.

Vad har Sverige för strategi för att möta attackerna från USA på framför allt jämställdhet och SRHR?

Herr talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för viktiga frågor!

Jag håller fullständigt med om att det är en väldigt allvarlig situation vi står inför. Jag var ju inne på det i mitt anförande.

De gigantiska nedskärningarna av det bistånd som USAID tidigare stått för men som nu dras tillbaka kan inte Sverige ensamt gå in och täcka upp för. Det finns ingen som helst möjlighet att göra det. Men det var därför jag pratade om att vi behöver gå samman med likasinnade länder och tillsammans diskutera fram vilka som är de mest strategiska områdena.

Redan nu går diskussionerna i just den riktning som Lotta Johnsson Fornarve pekar på. Bland det mest allvarliga är det tillbakadragna stödet till just kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter och till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter men också till saker som hivbekämpning, poliovaccinationsprogram och så vidare. Ingen av oss vill se en aidsepidemi som på 80-talet eller en ny polioepidemi, utan här behöver alla goda krafter samlas.

Jag menar att de prioriteringar som Sverige redan har gjort i form av de strategiska tematiska prioriteringarna kan vara till hjälp i detta arbete. Vi har redan gjort arbetet med att snäva in och fokusera på det som är absolut mest viktigt i en kritisk situation där inte pengarna räcker.

Herr talman! Tack, Gudrun Brunegård, för svaren!

Jag håller fullständigt med om att det nu är otroligt viktigt att Sverige tar på sig ledartröjan och samarbetar med likasinnade länder för att hitta en strategi för att motverka de här kraftiga neddragningarna. Det är otroligt viktigt för att rädda liv och inte minst stöd till kvinnor och flickor.

De stora nedskärningarna i USA:s bistånd drabbar särskilt kvinnor och flickor och hbtq-personer. Om inte stödet återupptas riskerar 34 miljoner människor att stå utan livsavgörande humanitärt stöd. Det är otroligt många människor och oerhört allvarligt.

I denna tid när jämställdhet, hbtq-personers rättigheter och rätten till SRHR är under attack behöver Sverige verkligen ta i från tårna och agera motvikt för att åtminstone stävja det här. Jag förstår att Sverige inte kan täcka hela underskottet, men vi kan göra mycket för att samarbeta och få till det.

Jag vill flika in att även tillgång till rent vatten och grundläggande sanitet är en viktig jämställdhetsfråga. Vi anser att genusperspektivet ska genomsyra all biståndsverksamhet, att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor och att 10 procent ska öronmärkas för SRHR, för vi vet att satsningar på jämställdhet gynnar hela samhällsutvecklingen.

Håller ledamoten med om detta? Är ni beredda att kraftigt höja stödet till jämställhet och SRHR?

Herr talman! Lotta Johnsson Fornarve och jag är överens om väldigt mycket i det här.

Däremot vill jag inte stå här och säga att vi ska avsätta hälften av biståndet till kvinnors och flickors rättigheter även om jag är väl medveten om båda dessa talesätt: Ge en man en fisk, och du ger honom mat för dagen; lär honom att fiska, och du ger honom försörjning för framtiden. Undervisa en kvinna, och du undervisar en hel by.

Det får väldigt strategiska effekter, men att det är just hälften som ska vikas för flickor och kvinnor vågar jag inte påstå.

Jag menar att det vi kallar svenska intressen, det vill säga det som vi har sammanfattat i de tematiska prioriteringarna, alla väger tungt på sitt sätt. Om man rubbar helheten, om man tar bort till exempel demokrati och mänskliga rättigheter, får den kanske en olycklig slagsida åt ett annat håll. Vi behöver ha klimatstöd. Vi behöver ha stöd till flickors och kvinnors rättigheter. Men vi behöver också ha hälso- och sjukvård för alla.

Det är just därför vi behöver ha samling, både nationellt och internationellt, för att hantera den svåra situation som uppstår när så många länder med USA i spetsen drar tillbaka stora delar av sitt bistånd.

Herr talman! Tack, Gudrun Brunegård, för ett väldigt bra anförande!

Jag skulle nog kunna stå bakom det mesta som sades. Världen förändras ju väldigt snabbt, och det var befriande att höra att vi måste göra mer och att regeringens företrädare faktiskt visar att man också pushar i den riktningen. Jag önskar all lycka till. Det kan nog behövas.

Ledamoten Brunegård nämnde också att man tidigare i biståndet hade en massa mål utan inbördes ordning och hur dålig styrningen var av detta. Jag skulle säga att det är en del av det förtal av det tidigare biståndet som regeringen ägnar sig åt, och jag hoppas att vi slipper det.

Min fråga handlar om det Gudrun Brunegård radade upp, alltså de nya fokusområdena i reformagendan. Det stora nya är att man lägger tonvikt på handel och företagande. Det är verkligen inte dåligt. Bistånd kan inte vara lösningen på varje lands utveckling, men detta måste göras på rätt sätt för att det ska nå fram. Gudrun Brunegård och jag har varit ute på väldigt många resor där vi sett prov på otroligt bra svenskt bistånd, där man på det klassiska sättet har lyft människor ur fattigdom och kunnat ge dem en försörjning.

När det gäller regeringens reformagenda har vi fortfarande inte riktigt fått svar på hur detta företagsfokus ska bidra. Vi har såklart garantierna - de hade vår regering också - men finns det fler exempel på hur man ämnar arbeta med detta så att det kommer rätt människor till godo?

Herr talman! Tack, Janine Alm Ericson, för de fina orden! Jag vet ju att vi har ett starkt gemensamt engagemang i de här frågorna. Det tror jag att vi delar med alla som sitter här i kammaren i dag.

När det gäller bistånd och utveckling genom företagande vill jag också understryka de andra delarna som finns med på samma rad, nämligen jobbskapande, handel och utbildning. Om en rik, välutbildad och välsituerad medelklass berikar sig och får större utvecklingsmöjligheter hjälper ju inte det de fattiga ute i byarna. Vi behöver verkligen arbeta på alla plan.

Det är jättebra om länder i tredje världen - till exempel med hjälp av svenskt stöd, klimatbistånd och know-how - får möjlighet att utveckla know-how när det gäller vattenreningsteknologi eller solceller och så vidare för att komma bort från ett fossilberoende. Men parallellt med det måste vi också jobba med de fattiga människor som behöver ha en utbildning för att lära sig att räkna och skriva, så att de inte blir lurade när de säljer sina jordbruksprodukter på torget eller när de ska exportera sitt kaffe till en uppköpare till exempel.

De här bitarna går hand i hand. Detta måste göras parallellt, och det vet jag att man är väl medveten om även på UD. Vi har fört de samtalen där. Detta är alltså något man jobbar med.

Precis som ledamoten var inne på finns det möjlighet till mikrolån. I Kenya såg vi också att man hade tagit mikrolån för att kunna finansiera inköp av bättre processmetoder för till exempel kaffeodlingen.

Herr talman! Tack, Gudrun Brunegård, för förklaringen!

Det handlar alltså om att lära människor att vara bättre i sitt företagande, om jag förstår det hela rätt. Det är i alla fall en komponent. Det låter väldigt bra, för det som ger de bästa förutsättningarna är just att stärka individer där de är och att kunna jobba lokalt.

Jag tänkte också passa på att ställa en fråga om något Lotta Johnsson Fornarve också var inne lite på i sin fråga. Jag vet ju att Gudrun Brunegård är, och regeringen också säger sig vara, väldigt mycket för ökad jämställdhet i budgeten och för att jobba mer för kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter. Ändå skär man ned på stöd till kvinnoorganisationer och dem som jobbar med fokus på detta, som UN Women och UNFPA.

Hur kommer det sig att Kristdemokraterna kan stå bakom en sådan ekonomisk fördelning i det bistånd som finns kvar?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för den uppföljande frågan.

Jag vill hävda att det kan hända saker som man i efterhand ser att man kanske hade kunnat göra annorlunda. Direkt efter att regeringen hade tillträtt och man såg de kolossala behoven i Ukraina gjorde man allt man kunde för att samla ihop potter som var outnyttjade och inte hade betalats ut. Mycket gick till utsatta kvinnor och flickor i fält i Ukraina, som till exempel var utsatta för sexuellt våld och liknande saker, eller som behövde klara sin försörjning över huvud taget när deras män var i fält. Mycket av de pengarna har också återförts till UNFPA.

I processen som ligger framför oss ser jag att det också är väldigt viktigt att vi stöttar flickor och kvinnor. Det är en av de tematiska prioriteringarna, och den måste därför återspeglas i det som kommer ut när Sida också har gjort sina fördelningar. Det handlar alltså om styrning på flera olika nivåer.

Herr talman! Civilsamhället och civilsamhällets organisationer är viktigare än på väldigt länge. När kaoset breder ut sig över världen måste just civilsamhället ta en stor del av fajten för människors frihet och rättigheter, den regelbaserade världsordningen och rättsstatens principer. I Sverige har vi tack och lov ett starkt välorganiserat civilsamhälle som har en stark röst och dessutom besitter en enorm erfarenhet och kunskap. Det kan vi inte minst se när det gäller frågan om Ukraina.

Det är inte någon slump att det finns ett unikt högt stöd för Ukraina i Sverige och att stödet funnits sedan dag ett av Rysslands fullskaliga invasion. Det fanns inte bara ett stöd, utan det väloljade organisationsmaskineriet startade direkt. Tillsammans med kommuner och myndigheter såg man till både att sända hjälp till Ukraina akut och att ta emot de flyktingar som kom i första vågen.

Vårt civilsamhälle ser till att vi som svenskar har en hög kunskap om vår omvärld, samtidigt som organisationerna har ett utbrett kontaktnät över hela världen och en expertkunskap inom varje specifikt område som följd.

I insatserna för bistånd finns ett tätt samarbete mellan civilsamhällen - det lokala på plats och till exempel en svensk organisation - och FN samt myndigheter. Det här är viktigare än någonsin.

Det är därför jag ser med viss oro på det förstatligande som nu sker av biståndet, alltså att regeringen vill att organisationer i mottagarländerna ska få möjlighet att i större utsträckning få pengarna direkt från myndigheten Sida. Man säger att man vill minska antalet transaktionsled för att mer bistånd ska nå fram till plats.

Det är en väldigt bra ambition, men det innebär också att en del av det arbete som fram till nu skötts av civilsamhällets organisationer här i Sverige inte längre ska göra det utan i stället skötas av tjänstemän på Sida.

Resultatet blir att det arbete som tidigare ledde till nätverkande mellan svenska engagerade och lokala krafter hos mottagarna nu i högre grad riskerar att begränsas till en tjänsteman på en svensk myndighet. Förutom att det blir mycket mer kostsamt skadar det kompetensen i det svenska samhället, och kontaktvägarna mellan givare och mottagare begränsas. Hur är det positivt? Vi vill väl ändå ha ett ökat engagemang och fler kontaktvägar - som dessutom är billigare, apropå regeringens vilja att stärka svenska intressen?

I betänkandet ses som sagt möjligheten att ha en direkt kontakt med Sida i stället för att gå via en svensk organisation som något att föredra. Det är klart: Handlar det om en relativt stor, välorganiserad organisation med flera anställda fungerar det utmärkt. Men om du är en liten, lokal organisation är det en stor fördel att ha en svensk kontakt som dessutom kan hjälpa till med ansökningar, erfarenheter, kontaktnät med andra länder och specialistkunskap inom respektive område. För en organisation som exempelvis arbetar med mänskliga rättigheter i ett auktoritärt samhälle kan det dessutom vara både skrämmande och direkt farligt att ha kontakt med en myndighet i ett annat land.

Det har också lyfts i diskussionen under de senaste åren att de paraplyorganisationer som i dag fördelar bistånd utgör ett i många stycken onödigt transaktionsled. Så kan man se det - eller också kan man se det som ett effektivt och relativt billigt sätt att fördela bistånd med hjälp av personer med djup kunskap. Sådant tycker åtminstone jag som liberal om. Jag tycker att det är lite underligt att en regering som kallar sig borgerlig och delvis liberal nu jobbar för att förstatliga sådant som sköts utmärkt av civilsamhället.

Tänk om man skulle börja räkna det antal timmar som ideella krafter lägger på sitt engagemang i civilsamhällesorganisationer som arbetar med bistånd! Det gäller såväl krafter här i Sverige som utsända på plats, lokalt. Tänk också om man skulle börja värdesätta det faktum att det är många i Sverige som engagerar sig i vad som händer utanför Sveriges gränser! Det handlar om kunskap som är än viktigare i den nya världsordning som nu börjar skapas.

Det här får mig att komma in på nästa fråga, nämligen detta med 15 procents självfinansiering. För att en organisation ska kunna få statligt stöd ska det finnas andra finansieringskällor. Det är absolut inget fel i detta, och det låter väldigt rimligt. Det är till och med kanske en ganska låg siffra. Men vi måste också minnas att det ibland handlar om mindre organisationer med ett fåtal anställda där det stora arbetet sköts helt ideellt. Det här sker dessutom i ett läge där kommunikationsstödet, som kanske skulle behövas för att man ska kunna hitta de andra, externa finansiärerna, har skurits bort.

Ett sätt att lösa det här skulle kunna vara att man behåller kravet men räknar ut värdet av det ideella arbete som faktiskt utförs av många och räknar av det från de 15 procenten. Det skulle förmodligen hjälpa. Det kräver visserligen lite administration, vilket också kostar, så frågan är vad som är enklast här.

Vi kan nu konstatera att den process som har föregått den stora reformeringen av biståndet har lett till att tusentals projekt har avslutats i förtid. Vi får heller inte bortse från det faktum att regeringen som helhet har en tydlig riktning där biståndet de facto har prioriterats ned. Då pratar jag inte om oss som finns här i salen utan i helhet. Det framgick i alla fall med all önskvärd tydlighet när höstens budget presenterades och regeringen med stolthet visade hur mycket som kunde sparas på biståndet och läggas på annat.

Det här görs i en tid när många länder går samma väg. USA har bokstavligen slaktat sitt bistånd, och konflikterna ökar. I den här tiden är biståndet viktigare än någonsin. Bistånd minskar fattigdom. Det ökar tryggheten såväl på plats som i världen i stort. Bistånd stöttar demokratirörelser, ökad jämställdhet och ekonomisk egenmakt. För Sverige och Europa i dag innebär bistånd också inflytande i världen, vilket är något som vi ska vara väldigt rädda om. I det sammanhanget har det svenska civilsamhället en avgörande nyckelroll, så låt oss hjälpa dem att bära den rollen!

Slutligen, med tanke på vad som har lyfts här tidigare om biståndets storlek: Det är skillnad på 0,91 och 0,68 procent. Effektivisera ska vi naturligtvis göra oavsett. Låt oss ta vårt ansvar och återställa biståndet till 1 procent!

Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation nummer 3 och vill dessutom uppmärksamma kammaren på det särskilda yttrande som vi har i betänkandet.

Herr talman! Tack så mycket, Anna Lasses, för ett viktigt inlägg i den här debatten!

Jag begärde egentligen inte ordet för att konfrontera dig eller debattera, Anna Lasses, så du kan tagga ned. Det var mer för att göra en korrigering eller komplettering. Jag vet nämligen inte om det kanske har blivit något missförstånd.

När det gäller civilsamhällesstödet är de svenska biståndsorganisationerna helt centrala. Enligt strategin ska de svenska organisationerna söka medel via Sida för 85 procent av biståndet för att i sin tur kunna samarbeta med sina systerorganisationer i mottagarlandet. Vi vet ju båda två hur viktig kontakten, långsiktigheten och troheten som råder mellan systerorganisationer i olika länder är. Regeringen har också sett i olika utvärderingar att det stöd som går via civilsamhällesorganisationer har mycket större träffsäkerhet och innebär mindre byråkrati. Det innebär även mindre risk för korruption just för att man har den här nära relationen till varandra.

Det som förbryllade mig lite grann var att Anna Lasses talade om att man nu skulle söka en massa direkt hos myndigheten. Enligt strategin ska alltså 85 procent gå via de svenska organisationerna och sedan till mottagarlandet. Internationella organisationer ska kunna söka max 8 procent hos Sida, och max 8 procent ska kunna gå via utlandsmyndigheten. Det handlar ofta om organisationer som redan har ett samarbete och som kanske också finns med i det tidigare samarbetet.

Jag ville mest lämna den kommentaren.

Herr talman! Tack så mycket för frågan, Gudrun Brunegård! Vi delar ju verkligen engagemanget här, så det behöver vi inte debattera. Jag vet också att engagemanget för civila organisationer är väldigt stort, så jag ifrågasätter absolut inte det.

Med detta sagt har det dock verkligen funnits en diskussion om de paraplyorganisationer som vi har i Sverige, och det finns även en önskan om att ta bort transaktionsleden. Det finns naturligtvis organisationer som är positiva till detta - det finns det alltid när man gör en förändring - likaväl som det finns de som nu ser att det här kommer att bli väldigt tufft. Jag hör alltså det som sägs, absolut, men jag skulle nog ändå påstå att det går åt det här hållet.

Sedan hoppas jag verkligen att det blir precis som Gudrun Brunegård tänker sig. Låt oss avvakta och se hur det blir! Men jag är orolig, och jag tycker att det är konstigt att en borgerlig regering vill ersätta civilsamhället med statliga handläggare. Det tycker jag faktiskt.

Herr talman! Tack, Anna Lasses, för förtydligandet om var oron ligger!

Jag ska säga att de civilsamhällesorganisationer som söker bistånd direkt hos en utlandsmyndighet ofta är organisationer som är väl kända genom väldigt långvariga relationer. Kanske har man också en svensk motpart i Sverige och i det landet, men för ett visst projekt gör man en ansökan i det aktuella landet.

Jag tror inte att ledamoten behöver vara så orolig för detta. Det handlar inte om något förstatligande. Även i dag förmedlas en del medel via utlandsmyndigheterna - det har gått att ansöka direkt där - så det är inte någon jättestor förändring som sker. Man slår fast att inte mer än 8 procent av det totala civilsamhällesstödet ska gå den vägen.

Herr talman! Jag kommer naturligtvis att följa den här processen, och jag hoppas att det blir precis som ledamoten säger. Min oro kvarstår dock. Vi kan redan nu se att en mängd små, lokala organisationer har blivit av med sitt stöd till följd av den process som har varit. Så är det faktiskt.

Herr talman! Världen förändras nu i snabb takt mitt framför våra ögon. Den regelbaserade världsordningen utmanas, klimatkrisen fördjupas, auktoritära krafter växer och humanitära katastrofer närmast staplas på varandra. Detta borde vara en tid för att öka takten i arbetet för en hållbar utveckling och fred, men Sveriges regering går i mångt och mycket i motsatt riktning.

När behoven i världen ökar väljer regeringen att backa. När demokratin hotas väljer man att tystna. När den globala uppvärmningen ökar väljer man att öka utsläppen. När de säkerhetspolitiska spänningarna ökar väljer man att minska biståndet. Vad tror regeringen egentligen att vi ska tjäna på det? Varför ska vi ta stora kliv tillbaka när vi hade tjänat så mycket mer på att kliva fram?

Världen går just nu bakåt när det gäller demokratisk utveckling. Bara 29 procent av jordens befolkning lever i en demokrati, och 42 länder har de senaste åren inskränkt sina medborgerliga friheter. Vi är tillbaka på 1985 års nivåer när det gäller tillgång till demokratiska rättigheter, alltså på samma nivåer som före kalla krigets slut.

I denna nya verklighet behöver Sverige visa ledarskap och stå bakom människorättsaktivister och demokratikämpar i kampen för frihet och rättvisa. I stället har den här regeringen urholkat förtroendet för Sverige internationellt. Man talar om effektivisering och kontroll, men det vi ser är snarare centralisering, osäkerhet och ett förlorat förtroende. Bakom siffrorna om fängslade människorättsaktivister i Belarus och mördade fackligt aktiva och miljökämpar i Sydamerika finns det riktiga livsöden. Deras utsatthet är på riktigt. Det är människor som betalar priset för den här regeringens reformiver.

Herr talman! Den svenska modellen för utvecklingssamarbete, där arbetet görs med civilsamhällesorganisationer på plats, har länge varit en av våra styrkor. De svenska folkrörelserna bär med sig värderingar, långsiktighet och djupa nätverk. De bygger relationer där myndigheter inte når fram. De vet hur man arbetar kontextkänsligt, inkluderande och med lokal förankring.

Regeringen har med sin reformagenda sagt upp avtal med kort varsel, tagit bort informationsstödet och skapat ett limbo som kvarstår för hela den svenska biståndssektorn. Det är ju inte effektivisering, utan det är att förstöra någonting som har fungerat väldigt bra. Det sker, märkligt nog, i effektivitetens namn.

Biståndet får aldrig ses som en lyxutgift i budgeten. Det är pengar som vi har en historisk och moralisk skyldighet att investera för en bättre värld för alla, för att nå målen i Agenda 2030 - som Sverige står bakom - samt för kampen för rättvisa och demokrati. Det är också en säkerhetspolitisk investering.

Listan över länder som sänker sitt bistånd för att betala för det militära försvaret kan göras lång. Storbritannien, Belgien, Tyskland och Nederländerna är några som är med på den. Nu när Trump har slaktat det amerikanska biståndet tittar vi ut över en humanitär avgrund. Decennier av utvecklingsframgångar som säkrat demokrati, välfärd, jobb och nya marknader håller på att gå förlorade. Om vi inte vänder den trenden står vi inför ett svårgripbart mänskligt lidande i utvecklingsländerna men också en social och ekonomisk kollaps som kommer att påverka även Sveriges trygghet och utveckling negativt.

Att bygga fredliga och stabila samhällen är den bästa försäkringen mot krig, flyktingkriser och osäkerhet. Det är inte ett alternativ till att lägga pengar på försvar, utan det är en investering i vår framtid. Bistånd som stärker demokratiska institutioner, bekämpar korruption och skyddar mänskliga rättigheter minskar risken för framtida krig, flyktingströmmar och humanitära katastrofer. Fredsarbete är minst sagt livsviktigt, både i sig självt och för att väpnade konflikter tenderar att sprida sig om de inte hanteras i tid.

Att skära ned på utvecklingssamarbetet är att blunda för denna verklighet och i förlängningen skapa större problem som vi kommer att behöva hantera senare, till ett betydligt högre pris. Lyssna nu, Moderaterna! För varje dollar som spenderas på fredsförebyggande och bistånd sparas 103 dollar i kostnader för katastrofrespons. Det är effektivitet.

Fattigdom, ojämlikhet och klimatkriser göder konflikter. När det internationella samfundet viker undan lämnas ett vakuum som snabbt fylls av auktoritära regimer, kriminella nätverk och extremistgrupper. Därför är det så allvarligt att västvärldens bistånd minskar runt om i Europa, i USA och här i Sverige. Det innebär inte bara att skolor stänger, att vattenpumpar tystnar och att kvinnors skydd försvagas, utan det innebär också att andra krafter - inte sällan Ryssland eller Kina - kliver in och köper inflytande där demokratin skulle ha stått.

Herr talman! Klimatkrisen får inte glömmas bort i biståndsdebatten. Tvärtom måste vi förstå att vårt internationella utvecklingssamarbete är en av våra viktigaste kanaler för att möta klimatkrisens konsekvenser. Vi rusar, bokstavligt talat, mot tröskeleffekter som vi inte kommer att kunna backa ifrån. Om vi drabbas av dem kommer de att orsaka ett oerhört lidande. Torka, översvämningar och bränder slår allra hårdast mot de allra fattigaste, som bidragit minst till klimatförändringarna.

Det svenska klimatbiståndet har gett konkreta resultat. Skördar har räddats, samhällen har byggt upp beredskap och barn har kunnat fortsätta gå i skolan, och detta har skett trots klimatkatastrofer. Men nu riskerar det här arbetet att backa. Biståndet till klimatanpassning skärs ned samtidigt som vi ser att FN:s mål om klimatfinansiering inte nås. Sverige skulle kunna gå före, men i stället drar regeringen fötterna efter sig.

Vi får inte heller glömma jämställdheten. Jämställdhet är inte bara en rättighetsfråga utan också en grundläggande förutsättning för hållbar utveckling, demokrati och fred. I dag ser vi hur kvinnors rättigheter begränsas och hotas i stora delar av världen. I krig, i klimatkriser och i konflikters spår ökar de könsbaserade övergreppen, och de är inte slumpmässiga. De är systematiska och ofta sanktionerade av maktstrukturer där kvinnor saknar inflytande.

Det stannar heller inte där. Kvinnors rätt till sina kroppar, till utbildning och till ekonomisk frihet urholkas. Kvinnors rättigheter ifrågasätts av män som Trump, samtidigt som länder som Sverige drar ned på sitt utvecklingsbistånd. Det är ett dubbelt slag mot kvinnorna.

För att vända denna utveckling krävs mod. Sverige har varit ett föregångsland men är det inte längre. Den feministiska utrikes- och utvecklingspolitik som Miljöpartiet var med och byggde upp har monterats ned. Regeringen har tyvärr skurit i jämställdhetsarbetet och sänkt ambitionerna i regleringsbreven till myndigheterna. Det är ett svek mot Agenda 2030, mot Sveriges globala anseende och inte minst mot kvinnorna.

Vi måste tillbaka till en politik som sätter kvinnors och flickors rättigheter i centrum, stärker kvinnor som förändringsaktörer, bekämpar könsbaserat våld, försvarar rätten till sexuell och reproduktiv hälsa och ger kvinnor makten att delta fullt ut i samhällets alla delar, från fredsförhandlingar till näringsliv.

Men det räcker inte att prata om kvinnor. Vi måste också lyssna på dem. Det är kvinnoledda organisationer, särskilt de lokala, som vet bäst hur man når fram. Här ser vi återigen civilsamhällets ovärderliga roll.

Herr talman! Regeringen klarar inte sin uppgift. I stället för att skära ned borde man skydda det bistånd som gjorde Sverige till en respekterad aktör i världen. Det handlar om att ge civilsamhället långsiktighet och tillit och se sambanden mellan global rättvisa, klimatresiliens och vår egen säkerhet.

Utvecklingen är mörk, men Miljöpartiet försvarar biståndet. Det gäller både enprocentsmålet och att biståndet ska utformas för att stötta människor som lever i fattigdom och förtryck, inte utifrån kortsiktiga budgetprioriteringar eller inrikespolitiska intressen, vilket regeringen ibland signalerar även om man säger det med annat än ord.

Miljöpartiet står upp för ett starkt bistånd, för civilsamhället, för klimatet, för kvinnors rättigheter och för de människor som varje dag kämpar för demokrati, jämlikhet, jämställdhet och fred, ofta med livet som insats. Det är vår skyldighet, och det är vårt löfte.

Jag yrkar bifall till reservation 4.

Herr talman! Ledamoten Alm Ericson råkar ju vara en osedvanligt klok miljöpartist, och jag kan hålla med om en hel del av det som hon sa. Vi har dock olika syn på hur man når fram till exempelvis hållbarhet i bistånd och klimat.

Det som är så fantastiskt bra med regeringens biståndsreform är att man nu förbättrar och utvecklar biståndet och att klimatbiståndet faktiskt ökar. Regeringen prioriterar också stöd till demokratikämpar och arbete för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Så långt borde vi kunna vara överens om att regeringens prioriteringar är bra.

Delar av utrikesutskottet var nyligen i Sydafrika, som Sverige visserligen inte ger något bistånd till. Sverige kan som sagt inte ensamt kompensera för tappet från USAID eller stå för alla insatser som skulle behöva göras på många platser i världen. EU har dock nyligen aviserat 4 miljarder i klimatbistånd till Sydafrika, och då är det viktigt att Sydafrika kan omsätta dessa medel i konkreta klimatförbättrande åtgärder.

Kan ledamoten ge mig ett konkret exempel på hur den tidigare regeringens prioriteringar och konkreta projekt för hållbarhet och klimat skilde sig från den nuvarande regeringens? Om jag minns rätt var ju ledamoten statssekreterare och jobbade med biståndsfrågor.

Herr talman! Jag tackar Katarina Tolgfors för frågan.

Jag kan inte säga att de pengar denna regering lägger är bättre eller sämre prioriterade när det gäller klimatet än vad vår regerings var. Man har dock dragit ned på totalen. När det gäller klimatbiståndet drar regeringen framför allt ned på klimatanpassningen. Jag vet att regeringen lägger mer i klimatfonder, och det är glädjande och bra. Dock minskar pengarna till anpassningen, och det drabbar de människor som befinner sig i störst utsatthet mest.

Det internationella samfundet vill att man ska ha 50-50 mellan sänkta utsläpp och anpassning. I många utvecklingsländer är utsläppen inte så stora, men som jag sa i mitt anförande behöver man där satsa mycket på anpassning.

Det jag menar med att regeringen drar ned är alltså att man drar ned på totalen. Jag vet att Katarina Tolgfors brukar prata om ökad effektivitet, men vi har inte sett några siffror på det. Däremot har flera internationella bedömare konstaterat att den förra regeringens bistånd var mycket effektivt.

I och med att regeringen drar ned på klimatanpassningen blir de allra mest utsatta ännu mer utsatta för klimatförändringarnas effekter.

Jag förstår att varken Sverige eller EU kan täcka upp för det stora tappet från USAID. Men Sverige skulle kunna göra mer, och det tycker vi är viktigt att påpeka.

Herr talman! Låt oss hålla oss kvar vid begreppet hållbarhet, som är ett signum för Miljöpartiet. Jag satt i den statliga utredning som tittade på de svenska insatserna i Afghanistan under 20 år. Det var länge ett av de länder Sverige gav mest bistånd till. Sedan man drog sig ur Afghanistan får vi nästan med ljus och lykta leta efter de hållbara och bestående resultaten av många års insatser och bistånd från bland andra Sverige.

Har inte prioriteringar och möjligheter för mottagarlandet att faktiskt ta till sig bistånd en stor betydelse? Vänstersidan pratar ofta om pengar och siffror, till exempel 1 procent av bni, men det handlar väl om att prioritera rätt insatser? Hur skulle ledamoten Alm Ericson vilja prioritera i det totala biståndet? Vi hörde tidigare att någon ville att 50 procent skulle gå till flickor och kvinnor. Hur ser ledamoten Alm Ericsons prioriteringar av det totala biståndet ut?

Herr talman! Katarina Tolgfors säger att det är vänstersidan som vill ha 1 procent av bni. I så fall är hela OECD vänstersidan, och jag vet inte om det är med sanningen överensstämmande. Men det kan vi diskutera. OECD säger att 0,7 procent är ett minimum men vill ha 1 procent. Vi står alltså på OECD:s sida.

När det gäller hållbarhet visar forskningen att det är Miljöpartiets politik som måste föras för att sänka utsläpp och så vidare.

Afghanistan är på många sätt ett otroligt sorgligt exempel. Givetvis måste det finnas kapacitet att ta emot stöd och projekt, och under talibanregimen saknas dessa förutsättningar.

Sveriges långvariga bistånd till och engagemang för Afghanistan handlade inte om stöd till staten utan om att stötta en befolkning som var i akut utsatthet. Jag anser inte att pengarna och engagemanget var bortkastade. Ett fokusområde i Afghanistan var hälso- och förlossningskliniker för att kunna hjälpa flickor och kvinnor och att ge flickor och kvinnor utbildning, och de kvinnor som överlevde förlossningar de annars skulle ha dött av lever ju fortfarande liksom de flickor och kvinnor som fick utbildning.

Det vi borde göra nu är att försöka hitta vägar att stärka en förändring för frihet och demokrati i Afghanistan, inte bara ge upp.

Herr talman! Efter att ha lyssnat på det tidigare replikskiftet får jag börja med att konstatera att ytterkantsvänstern i Sverige är ganska bred. Eftersom både Liberalerna och Kristdemokraterna vill ha 1 procent till biståndet tillhör vi också den.

Herr talman! USAID har stått för ungefär 40 procent av biståndet i världen. Behovet var oändligt redan före neddragningen, men nu är behovet oändligt plus de 40 procenten. Den som lyssnade på mattelektionerna vet att det inte finns något som är mer än oändligt, men då det var oändligt innan och det är ännu mer oändligt nu finns det bevisligen något som är mer än oändligt. Det är därför det är så viktigt att prioritera.

Herr talman! Resurser är en sak. Vi är för 1 procent. Det finns andra i vår koalition som är för 1 procent. Samtidigt kan vi konstatera att behoven är oändliga. Då måste man prioritera. Därför är resurser och innehåll lite olika saker.

För oss har det varit viktigt med innehållet i den reformagenda som regeringen har tagit fram och innehållet i den biståndspolitik som regeringen för. Det är därför vi har prioriterat att se till att flera av de tematiska områden som vi har arbetat med i många år, oavsett regeringskonstellation, finns med.

Där finns ett fokus på barn, SRHR, jämställdhet, utbildning, klimat, hbtq och demokrati. För Liberalerna är demokratifrågan kanske det mest centrala i biståndet. Om man uppnår demokrati och frihet - fria människor, en fri värld och fria ekonomier - löser sig ganska mycket av det andra av sig självt. Det finns inga fria demokratier med fria ekonomier där man inte har råd att arbeta med de andra delar som biståndspengar ska gå till. Det är därför detta är så otroligt viktigt, förutom att det handlar om människors grundläggande rättigheter.

Det var därför vi, när vi samarbetade med Socialdemokraterna i januariavtalet, prioriterade att ha demokratibiståndet högt på agendan och drev igenom den demokratisatsning som gjordes då. Och det är därför vi, i den konstellation som vi nu ingår i - Tidösamarbetet - har fortsatt att prioritera demokratibiståndet. Detta har varit helt avgörande för Liberalernas deltagande i reformeringen av biståndet och i regeringen. Det har varit ett viktigt ingångsvärde för oss att prioritera demokratin och Sveriges avtryck för demokrati i världen.

Herr talman! Om man reser runt och gör studiebesök på olika ställen i världen där biståndspengar tas emot kan man se USAID-skyltar. Det kunde man i alla fall tidigare. USAID är mycket bättre än vad vi är på att marknadsföra sitt bistånd. Det brukar vara bronsskyltar där USAID är ingraverat så att alla ska veta att det är de som har gett pengar.

Nu uppstår ett vakuum där det finns en risk att länder som Kina, eller för den delen Kinas samarbetsländer, kliver in och försöker fylla vakuumet för att få fotfäste i länderna. Men länder som Kina är inte där för att sprida demokrati, utan tvärtom är de där för att sprida sin auktoritära syn på hur världen ska styras. Därför är det nu extra viktigt att fortsätta på det inslagna spåret med de prioriteringar som regeringen har slagit fast, där demokrati är en viktig del, så att vi kan fylla vakuumet och försvara demokratin i världen.

Sist men inte minst, herr talman, vill jag understryka att vi såklart står bakom den övergripande prioritering som också är avgörande på biståndsområdet, nämligen att fortsätta att stötta Ukraina så mycket vi kan och så länge det krävs.

(Applåder)

(forts. § 8)