Internationell hållbar utveckling

Fru talman! Högt uppe i de solbelysta trädtopparna i Javas djupa djungler lever de märkliga och svåråtkomliga grodhannarna. De lever en slö och obekymrad tillvaro bland grenar och löv, och det finns egentligen bara en enda sak som kan få dessa gröna gentlemän att överge trädtopparna och segelflyga de femtio meterna ner till marken: parningssugna honor . När parningen på marken är över klättrar grodherrarna upp till sina trädtoppar igen. Där ligger de och steker sig i solgasset tills lusten att flyga ramlar över dem igen. Fru talman! Frågan är hur länge dessa grodor får leva det ljuva livet. Allt tyder nämligen på att en tredjedel av alla groddjur kommer att försvinna inom en snar framtid. Anledningen till massutdöendet stavas, inte helt oväntat, klimat- och miljöförändringar. Världens grodor är dock inte de enda som riskerar att gå en dyster framtid till mötes på grund av klimatförändringarna. Enligt Världsnaturfonden är läget allvarligt för leoparden, elefanten, noshörningen, orangutangen, bergsgorillan och den direkt utrotningshotade tigern. Av den finns det bara 3 200 individer kvar - allt beroende på klimatförändringarna. Även människor drabbas av klimatförändringarna. Tropiska cykloner, skyfall, stormsvallvågor, torka och översvämningar tvingar folk från deras liv på landsbygden in till städerna. Dessa städer växer så det knakar och blir megastora rekordsnabbt. Det är knappt att befolkningsstatistiken hinner med. Människan har blivit en urban art - Homo sapiens har blivit Homo urbanus. Ett exempel på en sådan megastad är Dhaka i Bangladesh. Där lever 14 miljoner människor. Det är en fördubbling på nästan tio år, och prognoser visar att huvudstaden kommer att fördubblas ytterligare en gång inom det närmaste årtiondet. Det gör platsen till en av jordens mest tätbefolkade. Det blir tre Sverige i en och samma stad. Varje dag väller hundratusentals klimatflyktingar in i Dhaka. De flesta bosätter sig i stadens slumområden och försöker klara att överleva på gatan. Staden, som både omgärdas och genomkorsas av vatten, tampas med stigande vattennivåer och mer regn. Det är svårt för människorna att leva normalt med vatten upp till knäna. De får i sig förorenat vatten och förorenad mat. Sjukhusen är överfulla av diarrépatienter, och dödstalen stiger. Läget är också allvarligt i Västafrika och Sahelregionen. Där har torkan tagit ett fast grepp om befolkningen och beräknas bli mer långvarig än normalt. Ungefär 15,6 miljoner människor har i dagsläget osäker tillgång till mat. Närmare en miljon barn löper risk att bli allvarligt undernärda. Även här ses klimatförändringarna som den större boven i dramat. Fru talman! Klimatförändringar och miljöpåverkan är några av de största utmaningarna som världen står inför i dag. Vi måste lära oss att leva inom planetens gränser. Det kräver att vi förändrar våra konsumtions- och produktionsmönster. Det kräver också att vi fördelar makt och resurser rättvist. Säcken som knyter ihop detta kan vara ekonomin. Den ekonomiska tillväxten får inte ske på bekostnad av ekologiska värden. Samtidigt måste miljöarbetet ske i samklang med ekonomisk tillväxt och utveckling av välfärden. Detta är kärnan i arbetet med hållbar utveckling. Den kräver att det finns balans mellan den ekonomiska, sociala och miljömässiga utvecklingen, och arbetet måste ske på såväl lokal och nationell nivå som europeisk och global nivå. Vi socialdemokrater tycker att det är viktigt att FN aktivt tar ledningen i arbetet med hållbar utveckling. Därför är vi särskilt glada åt den stora FN-konferens, Rio + 20, som hålls i Rio de Janeiro kring midsommar och samlar 50 000 personer från hela världen. Jag har själv den stora förmånen att tillsammans med min kollega i utrikesutskottet, Kerstin Lundgren, få åka dit som två av riksdagens sex representanter. Rio + 20-konferensen, som behandlar hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning, är ett ypperligt tillfälle för oss svenska politiker att lyfta fram hållbar utveckling i alla dess dimensioner och visa att Sverige kan och att Sverige vill. Fru talman! Klimatförändringarna får folk att fly landsbygden och flytta till städerna. Beräkningar visar att tre av fyra människor i världen kommer att bo i städer inom några få decennier. Samtidigt gör världens megastäder att klimatsituationen förvärras. Den större delen av växthusutsläppen hänger just ihop med stadsliv. I Nigerias megastad Lagos, med sina uppskattningsvis 16 miljoner invånare, håller gatorna på att kvävas. Sju miljoner människor färdas dagligen med kollektivtrafik. Ytterligare tre miljoner sitter i bilar. Infrastrukturen med sitt virrvarr av vägar och broar är kraftigt överbelastad. Hela tiden pumpar trafiken ut mer avgaser som orsakar klimatförändringar. Vi biter oss själva i svansen. För Bangladeshs huvudstad Dhaka är situationen kritisk. Varje år blir översvämningarna värre. Det finns dessutom ett ständigt hot av geologiska naturfenomen som jordbävningar och flodvågskatastrofer. Antalet klimatflyktingar till megastaden gör bara saken värre. För att rädda Dhaka måste människoströmmen till slummen kontrolleras. Människor måste få hjälp att anpassa sig till det nya, förändrade klimatet. Det är redan på gång i Bangladesh. Skydd mot översvämningarna byggs, och nya grödor tas fram. Folk går också sakta över från risodling till skaldjursodling i saltvatten och till hushållning av ankor som kan simma i stället för höns. Sverige och Sida finns med i det här arbetet. Fru talman! Det krävs en kraftig minskning av växthusgaser för att stabilisera jordens klimat. Även om läget är allvarligt är jag övertygad om att det med rätt insatser och rätt resurser inte är hopplöst, varken för de segelflygande grodorna i Java eller för människorna i Bangladesh och Sahel. Det går att omvandla klimathotet till klimathoppet. Därmed, fru talman, önskar jag yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern har lämnat både en gemensam reservation, den som Désirée Liljevall tog upp, och ett särskilt yttrande till dagens betänkande om internationell miljöpolitik. Jag kommer att fokusera i huvudsak på yttrandet. Utöver det vi är överens med majoritetens ledamöter om vill vi särskilt lyfta fram att Rio + 20 är ett mycket viktigt tillfälle att lyfta fram hållbar utveckling i alla dess dimensioner. Vi talar i vårt yttrande bland annat om ekologiska fotavtryck med grund i att vi alla måste lära oss att leva inom planetens gränser rent miljömässigt. Socialt måste fördelningen av makt och resurser i världen bli mycket mer rättvis, och ekonomin kan, precis som Désirée också sade, vara det verktyg som knyter ihop säcken. Det är viktigt att vi börjar tala om ekologiska fotavtryck för att synliggöra den globala snedfördelningen av både resurser och miljöutrymme. Vi lyfter också fram frågan om mark och vatten och att Sverige borde vara en stark röst både inom EU och internationellt för att fästa uppmärksamhet på den rådande ojämlika maktsituationen. Den gör till exempel att fattiga länder tvingas till privatiseringar av vatten för att få lån via Världsbanken. Vatten är en mänsklig rättighet. Det finns också en problematik i frågan om markanvändning med i många fall osäkra ägarförhållanden, förutom att en ökande köttkonsumtion i den rikare delen av världen och uttaget av biobränsle ger ett förändrat tryck på markanvändningen. Den nödvändiga omställningen till en grön ekonomi kräver ett mer intensivt internationellt samarbete inom forskningen. Den gröna ekonomin måste fyllas med innehåll. Fru talman! Vi ser positivt på regeringens ambition att sätta ett pris på ekosystemstjänster. Det är bra att vi är överens om vikten av att utveckla ekonomiska styrmedel som rättar till marknadens misslyckanden och integrerar naturkapitalet i de ekonomiska räkenskaperna. Regeringens vilja att avveckla handelshinder för hållbara produkter är också välkommen. Överlag behöver handelshinder mot u-länderna avvecklas, inte minst inom EU:s jordbrukspolitik. Det behöver dock kompletteras med ett arbete för en rättvis handel där kriterier för miljö och mänskliga rättigheter beaktas. Vi tycker att det är bra att lyfta fram näringslivets roll och samverkan mellan privat och offentlig sektor, men vi menar att Sverige tydligare bör lyfta fram också civilsamhällets roll både i förhandlingarna och i den fortsatta processen. Målsättningarna om ansvarsfullt företagande, där såväl miljö som sociala och fackliga frågor ingår, bör kompletteras med bindande regler och möjlighet till ansvarsutkrävande. Det räcker inte med det frivilliga Corporate Social Responsibility som regeringen är så väldigt förtjust i. Fru talman! Rio + 20 är ett tillfälle då vi konkret kan börja ta itu med några av de skadliga subventioner som kräver internationella överenskommelser. En typisk sådan subvention är skattebefrielse för flygbränsle. Många av dagens miljöskadliga subventioner har dessutom negativa fördelningseffekter eftersom de går till förhållandevis mer välbeställda grupper som redan har råd att flyga, köra bil och så vidare. Utfasningen av miljöskadliga subventioner måste ske på ett sådant sätt att den inte försvårar för utsatta grupper att få tillgång till ren energi och möjlighet att förflytta sig. Principerna bakom grön ekonomi bör också omfatta bevarande och hållbart nyttjande av marina resurser. Världshaven är ett praktexempel på en global fråga som kräver globala lösningar. Sverige bör driva på för en internationell konvention eller motsvarande om hållbar havsförvaltning för att få ett slut på dagens ohållbara plundring av havets resurser. Jag vill särskilt betona vikten av att skydda Arktis mot exploatering. Jag har i många sammanhang tagit upp det absurda i att företag och länder i dag på grund av klimatförändringarnas påverkan på ismassorna och den stora avsmältningen nu vädrar morgonluft. De får ännu större möjligheter att sko sig genom att använda ännu mer olja för att förstöra klimatet ännu mer och skynda på temperaturhöjningen så att det blir omöjligt för oss människor att leva kvar på den här planeten i framtiden. Världen har inte råd med den plundring av naturresurser som nu sker. Och det är obegripligt att världens ledare, inklusive de svenska, agerar så oansvarigt gentemot både de som lever i dag och kommande generationer. Fru talman! När vi nu ändå är inne på exploateringen av naturresurser vill jag gå in på nästa fråga. Det handlar om reservation nr 2, som jag också vill yrka bifall till. Miljöpartiets grundläggande idéer är solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer och solidaritet med världens alla människor. En exploatering av Arktis strider mot alla tre. Trots många konventioner som överenskommits mellan länder är det i princip omöjligt att sätta stopp för ett företag som vill exploatera en fyndighet av vilket slag det vara må och med vilka konsekvenser det än får för miljön och nu levande och kommande generationer. Bland många urfolk har naturen en mycket speciell plats. Den är bärare av egna rättigheter. I till exempel Ecuador och Bolivia har nyligen konstitutioner antagits där också naturen och miljön ges egna rättigheter - helt i linje med deras urfolks syn på tillvaron och världen. När rätten till ren miljö diskuteras som en rättighetsfråga hos oss har det i huvudsak handlat om människors rätt att andas ren luft, få tillgång till rent vatten och leva i en icke förorenad miljö i övrigt. Det är ett helt annat synsätt än att utgå från att fisken i vattnet eller grodan, som Désirée talade om, har rätt att inte förgiftas av de kemikalier vi släpper ut från jordbruk och fabriker, att de har rätt att överleva för sin egen skull. Det borde vara en självklarhet, men det har uppenbart aldrig varit det i våra så kallade välutvecklade samhällen. Vi ser inte människan som en del i helheten, en del av planetens varelser och arter, utan vi ser människan som en nyttjare av de resurser som finns där och att vi har rätten att utnyttja alla dessa resurser. Först nu har det börjat gå upp för oss att vi kanske misshushållar med de resurser som finns och att vi måste vara försiktiga. Men hela systemet är uppbyggt på att det är ekonomi i att exploatera och att människor är beroende av den exploateringen för att kunna leva det liv som vi är vana vid. Därför är det så oerhört svårt att ändra den nuvarande ordningen. Miljöpartiet hade en gång en valaffisch där det stod "Torsken i Östersjön har ingen rösträtt - men det har du". Och visst är det så att någon i brist på bindande och tillförlitliga internationella miljöskyddsregler måste vara naturens och djurens röstbärare. I väldigt många länder har de gröna tagit den rollen. Att gå så långt som att ge naturen egna rättigheter låter naturligtvis väldigt flummigt och konstigt i våra öron. Det är främmande för vårt västerländska sätt att tänka på rättigheter, men om vi i stället utgår från urfolkens syn på tillvaron och deras världsbild är det inte längre lika främmande. Tanken tål att studeras närmare, och vi har därför föreslagit att regeringen ska ta initiativ i FN till att föra en bred dialog mellan folkrättsjurister, urbefolkningar, lagstiftare, lagtolkare, forskarsamhället med flera om begreppet naturens rättigheter i syfte att skapa ett starkare skydd för djur och natur mot människornas glupande aptit att plundra jordens innanmäte och att förstöra livsmiljön för alla arter, inklusive oss själva. Alla regelverk utgår i dag från människans behov, inte från naturens behov för sin egen skull. Ett sådant regelverk kan i slutänden utmynna i att naturen ges egna rättigheter, som i Bolivia och Ecuador, eller i någon annan form av skydd. Jag tror att det behövs ett omtänk och att utgångspunkten behöver vara naturens behov av skydd mot oss och inte människans behov att kunna nyttja naturen för sina egna behov. Någon gång måste vi ställa oss frågan med vilken rätt vi sätter oss till doms över alla andra arter på planeten och vilken rätt övriga arter har i förhållande till oss. Jag yrkar åter bifall till reservationerna 1 och 2.

Fru talman! Världen är inte rättvis. Klyftorna är stora mellan länder i nord och syd, mellan fattiga och rika, mellan kvinnor och män. Konsekvenserna av klimatförändringarna bidrar nu till att öka klyftorna mellan framför allt länder i nord och syd. Klimatförändringarna är ett stort och växande hot mot utvecklingsländer och ett enormt hinder för fattigdomsbekämpning. Enligt millenniemål 7 som behandlar miljö- och klimatfrågor ska andelen människor som saknar tillgång till rent dricksvatten och sanitet ha halverats till 2015, och principerna om hållbar utveckling ska ha integrerats i alla länders politik. Enligt FN:s klimatpanel är det de fattiga länderna i syd som kommer att drabbas värst när effekterna av klimatpåverkan blir tydligare, och som vi hörde Désirée Liljevall beskriva levande får redan nu klimatförändringarna dramatiska och mycket omfattande konsekvenser i många utvecklingsländer. Om inte alla tar sitt ansvar kommer konsekvenserna för syd att bli enorma. Världen skulle dock kunna se annorlunda ut. Det finns tillräckligt med pengar och resurser för att åstadkomma en utveckling som är ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar. Men i stället för en rättvis fördelning hamnar merparten av världens resurser fortfarande hos den rika delen av världen. Vänsterpartiet menar att hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning kräver åtgärder på en rad områden: skuldavskrivningar, en klimatpolitik där de rika länderna och de multinationella företagen tar sitt ansvar, ett stärkt regelverk för vapenhandel, en reformering av IMF och Världsbanken, tydligare globala regler för utländska investeringar och rättvisa handelsregler. I grunden anser vi att det krävs en ny ekonomisk ordning med en tydlig omfördelning av makt och resurser från nord till syd. Fru talman! Vänsterpartiet strävar efter klimaträttvisa. Med det menar vi att vi tittar specifikt på klimatförändringarna utifrån ett rättviseperspektiv och på vem som påverkar och vem som drabbas av klimatförändringarna. Situationen i världen i dag kan betecknas som djupt orättvis utifrån ett klimaträttviseperspektiv. Världens rika människor har orsakat klimatförändringarna och har fortfarande störst påverkan på klimatet. De som drabbas är däremot världens fattiga. Utifrån ett klimaträttviseperspektiv är det de rika länderna som har det historiska ansvaret för klimatförändringarna och som nu även har det största ansvaret för att minska sina utsläpp. Fru talman! Ska vi möta klimatkrisen behövs därför nya medel. Vi kan inte låta arbetet med att möta och förebygga klimatförändringarna ske på bekostnad av viktiga insatser för minskad fattigdom, jämställdhet och så vidare. Den svenska regeringen har hitintills valt att finansiera stora delar av sina klimatinsatser i utvecklingsländerna med bistånd. När biståndsmedel används för klimatåtgärder straffas världens fattiga dubbelt, först genom att drabbas av klimatförändringar de inte gett upphov till och sedan genom uteblivet bistånd. Mer än en tredjedel av regeringens klimatåtgärder görs genom uppköp av billiga utsläppskrediter i andra länder. Dessutom har den borgerliga regeringen drivit denna politik på EU-nivå och underminerat EU:s klimat- och energipaket till att tillåta stora uppköp av utsläppskrediter i stället för investeringar på hemmaplan. Vänsterpartiet är starkt kritiskt till detta. Vi vill se ett ökat svenskt fokus på klimatbistånd, men tvärtemot regeringen vill vi genomföra en stor satsning på ett klimatbistånd som ligger utöver enprocentsmålet. På så vis undandrar vi inte resurser från andra viktiga områden. Dessutom bör Sverige verka för att internationella institutioner för klimatfinansiering underställs FN och inte Världsbanken för att säkerställa demokratisk styrning. Fru talman! Världen är inte rättvis, och jordens resurser är begränsade. En strävan efter hållbar utveckling måste därför alltid innehålla en tydlig förståelse för hur maktperspektiven samverkar i alla tre dimensionerna: den ekologiska, den ekonomiska och den sociala. Det är helt enkelt inte möjligt att åstadkomma hållbar utveckling om vi fortsätter att konsumera i samma takt som nu i nord på bekostnad av miljöutrymme och arbetskraft i syd. Vi vet alla att det är så. När vi står i varuhuset med ett paket plastgalgar i handen till ett pris som omöjligt kan täcka både råvara och arbetskraft inser vi att något inte stämmer. Individuella beslut kan i viss mån påverka i vilken grad man lever hållbart eller inte, men om vi ska kunna vända den negativa klimatpåverkan och bekämpa ojämlikheten i världen krävs mer än individuella ställningstaganden i affären. För att åstadkomma förändring krävs verkliga politiska lösningar. I det särskilda yttrandet från S, MP och V lyfts några av de frågor som måste upp på agendan för att åstadkomma en sådan förändring. Det handlar framför allt om hur Sverige kan medverka till att utveckla och skärpa ambitionerna kring Rio + 20. Yttrandet lyfter fram tre delar. För det första handlar det om internationellt arbete för att synliggöra ojämlika makt- och resursförhållanden. Ekologiskt fotavtryck är ett exempel på ett sätt att synliggöra hur de ekologiska, sociala och ekonomiska resurserna fördelas, samverkar och används. För det andra handlar det om ett ökat internationellt samarbete för kunskapsökning och förvaltning. Här är forskningsfältet för grön ekonomi viktigt att utveckla för att hitta verktyg att driva ekonomiskt och socialt hållbar utveckling vidare. Dessutom kan nämnas utvecklingen av havsförvaltning för att ta till vara de marina resurserna på ett jämlikt och hållbart sätt. För det tredje handlar det om internationella förändringar för att minska den sneda fördelningen av makt och resurser mellan nord och syd. Här är ett arbete mot handelshinder mot utvecklingsländerna avgörande liksom ett ökat fokus på mänskliga rättigheter och ekologisk bärkraft. På samma sätt kan krav från till exempel Världsbanken på fattiga länder inte tillåtas att fortsätta öka den ojämlika fördelningen av resurser inom landet. Ett exempel är kraven på privatisering av vatten för att få lån. Fru talman! Världen är inte rättvis. Vi kan välja att fortsätta öka de sociala, ekologiska och ekonomiska klyftorna, eller så kan vi välja en kraftfull politik för hållbar utveckling. Valet borde vara mycket enkelt. Med detta yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! I betänkandet Internationell hållbar utveckling som vi diskuterar i dag tar vi upp viktiga frågor. Det har berörts i de tre tidigare anförandena. Vi behandlar här FN:s konferens om hållbar utveckling, det så kallade Rio + 20-mötet som hålls den 20-22 juni. Det handlar om ett långsiktigt ansvarstagande för att nå en hållbar utveckling. Klimatförändringar och påverkan på vår miljö är stora utmaningar. Det gäller inte minst världens fattigaste länder. Miljöpåverkan stannar inte vid några nationsgränser och den försvårar det arbete som vi gör världen över för att bekämpa fattigdomen. Det måste hanteras globalt genom ett ansvarstagande från världens alla länder. Världsfattigdomen är en av de största utmaningar vi står inför. Rio + 20-mötet hålls 20 år efter det förra stora mötet om hållbar utveckling. Det var det så kallade Agenda 21-mötet som hölls i Rio 1992. För 40 år sedan, 1972, hölls här i Stockholm det första liknande mötet över huvud taget. Här fattades beslut om att inrätta FN:s miljöprogram UNEP. Nästa vecka står den svenska regeringen värd för ytterligare en konferens om hållbar utveckling, Stockholm + 40, för att uppmärksamma att det är 40 år sedan FN:s miljöprogram bildades och för att skapa en plattform inför Rio + 20 i juni. Förhoppningen är att diskussionerna och det som framkommer här i Stockholm ska kunna få en avgörande betydelse i Rio. Det är bra om Sverige kan vara med och sätta agendan inför Rio. Sverige är som vi vet en drivande kraft i dessa frågor. Grön ekonomi inom ramen för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling samt det institutionella ramverket för hållbar utveckling är de teman som behandlas vid Rio-mötet. Fru talman! Från vår sida i riksdagen och utrikesutskottet har vi varit positiva till att dessa frågor tas upp på hög nivå. Vi har också varit tydliga med att understryka vikten av den grundläggande roll som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, transparens och ansvarsutkrävande har för hållbar utveckling, och vi är positiva till att FN:s högnivåpanel påpekar hur viktiga dessa faktorer är för att människor ska kunna göra hållbara val. Vi är också noggranna med att påpeka att det är viktigt att Rio-mötet kommer fram till konkreta resultat. Att man kommer överens om konkreta åtaganden som omfattar samtliga länder är mycket viktigare än att man får fram ett välskrivet dokument där det saknas tydliga målformuleringar som stakar ut vägen för vad som ska uppnås. Då är risken att det blir mycket snack och lite verkstad. Vi vill att det ska hända mycket, så hellre mer verkstad och mindre snack. Fru talman! Betänkandet tar upp ett antal motioner, och det finns ett särskilt yttrande. Det kan verka som om det råder stor oenighet i den här frågan. Men om man tar del av reservationerna och det särskilda yttrandet kan man se att de ligger väldigt nära det som står i betänkandet i övrigt. I många fall är det helt i linje med utskottets ställningstagande, men det finns självklart nyansskillnader. Vissa saker vill vi göra på olika sätt. Det stod tydligt när Christina Höj Larsen från Vänsterpartiet talade. Vi har olika syn i vissa frågor, men i det stora hela har vi en bred uppslutning när det gäller det fokus som vi vill ha på hållbar utveckling. Det är inte ett problem utan snarare en styrka som gör att vi från svenskt håll kan betona att vi har en bred uppslutning när det gäller de här frågorna. Det ger oss styrka och möjlighet att sätta agendan. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Det är glädjande att höra att moderaten Christian Holm håller med mig om att klimatförändringarna är vår tids största utmaning och att hållbar utveckling är viktig. Vi måste visa både här hemma och i andra delar av världen att det är möjligt att åstadkomma minskad fattigdom samtidigt med minskade utsläpp av växthusgaser. Sverige kan och ska gå i fronten för det arbetet; det vet jag att Christian Holm håller med mig om. Sett ur den aspekten är det oroväckande att regeringen och Moderaterna inte tar sitt fulla ansvar. Riksdagen har beslutat att Sverige ska minska sina koldioxidutsläpp med 30 procent; jag sade sina koldioxidutsläpp. Trots det iscensätter Sverige en tredjedel av sina utsläppsminskningar på annan plats. Regeringen köper projekt i andra länder och tillgodoräknar sig dessa i statistiken. I verkligheten har vi till exempel hjälpt Kina. Till på köpet har Sverige under förra året ökat sina utsläpp med 11 procent. Jag vill veta när regeringen ska ta ansvar för Sveriges koldioxidutsläpp - våra historiska utsläpp - och presentera nya skarpa förslag om hur detta ska gå till. Tiden går. Som Christian Holm själv sade: Mer verkstad och mindre snack.

Fru talman! Med alliansregeringen har det nog blivit lite mer verkstad och mindre snack. Våra utsläpp är inte nationella, utan globala. De stannar inte vid gränsen till vare sig Norge, Finland eller något annat land utan de sprider sig. Sverige ligger långt framme när det gäller utsläppsminskningar. Vi kan gå längre, och vi kan göra mer. Vi har mål om att minska med vissa procent under en viss period. Här rådde det oenighet inom Klimatberedningen. Vi tycker att det är rimligt att vi gör mer i andra länder. Det var skillnaden mellan Alliansen och Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet. Det är inte ett problem om vi hjälper Kina att minska sina utsläpp. Det är den totala utsläppsminskningen som är viktig. Vi vet att det går att göra mer för samma pengar om det görs i andra länder. Det innebär inte att vi inte ska göra något på hemmaplan, men man kan kombinera detta och göra en del på hemmaplan samtidigt som man ser till att minska utsläppen i andra länder, till exempel utvecklingsländer. I de länder som i dag har relativt låga utsläpp på grund av att de har liten produktion och liten utveckling gäller det att inte göra samma misstag som man gjort i andra länder, utan se till att från början göra klimatsmarta lösningar.

Fru talman! Jag tycker att Christian Holm slingrar sig. Vi har åtagit oss att minska utsläppen här. Det är bra att vi hjälper andra länder, men vi har åtaganden här först med historiska utsläpp som vi ska ta hand om. Jag är också bekymrad över den rapport som Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen presenterade i går och som vi kunde höra om på nyheterna i dag. Den visar att Sverige inte kommer att uppnå målen i FN:s plan för att skydda hotade arter. Regeringen skrev under hösten 2010 på en internationell konvention för biologisk mångfald. Planen sade att alla länder ska skydda minst 17 procent av alla naturtyper på land och 10 procent av de marina miljöerna. Det har Sverige inte klarat. Fru talman! För mig är det viktigt att Sverige har ambitionen att vara en förebild och hålla sina åtaganden. Regeringen har ansvaret och ska ta ansvaret. När kommer den skarpa planen för hur Sverige ska skydda sina hotade arter?

Fru talman! Jag håller med. Sverige har ett ansvar och ska ta sitt ansvar. Vi ska ta vårt ansvar både här på hemmaplan och internationellt, tillsammans med andra så klart. Jag försöker inte att slingra mig, utan jag säger att vi har mål uppställda för vad Sverige ska uppnå. Vi har mål för vad vi vill uppnå i andra länder. Vi är inte framme vid denna tidpunkt än. Men jag tycker givetvis att vi ska fortsätta att jobba för att dessa mål ska uppnås. Jag tycker också att det är viktigt att Sverige har ambitionen, som du säger, Désirée Liljevall, och jobbar för den biologiska mångfalden och även andra frågor. Nu sitter inte jag i regeringen, och jag har därför inte exakt koll på när dessa delar kommer. Det är inte heller något som ligger på utrikesutskottet, utan frågan om den biologiska mångfalden hanteras till stor del i miljö- och jordbruksutskottet. Men självklart har vi alla ett ansvar att ägna oss åt dessa frågor. Inte heller här ser jag att det finns några jättestora skillnader mellan oss. Det finns delar i politiken där vi står långt ifrån varandra. Men just här tror jag att vi står ganska nära varandra.

Fru talman! Jag måste hålla med Christian Holm om att ni åtminstone är mycket konstruktiva och kreativa i att hitta åtgärder, men ni hittar dem någon annanstans, inte här i Sverige. Du talar om mer verkstad, Christian Holm. Ja, ni har ägnat er åt verkstad, men det har gått i fel riktning. Det som Désirée Liljevall tar upp är att vi har ett åtagande att minska våra utsläpp här hemma. Men i er kreativitet räknar ni in de utsläpp som vi gör utanför landet som om de vore svenska minskningar. Samtidigt importerar vi utsläpp genom det som vi köper från andra länder och konsumerar. Jag tycker därför att du verkligen slingrar dig, Christian Holm, och försöker säga något som inte stämmer. Men det var egentligen inte det som jag skulle fråga om. Jag skulle vilja veta vilka konkreta åtaganden som du vill genomföra dels för hur vi ska skydda grodan som Désirée talade om tidigare, dels för hur vi ska skydda Arktis. Sverige innehar just nu ordförandeskapet i Arktiska rådet och skulle kunna vara mycket mer aktivt och pådrivande för att få till ett skydd för Arktis. Jag sade i mitt inlägg tidigare att ju mer isarna smälter på Arktis och ju lättare det blir att få upp den olja som finns därunder, desto mer kommer vi att förstöra klimatet och desto svårare blir det för människor att leva på denna jord. På vilket sätt vill du i konkreta åtaganden skydda Arktis? Din regering vill nämligen inte göra det. Regeringen säger att det ska vara en hållbar utvinning av naturresurserna där. Men det finns ingen hållbar utvinning av olja i Arktis. Hur vill du se till att företag som är verksamma i andra länder också tar sitt ansvar för miljö, natur och människor även för kommande generationer?

Fru talman! Jag börjar där Bodil Ceballos slutade. Du frågade vad vi vill göra med företag och så vidare. Jag tror att det är viktigt. Det är viktigt att det inte bara handlar om politiken utan att vi får med hela samhället, politiken, företag och individer, för att göra klimatsmarta saker och att vi har ett bra miljötänk. Det är klart att utvinning på olika områden i Arktis och på andra ställen ska göras på ett hållbart sätt med så lite miljöpåverkan som möjligt. Däremot eftersträvar vi inte alltid att man ska lägga en helt död hand över stora områden för att vi tror att det finns olika intressen i samhället. Men då ska man göra detta så klimatsmart som möjligt. Det tycker jag att vi har en strategi för. Det vill vi göra och bör göra.

Fru talman! Det var egentligen inte några som helst svar på det som jag frågade om. Jag tycker inte att det innebär att ni vill göra några konkreta åtaganden, och du talar inte om hur det ska ske. Det talas om att vi ska ha ett fossilfritt samhälle - det är målet - och att vi ska ha en fossilfri fordonsflotta. Ändå ska utvinningen av olja ske på ett hållbart sätt. Jag skulle vilja veta vad du anser är ett hållbart sätt. Vi vet vad de fossila bränslena gör med denna planet. Vi vet att Arktis tack vare isarna, åtminstone tidigare, har varit ett fredat område. Hur ska ni kunna se till att Arktis fortsätter att vara ett fredat område? Du säger ingenting om hur ni vill tvinga företag att faktiskt bete sig rätt utan bara att det är bra om företagen också är med. Alla ska vara med. Ja, det är jättebra om alla är med. Men alla är inte med frivilligt alla gånger, utan man måste ibland också tvinga fram ett visst beteende. Det kan man göra via lagstiftning och genom ekonomiska styrmedel. Men man kan inte bara hoppas att alla tycker att detta är så viktigt att de vill vara med på tåget. Det funkar inte så. Du talade förut om att den totala utsläppsminskningen är viktig. Jag håller med dig fullständigt om det. Men det innebär inte att vi inte ska göra någonting i Sverige för att minska våra utsläpp också. Det svarade du inte heller på. Det är jättebra om vi kan hjälpa till att minska utsläppen i andra länder. Men hur ska vi göra det här hemma? Och hur ska vi se till att vi egentligen inte får en utsläppsökning genom den import som vi har? Det är också en fråga som du inte svarade på.

Fru talman! När det gäller vad som konkret ska göras på miljö- och inte minst energiområdet, som står för en stor del av utsläppen, har alliansregeringen genom sin energiöverenskommelse gjort stora satsningar. Det handlar om vilka satsningar som görs direkt på olika energislag. Men det handlar inte minst om stora forskningssatsningar för att just få fram de konkreta och bra åtgärder som man i framtiden ska vidta för att minska utsläppen. När det gäller på vilket sätt vi räknar internationellt och nationellt har alliansregeringen inte sagt att vi inte ska göra något på hemmaplan och göra allt utomlands. Vi har sagt att vi ska göra mycket på hemmaplan men att det är smartare att även vara mer engagerad utomlands just för att man per satsad krona får mycket större positiva miljöeffekter genom de åtgärder som man gör där. Men, som jag sade, fanns det där en skillnad mellan Alliansen och de tre oppositionspartier som fanns i riksdagen 2006-2010. Det är inte så att alliansregeringen hittar på egna räknesätt, utan vi räknar på exakt det sätt som man gör i internationella mätningar. Vi mäter både det vi gör nationellt och det vi gör internationellt. Det tycker jag är rimligt och bra, och jag tycker att vi ska fortsätta göra det. Det viktiga är att vi har en ambition men också att vi med konkreta förslag gör saker för att förbättra miljön. Det tror vi att man kan göra gemensamt inom politiken och inom näringslivet, hand i hand. Jag tror inte att vi i onödan ska ha extra mycket förbud och extra mycket begränsningar. Sedan kan ekonomiska styrmedel och även viss lagreglering vara nödvändiga.

Fru talman! Klimat är vad vi förväntar oss, väder är vad vi får. Så har någon definierat det område som vi talar om i dag. Jag blev särskilt inspirerad av socialdemokraten Désirée Liljevalls pilska grodor som på olika sätt riskerar utrotning när klimatet förändras. Naturligtvis är detta viktiga frågor. Temperaturen stiger, och tvågradersmålet är på allas läppar. Två grader hit eller dit, vad gör det för skillnad? Det är en fråga som är viktig att besvara. Jag tänker på ett annat gradtal, nämligen 78 grader nord och 11,5 grader öst. Där ligger Ny-Ålesund i den norra delen av Spetsbergen på Svalbard. Det är troligen världens nordligaste samhälle och en forskningsstation där vetenskapligt arbete bedrivs inom miljö- och klimatområdet. Jag besökte tillsammans med Nordiska rådet Longyearbyen och Ny-Ålesund på Svalbard under en resa för några år sedan. Många nationers forskningsprojekt presenterades under dessa dagar. Ballonger släpptes ut och satellitstyrningar av väder- och klimatsatelliter visades. Jag vet också att man planerade för den stora genbanken för växter och frön, som öppnades där för några år sedan. Några upplevelser har jag med mig därifrån. Man ville visa en del av de verkningar människans härjningar har på klimatet. Vi såg bland annat en glaciär som kalvade, ett intressant skådespel. Vi fick en inblick i många av de forskningsprojekt som pågick och även ambitionen från forskningsstationen att det egna fotavtrycket skulle bli så litet som möjligt. Sortering av de egna soporna skedde i 28 fraktioner. Det var intressant. Det skulle bli trångt under diskbänken hemma om man skulle försöka sig på det. Men det är viktigt, och man ville som sagt undvika alla typer av antropogena faktorer så långt som det någonsin var möjligt. Att lära sig leva med naturen låter vackert, men vad innebär det? Ingen vill leva utan el - inte här i alla fall - utan transportmöjligheter och utan en ekonomi och tillväxt som tillåter att man tar sig till arbetet, äter sig mätt och slipper frysa. För att få en hållbar tillväxt krävs mycket. Fattigdomsbekämpning, demokrati och stabila institutioner är några av nyckelbegreppen. Det finns mycket vi kan göra i både stort och smått. Earth Hour, som inföll för några veckor sedan, är ett exempel på hur människor medvetet världen över vill visa sin solidaritet i kampen för klimatet. På det övergripande planet hoppas vi alla på Riomötet senare i år. Resultaten av tidigare toppmöten på området har varit blandade, med tonvikt på svaga. Dock var bilden av statschefer med uppkavlade ärmar i Köpenhamn ändå ett budskap att man började förstå att man behövde arbeta mer tillsammans. Nu förväntar vi oss mer. Det kräver politisk vilja och ett förnyat engagemang från stater, framför allt sådana som kanske inte varit i topp på området tidigare. Det kräver en utvärdering av vad som lovats, gjorts och fungerat. FN, som organiserar konferensen, behöver ges möjlighet att fortsätta arbetet. Det behövs muskler som ger FN de mandat och den styrka som måste till i dess institutioner för att man med framgång ska kunna gå vidare. Frågorna är gränsöverskridande. Vi måste arbeta tillsammans. Därför är det illavarslande att några av de nationer som har störst utsläpp inte deltar mer aktivt i samarbetet eller ställer upp på Kyotoavtal och post-Kyotoavtal. Riksdagen har många gånger diskuterat klimat- och miljöfrågor och kommer att fortsätta att göra så, långt efter att vi i dag lämnat dess kammare. Men det är nu som vi har chansen att sätta avtryck. Utskottet var nyligen på långresa i flera av länderna i Sydamerika - Riokonferensen hålls av naturliga skäl i Rio. Klimat- och miljöfrågorna var på tapeten i många av delegationerna. Min upplevelse från mötet med ansvariga i Colombia var att det fanns ett stort intresse och ett långt gånget arbete runt de frågor som skulle tas till diskussion. Utmaningarna är många: att säkra biologisk mångfald, att gradvis genomföra en utfasning av fossila bränslen och att stimulera individers beteende till klimatsmarta lösningar och val. En färdplan inför framtiden för klimat- och miljöfrågor är i högsta grad något angeläget. Millenniemålen för halverad fattigdom etcetera är tydliga, enkla att förstå och lätta att ställa upp på. Låt oss se till att miljömålen för minskad klimatpåverkan blir lika tydliga! Låt Rio + 20 bli ett avstamp för detta!

Fru talman! Eftersom jag inte fick några direkta svar av Christian Holm på vilka konkreta åtgärder ni har vidtagit tänkte jag fortsätta att ställa frågorna tills jag får några svar. Dels handlar det om utsläppsminskningarna, dels om hur vi ska skydda grodan. Jag frågade också hur vi ska kunna stoppa till exempel alla de oljebolag som vill till Arktis för att utvinna de resurser som finns där. Hur ska vi kunna freda Arktis? Jag tror inte att det går att utvinna olja i Arktis på ett hållbart sätt, inte bara för att all olja som används kommer att förstöra klimatet än mer, utan också på grund av att det är en oerhört sårbar miljö att utvinna olja i. Jag vill få svar på frågorna. Hur skyddar vi grodan? Hur skyddar vi Arktis? Hur får vi företag att inte exploatera där det inte går att exploatera på ett hållbart sätt? Hur ska vi få företag att värna de mänskliga rättigheterna och miljön?

Fru talman! Jag tackar Bodil Ceballos för frågorna, som naturligtvis är viktiga. Vi strävar på olika sätt efter att få ned den totala mängden utsläpp, och utsläppsminskningarna värnar självklart också grodan som efterfrågades samt andra arter i vår miljö. Det är väldigt angeläget att börja med att se till att de länder som nu är på väg upp i utsläpp - mätt i antal kilo koldioxid och annat - på olika sätt fås att förstå att det inte är någonting som de kan fortsätta med. Vi vet att ett av de stora länderna i öst har sagt att de är på väg upp i tillväxt, ekonomi och annat och har samma rätt som vi hade att få chansen att släppa ut innan de börjar minska. Det är ett resonemang som inte alls är hållbart. Därför är det viktigt att i första hand stötta det landet och de länderna till att förstå att det inte fungerar samt att hjälpa dem med teknik, attityder och mycket annat. Det är svaret på det ena. Det andra gällde att stoppa oljeutvinning i Arktis. Det är naturligtvis en diskussion som fortsätter att föras i olika forum. Jag vet inte om man klarar av att stoppa det. Jag är lika osäker på det som Bodil Ceballos är. Om man kan klara en oljeutvinning på ett hållbart sätt kan vi ha olika åsikter om. Olyckor kan alltid hända vid sådan utvinning. Problemet är ändå först och främst den ökade totala mängd olja som kommer att användas. Den kommer självklart att öka utsläppen. Som jag sade först får vi se till att det inte blir en ökad användning, framför allt kanske i de länder som i dag ökar sin utsläppsandel totalt sett.

Fru talman! Jag kan hålla med om att det är väldigt bra om vi kan få de länder som nu ökar sin andel att inte göra det. Men att bara få dem att förstå att de inte ska öka utsläppen räcker inte, utan det måste också till konkreta åtgärder. Christer Winbäck sade att vi skulle hjälpa dem på något sätt, men sade inte alls hur. Är det inte så att vi faktiskt ska förse dessa länder med ren teknik på en gång, om det nu är det som behövs? I stället låter vi länder gå omvägen med fossila bränslen, till exempel genom att säga ja till att bevilja Världsbankslån till kolkraftverk i Sydafrika. Det är inte särskilt smart, om det är så att vi ska hjälpa dessa länder att minska utsläppen. Folkpartiet är ett parti som ofta talar om rättigheter. Därför skulle jag vilja fråga dig hur du ser på möjligheten att ge naturen egna rättigheter. Det skulle i så fall kanske vara ett större skydd än alla de halvmesyrkonventioner och annat som vi i dag lyckas komma överens om men som är lätta att ta sig runt. Jag förstår att det är ett väldigt främmande sätt att tänka, men utifrån det jag sade i mitt anförande tidigare tycker jag att vi måste börja tänka ur ett annat perspektiv, även vi i väst, tänka mer utifrån att vi inte är de enda som har rättigheter på denna jord. Vi har också en skyldighet att ge andra arter deras rättigheter. Det finns ingenting som säger att vi är de som ska ha makt över allt annat på denna jord. Hur ser Christer Winbäck på de konstitutioner som Bolivia och Ecuador har tagit fram de senaste åren?

Fru talman! Jag tackar Bodil Ceballos för frågan vad gäller rättigheter för natur och växter. Jag är inte så påläst att jag kan ge något bra svar i den delen. Men självfallet är det intressant att diskutera olika alternativ och förslag, så jag ska med glädje ta del av just denna del och sätta mig in i vad den innebär. Jag har svårt att visualisera vad det för närvarande skulle innebära för oss här i Sverige eller västvärlden, men det är som sagt självklart att det alltid är intressant att diskutera. Däremot måste jag säga emot när det gäller dels de länder som i dag släpper ut mycket, dels de som är på väg att bli riktigt stora utsläppare. Det handlar om att få dem att förstå att de måste ändra attityd och komma överens. Oavsett om vi sedan kallar det kommission eller något annat är den typ av toppmöten som vi anordnar inom FN:s ram i Rio, Köpenhamn eller Mexiko till för att kunna resonera och diskutera och försöka få dessa länder att förstå och också inordna sig i någon form av regelverk. Det tar tid, men man måste ånyo försöka. Vi kan inte ge upp den delen. Vi kan inte sätta bindande regler för och ställa krav på andra nationer, utan det måste ske i en gemensam kontext. Jag tror att det är viktigt att kunna visa på att det finns teknikmöjligheter. Sverige ligger långt framme inom en del miljöteknikområden. Vi kan exportera och se till att ge know-how till länder som tar emot det och ser till att använda det. Detta är en viktig fråga som vi måste fortsätta att diskutera. Jag tror att den typ av konferenser vi har i Rio ändå är ett av många avstamp för att komma små, små steg vidare. Jag tror inte att man ska förvänta sig underverk på någon av dem, men det är viktigt att känna att vi tar en bit i taget och att vi kommer att gå vidare. Jag tror att droppen urholkar stenen, så i det här fallet är jag övertygad om att de här länderna pö om pö ändå sakta kommer att förstå vad det innebär att inte inordna sig i ett gemensamt regelverk för klimatets bästa.

Fru talman! För 50 år sedan väckte Centerpartiet en motion i riksdagen om miljöfrågor. Jag tror att det var den första miljömotion som har väckts i något parlament. Det är intressant, fru talman, att ändå påminna om när vi nu talar om internationell hållbar utveckling. Som tidigare har sagts hade vi för 40 år sedan en konferens här i Stockholm. Det var den första internationella miljökonferensen. På denna grund kom sedan Rio. I år kommer Rio på nytt. År 2050, fru talman, är det vår ambition från Centerpartiets sida att Sverige ska vara klimatneutralt. Vi har en tydlig bild av att vi ska kunna klara det mål som FN:s klimatpanel och FN har kommit fram till: max två graders temperaturhöjning. Måhända blir det mindre än så. Målet är alltså max två grader. Detta är utmaningen, fru talman. Det är en stor utmaning, inte minst med tanke på det fru talmannen och kanske andra hörde i förra veckan från USA, där det i ett antal delstater visade sig att uppåt 50 procent av naturvetenskapslärarna tog klimatfrågorna som frågor som var mer eller mindre påhittade. De lärde ut att detta inte var någonting som människan hade åstadkommit. Det är en bit av världens verklighet och de utmaningar vi står inför, fru talman. Men det är bra att vi har en debatt här i dag, i den här kammaren. I nästa vecka kommer klimatfrågorna och hållbarhetsfrågorna att flytta in i en annan del av riksdagen när den stora konferensen Stockholm + 40 hålls. Det är en viktig konferens, för den är en del i arbetet för att bygga Rio. Det handlar om grön ekonomi, och det handlar om utveckling. Jag hoppas att fler i riksdagen har möjlighet att delta i de debatter och de samtal som kommer att äga rum här i huset, men kanske också på andra ställen i Stockholm under nästa vecka. Det finns stora möjligheter att följa och ta del av arbetet. Fru talman! Det målas många gånger upp en motsättning mellan ekonomisk tillväxt, miljö och klimat och social utveckling. Jag tycker att man ser det tydligt när man åker runt i världen och möter de olika perspektiven. På vissa ställen är det bara ekonomisk tillväxt. På andra ställen är det, naturligt nog, social utveckling. På några ställen försöker man ändå förena de tre delarna för att bygga en hållbarhetsagenda. Det är detta det handlar om. Det var det som egentligen var grunden i Riokonferensen för 20 år sedan: att skapa en hållbar agenda och att försöka förena de tre viktiga delarna, för de förutsätter varandra. Det var vad man då var överens om. Jag hoppas att vi om drygt en månad i Rio ska kunna ta ytterligare steg på vägen i arbetet med att skapa en gemensam agenda för ekonomisk, miljömässig och social utveckling. Det är dit vi vill. Det bidrag som jag hoppas att vi ska kunna ge från svensk sida förutom när det gäller kemikalier och annat gäller frågan om den gröna ekonomin. Jag hör att många ifrågasätter den och funderar på vad det är för någonting. Jag hoppas att vi ska kunna presentera underlag för att komma vidare i diskussionen, för det är en viktig pusselbit. Sternrapporten har av många uppfattats som ett viktigt dokument när man diskuterar grön ekonomi och grön utveckling. Sternrapporten pekar ut kostnaderna, fru talman, men inte intäkterna. En viktig del för att försöka förena och för att försöka ge länder som kämpar för ekonomisk utveckling en möjlighet att ta sig ur fattigdom och fattigdomsmiljöer är att visa att det finns vinster i grön ekonomi. Det finns en ekonomisk grön utveckling som leder framåt. Jag hoppas att EU ska kunna vara med på detta tåg, och jag hoppas framför allt att vi ska kunna fortsätta tillsammans med Colombia och Guatemala och arbeta för de hållbarhetsindikatorer som också är en viktig del i att försöka skapa förutsättningar för en gemensam agenda. Rio är ett steg på vägen till någonting mer. Vi siktar mot år 2015 och 2020, fru talman, då vi ska försöka få ihop de olika agendor som finns. Vi har sett konferenser komma och gå. Det finns en konferenströtthet. I Rio var det entusiastiskt. Då var världen full av förhoppningar. Berlinmuren hade fallit, och möjligheterna såg näst intill ofantliga ut. Sedan fick vi Kyoto, där man skulle försöka lösa klimatfrågorna och klimatavtalet. Det lyckades så där. Men vi fick ändå en klimatregim som vi förhoppningsvis skulle föra vidare i Köpenhamn. Det lyckades inte alls, får man väl säga. Motsättningarna globalt är så stora. Det måste vi också från svensk sida respektera. Durban tog oss lite längre, och i Rio om drygt en månad kommer vi förhoppningsvis ytterligare en bit framåt. Men det är en ny värld där ute. Vi har hört det när vi pratar bistånd, och vi hör det när vi är ute och diskuterar klimat, miljö och utvecklingsagenda. Vi kunde höra när vi var i Brasilien hur man då byggde för en ny utmanare till Världsbanken, IMF, genom det syd-syd-samarbete som Brasilien, Sydafrika, Kina, Indien och Ryssland är inne och resonerar om. Det finns inte ett enda system i dag, utan det finns många som konkurrerar om agendan. Det är någonting som vi måste ta fasta på och respektera när vi diskuterar. Vi kan se att 13 procent av utsläppen av växthusgaser i dag sker inom de länder som fortfarande har ett Kyotoåtagande. Huvuddelen av de totala utsläppen rör andra länder. Det är ett dåligt tecken att Kanada, Ryssland och Japan lämnade Kyotoregimen nu senast i Durban. Jag hoppas att det kan samlas ihop de kommande åren. Detta visar svårigheterna och utmaningarna, men det innebär inte att vi inte ska vara beredda att frejdigt ta oss an dem och möta dem. Vi måste försöka bygga koalitioner och hitta de byggstenar som krävs för att nå en hållbar agenda, till exempel hållbarhetsindikatorer med Colombia, Guatemala och Norge, som jag också tror är med nu. Fru talman! Vi i Sverige ska ta vårt ansvar här hemma, men vi ska också göra det tillsammans i Europa och globalt. Jag och Centerpartiet hoppas att vi ska nå en hållbar agenda till 2015 där vi kan förena utvecklingsmålen med de klimat- och miljömål som finns. Fru talman! Precis som Harry Martinson en gång så klokt uttryckte det är det ont om jordklot, och vi måste vara rädda om det vi har. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Fru talman! Kerstin Lundgren säger att Sverige ska vara klimatneutralt 2050. Jag skulle vilja veta hur agendan ser ut för att vi ska nå dit. Vilka konkreta åtgärder tänker sig Kerstin Lundgren? Innefattar det att vi inte ska importera produkter som inte är tillverkade på ett klimatneutralt sätt från utlandet? Sådana produkter skulle ju innebära att vi får in utsläpp utifrån som räknas som utsläpp någon annanstans. Hur ställer sig Kerstin Lundgren till det faktum att vi tog bort skatten på handelsgödsel? Det borde inte vara så smart egentligen. Hur ska vi göra med den ökade köttkonsumtionen, som också innebär ökade klimatutsläpp? Jag skulle vilja höra om de konkreta åtgärder som vi tidigare inte har hört någonting om och som jag frågade om i tidigare replikskiften. Jag hör att Kerstin Lundgren och Centerpartiet vill göra väldigt mycket, men ni har ju ett antal andra partier med er också. Det blir kanske inte så lätt att nå dit ni skulle vilja nå. Jag har också en annan fråga som handlar om skyddade naturområden. Om vi jämför oss med andra EU-länder har vi väldigt få skyddade naturområden i Sverige. I Spanien, som annars är en miljöbov i det stora hela, har de områden där 40, 50 eller 60 procent är skyddade naturområden. I Sverige ligger vi kanske på en tiondel. Vad ska Sverige göra i den delen?

Fru talman! Ambitionen att Sverige ska vara klimatneutralt till 2050 är naturligtvis en tuff utmaning. De exakta planerna är inte klara ännu. Det är en del av uppdraget att titta på hur vi kommer att kunna förena oss inom EU och globalt. Det påverkar det vi måste göra själva. En av utgångspunkterna har varit det så kallade 20-20-20-målet, det vill säga att vi ska ha reducerat våra utsläpp med 20 procent till 2020. Det är vår ambition att vi successivt ska ta oss framåt. Det var också därför som vi nu kunde få en presentation av nya åtgärder när vi ska förändra ett av de områden där vi behöver göra insatser, nämligen transportsektorn. Boendet, transporterna och industrin är viktiga när det gäller våra utsläpp. Från 1993 till 2003 har hushållen och den offentliga sektorn minskat sina koldioxidutsläpp med 17 respektive 49 procent. Det är ett exempel. Men under samma tid har konsumtionen ökat. Vi konsumerar väldigt mycket europeiskt, och i och för sig nu också kinesiskt. Vi vill se en fri handel. Vi vet att en fri handel är en viktig förutsättning för utveckling globalt. Vi skulle gärna se ett grönt WTO-avtal för att på det sättet kunna säkerställa att de gröna frågorna inte blir ett hinder. En av de saker som vi ofta hör när vi vill införa gröna regler är: Nu försöker ni på nytt lägga upp handelshinder.

Fru talman! Kerstin Lundgrens svar får mig att tänka på kärnkraftsomröstningen en gång i tiden. År 2010 skulle vi ha fasat ut kärnkraften i Sverige. I den frågan var Centerpartiet och Miljöpartiet på samma linje. Vi skulle inte ha någon kärnkraft kvar i Sverige efter 2010. Men vi vet att det inte blev så. Vi ställer upp målet att vara klimatneutralt 2050, men om vi väntar för länge är risken att vi hamnar i samma situation som vi hamnade i när det gäller kärnkraften. Därför måste vi sätta fart nu. Det måste vara ett brett upplägg som alla står bakom. Jag förstår att det är helt omöjligt att vi alla kommer att stå bakom alla önskemål, men det jag ser som det stora problemet i dagsläget med den regering vi har i dag är hur ni ska få med er Moderaterna på allt det som ni egentligen skulle vilja genomföra. Det är inte alls lika svårt att få med oss eller Socialdemokraterna, skulle jag tro, när det gäller miljöfrågorna. Där har ni verkligen en uppgift där vi kan stötta, men sedan vill vi kanske gå ännu längre när det gäller det svenska jordbruket och annat. Jag fick inte riktigt svar på hur de produkter som vi importerar ska vara i förhållande till det vi gör här. Ska de också vara klimatneutrala, för annars är vi inte klimatneutrala? Därför måste det till ett mycket stort internationellt arbete. Jag fick inte heller något svar på hur det ser ut med de svenska skyddade naturområdena i förhållande till den stora mängd skyddade naturområden som finns i andra delar av Europa.

Fru talman! Bodil Ceballos frågar på nytt om import av produkter. Jag försökte svara på den frågan även om det kanske var svårt att uppfatta. Jag pratade om det gröna WTO-avtalet och om att hitta ett internationellt regelverk som säkerställer att man tar miljöhänsyn. Jag hoppas dessutom att vi ska nå ett globalt klimatåtagande. Det kommer naturligtvis att påverka förutsättningar för handel, precis som andra saker. Jag vill se handel, och jag är inte negativ till att man räknar med konsumtion i det sammanhanget. Men det viktiga är att fokusera på det vi kan göra här hemma med vår egen produktion och att vi kan ta hand om det man kallar biffen, bostaden och bilen. Det är de viktiga delarna att försöka hantera. När det gäller skyddade områden har vi i riksdagen ställt oss bakom ett miljömål. Vi jobbar för att leva upp till det miljömålet. Vi har ett förhållningssätt till skyddade områden som inte nödvändigtvis innebär att staten ska gå in och lägga en död hand över områdena. Den enskilda skogsbrukaren har vårdat och skött sitt landskap på ett sätt som är mycket värdefullt för den biologiska mångfalden, artrikedomen, och för landskapet som sådant. Vi tror verkligen att det finns ett stort engagemang och ett stort intresse - vi har sett att det är så - för att skydda områden utan att göra dem till naturskyddsområden, nationalparker eller något annat som skulle krävas enligt Bodil Ceballos syn.

Fru talman! Utskottet behandlar som bekant i detta betänkande FN:s konferens om hållbar utveckling, även kallad Rio + 20, samt ett antal motioner från allmänna motionstiden om internationella miljöfrågor. Frågan om hållbar utveckling är en bred och stor fråga där många aspekter måste beaktas för att man ska kunna uppnå en miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling. Eftersom miljö- och klimatfrågan alldeles uppenbart är en global fråga som kräver globala insatser välkomnar vi initiativet att utifrån Rio + 20-konferensen försöka komma fram till breda överenskommelser som kan ge effekter på ett globalt plan. Om koldioxidutsläppen globalt ska minska och om vi ska uppnå resultat på andra viktiga områden för en hållbar utveckling är det en förutsättning att länder som USA, Kina och Indien också minskar sina utsläpp och är med och samarbetar. Fru talman! Sverigedemokraterna ser människan som en del av naturen och inser att vi är helt beroende av denna för att kunna fortsätta vår existens på jorden. Naturen förser oss med de mest nödvändiga förutsättningarna för vårt livsuppehälle såsom mat, vatten och syre. Det finns även viktiga skönhetsvärden inbäddade i naturen som vi tror är nödvändiga för att fylla våra själsliga behov och möjliggöra en hög livskvalitet. Sverigedemokraterna ser också omsorgen om djuren som ett mått på hur utvecklat ett samhälle är, och vi strävar efter ett samhälle där djuren inte behöver utsättas för något onödigt lidande. Sverigedemokraterna betraktar merparten av dagens miljöproblem som en konsekvens av att samhället inte i tillräckligt hög grad låtit sig vägledas av den konservativa principen om ett varsamt framåtskridande. Försiktighetsprincipen är således central inom Sverigedemokraternas miljöpolitik både när det gäller att förhindra uppkomsten av nya miljöproblem och när det gäller valet av metoder för att motverka de redan befintliga problemen. Fru talman! Förvaltarskapstanken, det vill säga strävandet efter att inte lämna över vår hembygd, vårt land, vår kontinent och vår planet i ett sämre skick till våra barn än vad den befann sig i när vi tog över ansvaret för den av våra föräldrar, är central för Sverigedemokraternas politik inom alla områden men är kanske särskilt vägledande inom just miljöområdet. Slutmålet för vår miljöpolitik är ett ekologiskt hållbart samhälle. Utifrån det instämmer vi i regeringens ståndpunkt kring vikten av ett hållbart jordbruk, skogsbruk och fiske. När jag bodde i Papua Nya Guinea tyckte jag att det var förfärande att höra om hur man använde sig av fiskemetoder som sprängde bort hela korallrev med allt känsligt liv som finns där. Gällande hållbart skogsbruk vill vi också lyfta fram vikten av att stävja skövlingen av regnskogar. I regnskogarna finns en enorm rikedom av djurarter och växtarter - däribland en stor del av världens grodor, som också har kommit upp i dagens debatt. Flera folkgrupper lever också i regnskogarna, till exempel i Amazonas. Skövlingen av regnskogen påverkar vårt klimat negativt. Sverigedemokraterna anser därför att denna fråga bör lyftas upp mer i satsningar på miljö och klimat internationellt. Fru talman! Målet om ett miljövänligare samhälle bör primärt uppnås genom medvetandegörande, forskning och teknisk utveckling samt positiva incitament till omställning mot ett mer hållbart levnadssätt. Att utveckla och exportera internationellt gångbar ny teknik är också något som vi anser att Sverige bör satsa på. Därför välkomnar vi att regeringen anser att Riokonferensens slutdokument bland annat ska ge starka signaler om att näringslivets expertis, resurser och innovationskraft bättre måste tillvaratas i arbetet för hållbar utveckling. I betänkandet lyfter utskottet också fram vikten av att involvera klimat- och miljöfrågor i biståndet, vilket också är något som Sverigedemokraterna lyft fram i sin biståndspolitik där vi ökat anslaget till miljösatsningar i biståndet. Om utvecklingsländerna ska nå målet om en hållbar utveckling är satsningar på miljö och klimat avgörande för att motverka en än mer negativ påverkan på vår miljö. I utvecklingsländer är många människor helt beroende av naturresurser i omgivningen för att överleva, och samhällena är sårbara för naturkatastrofer. Det är därför bland annat viktigt med insatser som kan förebygga, så att konsekvenserna av naturkatastrofer inte blir lika omfattande. Fru talman! Bland de områden som regeringen ser det som viktigt att Riomötet ger starka signaler om hör också frågan om tillgång till och hållbart utnyttjande av energi, vatten och sanitet. Just frågan om vatten och sanitet har Sverigedemokraterna tidigare lyft i en motion gällande biståndets satsningar på miljö och klimat. Tillgången till rent vatten och grundläggande sanitet är en avgörande faktor för hälsa och utveckling i utvecklingsländer. I många länder släpps orenat vatten ut i vattendrag från industrier och hushåll. Enligt uppgifter från organisationen Wateraid saknar två och en halv miljard människor en toalett att gå till vid behov. När det saknas latriner hamnar oftast avföringen i naturen på landsbygden, i avloppsdiken eller i storstädernas slumområden. Därmed förorenas mat och dricksvatten av flugor, och dessutom kan detta spridas vidare till brunnar och andra vattentäkter via regnvattnet. Detta är ett allvarligt miljö- och hälsoproblem. Att få i sig vatten med mänsklig avföring kan vara förenat med livsfara. Det innehåller mängder av skadliga bakterier och virus. Varje dag dör 4 000 barn i diarré som orsakas av smutsigt vatten och bristande sanitet. Därför hoppas vi att Rio + 20-konferensen kan komma fram till slutsatser om hållbara lösningar för tillgång till rent vatten och grundläggande sanitet i utvecklingsländer. Med detta vill vi yrka bifall till utskottets förslag i detta betänkande.

Fru talman! Sveriges politik för global utveckling syftar till att minska världsfattigdomen genom en globalt hållbar och rättvis utveckling. År 1972 hölls den första globala miljökonferensen i Stockholm med inrättandet av FN:s miljöprogram, Unep, som följd. 15 år senare definierade Brundtlandkommissionen hållbar utveckling som utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. För oss kristdemokrater är detta en definition som ännu i dag bör vara vägledande för våra ansträngningar att göra världen mer hållbar. Det är en definition som ligger väl i linje med den kristdemokratiska förvaltarskapstanken. Vi människor har ett ansvar att bruka och bevara, inte förbruka, vårt samhälle, vår ekonomi och vår miljö. Dagens slit- och slängsamhälle inverkar negativt inte endast på vår generation. Det riskerar att drabba våra barn och barnbarn mycket hårdare än det har drabbat oss. Vi har ett gemensamt ansvar att förhindra att så sker. År 1992 hölls FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro. Det var ett möte som mynnade ut i att handlingsprogrammet Agenda 21 antogs. En bred ansats till hållbar utveckling vann stort stöd och FN:s klimatkonvention undertecknades. Den 20-22 juni i år möts världens ledare återigen i Rio. Det uttalade syftet med mötet är att stärka förutsättningarna för en grön ekonomi inom ramen för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling liksom att etablera ett globalt, institutionellt ramverk för att säkra en sådan utveckling. Fru talman! Som utrikesutskottet mycket riktigt påpekar i sina överväganden slår klimatförändringarna extra hårt mot världens fattiga. Utrikesutskottets påpekande om vikten av att klimatsäkra svenska biståndsmedel är viktigt för att minska klimatförändringarnas negativa effekter för de fattiga. Sverige kan dock inte stå ensamt i kampen mot klimathotet. Klimathotet känner inga gränser. Det är globalt och kräver därför ett kraftfullt globalt gensvar för att hanteras, minimeras och slutligen hindras. Durbanmötet i december 2011 lyckades nå viss framgång i kampen mot klimatförändringarna, men mycket återstår dock att göra. Beslutet att upprätta en grön klimatfond till stöd för gröna anpassningsåtgärder är ett positivt exempel på vad som åstadkoms. Kanada, Ryssland och Japan är några av världens största utsläppsbovar, och deras beslut att inte ansluta sig till en förlängning av Kyotoprotokollet är beklagligt. Dessa länder, liksom USA, borde också ta sitt ansvar. Politisk vilja, solidaritet med nuvarande och kommande generationer samt kraftfulla handlingsprogram krävs för att komma till rätta med klimathotet. För att säkerställa att Rio + 20 mynnar ut i ett konkret handlingsprogram för hållbar utveckling måste därför både de sociala, ekonomiska och miljömässiga dimensionerna beaktas. Fru talman! Kristdemokraterna ställer sig bakom regeringens prioriterade områden inför Rio + 20-mötet. Jordens resurser är knappa. Ett hållbart energi- och vattennyttjande bör ha en självklar plats på agendan. Europaparlamentets resolution från september 2011 betonar just vikten av att EU under Riomötet går i bräschen för att öka energieffektiviteten liksom nyttjandet av förnybara energikällor. Vatten, sol och vind är garanter för vår hållbara framtid, inte kol och inte olja. Ohållbara jord- och skogsbruksmetoder hör gårdagen till och måste ersättas med hållbara alternativ. Fru talman! Demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, transparens och ansvarsutkrävande är grundförutsättningar för att få till stånd en verkligt hållbar utveckling. Många av jordens människor föds ofria. Många föds i ofria stater utan frihet i förhållande till sina behov, utan frihet att yttra sig och utan frihet från fattigdom och förtryck. Vi kristdemokrater menar att utan respekt för mänskliga rättigheter och garantier för mänsklig säkerhet kan sann frihet och hållbar utveckling inte skapas. Avsaknad av mänskliga rättigheter liksom odemokratiska samhällsstrukturer främjar inte fattigdomsbekämpning och därmed hållbar utveckling. Det är endast genom demokratiska processer och respekt för mänskliga rättigheter som totalitära tankar, maktmissbruk och korruption kan bekämpas. Först då kan fattigdom bekämpas och hållbar utveckling skapas. Fru talman! Kristdemokraterna menar att strävandena efter hållbar utveckling i första hand kan och bör skapas på lokal nivå. Civilsamhället måste spela en större roll i utformningen av globala handlingsprogram för hållbar utveckling. Med dess närhet till människor och dess kunskaper och insikter om människors behov står civilsamhället mycket väl rustat att avgöra vad som krävs för hållbar utveckling på lokal nivå. Därför välkomnar vi regeringens aktiva samarbete med CSO:er inför och under Rio + 20. För att vi ska kunna tala om verklig hållbar utveckling måste den också vara regional och global till sin natur. Genom Europeiska unionen och ett stärkt FN kan detta göras möjligt. Vi delar biståndsministerns uppfattning om betydelsen av att säkerställa att samtliga tre dimensioner av hållbarhetsbegreppet bättre integreras i FN:s arbete samt att FN:s huvudsakliga organ på detta område stärks. Målsättningarna för hållbar utveckling som förväntas antas i Rio bör vara tydligt definierade med klara tidsplaner. Regeringens ambition att Rio + 20 ska bli startskottet för utformandet av en rad globala hållbarhetsmål som världen kan enas om senast 2015 är välkommen. Ett globalt giltigt ramverk är vad som krävs för att nå en hållbar värld. Fru talman! Rio + 20 innebär ett gyllene tillfälle att möta de många kriser vår värld står inför. Faktum är att klimathotet är mer reellt än någonsin, att det leder till svält och ogripbara flyktingkatastrofer i Afrika och på en del andra håll. Låt oss hoppas att politisk vilja finns för att Rio + 20 och de fortsatta klimatsamtalen förmår skapa en mer hållbar värld. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Jag blir glad när jag hör att Kristdemokraterna vill satsa på de flödande energislagen, de förnybara men också flödade energislagen, de som aldrig tar slut, och jag blir glad att de inte vill ha kol och olja. Därför vill jag ställa samma fråga till Kristdemokraterna som jag ställt till de övriga deltagarna, nämligen hur vi ska kunna skydda Arktis på ett bättre sätt. Det som görs i dag är inte tillräckligt. Det finns ingen hållbar utvinning av olja under Arktis istäcke dels av klimatskäl, dels på grund av att det är en sådan sårbar miljö. Det gör att det är helt ohållbart att utvinna oljeresurserna där. Kristdemokraterna talar också om EU och ett stärkt FN. Jag skulle vilja veta på vilket sätt de tänker stärka FN. Det är ju inte så lätt att nå hela vägen fram i FN-systemet. FN är det enda globala parlamentet, den enda globala regering vi har, men det fungerar inte särskilt bra alla gånger. På vilket sätt har ni tänkt er att stärka FN, Robert Halef? De globala hållbarhetsmålen ska vara på plats senast 2015 säger Robert Halef. Det låter bra. Jag tog upp tidigare att man kunde ge naturen egna rättigheter, möjligheter, på global nivå, eller på nationell nivå som i Ecuador och Bolivia. Det skulle vara en grund för att man sedan även kunde arbeta med andra hållbarhetsmål. Man skulle så att säga skifta fokus och inte bara bruka och bevara jordens resurser utan också ge den egna rättigheter. Hur ser Robert Halef på det?

Fru talman! Jag tackar Bodil Ceballos för frågorna. När det gäller Arktis är det många intressenter och länder som är inblandade. Jag tror att det ligger i de flestas intresse, särskilt Sveriges, att det arktiska området ska hanteras mycket varsamt. Det pågår ett långsiktigt arbete. Vi får se vad det leder till och vad som händer framöver. Man ska dock vara väldigt varsam med utvinning av olja och annat så att man inte förstör miljön där. Om jag fick bestämma skulle jag vilja att Arktis förblev som det är i dag. När det gäller FN:s möjligheter att stärka miljösatsningarna, eller hur vi kan stärka FN:s roll för att ta mer ansvar för miljöbekämpningen och försörjningen av vår miljö, har det hållits konferenser, som nämnts tidigare. Vi har Riomötet, Kyoto, Durban med flera. Det är vid dessa konferenser vi kan komma överens om mål och medel för hur vi ska komma till rätta med miljöförstöringen.

Fru talman! Låt mig ta upp det sista som sades, det om konferenser. Christian Holm tog i sitt anförande upp att det inte ska vara så mycket prat utan mer verkstad. Många gånger blir det mycket prat och det går sakta framåt. Konferenserna är viktiga, men det går med små steg. Helt plötsligt står vi inför en katastrof och kan inte ta oss ur den. Det hade varit bättre om vi hade kunnat stärka FN, det vill säga att FN fick en större makt att tvinga fram olika beteenden. Robert Halef svarade inte på min fråga om naturens egna rättigheter. Du får gärna komma tillbaka till den frågan i nästa inlägg. Någon gång på 90-talet - i valrörelsen 1994, min första valrörelse - deltog jag i en högstadiedebatt tillsammans med alla partier. För mig är det självklart att alla arter har samma rätt på den här jorden. Jag har inte större rätt än vad vargen har. Jag blev därför förvånad när kristdemokraten tyckte att jag resonerade på ett konstigt sätt. Kristdemokraten menade att det var så självklart att människan står över alla andra och att människan har ett särskilt ansvar. Det var första gången jag hörde det argumentet. För mig var det så självklart att alla arter på jorden har en rätt att existera för sin egen skull. Därför skulle jag vilja höra dig utveckla hur du ser på möjligheten att vända lite grann på steken och inte bara tänka rättigheter utifrån människans perspektiv utan också tänka rättigheter utifrån arters möjlighet att finnas på jorden.

Fru talman! Sverige gör mycket i dag när det gäller bekämpning av växthusgaser och miljöförstöringen som sker i världen. Vi är redo att bistå med vad som krävs i FN, om det är pengar till fonder och så vidare. Vi är drivande i de frågorna. Vi hoppas att även de länder som är de största bovarna i fråga om miljöutsläpp ansluter sig så att det går att få ett mätbart resultat. Vi måste sätta mål där det går att se hur mycket som kan åstadkommas på 10, 15, 20 och 50 års sikt så att vi kan komma till rätta med problemen. Det handlar om att förvalta, inte förbruka, våra naturresurser. Bodil Ceballos tog upp frågan om arter och biologisk mångfald. Självklart ska vi skydda de arter som finns, växter, djur, vad det än är fråga om. En biologisk mångfald är viktig för att få balansen för överlevnaden för växter, djur och mänskligheten. Fru talman! I dag har Bodil ställt krav utan att själv prestera någonting. Jag har inte hört några konkreta förslag från Miljöpartiet på hur man ska komma till rätta med miljöproblemen. När regeringen, FN eller EU säger att de ska försöka åstadkomma något på fem tio års sikt säger Miljöpartiet att det inte räcker utan sätter ribban högre utan att det finns resurser eller en praktisk plan.