Infrastrukturfrågor

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Herr ålderspresident! En välfungerande infrastruktur är nödvändig i vårt moderna samhälle. Både gods- och persontransporter är beroende av att vägar, järnvägar, flyg och sjöfart fungerar väl.

Sverige är ett avlångt land, och det innebär naturligtvis att gods transporteras långa vägar för att exporteras ut i övriga världen. Det finns inget motsatsförhållande mellan de olika transportslagen, utan snarare är de beroende av varandra. Inget trafikslag ska ställas mot ett annat. Det är en viktig princip.

Herr ålderspresident! En mandatperiod går fort, och det ligger mycket arbete bakom de omfattande förändringar vi sverigedemokrater har gjort tillsammans med regeringen på infrastrukturområdet. I den plan som presenterades den 28 april lade vi om kursen rejält när det gäller vår infrastruktur. Nu läggs fokus på underhåll och på att bygga bort flaskhalsar som hindrar en effektiv transport.

Vi sverigedemokrater har varit tydliga med värdet av en välfungerande godstrafik. Godset är grunden för vår välfärd, något som inte har varit i fokus på många år. Godstrafiken skapar arbetstillfällen och är en förutsättning för att hela landet ska leva. Därmed inte sagt att persontrafiken inte är viktig, ty båda behövs och ska fungera oavsett årstid.

Herr ålderspresident! Vi har gjort upp med flygskammen och säkerställer att flyget fungerar i hela landet. Låt mig kort nämna några saker som gjorts för flyget.

Flygskatten avskaffades från och med den 1 juli 2025. Vi har mer än fördubblat det statliga driftsstödet till regionala flygplatser. Det har skett en kraftig ökning av medlen till beredskapsflygplatserna.

Vårt inrikesflyg är viktigt för att människor och företag ska kunna bo och etablera sig i hela landet. En välfungerande infrastruktur är också viktig för ambulansflyg, polisflyg och brandflyg och inte minst för landets förmåga att mobilisera. Flyget är därför av yttersta vikt för hela landet.

Även för sjöfarten har vi genomfört viktiga förändringar. Det handlar om förändrad tonnagebeskattning, slopad stämpelskatt och införande av ett bareboatregister.

Även sjöfarten har en viktig roll för vårt land. Sjöfarten är bärande när det gäller import och export. Även ur beredskapssynpunkt är sjöfarten en viktig del av vårt totalförsvar.

Exemplen här ovan är bara några av de åtgärder som vi inom Tidösamarbetet har sett till att genomföra. Vårt fokus har legat på en välfungerande infrastruktur, oavsett trafikslag.

Herr ålderspresident! I arbetet med planen har även vår beredskap varit en bärande del. Vi måste få ett annat synsätt när det gäller vår infrastruktur. Här är det viktigt att vi skapar en robust anläggning som fungerar även när det inträffar något allvarligt.

När regnet spolade bort järnvägen i Västernorrland sattes verkligen fokus på vår sårbarhet. Norrbottens enda förbindelse med järnväg var under en period Inlandsbanan. Detta om något visar vikten av att ändra fokus när vi planerar vår infrastruktur. Vi måste ställa oss frågan: Vad gör vi när det inte är som vanligt?

Herr ålderspresident! Vid regnen i Västernorrland spelade Inlandsbanan en viktig roll för att hålla igång de viktiga järnvägstransporterna till och från Norrbotten. Den händelsen satte verkligen ljuset på vikten av att ha ett helhetstänk när det gäller infrastruktur.

Vi vet inte vad som väntar runt hörnet – krig, höjd beredskap eller någonting annat som påverkar vårt land – men i vilket fall som helst måste vi kunna transportera manskap, utrustning, bränsle och andra förnödenheter.

Alla minns väl E22 och det kaos som uppstod där när vintern slog till. E22 är ingalunda den enda väg som drabbas av långvariga stopp under vinterhalvåret. De senaste åren har vi haft otaliga exempel på undermåligt underhåll av våra vintervägar. Plog och saltresurser skickas ut för sent. Därmed blir det stopp i trafiken – ofta i flera timmar, upp till ett dygn.

Det är inte rimligt att viktig infrastruktur stannar bara för att det är vinter. Visst kan det uppstå vädersituationer som är svåra att hantera, men de är trots allt ganska få. Att åtgärder kommer för sent på grund av ett system med upphandling som snarare håller tillbaka resurser är inte acceptabelt. Det är ett oacceptabelt förhållande, och det har vi med skärpa påpekat för Trafikverket. Åtgärder ska införas inför nästa vintersäsong.

Herr ålderspresident! Ett annat påtagligt problem för landets yrkesförare är bristen på fungerande rastplatser. Yrkesförarna är enligt lag tvingade att ta raster och ha viloperioder. I annat fall riskerar de dryga böter. Situationen har blivit allt värre de senaste åren, då rastplatser stängts. Många platser, speciellt vid landets vägkrogar, byggs om till laddplatser för elbilar. Även rastplatsproblematiken har vi satt fokus på, och vi förväntar oss en åtgärd från Trafikverket.

Herr talman! Efter förra regeringens oförmåga att skapa en fungerande infrastruktur har Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen lagt om kursen. Oavsett vilket färdmedel du väljer ska det fungera över hela landets yta. Det kommer att ta några år att återställa efter skadan från förra regeringen, men kursen är utstakad och medborgarna kommer att märka stor skillnad de närmaste åren.

Herr talman! Sverigedemokraterna och regeringen ställer tuffa krav på att Trafikverket ska minska sin administration och få ut mer verksamhet i anläggningen. Vi ställer också krav på att Trafikverket ska förbättra kostnadskontrollen. Kort och gott: Sverigedemokraterna och regeringen gör det som den förra regeringen inte klarade av.

Herr talman! Den förra regeringen pratade gärna om åtgärder men fick väldigt lite uträttat. Fokus låg på höghastighetståg och på att stoppa flyget, men man hade ingen koll på hur infrastrukturen i övrigt i landet mådde. Underhållsskulden för både väg och järnväg växte, vilket resulterade i stora brister. Obalansen framgår tydligt när man ser att befintliga vägar och järnvägar tilläts förfalla under förra mandatperioden.

Pengar till nödvändigt underhåll uteblev när pengarna i stället styrdes till ett system med höghastighetståg. Konsekvensen har vi alla upplevt – snökaos på vägarna och försenade och inställda tåg. I december 2023 kom Riksrevisionens rapport, och i den riktade man oerhört skarp kritik mot både regeringen och Trafikverket.

Låt mig läsa upp ett citat:

”Regeringen intecknade genom uppdraget det framtida ekonomiska utrymmet långt efter planperiodens slut. Detta berodde till stor del på att regeringen pekade ut de nya stambanorna som till stor del var ofinansierade.”

Herr talman! För oss i Tidösamarbetet är det viktigt att utveckla den livsviktiga infrastrukturen i hela landet. Vi vill skapa en miljövänlig, effektiv och väl fungerande transportmarknad där vägtransporter, järnväg, flyg och sjöfart kan utveckla en sund och hållbar transportnäring. Därför måste man också se styrkan och effektiviteten i varje transportslag. Det är viktigt att vi gör nödvändiga satsningar på väg, järnväg, flyg och sjöfart för att vi ska få ett väl fungerande transportsystem oavsett om det är stad eller landsbygd. Förutsättningen för att man ska kunna leva och verka i hela landet är en väl fungerande infrastruktur. Vi har påbörjat det arbetet, och vi avser att fortsätta vår strävan att utveckla alla trafikslag efter valet.

(Applåder)

Herr talman! I början av den här mandatperioden ingick Sverigedemokraterna inte i Tidösamarbetet just när det gällde infrastruktur. Det innebar att det ibland blev lite komplicerat när Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna inte var större än Socialdemokraterna och det blev ett förstahandsyrkande och ett andrahandsyrkande och så vidare. Det var också så att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna hade en del liknande förslag, bland annat om förstatligande av underhåll och så vidare.

Jag vet inte hur mycket Sverigedemokraterna har gett upp den egna politiken i Tidösamarbetet, men tidigare drev man starkt bland annat detta med en uppdelning av Trafikverket – tillbaka till ett vägverk och ett banverk.

När det gäller planen redogjorde ledamoten Morell för många saker som han upplevde att Sverigedemokraterna hade jobbat hårt för och kunnat lyfta in i planen. Men jag skulle säga att förvåningen nog var stor hos många när det grundligt utredda förslaget om ett statligt bolag som skulle kunna ge Trafikverket lite institutionell konkurrens inte fanns med. Ryktet eller information säger att Sverigedemokraterna inte prioriterade detta och att man kanske rent av motverkade det. Jag skulle vilja höra om ledamotens syn på möjligheten att på det här sättet konkurrensutsätta Trafikverkets arbete för att vi ska få mer infrastruktur i landet.

Herr talman! Jag tackar för frågorna.

Vi kan börja med delningen av Trafikverket. Vi har varit väldigt tydliga med att det inte fungerar. Det är inte bara vi sverigedemokrater som tycker det, utan det gör även Riksrevisionen. De var oerhört tydliga i sin rapport som kom i december.

Vad som hände under resans gång var att vi fick löfte om att vara med i dialogen med Trafikverket och utveckla verksamheten där. Vi har haft regelbundna möten med generaldirektören om bland annat vägfrågan och järnvägsfrågan, för det har varit de två frågorna som har varit bärande i det här. Vi har sett de enorma brister som varit både på järnvägssidan och på vägsidan. Det är inte acceptabelt att infrastrukturen inte funkar bara för att det snöar lite. Därför har vi varit oerhört kritiska till hur det här har skötts.

Vi har under den här perioden, även sedan vi ingick i Tidösamarbetet, haft täta dialoger med Trafikverket för att komma till rätta med det här. Nu finns det ändå en agenda och en plan framåt för hur man ska förbättra underhållet både på järnvägssidan och på vägsidan. Man har också delat upp det på två olika ansvarsområden. Det är alltså en halvvägs lösning när det gäller det som vi från början krävde. Låt nu detta få verka! Vi får se vart det tar vägen. Men vi har sett en klar förbättring i vissa delar. Det bådar gott inför framtiden. Och kravet ligger på Trafikverket. De måste leverera, för det förhållande som har varit kan inte accepteras.

Det finns anledning att utreda det där bolaget. Men man ska också säga att det är oerhört viktigt att Trafikverket utsätts för konkurrens, så att det inte blir så att de, så att säga, inte levererar det man kan förvänta sig av dem. Vi kan titta på hur det har varit i Danmark och Norge. Det går inte att kopiera rakt av, men det finns anledning att utreda detta så att vi får ett verkligt bra verktyg.

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten Morell, för svaren på mina frågor! Jag har då två ytterligare frågor.

Jag skulle vilja fördjupa mig i den fråga som ledamoten lyfte i slutet av sitt svar, nämligen den om ett statligt bolag som kan ge den här konkurrensen. Det skylls på väglagen, men på vilket sätt har Sverigedemokraterna drivit på för att det här bolaget ska komma till stånd?

Sedan är det min andra fråga. Jag försökte lyssna väldigt uppmärksamt. Jag kanske inte lade märke till allt, men jag upplevde inte något engagemang för den upphandlade trafiken. Jag hörde inte att ledamoten nämnde nattågstrafiken, som ju är en del av infrastrukturen, och hur den fungerar. Det handlar också om Gotlandstrafiken och möjligheten att ta sig till fastlandet. Det gäller inte bara privatpersoner utan också godset, som ledamoten talade sig varm för. Inte minst Gotlands lantbrukare vet vilka svårigheter det handlar om när det gäller färjetrafiken. Det gäller kostnader men också antalet avgångar och så vidare. Jag skulle gärna vilja höra lite mer från Sverigedemokraterna om hur man ser på nattågstrafiken, Gotlandstrafiken och resten av den upphandlade trafiken och om man är beredd att avsätta ytterligare resurser för det.

Herr talman! Vi börjar med den första frågan. Det finns anledning att titta på det statliga bolaget och utveckla det vidare, men låt oss återkomma till det när vi har satt oss ned och verkligen utrett hur Trafikverket ska kunna konkurrensutsättas så att vi får ut så mycket som möjligt för varje investerad krona.

Tidigare fanns ingen kostnadskontroll, som Riksrevisionen påtalat. Man fick inte ut det man kan förvänta sig för de pengar som investerades. Det var ett ohållbart läge. Då måste man se vad man kan göra för att få ut maximalt från varje krona som läggs in i systemet. Ett statligt bolag som konkurrensutsätter Trafikverket kan vara en alldeles utomordentlig lösning, men låt oss utreda det först.

När det gäller trafikavtalen pågår ett arbete för att tillföra mer resurser. I dagsläget kan jag inte säga vad det kommer att landa i. Beträffande nattågstrafiken är jag en stor vän av just den trafikformen eftersom jag åker mycket nattåg för egen del. Den försörjer också en hel landsända med bra transporter. Därmed inte sagt att inte flyget också kan leverera bra transportlösningar för norra Sverige, men det finns trots allt människor som föredrar att åka nattåg. Då ska den möjligheten också finnas.

Vi får se vad förhandlingarna leder till. Nu har Trafikverket en plan för att byta ut nattågen, så det kanske blir så att man kan åka i tågvagnar som inte är lika smutsiga som de är i dag, när det emellanåt är nästan omöjligt att vistas inne i kupén.

Herr talman! Jag vill fortsätta på det spår som det tidigare replikskiftet handlade om.

Thomas Morell har varit en av Trafikverkets hårdaste kritiker. Han har beskrivit myndighetens oförmåga som monumental. Han har kritiserat upphandlingsmodellen. Han har velat dela upp Trafikverket.

I det tidigare replikskiftet fick vi höra Thomas Morell beskriva att han under mandatperioden haft tät kontakt med Trafikverkets generaldirektör och att det finns en plan framåt. Det jag efterfrågar är vilka förbättringar Thomas Morell, som representerar det största partiet i regeringsunderlaget, faktiskt har åstadkommit vad gäller Trafikverket, utifrån vad Thomas Morell själv har kritiserat.

Min fråga är: Vilka av de problem som Thomas Morell pekat ut menar han har lösts under de fyra år då Sverigedemokraterna haft inflytande över infrastrukturen?

Herr talman! Facit finns egentligen i den plan som överlämnades den 28 april. Där har vi varit med och påverkat och fått fram de önskemål vi haft sett till de stora delarna i detta.

Jag har varit oerhört kritisk till upphandlingsmodellen, som det också frågades om. Den har inneburit att ju längre man låter resurserna stå kvar inne i garaget när det snöar ute, desto större är risken att trafiken stannar, för när man väl kommer ut är det för sent. Då har isen lagt sig, och snön har börjat driva.

Upphandlingsmodellen skapades av den tidigare regeringen och är alldeles uppåt väggarna, för att uttrycka det på ren svenska. Den skapar ett incitament att hålla tillbaka de resurser som behövs för att se till att vägen är farbar. Det är inte acceptabelt att viktig infrastruktur stannar bara för att det blir vinter. Det är helt otroligt dåligt skött, på ren svenska.

Jag har varit oerhört kritisk till detta, och jag har framfört det åtskilliga gånger till generaldirektören och sagt: Det här är inte hållbart, utan ni måste se till att det blir en annan modell för upphandlingen så att ni får ut de resurser som tar bort halkan och drivorna ute på vägarna.

Det kommer att bli förändringar i samband med upphandlingarna nästa år, för att kunna få ut resurserna i god tid och förbereda vägen för ett väderomslag. Då byggs det inte upp en ishinna på vägbanan redan från början som gör att man helt plötsligt blir tvåa där.

Herr talman! Vi är eniga om att Trafikverket behöver reformeras. Vi socialdemokrater är väldigt tydliga med att staten behöver stärka den demokratiska kontrollen över infrastrukturen, som är grunden för samhällets funktionalitet. Då behöver Trafikverkets kompetens förstärkas. Då behöver Trafikverkets rådighet förstärkas. Då behöver vi göra upp med den upphandlingscirkus som råder. Då behöver vi se till att det inte är lägsta pris som är mottot utan största effektivitet.

Vi välkomnar till exempel reformer för förstärkt institutionell konkurrens och det som Thomas Morell i sitt repliksvar pratade om, nämligen att se över upphandlingsmodellerna. Sanningen är ju att det inte har hänt något under de senaste fyra åren. Sanningen är också att Thomas Morell försvarar regeringens nationella plan, där det inte finns några förslag som stärker Trafikverkets kompetens eller rådighet över infrastrukturen och upphandlingarna.

Jag frågar därför Thomas Morell ännu en gång: Vilka konkreta initiativ har ni i Sverigedemokraterna levererat under de fyra år då ni haft inflytande över infrastrukturen för att förstärka Trafikverkets förmåga när det gäller upphandlingar och rådighet över kritisk infrastruktur?

Herr talman! Vi har bidragit med mycket. Vi har haft långa diskussioner med generaldirektören.

Sedan borde ledamoten känna till att avtal löper från det att man skriver under dem. Några förändringar kan man inte göra förrän i nästa läge, då avtalen kan skrivas om. Det kommer man att göra den 1 januari 2027 när det gäller upphandlingen av vinterväghållning. Det kommer alltså förändringar, och de genomförs i den takt som faktiskt är möjlig utifrån att man har skrivit avtal tidigare. Där har vi en effekt av det arbete som vi har lagt ned.

Vi har också haft en oerhört tät dialog med Trafikverket om att de inte klarar de arbetsuppgifter som de är satta att göra. I planen har det också lagts pengar till underhåll, för att se till att järnvägen fungerar, att växlar som krånglar byts ut, att kontaktledningar byts ut så att de inte ramlar ned, att signalerna fungerar och att vägarna får ett nytt asfaltslager. Det är enorma satsningar som ligger framåt i tiden. De sker inte i samma ögonblick som planen överlämnas, utan det kommer att ta flera år.

Själv har jag svart bälte i tågförsening. Det räcker med att jag visar mig vid ett tåg så blir jag försenad. Jag har vid åtskilliga tillfällen framfört till generaldirektören på Trafikverket att de måste se till att det blir stabilitet i systemet. Det är inte acceptabelt att det stannar, för resenärerna förväntar sig att tåget är framme vid den tid som står i tidtabellen. Att det diffar några minuter kan var och en acceptera, men att det diffar en, två eller tre timmar eller att tåget rent av blir inställt är inte acceptabelt.

Det var detta arv vi fick efter den förra regeringen, men det har vi ändrat på nu. Läs hela planen får ni se!

(Applåder)

Herr talman! Det här är sista debatten för i år om hela infrastrukturplanen och ytterligare en mängd förslag på infrastrukturområdet. I betänkandet finns 49 reservationer, en massa utskottstext och så vidare. Jag är glad över att utskottet har gjort ett gediget arbete med att ta fram betänkandet, och jag vill särskilt tacka vårt kansli som har jobbat med det rent administrativt.

Infrastrukturen – att vi kan ta oss från hemmet till jobbet och till vänner och att gods kan fraktas – är själva blodomloppet i hela vårt samhälle.

Alla har väl suttit på biologilektioner då man lärt sig om aorta och den stora kroppspulsådern och allt ned till kapillärerna där blodet når allra längst ut i fingertopparna, till lilltån och så vidare, och sedan om hur det går tillbaka. Om vi tänker på biologin med mitokondrier, ribosomer och allt det som finns i cellerna som behöver syre förstår vi hur extremt viktigt det är att blodomloppet fungerar och att infarkter förebyggs genom att man underhåller det hela på allra bästa sätt.

Infrastrukturen förser hela vårt samhälle med näring av diverse slag.

Infarkter har vi sett under de år som har gått. E20 nämndes tidigare. När regnen i Västernorrland skar av både järnvägar och vägar var det kanske en form av infarkt. När Malmbanan gick sönder med anledning av att ett tåg spårade ur och rev upp stora delar av rälsen är ett annat exempel på de olika skador som har åsamkats det här blodomloppet.

I dag ska vi titta på helheten, och jag glad för att vi får möjligheten att göra det. Jag är också glad för att ministern deltar i debatten. Det är viktigt. De här frågorna är viktiga för Sverige, och det är viktigt att vi kan belysa dem ur både ett majoritetsförhållande och en oppositionsroll.

Det är lätt att förlora sig i detaljerna när man börjar rada upp enstaka exempel, men det handlar här om något som är större. Vi ser ett antal systemfel som vi vill peka på.

Även om ministern klär i varseljacka och är ute på många besök är det lätt att förlora sig i detaljer, vilket jag beklagar. Det är klart att varje detalj måste fungera. Varje växel och varje signal i järnvägssystemet måste fungera. Men politikens uppgift måste vara större än så. Uppgiften måste vara att ange riktningen och tala om för hela vårt land, oavsett om vi är enskilda personer eller företagare, hur vi ser på framtidens infrastruktur.

Ett exempel på tondövhet eller ett självmål i en viktig finalmatch är det beslut som kom i december 2022 när man valde att ta bort de nya stambanorna. Ibland har det sagts att alla människor väl måste förstå att man inte kan bygga ett lyxigt uterum när själva huset riskerar att gå sönder. Men nya stambanor har ju inget med ett uterum att göra.

Nya stambanor handlar möjligtvis om vilka balkar och vilken grundförutsättning huset har att kunna fortsätta utvecklas. Det är vad det handlar om när vi behöver bygga ny kapacitet. Det är ingen lyxfråga. Det här är viktigt för AB Sverige.

Ministern hade vänligheten att bjuda in till EU-konferenser under det halvår som Sverige var ordförandeland. I de här EU-sammanhangen bemöttes man av bestörtning, förvåning och skepsis över att Sveriges regering tog beslutet att tacka nej till EU-finansiering när man visste att det fanns ett stort behov av ökad kapacitet.

Vi var redan då på väg in i Nato, inte för att deras transporter skulle ske på de nya stambanorna, men vi såg stora brister i hela vårt järnvägssystem.

Klimatsmarta transporter, som ju järnvägen är, är en viktig del av Sveriges och av Europas konkurrenskraft.

Om bara några år är Fehmarn Bält-tunneln klar. I ett av de första replikskiftena vi hade om kapacitet i södra Sverige sades det att Fehmarn Bält-tunneln inte kommer att vara något större problem, för det fastnar redan i Danmark. Det är där man inte har byggt ut.

Nu har man byggt ut i Danmark så att man kan ta emot den ökade kapaciteten. Ministern har identifierat några mindre projekt i södra Sverige, vid brofästen, vid Malmö central och så vidare, som kan underlätta, men bara till en väldigt liten del.

Sverige behöver bli mycket snabbare. Jag hoppas verkligen att accelerationskontorets olika inspel har nått också infrastrukturministern om på vilket sätt man ser till att vi blir mycket bättre och mycket snabbare på att driva infrastrukturprojekt i Sverige.

Det saknas en politisk vision för infrastrukturen. Den saknas så till den milda grad att branscherna har tagit fram en egen vision som är bra och som de är stolta över. Men de har varit väldigt tydliga med att det skedde i brist på politiskt ledarskap. En sådan vision borde regeringen ha tagit fram.

Majoritetspartierna säger många gånger att man inte ställer trafikslag mot varandra. Men det räcker inte. Det handlar om på vilket sätt trafikslagen samspelar med varandra och vilka kapacitetsökningar man behöver göra för att kunna ha mer transporter av både människor och gods på våra vägar.

Men det handlar också om att göra klimatsmarta teknikskiften i det här landet. Elektrifieringen och utbyggnaden av vår infrastruktur i den delen är en fråga som vi kanske får ha ett eget seminarium om. Det är tragiskt att se hur Sverige gång på gång hamnar på efterkälken och att vi inte når våra klimatmål.

Det känns som att politiken har klivit in i ett draperi och snarare står mot gardinen när man lämnar walkover och låter andra ta på sig ledartröjan.

I våra grannländer säkerställer man effektivitet och ser till att besluten gäller över tid. Vi i utskottet har besökt både Danmark och Norge. I Danmark kunde vi se hur Sund & Bælt underlättar för byggande av infrastruktur. I Norge såg vi hur förslaget om ett bolag, likt det vi nu utrett i Sverige, först lades fram och drevs igenom av en Høyreregering. Sedan har en socialdemokratisk regering förvaltat det vidare.

Jag tycker att det är synd att inte Sverige, eller vi här, kan säga att en infrastrukturberedning vore det bästa. Där skulle vi brett kunna komma överens om hur det här ska se ut. Man måste kunna lita på staten. Man måste kunna lita på nationen Sverige. Vissa kommuner och regioner har bittert fått erfara att man inte kan det, och så kan vi inte ha det.

I det här sammanhanget, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 3. Det behövs en infrastrukturberedning, och det behövs en rejäl satsning på infrastrukturen i det här landet.

Nu säger ministern att regeringen har satsat mer än någonsin. Ja, det har man, men det räcker inte. Det räcker inte alls, för det ger inte så mycket ökad kapacitet under den kommande planperioden. Man kommer till rätta med vägunderhållet, men kanske 10 procent av järnvägsunderhållet kommer man inte till rätta med.

Det finns mycket mer att säga om detta, men jag ska lämna frågan strax. Men det är viktigt för hela Sveriges framtid att också infrastrukturen får en långsiktig hållbarhet, och det har den inte i dag.

Jag har en liten punktlista, herr talman, som ska gå lite snabbare att gå igenom än den inledande delen.

Först vill jag ta upp de enskilda vägarna. I Västernorrland får man inte ersättning för att bygga upp vägarna efter skador som har uppstått med anledning av regn och klimatet. Den ersättningen måste regeringen komma tillbaka och göra bättre.

Belysningsrivningen har man stoppat. Men vad kommer att hända? Vi vet inte.

Sedan har vi cykelns roll i vårt samhälle. Hur ska den räknas in i infrastrukturen? När elcyklarna blir fler och allt fler människor av folkhälsoskäl kan tänka sig att cykla till jobbet bygger vi bort cykelmöjligheter. Det finns inga vägrenar kvar hemma där jag bor i Skaraborg. Eller jo, man kan cykla på en vägren på tio centimeter, annars får man vara på vägbanan. Här finns jätteviktiga delar att ta tag i.

Jag nämnde både nattågen och Gotlandsfärjan i ett replikskifte. Den upphandlade trafiken måste vi kunna lyfta på ett annat sätt.

Det känns ibland som om man är med i filmen Tillbaka till framtiden. När vi började vår mandatperiod gjorde vi studiebesök och såg hur framtidens flyg skulle kunna se ut. Vi tittade på elektrifieringen av flyget. Många olika framtidsinriktade frågor var på vår agenda. Men sedan blev allt en fråga om underhåll. Det är inget fel på underhåll, men var finns spjutspetsen mot framtiden? Vi måste vara överens om att Sverige kan mer.

Det investeras nu uppemot 1 300 miljarder, alltså otroligt mycket pengar, i infrastruktur. Samtidigt halveras anslaget till forskning, från 7,4 miljarder till 4 miljarder, och det är verkligen helt fel väg att gå. När det ges mer pengar till infrastruktur måste det också ges mer pengar till forskning, för det är där man kan utveckla ny teknik och bygga kompetens. Genom att göra denna felprioritering kan det i stället bli kompetensbrist, minskad teknikutveckling och felinvesteringar. Det här duger inte när vi är i ett avgörande läge för Sveriges utveckling.

Herr talman! Centerpartiet står givetvis bakom alla sina 19 reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 48.

För att jobben ska bli fler, utsläppen minska och hela landet fungera behöver Sverige en annan regering.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska först fånga bollen om nya stambanor, för varken Kristdemokraterna eller regeringen är motståndare till att bygga nya stambanor. Det beslut Kristdemokraterna tog en gång i tiden på ett riksting var att säga nej till ett bestämt projekt. Detta projekt var då beräknat att kosta 100–150 miljarder, men enligt de senaste siffrorna är det nu uppe i 350–400 miljarder, vilket är en tredjedel av hela infrastrukturbudgeten. Visst kan man ha sådana visioner, men det är orimligt att låta ett enda projekt äta upp en så stor del av den totala budgeten.

Herr talman! Av alla investeringar som sker går 80 procent till järnväg. Samtidigt går 80–85 procent av alla transporter, oavsett om det är persontransporter eller godstransporter, på väg. Såväl Kristdemokraterna som övriga regeringen har varit jättetydliga med att vi måste lösa vägunderhållet eftersom det är på väg de flesta transporter går. Stråken ska stärkas, vilket också sker i denna plan, och vi ska ha med alla trafikslag.

Så till min fråga. Jag uppskattar ledamotens engagemang, kunskap och anförande i många stycken. I vanliga fall brukar Centerpartiet prata om fem trafikslag och att man brinner för dem alla. Centerpartiet vill ju ha en annan regering. Men hur ska Centerpartiet förverkliga sina visioner i den regeringen? Det gäller framför allt flyget, som verkligen är viktigt för dem som bor utanför de stora städerna.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Jacobsson för uppmuntrande ord.

När det gäller nya stambanor har regeringen ägnat nästan fyra år åt att försvara varför det var nödvändigt att stoppa dem men inte lyckats visa hur man relativt snabbt ska få till den ökade kapacitet som behövs för framtiden. Det finns inte med i den plan vi nu debatterar, och det beklagar jag.

Fem trafikslag ska det absolut vara.

Det är frustrerande att anmäla tio minuter talartid, tala i tolv minuter och känna att det mesta är osagt, för infrastruktur är ju så viktigt. Då är det inte läge att spekulera om eventuella regeringsförhandlingar.

I höst avgör svenska folket vem som får bilda regering. Jag hoppas förstås på ett starkt stöd för Centerpartiet, för med Centerpartiet i regeringen eller som samarbetspartner till regeringen kommer Sverige att få just centerpartistisk politik. Alla partier går ju till val på sin egen politik.

Vad jag vet finns det inget färdigförhandlat förslag från Tidöpartierna heller. Man säger att man ska hålla ihop, och man säger att man är överens om en massa saker men visar gång på att man inte är det, senast när det gällde fängelse för 13åringar.

Sverige har tack och lov ett flerpartisystem, och varje parti i Sveriges riksdag går till val på sin egen politik. Sedan avgör stödet från väljarna vilka samarbeten som blir aktuella efter valet.

Herr talman! I anförandet framställs det som att hela projektet med höghastighetståg är avblåst. Ja, det är det i den del som handlar om fullständigt galna kostnader och fullständigt galna visioner om höga hastigheter på en sträcka där varje stopp skulle innebära att man aldrig någonsin kommer upp i de höga hastigheterna.

Många glömmer att höghastighetstågen aldrig var finansierade av den förra regeringen; de var aldrig med i budgeten. Det var bara prat. Man viftade med låtsaspengar utan värde eftersom höghastighetstågen inte fanns med i budgeten.

Det regeringen nu gör tillsammans med Västra Götaland och Göteborg är att bygga Göteborg–Borås och från Stockholm ned till Norrköping och Linköping, och vi ser över stationslägena för att undvika orealistiska kostnader. Jag är oerhört glad för att vi också har fått in Göteborg–Alingsås i planen. Jag skulle givetvis vilja att det fanns ännu mer pengar så att det gick snabbare framåt. Men vi får äntligen in Göteborg–Alingsås. Med all respekt, det här handlar om nya stambanor. Nu binder vi ihop Göteborgs hamn med norra Sverige, för vi tänker i stråk.

Herr talman! Det är ingen hemlighet att jag gärna samarbetar med Centerpartiet. Jag har samarbetat med centerpartister i Uddevalla och i regionen, ja, överallt. Det förvånar mig så att ni absolut vill ha en socialdemokratisk statsminister, för det kommer ju att innebära att ni inte får igenom er borgerliga politik, vilket är djupt tragiskt. Hur får Centerpartiet det att hänga ihop?

Herr talman! Jag kanske var lite ogenerös i mitt anförande, för visst finns det saker i planen som är bra. Till exempel är det lysande att Göteborg–Alingsås kommer in i planen, och när det gäller Göteborg–Borås, som det har tagits beslut om tidigare, ser vi nu att spaden ska sättas i jorden. Det här är två exempel i Västsverige, men det händer saker även i andra delar av landet.

Men behoven är väldigt stora, och då är det synd att det bolag som skulle ha kunnat göra en del av de nödvändiga infrastrukturinvesteringarna inte kommer på plats. Det är synd att man inte tar tillvara möjligheten att tillsammans med andra aktörer bidra till en stärkt infrastruktur i Sverige.

Det finns en utredning från Trafikverket som visar att Sverige behöver lika mycket räls som den som stoppades, men vi ser inga planer för hur den ska byggas framåt.

Vi ser hur man snuttifierar och gör lite här och lite där. Ibland är det till och med så att en liten snutt blir kvar. Det är dumt att kalla någonting som kostar ett antal miljarder en ”snutt”, men på Västkustbanan saknas kanske fem kilometer dubbelspår Maria–Helsingborg. Det är helt vansinnigt att fördröja mer och att det inte blir byggt. Det är synd att man plockar ut sådana saker ur planen.

Jag vet att det finns en stor samsyn på hur man skulle behöva bedriva infrastrukturplanering och infrastrukturbyggande framåt. Jag ser fram emot breda uppgörelser på det område som handlar om infrastruktur, så att det säkerställs att det blir så mycket som möjligt byggt för de pengar som avsätts. Centerpartiet är beredda att satsa mer.

Herr talman! Ulrika Heie pratade mycket i sitt anförande om infarkten i det svenska infrastruktursystemet. Men Centerpartiet har ju varit med och påverkat infrastrukturpolitiken och den tidigare planen tillsammans med den tidigare regeringen. Då nedprioriterade man medvetet underhållet.

När den förra planen antogs var Trafikverket extremt tydliga med att med de pengar man satsade på underhåll skulle både räls och väg vara i sämre skick i slutet av planperioden än vad de var i början av den.

Känner Ulrika Heie inte något som helst ansvar för de problem som det bristande underhållet har lett till?

Herr talman! Tack, Maria Stockhaus, för frågan!

Under mina 20 år i riksdagen har Centerpartiet medverkat till eller delvis medverkat till tre planer. Två av dem var med alliansregeringen 2006–2010 och 2010–2014. Sedan var vi också med i januarisamarbetet från 2019 till sommaren 2023. Vi var alltså inte med och lade upp den plan som därefter behandlades i riksdagen, utan den stod Socialdemokraterna själva bakom.

Det är dåligt att man inte har satsat mer på underhåll tidigare. Det finns ingen ursäkt för det. Men det går ju inte att svepa tillbaka och skylla på olika saker som varit, utan det handlar om att rikta fokus mot framtiden och att lära sig av det som varit.

Vi ser ett antal brister i dagens system med fyraåriga planer som projekt åker in och ut ur. Man lägger lite mer pengar här och tar bort lite pengar där. Det blir till slut som ett slags nollsummespel kring hur mycket man avsätter och hur mycket man ska försöka få någonting för.

Det är otroligt allvarligt att vår infrastruktur inte håller bättre än den gör. Riksdagen och den kommande regeringen skulle behöva ta gemensamt ansvar för hur man löser det på ett trovärdigt sätt.

Om jag känner något som helst ansvar? Jag tycker att det är viktigt att politiken tar ansvar för det som är gjort, men det kan aldrig göras ogjort. Det är bara framåt som vi kan påverka. Därför är det viktigt med breda överenskommelser om att både underhålla det vi har och våga satsa på det nya som kommer i form av ny teknik – jag beklagar återigen neddragningen av forskningsanslagen – och ny kapacitet. Det måste en regering klara av.

Herr talman! Lärt sig av det som varit är väl just det regeringen har gjort? Underhållsbehoven har negligerats under många år. Det har vi tagit tag i nu. Vi prioriterar underhållet.

Vi måste verkligen se till att det vi har fungerar. Vi ska naturligtvis bygga nytt, vilket regeringen också gör genom att satsa väldigt mycket på nyinvesteringar i både väg och järnväg. Men det grundläggande är att det vi har måste fungera. Allt annat är kapitalförstöring.

Vi moderater har funderingar inför nästa mandatperiod om att försöka hitta ett ramverk, en överenskommelse, som låser pengar till underhåll.

Herr talman! Ulrika Heie pratar ofta om breda överenskommelser. Jag skulle vilja räcka ut en hand till Centerpartiet. Är ni beredda att medverka till ett ramverk där vi bakbinder framtida politiker så att pengar som bör gå till underhåll inte kan användas till fantasiprojekt som till exempel höghastighetsjärnväg?

Herr talman! Centerpartiet är beredda att satsa betydligt mer på infrastruktur än vad som har gjorts hittills. Det ingår i riksdagspartiernas överenskommelse om att gå från överskottsmål till balansmål.

Vi är beredda att på olika sätt satsa för att Sverige ska ta den plats man behöver ta. Det behöver byggas beredskap i form av kapacitet som skapas genom såväl underhåll som nybyggnation.

Det är klart att vi kan lära av det som varit, men det moderata synsättet att det är ett ideal att låsa framtida regeringar vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Det sker någonting med politiska ideologier över tid. Vad är det som gör att man inte litar på framtiden? Vad är det som gör att man inte litar på kommande generationer och vad de skulle kunna göra? Man är ju beredd att skuldsätta kommande generationer till exempel när det gäller kärnkraften. Det är ett annat sätt att bakbinda politiker och binda upp resurser som någon måste vara med och betala. Det verkar ha blivit en moderat melodi.

Vi kan lära av det som varit, och vi är beredda att bidra till att det satsas på både underhåll och ny kapacitet framöver. För oss är det otroligt viktigt att göra allt vi kan för att möta klimatutmaningen så att utsläppen går ned, för att jobben ska bli fler och för att Sverige ska vara ett land som välkomnar människor som på olika sätt vill skapa sig en framtid här. Vi vill se till att hela landet lever. Om Moderaterna är med på de premisserna är de varmt välkomna.

Herr talman! Centerpartiet har döpt om höghastighetståg till nya stambanor och försöker föra fram det budskapet. Men grunden i det ni planerade med den förra regeringen var höghastighetståg. Det var ett enormt dyrt projekt som skulle lamslå övrig järnvägstrafik på ett ganska dramatiskt sätt.

Vi behöver pengar till underhåll, och i det förra replikskiftet pratade ledamoten om det här med en klimatutmaning. Det bästa sättet att skydda klimatet är väl att se till att tågen går så att vi slipper köra en massa extrabussar som ersätter tågtrafiken? Det är ju den situationen vi har haft under flera år eftersom man inte utfört det underhåll som krävs för att järnvägen ska vara driftssäker.

Den förändring som vi har gjort är att lägga pengar på underhåll och se till att järnvägen fungerar och erbjuder den trafiktjänst som både företag och privatpersoner faktiskt kan förvänta sig. Vi är inte emot att bygga nya stambanor – snarare tvärtom. Vi vill bygga mer järnväg, för det behövs – men inga lyxprojekt som det med höghastighetståg. Det hade ju ätit upp pengarna till andra viktiga projekt i Sverige. Det var fokus på Stockholm–Malmö och Stockholm–Göteborg, men det finns faktiskt någonting ovanför Stockholm som också behöver investeringar på järnvägssidan.

Hela idén med höghastighetståg var bakvänd från början. Jag frågar ledamoten om Centern tänker bidra till att återuppta ett sådant vansinnigt projekt.

Herr talman! Centerpartiet bidrar sällan till vansinniga projekt, så det kommer vi nog inte att göra nu heller. Viktiga framtidsprojekt är vi däremot beredda att stötta på olika sätt.

Ledamoten säger att man vill bygga mer järnväg – men det är bara lite här och där, några snuttar. Det som behöver göras är att bygga ihop systemet. Det var det viktigaste med stambanorna, alltså att bygga ihop Sverige.

Visst – man kan ställa landsändar mot varandra, men det som ska ut ur norra Sverige måste ju gå genom södra Sverige. Vi behöver en infrastruktur som håller i hela landet.

När vi nu ska möta trafiken som kommer från andra länder via Öresundsbron eller den kommande Fehmarn Bält-tunneln är det klart att det hade behövt byggas ny kapacitet i södra Sverige. Jag beklagar att man inte var snabbare den gången på 10talet så att vi kunde ha haft nya stambanor klara relativt snart.

Man gör saker och ting väldigt långsamt när man lägger in det i processen som Sverige har med planer som ständigt ska revideras.

Låt oss hitta nya, betydligt bättre sätt att både planera för infrastruktur och bygga infrastruktur! Vi kommer inte att bidra till något vansinnigt projekt. Vi kommer att bidra till att det blir möjligt att bygga nya stambanor, för det behöver vi i Sverige.

(Applåder)

Herr talman! En av effekterna av höghastighetstågen var att man strök Göteborg–Alingsås, en av de absolut viktigaste investeringarna man kan se i järnvägssystemet. I Göteborg finns ju Nordens största hamn. Det går enorma mängder gods till och från den hamnen, och den ska öka sin kapacitet. Det hade inte hjälpt med de nya stambanorna för höghastighetståg för att liksom sörja för den försörjningen.

Nu har vi i den här planen lagt in medel för att starta upp Göteborg–Alingsås, en av de absolut viktigaste investeringar vi kan göra, och det står ledamoten och kallar en snutt. Jag skulle vilja höra vad industrin har för uppfattning om det. Det här är alltså ett jätteviktigt projekt som kommer alldeles på tok för sent. Men vi kom ju inte till makten förrän 2022. Nu har vi ändrat på det.

Då är frågan: Tänker ledamoten vara med och bidra till att det projektet inte kommer att förverkligas bara för att man ska kunna åka fort mellan Stockholm och Malmö eller mellan Stockholm och Göteborg på andra sidan Vättern? I så fall ödelägger man en stor del av de transportmöjligheter som industrin behöver ha för gods från norra Sverige och från Norge som ska ned till Göteborgs hamn.

Det är alldeles uppenbart att ni inte har koll på vilka flöden det är i systemet och hur stora volymer vi pratar om för att försörja godsflödena till och från Göteborgs hamn. Det är dags att ni läser på och förstår hur systemet fungerar.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska ge ledamoten Morell ett rätt. Det var lite klantigt av mig att använda ord som ”snuttifierat” och säga att man bygger en snutt.

Det är klart att varje del är betydelsefull där den ligger. Men det är först när man bygger samman system som det blir något verkligt av det.

Nu säger man att det bara var för Göteborg och Borås som Göteborg–Alingsås försvann. Jag vet inte vad ledamoten grundar det på. Göteborg–Alingsås är extremt viktigt för hela Sverige. Varenda gång vi har pratat om planerna har vi från Centerpartiet fört fram vikten av att det får finnas.

Ledamoten behöver alltså inte tala om för mig att jag måste förstå vilka flöden som finns på olika ställen. Jag förstår det alldeles utmärkt. Men jag förstår inte varför den här regeringen inte ser till att det blir betydligt mer planerat och mer byggt, för det är klart att det behövs mer. Precis som ledamoten säger behövs det mer.

Jag vet inte vad det är i samarbetet mellan Tidöpartierna som har gjort att det inte har kommit ut mer av det än vad vi kan se här, vi som inte är med i det samarbetet. Just därför vore det bra att man säkerställde att vi har ett system för hur vi planerar för infrastruktur i det här landet som håller över tid så att man inte får den här ryckigheten och måste åka slalom.

Jag ber om ursäkt när det gäller att jag sa att det var en snutt. Den kan säkert vara värdefull där den ligger. All ny räls är väl värdefull på något sätt, men det är först när man bygger samman hela systemet som man får ut effekt av det. Vi ska vara glada för varje del, men jag tycker inte att ledamoten riktigt kan leda i bevis att man skulle öka kapaciteten med någon fantastisk möjlighet inför den kommande tolvårsperioden när det gäller järnväg, vare sig för underhåll eller ny kapacitet. Jag hoppas att det blir en ny regering efter valet som kan ta tag i det.

(Applåder)

Herr talman! Tidigt i morse ställde en tågförare klockan för att påbörja morgonens första tur. Hon satte sig i förarhytten och hoppades att rälsen skulle hålla så att hon skulle få fram sitt tåg i tid, att signalsystemet fungerade och att det underhåll som hade utförts under natten hade gjort järnvägen bättre än den var i går. Hundratals pendlare satt i tåget bakom henne och hoppades att de skulle komma till jobbet i tid.

I natt körde en lastbilschaufför dina varor, din mat och dina kläder och de maskiner som svenska företag behöver för att konkurrera på världsmarknaden. Han körde genom mörkret på vägar som måste hålla, för om de inte håller – om de är slitna och spruckna och fulla av potthål – stannar inte bara lastbilen. Då stannar Sverige.

Ganska sent på morgonkvisten kom underhållsarbetaren hem från nattens arbete. Han hade varit ute och reparerat järnvägen, lagat det som var trasigt och gjort det möjligt för tågen att gå i tid.

De här människorna, som det finns många av i vårt land, är de som bär vår infrastruktur. Vi pratar väldigt sällan om dem. Vi pratar miljarder kronor, planperioder och samhällsekonomiska beräkningsmodeller. Men om vi inte har de här människorna runt om i vårt land fungerar inte Sverige.

Det vi pratar om när vi pratar om infrastruktur är blodomloppet i det här landet. Möjligheten att ta sig till och från jobbet, möjligheten för företag att transportera sina varor och även möjligheten till nya upplevelser på semestern är till stor del beroende av fungerande infrastruktur.

Jag har så länge jag hållit på med infrastrukturfrågor, det vill säga de senaste sex åren, alltid förundrats över att väljarna aldrig har med infrastruktur som en av de viktigaste valfrågorna. Det kan ju bero på att jag och en del andra här i församlingen är lite av nördar i frågan.

Herr talman! Sverige är ett avlångt land, och möjligheterna att leva i hela landet är beroende av att det går att ta sig till och från alla delar på ett effektivt sätt. Det kan handla om att ta sig till och från Stockholm samma dag eller att morötter från Gotland snabbt kan komma ut i butiker i hela landet.

När vi politiker diskuterar infrastruktur är det lätt att prata om alla nya, fina projekt som vi vill satsa pengar på. Men även om den moderatledda regeringen gjort mycket för att snabba på processerna tar det lång tid att få ny infrastruktur på plats. Vill vi på allvar göra skillnad i människors vardag på kort sikt måste vi se till att den infrastruktur vi redan har på plats faktiskt fungerar. De 5 700 kilometer järnväg och 610 500 kilometer väg som redan finns på plats i vårt land behöver fungera bättre och användas mer effektivt.

Regeringen har gjort en ordentlig omsvängning i infrastrukturpolitiken. Det är viktiga principiella förändringar som har slagits fast i och med den nya nationella planen.

Den första är att vi ska se till att det vi har fungerar. Den underhållsskuld som har byggts upp under decennier ska bort. Den underhållsskuld som gör att tågen blir försenade på grund av växel- eller kontaktledningsfel och att hastigheterna måste sänkas på våra vägar för att potthålen är stora och underlaget osäkert behöver arbetas bort så fort som möjligt. Det är faktiskt en skam för ett sådant rikt land som Sverige att vi har låtit det här ske – att vi har låtit vår infrastruktur förfalla.

Vi moderater har, som jag nämnde i mitt replikskifte med Ulrika Heie, inför nästa mandatperiod diskuterat att införa någon form av ramverk som skulle göra det omöjligt att negligera underhållet. Vi kan inte acceptera att underhållsskulden börjar växa igen.

Priset för denna typ av agerande har många pendlare och företag fått betala när fokus har legat på att klippa band för nya projekt i stället för att lägga nödvändiga pengar på underhåll.

Herr talman! Den moderatledda regeringen avsätter 210 miljarder kronor till järnvägsunderhåll under planperioden 2026–2037. Det är inte bara ett politiskt löfte. Det är den högsta nivå som Trafikverket bedömer att de klarar av att omsätta i faktiskt arbete.

Under 2025 genomfördes 1 700 större underhållsarbeten i den statliga järnvägen, och 2026 planeras ännu fler. Trafikverket bedömer att allt underhåll som varit eftersatt kommer att vara möjligt att genomföra så att järnvägen är fri från eftersatt underhåll 2050. Men vi gör nu ett kraftfullt arbete, som behövs för att vända den här utvecklingen. Vi hoppas att Trafikverket kan snabba på sina processer så att vi kan få ett ännu effektivare underhåll.

Det här gör vi för tågföraren som vill kunna lita på spåren och för att lastbilschauffören ska kunna lita på att det går att komma fram på vägarna. Vi arbetar med ökad bärighet i det svenska vägnätet med BK4-status för fler vägar, vi bygger ut laddinfrastrukturen längs våra vägar och vi ser till att det finmaskiga vägnätet på landsbygden – som bär skogen, lantbruket och glesbygdens vardag – också får det underhåll det behöver. Vägarna är basen; över 80 procent av transporterna i Sverige rullar på dem, och det gäller även om bilarna går på el.

Det har inte minst av infrastrukturministern sagts många gånger att vi lägger mer pengar på underhåll, men vi måste också få mer underhåll för pengarna. Det är ingen lätt uppgift när det handlar om att styra ett statligt verk med cirka 12 000 anställda.

Det finns många positiva signaler på att det går åt rätt håll. Bättre samarbete med branschen och dem som kör på vägar och järnvägar är ett viktigt exempel. Antalet underhållsåtgärder som genomförs per år har också ökat stadigt. Exempelvis ökade antalet växelbyten med 77 procent mellan 2023 och 2025, antalet spårbyten med 31 procent och antalet kontaktledningsbyten med 35 procent. Det är fantastiska siffror, och det finns en fortsatt press på Trafikverket att ytterligare effektivisera sin verksamhet.

Herr talman! En annan viktig principiell förändring är begränsningarna i statens ansvar när vi bygger infrastruktur. Det är ett viktigt led för att hålla nere kostnaderna och ha råd med flera infrastrukturprojekt. Hittills har det varit möjligt för kommuner och regioner att i befintliga projekt lägga in diverse tillkommande investeringar som mer tar fasta på lokal stadsutveckling. Det har inte funnits någon form av begränsningsmekanism, men nu är det slut med det. Staten finansierar det som behövs utifrån ett nationellt perspektiv, och eventuella tillkommande önskemål som handlar mer om stadsutveckling får finansieras av den kommun eller region som efterfrågar det.

Det är rättvist mot hela landet att vi från nationell nivå fokuserar på det som har nytta för oss alla och inte bara lokalt.

Herr talman! Regeringen har en viktig grundprincip: att alla trafikslag behövs i vårt transportsystem. Flyget, sjöfarten, vägtrafiken och järnvägen är lika viktiga för att det ska gå att leva och bo i hela landet och för att företag ska kunna växa och utvecklas. Där skiljer vi och åtminstone delar av oppositionen oss åt.

Jag är på riktigt orolig över vad en regering där Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingår skulle innebära för svenskt inrikesflyg. Skulle det bli fortsatt stöd till våra regionala flygplatser och mer medel till upphandlad flygtrafik? Jag tvivlar på det, inte minst med tanke på det totala ointresse som jag upplevt från dessa partier när det gäller att se möjligheter för flygets omställning. Devisen att den bästa resan är den som inte blir av har jag hört och läst många gånger från dessa oppositionspartier, och den är skrämmande med tanke på förutsättningarna för tillväxt och utveckling i hela landet.

Herr talman! Infrastruktur handlar inte bara om pendlare och lastbilar. Vi har som land nyligen gått med i Nato, och det ställer helt nya krav på oss. Vi behöver säkerställa militär rörlighet och möjligheter att transitera förband och lagra materiel. En väl underhållen och robust transportinfrastruktur ökar motståndskraften vid höjd beredskap och ytterst krig.

Regeringen avsätter ytterligare 30 miljarder under 2026–2034 för investeringar i transportinfrastruktur. Där ingår bland annat Inlandsbanan. Det är prioriterat av det militära försvaret. Blodomloppet i Sverige måste hålla även i krigstid.

Herr talman! Låt mig göra några nedslag i konkreta satsningar på konkreta platser för människor. I Göteborg rustar vi Västra stambanan, som är landets absolut viktigaste godsstråk. Som Thomas Morell lyfte fram i tidigare replikskiften handlar det om tillgången till Göteborgs hamn. Denna sträcka var nedprioriterad av den förra regeringen, vilket industrin till och med uppe i norra Sverige var oerhört bekymrad över. Göteborgs hamn bygger ut, men infrastrukturen dit fungerar inte.

Vi bygger dubbelspår hela vägen mot Alingsås. I Stockholm bygger vi Tvärförbindelse Södertörn för att avlasta en region som länge kvävts av kapacitetsbrist. Äntligen går regeringen också vidare med nästa steg för att få Östlig förbindelse på plats, alltså den sista biten av ringleden runt Stockholm. När den är färdigbyggd kommer den att avlasta Stockholms innerstad med 50 000 bilar per dag.

I Skåne bygger vi fyra spår mellan Lund och Hässleholm, vilket är den viktigaste enskilda kapacitetsåtgärden på Södra stambanan, och vi rustar för det ökade godstrycket när Fehmarn Bält-tunneln öppnar. I Norrbotten stärker vi Malmbanan för att LKAB ska kunna transportera järnmalmen effektivt och för att den gröna industrins tillväxt i norr ska bäras av ett järnvägsnät som faktiskt håller. Det är några exempel.

Totalt handlar det om över 100 namngivna investeringar i hela landet, från Ystad i söder till Kiruna i norr. Det är en samlad satsning på 1 262 miljarder, vilket är den största infrastruktursatsningen i svensk historia.

Herr talman! Regeringen gör en historisk satsning, inte bara genom att antalet kronor i planen är högre än i den förra – det brukar det normalt sett vara – utan också genom att den procentuella höjningen faktiskt är historisk. Lika viktig som pengarna är den omsvängning vi gjort i och med denna plan och det arbete som regeringen gjort för att säkerställa att vi ska få mer valuta för de pengar vi satsar.

Herr talman! Vi gör detta för den som tar tåget till jobbet varje morgon och för den som kör bilen längs en landsväg som ska hålla hela vägen fram, för den som fraktar Sveriges konkurrenskraft längs motorvägar och järnvägar och för alla som bygger Sverige varje dag. Infrastruktur är blodomloppet i Sverige, och vi ser till att det flödar igen.

Jag yrkar därmed bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

Herr talman! Moderaterna talar ofta om kostnadskontroll av infrastrukturen. Detta är viktigt. Jag brukar säga att varje förslösad skattekrona är en stöld från svenska folket och att det är oacceptabelt att infrastrukturprojekt kan skena så i kostnad utan kontroll.

Hittills har dock regeringens svar när det gäller kostnadskontroll inte varit att införa sådan kontroll. Det har inte varit reformer som har sett till att vi bygger smartare, utan det har ju varit nedskärningar och att staten backat från projekt som man tidigare gett löften om.

Det här är skillnaden mellan våra partier. Vi socialdemokrater menar att vi behöver mer kapacitet – men med stark kostnadskontroll. Vi behöver bygga mer, men vi behöver bygga mycket smartare.

Min fråga till Moderaternas ledamot är därför: Vilka reformer har regeringen genomfört för att öka produktiviteten, stärka innovationen och få ned kostnaderna i infrastrukturbyggandet?

(Applåder)

Herr talman! Jag vet inte var jag ska börja. Detta är rätt magstarkt, med tanke på hur den tidigare regeringen hanterade kostnadsutvecklingen i våra infrastrukturprojekt. Om ett projekt bara hade kommit in i plan kunde kostnaderna öka med hur mycket som helst, och sedan gick det ändå igenom och fick byggstart.

Det den här regeringen har infört är att alla projekt som går till byggstart och som har gått över 10 procent i kostnadsökning får tas tillbaka till ritbordet för att man ska titta igenom allt igen och försöka hitta kostnadsbesparingar.

Att det har varit problem med kostnadsökningar hos Trafikverket har varit allmänt känt under väldigt lång tid. Ett antal riksrevisionsrapporter har pekat på det. Mig veterligen gjorde den förra socialdemokratiska regeringen absolut ingenting när det gäller att ta tag i kostnadsutvecklingen. Det har ju den här regeringen verkligen gjort nu.

Ett tydligt exempel då man gav Trafikverket carte blanche att bara driva iväg med kostnader hur som helst var när man slog ihop sakanslagen och förvaltningsanslagen. Då ökade antalet anställda på Trafikverket med ungefär 4 000 personer. Det innebar att pengar som egentligen borde ha gått till räls och asfalt gick till att öka personalstyrkan utan att Trafikverket levererade särskilt mycket mer infrastruktur.

Detta är någonting som den här regeringen verkligen har satt fingret på och ställer krav på Trafikverket om – och där Trafikverket också har levererat. Man gav några siffror gällande hur mycket mer infrastruktur man levererar när det gäller underhåll jämfört med 2023. Det var ganska anmärkningsvärt höga ökningar, och då har Trafikverket ändå fått mycket mindre anslag, så det är ju definitivt en effektivisering och att vara rädd om skattebetalarnas pengar.

(Applåder)

Herr talman! Jag försökte lyssna noga på Maria Stockhaus, men jag hörde faktiskt inget svar på min fråga. Det kom inga konkreta besked om hur man ökar produktiviteten i sektorn.

Herr talman! Jag försvarar inte gårdagens lösningar eller alla beslut som regeringar har fattat i modern tid. Jag tycker att det finns mycket att lära av de senaste åren. Man har förstått att det är oundkomligt att bygga mer kapacitet, men det finns också – i varje fall från vår sida – förslag på hur produktiviteten kan ökas och innovationen stärkas i sektorn.

Maria Stockhaus pratar om att man har flyttat på anslag, och det är bra om mer pengar omsätts i praktiken. Men det är ju inte samma sak som att öka produktiviteten i sektorn. Min fråga är alltså fortfarande inte besvarad, och därför ställer jag den än en gång: Vilka förslag för att öka produktiviteten och innovationen i sektorn har Moderaterna drivit igenom under den här mandatperioden?

Herr talman! Jag kan upprepa siffrorna igen: Det är 77 procent fler växelbyten, 31 procent fler spårbyten och 35 procent fler kontaktledningsbyten. Detta har skett på två år tack vare att regeringen har satt press på Trafikverket – en press som den förra regeringen aldrig någonsin satte på Trafikverket.

Det är precis detta det handlar om, det vill säga att se till att få ett bättre samarbete med dem som kör på våra vägar och på rälsen och se till att få innovation i hur man kan genomföra underhållsprojekt. Och siffrorna talar ju för sig själva; det är genom innovation, genom nya arbetssätt och genom att bli effektivare som Trafikverket har kunnat leverera mer.

Det är intressant att höra på Aylin Nouri. Jag måste säga att det enda jag har sett i Socialdemokraternas motioner när det gäller förändrade arbetssätt är att Trafikverket självt ska ta hand om mer av underhållet, trots att det finns en utredning som visar att det blir 9 procent mindre underhåll om man gör på det sättet. Det är ett väldigt märkligt sätt att öka produktiviteten och innovationen, kan jag tycka.

(Applåder)

Herr talman! Tack för anförandet, Maria Stockhaus! Jag har två frågor.

Jag vet att ledamoten är både mycket kunnig och starkt engagerad i allt som har med infrastruktur att göra, inte minst när det gäller ny teknik, vilket sätt man tar sig an framtidens utmaningar på och så vidare. Det gäller även flygets klimatomställning, nya bränslen och så vidare.

Jag skulle ändå vilja fråga vad det är som gör att man finner det motiverat att nästan halvera forskningspengarna. Man går från 7,4 miljarder till 4 miljarder. Det är otroligt många projekt som inte kommer att kunna genomföras, trots att vi vet att vi behöver satsa ännu mer på kompetensutveckling av olika slag och på att få ny teknik att nå närmare marknaden. Vi behöver möjliggöra för företag att delta i gemensamma forskningsprojekt.

För mig rimmar det väldigt illa med att Moderaterna och Maria Stockhaus tycker att detta är ett bra förslag för att eventuellt göra andra prioriteringar. Jag skulle därför vilja ställa frågan vad man vill uppnå med att dra ned så pass mycket på forskningsanslaget.

Jag nöjer mig med den frågan, herr talman.

Herr talman! Staten är som tur är inte den enda finansiären av forskning på det här området.

I slutändan handlar det om prioriteringar. Vi ser att behovet av ny infrastruktur och behovet av underhåll är mycket stort efter de senaste årens nedprioriteringar av framför allt underhållet, och det är en anledning till att vi såg att vi i det här läget behöver använda mer pengar till inte minst underhållet.

Sedan finns det helt andra mekanismer när det gäller ny teknik, till exempel EU-regleringar som ReFuelEU Aviation och FuelEU Maritime, som sätter press på sektorerna att själva utveckla bränslen och ny teknik. Staten är som sagt inte den enda forskningsfinansiären, och det är viktigt att man sätter upp tydliga mål och har bra ambitioner när det gäller teknikutveckling och att ta emot den nya teknik som kommer. Den lilla del av forskningsmedlen som regeringen nu har dragit ned tror jag inte är avgörande för den teknikomvandling vi ser.

Herr talman! Det blir svårt när vi pratar om miljarder och miljoner. Man kallar 3,4 miljarder ”den lilla del” som man drar ned, men det är ju oerhört många forskningsprojekt som inte får möjlighet att fortsätta eller som kanske får tänka om och tänka nytt.

Jag skulle säga att det blir väldigt märkligt. Jag antar att ledamoten också har goda kontakter med inte minst branschen som jobbar med underhåll, och där säger man att det här är en strategisk felprioritering i den nationella planen. Det riskerar att leda till felinvesteringar och minskad teknikutveckling, och det leder till en växande kompetensbrist.

Vad blir Maria Stockhaus svar när branschen efterfrågar kloka svar på varför det blir så här? Är beskedet att branschen får lösa detta själv? Jag tyckte mig ändå höra ledamoten delvis beklaga att man var tvungen att prioritera på det här sättet för att lyckas få igenom planen. Det är ändå ett kritiskt läge, och jag delar ledamotens stora engagemang för att vi ska komma till rätta med underhållsskulden.

Ibland kan det låta enkelt med underhållsskulder – man pratar om att fylla igen potthål eller asfaltera en gång till – men vi ser att inte minst järnvägens underhåll är beroende av teknikutveckling, precis som ledamoten nämnde, med det stora antalet nya växlar. Jag tycker att det är väldigt bra att man på olika sätt har kunnat lyfta det här från regeringens sida.

Jag tycker att det är häpnadsväckande att ledamoten pratar om ”den lilla del” som man har dragit ned. Det är inte riktigt hälften, för det är 4 miljarder kvar. Men 3,4 miljarder är ganska nära 4 miljarder, så det är ändå nästan en halvering av hela forskningsanslaget. Det är väldigt mycket pengar. Vad svarar ledamoten gällande att det skulle vara en strategisk felprioritering?

Herr talman! Jag hör också branscherna säga att vi har gjort väldigt många strategiska och bra prioriteringar i den här planen. Inte minst tar vi äntligen tag i underhållsskulden.

När det gäller ny teknik och just underhållsarbetet tror jag att det handlar mer om att Trafikverket ska använda den teknik som faktiskt redan finns och inte så mycket om att vi behöver revolutionerande ny teknik. Det är väl egentligen ett av grundproblemen, det vill säga att Trafikverket inte har anammat ny teknik. När man nu börjar göra det ser man dessa fantastiska siffror när det gäller effektivisering av underhållet, och jag förutsätter att det kommer att fortsätta.

Staten är som sagt inte den enda forskningsfinansiären på det här området. Det är viktigt att även branschen tar sitt ansvar. För oss moderater har det varit viktigt att vi tar det strategiska ansvaret och ser till att den infrastruktur vi har på plats fungerar, för om den inte gör det fungerar inte Sverige. Då kan människor inte ta sig till jobbet, och gods kan inte fraktas från fabriker och ut på marknader både i Sverige och runt om i världen. Där ligger vår prioritet den här gången, och det är helt nödvändigt för att vår infrastruktur ska fungera.

Herr talman! Sverige behöver fungerande vägar. Sverige behöver fungerande järnvägar. Sverige behöver en stark sjöfart och ett konkurrenskraftigt flyg.

Alla transportslag behövs, för infrastrukturen är grunden för ett fungerande samhälle. Den avgör om människor kan ta sig till jobbet, om företag kan transportera sina varor, om elever kommer till skolan och om vården fungerar när den behövs. Men infrastrukturen är också mycket mer än så. Den är en förutsättning för tillväxt, jobb och konkurrenskraft. Den är en förutsättning för att Sverige ska hålla ihop. I den tid vi lever i har infrastrukturen även blivit en säkerhetspolitisk fråga.

Därför är den nationella planen större än en fråga om investeringar. Det handlar om vilket Sverige vi vill bygga.

Herr talman! Sverige befinner sig i ett helt annat läge än för bara några år sedan. Vi har krig i Europa. Sverige är medlem i Nato. Investeringarna inom industrin är enorma. Konkurrensen om jobb och företagsetableringar hårdnar. I det läget borde vi i Sverige diskutera hur vi stärker kapaciteten, robustheten och konkurrenskraften i transportsystemet och därigenom bygger ett starkare Sverige. Tyvärr är det dock inte den berättelsen som präglar regeringens nationella plan.

Låt mig vara tydlig: Järnvägens underhållsskuld måste återtas snabbare än vad regeringen planerar för. Regeringen beskriver gärna satsningar som historiska, men regeringens egen plan innebär att huvuddelen av underhållsskulden kommer att bestå när planperioden är slut. Det är en ambitionsnivå som inte matchar de behov som Sverige står inför.

Näringslivet efterfrågar bättre kapacitet. Resenärer efterfrågar punktlighet. Försvaret efterfrågar robusthet. Ändå planerar regeringen för att stora delar av problemen ska finnas kvar efter att planperioden löpt ut. Det är inte tillräckligt – Sveriges utmaning är större än så. Vi behöver inte bara återta underhållsskulden, utan vi behöver också bygga den kapacitet som morgondagens Sverige kräver. Det är där regeringens plan brister.

Herr talman! Kapacitet är beredskap – det gäller för industrin, för totalförsvaret och för Sveriges motståndskraft. När järnvägsnätet redan är hårt belastat och små störningar får stora konsekvenser behöver vi bygga bort flaskhalsarna i stället för att vänja oss vid konstanta tågförseningar. Regeringen har dock inte presenterat något trovärdigt svar på hur de stora kapacitetsbristerna ska lösas.

Problemen försvann inte när nya stambanor stoppades. Behoven försvann inte, och flaskhalsarna försvann inte heller – tvärtom finns de kvar. Samtidigt ser vi hur viktiga kapacitetshöjande åtgärder skjuts på framtiden, minskas eller tas bort. Maria–Helsingborg, Västkustbanans största flaskhals, lämnas utan lösning. Tomteboda bangård i Stockholm tas bort ur planen trots att investeringen bedömts som en av de samhällsekonomiskt lönsammaste i landet. Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom kapacitetsproblemen i Stockholm påverkar tågtrafiken långt utanför huvudstaden.

Linköping och Jönköping har investerat hundratals miljoner utifrån statliga besked som nu rivs upp. På Norrbotniabanan väljer regeringen att spara 150 miljoner kronor genom att ta bort dubbelspår i ett projekt som omfattar över 60 miljarder. Det är inte långsiktighet, utan det är kortsiktig sparpolitik.

Herr talman! Detta leder till något annat som jag tycker har fått för lite uppmärksamhet, nämligen statens trovärdighet.

Infrastrukturpolitik handlar ytterst om tillit. Kommuner bygger bostäder, regioner planerar kollektivtrafik och företag investerar utifrån statens beslut. Därför måste staten vara en partner som det går att lita på. Den här mandatperioden har dock i stället präglats av omprövningar, uppskjutna investeringar och förändrade besked. Det skapar osäkerhet. Kommuner och företag tvekar. Investeringar riskerar att utebli, och tilliten till staten urholkas. Det är därför vi socialdemokrater vill se bredare och långsiktigare överenskommelser i infrastrukturpolitiken. Sverige behöver mer blocköverskridande ansvarstagande och mindre ryckighet.

Herr talman! Det finns ytterligare en konflikt i den här debatten. Regeringen talar gärna om historiska satsningar, men den stora frågan är inte hur stor planen är utan vad den åstadkommer. Vilka kapacitetsbrister byggs bort? Vilka flaskhalsar försvinner? Hur stärks Sveriges konkurrenskraft? Hur stärks Sveriges beredskap? Hur blir Sverige rikare? Det är de frågor som människor, företag och kommuner vill ha svar på.

Sverige är ett exportberoende land. Vårt välstånd bygger på att svenska företag kan sälja sina varor till resten av världen, och därför måste infrastrukturen ses i ett större sammanhang. När Fehmarn Bält-förbindelsen öppnar förändras transportmönstren i Europa. När investeringarna ökar i norra Sverige ökar betydelsen av Malmbanan, Norrbotniabanan och starka godsstråk genom landet. När säkerhetsläget försämras ökar behovet av nordisk samordning och robusta transportkorridorer. Men också här saknas en tydlig riktning. Sverige måste tänka mer på sammanhängande stråk och mindre på enskilda objekt.

Herr talman! Vi måste också tala om kostnaderna. Alla vet att Sverige bygger för dyrt. Alla vet att projekt tar för lång tid. Alla vet att vi får ut för lite infrastruktur för pengarna. Jag måste säga att regeringens svar är märkligt passivt. Var finns reformerna för ökad produktivitet? Var finns reformerna för bättre upphandlingar? Var finns satsningarna på forskning och innovation? Var finns strategin för att bygga smartare?

Tvärtom ser vi hur regeringen nästan halverar Trafikverkets resurser till forskning och innovation. Det är fel väg att gå. När kostnaderna ökar borde slutsatsen vara att man ska utveckla nya arbetssätt, stärka kompetensen och öka effektiviteten – inte att man ska sänka ambitionerna.

Herr talman! Under lång tid har staten tappat egen kompetens inom delar av den samhällskritiska infrastrukturen. Ansvar har splittrats, kunskap har försvunnit och alltför mycket fokus har hamnat på upphandlingar snarare än på resultat.

Vi socialdemokrater menar att staten behöver återta mer kontroll över samhällskritisk infrastruktur. Det betyder inte att staten ska göra allt, men staten ska kunna ta ett större ansvar för kostnaderna, för kompetensen, för beredskapen och för genomförandet. Därför vill vi att en större del av järnvägsunderhållet ska kunna utföras i Trafikverkets egen regi samtidigt som staten stärker sin förmåga att planera, beställa och följa upp investeringar och underhåll. Samhällskritisk infrastruktur måste ytterst styras utifrån samhällsintresset, och samhällsansvaret kan aldrig upphandlas bort.

Herr talman! I grunden handlar den här debatten om vilken riktning Sverige ska ta. För oss socialdemokrater är infrastrukturen inte bara en fråga om transporter. Den är en investering i Sveriges framtid – i tillväxten, i jobben, i konkurrenskraften, i beredskapen och i sammanhållningen.

Sverige behöver större kapacitet. Sverige behöver starkare järnvägar. Sverige behöver bättre kostnadskontroll. Sverige behöver mer långsiktighet. Sverige behöver en stat som är en pålitlig partner när framtiden byggs. Därför yrkar jag bifall till reservation 41 om behovet av ny järnvägskapacitet, också i form av nya stambanor, och till reservation 29 om stärkt kostnadskontroll inom infrastrukturområdet.

(Applåder)

Herr talman! Järnvägen har i dag ungefär 80 procent av alla nyinvesteringar och cirka 50 procent av allt underhåll. Jag förstår att socialdemokratin vill dra ned resurserna till vägarna med 45 miljarder för att öka resurserna till järnvägen. Det är långt mer än vad Trafikverket tror sig klara av.

Det är fortfarande så att 80–85 procent av alla transporter sker på väg, oavsett om det är gods- eller persontrafik. Men vi lägger redan medel för 80 procent av alla nyinvesteringar och 50 procent av allt underhåll på järnväg.

Den spännande frågan är egentligen: Var finns den heliga graal? Vad är det där nyckeltalet som gör att socialdemokratin känner att man satsat tillräckligt mycket på järnväg? Är det 85 procent av investeringarna? Är det 90 procent? Är det 100 procent? Och när det gäller underhållet, herr talman – räcker det med 50 procent? Ska det vara 55, 60, 70, 80 eller kanske 90? Var går den där gränsen som gör att socialdemokratin tycker att man hittat det perfekta snittet?

Det låter i debatten ungefär som att den här regeringen inte satsar på järnväg. Men det är ju tvärtom. Vi satsar nästan för mycket, skulle jag säga om jag vore lite elak. Det är fortfarande så att de flesta transporterna sker på väg, och så kommer det att vara även i framtiden. I infrastrukturen som system är ”last mile” alltid bilen i någon form. Det är därför vi kristdemokrater satsar så mycket som vi gör på att rusta upp våra vägar.

Men var finns den heliga graal? Vilken är den perfekta procentsatsen?

Herr talman! Nu fick vi det svart på vitt av Kristdemokraterna, det parti som har ansvar för infrastrukturfrågorna: Vi investerar kanske för mycket i järnvägen. Det är väl just den synen på järnvägen som har präglat ingångarna till den nationella planen. Under planperioden kommer enbart 10 procent av underhållsskulden på järnvägen att hanteras.

Vi har krig i Europa. Sverige har blivit medlem i Nato. Tillväxten i vårt land är mycket hög, konkurrensen likaså. I det här läget borde vi rusta våra järnvägar. Det är grunden för ett fungerande samhälle och för att öka tillväxten och vår motståndsförmåga.

Som jag konstaterade i mitt huvudanförande behöver vi både fungerande vägar och fungerande järnvägar. Det är inte vi, herr talman, som ställer transportslagen emot varandra. Det är snarare regeringen som gör det. Regeringen har de senaste åren fört en oerhört ryckig politik beträffande järnvägen, med beslut som stoppats och besked som varit motsägelsefulla.

Fru talman! Vad Sverige behöver är mer kapacitet, och det är vad vi socialdemokrater står för. Vi ska bygga ett Sverige som är robust, som håller ihop och som är starkt både i tider av fred och ytterst om kriget skulle slå till.

Fru talman! Jag repeterar: 50 procent av pengarna till underhåll och 80 procent av pengarna till nyinvesteringar satsas på järnvägen. Jag vill uppmärksamma framför allt tv-tittare och åhörare på det lilla faktum att det här görs utöver de uppgörelser vi har nått inom Nato. Det görs också en stor investering i robusthet på Inlandsbanan utanför det här systemet. Vi lägger alltså egentligen ännu mer pengar på järnväg.

Utifrån det arbete vi har gjort köper Trafikverket in nya maskiner och förbättrar kapaciteten. Man ser till att få mer pang för pengarna, om nu det uttrycket får användas.

Fru talman! Jag får inte svar från ledamoten. Var finns den heliga graal? Det är tydligen dåligt med 80 procent av nyinvesteringarna och 50 procent av underhållet. Det är tydligen dåligt att vi satsar på Inlandsbanan.

Fru talman! Vad jag tycker är dåligt är att man talar om att systemet ska hänga ihop men sedan raserar det. I socialdemokratins budget tar man bort 45 miljarder. Är det Gotland som ska förlora underhåll på vägarna? Är det Jämtland? Är det övriga Norrland? Är det Dalsland, där vi har stora problem? Ska man dra ned på BK4 eller på enskilda vägar? Vad är det socialdemokratin vill ta bort?

Ni i Socialdemokraterna vill ta bort 45 miljarder. Ni vill inte att underhållsskulden på väg försvinner. Om er budget fick råda skulle det bli som under förra mandatperioden, då Trafikverket konstaterade att underhållsskulden skulle öka med gällande budget. Vi har tagit över ett moras och försöker hantera det.

80–85 procent av alla transporter sker på väg. Vad är det socialdemokratin vill ta bort? Vilka vägar är det ni tänker ge upp?

(Applåder)

Fru talman! Låt oss ha en seriös debatt här. Vad den här regeringen har gjort är att prioritera underhåll av Sveriges vägar. Det är bra, fru talman, att vi underhåller våra vägar mer. Men regeringen har gjort det på bekostnad av järnvägen.

Fru talman! Socialdemokraternas väg är mer balanserad. Vi behöver alla transportslag. Vi behöver fungerande vägar, men vi behöver också en fungerande järnväg. Svensk järnvägs kvalitet ligger i botten bland jämförbara länder. Nato pekar på Sverige och säger att motståndskraften i vårt totalförsvar inte duger. Resenärer har tvingats vänja sig vid förseningar och åter förseningar. Det duger inte, fru talman.

Jag saknar en vision – vad vill KD och Tidöpartierna göra för Sverige? Med de här fyra åren i backspegeln kan jag säga att Sveriges robusthet inte kommer att stärkas märkbart för våra resenärer och företag.

Vi socialdemokrater vill mycket mer än så. Vi vill genomföra underhållet i mycket snabbare takt. Vi vill mer än så även i den fråga som Tidöpartierna har som en blind fläck, nämligen den om mer kapacitet.

(Applåder)

Fru talman! Det är nästan rörande att lyssna på ledamotens stora vurm för infrastrukturen. Infrastrukturen är oerhört viktig, oavsett om vi flyger, åker tåg, åker bil eller vad vi nu företar oss.

Men låt oss backa några år och titta på Riksrevisionens synpunkter på hur var det när ledamotens parti hade makten: Myndigheten har bland annat kritiserats för att lova mer än vad den kan hålla i infrastrukturplaneringen. Det är brister i hanteringen av de interregionala trafikavtalen och otillräckliga insatser för cykeltrafik. Det är orealistisk infrastrukturplanering. Den nationella planen för transportinfrastruktur lovar ofta mer än resurserna tillåter, vilket leder till att projekt försenas eller skjuts upp. Vad gäller kostnadskontrollen: Trafikverket har vid upprepade granskningar haft bristande rutiner för kostnadskalkyler och ekonomisk uppföljning i stora infrastrukturprojekt.

Det var precis detta som den här regeringen tog över 2022. Den förra regeringen och Trafikverket hade inte koll på pengarna. Man blåste upp stora rubriker – det är ni i Socialdemokraterna jätteduktiga på. Jag måste faktiskt tillstå att Socialdemokraterna är världsmästare på att skapa pressmeddelanden. Men gluttar man in bakom ser man att det är ganska tomt.

Vad som har skett nu är en total kursändring. Nu ska underhållet in, så att vi får en järnväg som fungerar. Vi ska kunna lita på att tågen går. Industrin ska kunna lita på att tågen går ned till Göteborgs hamn.

Vad är det som har hänt med er i Socialdemokraterna, eftersom ni helt plötsligt har fått insikt om att det ska fungera också?

I detta anförande instämde Rashid Farivar och Patrik Jönsson (båda SD).

Fru talman! Jag är den första att kritisera att regeringar till både höger och vänster inte gjort tillräckligt för infrastrukturen. Det gäller både underhållsskulden och sättet att planera infrastruktur.

Skillnaden mellan mig och Thomas Morell från Sverigedemokraterna är att jag inte låser mig vid gårdagens lösningar. Jag vill något nytt framåt.

Fru talman! Det är därför vi ville ha en infrastrukturarbetsgrupp så att partierna skulle kunna komma samman. Infrastrukturen är alldeles för viktig för att präglas av ryckighet och populism. Men Sverigedemokraterna och Tidöpartierna har inte velat ha någon sådan. Skulle vi få en annan regering, fru talman, är vi väldigt tydliga med att infrastrukturen behöver blocköverskridande samarbeten.

Fru talman! Det andra är att Sverigedemokraterna talar om kursändring. Jag kan inte göra annat än att säga ifrån. Den kursändring som man håller så högt är den kursändring som den socialdemokratiska regeringen införde när vi började räkna upp anslagen till järnvägsunderhåll.

Den kursändringen har regeringen fortsatt med, men det räcker inte. Det har hänt någonting de senaste åren som understryker behovet av att få bukt med underhållsskulden mycket snabbare och att bygga ut kapacitet i vårt land.

Jag skulle kunna ställa frågan till Thomas Morell: Är du nöjd med den nationella plan som nu presenteras och som ni har haft ett stort inflytande över? Vilka stora flaskhalsar eller problem med bristande kapacitet kommer ni att få bukt med?

Fru talman! Det är jätteenkelt. Jag är till stora delar nöjd med planen, även om man naturligtvis hade kunnat göra mer eller kanske annorlunda. Utifrån de förutsättningar som har varit och det arv vi fick i knät har vi gjort det bästa möjliga.

Om vi ska titta på investeringar brinner jag starkt för investeringen att utöka kapaciteten mellan Göteborg och Alingsås. Varför det? Jo, för att den säkerställer att industrin i hela landet får den transportkapacitet den behöver allt uppifrån Norrland, hela vägen ned i Mellansverige och också i Mälardalen. Det är oerhört viktigt.

Den möjligheten att öka kapaciteten för att säkerställa transporterna till Göteborgs hamn sjabblade ni bort under den förra regeringen. Det har vi nu lagt om. Det kommer att ta några år att bygga. Det är självklart så. Men kursen är tydlig. Vi måste få det att komma på plats så att vi säkerställer godstransporterna för hela industrin i Sverige.

Jag har pratat mycket med människor ute i landet. Jag har i stort sett hela våren åkt runt och pratat med företagarorganisationer. De är nöjda med de förslag som vi har lagt fram, även om de givetvis skulle ha kunnat tänka sig mer. Men för industrin är det en jätteviktig del som säkerställer den kapacitetshöjning som de efterfrågar.

Det är inte en luftballong, som det ofta blir när Socialdemokraterna lovar någonting. Här är det en verklig investering som ska säkerställa transportkapaciteten för lång tid framöver.

(Applåder)

I detta anförande instämde Patrik Jönsson och Rashid Farivar (båda SD).

Fru talman! Det stämmer inte. Jag vet inte vilken verklighet som Sverigedemokraterna befinner sig i. Kanske ska man tala med Svenskt Näringsliv.

Svenskt Näringsliv är väldigt tydligt med att kapacitetsskulden återstår. Det regeringen har gjort är att ta bort planerna på nya stambanor, men den har inte något alternativ. Inget alternativ har presenterats, och behoven kvarstår, fru talman. Det är näringslivet mycket tydligt med. Det är Försvarsmakten väldigt tydlig med.

Jag påminner om att investeringar i mer kapacitet inte bara är en utgiftspost. Det är att skapa jobb, att öka vår tillväxt och att öka vår motståndskraft. Den riktning som Thomas Morell talar sig varm för finns inte. De stora utmaningarna som råder för svensk infrastruktur och i synnerhet för järnvägen har man skjutit på framtiden.

Fru talman! Jag är inte nöjd. Jag vill någonting mer. Det är uppenbart att Tidöpartierna är besatta av de år då Socialdemokraterna styrde därför att de inte har någonting att presentera om den egna politiken som de har fört de senaste fyra åren.

Sverigedemokraterna låter nästan som att de är i opposition. Sanningen är att varje dag som Andreas Carlson har kunnat gå till sitt departement är det för att Sverigedemokraterna har sagt okej till det.

De stora reformerna av Trafikverket för att öka dess innovationsskapande och effektivitet har uteblivit. Någon plan för det stoppade förslaget om nya stambanor har inte heller presenterats. Det är under all kritik, fru talman!

Fru talman! Det finns många frågor som man skulle kunna ställa. Det finns en sak som skulle vara intressant att veta. Ledamoten Nouri var väldigt tydlig med att Socialdemokraterna har massor av förslag om effektivisering av hur man genomför underhåll och efterfrågade det efter mitt anförande.

Jag har väldigt svårt att se vad det är för konkreta förslag som Socialdemokraterna har utöver att återförstatliga järnvägsunderhållet. Den första frågan är: Finns det några andra förslag? Jag har inte hört eller sett någonting av det.

Den andra frågan gäller kapacitet i vårt järnvägsnät. Det är oerhört viktigt. Det behövs mer kapacitet i järnvägen. Frågan är hur man får det på hyfsat kort sikt.

Ett sätt att öka kapaciteten med 10–20 procent är att se till att man investerar i ERTMS. Den förra regeringen nedprioriterade investeringarna i ERTMS. Slutdatum för att få ERTMS i hela vårt järnvägssystem var 2070.

Regeringen har nu gjort en storsatsning och har satsat pengar. Det datumet är nu 30 år tidigare, det vill säga 2040. Med den utbyggnadstakt som är nu kommer vi att kunna se kapacitetsökning i befintligt system.

Det prioriterade Socialdemokraterna bort. Det rimmar väldigt dåligt med det Aylin Nouri har talat om i sitt anförande och även i replikskiftena.

Fru talman! Moderaterna undrar vad jag har för idéer och vad Socialdemokraterna vill göra för att få mer för pengarna till infrastrukturen och för att helt enkelt stärka leveransen. Jag är väldigt glad för att Moderaterna frågar om det, för våra förslag är många.

Låt mig ta några exempel. Vi vill sätta stopp för den upphandlingscirkus som tillåts prägla infrastrukturen. Den blöder pengar, och den leder till dålig produktivitet i sektorn.

Det handlar om att vi ska stoppa detaljstyrningen som Trafikverket sysslar med i upphandlingar. Vi ska också ha upphandlingar som går efter bästa nytta. Då behöver man se upphandlingarna i ett större perspektiv. De behöver vara längre över tid, såsom det till exempel ser ut i Norge, men också gälla större geografiska områden. Det skulle möjliggöra bättre upphandlingar.

Vi vill också se en bättre statlig konkurrens för att få mer för pengarna för infrastrukturen men också för att se till att genomförandet går mycket snabbare. Det handlar till exempel om det som aldrig kom från Tidöpartierna eller regeringen, nämligen motsvarigheten till Nye Veier i Norge. Det kom aldrig från regeringen.

Därtill behöver Trafikverket som myndighet förstärkas. När vi pratar om att något underhåll behöver utföras av Trafikverket självt handlar det om att stärka Trafikverket som upphandlingsaktör.

En myndighet som inte genomför något eget underhåll kommer inte heller att förstå hur upphandlingar ska gå till. Därför behöver vi stärka Trafikverkets möjlighet att utföra egna underhållsarbeten men också dess egen kompetens.

Det är några förslag på reformer som hade kunnat göra nytta för effektiviteten i infrastrukturen.

Fru talman! Det var ett anförande på temat att slå in öppna dörrar. Trafikverkets effektivisering har regeringen jobbat med under hela den här mandatperioden. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det är 77 procent fler växelbyten, 31 procent fler spårbyten och 35 procent fler kontaktledningsbyten. Det är för att vi har ställt just de krav på Trafikverket som Aylin Nouri talade om.

Jag tycker att det är intressant att man hela tiden återkommer till att man ska ha den här statliga kontrollen och att Trafikverket självt ska genomföra underhåll. Det finns utvärderingar som visar att vi då får 9 procent mindre underhåll för pengarna. Jag förstår inte hur det går ihop med talet om mer effektiviseringar. Det är inte vi moderater som har gjort denna utvärdering, utan det är en forskare. Rapporten har några år på nacken, men den visar alltså att det blir 9 procent mindre underhåll för pengarna. Det är väldigt tydliga siffror.

Det är svårt att förstå hur Aylin Nouri, som pratar om effektivitet, vill ta tillbaka underhåll och få 9 procent mindre för pengarna.

Jag saknar helt och hållet svar kring ERTMS. Det är faktiskt en ganska viktig fråga, som i mycket flyger under radarn. Att öka hastigheten i investeringarna och se till att vi får ERTMS på plats 30 år tidigare betyder jättemycket för kapacitetsökningen i vårt järnvägssystem.

Jag tycker att det är en skam att Socialdemokraterna i sin förra plan lät bli att prioritera en sådan viktig teknikreform som ERTMS. Den är mycket viktig när det gäller att se till att vi får mer kapacitet på ganska kort sikt i vårt järnvägssystem.

Det tar lång tid att bygga mer räls, och här fanns ett sätt att få mer kapacitet på mycket kortare sikt. Men det valde den socialdemokratiska regeringen bort helt och hållet. Det är faktiskt ganska sorgligt.

Fru talman! Låt mig först säga att det är bra att regeringen går vidare med ERTMS. Det är välkommet, så det har jag inga andra synpunkter på.

Vad gäller den andra frågan är det uppenbart att det finns en tydlig ideologisk skillnad mellan oss socialdemokrater och Moderaterna. Sverige har världens mest avreglerade järnväg, och i Sverige är det rekorddyrt att bygga ny räls.

Man måste också kunna se sammanhanget. En myndighet som inte har någon kompetens i att utföra underhåll kommer inte heller att vara en effektiv upphandlingsmyndighet. Vi måste stärka vår egen myndighets förmåga och dess egen kompetens; annars riskerar vi att se det som vi nu ser i Sverige. Det är alldeles för dyrt och det tar alldeles för lång tid att bygga ny kapacitet eller att underhålla järnvägen.

Jag vill något annat, som jag har konstaterat i tidigare replikskiften. Här är också Moderaterna svaret skyldig. Man talar sig varm för allt man gör när det gäller underhållsskulden, men sanningen är att det inte är imponerande när det kommer till järnvägen. Enbart 10 procent av underhållsskulden ska återtas den kommande planperioden, vilket betyder att svenska resenärer, företag och kommuner under lång tid framöver kommer att behöva leva med förseningar och tågstrul.

Det andra är att regeringen fortfarande inte har presenterat något alternativ för planen framåt när man stoppar nya stambanor. Behoven av ny kapacitet finns fortfarande. Det enda man lyckades med var att skjuta upp investeringarna och skapa en större nota eftersom vi gick miste om EU-finansiering.

Därför behövs en ny regering som kan ta infrastrukturpolitiken på allvar för Sveriges sammanhållning, tillväxt och motståndskraft.

Fru talman! Jag lyssnade noga när ledamoten Aylin Nouri höll sitt anförande, för de tankar som Socialdemokraterna har är vägledande i det andra regeringsalternativet.

Vad jag hörde var att Socialdemokraterna är emot att den här regeringen omprövar projekt vars kostnader har fördubblats. Jag hörde också att Socialdemokraterna är emot att vi kräver att budgeten hålls fram till byggstart för de olika projekten.

Jag undrar hur Socialdemokraterna tänker lösa frågan om kostnadskontrollen. Det går lätt att kritisera förändringar och konsekvenser som uppstår när tumskruvarna börjar dras åt, men hur tänker Socialdemokraterna klara kostnadskontrollen om man inte är beredd att ompröva de projekt som ligger i planen?

Det innebär ju att man kan lägga in ett projekt som är väldigt lågt värderat för att sedan, när man verkligen ser vad det kostar, låta det fortsätta. Det blir då som det har blivit med exempelvis de nya stambanorna, som blir tre gånger så dyra som de var när de kom in i planen. Socialdemokraterna fortsätter bara, och säger: Det är okej, vi fortsätter så här! Detta äter upp hela utrymmet för nya, mer lönsamma projekt.

Min fråga till Socialdemokraterna är därför: Hur tänker ni klara kostnadskontrollen?

Fru talman! Det är lite magstarkt att hävda att man har en kostnadskontroll när det i praktiken är nedskärningar av infrastrukturen vi ser.

Ta Stockholm som exempel, där man stoppar ett projekt som är bedömt som ett av de mest samhällsekonomiskt lönsamma. Det är inte kostnadskontroll. Att hålla fast vid flaskhalsar i vårt nationella transportsystem som skapar förseningar och som försvårar tillväxt och utbyggnad är inte kostnadskontroll; det är nedskärningar. Att halvera antalet nattåg i norra Sverige är inte kostnadskontroll, fru talman. Det är nedskärningar.

Om ledamoten Gellerman hade velat ha en seriös diskussion om hur vi får till bättre kostnadskontroll skulle jag ha välkomnat det. Det hade kunnat vara en av de frågor som vi diskuterar tillsammans i en infrastrukturgrupp. Men någon sådan vill inte Liberalerna ingå i. Liberalerna vill inte att vi ska ha en sådan grupp.

Jag ser en annan väg framför mig. Jag ser en väg där vi kan ha blocköverskridande samtal och fatta beslut kring svensk infrastruktur, för den får inte präglas av den ryckighet och den osäkerhet som vi har sett de senaste fyra åren. Det har inte varit kostnadskontroll som vi har sett, utan det har handlat om att dra tillbaka beslut som Sverige behöver för en stärkt kapacitet.

Fru talman! Jag ser framför mig att vi skulle kunna göra väldigt mycket. Men det kommer inte att gå om Liberalerna fortsätter att låta Sverigedemokraterna diktera infrastrukturpolitiken. Resultatet av det har vi sett de senaste fyra åren, och Liberalerna borde inte vara nöjda.

Fru talman! Jag vet inte om jag ska tacka för svaret på frågan, för jag fick egentligen inget.

Vad vill Socialdemokraterna göra för att öka kostnadskontrollen? Det fick vi inte något svar på, utan ledamoten pratade bara om de förbättringar och effektiviseringar som vårt underlag, regeringen och vårt samarbetsparti, har åstadkommit i den nuvarande planen.

Vi var tidigt ute och sa att vi inte ska ha något höghastighetsnät med stambanor i Sverige. Däremot har vi behållit tre stora sträckor som vi ser behövs för att öka kapaciteten i Sverige, vilket jag tycker är bra. Det handlar om sträckorna mellan Järna och Linköping, mellan Göteborg och Borås och mellan Lund och Hässleholm. Dessa delar är bra för att öka kapaciteten.

Jag fick alltså inget svar på frågan om vad Socialdemokraterna egentligen vill göra när det gäller kostnadskontrollen. Det är lätt att bara prata om konsekvenserna av att man drar åt och har bättre kostnadskontroll från början. Men om man har kostnadskontroll och ställer kravet att det är först vid byggstart någon kommer att få veta om den får projektet kommer man inte att få de här många inläggen från kommuner och regioner, som fördyrar projekten. Då vet alla att det är från byggstart det gäller, och då handlar det om att hålla nere kostnaden. Det är ett av de effektivaste sätten.

Vi behöver inte någon ny beredning för att se över de här sakerna, för det ligger i strukturen. Men Socialdemokraterna har inte jobbat efter den struktur som finns i den nuvarande processen för att ta fram en ny infrastrukturplan, utan man har bara konstaterat: Nu har projektet blivit dyrare, men det får väl gå igenom ändå.

Hur tänker Socialdemokraterna jobba med kostnadskontroll?

Fru talman! Jag har i de många replikskiftena i den här debatten, men också under det år som jag har varit trafikpolitisk talesperson, varit väldigt tydlig med att vi måste få en bättre kostnadskontroll. Det är så vi kan bygga mer kapacitet, smartare och billigare.

I grunden behöver vi se över hur man räknar på samhällsekonomisk lönsamhet så att man faktiskt tar med försvarets behov, klimatomställningen och tillväxten. Detta räknas i dag inte med i tillräckligt stor omfattning. När den nationella planen kommer ser vi dessvärre resultatet med skenande projektkostnader. Grundberäkningen behöver därför förändras. Vi behöver även göra om hela upphandlingssystemet. Det är en upphandlingscirkus som pågår.

Ledamoten Gellerman efterfrågade konkreta reformer, och de kommer här. Man skulle kunna ha upphandlingar som sträcker sig över längre tid och över större geografiska områden för att främja fler anbud och därmed bättre innovationer och effektivare arbeten.

Vi har också sagt att den ansvariga myndigheten, Trafikverket, behöver bli en bättre upphandlingsmyndighet och att myndighetens egna resurser behöver stärkas. Vi var först ut med att kräva att Trafikverket skulle ha tillgång till egna specialmaskiner, vilket regeringen sedan presenterade. Vi har också pratat om att man behöver bygga upp kompetensen, delvis i egen regi, men också den generella beställarkompetensen.

Låt mig också rätta ledamoten Helena Gellerman på en punkt. Jag pratade inte om de förbättringar som den här regeringen har genomfört, utan jag pratade om de nedskärningar som regeringen kallar kostnadskontroll. De slår oerhört hårt mot industrin, mot den klimatomställning som vi måste genomföra och mot försvarets behov. Nedskärningar är inte vägen framåt. Vägen framåt är att bygga snabbare och billigare.

(Applåder)

Fru talman! Det här är den sista riktigt stora debatten om infrastrukturen under den här mandatperioden. Även om jag kandiderar igen ska man ha stor respekt för att det ska hållas ett val. För min del är det här därför lite grann en summering av åtta år i politiken med fyra år i opposition och nu fyra år i regeringsställning.

Om jag tittar tillbaka var några av de frågor som jag lyfte i olika sammanhang under förra mandatperioden att det behövs ny finansiering, alternativ finansiering, förändrad reduktionsplikt, ökat vägunderhåll, ett starkare stråktänk, ny bränsle- och fordonsbeskattning samt ungdomskörkort.

När man tittar tillbaka för att se vad som hänt under de här fyra åren ser man att det nu finns ett balansmål. Personligen tror jag till och med att man hade kunnat ha ett underskottsmål, eftersom Sverige är det land i Europa som har den absolut lägsta statsskulden. Om man hade använt pengarna rätt, det vill säga investerat i framtiden, hade man kommit längre. Oaktat det har vi ett nytt mål som riksdagen har ställt sig bakom och som gör att vi kan investera i infrastruktur.

När det gäller frågan om alternativ finansiering har vi en regering som har jobbat med frågan. Vi har fått fram OPS-tankar och håller på med ett driftbolag. Jag tror att detta kommer att bli jättebra.

En av de grejer som jag själv har lyft fram vid flera tillfällen är Malmbanan. Man skulle mycket väl kunna tänka sig en ny situation, där Sverige, Norge och Finland skulle kunna samarbeta kring Malmbanan, ungefär som med Öresundsförbindelsen. Det ska bli oerhört spännande när driftbolaget väl är på plats, och man utreder som sagt ytterligare detaljer avseende juridiken. Det ska man göra innan man sjösätter något.

Jag vill nämna Kristdemokraternas svängning. Om man ska vara ärlig var det faktiskt bara Sverigedemokraterna som sa nej till den lagstiftning om reduktionsplikten som röstades igenom 2019. Det här hanterades i jordbruksutskottet, men det som hände, vilket är jättespännande eftersom man ibland glömmer hur mycket stuprör det är i politiken, var att de som hörde av sig direkt efter att beslutet hade fattats framför allt var åkare och privatpersoner. Om man hade följt planen från 2019 hade bränslepriset i dag legat på över 40 kronor litern.

Jag är oerhört glad över att jag hade förmånen att tillsammans med Johan Ingerö få partiledningen att inse att den måste ta tag i det här. Under valrörelsen svängde även Moderaterna, och vi kunde sedan förhandla fram en lösning som gör att vi trots krig – och jag kör diesel så det är det som jag jämför med – kan ligga på 20 kronor litern. Det är en otrolig skillnad jämfört med de 28 kronor som priset låg på vid förra valet. Framför allt är det stor skillnad jämfört med vad priset annars skulle ha varit. Det här påverkar människor, inflationen och jordbruket samt all handel och varenda transport som sker.

Om jag politiskt har åstadkommit någonting i den här kammaren skulle jag nog för egen del våga påstå att det här är den viktigaste fråga som jag har fått vara med och driva och se genomföras, om man ser till hur enskilda människor har sparat pengar och fått mer pengar i plånboken.

En annan viktig fråga som vi har lyft är ökat underhåll av vägar. Det är det som sker nu. Jag är oerhört glad att regeringen väljer att våga satsa på att bygga bort underhållsskulden. Vartenda potthål på statliga vägar ska bort på tolv år. Stråktänket har redan debatterats i ett antal replikskiften, men det är otroligt viktigt att man behåller tanken om stråk.

Det jag saknar är en diskussion om bränsle- och fordonsbeskattning, men regeringen har tagit initiativ till en utredning, och jag tror att vi kommer att vara tvungna att diskutera detta. Med tanke på de elbilar som kommer ut på marknaden kommer vi förr eller senare att hamna i ett läge där vi behöver diskutera hur vi ska finansiera infrastrukturen – det är bara att jämföra med Norge.

Jag vet att inte alla partier håller med om det, och det har jag respekt för. Ibland tar det tid att se var en förändring i världen sker. Det handlar också om hur man ska hantera de stora transporterna från andra länder. I Tyskland finns i dag en betydligt bättre lösning med digital betalning.

När det gäller frågan om ungdomskörkort är jag tacksam för Andreas arbete, för situationen har förbättrats när det gäller Atraktorer. Det hindrar inte att Kristdemokraterna tidigare faktiskt har sagt att man borde göra som Finland och Frankrike och se över möjligheten att kunna ta körkort redan i 16–17-årsåldern, framför allt för dem som bor på landsbygden. Det skulle ha löst ännu fler problem.

Fru talman! Jag har förmånen att ha med min partikollega Andreas i den här debatten, och han kommer att kliva upp i talarstolen lite senare. Jag kommer därför att vara så fräck att jag kommer att beskriva vår nationella plan utifrån ett Västra Götalandperspektiv. Det har nämligen hänt otroligt mycket: väg 40, väg 45, Göteborgspaketet, BK4 och enskilda vägar. Det sker en fantastisk utveckling just nu för att det finns en målmedveten strategi.

Vi ser järnvägen Göteborg–Borås, Göteborg–Alingsås och Kinnekullebanan, inklusive Inlandsbanan. De som kan sina järnvägar vet att det inte är långt mellan Inlandsbanan och Kinnekullebanan. Det går ett stråk via Otterbäcken. Jag tror att man framöver ska titta även på det stråket. Då skulle det alltså gå att ta tåget hela vägen från Abisko till Göteborgs hamn via ett inre system. I den nuvarande planen finns de här grejerna med.

Här är jag lite förvånad, fru talman, för både Socialdemokraterna och Centerpartiet var under förra mandatperioden med och fastställde en nationell plan där Göteborg–Alingsås inte fanns med. Man pratar om helheten, men den senaste gången man var med och genomförde något fanns inte helheten med.

Fru talman! Jag talar om sjöfarten, tonnageskatten, enklare regler för att leasa och hyra fartyg, nya isbrytare, slussarna i Trollhättan, att det ska vara enklare att byta personal – där har både polisen och Kustbevakningen faktiskt lyssnat – och att man ska underlätta för inflaggning. Vi hör åtminstone i en del sammanhang att det här kommer att få effekter för exempelvis Gotlandstrafiken. Det är fantastiskt bra att vi genomför förändringar som stärker svensk sjöfart.

Fru talman! Jag talar om flyget och det ökade stödet till de kommunala flygplatserna. Detta påverkar oss. Det finns egentligen två flygplatser som är operativa i Västra Götaland: Landvetter som är statlig och den i Trollhättan–Vänersborg som är kommunal. Det är ett otroligt tillskott.

En annan fråga, som jag personligen har jobbat mycket med tillsammans med en tjänsteman som heter Saga och min kollega Hans Eklind, är flygledningen. Sanningen är att vi hade ett finansiellt problem, men genom att lyfta frågan har regeringen hanterat det. Det gör att vi nu kan flyga, eftersom flygledningen fungerar, i stället för att det hade blivit stopp.

Vi underlättar för alternativa bränslen och stöttar resepolicyer. Kommuner och statliga myndigheter äger alltså flygplatser men har haft en resepolicy att inte använda dem. Det är en helt fascinerande uppfattning. Alla hade tyckt att det var tokigt att köpa in en bil till en kommunal förvaltning och sedan säga till personalen att de inte får använda bilen. Man har alltså finansierat kommunala och regionala flygplatser och sedan sagt: Använd dem inte! Det är totalt hål i huvudet, när vi nu ser en förändring som är positiv.

Alla dessa förändringar har ju faktiskt gynnat svenskt flyg. De gynnar ett företag som GKN. GKN är ett fantastiskt företag, tidigare Volvo Flygmotor. 90–95 procent av allt de producerar går på export. De förbättrar klimatet i hela världen med sin forskning, sina investeringar och sin export. När jag senast hade förmånen att lyssna på dem jobbade de bland annat med vätgasmotorer för att kunna klara vätgasdrift.

Vi kommer att få en totalt förändrad flygmarknad. Om jag som enkel spåman skulle våga spå skulle jag säga att vi i framtiden kommer att flyga med el på korta distanser. Vi kommer att flyga med vätgas i områden som Europa, USA:s inre marknad och Australien, och sedan kommer vi att ha biobränsle när vi flyger mellan kontinenter.

Vi kommer att ha en helt ny flygmarknad som kommer att vara extremt miljövänlig. Varför finns det då de som bekämpar den här miljövänliga tekniken och de svenska företag som förbättrar för alla?

Fru talman! Är jag då nöjd? Nej. En politiker som är nöjd kan faktiskt skriva det där pressmeddelandet: Nu är vi klara. Vi går hem. Jag tror inte att det kommer att hända.

Vad är det då jag kanske inte är nöjd med? Jag tycker att vi borde ha kommit längre med Oslo–Göteborg. Jag är glad att det finns ledamöter i denna kammare som vid flera tillfällen lyfter Oslo–Göteborg. Jag tror att vi behöver göra det tillsammans.

Sedan har vi Bohusbanan. När jag som Uddevallabo tittar på Bohusbanan och sedan på banorna i övrigt i Västra Götaland kan jag konstatera att min restid från Uddevalla till Göteborg är lika lång som att åka från Mellerud medan det från Trollhättan är halva restiden. Jag bryr mig inte om att ta tiderna, för det säger inte folk så mycket. Men av två kommuner som ligger exakt lika långt från Göteborg har den ena dubbelt så lång restid som den andra. Det är klart att vi borde ha gjort mer där.

Det sker dock inte mer om man inte samverkar. Det är egentligen ett budskap hem till mina egna lokalpolitiker: Det sker inte mer om man inte samverkar. Titta på 45:an! Där har man samverkat. Den är med i planen.

Fru talman! Jag kommer att överskrida min talartid med någon minut.

I framtiden måste vi jobba med Nato. Vi håller på och jobbar med det. Det jag upplever när jag är ute på studiebesök är att det finns ett problem som egentligen inte ligger hos oss. Problemet är att många kommuner, framför allt hamnkommuner, upplever att det när man kommunicerar med Försvarsmakten blir som att kommunicera med en svart stjärna. Man skickar information in och får inte tillbaka något. Det gör det väldigt svårplanerat.

Med all respekt för säkerhet: I samma stund som vi börjar bygga en väg lovar jag er att alla andra har sett den. Man kan ibland fundera på säkerhetsperspektivet och säkerhetstänket. Ska vi få fram det som behövs för värdlandsavtalet måste vi ha bättre samverkan mellan kommuner, regioner, Försvarsmakten och det nationella.

Vi behöver också – jag tror att jag lyfte det när vi hade den stora hamndebatten – en ny hamnutredning. Nu har jag inte årtalet i huvudet, men jag tror att den senaste kom 2009. Det har hänt otroligt mycket på hamnområdet. Vi har fortfarande inte löst kopplingarna mellan hamn, kommun och Trafikverket. Jag kan inte se annat än att man här behöver jobba framåt.

Jag har redan nämnt ny bränsle- och fordonsbeskattning. Jag tror att det är helt nödvändigt. Om vi ska klara konkurrensen på kontinenten måste våra åkare ha samma förutsättningar som alla andra, och det är bara att konstatera att det system vi har i dag har egentligen alla andra lämnat. Det är väl bara Sverige och Luxemburg som har det kvar.

Vi behöver hitta ett nytt sätt att ta betalt när andra kör på våra vägar. I framtiden kommer vi också att behöva hitta ett sätt att ta betalt när även vi kör på våra vägar. Hur det än är: Det är vi som är med och betalar för den infrastruktur vi har.

Det gäller dock inte för järnvägen. Den kostar 40 miljarder om året och betalar in 2 miljarder. Det är kanske ett av de mest subventionerade trafikslag vi har.

Sedan har vi givetvis den stora utmaningen med miljö och teknik – jag tar den sist eftersom den är störst. Självklart behöver vi hitta nya sätt att arbeta, men det som är roligt att se i Sverige är att företagen redan är där. Alla partier är också egentligen överens, även om vi inte alltid är överens om takten.

Jag är jättetydlig med att jag inte tillhör dem som tror på idén att Sverige ska gå före, tvärtom. Vi ska förhandla inom EU, se till att vi har bra avtal i EU och sedan jobba inom EU. Det missgynnar nämligen våra företag om vi håller på med en massa särregler.

Vi ser tyvärr samma fenomen i kommuner. Enskilda kommuner går före, och så har de egna alternativa miljöregler som gör det helt omöjligt för exempelvis byggindustrin att ta fram typhus.

Vill vi lyckas med miljöpolitiken ska vi jobba i de stora systemen och inse att miljön är global och att vi därför måste jobba globalt.

Med de här enkla orden, fru talman, tackar jag för den här mandatperioden. Jag tackar också alla mina kollegor och yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på alla reservationer.

(Applåder)

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! I dag debatterar vi betänkandet Infrastrukturfrågor, ett betänkande som behandlar över 200 motioner och regeringens nationella plan. Det finns oerhört mycket att säga om betänkandet, men jag väljer i dag att fokusera på järnvägen.

Den nationella planen kommer upp till beslut en gång varje mandatperiod, och regeringen kan då välja att revidera befintlig plan eller att ta fram en ny. Här har man valt att göra det senare. Det betyder alltså att det fanns en möjlighet att göra något nytt. Tidöpartiernas nationella plan är dock en missad möjlighet att bygga ett modernt och hållbart transportsystem.

Det är nämligen en stor omläggning av transportinfrastrukturen som krävs just den kommande planperioden. Transportsektorns 2030-mål, att utsläppen då ska ha minskat med 70 procent, ligger bara fyra år bort. Det geopolitiska läget adderar ytterligare en dimension och gör det angeläget att bryta Sveriges fossilberoende så fort som möjligt.

Att ställa om är därför inte bara en klimatfråga utan också en fråga om försörjningstrygghet, stabilitet och säkerhet. 2030-målet borde därför ha synts på varje sida i planen, men så är det inte, fru talman. I stället är grundförutsättningarna de gamla vanliga, som vi vet leder fel.

Planen bygger på prognosstyrning och historiska data där man överskattar biltrafikens utveckling och underskattar järnvägens. Det har gjorts många gånger förr genom åren, och det är också därför som den kraftiga resandeökning på järnvägen som skett de senaste decennierna inte har mötts med utbyggd kapacitet.

Sverige har egentligen alla förutsättningar att ha en järnväg i världsklass men har i dag i stället en gammal, sliten och underdimensionerad järnväg, en järnväg där det varje dag anmäls väldigt många fel – i genomsnitt 200 fel per dag på en järnväg som till 80 procent består av enkelspår. Det är klart att det blir sårbart.

År 2024 uppmättes den lägsta punktligheten på järnvägen på tio år. Året innan, 2023, var punktligheten också nere på rekordlåga nivåer. Den samlade förseningstiden för passagerartågen var det året 3,85 miljoner minuter.

Utslaget över landet visar siffrorna också stora geografiska skillnader. År 2023 var i snitt varje tåg från Luleå försenat med tolv minuter. Omsatt till tid på helår betyder det att resenärer till och från Luleå under 2023 lade en månad på att vänta på försenade tåg. Jag tror att det är många som har stått och väntat på en kall perrong som gärna skulle vilja ha den månaden tillbaka.

Fru talman! Kapacitetsbristen och underhållsskulden på järnvägen är två delar av samma problem som måste hanteras parallellt. Men regeringen har valt en annan väg.

Infrastrukturministern har varit tydlig med att nya järnvägsprojekt får stå tillbaka till förmån för vidmakthållande – det har han sagt upprepade gånger. Det hade kunnat vara ett intressant grepp om man faktiskt hade gjort det man säger att man ska, men det gör man ju inte. Det planeras ingen storsatsning på återtaget underhåll under den kommande planperioden. Bara 10 procent av underhållsskulden ska hanteras fram till 2037. Resten skjuts på framtiden.

Det här betyder alltså, med infrastrukturministerns eget resonemang, att ny kapacitet får stå tillbaka för – ja, för vadå? Jo, för ett otillräckligt underhåll där 90 procent skjuts på framtiden.

Underhållsskulden på järnvägen förväntas sedan också hanteras effektivt på en avreglerad marknad. Det finns ingenting som tyder på att det kommer att lyckas. Tvärtom! Efter att Banverket lades ned 2010 och underhållet lades ut på upphandling har underhållsskulden rusat från 36 miljarder för ett litet antal år sedan till dagens 90 miljarder – alltså på några få år från 36 till 90 miljarder. Det här är ett tydligt marknadsmisslyckande som vi behöver göra upp med.

Men Tidöpartiernas lösning är i stället att gräva sig ännu djupare ned i det som vi vet inte fungerar. Ett av förslagen som har cirkulerat för att åstadkomma ökad effektivitet har varit att Trafikverket ska upphandla sin upphandling. Tugga på den en stund.

En annan lösning som ofta återkommer är att järnvägens olika aktörer ska samarbeta mer. Men vilka incitament har vinstdrivande aktörer att samarbeta, och är inte det ändå det ultimata beviset på ett marknadsmisslyckande när man förväntar sig att järnvägens strukturella problem med fragmentering och bristande kontroll ska lösas genom att vinstdrivande aktörer ska samarbeta? Det är ju ett underkännande av konkurrensutsättning och avreglering som metod och ett tydligt argument för att vi måste organisera svensk järnväg på ett helt annat sätt än vad vi gör i dag.

Från Vänsterpartiet är budskapet tydligt; marknadsreformerna har nått vägs ände. Låt samhällsnytta, inte vinstintresse, vara den bärande principen för järnvägen och ta tillbaka underhållet i egen regi. Nu har vi lämnat underhållet till marknaden i 15 år, och underhållsberget har vuxit sig gigantiskt stort under de här åren. Det är hög tid att ta tillbaka kontrollen, både den ekonomiska och den demokratiska.

Fru talman! Jag vill också passa på, nu när det handlar om järnvägen, att starkt ifrågasätta Tidöpartiernas sätt att kalla Ostlänken, med sitt nya stationsläge i Linköping, för ett prestigeprojekt. Det är inget prestigeprojekt, det är en helt nödvändig kapacitetsförstärkning som måste till. Att kalla det för ett prestigeprojekt är både verklighetsfrämmande och nedsättande. Det väcker också frågan om vad som inte hade byggts historiskt, om tidigare generationers politiker hade sett på nya infrastrukturprojekt på det sättet. Hade vi haft tunnelbanan i Stockholm? Hade Öresundsbron blivit byggd? Troligtvis inte. Det hade varit en stor förlust, på samma sätt som den kapade Ostlänken också är en stor förlust.

Från Vänsterpartiets sida ställer vi oss också kritiska till regeringens prioriteringar, där man har två stora motorvägsprojekt i Stockholm i planen, varav den ena, Östlig förbindelse, klassats som robust olönsam. Tillsammans kostar de här motorvägarna 60 miljarder att bygga. Det handlar alltså om 60 miljarder på ny motorväg i Stockholm, där kollektivtrafiken är väl utbyggd, samtidigt som man plockar bort Tomteboda bangård ur planen och med det möjligheten att bygga bort kapacitetsbristen på Stockholms Centralstation.

Det här bygger inte ett hållbart transportsystem för framtiden, och det bygger heller inte kapacitet på en järnväg där resandet beräknas öka med 50 procent till 2045.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nummer 15, som är en gemensam reservation där hela oppositionen står bakom transportsektorns 2030-mål. Det är ett viktigt budskap. Och jag yrkar också bifall till Vänsterpartiets reservation nummer 5.

Fru talman! Vi debatterar alltså TU20 Infrastrukturfrågor. Vi har varje år ett betänkande som heter Infrastrukturfrågor, men just i år omfattar betänkandet det viktigaste dokumentet som Liberalerna har varit med om att ta fram inom trafikområdet under mandatperioden, nämligen den nationella infrastrukturplanen 2026–2037 som regeringen beslutade om i april i år.

Jag är otroligt stolt över detta dokument. Med den rekordstora totalramen på 1 171 miljarder som bas, en ökning med 27 procent mot den förra infrastrukturplanen, har vi skapat ett innehåll som kommer att förbättra infrastrukturen i hela landet, öka trafiksäkerheten på våra vägar och förbättra punktligheten på järnvägen, sänka klimatutsläppen och samtidigt förbättra kopplingen mellan de olika transportslagen. Det ger förbättringar för alla som arbetspendlar, studerar eller åker på semester runt om i vårt land, och det ger bättre transporter för våra företag.

Sveriges konkurrenskraft och möjligheten att driva företag och skapa nya jobb i hela landet kräver fungerande transporter. Satsningen på vår infrastruktur är också nödvändig för vår beredskap.

Fru talman! Egentligen skulle jag kunna avsluta mitt anförande här och låta innehållet i infrastrukturplanen tala för sig självt. Dokumentet är väl värt att läsa i sin helhet med sina många åtgärder och förbättringar.

Jag väljer dock att ge en översikt och göra några nedslag i infrastrukturplanen.

Regeringens prioriteringar är att satsningarna ska bidra till att människor och företag snarast ska kunna lita på att tågen kommer i tid, så att de slipper stå i regn och kyla, och vägarna ska hålla för de allt tyngre fordonen. Samverkan mellan alla trafikslag ska vara i fokus. Infrastruktur i hela Sverige ska fungera och transportsystemen måste utvecklas i stråk, så att vi till exempel snabbt får ut nyttan av ny järnväg. Flaskhalsar ska bort. Vi måste också utveckla digitaliseringen av infrastrukturen för att få ut högre kapacitet ur befintliga vägar och järnvägar. Transportsystemet ska också underlätta klimatomställningen och Sveriges förmåga i kris och krig, också med koppling till utvecklingen i vår omvärld och vårt medlemskap i Nato.

Som bas för att åstadkomma detta måste vi underhålla vår nuvarande infrastruktur. Det är den åtgärd som påverkar människors vardagsresor mest och snabbast, det vill säga att ge till exempel tågen förutsättningar att komma i tid.

Underhåll ger samtidigt den högsta samhällsekonomiska nyttan och den högsta klimatnyttan. Med 354 miljarder kan allt eftersatt underhåll på våra vägar tas igen till 2037. Detta arbete kan man följa på Trafikverkets hemsida, där de årligen nu visar statusen på Sveriges vägnät och hur vägnätet förbättras, vägsträcka för vägsträcka. Det är ett system som tagits fram på denna regerings initiativ. Det är viktigt att man får en överblick och förstår vad som händer i ens egen region.

Med 210 miljarder för underhåll av järnväg kan Trafikverket få ned underhållsskulden så långt det är möjligt just nu, utan att resor och företagens transporter i för hög grad blir lidande. Allt eftersatt underhåll på våra järnvägar ska vara åtgärdat till 2050. För att öka takten redan under planperioden, har regeringen gett flera uppdrag till Trafikverket för att effektivisera underhållet. Det har resulterat i att nya underhållståg redan har beställts och att effektivare metoder har utvecklats.

Innovationer hos underleverantörer ökar samtidigt, som i Vosslohs nyöppnade fabrik där växlar förfabriceras, vilket minskar tiden i spår och ökar takten i utbytet av växlar.

Fru talman! Samtidigt med underhållet investerar vi 607 miljarder i ny kapacitet och bygger bort flaskhalsar. På järnvägen vidtar vi till exempel elva åtgärder på Malmbanan i norr. Vi fortsätter byggnationen av Norrbotniabanan, Nya Ostkustbanan, Göteborg–Borås, Lund–Hässleholm och Ostlänken, bygger ny infrastruktur till Arlanda samt gör satsningar runt Malmö – allt för att öka kapaciteten.

Och äntligen har den största kapacitetsbristen på hela järnvägsnätet, Göteborg–Alingsås, kommit in i planen – äntligen! Göteborgs Hamn, Green Cargo och SJ pekar alla på denna sträcka som ett av de absolut högst prioriterade projekten i Sverige. Sträckan har stor påverkan på hela Sverige, både för resenärer och på flertalet godsstråk, till exempel ned från Norrlandskusten och ut genom Göteborgs Hamn.

Det är ganska ofattbart att inga regeringar lagt in den i planen tidigare. Men vi i Liberalerna bygger i denna regering och med vårt samarbetsparti nu två nya spår på sträckan Göteborg–Alingsås. Av mina åtta år i riksdagen är jag nog mest stolt över just detta, två nya spår mellan Göteborg och Alingsås – äntligen!

Fru talman! Vi storsatsar också på signalsystemet ERTMS, för att vi ska kunna packa tågen tätare och därmed kraftigt öka kapaciteten på svenska järnvägar.

Totalt går cirka 80 procent av de 607 miljarderna till ny kapacitet till järnvägen, och den totala ramen på 1 171 miljarder fördelas ungefär 50–50 mellan väg och järnväg.

Utöver väg och järnväg vill jag också nämna vår satsning på nya isbrytare, eftersom isbrytningen i norr är en förutsättning för många svenska företag.

Fru talman! För svensk infrastruktur är kostnadskontroll nog den viktigaste frågan. Det finns många akuta infrastrukturbehov, och pengarna ska räcka till mycket. Riksrevisionen har i nio rapporter sedan 2017 lyft upp problematiken med dålig kostnadskontroll, inte minst när det gäller den ofinansierade höghastighetsjärnvägen. Riksrevisionen gav den tidigare S-MP-regeringen tuff kritik, utan att något hände.

Vår regering har nu skärpt kostnadskontrollen på Trafikverket. Vi granskar alla projekt som drar över budget med mer än 10 procent vid byggstart och har gett Trafikverket effektiviseringskrav på 900 miljoner kronor per år. Vi har infört en reservfond på 38 miljarder, som efter tilläggsansökningar ska hantera projekt som med godtagbara skäl drar över sin budget.

I denna plan har projekt strukits från planen på grund av kraftigt ökade kostnader. Det har resulterat i att tre gånger så många mer lönsamma projekt har kunnat tas in i planen. Till det lägger vi även uppdrag om effektivare produktionsmetoder. Denna regering vänder skutan tillsammans med Trafikverket. Vi ökar kostnadskontrollen och får ut mer infrastruktur för de pengar vi satsar.

Det som verkligen oroar mig inför framtiden är inte den nya kostnadskontrollen, som regeringen har infört. Det som oroar mig är oppositionens kritik mot kostnadskontrollen och mot att regeringen nu inför strukturer som gör att vi får realistiska underlag för nya projekt och som dämpar tillägg under projektets gång som ger skenande projektkostnader. Det är nämligen kostnaden vid byggstart som gäller om ett projekt ska byggas.

Svaret jag fick av Socialdemokraterna i ett replikskifte om hur de i stället vill skapa kostnadskontroll imponerade inte. Det kommer inte att skapa det systemskifte för kostnadskontroll som behövs och som regeringen nu genomför.

Fru talman! För att snabbare få till stånd gränsöverskridande vägar och järnvägar krävs dock ett utökat samarbete över gränserna till Norge, Danmark och Finland.

Med denna infrastrukturplan får vi också bättre fungerande knutpunkter för omlastning mellan tåg och lastbil till sjöfart i våra hamnar och bättre kollektivtrafik till större flygplatser.

Här vill jag lyfta fram regeringens viktiga stöd och utveckling av det svenska flygplatsnätverket. Våra flygplatser måste ha förutsättningar för att fungera. Flyget betalar ojämförligt mest för sin infrastruktur, och det stöd flyget får är litet i förhållande till vad flyget tillför svensk tillväxt. För Liberalerna är det tydligt att alla transportslag behövs och ska användas effektivt tillsammans.

Fru talman! Transportsektorn står för en tredjedel av de svenska koldioxidutsläppen, och den största delen kommer från vägtrafik. Den svenska fordonsflottan måste elektrifieras. Politikens viktigaste uppgift är att se till att laddinfrastrukturen inte blir en stoppkloss i omställningen och att underlätta för inhemska fossilfria bränslen.

Under tre år, 2024–2026, har vi satsat över 12 miljarder på laddinfrastruktur, stöd för inköp av lastbilar och arbetsmaskiner samt stöd till nya bränslen. Vi har infört ett nytt stöd till vissa grupper för att kunna köpa eller leasa en ny eller begagnad elbil, så att fler kan delta i omställningen redan nu. Vi har också infört rätt att få en laddstolpe till sin bil vid flerbostadshus.

Vi liberaler driver på elektrifieringen, så att utsläppen minskar och de biodrivmedel som finns kan gå till flyget och sjöfarten, som har svårare att ställa om.

Ska vi klara våra klimatmål och effektivisera våra transporter krävs det forskning, innovation och teknikutveckling inom alla fyra transportslagen. En stor teknikutmaning i närtid är de självkörande bilarna, som nu införs i stor skala i USA. Vi arbetar nu fram en lagstiftning som möjliggör att utnyttja tekniken samtidigt som den uppfyller säkerhetskrav och kraven på personlig integritet.

Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på alla motioner.

Fru talman! Avslutningsvis: Detta är trafikutskottets sista större betänkande under denna mandatperiod. Och det blir för mig det sista under mina åtta år i riksdagen, eftersom jag framöver ska fokusera på regionen i Västra Götaland.

Jag vill därför passa på att tacka för en fantastisk mandatperiod. Vi samarbetspartier har tillsammans åstadkommit så många förbättringar inom trafikområdet. Jag vill tacka ministern Andreas Carlson för öppna och konstruktiva möten, som varit grunden för allt vi gjort. Och jag vill tacka partierna i oppositionen, som tvingat oss att vara på tårna samtidigt som vi har haft en bra stämning i trafikutskottet.

Slutligen: Ett stort tack till trafikutskottets kanslipersonal för allt ert arbete och det professionella stöd jag har fått under mina åtta år i riksdagen. Jag vill till slut tacka talmännen och kammarkansliet, som hållit ordning på oss under våra debatter.

Tack för att ni tillsammans har skapat en mycket givande mandatperiod!

(Applåder)

Fru talman! Det är anmärkningsvärt att Liberalernas ledamot talar så varmt om kostnadskontroll men att de enda förslagen vi har sett handlar om att ompröva eller dra tillbaka redan beslutade investeringar. Förslag om att bygga smartare eller bygga billigare har lyst med sin frånvaro den senaste mandatperioden.

Fru talman! Det är dock inte det jag vill fokusera på i det här replikskiftet, utan jag har en annan fråga.

Liberalerna har under lång tid talat varmt om forskning, innovation och framtidens transportsystem. Jag noterade att Liberalernas Gellerman sa att hon är otroligt stolt över den nationella plan som nu har beslutats. Men samma nationella plan innebär ju en halvering av resurserna till forskning och innovation inom transportområdet.

Därför är min fråga: Är Liberalerna otroligt stolta över att Sverige, i ett läge med hård internationell konkurrens, så avsevärt minskar ambitionerna när det gäller just forskning och innovation?

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

När det gäller detta med att vi ska bygga smartare tror jag att något av det viktigaste för att få ned kostnaderna är att sända en signal ut till hela Sverige om att vi nu måste hålla i pengarna. Jag tror att den viktigaste åtgärd som vi har vidtagit den här mandatperioden är att vi har sagt att det är byggstart som gäller. Vad kostar projektet i förhållande till när det inleddes? Vad kostar det när vi ska börja bygga?

Om man håller på detta kommer man inte att kunna lägga in projekt där det görs en låg värdering från början som sedan ökar kraftigt, för då riskerar man att det inte blir byggt. Det förhindrar också att regioner, företag och kommuner runt om i landet lägger in jättemånga åtgärder som säkert är bra men som faktiskt inte var det vi lagt in i den nationella planen. Det skickar signalen att det nu är dags att hålla i pengarna runt om i hela Sverige. Det är den viktigaste åtgärden för att få till stånd kostnadskontroll.

Ledamoten sa i ett tidigare replikskifte att klimatet, till exempel, inte fanns med i underlagen, men det har funnits med. Under min mandatperiod gick man från 1 krona per kilo till 7 kronor per kilo, så det ligger med när man beräknar vad ett projekt ska kosta.

Försvaret har vi tagit väldigt stor hänsyn till i den här planen.

När det gäller kompetensutveckling har vårt parti, Liberalerna, lagt väldigt mycket på yrkeshögskolan – jag tror att det är 40 000 nya platser – för att man ska kunna skapa den kompetens som krävs för att kunna bygga allt det vi har i den nya planen.

Jag håller alltså inte alls med om att vi inte har gjort mycket för att få ned kostnaderna.

Fru talman! Min fråga var alltså hur Liberalerna ser på att man har halverat anslagen till forskning och innovation. Inte ett ord sa ledamoten Gellerman om det. Och det kanske säger sitt.

Det är jobbigt för Liberalerna – ett parti som talar sig varmt om utbildningsfrågor och till och med säger sig vara Sveriges utbildningsparti – att stå bakom en nationell plan som Sverigedemokraterna förmodligen haft ett mycket stort inflytande över. Vad vi ser nu är nämligen en halvering av anslagen till forskning och innovation, miljardnedskärningar. Det borde inte en liberal ställa upp på. Och kanske var det just därför jag inte fick höra ett enda ord om hur ledamoten ser på den nedskärningen.

Men kanske tar Liberalerna chansen när jag nu ställer frågan ännu en gång: Hur ser ni på, och är ni fortsatt ”otroligt stolta” över, den nationella plan som innebär en halvering av anslagen till forskning och innovation inom transportsektorn? Hur ska Sverige bygga framtidens hållbara underhållssystem och framtidens hållbara innovativa transportsystem om man så grovt skär ned på forskning och innovation? Det vill jag ha svar på, fru talman.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänker att jag har två plus två minuter, så därför började jag med kostnadskontrollen. Om vi får ordning på planen så att vi har koll på våra kostnader kommer vi framöver att kunna få väldigt mycket mer pengar än de 3,4 miljarder som vi har dragit ned med så att vi kan satsa ännu mer på forskning. Man måste skapa pengarna innan man kan använda dem.

Samtidigt är forskningen oerhört viktig – våra partier står för det. I forskningspropositionen ökade vi dramatiskt den del som ska gå till tillämpad forskning.

När man gör upphandlingar kan man skapa utrymme för att leverantörerna ska kunna göra innovationer, som till exempel det jag tog upp i mitt anförande om Vosslohs fabrik, där man har börjat prefabricera växlar för att kunna åstadkomma mycket snabbare produktionsmetoder. Det sker väldigt mycket i våra företag, och det gäller att vi verkligen drar nytta av det.

Samtidigt utgår jag, när vi gör den här neddragningen inom forskningen, från att Trafikverket återkommer med vad det får för konsekvenser. Man skulle då i nästa steg kunna se vad det är vi behöver justera, om de här 3,4 miljarderna får för stora konsekvenser.

Jag tror att det är bra att man, likaväl som vi drar ned på antalet personer på Trafikverket, i alla delar i organisationen ser över hur man kan forma forskningen framöver. Men jag delar ledamotens undran när det gäller vad detta kommer att få för konsekvenser. Jag utgår från att Trafikverket återkommer om de ser att det får alldeles för stora konsekvenser för forskningen framöver.

Fru talman! Tack, ledamoten Gellerman, för anförandet.

Jag har två frågor. Den ena har lite bäring på samma saker som Aylin Nouri tog upp, så jag väljer att lyfta den andra frågan.

Ledamoten sa att hon var otroligt stolt över vad man förbättrat och inte kunde förstå hur Göteborg–Alingsås inte kunnat fås in i planen tidigare. Men i november 2006 stod en infrastrukturminister här i talarstolen och fick svara på frågan varför inte Floda–Aspen fanns i planen. Det berodde på att den kommun som heter Lerum ett år tidigare, 2005, hade sagt bestämt nej och att det inte var aktuellt med något av de två alternativ som fanns då.

Det handlar alltså om ett långt påverkansarbete under många år. Jag är också glad över att tidigare låsningar har släppt så att man nu kan lägga fram det här förslaget – jag hoppas verkligen att det blir verklighet.

Jag ville bara hyfsa lite grann. Det lät som att man inte hade förstått problematiken och undrade varför det inte hade satsats på de här delarna innan. Ledamoten kanske skulle vilja kommentera något av detta så att vi kan sträcka oss något längre bakåt i tiden än de åtta år som ledamoten hänvisade till.

Min andra fråga, som jag också väljer att ställa, är den om forskning. Man satsar 0,34 procent av planen på forskning. Ledamoten är väldigt medveten om hur mycket företag inom den här branschen satsar på forskning. Vad är det som gör att staten inte anser sig behöva satsa på forskning när det gäller de här delarna?

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna. Jag tycker att de är mycket relevanta.

Vi kan börja med den första, som gäller Göteborg–Alingsås. Jag har själv varit involverad i detta sedan 2006. Vi var den enda kommunen som sa nej av 49 kommuner i Västra Götaland. Det var för att vi visste vad som krävdes för att bygga mellan Floda och Aspen.

Det som Banverket lade fram skulle inte fungera. Det var så många kostnader som inte fanns med i den kalkylen. Man skulle bygga på kvicklera – det fanns inget om att man skulle stabilisera det hela. Man skulle bygga i befintlig trafik. Sträckan man tänkte bygga var för kort så att snabbtågen inte hade kunnat köra om de långsamma tågen. Det fanns så många fel att Banverket drog tillbaka sitt förslag.

Fem år senare, tror jag att det var, lade man fram ett förslag – precis samma förslag som vi hade lagt fram 2006: att vi skulle bygga norr om Aspen. Nu blir det väldigt lokalt, men jag vet att ledamoten känner till detta. Då lade man fram det förslag som vi, som enda kommun i hela Västra Götaland, hade framfört. Det var helt rätt.

I den nya utredning som Trafikverket tog fram 2024 pekar man på exakt samma sträcka som vi pekade på 2006. Jag tror att vi i Lerum nog hade mer rätt än övriga 48 kommuner när det gäller just detta.

Jag väntar till nästa replik för att besvara den andra frågan om forskning.

Fru talman! Tack, ledamoten Gellerman, för svaret på min första fråga!

Jag tycker att det är viktigt att kunna dra tidslinjerna bakåt för att få människor att förstå. Vi talar om den plan som nu gäller för tolv år, och så kommer ytterligare planer. Det gör att vi blickar väldigt långt framåt, och då behöver vi också titta bakåt för att förstå varför vi är där vi är i dag. Jag vet ju att ledamoten är synnerligen kunnig på området, så tack för svaret!

Låt mig ta upp detta med forskningen. Företag i den här branschen satsar kanske 3–7 procent. Vi ska kanske inte jämföra med Ericsson med 20 procent, men it-företag satsar ändå mellan 50 och 30 procent på forskning. Man vet att forskningen är en sak och att resultaten av den är en del av vinsten. Men det handlar också om att bygga upp en kompetens på det här området som Trafikverket har nytta av och som politiken har nytta av.

Man raserar ju stora delar av ett forskningspolitiskt ekosystem för transportforskning när man drar ned med så mycket som 3,4 miljarder kronor. Det är otroligt mycket pengar.

I ett tidigare replikskifte sa ledamoten att vi får dra ned nu, för vi ska lösgöra pengar för att satsa på det sedan. Men det blir en ryckighet, och det kommer att bli oerhört stor kompetensbrist kopplat till de här delarna om man inte tar tillvara den kompetens som finns. Ska man sitta och vänta på något som kommer sedan – det är ju ingenting som kommer att finnas kvar! Då är det transportforskningen vi talar om.

Ledamoten nämnde just den tillämpade forskningen, som man hade gjort satsningar på i forskningspropositionen. Detta är ju synnerligen tillämpat. Därför blir det så svårt att förstå hur man i Tidösamarbetet och inte minst från Liberalernas sida säger sig vara så otroligt stolt men ändå inte har svar på dessa frågor.

Fru talman! Jag nämnde lite om forskningspropositionen i mitt förra inlägg.

Med de här förändringarna tror jag att man kommer att titta mer på att samarbeta med leverantörer och skapa gemensamma forskningsprojekt. Jag har själv en lång historia när det gäller forskning inom fordonsbranschen. Där har man ju gått in från universiteten och Trafikverket, och framför allt har de stora internationella företagen gått in med sin utvecklingskapacitet och varit med i forskningsprojekt. De har varit med och tagit forskningsresultaten och gjort innovationer som folk i allmänhet har kunnat dra nytta av.

Jag tror att det kan vara en signal att man även på detta område som Trafikverket ger pengar till skulle kunna öka den delen. Samtidigt delar jag ledamotens oro om det blir för starka neddragningar.

Apropå den andra diskussionen som vi haft här, om man ska använda stora marknadsleverantörer för att förbättra underhållet, kan jag nämna att internationella företag – likaväl som Volvo, Scania och Volvo personvagnar – har stor kapacitet för att utveckla, forska och innovera. Där skulle Trafikverket kunna ingå i ett betydligt närmare samarbete, så att vi snabbt skulle kunna få ut det man kommit fram till ut till allmänheten och ut i vår infrastruktur.

Detta är något som jag har hört att folk i andra länder säger om det svenska systemet. Just kopplingen till de stora företagen gör att vi snabbt får ut våra innovationer. Jag tror att detta kan vara en sådan signal.

Fru talman! Efter fyra år med Tidöregeringen kan vi konstatera att det är ett haveri. Sverige står sämre rustat för att möta en oljekris nu än innan Tidöregeringen tillträdde. Sverige är mer beroende av fossila bränslen som produceras i Ryssland, Iran eller Saudiarabien än innan Andreas Carlson blev infrastrukturminister och innan Ulf Kristersson blev statsminister. Sverige är alltså nu mer sårbart.

I början av mandatperioden gjorde man ett stort nummer av att alla transportslag skulle vara välkomna, men Tidöregeringen har konsekvent gynnat fossila bränslen – med sammanlagt 70 miljarder i subventioner – och samtidigt under större delen av mandatperioden gjort det svårare och dyrare att åka tåg eller med kollektivtrafik. Sedan kom det ett rejält valfläsk här på slutet, tre månader före valet.

Men konsekvensen är alltså att den energikälla vars användning har ökat mest under mandatperioden är den fossila energin, motsvarande två kärnkraftverk per år.

Det första och kanske långsiktigt mest skadliga som den här regeringen gjorde var att stoppa investeringar i nya stambanor och därmed också kasta bort tiotals miljarder i medfinansiering från EU som Sverige hade fått för ny järnväg. Nu läggs en nationell plan fram som ytterligare låser in Sverige i ett fossilberoende. Det är dåligt för klimatet, för konkurrenskraften och för vår säkerhet.

Nödvändiga satsningar på järnvägen uteblir. Tågresandet i Sverige har mer än fördubblats de senaste decennierna. Näringslivet vill kunna frakta mer gods klimatsmart på järnväg, och för de flesta människor är det då ganska självklart att det inte bara behövs underhåll på järnvägen utan också mer kapacitet. Men så är det inte för den här regeringen.

Regeringen har stoppat investeringar i nya stambanor i södra Sverige. För norra Sverige saknas full finansiering för utbyggnad av nya Ostkustbanan. Tidigare borgerliga regeringar har fördröjt utbyggnaden av Norrbotniabanan med över tio år.

Fru talman! Vi behöver definitivt underhålla den befintliga järnvägen bättre, men ambitionsnivån hos den här regeringen är oacceptabelt låg. Det handlar alltså om en ynka höjning med ungefär 5 procent av underhållet. Det innebär att i princip nästan hela underhållsskulden för järnvägen skjuts på framtiden efter planperiodens slut.

Det som Andreas Carlson brukar skryta om, och som vi även har hört moderata ledamöter skryta om – fler växelbyten än någonsin och så vidare – är dock resultatet av den förra nationella planen, som Miljöpartiet tog fram tillsammans med Socialdemokraterna och januarisamarbetet. Där höjde vi däremot underhållet med 50 procent. Det var alltså tio gånger mer räknat i procentenheter.

Vi har fortfarande inte fått svar när det gäller återtagandet av underhållet. Man ska återta 10 eller max 15 procent av underhållet den här planperioden. Sedan ska resten, 85 procent, återtas på samma tid. Men det är alltså omöjligt att öka ambitionerna den här planperioden. Den logiken går inte ihop.

Miljöpartiet har tvärtom lagt fram en plan för att återta underhållet helt och hållet och fullt ut under den här planperioden, både på väg och på järnväg.

Under de senaste 30 åren har tågresandet som sagt mer än fördubblats. Detta visar tydligt att människor vill resa hållbart. Viljan finns. Behoven finns. Men vårt järnvägssystem har inte hängt med.

I dag brottas järnvägen med två stora problem. Det är kapacitetsbrist och eftersatt underhåll. Dessa båda problem förstärker varandra. När det blir fullt på spåren blir systemet mer sårbart. När något går fel sprider sig störningarna snabbt. Samtidigt blir det svårare att genomföra underhåll när det är trångt på spåren.

Därför, fru talman, behöver vi göra mer än att lappa och laga. Ska vi på allvar lösa problemen måste vi bygga ut kapaciteten i grunden. Därför behövs nya stambanor i hela Sverige. Det är helt avgörande för vårt land.

Systemet fungerar inte om inte de stora stråken fungerar. I slutändan är det människor som drabbas av försenade tåg och av lång väntan. De kommer inte hem. De kommer inte till jobbet. De kommer inte i tid för att hämta barn från förskolan och så vidare.

Fru talman! Denna nationella plan är i själva verket ett svek mot Sveriges tågresenärer. Det är färre kilometer ny järnväg i denna infrastrukturplan än i den förra. Den stora underhållsskulden för järnvägen lämnar regeringen till framtiden, och regeringen saknar helt en vision eller ett helhetsperspektiv när det gäller järnvägens behov. Detta kommer att göra att människor lämnas kvar på perrongen, väntande på försenade tåg, under lång tid framöver.

Fru talman! Vi behöver nya stambanor i hela Sverige. Miljöpartiet vill se nya sammanhängande stambanor i södra Sverige med nav i Jönköping. Nya sammanhängande stambanor gör det enklare att resa både med fjärrtåg och med regional kollektivtrafik. Samtidigt blir det bättre för godstågen. Med sammanhängande stambanor avser vi att koppla ihop de pågående projekten Ostlänken, Göteborg–Borås och Lund–Hässleholm till ett system. Det handlar om att få full kapacitet och om att faktiskt nyttja de samlade investeringarna på ett mycket mer effektivt sätt. Detta skulle påtagligt avlasta de befintliga spåren på Södra stambanan och Västra stambanan.

En snabb järnvägsförbindelse mellan Stockholm och Oslo skulle kunna ersätta många flygresor och dessutom ersätta en hel del biltrafik mellan de större städerna längs rutten. Framför allt skulle den koppla ihop två av Europas viktiga huvudstäder, nämligen Stockholm och Oslo.

Två angelägna projekt för nya stambanor i norra Sverige är Ostkustbanan, inklusive Ådalsbanan, och Norrbotniabanan. I valrörelsen 2022 lovade Ulf Kristersson att hela nya Ostkustbanan skulle stå klar 2035. Nu står det tyvärr klart att det löftet är brutet, för regeringens satsning på Ostkustbanan täcker inte ens det Trafikverket tidigare tog bort. Framför allt räcker det inte på långa vägar för att resenärer och näringsliv ska få det nya dubbelspår, längs hela sträckan, som de länge har väntat på.

Miljöpartiet tillför i stället 45 miljarder kronor till nya Ostkustbanan, utöver de medel som redan finns i den nationella planen för att färdigställa hela nya Ostkustbanan inom planperioden.

Fru talman! Det behövs mer investeringar runt om i hela Sverige. På västkusten behövs snarast möjligt dubbelspår mellan Maria station och Helsingborg, så att vi får bort den flaskhalsen. På Norge/Vänerbanan behöver vi rusta upp sträckan Göteborg–Oslo. Vi behöver stärka Inlandsbanan för gods – det handlar om ökad redundans och kapacitet. Vi behöver en ny bangård i Tomteboda. Det här stoppar regeringen. Ostlänken behöver fortsätta genom Linköping för att sedan kopplas ihop med ett system för nya stambanor. Det här stoppar regeringen också.

Fru talman! Regeringen har tagit bort de så kallade stadsmiljöavtalen. Miljöpartiet vill återinföra de borttagna stadsmiljöavtalen och införa ett landsbygdsmiljöavtal. Det är en medfinansiering till regioner och kommuner i hela Sverige som investerar i gångtrafik, cykeltrafik, kollektivtrafik och hållbara godstransportlösningar. Trafikverkets utvärderingar av de tidigare stadsmiljöavtalen visar på mycket positiva effekter. De har bidragit till ett mer hållbart transportsystem.

Vi vill också se en riktad satsning med statlig finansiering i den nationella planen för ökad framkomlighet och trafiksäkerhet och förutsättningar för attraktiv cykling.

Fru talman! Det här är ett otroligt stort betänkande; det är svårt att få med allt. Men utöver detta behöver vi stärka sjöfarten. Vi behöver investera stort i hållbara bränslen för både sjöfarten och flyget, och vi behöver få en rejäl fart på elektrifieringen.

Fru talman! Vi behöver helt enkelt en regering som investerar i svensk järnväg och som gör det möjligt att resa hållbart i Sverige – med rätt lösning på rätt plats.

Vi i Miljöpartiet står såklart bakom alla våra reservationer i betänkandet, men jag yrkar bifall till reservationerna 37 och 20.

Eftersom detta är den sista stora debatten för trafikutskottet under den här mandatperioden vill jag passa på att tacka innerligt för ett gott samarbete. Jag tycker att det för det allra mesta har varit en mycket trevlig och gemytlig ton i utskottet – bland alla partier. Det har jag verkligen uppskattat. Tusen tack!

Fru talman! Efter valet 2014 såg Miljöpartiet till att det blev stopp i maskineriet när det gällde Förbifart Stockholm. Det är ett projekt som Miljöpartiet under lång tid var kritiskt till trots att det är ett projekt som verkligen behövs för att underlätta Stockholmstrafiken.

I den nya planen finns ett antal viktiga projekt för Stockholm. Det handlar om en ny förbindelse över Södertälje kanal. Det handlar om Östlig förbindelse. Det handlar om tvärförbindelse Södertörn, och det handlar om en breddning av E4:an upp mot Arlanda. Alla dessa projekt är oerhört viktiga för framkomligheten och tillgängligheten i Stockholm och för beredskapen.

Om vi har oturen att Miljöpartiet får inflytande över infrastrukturpolitiken efter valet undrar jag: Vilka av de projekt som är oerhört viktiga för Stockholm avser Miljöpartiet att sätta stopp för?

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Detta tydliggör ganska väl vilka olika prioriteringar det blir beroende på vem man röstar på. Sammanlagt har inte minst Moderaterna och Tidöregeringen plöjt ned – om man räknar med Förbifart Stockholm och eventuella satsningar på Östlig förbindelse – över 100 miljarder i nya motorvägar i Stockholm.

Det är helt korrekt uppfattat att vi tycker att det är en felprioritering.

Vi tycker att vi ska satsa på hållbart resande i Stockholm. Det handlar om att stärka kollektivtrafiken, bygga ut när det gäller bussar, spårvagnar, tunnelbana och pendeltrafik och satsa på cykelvägar, så att man kan resa hållbart i hela Stockholm. Det kommer att vara vår prioritering.

För 100 miljarder får man ganska mycket vad gäller satsningar på järnvägen. Med de pengarna hade vi kunnat komma en bra bit med nya stambanor, det som Moderaterna kallar ett prestigeprojekt. Jag tycker inte att det är ett prestigeprojekt att se till att Sveriges tågresenärer inte behöver stå och vänta på försenade tåg, timme ut och timme in. Det är faktiskt en helt orimlig situation nu.

Det är helt korrekt att Miljöpartiet prioriterar mer kapacitet på järnvägen framför dyra motorvägar i Stockholm.

Fru talman! Jag vill bara påminna Linus Lakso om att 80 procent i den nationella planen, som regeringen har beslutat om, går till järnväg. Det är inte så att majoriteten går till väg.

Jag vet inte om Linus Lakso är medveten om det, men bussar, det vill säga kollektivtrafik, kan faktiskt också gå på de här vägarna. Man skulle kunna hitta helt nya vägar även för kollektivtrafiken i Stockholm på de här vägarna.

En oerhörd fördel med Östlig förbindelse är att det blir 50 000 färre bilar i innerstaden. Jag tror att många innerstadsbor skulle uppskatta om bilar som faktiskt inte behöver gå genom staden kan gå runt den i stället.

Jag gör helt enkelt den här tolkningen: Om vi har oturen att Miljöpartiet får inflytande över infrastrukturen försvinner utredningen om en ny förbindelse över Södertälje kanal. Östlig förbindelse försvinner. Tvärförbindelse Södertörn försvinner, och breddningen av E4:an försvinner. Det kommer att skapa trafikkaos när förbifarten öppnar.

Det är ett tydligt besked till Stockholms län, och det är oerhört sorgligt eftersom det handlar om vägar som Stockholm verkligen behöver och som skulle öka tillgängligheten och möjligheterna till nya kollektivtrafiksträckningar i hela staden. Det är beklämmande att höra att Miljöpartiet inte ser till Stockholms bästa.

Fru talman! När det gäller Tvärförbindelse Södertörn är det precis tvärtom, att den här regeringen tar bort möjligheten att köra kollektivtrafik på den. Det är de besparingarna man har gjort – man inte ska ha avfartsvägar för busshållplatser och så vidare. Verkligheten är alltså precis motsatsen till vad Maria Stockhaus beskriver.

Om man vill satsa på kollektivtrafik kan man göra det betydligt smartare än genom att bygga motorvägar primärt för bilar. Då ska man bygga ut tunnelbana, pendeltåg och bättre cykelvägar – precis det som stockholmarna efterfrågar.

Vi är kritiska till de stora motorvägsprojekten men inte nödvändigtvis till Södertälje kanal och så vidare. Där anser jag att Maria Stockhaus lägger orden i munnen på mig. Jag har inte sagt att vi ska stoppa den satsningen, till exempel. Och vad som blir utfallet vid en regeringsförhandling kan ingen av oss svara på. Vi vet inte ens hur det kommer att gå i valet, så den frågan är omöjlig att besvara. Jag kan bara redogöra för Miljöpartiets hållning, och det har jag gjort.

Om man vill ha tåg som kommer i tid, en järnväg som fungerar, en elektrifiering som tar fart och ett Sverige som blir mer oberoende av fossila bränslen och om man vill att vi ska bli självförsörjande på egen, förnybar energi ska man rösta på Miljöpartiet. Om man vill ha fler motorvägar i Stockholm, mer partikelutsläpp och avgaser och sämre hälsa för barnen här i Stockholm, eller vilken stad man nu tänker sig att Tidöpartierna ska vara med och styra, ska man rösta på Moderaterna.

Det är bra att vi får fram våra olika prioriteringar här i kammaren.

Fru talman! Jag lyssnade väldigt noga när Linus Lakso höll sitt anförande. Jag letade efter ordet kostnadskontroll. Jag var kanske inte tillräckligt uppmärksam, men jag hörde det aldrig.

Den förra regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet fick förödande kritik av Riksrevisionen för att den inte hade finansierade förslag och att det verkligen måste ske en förändring. Miljöpartiet är kanske en samarbetspartner till Socialdemokraterna, som tar upp ökad kostnadskontroll.

Min fråga är ganska enkel: Hur tänker Miljöpartiet lösa kostnadskontrollen? Står ni bakom att ett projekt, så fort det har kommit in i plan och oavsett vilken höjd det ligger på, får fortsätta att gå från byggstart och hela vägen utan att man sätter stopp någonstans? Hur tänker Miljöpartiet när det gäller kostnadskontroll?

Fru talman! Tack för frågan, Helena Gellerman!

Nej, jag använder inte ordet kostnadskontroll, för jag tycker att regeringen har använt det på helt fel sätt. Det som jag har förespråkat under lång tid, hela den tid då jag har suttit i trafikutskottet, är att vi ska bygga effektivare och rationellare. Vi behöver få mer utväxling för pengarna.

Det som den här regeringen har gjort och som den kallar kostnadskontroll är egentligen bara att skära ned, ta bort och göra projekten sämre. Man får inte ut mer av pengarna, utan man får ut mindre. Det är klart att man får mindre om man betalar mindre; det är en ganska enkel logik.

Miljöpartiet har länge varit kritiskt till effektiviteten inom Trafikverket. Det är ett av de största problemen. Där har vi drivit på för kostnadskontroll, kan man säga, och för att man ska få ut mer effektivitet.

Vi tror att man behöver dela upp det tydligare så att vi får en myndighet som fokuserar på väg och en myndighet som fokuserar på järnväg. Redan när vi föreslog nya stambanor under den förra mandatperioden föreslog vi ett projektbolag som skulle bygga nya stambanor. Den idén har regeringen inte ens lyckas genomföra åtta år senare.

Vi har sett goda exempel under studieresor till Danmark och Norge, men vi ser också exempel i Sverige, såsom Botniabanan. Där byggde vi i projektbolag, och vi gjorde det inom tid och inom budget.

När det gäller att skala upp underhållet handlar det om större statlig kontroll över helheten, även om det inte behöver vara helstatligt. Vi behöver jobba med utveckling, innovation, rationalitet och industrialisering så att vi får standardiserade processer och den utrustning som behövs för att göra underhållet mycket mer effektivt. Det finns mycket att göra.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det fanns ändå lite tankar där.

När det gäller att den här regeringen inte tittar på ökad produktivitet har vi ju gjort det som den förra regeringen inte gjorde under åtta år. Vi har sett till att Trafikverket har köpt in nya underhållståg. Vi är positiva till marknaden och dess förmåga att rationalisera. I mitt anförande tog jag upp till exempel växlar och att Vossloh har byggt en ny fabrik för att prefabricera så att det ska gå snabbt när man väl är i spår.

När det gäller det ledamoten tog upp om projektbolag för att driva nya stambanor skapade ju Trafikverket ett sådant bolag internt. Ändå såg vi 2018, då jag kom in i riksdagen, att Ostlänken skulle kosta 54 miljarder och att allt skulle kosta 120 miljarder. När vi sa nej till nya stambanor var det uppe i 110 miljarder för Ostlänken och 400 miljarder på totalen. Skapandet av bolaget gjorde ju inte att kostnaden gick ned.

Jag undrar fortfarande hur ni tänker lösa kostnadskontrollen. De förslagen gav ju ingen förbättring. Min fråga är: Står ni bakom att ett projekt, så fort det har kommit in i plan, ska kunna fortsätta att byggas utan att det utvärderas någon gång? Ska det verkligen byggas om kostnaden till exempel har dubblerats eller tredubblats, så som var fallet med nya stambanor?

Fru talman! Jag tyckte att jag räknade upp ganska många exempel på hur vi kan göra både underhållet och utbyggnaden av järnvägen mer rationellt. Det är en skam att Sverige är ett av de länder i Europa som bygger infrastruktur dyrast och långsammast. Det är faktiskt helt oacceptabelt.

Jag tror inte att vi behöver ha motsättningar om allt. Det som ledamoten Helena Gellerman nämnde om det som har påbörjats tycker jag är jättebra. Det är en väldigt bra start på att bli mycket bättre på det här området, vilket vi behöver bli.

Jag tror att vi behöver ha en långsiktig och ambitiös plan för att återta hela underhållet inom kortare tid, precis som Miljöpartiet vill. Då tror jag att vi behöver skala upp rationaliteten kraftigt, och först måste man sätta upp ett mål.

Vi positiva till marknaden. Den är ett bra verktyg när det gäller att komma på nya lösningar och lösa problem, medan staten är bra på att vara långsiktig och stabil. Vi ska kombinera dessa två nyttor på bästa sätt genom att ha en långsiktig statlig kontroll över underhållet tillsammans med marknadens innovationskraft för att komma med bättre lösningar och rationalisera.

Sanningen är att det är Miljöpartiet som har lagt fram en plan för att återuppta hela underhållet. Vi har också alla de förslag jag nämnde för att få fart på det här. Precis tvärtom är det med den plan som Liberalerna nu står bakom, där större delen av underhållet skjuts på framtiden. Det duger tyvärr inte.

Fru talman! Det har varit intressant att lyssna till debatten. Många talar om infrastrukturens betydelse. Det kan vi vara överens om. Det är inte där linjerna skiljer sig åt i svensk politik. Men historiskt har det varit för mycket snack och för lite verkstad.

Tala gärna om politiska visioner för infrastrukturen! Men den som väntar på att tåget ska komma fram i tid eller står och väntar på perrongen är inte intresserad av ytterligare en vision, en ny färdplan, en ny tanke eller ett nytt ord från politiker i Sveriges riksdag; man vill att tåget ska komma fram, och det i tid.

Den som oroar sig över att bilen ska slås sönder, att lastbilen ska gå sönder eller att man inte kan komma fram på vägar som inte håller drömmer inte om nya visioner för långsiktig infrastruktur i Sverige. Den personen vill att den ska funka i dag. Därför har regeringens och Kristdemokraternas mycket enkla vision under de här fyra åren varit att hela Sverige ska fungera.

Vi åtgärdar nu brister på punkt efter punkt. Vi städar upp problem och tar tag i saker som har legat länge, saker som det till och med har stått svart på vitt på i den förra regeringens egna beslut, fru talman. En av konsekvenserna av den nationella plan som beslutades om för fyra år sedan blev att skicket på vägarna skulle fortsätta bli sämre.

Det har inte funnits någon brist på politiska visioner utan en brist på politisk genomförandeförmåga. Precis som sagts i kammaren tidigare i debatten, fru talman, var Riksrevisionen mycket tydlig i sin kritik och hade ”lovar mer än den kan hålla” som underrubrik på granskningen av den förra regeringens nationella plan.

Det är viktigt att ta upp det som en fond till vad vi fick ärva. Vi hade en historiskt stor underhållsskuld som skulle börja åtgärdas när vi för snart fyra år sedan fick förtroendet av väljarna att se till att Sverige kan funka igen. Det är en vision som väldigt många människor delar med regeringen.

Det här är en historiskt stor satsning. Den underlättar människors vardag, stärker konkurrenskraft för det svenska näringslivet och ser till att bygga bort brister i svensk försvarsförmåga. Det är nämligen den första nationella plan som tydligt tar höjd för totalförsvarets behov.

Vi ställer inte trafikslagen mot varandra. Vi har stärkt arbetet med kostnadskontroll. Vi öppnar för alternativt genomförande av infrastrukturprojekt. Och vi går ifrån ett för smalt tänk med etapper till att stärka upp stråk; vi har ett samhällsperspektiv.

Jag har noterat att det har diskuterats i debatten i dag, men just det vi gör är ett systemtänk. Vi rustar upp befintlig infrastruktur. Det är inte någonting för dåtiden. Det är tvärtom en framtidsinvestering i svensk konkurrenskraft.

Majoriteten av de resor som kommer att ske i framtiden och majoriteten av det gods som kommer att transporteras i framtiden kommer att gå på infrastruktur som vi redan har i dag. Det är därför underhållet måste komma först, vilket det också gör i den nationella plan som vi diskuterar i dag.

Nu vänder vi utvecklingen av historiskt slarv med underhåll. Med regeringens underhållsplan kan vi beta av hela underhållsskulden på svenska vägar till 2037 och underhållsskulden på järnväg till 2050. Det är så snabbt Trafikverket bedömer att det är möjligt.

Det handlar då om att vid varje tillfälle skjuta till medel och genomföra de åtgärder som man kan när man ser att kapaciteten ökar till följd av nya innovationer och nya investeringar som sätts igång.

Det har förekommit en hel del diskussion om detta i dag, men ungefär hälften av den här planen går till underhåll. Här måste vi nog vara överens. Även om man kan höra av debatten att det börjar närma sig val hoppas jag att det ska finnas en samsyn nu en gång för alla om att vi inte ska slarva med underhåll igen.

Fru talman! Om jag hade haft med mig en karta kunde jag ha visat hur det ser ut nu. Det är illrött på många vägar i vårt land. Jag kunde också ha visat hur det ser ut om tolv år. Då kommer det att vara grönt. Med det menar jag att underhållskullen är hanterad. Men eftersom det är rekvisitaförbud i talarstolen, fru talman, undviker jag att visa någon karta.

Vi har med oro tagit del av några av oppositionens förslag, inte minst förslaget från Socialdemokraterna om att dra bort 45 miljarder från vägunderhåll från vår historiska satsning på 354 miljarder. Det står att läsa svart på vitt i Socialdemokraternas motion.

Vi har gjort en konsekvensbedömning av detta. Jag vet inte om Socialdemokraterna har gjort det. Men konsekvensbedömningen av den socialdemokratiska politiken visar att underhållsskulden inte skulle åtgärdas under de kommande tolv åren, utan den skulle förvärras. Skicket på vägarna i vårt avlånga land skulle bli värre.

Därför handlar en debatt som denna förstås om det som ligger framför oss. Men den behöver också handla om vilket ansvar man tog tidigare, vilka anspråk man gör på att ta ansvar igen och på vilket sätt man kan se en ledning i det ansvarstagandet i de egna dokumenten.

Vi har här en följdmotion på infrastrukturpropositionen, i vilken Socialdemokraterna drar ned på vägunderhållet med 45 miljarder. När vi bedömer konsekvenserna av detta ser vi att underhållsskulden kommer att förvärras i stället för att man åtgärdar den, som regeringen nu gör.

Detta är ett vägval som väljarna ytterst kan göra. Det går att göra omprioriteringar. Men jag hoppas, fru talman, att det ska finnas en samsyn om att vi måste underhålla och rusta upp först.

Det här är inte bara en fråga om att vägarna ska hålla för vardagsresenärer. Det handlar också om totalförsvarsförmågan, som hotas. En av de punkter som kommer högt på Natos listor och det nordiska samarbetets listor är att underhållsskulden behöver åtgärdas så att det finns omledningsvägar i händelse av kris, höjd beredskap eller ytterst krig.

Det är därför vi satsar så mycket på underhåll. Men vi satsar inte bara mer pengar på infrastruktur, utan vi ser också till att det blir mer infrastruktur för pengarna. Vi har städat rejält.

Jag blev förvånad när vi upptäckte hur illa ställt det var med ordningen. Vi såg att det var fel i anslagen. Varför tar jag upp det här i en debatt som denna, kan någon undra. Jo, för att det handlade om en felbokföring på 59 miljarder, fru talman. Vi har städat upp detta.

Tidigare regering lät Trafikverket belasta anslag som skulle gå till underhåll med myndighetens förvaltningskostnader. Det accepterade vi inte. Vi har sett till att det här styrs upp. Det leder till kostnadskontroll, budgetdisciplin och ytterst transparens. Medborgarna ska kunna se att det riksdagen har beslutat ska gå till vägunderhåll och järnvägsunderhåll ska också gå till det och inte till tjänstemän på Trafikverket.

Detta har gjort att den nationella plan som vi i dag debatterar innebär vid en jämförelse en ökning med hela 27 procent. Inom järnvägsunderhållet är ökningen inte 5 procent utan 18 procent. Det är 18 procent mer i medel som kan gå till att rusta upp svensk järnväg.

Vi ser resultatet redan nu, för vi har gett Trafikverket en mängd uppdrag. Verket ska samarbeta med sektorn, öka takten, stärka sitt beställaransvar, öka den operativa förmågan och se till att kontrakten mäter tid i spår ännu mer än bara kostnad.

Vad är resultatet? På tre år har växelbytena tredubblats, och kontaktledningsbyten och spårbyten har ökat. Vad blir effekten för resenärer? Jo, punktligheten har också ökat.

I dag presenteras statistiken för maj månad, vilken visar att maj är den punktligaste majmånaden de senaste tre åren. April var punktligare än åren innan. Mars var punktligare än åren innan. År 2025 var det punktligaste året på flera år, fru talman. Regeringens politik gör alltså skillnad.

Det räcker inte bara med underhåll. Vi rustar också kraftigt upp befintliga stråk. Malmbanan, Ostkustbanan och Inlandsbanan rustas för totalförsvarsbehov. Stråket Stockholm–Oslo stärks där det är som värst. Ringleden runt Stockholm ska äntligen slutas när en östlig förbindelse nu finns med igen och kan planeras på nytt. Tvärförbindelse Södertörn byggstartas. Det blir fyrspår till Uppsala. Södertäljebron breddas.

Vi stärker kapaciteten i Stockholm men även i Västsverige, där vi gör en mycket stor och viktig satsning på Västra stambanan på sträckan Göteborg–Alingsås. Farleden till Göteborgs hamn fördjupas. Sträckan Göteborg–Borås har nu tidigarelagts så att den kan förberedas för byggstart.

I Jönköpings län byggs riksväg 40 mellan Jönköping och Ulricehamn ut så att det äntligen blir tvåplus-tvåväg hela vägen mellan Sveriges två största städer. Södra stambanans kapacitet ökas, och på stråket Lund–Hässleholm fördubblar regeringen Trafikverkets föreslagna finansiering. Intäkter från Öresundsbron ska stanna i regionen, och där har vi också lärt av Danmark.

Vi har stärkt arbetet med kostnadskontroll. Vi har ett startprogram för OPS, så att vi på allvar prövar nya, alternativa former. Vi har lagt grunden för ett nytt statligt bolag som kan ge institutionell konkurrens. Här är det intressant att höra oppositionens kritik i dag. Man vill både utmana Trafikverket genom mer konkurrens och återta mer till Trafikverket. Jag tror att man får bestämma sig för på vilket ben man ska stå.

Vi har stärkt flyget, och vi stärker sjöfarten. Vi ser till att inte ställa trafikslag mot varandra. Regeringen har stärkt det svenska transportsystemet. Vi har höjt anslagen men också stärkt styrningen. Det blir mer pengar till infrastruktur men också mer infrastruktur för pengarna.

Herr talman! Satsningarna sprider sig från norr till söder, från öst till väst, och de träffar stad såväl som land. Regeringens nationella plan bygger Sverige starkt för att hela Sverige ska fungera.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för deltagandet i debatten och för ett gott samarbete med utskottet under mandatperioden.

Mina frågor handlar inte om underhållet, för det har vi debatterat ganska mycket. Min första fråga handlar i stället om minskningen av forskningsanslaget, från 7,4 miljarder till 4 miljarder. Vad ser ministern för svagheter? Hur säkerställer man att Sverige inte tappar exempelvis kompetens genom det här förslaget? Hur skademinimerar man så att våra farhågor inte infrias?

Min andra fråga handlar om sjöfarten. Vi hörde en ledamot från ministerns parti säga att det är dags för en ny hamnutredning och en ordentlig hamnstrategi. Hur ser ministern på det? Sjöfarten är jätteviktig, men den har inte tagit så stor plats i dagens debatt. Sjöfartsverkets organisering gör det också svårare för sjöfarten att bli mer konkurrenskraftig – även om regeringen har gjort ett par insatser med tonnagebeskattning med mera, som ju underlättar.

Hur ser ministern på att tillsätta en hamnutredning som kan utmynna i en hamnstrategi, och hur ser ministern på Sjöfartsverkets organisering?

Herr talman! Vi sänker nu forskningsanslaget från 5 miljarder till 4 miljarder, men vi gör också en tydligare prioritering. Medlen ska gå till tre prioriterade områden. För det första: ökad effektivitet och produktivitet, det vill säga optimerad resursanvändning. För det andra: en väl och på ett kostnadseffektivt sätt underhållen transportinfrastruktur som också tar höjd för säkerhetspolitiska krav. För det tredje: ett transportsystem som möjliggör en ökad elektrifiering och automatisering. Det är viktigt att understryka att detta inte är all forskning och att det finns fler finansieringskällor. Men det är en prioriteringsfråga, och vi är nu tydliga med vad pengarna ska gå till.

När det gäller sjöfarten har vi på EU-nivå diskuterat både en maritim strategi och en hamnstrategi. På departementet bereder vi nu en maritim strategi, som tar ett bredare grepp och inte bara handlar om hamnar och sjöfart men som förstås också innehåller det. På lång sikt är jag givetvis beredd att även titta på hamnfrågan. Vi har många viktiga hamnar, också ur ett totalförsvarsperspektiv, och hur man stärker dem och kopplar dem till det övriga transportsystemet är viktiga frågor.

Herr talman! Jag tackar Andreas Carlson för svaren på mina frågor, och den maritima strategin är såklart viktig.

Ministern nämnde vikten av att underhålla det vi har och att se över hur vi kan få hela Sverige att funka. Jag vet att Kristdemokraterna och ministern har ett stort engagemang för landsbygden, och därför har jag två frågor.

Min första fråga handlar om de enskilda vägarna. I Västernorrland var det ett antal som ansökte om medel. Men eftersom de inte fick möjlighet att ta del av medlen blev det ganska kostsamt för dem. Nu har medlen ökat, men hur kan man göra dem tillgängliga för fler, till exempel genom en katastroffond?

Min andra fråga gäller våra öar, som ju finns längs hela vår kust men också i våra insjöar. Trafikverkets färjerederi är ju en källa till frustration för många av dem som bor på våra öar, och på senare tid har tillgängligheten försämrats. Hur ser ministern på tillgängligheten för Gotland och andra öar? Även mindre öar bör ju vara tillgängliga för barnfamiljer när det gäller skola, fritidsaktiviteter och så vidare. Jag tror att ministern är välinformerad vad gäller öarna längs våra kuster, så hur avser ministern att förbättra tillgängligheten för dem som lever på öarna men också för brandförsvar, ambulans och så vidare?

Herr talman! När det gäller enskilda vägar är det mycket riktigt så att regeringen har dubblat stödet till dem. Men för att svara på den specifika frågan: Vi har ändrat stödförordningen så att man kan få stöd även vid katastrofer, som kraftiga regnfall och liknande. Nu finns det alltså ett särskilt stöd att söka för just sådant.

Öfrågan är viktig, inte minst ur ett säkerhetsperspektiv. Utöver de goda argument ledamoten lyfter fram är det även av säkerhetsskäl viktigt att ha god tillgänglighet.

Mitt svar gäller specifikt Gotland, som också ledamoten nämnde. Här har regeringen aviserat ett kraftfullt stöd, och vi arbetar med en stödförordning för rabatterade biljettpriser för bofasta gotlänningar, vilket jag vet är ett välkommet besked.

Det finns dock ytterligare saker att göra, och jag är förstås öppen för fortsatta samtal utöver vad vår talartid här i kammaren medger.

Jag tackar trafikutskottets ordförande för ett gott samarbete under mandatperioden.

Herr talman! Jag hör statsrådet än en gång beskriva historiska satsningar, fler projekt och mer underhåll. Låt mig vara tydlig med att det här är bra. Det behövs mer underhåll, och flera av investeringarna i planen är viktiga.

Det här är inte det som bekymrar mig utan de stora förändringar som Sverige står inför. Vi har gått med i Nato, industrin genomför historiskt stora investeringar, Fehmarn Bält öppnar under planperioden och konkurrensen om jobb, företagsetableringar och investeringar hårdnar. I det läget kan vi inte bara fråga oss hur vi underhåller dagens transportsystem. Vi behöver också fråga oss vilket transportsystem som ska bära Sveriges tillväxt, konkurrenskraft och beredskap under de kommande decennierna.

Min fråga till statsrådet är därför: Menar statsrådet att den nationella plan som nu har beslutats fullt ut möter Sveriges framtida behov av kapacitet, tillväxt och beredskap?

Herr talman! Nej, inte fullt ut. Det finns mer att göra. Vi ärvde en historiskt stor underhållsskuld som förstås har tagit mycket av budgetutrymmet i anspråk.

Jag håller egentligen med Aylin Nouri om precis allt hon sa nu i kammaren. Argumenten är legitima och riktiga. Men mot bakgrund av det: Hur kunde Socialdemokraterna komma på idén att dra ned på vägunderhållet med hela 45 miljarder kronor?

Herr talman! Det är ju inte ett seriöst sätt att tackla de här frågorna i kammaren. Andreas Carlson vet mycket väl att vi gjorde en sund balansfördelning mellan de olika transportslagen. Till skillnad från Tidöpartierna ställer vi inte transportslagen mot varandra.

Vi behöver fungerande vägar, och vi behöver fungerande järnvägar. Men regeringen negligerar järnvägens behov. Den underhållstakt Andreas Carlson talar så varmt om är alldeles för låg och dessutom orealistisk. Under hela planperioden kommer endast 10 procent av underhållsskulden att återtas. Man hade kunnat välja en annan väg där man stärker både våra vägar och våra järnvägar. Det är den väg Socialdemokraterna har valt och därför tillfört 45 miljarder mer till järnvägen.

Herr talman! Svensk järnväg är i akut behov av underhåll. Kvaliteten är bland de lägsta i Europa. Som jag förklarade i min första replik är behoven enorma, och då duger det inte att skjuta problemen framåt. Det behövs en regering som faktiskt förstår vilket allvarligt läge Sverige befinner sig i och har en politik som möter det.

Andreas Carlsons och den här regeringens stora bekymmer är verkligheten. Det är inte brist på vackra ord, men det är brist på konkret leverans som gör skillnad under planperioden. Man hade kunnat välja en annan väg och investerat i vägar och i svensk järnväg.

(Applåder)

Herr talman! Det går inte att beskriva en kraftig neddragning av vägunderhåll som en satsning. Jag vet inte om Socialdemokraterna har gjort en konsekvensbedömning. Aylin Nouri skakar på huvudet, så det har förmodligen inte gjorts. Hon har inte gjort en konsekvensbedömning av förslaget att dra ned på vägunderhållet med 45 miljarder. Vi har kontrollerat det. Det kommer att innebära att underhållsskulden växer de kommande tolv åren.

Det duger inte att skjuta problemen framåt, sa Aylin Nouri. Men det är precis det Socialdemokraterna gör. Man har inte lärt sig någonting av elva riksrevisionsrapporter, varav den sista hade rubriken Lovar mer än den kan hålla. Nu gör Socialdemokraterna om samma misstag igen. Socialdemokraternas politik med en neddragning med 45 miljarder på vägarna kommer att göra att underhållsskulden växer.

Vi har inte i kammaren i dag fått svar på vilka vägar som kommer att bli sämre, men svaret är: I princip alla. Underhållsskulden kommer att skena.

Man kan inte flytta pengar till järnvägsunderhåll så enkelt som Aylin Nouri låtsas. Vi satsar max på järnvägsunderhåll. Vi ökar det. Vi har tredubblat antalet växelbyten på bara tre år.

Av frukten känner man trädet. Det gör mig orolig att Socialdemokraterna redan innan de börjat förhandla med Miljöpartiet har bestämt sig för att dra ned på vägunderhållet med 45 miljarder, vilket gör att underhållsskulden i stället för att åtgärdas kommer att skena.

(Applåder)

Herr talman! Stort tack till infrastrukturminister Andreas Carlson för att han deltar i debatten! Det är väldigt trevligt.

Jag vill först påminna om att Miljöpartiet har lagt samma summa som regeringen på underhållet av vägarna. Det behöver Andreas Carlson nog inte vara orolig för.

Självklart ska vi ha bra vägar – och de fordon som ska gå på vägarna ska vara elektrifierade. Där brister regeringens politik betänkligt.

Min första fråga är väl rätt och slätt om Andreas Carlson är nöjd med det kraftigt ökade fossilberoendet på svenska vägar under den här mandatperioden och att vi nu är mer beroende av fossila bränslen och indirekt också stöttar Rysslands anfallskrig mot Ukraina genom att driva upp oljepriset och fylla på Rysslands krigskassa.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja fråga om Nya Ostkustbanan. Regeringens så kallade satsning täcker inte ens det Trafikverket tog bort. Det har beslutats att projektet nu enbart ska omfatta utbyggnad av etappen Gävle–Kringlan, där man drar ett nytt dubbelspår i väster och bygger en trafikplats vid E4:an. Detta ska kosta 11 miljarder i stället för 15,8. Men under planperioden finns endast 7 miljarder kronor i nationell plan.

Jag vill också påminna om att statsminister Ulf Kristersson lovade väljarna inför valet 2022 att hela Nya Ostkustbanan skulle stå klar till 2035. Varför ska väljarna lita på Tidöpartiernas löften om nya satsningar på infrastruktur den här gången?

Herr talman! När det gäller frågan om Nya Ostkustbanan lägger vi in medel för att det ska kunna byggas dubbelspår på denna viktiga sträcka. Det är ett viktigt besked. Det har varit en lättnad för många som ser behovet av att rusta upp kapaciteten i nord-sydlig riktning i den delen av landet.

När det gäller oljepriset är det framför allt krisen i Hormuzsundet som har drivit upp det på senare tid. Regeringen arbetar mycket aktivt för att påskynda elektrifiering och även för att bygga ut laddinfrastruktur och möjliggöra inköp av anläggningsmaskiner och tunga fordon.

Jag är väldigt glad över att Linus Lakso stöder regeringens politik vad gäller vägunderhållet. Har Linus Lakso funderat på hur han ska kunna övertyga Socialdemokraterna om att inte dra ned med 45 miljarder och skapa en situation där underhållsskulden skulle skena? Det borde oroa ett parti som gör anspråk på att sitta i regering tillsammans med Socialdemokraterna. Linus Lakso kanske har något svar på det.

Herr talman! Samarbetet med Socialdemokraterna är väl det jag oroar mig minst över. Det funkade ju bra i över sju år.

Vi satsade som sagt på underhållet. Vi höjde underhållet betydligt – med 50 procent under den perioden – på framför allt järnvägen. Beskrivningen som Andreas Carlson ger av att den här regeringen satsar på underhållet är alltså inte sann. Det är ju precis tvärtom. Den stora satsningen gjordes under förra mandatperioden. Oavsett om det var 5 procent förra året, som man kunde läsa i propositionen, eller om det är 18 procent som Andreas Carlson påstår nu är det ändå mindre än hälften – på sin höjd – av höjningen den förra regeringen gjorde. Framför allt skjuts den absoluta majoriteten av underhållsskulden på framtiden.

Min fråga är hur Andreas Carlson har mage att påstå att regeringen gör stora satsningar på underhållet av järnvägen när det varken matchar förra regeringens höjning eller ens åtgärdar mer än en bråkdel av problemet.

Sist men inte minst: Jag vet att Andreas Carlson personligen har varit förespråkare för nya stambanor. Trafikverkets analys visar att de verkligen behövs för att uppnå den kapacitet Sverige behöver på järnvägen.

Utredningar visar att ska man bygga dubbelspår på befintliga stambanor blir det i princip ingen skillnad i hur mycket ny järnväg som behövs. Den stora skillnaden är att det blir mycket svårare att göra det rationellt, snabbt och effektivt och med ny teknik om man bygger dubbelspår i stället för att dra nya sträckningar.

Är Andreas Carlson nöjd med regeringens beslut att inte bygga ut järnvägen tillräckligt?

Herr talman! Vi bygger ju ut järnväg. Vi bygger på många ställen – jag listade vad vi gör från norr till söder för att öka kapaciteten.

När det gäller järnvägsunderhållet var det 36 växelbyten året då jag blev infrastruktur- och bostadsminister. Förra året var det 106 växelbyten. Tala gärna om era satsningar, men de ledde ju inte till ökad kapacitet, ökad punktlighet eller ökad tillförlitlighet. Det är den här regeringen, vår regering, som har sett till att få upp takten i arbetet och få upp punktligheten.

Det är lite oroande att Linus Lakso säger att samarbetet med Socialdemokraterna funkade bra. Vi såg ju att man inte fick ut underhållsarbetet, trots att man talade om det. På vägsidan stod det svart på vitt i det egna beslutet att konsekvensen skulle bli att vägarna faktiskt blev sämre, och det har de blivit. Det är det vi ändrar på nu. Men det finns stor anledning till oro om man skulle ge tillbaka makten till partier som vill dra ned på något så fundamentalt som vägunderhåll i osäkra tider.

Herr talman! Tack till statsrådet för hans anförande!

Jag skulle vilja ställa några frågor till statsrådet om Gotlandstrafiken.

Efter att den samlade gotländska politiken uppvaktat regering och riksdag frekvent de senaste åren med krav på lägre priser i färjetrafiken – det här känner statsrådet väl till – har nu 125 miljoner avsatts i budget för att äntligen trycka ned alldeles för höga priser. Det här är en kompensation som Vänsterpartiet har haft i sin budget i flera år, så det är bra att den nu kommer på plats.

Men glädjen för gotlänningarna blev kortvarig. Trafikverket har nu meddelat att det kan bli försämringar i trafiken redan i höst efter att bränslepriserna ökat och regeringen låtit bli att skjuta till de resurser som krävs för att klara den här kostnadsökningen. Följden blir längre restider och inställda turer.

Min mycket konkreta fråga till statsrådet är: Vad kommer regeringen att göra? Hur kommer regeringen att agera för att undvika detta?

Herr talman! Det här är en angelägen fråga.

Jag är glad att kunna säga att regeringen alltid är redo att vidta ytterligare åtgärder, inte minst om krisen i Hormuzsundet skulle bli utdragen eller om de besked vi har kunnat läsa de senaste dagarna inte skulle hålla.

Men vi har ju, herr talman, redan visat att vi är beredda att agera på olika sätt för att dämpa prisökningar, minska hushållens kostnader och ge stöd till andra färdmedel för dem som inte behöver ta bilen och för att stödja kollektivtrafiken. Vi är förstås redo att ge ytterligare stöd om det skulle behövas.

När det gäller stödet till Gotlandstrafiken är jag väldigt glad över att nu kunna ge det beskedet. Vi kommer att återkomma i närtid med hur den här stödförordningen kommer att se ut så att stödet kommer på plats i sommar, precis som regeringen tidigare aviserat.

Herr talman! Tack till statsrådet för svaret!

Då undrar jag hur jag ska tolka det här svaret. Trafikverket har ju äskat 100 miljoner för att täcka kostnadsökningarna på grund av det högre bränslepriset. Ska jag alltså förstå statsrådets svar som att den kompensationen kommer att komma? Kommer de medlen att gå ut så att vi undviker de här försämringarna i Gotlandstrafiken som jag precis beskrev, med inställda turer och längre restider, som får jättestora konsekvenser för samtliga gotlänningar? Är det så jag ska förstå svaret?

Herr talman! När olika myndigheter lämnar in sina budgetäskanden gör de ju det med en tidsplan och en deadline.

Det var ganska kort efter att krisen i Hormuzsundet hade uppstått som man lämnade in det här budgetäskandet för att varsko regeringen om potentiella problem. Man visste inte exakt hur det skulle se ut eller hur länge det skulle vara. Det var en uppskattning som då gjordes. Sedan dess har regeringen förstås stått i nära dialog med myndigheten för att följa den uppkomna situationen och ha beredskap att fatta beslut.

Nej, det ska inte tolkas som att vi beviljar det äskandet rakt av, utan vi kommer att fortsätta dialogen med Trafikverket och se till att vi hanterar krisen om den skulle bli långvarig så att den inte får oväntade effekter för transportsystemet i stort. Där har vi redan visat att vi är beredda att agera, och det är vi givetvis även fortsatt.

Jag vill tacka ledamoten för engagemanget i frågan och också för stödet till gotlänningarna. Jag är väldigt glad över att regeringen i närtid kommer att presentera hur stödet kommer att se ut så att det finns på plats i sommar som tidigare aviserat.

(forts. § 8)

Herr talman! Sverige är ett av Europas mest avlånga länder. Det innebär stora möjligheter, men det innebär också att vi måste ta ansvar för att människor ska kunna bo, arbeta, studera och driva företag i hela landet, oavsett om adressen är Haparanda, Sundsvall, Stockholm eller Malmö.

Därför är infrastrukturen oerhört viktig. Infrastruktur handlar inte bara om vägar, flygplatser, hamnar och järnvägar, utan det handlar om att knyta ihop människor med jobb, företag med marknader och landsbygder med städer. Ytterst handlar det om att hålla ihop vårt land. Centerpartiet vill att hela Sverige ska fungera, och då måste även infrastrukturen göra det.

Jag bor i Västernorrland, mitt i Sverige, och när det gäller järnvägen finns det en sträcka som tydligare än någon annan visar vad som händer när infrastrukturen inte hänger med. Det börjar ofta med ett pling – ni vet det där plinget på tåget. Sedan kommer den där vänliga rösten i högtalaren och berättar att det tyvärr är spårfel, växelfel eller signalfel.

Direkt börjar tankarna snurra, för när tåget blir stående handlar det faktiskt aldrig bara om ett signalfel. Det handlar om människorna ombord – om pappan som undrar om han hinner till förskolan, om laget som är på väg till cupen, om företaget som väntar på gods och om den äldre damen som ska till ett vårdbesök. Det handlar också om tågvärden som möter resenärernas frågor och frustration och ändå gör sitt allra bästa för att få resan att fungera.

När tåget stannar är det nämligen sällan bara tåget som blir stående. Då stannar också människors planer, företags leveranser och vardagen för hundratals människor längs spåret. Jag tror att många känner igen den där känslan runt om i landet – blicken på klockan, samtalet man måste ringa och osäkerheten kring när man faktiskt kommer fram.

För många människor längs Norrlandskusten har det där plinget blivit en del av vardagen. Det största problemet är kanske inte de förlorade minuterna, utan det är osäkerheten och tilliten. Infrastruktur handlar nämligen i grunden om att människor ska kunna lita på att vardagen fungerar.

Herr talman! Mellan Gävle och Härnösand finns Sveriges längsta flaskhals. Det är ett 27 mil långt enkelspår där pendlare, resenärer och godstrafik samsas på samma räls. Det är lite som att ha en enda bro till en ö: Så länge allt fungerar tänker man inte på den, men så fort något händer blir det köer, förseningar och frustration. Precis så fungerar Ostkustbanan i dag. Därför handlar Nya Ostkustbanan om så mycket mer än räls och sliprar. Den handlar om människor som ska till jobbet, företag som behöver få fram sina varor och kommuner som vill växa.

Nästa år fyller Ostkustbanan 100 år. När den byggdes handlade det om att knyta ihop Sverige. Människor skulle kunna resa, arbeta och bygga sina liv oavsett var i landet de bodde. I dag, 100 år senare, är uppgiften egentligen densamma, men tågen är fler, godset är tyngre och rälsen är riktigt, riktigt gammal. Jag tror inte att det finns någon hundraåring som inte har behövt lite omvårdnad genom åren.

Behoven är alltså betydligt större. Ändå står vi fortfarande med Sveriges längsta flaskhals, som bromsar Sveriges utveckling.

Det ska sägas att det är bra att regeringen valde att lägga tillbaka två viktiga delar av Nya Ostkustbanan i den nationella planen. Det visar att kritiken från kommuner, regioner, näringsliv och människor längs Norrlandskusten faktiskt har gjort skillnad.

Samtidigt behöver vi våga se helheten. Två etapper gör inte att flaskhalsen försvinner, och två pusselbitar blir inte automatiskt ett färdigt pussel. Om Sverige ska hålla ihop måste vi knyta ihop landet. Då fungerar det inte att förbindelsen mellan norra och södra Sverige fortfarande är en av de svagaste länkarna i transportsystemet.

Inför valet 2022 stod Ulf Kristersson och Ebba Busch i Sundsvall och lovade att dubbelspåret mellan Gävle och Härnösand skulle vara färdigt till 2035. Det var inte ett önskemål eller en ambition, utan det var ett löfte. Detta besked skapade framtidstro hos företag, regioner och kommuner som såg nya möjligheter. Människor fick hopp om en järnväg som fungerar och som går att lita på.

Tre år senare finns fortfarande ingen sammanhållen plan för hur detta ska bli verklighet. Det är svårt att bygga framtidstro när det saknas en tidsplan och när slutdatumet flyttas längre bort för varje år som går. Människor kan inte pendla på vallöften, och företag kan inte investera utifrån pressmeddelanden. Därför behöver regeringen presentera en långsiktig plan för hela Nya Ostkustbanan och visa hur löftet om 2035 ska kunna bli verklighet.

Herr talman! Det här är inte bara en regional fråga. Nya Ostkustbanan skapar större arbetsmarknader, stärker företagens konkurrenskraft och är en förutsättning för de stora gröna industriinvesteringar som växer fram i norra Sverige. I dagens säkerhetspolitiska läge har frågan dessutom fått ytterligare en dimension. Ostkustbanan är viktig för Sveriges beredskap, för totalförsvaret, för Nato och för Sveriges roll i Europas transportnät. Det handlar inte längre bara om att komma i tid till jobbet eller mötet, utan det handlar också om vår förmåga att transportera människor, varor och samhällsviktiga resurser när Sverige behöver det som mest. Det handlar om jobb och tillväxt, om säkerhet och beredskap och ytterst om vilket Sverige vi vill bygga för framtiden.

Herr talman! Att bygga Nya Ostkustbanan handlar inte bara om att lägga räls. Det handlar om att skapa den trygghet som gör att människor vågar planera sina liv och att företag vågar investera för framtiden. Sveriges längsta flaskhals försvinner inte genom vallöften om att bygga bort den. Den försvinner först när rälsen ligger där, när tågen går i tid och när människor och företag kan lita på att landet faktiskt hänger ihop. Det är dags att bygga bort flaskhalsen och bygga framtidstro.

Centerpartiet vill se ett långsiktigt Sverigelyft för infrastrukturen. Vi vill se ett blocköverskridande ansvarstagande som bygger bort flaskhalsar, stärker konkurrenskraften och knyter samman hela landet. Sverige kan mer.

(Applåder)

(forts.)

Fru talman! I dag debatterar vi infrastrukturen i Sverige. Den här regeringen satsar inte på olönsamma höghastighetståg utan på underhåll och utbyggnad som gör att vår infrastruktur ska fungera. Vi rustar upp våra vägar och järnvägar och ser till att flyget och sjöfarten verkligen fungerar. Vi ökar underhållspengarna på väg från 230 miljarder till 354 miljarder – en ökning med 50 procent. På järnväg ökar vi från 175 miljarder till 210 miljarder – en ökning med 20 procent. Därmed tar vi tag i problemen med de dåliga vägarna och järnvägarna i Skaraborg och övriga Sverige. Nu ska det rustas upp, och vår ambition är att kunna höja hastigheten igen på våra vägar.

Den gamla regeringen tog underhållspengar och ville i stället lägga dem på olönsamma höghastighetsbanor, en investering som vore olönsam både enligt kalkylerna och i praktiken. Dessutom skulle den tränga undan underhåll och utbyggnad av såväl vägar som övriga järnvägar. I stället för att minska ökade underhållsskulden under S-regeringens åtta år vid makten. Man offrade helt enkelt landets vägar och järnvägar för att tillgodose Miljöpartiets våta dröm om ett höghastighetståg. Här såg vi tydligt hur ett litet parti styrde den socialdemokratiska regeringen, så att våra vägar och järnvägar blev sämre och sämre.

Fru talman! I Västsverige har vi Sveriges största industrier. Produktionen i Västsverige skapar både tillväxt och jobb i hela Sverige och ger vårt land stora exportinkomster. Det är det som bygger vår välfärd. Därför är det så oerhört viktigt att infrastrukturen fungerar. Tillgången till Nordens största hamn i Göteborg måste förstärkas. Nu levererar vi verkligen detta.

Fru talman! I Göteborg har vi Nordens största hamn, och den måste fungera. Järnvägar och vägar måste ha kapaciteten att klara transporten av varor in och ut. Det är det som skapar jobb och tillväxt i Sverige. Våra företag i Sverige är beroende av Göteborgs hamn för att få in och ut varor. Ändå lät den socialdemokratiska regeringen bli att satsa på en utbyggnad av Västra stambanan, trots att det länge hade pekats ut som Sveriges absolut viktigaste infrastrukturinvestering. S-regeringen struntade helt enkelt i vad Sveriges företag och Västsverige behövde och lyssnade i stället på Miljöpartiets drömmar.

Fru talman! Sveriges kanske absolut viktigaste stambana, Västra stambanan, har länge varit utpekad med stora behov och rödmarkerad i förslagen från Trafikverket, men även det struntade S-regeringen i. Man lade i stället all kraft på att försöka bygga ut en ny höghastighetsbana. Under sina åtta år vid makten lät man Västra stambanan ha sina brister. Man lade inte heller in Västra stambanan i planen. När Tidöregeringen tog över styret hösten 2022 stoppade vi omedelbart höghastighetståget och jobbade i stället fram en ny plan, där Västra stambanan nu ingår, med en utbyggnad av två nya spår mellan Alingsås och Göteborg. Det är en satsning som vi är beredda att skynda på ytterligare under nästa planarbete.

Fru talman! Den tidigare S-regeringen tänkte alltså offra Västra stambanan genom Skaraborg och i stället bygga ett nytt spår runt Skaraborg via Göteborg och Jönköping. Nu bygger vi ut sträckan Göteborg–Borås för att öka pendlingen. Vi bygger också ut Västra stambanan för person- och godstransporter. Detta är självklart bättre för företagen, jobben och tillväxten i Sverige och Skaraborg.

Fru talman! Vi rustar upp och bygger ut Västra stambanan för att öka kapaciteten, minska sårbarheten och minska restiderna. Vi bygger två nya spår mellan Alingsås och Göteborg för att tillgodose behoven ännu bättre och öka robustheten på Västra stambanan. Detta är viktigt för Skaraborg och hela Sverige.

Fru talman! År 2018 utsågs Kinnekullebanan till Sveriges vackraste järnväg. Men 2021 tog den socialdemokratiska regeringen med sina stödpartier bort Kinnekullebanan från den nationella planen, och järnvägssträckan riskerade därmed att läggas ned. Självklart kunde vi inte acceptera detta. Vi har nu i stället lagt tillbaka Kinnekullebanan i planen och tillfört cirka 600 miljoner kronor för upprustning. Hur kunde S-regeringen 2021 ens komma på tanken att ta bort Kinnekullebanan, Sveriges vackraste järnväg, ur planen? Nu har vi inte bara räddat Kinnekullebanan, fru talman. Vi har också satsat 600 miljoner kronor på upprustning av den.

Fru talman! Vi har cirka 7 700 mil enskilda vägar som i dag får statsbidrag. Våra mindre vägar på landsbygden och våra vägsamfälligheter är viktiga för att hela transportsystemet ska fungera och för att människor ska kunna bo och driva företag på landsbygden i hela Sverige. Vi ökar nu stödet till dessa vägar från tidigare cirka 14 miljarder till 30 miljarder. Detta är bra för Skaraborg och bra för Sverige. Vi fördubblar alltså stödet till de enskilda vägarna. Detta är viktigt för företagen, för landsbygden och för Skaraborg.

Fru talman! Vi ser nu också till att det i planen finns pengar till att byta slussarna i Trollhättan och därmed långsiktigt kunna garantera fortsatt Vänersjöfart. Vi hoppas på byggstart 2027–2031. Detta är bra för sjöfarten, företagen och miljön i Skaraborg och övriga Sverige.

Fru talman! Vi arbetar också vidare med att rationalisera och effektivisera Trafikverket. Trafikverket behöver bantas. Vi behöver få in fler alternativa finansieringsmöjligheter för infrastruktur, och det jobbar vi med. Här har många andra länder kommer mycket längre än Sverige, så det finns många goda exempel att studera extra noga. Skattebetalarna ska få fungerande infrastruktur för pengarna och inte onödig byråkrati. Det jobbar vi nu hårt med att lösa.

Fru talman! Skillnaden för oss skaraborgare är rätt uppenbar i denna plan. Vi satsar återigen på Kinnekullebanan, som den socialdemokratiska regeringen försökte lägga ned. Vi satsar på en utbyggnad av Västra stambanan med två nya spår mellan Alingsås och Göteborg, något som S inte ens hade med i planen. Vi satsar på underhåll av våra vägar, så att de fungerar; de ska återställas i brukbart skick med höjda hastigheter. Vi ser till att bygga ut slussarna i Göta älv, så att Vänersjöfarten kan fortsätta att fungera. Vi tar bort vägskulden helt och kommer så fort som möjligt att ta bort även järnvägsskulden. Vi ökar stödet till de enskilda vägarna från cirka 14 miljarder till 30 miljarder. Allt detta är bra för Sverige och för Skaraborg.

Fru talman! Sist vill jag passa på att tacka trafikutskottets övriga ledamöter och dess kanslipersonal och önska dem en fin sommar. Jag vill också tacka talmannen och talmanskansliet och önska dem en fin sommar. Sist men absolut inte minst, fru talman, vill jag önska alla skaraborgare en trevlig sommar. Jag hoppas att många moderater i Skaraborg uppskattar mitt arbete i riksdagen och vid valet den 13 september vill stödja mitt arbete genom att kryssa mitt namn på valsedeln.

(Applåder)

I detta anförande instämde Magnus Jacobsson (KD).

Fru talman! Stockholm är Sveriges tillväxtmotor. Här bor en fjärdedel av Sveriges befolkning, och här skapas en stor del av landets jobb, företag och innovationer. När Stockholm växer och fungerar väl stärks hela Sverige. Men tillväxt kommer inte av sig själv. Den kräver fungerande infrastruktur: vägar, järnvägar och flygförbindelser som binder samman människor, företag och regioner.

Fru talman! Låt mig börja med Bromma flygplats. Debatten om Bromma har alltför länge präglats av ideologi snarare än av fakta och framtidsbehov. För Kristdemokraterna är Bromma inte en nostalgifråga. Det är en fråga om regional utveckling, tillgänglighet och beredskap.

Bromma har en viktig roll för de regionala flygförbindelserna. För många delar av Sverige är god tillgänglighet till huvudstaden avgörande för företagande, investeringar och arbetsmarknad.

Tillgänglighet är inte en bekvämlighetsfråga utan en konkurrensfråga. Möjligheten att snabbt kunna resa till och från huvudstaden påverkar var företag väljer att etablera sig, investera och skapa arbetstillfällen.

Regionalflyget är i många avseenden en del av kollektivtrafiken i vårt avlånga land. Det bidrar till att hålla ihop Sverige och skapa likvärdiga förutsättningar för människor och företag, oavsett var i landet de verkar. När avstånden i vårt avlånga land krymper stärks också möjligheterna att bo och verka i hela Sverige.

Vi ser nu dessutom ett växande intresse från nya aktörer som vill använda Bromma. Det är mycket glädjande. Bromma är dessutom långt mer än reguljärflyg och en resa till solen. Här finns allmänflyget: pilotutbildning, affärsflyg och teknisk utveckling. Här finns också möjligheter för framtidens elflyg och nya hållbara flyglösningar. På Bromma finns redan den infrastruktur som krävs.

Fru talman! Flyget är mycket mer än personresor. Det handlar om transporter av läkemedel och prover. Det handlar om ambulansflyg, organtransporter, polisverksamhet, räddningsinsatser och brandflyg. När vi diskuterar flygets framtid får vi inte glömma att flyget fyller samhällsviktiga funktioner som det i många fall saknas realistiska alternativ till.

Fru talman! Ett robust transportsystem bygger på redundans. Sverige blir inte starkare av att lägga alla ägg i samma korg. I en tid av ökad osäkerhet och efter vårt inträde i Nato behöver vi värna strategisk infrastruktur och säkerställa att vi har flera flygplatser med olika funktioner. I stället för att se flyget som något som ska avvecklas bör vi ta vara på möjligheterna att ställa om flyget och minska dess klimatpåverkan.

Fru talman! Låt mig säga några ord om Östlig förbindelse. I decennier har Stockholm saknat den sista länken i ringleden. Resultatet ser vi varje dag: köer, sårbarhet och onödiga omvägar genom innerstaden.

Själv är jag Värmdöbo och möter dagligen köerna på väg 222. När en olycka inträffar eller tunneln stängs uppstår snabbt långa köer och stora störningar för tusentals människor. Den som vill resa exempelvis från Värmdö till Lidingö tvingas i dag att ta långa omvägar genom innerstaden eller via den redan hårt trafikerade och belastade Essingeleden. Det är varken effektivt eller miljömässigt hållbart.

Östlig förbindelse ska avlasta innerstaden, förbättra transporter för näringslivet och stärka tillgängligheten för människor och företag i regionen.

Östlig förbindelse har diskuterats i decennier. Under alltför lång tid har projektet utretts, pausats och skjutits på framtiden. Därför är det glädjande att den nuvarande regeringen nu har tagit konkreta steg för att föra Östlig förbindelse framåt.

Efter åratal av politisk tvekan finns det äntligen en möjlighet att förverkliga ett projekt som är avgörande för Stockholms och Sveriges tillväxt. Det visar att infrastruktur inte bara handlar om visioner utan om att faktiskt få saker gjorda.

Fru talman! Ett växande Stockholm behöver också starka internationella förbindelser. Arlanda är Sveriges port mot världen. För ett exportberoende land som Sverige är internationell tillgänglighet avgörande. Företag etablerar sig där människor och varor kan röra sig snabbt och effektivt.

När investerare väljer mellan Stockholm, Köpenhamn eller Helsingfors spelar flygförbindelser stor roll. Under många år har Arlanda tappat konkurrenskraft mot andra nordiska flygplatser. Det är en utveckling vi måste vända.

Därför behöver Arlanda stärkas genom bättre väg- och järnvägsförbindelser och långsiktiga investeringar i kapacitet. Det måste bli enklare, snabbare och billigare att resa till flygplatsen. Fler människor ska kunna ta sig till Arlanda med kollektivtrafik.

Vi vill se en Arlandaförhandling för långsiktiga investeringar i infrastrukturen och en översyn av avgifterna för Arlanda Express så att fler kan välja tåget till rimliga priser.

Fru talman! Osäkerhet om svensk flygpolitik kan göra att flygbolag väljer andra länder. För att Arlanda ska kunna konkurrera med Köpenhamn och andra nordiska flygplatser krävs inte bara investeringar i infrastruktur. Det krävs också en långsiktig och förutsägbar flygpolitik som ger flygbolag och företag mod att investera i Sverige.

Fru talman! Ett starkt Stockholm stärker hela Sverige. Därför behöver vi utveckla, inte avveckla, den infrastruktur som knyter samman människor, företag och regioner. Därför säger vi kristdemokrater ja till Bromma, ja till Östlig förbindelse och ja till ett starkare Arlanda.

I detta anförande instämde Magnus Jacobsson (KD).

Fru talman! Vad vore en infrastrukturpolitisk debatt utan ett inlägg om sjöfart? För utan shipping blir det heller ingen shopping. Vi vet, och jag kan inte nog betona hur fantastiskt det är, att hela 90 procent av allt som vi importerar och exporterar till och från Sverige går via just sjöfarten.

Det visar betydelsen av sjöfart för AB Sverige. Därför är det rimligt att sjöfarten får lite eget fokus här i dag för att inte försvinna bakom tåg- och vägsatsningar.

Fru talman! Jag fick nyligen frågan om vad jag var mest stolt över att ha åstadkommit under den här perioden i riksdagen. Svaret på den frågan var enkelt.

Jag är allra, allra stoltast över att ha satt sjöfart på den politiska dagordningen. Jag är stolt över att ha levererat en sjöfartspolitik med reform efter reform som ett helt trafikslag har efterfrågat i nästan tio års tid. Jag är stolt över vår sjöfartsvänliga regering.

Fru talman! Det betänkande vi debatterar här i dag behandlar relevanta frågor för sjöfartsnäringen. Bland annat konstaterar jag att den moderatledda regeringen fortsätter att satsa på nya isbrytare för att kunna hålla våra viktiga hamnar öppna året om.

Jag konstaterar att det görs viktiga satsningar på infrastruktur både till och från våra hamnar. Utan hamnar har vi ingen sjöfart, och utan sjöfart stannar Sverige.

Fru talman! Vi är nu på rätt väg. Under mandatperioden har den moderatledda regeringen levererat mycket för svensk sjöfart. Bland det viktigaste skulle jag säga är en slopad stämpelskatt för inteckning i skepp, ett nytt bareboatregister för sjöfarten och inte minst ett reformerat tonnageskattesystem, som vi röstade om här i riksdagen så sent som i förra veckan.

Detta beslut som vi fattade i riksdagen ledde till att Gotlandsbolaget bara någon dag senare meddelade att de avser att flytta hem hela avtalet och leda Gotlandstrafiken härifrån Sverige. Det är ett mycket glädjande besked för svensk sjöfart.

Fru talman! Den moderatledda regeringens sjöfartspolitik har gjort skillnad. Fler och fler rederier flaggar nu in sina fartyg och byter till svensk flagg, och många meddelar också att de kommer att sätta svensk flagg på sina nybyggen.

Det här är ett stort trendbrott för den svenska sjöfarten. Det har krävts en ansvarsfull politik som tar svenska intressen på allvar för att skapa fler arbetstillfällen och möjligheter inom just sjöfartsbranschen och ge den svenska sjöfartsnäringen de villkor den faktiskt förtjänar.

Hårt arbetande svenska rederier ska kunna lita på att staten tar deras viktiga arbete på allvar. Ansträngning ska löna sig, och sjöfarten förtjänar de villkor vi nu har gett den. Den svenska sjöfarten förtjänar detta.

Fru talman! Vi har goda möjligheter att göra Sverige till den världsledande sjöfartsnation som Sverige en gång var. Vi är inte framme riktigt än, fru talman, men nu är vi på rätt väg.

Den 13 september går svenska folket till vallokalerna. Oavsett valresultat den dagen, fru talman, vill jag uppmuntra den nya riksdag som då väljs att fortsätta den här utvecklingen för svensk sjöfart. Som sagt: Utan sjöfart stannar Sverige.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

Jag vill avsluta med att tacka mina kollegor i trafikutskottet för samarbetet under mandatperioden. Jag vill särskilt tacka ledamoten Mattias Ottosson från Socialdemokraterna, som dessvärre inte närvarar i kammaren just nu, för ett gott samarbete i att leda riksdagens maritima nätverk under mandatperioden.

Jag vill även tacka trafikutskottets kansli med personal för ett gediget arbete och avsluta med att önska talmannen med flera och alla åhörare en trevlig sommar med mycket båtliv och sjöfart i fokus.

(Applåder)

Fru talman! Det är inte ofta jag debatterar här i kammaren för trafikutskottets räkning, men vad passar väl bättre än att göra det när det gäller den nationella infrastrukturplanen?

Det var den som vi satt och väntade på med spänning som aktiva i Nora kommun och Region Örebro län. Vad skulle komma med? Vad skulle prioriteras? Är vi bortglömda?

Såklart kan inte alla bli nöjda när planen väl presenteras; givetvis är det så. Men jag känner ändå att det är viktigt att säga några ord om prioriteringen, främst med beröring på inlandet och närmare bestämt Örebroregionen.

Fru talman! Om väg och järnväg inte fungerar i inlandet fungerar det inte heller i våra storstäder. En väl fungerande infrastruktur är blodomloppet i vår samhällskropp. Den binder samman stad och land, den ser till att företag kan exportera sina varor och den gör det möjligt för människor att pendla.

Jag blir lite orolig när jag läser regeringens förslag, för jag tycker att man missar målet att helt och hållet bygga ihop Sverige. Örebroregionen är inte riktigt vilken region som helst. Det är en av Sveriges viktigaste logistiknav. Det är en knutpunkt där vägar och järnvägar från norr, söder, öst och väst möts och där vi har några av de viktigaste insjöhamnarna, apropå båtliv, som samtidigt har förbindelser med havssjöfarten.

Det är Sveriges demografiska mittpunkt, som vi lite ödmjukt säger i Örebroregionen. Det som händer eller inte händer i Örebroregionen får konsekvenser för hela landet.

Jag ska göra några viktiga inspel. Just på grund av detta är godsstråket genom Bergslagen och Mälarbanan så viktigt, och det måste rustas upp. Det handlar om att säkerställa basindustrin så att bergshanteringen och, inte minst, skogsnäringen kan få ut sina produkter och tågen kan rulla i tid.

Nobelbanan mellan Örebro och Kristinehamn är också en avgörande pusselbit för att skapa ett robust och sammanhängande järnvägsnät, inte minst för säkerhetsstråket i Mellansverige med regemente, skjutfält, myndigheter och vapenindustri. Jag tycker inte riktigt att regeringens plan svarar upp mot det här beredskapsperspektivet heller.

Det här är, som ni förstår, en del i Oslo–Stockholm 2.0 – det kanske effektivaste projektet vad gäller klimatomställning och förbättringar för människors vardag och regioners utveckling. Att få ned restiden mellan två av Nordens huvudstäder så att tåget blir ett reellt alternativ till flyg ligger väldigt nära till hands, men det visar sig inte riktigt i planen. För mig som bor mitt emellan Oslo och Stockholm är det alltså effektivare att ta tåget till Arlanda och sedan flyga till Oslo om jag ska ha en arbetsdag där. Hur kan det vara så?

Vi behöver en plan för hela Sverige, en plan som på allvar satsar på att knyta ihop våra regioner, stad som land, och en plan som inte släcker ned våra landsbygder.

Vägbelysning på landsvägen är både en trafiksäkerhetsfråga och en trygghetsfråga. Då elnätsbolagen i dag byter ut luftledningar planeras det att 25 000 belysningspunkter ska tas ned. Många är de bybor som känner sig glömda och gömda när gatljuset släcks. Centerpartiet skjuter till medel för detta i sin budget, och vi menar att regeringen måste göra detsamma för att i samverkan med kommuner och regioner förbättra det svenska vägbelysningsnätet.

Regeringen måste lyssna på regionerna och på den demografiska mittpunkt som Örebroregionen utgör. Jag har hört många skaraborgare här i debatten i dag, och jag får väl göra som en talare före mig och säga att om jag sträcker ut handen och möter upp Beckman i Laxå, dit Kinnekullebanan faktiskt går, kan vi ta varandra i hand och jobba för att infrastrukturplanen ska bli verklighet och ännu bättre under kommande mandatperiod.

Jag yrkar därmed bifall till reservation 45.

(Applåder)

Fru talman! Debatt i infrastrukturfrågor verkar vara väldigt spännande. Vi har hört mycket klokskap här i dag, och lika mycket klokskap har vi hört i utskottet under den här perioden, som är intressant att se.

Det är dock tufft att vara Jönköpingsbo eller att komma från Jönköpings län. Speciellt tufft är det att vara moderat eller kristdemokrat, för de får inte alltid sina beslut att gå den rätta vägen. Det finns undantag; riksväg 40 är alldeles utmärkt. Den gillar vi.

Vi har dock behov av fler stambanor. Det blev stopp i Jönköping, men nu pratar vi nya stambanor igen. Dem kan vi debattera i Almedalen nästa vecka. Det är samma moderater som har fått gå med på stopp för den struktur som vi behövde. Detta är en prioriteringssak som man måste göra; jag säger inte annat.

Det är precis som vi har diskuterat här: Mycket av pengarna går till underhåll. När så mycket går till underhåll tycker jag att man måste tänka nytt och tänka på alternativ finansiering. Jag tycker att det har varit lite för lite diskussion i dag om just alternativ finansiering. Varför kan vi inte, när en kalkyl ser positiv ut, släppa lite på det här och försöka få in lite mer av alternativ finansiering?

En av de delar som man blir förvånad över är fortfarande Örnsköldsvik, rondellen på E4:an och den förbifart som man har jobbat med i 40 år. Det är extremt dålig luft i Örnsköldsvik. Detta borde ha varit åtgärdat, men man har alltså jobbat med det i 40 år och fortsätter att jobba med det. Det blir liksom inget stopp. Här finns möjligheter med alternativ finansiering, och här finns möjlighet att släppa fram det kapital som skulle kunna se till att det här blir färdigt.

Min vädjan till regeringen, oavsett vilken regering vi får, är att försöka få det här till ett ja. Den här regeringen klarade inte av det, men vi måste få det till ett ja.

Detta verkar alltså ha ramlat ur planen, liksom de flaskhalsar vi har i Jönköpings län. En åtgärd där skulle också ha varit bra för att få järnvägen att rulla på ett effektivare sätt.

Att plocka bort saker och ting ur planen över huvud taget är ett sätt att minska möjligheten för en effektiv och bra planering för kommuner och regioner. Som jag ser det är det lika dumt som att ta bort permanenta uppehållstillstånd. Detta är ju något som egentligen är definitivt, och borde vara definitivt, och när man börjar plocka bort de här delarna blir planeringsmöjligheterna betydligt sämre. Här tycker jag att vi borde tänka till för att få en bättre struktur i våra investeringsbeslut.

Fru talman! Jag vill tacka för den här tiden i trafikutskottet. Jag vill också tacka utskottets ordförande Ulrika Heie, som lärt mig mycket och ibland också talat om vad jag ska göra och inte göra.

(Applåder)

Fru talman! Jag kommer inte att bli långrandig. Vi har ju alla strukit oss från nästa debatt, och det ställer lite grann till det när man vill vara hövlig. Detta blir nu enda chansen att vara hövlig.

Jag har egentligen begärt replik för att få chansen att tacka Ulrika Heie och Thomas Morell för ert fina sätt att leda utskottets arbete under de här fyra åren. Jag vill också passa på att tacka kansliet och hela oppositionen. Jag tycker att ni är hederliga och duktiga. Vi har bra debatter. En bra opposition gör faktiskt också att regeringssidan måste skärpa till sig. Jag vill tacka mina kollegor på regeringssidan, i alla fyra partierna. Tack för allt ni gör här inne!

Jag vill också tacka – det kanske vi glömmer ibland – all annan personal: väktare, städpersonal och alla som gör att vi får den här förmånen.

Med den enkla orden, och även tack till opponenten i detta replikskifte som gav mig möjlighet att säga tack, önskar jag alla en härlig sommar.

Fru talman! Då vill jag också passa på att tacka, även regeringssidan. En hel del av de beslut som fattas och som vi ibland kan vara kritiska mot rättas ju också till. Stationsläget i Linköping tycker jag fick ett bra avslut. Där var jag orolig att det gick fel väg, men till slut blev det ett klokt beslut. På något sätt hjälps vi åt att hitta bra lösningar tillsammans.

Fru talman! Tack för gott samarbete, samtliga ledamöter och övriga!

Jag hade tänkt ställa några konkreta frågor. Jag tänkte passa på när det är så många centerpartister här, som ju ofta lyfter de nya stambanorna.

Jag har lyssnat på debatten här i dag, och jag har inte fått någon klar uppfattning om hur Centerpartiet tänkt finansiera de här delarna. Vi har ju jobbat hårt med att hitta det som Anders Karlsson själv tog upp, alternativa finansieringslösningar, och det tänker vi jobba vidare med om vi kan fortsätta efter valet – självklart i brett samarbete. Den biten tror jag kommer att komma in.

Men hur har Centerpartiet tänkt finansiera med de modeller som finns i dag? Man offrade ju Västra stambanan i planen under era åtta år, om ni nu var med under de sista fyra åren och stöttade planen 2018–2022. Då lade man inte in Västra stambanan Alingsås–Göteborg utan satsade i stället på ett höghastighetståg eller en stambana Göteborg–Jönköping–Stockholm.

Mina frågor är: Hur går tankarna runt finansiering på de här banorna? Och varför kunde man offra Västra stambanan för en utbyggnad av en stambana Göteborg–Jönköping–Stockholm och därmed avstå en av de viktigaste platserna och försena utbyggnaden av Göteborg–Alingsås?

Fru talman! Det är en klok fråga. Det ligger ju mycket pengar i infrastrukturen. Det ser vi i hela planen. Till slut hamnar man i att man lägger saker och ting mot varandra. Båda dessa satsningar anser jag är viktiga. Båda delarna ska fram, absolut!

Jag tycker, precis som jag lyfte här tidigare, att just alternativ finansiering är en väg framåt som vi måste prova i lite större utsträckning där kalkylen är positiv. Då handlar det i grunden egentligen om mer pengar in i systemet. Men har vi plus i kalkylen kan man absolut gå den vägen.

Sedan har vi lärt oss många andra saker för att optimera den järnväg vi har. Det kan vara att få ökad hastighet på godsjärnvägen för att ytterligare optimera den räls vi har. Vi ska göra vad vi kan för att optimera den struktur vi har.

Men det är inget snack: När vi släpper på mer trafik från Europa måste vi fatta de här besluten så att det inte kommer att se ut som i Tyskland, med konvojer av lastbilar i två filer. Det är ingen rolig syn.

Fru talman! Tack för svaret, Anders Karlsson!

Jag kan bara konstatera att Anders välkomnar en hel del av de förslag vi har med i infrastrukturplanen. I de samtal vi haft runt om i landet är man också relativt nöjd med den satsning som Tidöregeringen gör. Jag tror att Centerpartiet hade kunnat stötta många av de här förslagen.

Fru talman! Jag delar den uppfattningen. Vi har egentligen i grunden en stor samsyn. Men i och med att vi behöver mer kapital in handlar det väl om att lyckas med detta och göra de rätta prioriteringarna.

Som jag också lyfte upp: När man hållit på i 40 år med en del viktiga, självklara investeringar inser var och en att det går åt fruktansvärt mycket resurser i planeringen. Detta måste vi komma bort ifrån så att vi jobbar smartare.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)