Gymnasieskolan

Herr talman! I dag ska vi debattera utbildningsutskottets betänkande om gymnasieskolan. Socialdemokraterna står naturligtvis bakom alla sina reservationer, men för att vinna tid vill jag yrka bifall till reservationerna nr 1 och 3. Trots denna ohemult kalla vår blir det ändå till sist sommar. Sjungandes om den ljusnande framtid som ska bli deras kommer nybakade studenter att ta klivet från skoltrappan ut till det väntande vuxenlivet. Oavsett om de har tänkt plugga eller börja jobba ska de kunna lita på att deras gymnasieutbildning rustar dem för framtiden så att de kan leva ett rikt liv och hantera de utmaningar som framtiden bär med sig. När årets studentkull föddes 1994 startade den första kommersiella internetleverantören i Sverige. Då blev det för första gången möjligt för allmänheten, organisationer och företag att enkelt koppla upp sig och ha en hemsida. Webben, www, var ny i Sverige, och det var få som förstod vilka djupt omvälvande förändringar samhället genomgick både här hemma och ute i världen. Att kunna hantera snabba samhällsförändringar blir allt viktigare för varje ny generation som börjar skolan. Det handlar om att bli en kompetent medborgare som råder över sitt eget liv, kan fatta beslut och göra viktiga val. I arbetslivet är det en absolut nödvändighet. För att komma dit, till gymnasieskolans trappa och få sjunga studentsången, måste varje elev få med sig goda kunskaper och lust att lära redan från grundskolan. Den svenska skolan har i uppdrag att ge alla barn den undervisning som behövs för att de ska nå målen oavsett vilka förutsättningar de har med sig hemifrån. Men under alliansregeringens sex år har utvecklingen gått åt fel håll. Resultaten i grundskolan har sjunkit rejält, och Skolverket varnar för att skolan inte klarar likvärdigheten. Återigen är det föräldrarnas utbildningsbakgrund som avgör om barnen klarar sin utbildning eller inte. Den gamla klasskolan är tillbaka. Företrädare för landets anrika akademiska institutioner uttrycker stor oro för kunskapsläget i framtiden. Internationella forskare tar sig för pannan och undrar vad som hänt. I det svenska skolkaoset är det alltför många elever som inte får en god förberedelse för gymnasiet. Varje år går ungefär 12 000 elever ut grundskolan utan att vara behöriga till gymnasiet. Elever som är dåligt rustade från grundskolan får förstås svårare att klara gymnasiet. Avhoppen är många. Var tionde elev hoppar av, och en av fyra når inte godkända slutbetyg inom fyra år. I dag är det ungefär 8 procent av 18-24-åringarna som inte avslutat gymnasiestudier och som inte studerar för att göra det. Det är uppseendeväckande att regeringens mål tillåter en ökning till 10 procent. Regeringen har alltså inte några som helst ambitioner att förbättra situationen. Återigen sänker man förväntningarna och kraven. Vi socialdemokrater vill inte liknöjt acceptera att var tionde ung människa ska gå ut i vuxenlivet utan grundläggande utbildning. Vårt mål är att alla ska ha en fullvärdig gymnasieexamen före 25 års ålder. Som ett mål på vägen vill vi till 2020 minska andelen unga mellan 18 och 24 år som inte har en gymnasieexamen eller studerar för att få det till ca 5 procent. Vi vet att det går att förbättra resultaten genom strukturerat arbete med höga förväntningar och krav. På Angereds gymnasium i Göteborg, där jag kommer ifrån, har antalet avhopp minskat kraftigt tack vare ett målmedvetet arbete med specialpedagogisk bas, vuxenguider och nära relationer mellan lärarlaget och eleven. Här finns en studiehall med specialpedagogisk kompetens där läxläsningshjälp ges till alla elever. Fler och fler elever klarar av att möta lärarnas höga förväntningar. Numera ligger därför Angeredsgymnasiet 40 procent under riksgenomsnittet när det gäller andelen avhoppade elever. Herr talman! Utbildning ska vara ett investeringsområde. Därför håller det inte att skära ned på anslagen till gymnasieskolan som regeringen gör. 675 miljoner har regeringen skurit ned under 2012, och man planerar dessutom att skära ned med 1 360 miljoner under 2014. Bara en bråkdel är effektiviseringar, och resten är nedskärningar. Dessutom görs detta i en period när skolan är ordentligt upptagen med att genomföra förändringarna inom den nya gymnasieskolan. De sammantagna effekterna för eleverna är helt enkelt att deras utbildning försämras. Däremot satsar regeringen närmare 30 miljoner i skattesänkningar till familjer som har råd att betala privatundervisning i hemmet med läx-RUT. Det är en tydlig signal. Den moderatledda regeringen bryr sig allt mindre om skolans likvärdighetsuppdrag. Den sänker kraven och målsättningarna, och den drar sig inte för att ge privilegier till den som redan har det bra. Herr talman! Den svenska skolan ska vara kompensatorisk, den ska ta vara på ny forskning och den ska stimulera excellens och kreativitet. För de elever som snabbt tillägnar sig kunskap ska undervisningen innebära en utmaning, och det ska gå lättare att lära mer och gå vidare. Vi vill inrätta ett forskningsinstitut för lärande som ska arbeta med skolutveckling samt systematisera och sprida goda forskningsresultat. Det finns ingen poäng med att skolor på flera olika ställen upprepar varandras misslyckanden. Digital kompetens och informations- och mediekunnighet behöver utvecklas. Kravet på att behärska digitala verktyg är på god väg att bli en självklarhet för alla, både i arbetslivet och för att man kritiskt ska kunna reflektera över digitala mediers informationsinnehåll. Det är oroande att Sverige har halkat efter när det gäller utvecklingen av det digitala lärandet och att det finns stora skillnader i tillgången till it i skolan. Därför behöver Sverige en nationell it-strategi för skolan. Ett sätt att stimulera kreativitet och lärande är att satsa på estetiska ämnen. Den som ägnar sig åt estetiska ämnen får lättare att lära också på andra områden. Därför ska estetiska ämnen vara gymnasieövergripande. Herr talman! Sverige har en stark och högteknologisk tillverkningsindustri som utgör en viktig tillväxtmotor. Men regeringens omgörning av gymnasieskolan riskerar att göra det ännu svårare för näringslivet att hitta den kompetens som man behöver. Ett problem är att yrkesprogrammen inte längre automatiskt ger behörighet till högskolestudier. Efter den förändringen rasade ansökningarna till yrkesprogrammen med 18 procent på två år. Skolverket och en rad organisationer pekar ut behörighetsförändringen som skäl till att allt färre söker till yrkesprogrammen. Vid utbildningsutskottets hearing om gymnasieskolan i februari menade Svenskt Näringsliv att högskolebehörigheten behövs på alla yrkesprogram. SCB har visat att 25 procent av de elever som i dag går på högskoleförberedande program aktivt har valt bort yrkesprogrammen eftersom de inte ger högskolebehörighet. OECD rekommenderar i en rapport från 2007 att yrkesprogrammen ska leda till högskolebehörighet för att säkra en högkvalitativ utbildning utan återvändsgränder, som de uttrycker det. Herr talman! Det är en öronbedövande kör av röster som varnar för effekterna av att ha gymnasieutbildningar som inte ger högskolebehörighet, men regeringen lyssnar helt enkelt inte på det örat. För att ytterligare sänka kraven och förväntningarna har regeringen också föreslagit ettåriga gymnasieutbildningar. Men svenska företag och andra arbetsgivare är mycket tydliga med att de inte efterfrågar 16-17-åringar utan tillräcklig utbildning. SCB:s arbetskraftsprognos visar att det kommer att finnas ett stort behov av yrkesutbildade på gymnasienivå i framtiden. Med ettåriga gymnasieutbildningar och avskaffad allmän högskolebehörighet riskerar denna brist att bli än större. Vi socialdemokrater accepterar inte att man först sviker eleverna i grundskolan genom att inte ge dem tillräckligt stöd och sedan som enda åtgärd sänker förväntningarna och kraven genom en ettårig yrkesutbildning som inte duger på arbetsmarknaden. Vi vill i stället satsa på yrkesprogrammen och utveckla dem till yrkescollege där teoretiska delar varvas med praktik i ett tätare samarbete med näringslivet för att bättre motsvara de behov som finns. Herr talman! I länder som liknar vårt minskar nu ungdomsarbetslösheten, men i Sverige har framför allt långtidsarbetslösheten bland unga parkerat på oroväckande höga nivåer. Hårdast drabbade är de ungdomar som saknar fullgjord gymnasieutbildning. Det är ingen tillfällighet att 70 procent av de 18-24-åringar som finns på socialkontoren har hoppat av eller aldrig börjat på gymnasieskolan. De får sämre möjligheter att etablera sig i vuxenvärlden och få en bostad. De får sämre ekonomi, sämre hälsa och sämre resurser att hantera livet. Det är uppenbart att nio års grundskola inte längre är tillräckligt som grundutbildning för resten av livet. Inte heller duger det för den svenska arbetsmarknaden. Därför vill vi socialdemokrater ha en obligatorisk gymnasieskola upp till 18 år. Det är ett ambitiöst men realistiskt steg. Så tycker också en majoritet av svenska folket, enligt en opinionsundersökning som undersökningsföretaget Yougov har genomfört. Herr talman! Den svenska skolan ska rusta eleverna för att möta framtiden under många år framöver. Vi socialdemokrater vill att skolan ska möta eleven med höga förväntningar och höga krav, och vi backar upp med investeringar i lärare och elever. Vi vill ha en likvärdig skola som stimulerar kreativitet och som ger ungdomar möjlighet att hitta ett yrke att utvecklas inom. Vägen dit går inte genom sänkta förväntningar och sänkta krav. (Applåder) I detta anförande instämde Mattias Jonsson (S).

Herr talman! Utbildning och ny kunskap ger oss möjlighet till utveckling. Ett modernt, utvecklat och hållbart Sverige förutsätter en modern och tidsenlig utbildningspolitik. Just detta har visat sig vara en bristvara hos alliansregeringen. Vad alliansregeringen har genomfört, oftast i det tysta, är förändringar som har lett till uppdelning, sortering och återvändsgränder. Allt fler dörrar till vidareutbildning stängs, och sorteringen av elever kryper allt längre ned i åldrarna. De borgerliga utformar sin skolpolitik delvis för att straffa dem som inte gör rätt val vid rätt ålder. Miljöpartiet vill i stället och i varje läge uppmuntra och stödja den som vill gå längre eller utbilda sig mer, oavsett när man fattar det beslutet. De frågor som berör den gymnasiala utbildningen och som vi debatterar i dag är många. En av de frågor som förtjänar mer debatt är frågan om de många avhoppen. Under alliansregeringens tid har andelen gymnasieelever som har hoppat av gymnasiet varit hög. Det är ett misslyckande. I stället för att garantera eleverna det stöd de har rätt till och på så sätt på ett tidigt stadium förebygga och minimera avhoppen har alliansregeringen, och särskilt Folkpartiet som ansvarigt för utbildningspolitiken, valt att sänka kunskapskraven. Herr talman! Alliansregeringens kunskapssänkarreform har nu fått tummen ned även av eleverna. När kunskapskraven sänks för yrkesprogrammen och när möjligheterna att på ett enkelt sätt få högskolebehörighet försvåras väljer allt färre elever yrkesprogrammen. Det visar en rapport från Skolverket. En tydlig bild kommer fram om vi ser på årskurs 1. År 2010 var det 35 procent av gymnasieeleverna som valde ett yrkesprogram. År 2012 hade det gått ned till 29 procent. Det är en minskning med 6 procentenheter. Det är synd att regeringen på så sätt gjort att färre elever väljer yrkesprogrammen, program som är viktiga och centrala för den svenska arbetsmarknaden. För en månad sedan skrev Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, att 13 procent av gymnasieeleverna riskerar att hamna utanför arbetsmarknaden genom att de inte fullföljer sina studier. Så här skrev SKL: En person i utanförskap kostar samhället mellan 10 och 15 miljoner kronor. I Sverige befaras 13 000 unga inte gå färdigt gymnasiet och riskerar därmed ett livslångt utanförskap genom att de inte kommer in på arbetsmarknaden. Skulle en av dessa individer hamna i ett missbruk är summan i stället 40 miljoner. En enkel matematik ger vid handen att om man multiplicerar 13 000 individer som inte går färdigt sin utbildning med 10 miljoner kommer vi upp till över 100 miljarder kronor. Detta skulle vara slöseri av ofantliga mått om vi tillät det. Redan förra våren varnade vi för att regeringens besparingar och neddragningar till gymnasieskolorna kommer att drabba skolorna, men regeringen ville inte lyssna utan slog dövörat till. Först efter hårda protester från även Sveriges Kommuner och Landsting har den borgerliga regeringen gått med på att ställa in de aviserade neddragningarna som skulle ha drabbat skolan - men bara under 2013. Även om mer resurser inte löser alla skolans utmaningar skapar brist på resurser svåra hinder för skolan att möta varje elev och ge eleverna de verktyg som behövs för att klara skolan. Herr talman! Alldeles för många unga lämnar i dag tonåren utan en fullständig gymnasieutbildning. Andelen som fem år efter att de börjat läsa på gymnasiet fortfarande inte har ett slutbetyg har varit konstant de senaste åren. Drygt var femte person har vid 20 års ålder inte fullföljt gymnasieutbildningen. Den borgerliga regeringen har inte förmått att åtgärda detta. Ett annat problem är segregationen mellan skolorna. Segregationen mellan skolorna drabbar den enskilda eleven, som inte ges chansen att nå sin fulla potential. För att alla elever, oavsett vilken skola hon eller han går på, ska få samma möjligheter vill Miljöpartiet ålägga kommunerna att ha ett resursfördelningssystem som riktar resurserna dit behoven är störst. I dag är det endast en minoritet av Sveriges kommuner som tillämpar ett fördelningssystem med någon form av tilläggsresurs utifrån socioekonomiska behov. Det vill vi ändra på. Många barn och ungdomar mår dåligt, herr talman. Många barn och ungdomar mår dåligt i den svenska skolan i dag. Det visade den senaste rapporten från OECD. Det är dock inte främst lärarnas ansvar att hantera ohälsan, utan det ska särskilt utbildad expertis göra. För att eleverna också ska ha möjlighet att orientera sig i det ofta snåriga utbildningssystemet behöver de dessutom kvalificerad handledning. Det är viktigt att alla elever får tillgång till stöd, oavsett vilken skola eleven går på. Miljöpartiet vill därför satsa på mer personal inom skolan. Herr talman! Miljöpartiets grundsyn är att skolan ska stödja eleverna i deras utveckling till självständiga och trygga individer. Självklart är det samhällets uppgift att skydda alla ungdomar från alla former av våld och förtryck. En del i detta är att ge alla ungdomar, särskilt unga kvinnor, konkret information om rätten att bestämma över sitt liv, sin sexualitet och sitt val av partner samt hur samhället kan stödja dem i detta. Ungas förmåga att vara aktiva och medvetna konsumenter och kunna ta ansvar för sin egen ekonomi ska inte bero på vilka hemförhållanden de kommer från. Skolan ska vara kompensatorisk och verka för att dessa skillnader utjämnas. Det är en självklarhet att frågor som hem- och konsumentkunskap, där privatekonomi ingår, ska få större utrymme i skolorna och i synnerhet i gymnasieskolan. Unga måste förberedas för att få en god grund att stå på när de börjar tjäna pengar och få vägledning i hur man gör medvetna val för en god ekonomi. Skolans roll i det måste stärkas. Med detta vill jag, herr talman, avslutningsvis yrka bifall till vår reservation 16.

Herr talman! Alla elever är inte teoretiskt lagda, och det måste anses värdefullt att arbeta praktiskt såväl som teoretiskt. Därför menar jag att regeringens reform när det gäller yrkesprogrammen var befogad. Enligt en ganska färsk undersökning från SCB får hela 70 procent arbete efter avslutad utbildning. Svensk Näringsliv har också uttalat sig och sagt att yrkesprogrammen är nödvändiga för att få den kompetens som krävs på arbetsmarknaden. Totalt har antalet sökande till yrkesprogrammen sjunkit, och trots att det är för tidigt att säga att detta är en effekt av reformen menar jag att utbildningen måste vidareutvecklas ytterligare. Även om det främst är inom vård- och handelsutbildningarna som elevunderlaget sviktat är det nödvändigt att anpassa utbildningen utifrån dagens arbetsmarknad. För att åstadkomma detta bör arbetsmarknadens parter ges större inflytande över utbildningens inriktning och verksamhet. Att anpassa den yrkesförberedande delen av utbildningen ännu mera till den verklighet som råder på dagens arbetsmarknad skulle öka andelen elever som får jobb efter utbildning och därmed också göra utbildningens verksamhet mer populär. Att låta arbetsmarknadens parter få inflytande över den yrkesförberedande delen av utbildningen stämmer dessutom väl med 15 kap. 2 § och 4 § skollagen, som handlar om att samverka med det omgivande samhället och gymnasieutbildningars anpassning till det rådande arbetslivet. Reservation 10, som jag yrkar bifall till, handlar just om att ge arbetsmarknadens parter större inflytande över kursplaner och mål för den yrkesförberedande delen av utbildningen. Herr talman! Alla elever ska få rätt till den hjälp de behöver, men lika viktigt är det att stimulera och utmana de elever som är extra duktiga. Jag tycker därför att förslaget om att de gymnasieelever som vill ska kunna läsa enskilda ämnen på högskolenivå är bra, och jag yrkar bifall även till reservation 6. En annan sak som oroar mig en aning är den reklam som en del gymnasieskolor profilerar sig med. Kvaliteten på reklamen är såklart varierande. En del är av informationskaraktär medan annat är att betrakta som mer eller mindre oseriös reklam. Ofta är reklamen ganska intetsägande med några innehållslösa sloganer och lockande bilder. Det förekommer inte heller alltför sällan att man lockar eleverna med datorer och dylikt. Det finns undersökningar som visar att det finns en ökande trend vad gäller de resurser som gymnasieskolor lägger på reklam. Problemet är att skattepengar i en inte alltför obetydlig omfattning går direkt till reklam, och mycket av skolpersonalens tid går åt till att arbeta med ren marknadsföring just i kampen mot det vikande elevunderlaget. Att låta skattepengar och skolpersonalens arbetstid användas till detta är kanske inte vad skattebetalarna valt att betala sin skatt till. Det är pengar som skulle ha kunnat gå till välbehövliga lärartjänster eller på annat sätt använts på ett bra sätt i verksamheten. Naturligtvis menar jag inte att all marknadsföring är dålig. När relevant information ges om skolans utbildning eller kanske om skolans tidigare resultat kan det vara till hjälp för eleverna att välja rätt skola. Men då ska det vara marknadsföring av det informativa slaget. Vi anser att regler behöver införas och stipuleras i skollagen angående marknadsföring till unga elever där tyngdpunkten läggs på information i stället för på braskande reklam. Jag vill därför yrka bifall till reservation 21 och vår motion i det ämnet. Herr talman! Alla elever måste känna sig trygga i skolan oavsett om det är grundskola eller som i det här fallet gymnasieskola. Därför anser jag att det är helt naturligt och självklart att lagen om registerkontroll även ska gälla dem som söker arbete inom gymnasieskolan. Detta ligger helt i linje med vår politik. Vi vill dessutom gå steget längre, och i justitieutskottet har vi sagt att "alla jobbsökande till samtliga yrken inom vilka man kontinuerligt arbetar med barn obligatoriskt ska registerkontrolleras för tidigare sexualbrottsbelastningar". Vi tycker dessutom att lagen är en aning uddlös då den endast säger att en kontroll ska göras, men den talar inte om hur man ska agera om det finns en belastning i registret. Därmed kan någon bli anställd trots en belastning i registret. Den frågan ligger dock inte i utbildningsutskottet. Det är viktigt att alla elever kan gå till skolan och känna sig trygga. Jag menar att det förebyggande arbetet mot mobbning och kränkande behandling bör tas på större allvar och vara ett led i det arbete som ska se till att skolpersonal har rätt kunskap och rätt kompetens på området. Skolorna måste agera mer resolut och kraftigt likväl som det måste bli konsekvenser för de skolor som inte agerar korrekt. Det måste ske i form av skärpt lagstiftning. Också detta är ett förslag helt i linje med vår politik. Vi har tidigare i vår budget föreslagit riktade satsningar på arbetet med att förebygga mobbning och kränkning i grundskolan. Ett bifall till reservation 20, som föreslår just detta, blir därför en naturlig följd av vårt arbete. En annan viktig sak i det arbetet är att vi även här egentligen vill gå hårdare fram. Vi menar att när det förekommer kränkning och mobbning är det den som mobbar som ska flyttas och inte den mobbade, detta i de fall det blir aktuellt med flytt. Avslutningsvis vill jag be om ursäkt för att jag inte tidigare aviserat vad jag tänkte yrka bifall till, men jag har inte varit delaktig i hela detta ärende, och därför är det lika bra att vara rakryggad och ärlig och säga att det helt enkelt har missats. Det är dock motioner och förslag som vi tidigare ställt oss bakom, så det handlar inte om att vi svängt i någon fråga. Totalt yrkar jag således bifall till fem reservationer i dag, nr 6, 10, 20, 21 och 22.

Herr talman! Gymnasieskolan har utvecklats från en angelägenhet för några få till en skola för alla. Allt fler ungdomar har fått möjlighet till mer och bättre kunskaper som svarar mot höjda krav från såväl samhällslivet som arbetslivet. För Vänsterpartiet är satsningar på utbildning en nödvändig förutsättning för samhällets utveckling och sociala frigörelse. Gymnasieskolan ska därför vara en rättighet och ge alla elever utökade valmöjligheter genom att förmedla kunskap och bildning. Gymnasieskolan ska på samma sätt som grundskolan ha skyldighet att se till att alla elever når målen. Vi vill att alla elever ska mötas av höga förväntningar när de börjar gymnasieskolan. Historien visar att förväntningar leder till goda resultat. Många konservativa var skeptiska till att införa enhetsskolan, eller grundskolan, med nio års skolgång för alla barn. Därefter såg de gymnasieskolan som ett oöverstigligt hinder för folkflertalet. I dag påstår borgerligheten att elever på yrkesförberedande program har svårt att ta till sig teoretiska kunskaper. Eleverna har alltid svarat positivt på högre ambitionsnivåer i utbildningssystemet. Höga förväntningar har höjt den generella kunskapsnivån och gjort Sverige till en kunskapsnation. Den ålderdomliga föreställning som motiverat skillnader mellan teoretiska och praktiska yrken gäller inte vare sig i dagens eller i framtidens samhälle. God språkförmåga och språkförståelse är i dag lika viktigt på alla arbetsplatser. Därtill kräver demokratin och den medborgerliga delaktigheten samma nivå och omfattning för alla i fråga om samhällskunskap och omvärldsorientering. Den treåriga gymnasieskolan har inte bara stärkt de teoretiska kunskaperna utan också inneburit att den yrkesinriktade delen av utbildningen har kunnat utökas och förbättras. De yrkesförberedande programmen ska ge tillräcklig kunskap för att börja arbeta inom ett yrkesområde utan att låsa in eleverna i en speciell nisch på arbetsmarknaden. Därför ska yrkesutbildningarna också ge en generell grund varifrån kunskaper och förmågor kan vidareutvecklas. I vissa fall kan det vara motiverat med en snävare specialisering beroende på lokala eller yrkesspecifika behov, men i normalfallet är det arbetsgivarens ansvar att färdigutbilda till ett yrke och för de speciella arbetsuppgifter som finns på varje arbetsplats. Arbetslivet har också ett ansvar att samarbeta med skolan och göra praktik och lärlingsutbildning till en möjlighet. Samverkan mellan skola och arbetsliv är också ett sätt att skapa flexibla och moderna yrkesutbildningar. Tidigare gick ungefär hälften av eleverna i gymnasieskolan på ett yrkesförberedande program. Sedan den nya gymnasieskolan införts går nu bara drygt en tredjedel ett yrkesprogram. Utifrån den sociala struktur som råder i dag på de nationella programmen är det lätt att konstatera att den sociala snedrekryteringen kommer att öka på högskolan med den nya gymnasieskolan. Möjligheten att läsa in högskolebehörigheten inom ramen för ett yrkesprogram är ett betydligt sämre alternativ än att gå ett högskoleförberedande program. Elever på yrkesprogram måste utnyttja det individuella valet eller ett utökat program för att läsa in de poäng som krävs för att få högskolebehörighet. Även om de gör det kommer de inte att kunna konkurrera om studieplatser på högskoleutbildningar, eftersom de inte ges någon möjlighet att läsa kurser som ger meritpoäng. De får även mindre utrymme att läsa in de särskilda behörigheter som krävs för väldigt många högskoleutbildningar. Att kunna läsa vidare är en möjlighet som inte behöver utnyttjas men som kan fungera som ett frikort om livet tar en annan vändning än man tänkt sig. Därför anser vi, liksom arbetsgivare, såsom Svenskt Näringsliv som nämndes här tidigare, och fackliga organisationer, att alla nationella gymnasieprogram ska ge grundläggande behörighet till högskolan. Herr talman! Grundskolan ska ge tillräckliga kunskaper och förbereda eleverna för samtliga nationella program på gymnasieskolan. Det innebär att det inte behövs olika regler för behörighet till olika program. Vi i Vänsterpartiet är kritiska mot den uppdelning av behörighetskraven som högerregeringen genomfört. Numera behövs det godkänt i åtta ämnen i grundskolan - däribland svenska, engelska och matte - för att vara behörig till ett yrkesförberedande program. För behörighet till de högskoleförberedande programmen krävs det godkänt i tolv ämnen. De differentierade behörighetsreglerna ger en stark signal till både elever och föräldrar om vilken ambitionsnivå olika elever ska lägga sig på och kan därmed kraftigt minska deras framtida valmöjligheter. Att dra en knivskarp gräns mellan yrkes- och studieförberedande programs behörighetskrav är inte heller befogat. Enskilda yrkesförberedande program kan mycket väl kräva lika stora förkunskaper som studieförberedande program eller större. De nya behörighetsreglerna kommer inte att leda till att eleverna får bättre kunskaper eller att fler elever når målen. Däremot ökar sorteringen genom att tusentals elever inte kommer att bli behöriga till ett högskoleförberedande program i gymnasieskolan. För att förhindra en sådan utveckling vill vi att lika behörighetsregler ska gälla för alla nationella gymnasieprogram. Det gör att även elever med snävare intressen med inriktning antingen mot det estetiskt praktiska hållet eller mot samhälls- och naturvetenskap får möjlighet att bli behöriga till samtliga program. Detsamma gäller elever som nyligen anlänt till Sverige som flyktingar. Givetvis förutsätter dessa behörighetsregler också att det genomförs en rejäl satsning på kvalitetshöjande åtgärder i grundskolan med bland annat fler behöriga lärare, stärkt modersmålsundervisning, bättre utvärdering och uppföljning av undervisningen samt ett resursfördelningssystem som tar hänsyn till elevernas bakgrund och förutsättningar och därmed skiftande behov av stöd. Herr talman! Ett relativt nytt begrepp inom skolans värld är "entreprenöriellt lärande", som innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ och ansvar och omsätta idéer i handling. Samtidigt som man uttrycker att detta är något som ska in i skolan tar man bort estetisk verksamhet som kärnämne. Det rimmar illa. Vänsterpartiet tycker att det är självklart att alla gymnasieelever ska utveckla och använda sin fantasi och kreativitet samt sin förmåga att kommunicera genom att delta i estetisk verksamhet. Det krävs också kunskaper för att ta del av och tolka det kulturella utbudet. Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer är dessutom en av de åtta nyckelkompetenser för livslångt lärande som fastställts av EU och som Sverige som medlemsland ställt sig bakom. Estetik, kreativitet och förmåga att uttrycka sig konstnärligt är vidare en tillgång i många yrken. Därför bör det vara ett kärnämne i alla nationella program. Något som den här regeringen har pratat väldigt lite eller inget alls om är elevinflytande. Vi måste sträva efter att stärka elevernas inflytande. Oftast begränsas inflytandet till sociala frågor som rör måltider, skolgården och rastverksamhet. Vi anser att även delar som har anknytning till undervisningens organisering, såsom diskussioner om förbättrad samordning av provperioder, en jämn arbetsfördelning för eleverna under läsåret, innehåll i temaveckor och inte minst trygghetsarbete och ordningsregler, bör kunna vara föremål för ett vitalt elevinflytande. Såväl elevrepresentanter som elevskyddsombud ska ha rätt till utbildning och kompensatoriskt stöd för den undervisning de gått miste om under sin utbildning. Skolan ska också vara skyldig att tillhandahålla lokaler så att elever och elevrepresentanter kan hålla de möten och andra sammankomster som krävs för att de ska kunna utöva det inflytande de har rätt till. Därmed yrkar jag bifall till reservationerna 3 och 7.

Herr talman! Detta är visserligen bara ett motionsbetänkande, men jag tycker ändå att det förtjänar en ordentlig genomgång. Det handlar om den mycket viktiga gymnasieskolan. Vi har nu hört från oppositionen att resultaten går ned, att segregationen ökar, att regeringen saknar ambitioner, att vi sänker kraven och att vi skär ned. Alla slänger sig med olika siffror och hänvisar till olika tabeller. Som historiskt och skolhistoriskt intresserad kommer jag att ge en kort historisk exposé. För att blicka framåt behöver vi nämligen svar på varför vi står här, hur vi kom hit och när resan inleddes - utför, skulle man möjligtvis kunna tillägga. Det finns några reformer och förändrande synsätt som är centrala när vi diskuterar skolan och i synnerhet gymnasieskolan. Det gäller framför allt fyra förändringar och reformer: kommunaliseringen, decentraliseringen - med ett annat sätt att styra för staten; man gick från regelstyrning till målstyrning - radikaliseringen och avprofessionaliseringen. Skolsektorn har varit arena för ideologisk kamp de senaste 150 åren. Under de senaste 40-50 åren har reformarbetet tilltagit, med ett crescendo under 80- och 90-talen. Sveriges parallella skolsystem, med folkskola och läroverk, ersattes av enhetsskolan. Redan då och tidigare fanns tankar från olika skolkommissioner om en kommunalisering - av många olika skäl, åtskilliga av dem goda. Den kommunalisering som kom att genomföras av Göran Persson kom dock att få ett helt annat utseende än de förslag som fanns tidigare. Under denna tid ändrades också betydelsen av begreppet "likvärdighet". Man gick från en total centralstyrning, där alla skulle behandlas likvärdigt, till att alla elever skulle behandlas efter sina egna individuella förutsättningar. 70- och 80-talens reformer skulle kanske ha fungerat bättre om de inte hade sammanfallit med kulturradikalism och en omfattande vänstervåg. Kommunaliseringen sammanföll i tid med ett förändrat synsätt i staten, som jag nämnde inledningsvis. Man övergick allt mer från regelstyrning och central styrning till en decentraliserad målstyrning. Staten trädde tillbaka, extra tydligt inom utbildningsområdet. De första åren under 90-talet saknades dessutom nationella måldokument. Först ålades kommunerna ansvaret. Därefter inleddes en period av "trial and error", då kommunerna skulle utarbeta lokala styrsystem. Statens styrning uppvisade omfattande brister. Lärarrollen övergick vid 90-talets början från specialisten med stark yrkesidentitet, alltså olika typer av lärare med olika kompetens, ämnes- och stadiemässigt, till vad som tillspetsat kan kallas den allmänne trivselvaktmästaren, någon som representerar de vuxna i skolan. Det innebär inte att vi är för ett återförstatligande. Vi tror inte att det löser dagens problem. Det finns nu ett kunnigt och stödjande skolverk och en vass skolinspektion. Det finns en ny lärarutbildning. Intaget på lärarutbildningarna visar på en svag ökning. Vi hoppas också att reformen med karriärtjänster ska bidra till en positiv utveckling. Både stat och kommuner har ett gemensamt ansvar för skolan. Jag har nu nämnt kommunalisering och införande av en otydlig målstyrning. Samtidigt med detta radikaliserades skolan, dess mål och lärarutbildningen. Ett antal mycket progressiva och radikala professorer i pedagogik fick mycket stort inflytande över skolan. Jag ska nämna några meningsyttringar från denna tid: Läraren ska enbart vara stödjande. Den progressiva pedagogiken utgår från att eleverna självmant kommer att söka kunskap, bara de slipper läxor och betyg. Ämneskunskap har inget egenvärde. Lärarhögskolan ska utgöra en viktig kanal för att göra partiets ideologi till statens. Många avhandlingar genom åren, både tidigare och dess värre även på 00-talet, har handlat om politiska och sociala attityder knutna till klass, kön och etnicitet snarare än om studieansträngningar och framgångsrika undervisningsmetoder. I knäet på de radikala professorerna satt dåtidens socialdemokratiska utbildningspolitiker. Man skulle kunna travestera Churchill genom att säga att aldrig har så få gjort så stor skada för så många. Det är alltså därför som det ser ut så här i dag. Det är fyra olika reformer och ändrade synsätt som olyckligtvis sammanföll. Naturligtvis har vi i dag ett helt annat samhälle och andra elever som ställer helt andra krav. På 60- och 70-talen gick kanske 20 procent av eleverna vidare till gymnasieskolan. I dag är det i stort sett 100 procent - 99,5-99,6 procent. Låt mig efter denna historiska genomgång hoppa fram ett antal år. År 2007 visade Timss att i matte och NO har inget land, vid sidan om Bulgarien, tappat så mycket som Sverige. År 2003 konstaterades i en nordisk rapport att var fjärde lärare i gymnasieskolan var obehörig. Därför skulle jag vänligen vilja be berörda att ompröva sina argument när man hävdar att utförsbacken inleddes 2006. Tvärtom inleddes ett omfattande reformarbete 2006. Genomgripande analyser och ett gediget grundarbete gjorde att dessa sjösattes, som alla vet, 2011. Jag vill också gärna påminna kammaren om att besluten fattades med stor majoritet. Det är bra. Skolan behöver nu långsiktighet och arbetsro. Mindre justeringar kommer självklart att behöva göras under resans gång. Vi har nu fått en modern gymnasieskola med Gy 2011. Jag har aldrig mött så många positiva omdömen runt om i landet från lärare, rektorer och skolledare. Det gäller både skollag, betygssystem och hela Gy 2011. Sju av tio elever fullföljer sin utbildning inom tre år. Tanken är naturligtvis att med en bättre anpassning, något färre valmöjligheter i skolan och mer av programmets ämnen ska en bättre gymnasieskola skapas. Årskullarna minskar nu ytterligare några år, och det ställer naturligtvis speciella krav på skolledare och kommuner. Tanken med tolv yrkesprogram och sex högskoleförberedande program är att alla elever ska få en adekvat och bra utbildning som förbereder för yrkeslivet eller fortsatta studier. Men missvisande information från ett antal "syvare" och några ledande politiker i Sveriges riksdag - i alla fall inom utbildningspolitiken - har skapat missuppfattningen att med yrkesprogrammen är dörrarna stängda. Så är inte alls fallet, och de har inte varit det. Men för att underlätta ytterligare ser nu regeringen till att alla yrkeselever kan läsa in sin högskolebehörighet inom sina 2 500 poäng. Gemensamt från utskottet ber vi också regeringen att se över och stärka kvaliteten i APL. Några ondgör sig över vikande siffror för yrkesprogrammen, men då ska man hålla i minnet att det nya teknikprogrammet är en succé, likaså ekonomiprogrammet. Estetprogrammet har förts över till högskoleförberedande program. Detta sammantaget med osäkerhet, nyfikenhet och i vissa fall kanske vilseledande information kan ha lett till något vikande siffror. Men det har kompenserats av ökat intag på de teoretiska linjerna, vilket tydligen några retar sig på alldeles enormt. Jag har varit ute i kommuner och intervjuat många, och då har framkommit att antalet elever på byggprogrammet minskar. Det beror på att man ser på konjunkturen. Tyvärr ligger man fel i fas. De elever som går in på byggprogrammet i dag kommer naturligtvis inte att ha några problem att få jobb när de går ut, men de tittar på konjunkturen just nu. Men vi hoppas på att fler "syvare" ska ge bättre information, och kommuner och län måste också ta till sig av statistiken på ett bättre sätt. Vad gäller vård- och omsorgsprogrammet kommer regeringen att återkomma med ett förslag som ska göra programmet mer attraktivt. Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Jag vill också komma med en vänlig och stilla önskan, även om jag kanske talar för döva öron, nämligen att sitta still i båten. Låt reformerna verka ett tag, och låt oss tillsammans lyfta fram allt det positiva i Skolsverige. Det finns en del saker som vi kan göra bättre, och där ska vi hjälpas åt, men vi ska också se till att lyfta fram och sprida allt som är bra. (Applåder) I detta anförande instämde Pia Hallström och Björn Samuelson (båda M).

Herr talman! Det är sant att skolan behöver breda överenskommelser. Där är vi överens. Men det är intressant att Moderaterna pratar om annat än den politik man står för och att ta ansvar för den politik som regeringen nu för. Ändå är Jan Björklund den utbildningsminister som efter andra världskriget har suttit längst vid makten. Då har man väl ändå någon sorts ansvar för utbildningen. Jag talade om nedskärningarna i gymnasiet. I min hemkommun Göteborg har det skett en nivåsänkning med 115 miljoner. 8 miljoner av dessa 115 miljoner motsvarar det som regeringen säger är effektiviseringar. Resten är helt enkelt nedskärningar. Med de förutsättningarna äventyras många goda satsningar, bland annat dem jag nämnde på Angeredsgymnasiet och andra skolor. Hur kan ni påstå att ni satsar på gymnasiet samtidigt som ni gör kännbara nedskärningar?

Herr talman! Det bör inte ha gått någon förbi i kammaren att årskullarna minskar drastiskt fram till 2017. Det innebär att det kommer att gå åt något mindre pengar till gymnasieskolan. Jan Björklund har suttit länge vid makten. Vi hoppas att det blir ytterligare några år. Vi sjösatte ett antal reformer 2011, och det är väl ingen här inne som tror att de redan kan ha påverkat den utveckling som har pågått sedan 2006-2007. Resultaten av den lärarutbildning som har införts nu kommer inte att synas förrän om några år. Jag har en fråga till Cecilia Dalman Eek angående den obligatoriska gymnasieskolan som ni har pratat er varma för. Jag har här siffror från en utredning som ni har gjort inför förslaget om obligatorisk gymnasieskola. Den största orsaken till avhoppen är Trött på att studera, och den gruppen är hela 32 procent. Jag misstänker att ni har funderat igenom förslaget, och jag skulle gärna vilja veta: Hur många fler elever tror du att ni kan hjälpa genom att införa en obligatorisk gymnasieskola, speciellt eftersom en del av avhoppen sker efter att de fyllt 18 år?

Herr talman! Det är intressant att vi inte får något svar på varför ganska abrupta nedskärningar i skolan är ett effektivt sätt att utveckla gymnasiet. Man skulle kunna besvara frågan om det obligatoriska gymnasiet med ännu en fråga: Varför har inte regeringen engagerat sig lite mer i att ge de här ungdomarna det stöd de behöver för att känna studiemotivation när man vet att gymnasieskolan är nödvändig? Arbetsgivarna säger att det inte finns någon chans att klara sig med bara grundskola. Då sänker ni kraven. Är det ert enda svar till dessa ungdomar? Det duger inte. Ungdomarna vet att man behöver utbilda sig. Vi vill hitta sätt att ge dem möjlighet att göra det. Ni sänker bara kraven och säger: Slipp då! Det ger inte dessa ungdomar en bättre framtid.

Herr talman! Jag vet inte om vi befinner oss i samma värld. Jag tyckte att jag läste i betänkandet att tre partier vill sänka kraven för de teoretiska linjerna. Jag förstår inte riktigt hur det går ihop. Om det är så ni vill lösa problemen, varför då inte ta bort behörighetskraven helt och hållet? Det är ju alldeles utmärkt och ser jättebra ut vad gäller siffrorna. Det är väl också så att ni socialdemokrater har pratat om ett kontrakt mellan föräldrar, skola och elever. Jag levde i förvissningen om att födelseattesten var ett tillräckligt kontrakt för att man skulle bry sig om sina barn och elever. Jag kan inte heller se hur detta på något sätt ska kunna hjälpa fler elever, genom ett ganska otydligt kontrakt när de är 17-18 år. Jag har själv en 14- och en 15-16-åring, och jag vet vilka diskussioner man kan ha ibland. Att ha vissa saker på papper tror jag inte hjälper så mycket. Min fråga är då om de sänkta behörighetskrav som ni vill ha för de teoretiska utbildningarna: Är det så ni ska lösa de problem vi har? Jag vill också rikta en fråga om detta med ettårigt gymnasium: Var i budgetpropositionen kan det stå?

Herr talman! Michael Svensson sade att den nedförsbacke som vi ser i kunskapsresultaten började tidigare än när den här regeringen tillträdde, och det är sant. Men det som Michael Svensson glömde i sin historieexposé var att vi tillsammans med den socialdemokratiska regeringen och Miljöpartiet i princip hade sjösatt en ny gymnasieskola, någonting som ni stoppade bara ett par månader innan. Det var inte så att vi tyckte att den förra gymnasieskolan fungerade perfekt. Vi såg problem med den och hade förslag på att göra om den. Det som skilde stort mellan våra olika gymnasiereformer var att vi inte gjorde den differentiering som ni har gjort. Vi gjorde inte den uppdelningen, för vi anser att yrkeselever såväl som de som läser högskoleförberedande program bör ha samma grund att stå på, för att klara inte bara yrkeslivet utan även samhällslivet. Det är den stora skillnaden mellan våra olika reformer. Tyvärr var det inte vår reform som gick igenom. Det jag vill fråga Michael Svensson är: Vad menar han med att det är vilseledande information som har lett till minskade ansökningar till yrkesprogrammen? Är det inte så att man måste använda individuellt val och utökat program för att få högskolebehörighet? Jag tittade snabbt och såg att det krävs särskild behörighet bara för att bli förskollärare. Den som går barn- och fritidsprogrammet och använder sitt individuella val och utökat program kommer ändå inte att ha behörighet att söka till förskollärarutbildning. Det är bättre för den eleven att söka sig till ett högskoleförberedande program. Vad den eleven då går miste om är praktik och kontakt med arbetslivet. Det är väl ingen bra utväg.

Herr talman! I en tidigare debatt här i kammaren erkände en oppositionspolitiker att hon hade vilselett och gått ut med felaktig information. Jag har varit en ganska flitig resenär runt om i landet, vilket säkert många andra i utskottet också har varit. Flera studie- och yrkesvägledare har då sagt: Jaså, ligger det till på det här viset? Det visste vi inte. På något sätt har vi bibringats felaktig kunskap om att dörrarna skulle vara stängda. Flera har alltså erkänt det öppet. Det leder naturligtvis till en oro för många elever - en mycket förståelig oro. Om jag ska fortsätta historielektionen, som kan vara ganska intressant, har jag här en färsk rapport från IFAU. Man säger att sedan början av 90-talet har andelen som slutfört gymnasiet minskat kraftigt. Vidare säger man att avhoppen ökade i både yrkes- och studieförberedande program men var ett särskilt stort problem i yrkesprogrammet, där andelen som gick klart minskade med 5,1 procent till följd av de nya betygen. Bland annat skedde det en dramatisk ökning när man ökade från tvåårig till treårig gymnasieskola. Jag tycker naturligtvis att det var riktigt att man gjorde det. Problemet är att ni vill tvinga in elever i samma form. Vi tror inte på det. Vi tror att alla elever har lika värde. Vi ska ge alla samma förutsättningar i skolan, men vi måste också låta elever göra ett eget val. Jag har intervjuat elever på el- och energiprogrammet, på byggprogrammet och många andra och frågat speciellt de 30-40 procent i denna skola som inte har valt att läsa in högskolebehörighet, och de har sagt: Nej, vi vill inte. Vi vill koncentrera oss på våra kärnämnen, för vi vet att vi ska ut i yrkeslivet så fort som möjligt. Men vi vet också att dörrarna inte är stängda. Skulle vi ångra oss sedan finns möjlighet att komplettera utbildningen.

Herr talman! Michael Svensson svarade inte på min fråga: På vilket sätt har man vilselett elever? Är det inte så att eleven måste läsa in på sitt individuella val och utökat program? Är det en osanning? Vad ska den elev som tänkte bli förskollärare göra? Det räcker ju inte att gå bara barn- och fritidsprogrammet, läsa utökat program och använda sitt individuella val, för man behöver också särskild behörighet för att gå förskollärarprogrammet. På vilket sätt är det vilseledande att tala om det? Ni har byggt en gymnasieskola som säger att det är bättre för den eleven att söka sig till ett högskoleförberedande program och gå miste om den praktik och den kontakt med arbetslivet som barn- och fritidsprogrammet erbjuder. Om vi ska förstärka yrkesprogrammen på riktigt ska man inte urholka dem på det sätt som regeringen har gjort och förutsätta att elever inte bryr sig så mycket om teoretiska ämnen. Jag vill verkligen att du svarar på den frågan, Michael Svensson: På vilket sätt har vi vilselett någon? Stämmer inte det jag säger? Det finns också ett annat bekymmer med den nya gymnasieskolan. Ni säger att de som går yrkesprogram ska ha hälften så mycket samhällskunskap. Ska de inte vara lika delaktiga samhällsmedborgare som alla andra? Det är ju det ni säger. Vi vet att män inom LO-yrkena är de som läser allra minst och till och med inte alls. Ni bygger en gymnasieskola som inte kommer att leda till en annan utveckling utan tvärtom leder till att de kommer att läsa till och med ännu mindre än vad de redan gör i dag. Det ställer till det för deras barn och utvecklingen när det gäller kunskapsinhämtning. Det är ert ansvar.

Herr talman! En bättre gymnasieskola kommer vi framför allt att åstadkomma med en bättre grundskola. Det förbättrar många elevers möjlighet och kunskap att göra de riktiga valen i gymnasieskolan. Det suddar också ut en del skillnader som finns beroende på om man kommer från studievana hem eller inte. Har vi redan cementerat mycket av detta är det väldigt svårt att ändra någonting i gymnasieskolan. Vi är också bekymrade. Jabar Amin tog upp de 15-20 miljoner som en elev "kostar" under en livscykel. Kryddar vi det hela med lite kriminalitet, vilket tyvärr ofta är fallet, hamnar vi på 40 miljoner. De siffrorna har vi också. Det är förfärligt. Det är därför vi på alla sätt försöker stärka utbildningen och se till att det blir enklare också för ungdomar att komma in i arbetslivet. Tyvärr är det enda jag ser från den samlade oppositionen att ni vill återgå till den gamla utslagningsskola som gymnasiet delvis var.

Herr talman! Ett viktigt och ständigt debatterat område i utbildningspolitiken är gymnasieskolan. Få skolformer diskuteras så mycket och har utretts så många gånger som svensk gymnasieskola. En orsak är förstås de stora kvalitetsutmaningarna men också hur viktigt det är för ungas framtid att ha en utbildning med sig oavsett framtidsplaner. Folkpartiet och regeringen lägger nu om hela gymnasiepolitiken. Uppdraget från regeringen till utredarna var väldigt tydligt: en ny gymnasieskola där utbildningen ska vara av hög kvalitet och bygga vidare på grundskolans kunskaper, den ska inte vara en förlängning av grundskolan - för att använda Anita Ferms ord - och den ska ge elever möjlighet att välja utbildning efter fallenhet och intresse. De elever som började höstterminen 2011 är de första med den nya programstrukturen. Nästa sommar tar den första elevkullen studenten i nya gymnasiet. Läser man oppositionens motioner kan man knappast påstå att det är en framtidsinriktad politik som utvecklar gymnasiet. Frågan är då: Varför vi gör allt detta inom svensk gymnasieskola? Vi har sett avhopp, brister i kvalitet, dålig genomströmning, ett IV-program som blev det största, dålig arbetslivskoppling och stora kostnader i efterhand på vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitiska insatser för att lappa och laga efter gymnasieskolans haveri - för att inte tala om alla utredningar. Allt detta indikerar tydligt att systemet inte var tillfredsställande. Herr talman! Att efter knappt fyra terminer återgå till en gymnasiepolitik där tre av tio elever aldrig fick ett slutbetyg är något vi inte tänker medverka till. Av samtliga elever som började sina studier som nybörjare hösten 2008 och lämnade gymnasieskolan våren 2011 hade 69 procent ett slutbetyg. Bland dem som läste de studieförberedande programmen var det 75 procent som uppnådde slutbetyg, trots att målet var högskoleförberedande, och bland dem som läste på yrkesprogrammen, där målet i den gamla gymnasieskolan var arbetslivet, var det bara 61 procent som uppnådde målet om allmän högskolebehörighet. Fyra av tio yrkeselever lämnade gymnasiet utan slutbetyg. Orsakerna är flera. Men en sak är klar: att åter teoretisera gymnasiets yrkesprogram är att återigen svika dessa elever. Helt klart finns det flera principiella skillnader i gymnasiepolitiken mellan Alliansen, Folkpartiet och inte minst Socialdemokraterna som jag härmed vill lyfta fram. Vi menar att det måste finnas tydliga utbildningsvägar som skiljer sig beroende på intresse, motivation och arbetsmarknadsutsikter. Medan vi försöker skapa tydliga program har Socialdemokraterna gjort allt för att skapa en grå massa av allt. Senast den förra S-regeringen beställde en gymnasieutredning, som lämnades 2003, var det mest centrala att ytterligare minska skillnaderna mellan studieförberedande och yrkesförberedande utbildningar. Miljöpartiets ledamot har tyvärr lämnat kammaren. Han frågar: Varför ska man straffa elever som tidigt väljer yrkesprogram? Vi tycker att alla elever ska få en chans att inte bara antas till ett program, utan man ska också få en rimlig chans att slutföra ett program med en fullständig gymnasieexamen. När så många elever inte lyckas är det en signal att det gamla upplägget inte var bra. Det viktigaste för mig är att eleverna får ett slutbetyg, inte att de tvingas läsa in en högskolebehörighet. Med er gamla gymnasieskola så var det 40 procent av yrkeseleverna som aldrig fick ett slutbetyg. Glöm inte att detta är en förutsättning för att ta nästa steg, till exempel till yrkeshögskolan. Högskoleförberedande är den stora lösningen, ropar de rödgröna i betänkandet. I flera år har studier och statistik från Statistiska centralbyrån visat att övergången från naturvetenskapsprogrammet till högskolan är över 80 procent, på samhällsvetenskapliga programmet är den mellan 60 och 65 procent, medan siffran på bygg- och fordonsprogrammen är 10 till 20 procent. För tio år sedan var den 1-3 procent. Erfarenheten från kommunerna är att majoriteten yrkeselever erbjuds jobb direkt efter studierna, men väldigt många har inte slutbetyg, gymnasieexamen, med sig. Som Cecilia Dalman Eek sade står de på trappan och sjunger Studentsången och viftar med mössan, men de har inget slutbetyg. Även detta måste vara möjligt för dem. Låt mig nämna några övriga delar i betänkandet. Vi har skärpt intagningskraven från tre till åtta ämnen på yrkesprogram och från tre till tolv ämnen på studieförberedande program. Jag blir lika förvånad varje gång S och V återigen väcker en motion där man vill sänka kraven från grundskolan så att det bara ska krävas fem ämnen samt svenska, engelska och matematik för att antas till det studieförberedande programmet. Varför vill ni göra det? Socialdemokraterna och Vänstern motionerar om att alla program ska vara treåriga. Alla nationella program är ju redan treåriga! Vet Cecilia Dalman Eek att ungefär 7 000 ungdomar hoppar av gymnasiet varje år? Nu har ni haft ett år på er att föreslå konkreta åtgärder för just denna målgrupp, som inte är behörig till de nationella programmen. Men tolkar jag oppositionens förslag rätt vill man tvinga dem som går yrkesintroduktion att gå ett treårigt program. Är det så ni menar? För de berörda eleverna vore det en katastrof att ställa ett sådant krav. Dessa elever har hamnat på yrkesintroduktion just på grund av att de inte är behöriga till nationellt program eller har så pass stora svårigheter att de över huvud taget aldrig kommer att antas till ett nationellt program. Vår lösning är att erbjuda dem en yrkesintroduktion. Den kan vara på ett år, två år, tre år eller sex månader. De får med sig ett kursbevis och ett truckkort eller vad det nu kan vara och lämnar gymnasiesystemet med något slags officiellt dokument som kan stärka deras chanser på arbetsmarknaden. På denna punkt önskar jag ett svar, och ni är skyldiga att ge ett svar, för nu har ni haft ett års betänketid sedan vi senast debatterade detta. Herr talman! Yrkesprogrammen och lärlingsutbildningarna är mycket viktiga reformer. Den arbetsplatsförlagda delen har tagits upp här. Det finns stora brister i kvaliteten. Det håller hela utskottet med om, och vi skickar en viktig signal till regeringen om att återkomma med tydliga uppdrag till Skolverket, så att både Skolverket och branschen, företaget, tar ett mycket större ansvar för handledning och kvalitet, så att det blir en arbetsplatsförlagd praktik och inte bara en skolförlagd sådan, som det är på vissa håll i dag. Avslutningsvis vill jag ta upp antimobbningsarbetet. Det finns inget som är så viktigt för att skapa en trygg skola, både i förskolan, grundskolan och gymnasiet, och det finns stora problem med mobbning. Därför är det viktigt att ta fram förslag. Den 1 juli 2010 skärptes skollagen, där de vuxna på skolan får tydligare ansvar för att anmäla mobbning. Regeringen gick ut före jul och aviserade en så kallad lex Sara-lagstiftning för just antimobbningsarbetet. Vi har kritik mot Sverigedemokraterna just för att man frångår arbetsordningen i utskottet och inte i tid och tydligt har talat om var man står utan i stället överraskar i kammaren, trots att man är medveten om att vår regering är på gång med att arbeta fram ett sådant dokument. (Applåder)

Herr talman! Det är väldigt glädjande att Folkpartiet nu erkänner att de behöver råd och hjälp från oppositionen för att klara skolpolitiken. Under vintern och våren har vi presenterat en lång rad förslag. De har debatterats på vår kongress. Du är välkommen att läsa dem på vår hemsida. Folkpartiet hade tidigare en hög profil i skolan. Men nu nöjer man sig med att sänka kraven. I september kunde vi läsa att utbildningsministern drömde om att sänka yrkesutbildningarnas längd. Man sade att alliansregeringen redan 2013 skulle kunna införa ettåriga gymnasieutbildningar. I stället för att ge eleverna möjlighet att klara en utbildning som rustar dem för framtiden väljer man att sänka förväntningarna och kraven. Det är dystert för landets näringsliv att kraven och förväntningarna på nivån i yrkesutbildningarna, yrkesprogrammen, är så låga hos er. Ni tror att det räcker att bara sänka och sänka och sänka och att det skulle vara ett sätt att lösa ungdomars problem med att vara skoltrötta. Det är två helt olika saker. Hur resonerar ni om ni tror att ni löser problemen på det sättet? Det här är ingenting som företagarna, näringslivet eller andra arbetsgivare vill ha.

Herr talman! Jag vill starkt ta avstånd från att jag skulle ha påstått att det är skoltrötta elever som ska erbjudas yrkes- och lärlingsutbildningar. Vi höjde ju intagningskraven från tre ämnen till åtta ämnen för att man över huvud taget skulle få komma in på yrkesprogrammet. Så detta hittar du på här. När det gäller Svenskt Näringsliv och så vidare tycker jag att Socialdemokraterna lyssnar för mycket på Svenskt Näringsliv. Man lyssnar nästan bara på Svenskt Näringsliv. Det finns faktiskt små företag. Sandberg & Söner i Fagersta, i min valkrets, eller några andra små företag inom industri och verkstadsindustri känner inte igen sig i Svenskt Näringslivs efterfrågan. Svenskt Näringsliv vill i första hand nå ingenjörer och tekniker som ska gå vidare till universitet och högskola. Jag trodde att Socialdemokraterna stod vid sidan om Folkpartiet och Alliansen för att stärka yrkesutbildningarna och höja deras status. Vi ökar kraven för att man ska kunna komma in på ett yrkesprogram. Vi ger mer pengar till handledning. Vi dubblar pengarna till handledningen för att få de ungdomarna och branschen att ta ett större ansvar och höja kvaliteten. Då påstår Cecilia Dalman Eek att vi sänker kraven. Alla hör att den här diskussionen är fullständigt bisarr. 40 procent av eleverna fick aldrig slutbetyg med er gymnasieskola - de eleverna gick ut våren 2011. Varför kommenterar ni inte den siffran? Varför vill ni inte se fakta? Det är inte jag som har hittat på det, utan det är Skolverkets fakta. Avslutningsvis, herr talman! IV-programmet var gymnasieskolans stora katastrof. Den här regeringen inrättade fem nya särskilda program där man ställer kvalitetskrav. De som är nyanlända ska få gå ett spår. De som inte kommer in på gymnasiet ska kunna erbjudas någonting konkret. Men för att kvalitetssäkra innehållet skapades yrkesintroduktion som vi nu ska ställa krav på. Men där har ni inget annat alternativ än att föreslå treåriga utbildningar.

Herr talman! Det är intressant att Roger Haddad vurmar för att man ska låta ungdomar klara sin framtid. Det är då dystert att man under sin regeringsperiod har minskat komvuxplatserna med 12 000, till exempel. Det är också Skolverkets siffror. Sedan gäller det näringslivet. Ja, Fredrik Reinfeldt har föreslagit att man ska se på det som ett särintresse. Det är inte vad Socialdemokraterna gör. Det är helt rätt. Du hänvisar till små företag. Jag kan tänka mig att till exempel organisationen Butikerna inte handlar om väldigt stora företag. Kanske är inte heller Däckspecialisternas Riksförbund något jättestort företag. De säger så här: De ökade kraven och specialiseringen på arbetsmarknaden gör att elever som skulle gå regeringens nu föreslagna ettåriga gymnasieutbildning kommer att få svårt att få jobb. Jag tycker att det är väldigt tydligt. Det finns ingen framtid för ungdomar som möts av den attityd som regeringen har. Man försämrar förutsättningarna för att ta sig framåt och man gör inte som OECD säger. Det handlar om att se till att man inte skapar återvändsgränder. Vad är det för någonting som säger att en elektriker inte om några år, om 10 eller 15 år, skulle vilja bli elektroingenjör? Att stänga dörrarna tidigt är ni bra på. Se till att öppna dörrarna och skapa förutsättningar i stället! Skapa ett inkluderande förhållningssätt till skolan och till de här ungdomarna! Det har vi inte hört så mycket om. Jag skulle fortfarande vilja ha svar på varför ni tycker att det räcker för ungdomarna att sänka förväntningarna och sänka kraven.

Herr talman! Det finns riksdagsbeslut som Cecilia Dalman Eek kan ta del av där vi har höjt kraven för att man ska kunna komma in på gymnasiet. Ni har precis motionerat för att man ska sänka kraven när det gäller att komma in på det studieförberedande programmet, från nio ämnen till fem ämnen. Det står i betänkandet. Komvux kan vi lämna därhän. Men jag besökte nyss den socialdemokratiska kommunen Kungsör som erkänner att man drar ned på den kommunala vuxenutbildningssatsningen med tanke på att staten satsar. Jag tycker att det är mycket kritiskt att det får gå till så här. Det är helt oacceptabelt. 7 000 ungdomar hoppar av gymnasiet varje år redan i årskurs 1. De vill inte eller är inte motiverade. Eller av olika anledningar kommer de inte in i den nationella programstrukturen. Och här påstår ni att vi inför ettåriga gymnasieutbildningar. Vi var ju överens i betänkandets text om att det inte finns något som heter ettåriga gymnasieutbildningar, utan konkret står det inom ramen för yrkesintroduktion. När beslutet togs i riksdagen och i utskottet om att införa fem så kallade särskilda program var det, vad jag minns, ett enigt utskott. Om det är så att ni står här och arkebuserar idén om yrkesintroduktion är det ett nytt ställningstagande, som till exempel Rossana Dinamarca kanske vill kommentera. Det vore ett nytt ställningstagande från de rödgröna om ni frångår beslutet om fem särskilda program på yrkesintroduktion. Det är innehållet vi nu är inne på och ger specialuppdrag till Skolverket om. Det är inget nytt. Det är inga nya program. Men vi försöker åtminstone hantera ungdomsgruppen under gymnasietiden. De här ungdomarna kommer kanske sedan att gå till vuxenutbildning eller arbetsförmedling, eller de kanske får ett jobb. Men under perioden då de är 16-19 år kommer de inte att bli behöriga till ett nationellt program, och där står ni totalt svarslösa.

Herr talman! Det är intressant att höra Roger Haddad prata om att det är vi som skulle sänka kraven när det är ni som urholkar yrkesprogrammen på gymnasieskolan. Motivera gärna för mig varför det ska vara den skillnad som det är i dag mellan att komma in på ett studieförberedande program och att komma in på ett yrkesförberedande program. Varför ska det vara tolv godkända ämnen för att komma in på ett studieförberedande program och bara åtta för ett yrkesprogram? Varför är det den differentieringen? Förstår du inte att det här signalerar att det finns olika ambitionsnivåer? Vi menar att det ska vara samma behörighetskrav oavsett om man ska gå ett studieförberedande program eller om man ska gå ett yrkesförberedande program. Det är inte att sänka kraven. Att sänka kraven är någonting som du säger. Ni vill fixa till lite statistik över dem som klarar av att gå igenom gymnasieskolan. Om de inte har tillräckligt med kunskaper när de kommer ut är inte så viktigt för Roger Haddad och den här regeringen. Det är det som ert förslag handlar om, att fixa till statistiken. För oss är det viktigt att eleverna får med sig det som räknas som grundläggande kunskaper. Du kanske hörde om det på det seminarium som vi hade, den öppna utfrågningen. Det är det som både Svenskt Näringsliv och de fackliga organisationerna kräver. Det handlar inte om att fixa statistik. Det handlar om att se till att elever kommer ut i ett arbetsliv och ett samhällsliv där de kan vara fria att göra de val som de vill.

Herr talman! Rossana Dinamarca, Vänsterpartiet, drar inga som helst slutsatser av att 40 procent av gymnasiets yrkeselever lämnade gymnasiet utan slutbetyg, vilket är den officiella måttstocken, som Sveriges riksdag har slagit fast. Det är så vi mäter. Det är inte något tricksande med statistik. Om det är någonting annat vi ska mäta utifrån får väl Vänsterpartiet framföra det här eller i utskottet. Vi vet utifrån expertunderlag att grundskolans resultat och insatser starkt påverkar hur man sedan klarar sig på gymnasiet. Vi signalerar till elever i grundskolan att de måste bli duktigare. De måste ha fler godkända ämnen för att komma in på det nationella programmet. Förut var svenska, engelska och matte, så att säga, det formella kravet. I min hemkommun, Västerås, tog Socialdemokraterna bort det, så man kunde ha noll poäng och komma in på medieprogrammet eller handelsprogrammet. Du behöver alltså inte berätta för mig vad det är att sänka kraven. Det är helt absurt. Vi höjer kraven. Vi säger att det inte räcker med tre ämnen. Det räcker inte med noll poäng och att komma in som så kallad Privelev på gymnasiet, komma in bakvägen och misslyckas efter två år. Kommer man in med godkända betyg, inga snälla G utan riktiga godkända betyg, kommer fler att klara av gymnasiet. Det förs fram kritik mot upplägget, men det var ju Anita Ferms utredning. Hon konstaterade att det fanns för dålig arbetslivskoppling. Branschen tyckte att eleverna inte var så att säga job ready. De kunde inte få anställning. Det är också ett syfte med gymnasiet. Varför ska vi inte underlätta med mer praktiska inslag och yrkesinslag för dem som vill gå ut i arbetslivet?

Herr talman! Roger Haddad säger återigen att 40 procent inte har klarat av gymnasieskolan. Vad gör man då? Jo, man sänker kraven. Det är ju det ni faktiskt gör. Ni tar bort en del ämnen. Ni tar bort hälften av samhällskunskapen för yrkeseleverna. En tredjedel av svenskan blir kvar. Ni tar bort engelska och lite matte och så har ni fixat till statistiken. Det duger inte, Roger Haddad. Ska vi ha en stark gymnasieskola för yrkesprogram och högskoleförberedande program handlar det om att se till att skolan får de resurser som krävs för att eleverna ska nå målen. Det måste komma tidigt. Det hörde jag Jan Björklund säga 2002. Men det har ändå inte hänt. Lärartätheten minskar i stället i skolan. Det är där vi måste göra satsningarna, inte sänka ribban. Jan Björklund sade att man skulle ha ettåriga yrkesprogram. Det var det som föranledde att vi gick ut och sade att vi ska ha minst treåriga gymnasieprogram. Vi motade Olle i grind. Det lyckades vi ganska bra med. Jan Björklund verkar ha fått pisk från något håll, för det kom aldrig så långt. Man vågade inte lägga fram ett sådant förslag. Det var bra. Men det var tack vare trycket från vårt håll. Den slutsats som jag drar återigen är att vi måste satsa på skolan, inte fixa och tricksa med siffror. Då handlar det inte om statistiken över hur många som lämnar gymnasieskolan utan godkända betyg utan om att vi inte ska hålla på och fixa och tricksa med hur många som får ett slutbetyg som inte är särskilt mycket värt när de väl har lämnat gymnasieskolan.

Herr talman! Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har under mina elva år som skolpolitiker alltid värnat att det ska vara så lätt som möjligt att komma in på gymnasiet. Man struntar fullständigt i hur det går för eleverna efter gymnasieskolan. Det är ett svek mot alla dessa ungdomar. Vi satsar på läraryrkets status. Vi inför lärarlegitimation så att de undervisande lärarna har utbildning i de ämnen de undervisar i. Vi gör just nu karriärstegssatsningar, som vi återkommer till. Vi har höjt kraven för att komma in på gymnasiet. Att det är olika antagningskrav till yrkesutbildning kontra studieförberedande utbildning är motiverat av att det är anpassat till hur eleverna sedan ska gå vidare till vissa program på universitet och högskola kontra yrkeshögskola. Kom inte och påstå att vi sänker kraven eftersom vi de facto höjer från tre till åtta ämnen och till tolv när det gäller de studieförberedande programmen. Hur som helst gillar ju Vänsterpartiet inte den här politiken. Ni kan ju fortsätta att motionera om att ta bort kravet till studieförberedande utbildning. Ni kan fortsätta att motionera, men precis den politik som ni står här och pläderar för har totalt misslyckats. Det är därför 40 procent på yrkesprogrammet inte får slutbetyg. Det är därför 25 procent på de studieförberedande programmen inte får något slutbetyg. Det är ändå det som är gymnasieskolans uppdrag, att undervisa ungdomar och förbereda dem för högre studier eller för arbetslivet så att de får en gymnasieexamen. När så många inte fick det med er politik var det väl någonting som inte stämde.

Herr talman! Det är i dagarna ungefär två månader kvar till studenten. Jag tror att jag kanske hade lite samma bild som Cecilia Dalman Eek om sången på trappan, de vita mössorna och väldigt många glada miner. Man firar att tre års relativt hårt arbete, kanske med lite olika insatser från olika elever, faktiskt är till ända och att man verkligen är på tröskeln ut till vuxenlivet på många olika sätt. Det har för de flesta varit tre år, för en del kanske fyra år, och förhoppningen är verkligen att det har varit krävande, intressanta, inspirerande och engagerande år så att eleverna faktiskt lämnar gymnasieskolan med en stark tro på sin egen förmåga att lära sig, med en stark kompetensbas för att antingen läsa vidare vid högskolan direkt eller ge sig ut i näringslivet eller offentlig sektor för att söka jobb, att de på olika sätt verkligen använder den kompetens som gymnasieskolan har gett. Det tror jag är det mål och den förhoppning som vi alla känner när vi ser de här bilderna. För att ändå vara lite personlig handlar det för min del också om att jag vet att den vita mössan till sonen är beställd, och det är ett par månader kvar innan det är dags att också fira att de där åren är genomgångna. Ändå vet vi också att det för alldeles för många ungdomar inte enbart är glädje den där sista dagen när de slutar gymnasiet. Det kanske också är en klump i magen därför att det inte blev riktigt som de hade tänkt sig. En del kanske har hoppat av gymnasieskolan. De står bredvid och ser sina tidigare klasskamrater fira att man genomfört gymnasieskolan, men av olika anledningar har de själva valt en annan väg, ibland för att de ville det själv, ibland för att de faktiskt inte klarade av gymnasieskolan och det de hade trott sig om. Det där är någonting som jag skulle hoppas att vi diskuterade utan att slänga olika politiska förslag i ansiktet på varandra. Det handlar faktiskt om de här individernas möjligheter till fortsatt lärande, till fortsatt tro på sig själva och sin förmåga att utveckla sina kompetenser. Det blir alltför lätt så att vi diskuterar huruvida det skulle finnas en ettårig gymnasieutbildning eller inte, vilket ju inte är fallet. Det vi diskuterar i dag är, som en del av mina kolleger redan har sagt, ett motionsbetänkande. Den nya gymnasieskolan, Gymnasium 2011, är nu inne på sitt andra år. Det är först nästa år som vi fullt ut ser vad den leder till. Vi hade en öppen utfrågning om gymnasieskolan i riksdagen för ett par månader sedan. Jag måste ändå säga att oavsett hur det låter i den här debatten var det väldigt mycket positiva tongångar från dem som deltog när de berättade om det de hade sett. Ingen utvärdering har kunnat göras efter två år, men en del uppföljningar har i alla fall gjorts. I den öppna utfrågningen fanns det företrädare för huvudmän, för elever, för fackliga organisationer och för myndigheter. Jag skulle vilja nämna något av det som ändå var det positiva. Och det känns gott, måste jag väl också säga, när man som politiker har varit med och fattat beslutet om Gymnasium 2011 att det faktiskt är mycket som blir bra. Den nya gymnasieskolan är tydligare. Man upplever en bättre struktur. Det är tydligare utgångar från programmen, och det är positivt. Kunskapskraven är formulerade på ett sätt som i princip alla verkar nöjda med, säger Skolverkets generaldirektör. Fler poäng i yrkesämnen är uppskattat på de flesta program. Från branscherna är man över lag nöjd med den utformning som yrkesprogrammen har fått när det gäller ämnesplaner, examensmål, kunskapskrav med mera. Det är direkt taget ur den hearing som vi faktiskt hade för ett par månader sedan. Programråden är viktiga, både för att öka samverkan med näringslivet och för att känna att man på olika sätt kommer rätt i utbildningen så att den ger den kompetens som man behöver för dagens arbetsliv, men också för morgondagens. Herr talman! I vissa delar av Sverige har man svårt att rekrytera till vissa gymnasieutbildningar, trots att vi vet att det kommer att finnas ett stort arbetskraftsbehov inom de områdena. Jag besökte häromveckan Vadsbogymnasiet i Mariestad och industriprogrammet där. Där har man ett högt söktryck. Det syns inte alltid i den nationella debatten att det finns skolor som lyckas väldigt bra. Dels håller skolan en hög kvalitet på utbildningen, dels är det så att branscherna runt omkring och företagen i Mariestad med tydliga signaler har visat varför det är så viktigt med just industriprogrammen. Därför handlar det inte om, som jag kan se det, att programstrukturen skulle vara fel, utan det handlar mycket om att kunskapen inte är tillräcklig om de behov som finns på arbetsmarknaden och den information som går ut till eleverna. Vid just det här tillfället var man i full färd med att förbereda utställningarna till UF-mässan, som skulle ske någon månad senare. Det var spännande att se de förberedelserna för att sedan kunna besöka elevernas montrar på UF-mässan och se hur det faktiskt blev. Man hade tillverkat fyrar med belysning, plåtarbeten och så vidare som var fantastiskt populära att också bjuda ut till försäljning. Det finns exempel, även om de är något färre än för industriprogrammet, där också vård- och omsorgsprogrammet har ett högt söktryck. Det handlar om att utbildningarna behöver göra sitt arbete, men också om att arbetsgivarna behöver vara tydliga med vilka krav som ställs för möjligheten att få jobb. Jag tror att det behöver göras mycket mer av de goda exempel vi kan se när det gäller vilka framgångsfaktorer de utbildningar och de skolor som lyckas rekrytera elever har. Vad är det som de gör? Vi bör titta på det i stället för att enbart fokusera på sifferexercis, se på minskande söktryck och så vidare. Jag vänder mig mot den bild som man gång på gång basunerar ut om att de elever som söker yrkesutbildningarna inte är lika smarta som de som söker de högskoleförberedande programmen. Det står i en artikel av ledamöterna Baylan och Malmström i utbildningsutskottet att de elever som söker högskoleförberedande program är smartare än regeringen. Det är ganska frapperande att man i denna underliggande ton talar om att det finns en del elever som inte är lika smarta. Det gör mig ont att man har den bilden av unga människor. En av de allra viktigaste faktorerna i detta handlar om studie- och yrkesvägledning. Det handlar om den information som elever får. Jag har blivit uppringd av representanter som arbetar med gymnasieutbildning som säger: Snälla, tala om att det går att få högskolebehörighet på alla program! Vi har aldrig sagt någonting annat från allianspartiernas sida än att det går. Det var en viktig del av den nya gymnasiereformen att det skulle vara valbart för alla. Att då, som oppositionen många gånger gör, säga att vi stänger dörrarna för unga människor när det gäller gymnasieskolan är fel. Ibland är det rent av råljug som framförs när man säger att det inte går att läsa in högskolebehörighet på dessa program. Däremot vet vi att man ibland behöver läsa ett utökat program. Men ni har redan hört från talarstolen att vi nu gör en översyn och ser att man inom de 2 500 programmen ska kunna få högskolebehörighet. Det var inte så jättelänge sedan som Socialdemokraternas numera valda ledare i en av näringslivets morgontidningar ytterligare spred bilden av att man inte kunde läsa in högskolebehörighet på yrkesprogrammen. Herr talman! Vid utbildningsutskottets offentliga utfrågning om gymnasiereformen diskuterades vikten av att reformen får sätta sig och att varje ny ungdomskull får bästa möjliga förutsättningar för att göra väl underbyggda och motiverade val. Det är därför vi på många sätt har höjt kraven. Vi har höjt kraven på kompetens. Här har grundskolan en viktig roll att spela för att kunna ge den grundläggande möjligheten att klara gymnasieskolan på ett bra sätt. Vi har ett ansvar för att skolan utformas så att den främjar kunskap och kreativitet, för att den använder sig av modern teknik och för att den tar avstamp i den aktuella forskning som finns om hjärna och lärande. Det ska göras på ett sätt så att varje elev får möjlighet att nå sin potential. Därför är det viktigt att hela utbildningskedjan hänger ihop. Grundskolan är en central del för att ge eleverna en chans att klara gymnasieskolan med bra resultat. Låt mig till slut bara nämna ett exempel som gör mig glad och som visar att det går. Oavsett vad man beskyller varandra i riksdagen för och vad man säger om att regeringen inte skulle ha gjort vad den kan för att lösa skolans problem visar detta att det är ute i kommunerna och ute i varje klassrum där elever möter lärare och där rektorer har ett bra ledarskap som det går. Ni vet alla att Nossebro skola i Essunga är känd för att man har haft en dålig placering och för att man för tre år sedan lyckades göra det möjligt för alla elever att lämna grundskolan med tillräckliga kunskaper. Nu, tre år senare, slutar dessa elever gymnasieskolan. Det forskarpar som har följt dessa ungdomar under åren har nu intervjuat varje enskild elev som lämnade grundskolan för tre år sedan. Detta är inte publicerat än, så jag ska inte tala om exakta siffror. Men det är nästan ingen som har hoppat av gymnasieskolan. Det är detta som är så viktigt: Man ska få möjligheter från grundskolan att klara av det hela, och man ska få en tro på sitt eget lärande och sin egen förmåga. Valfriheten är viktig för att alla inte ska stöpas i samma form. Därför är vi mycket positiva till den tydlighet som den nya gymnasieskolan nu ger och till de olika möjligheterna framåt. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder) I detta anförande instämde Inger Fredriksson och Emil Källström (båda C).

Herr talman! Återigen hör vi en ledamot från de borgerliga partierna tala om att vi har vilselett gymnasieeleverna. Det skulle vara konstigt om vi hade gjort det. Jag tror att det räcker att läsa programkatalogen för att se att det finns stora skillnader och att möjligheterna är sämre på en del program om man tänker sig att gå vidare. På vilket sätt vilseleder vi? Måste man inte använda sitt individuella val och ett utökat program för att kunna nå högskolebehörighet? Och då får man ändå bara grundläggande högskolebehörighet. Precis som jag sade i ett tidigare replikskifte med Michael Svensson är det så att den som går barn- och fritidsprogrammet och tänker sig att bli förskollärare dessutom måste ha särskild behörighet. Det kan man inte skaffa sig inom gymnasieprogrammets ram. Varför ska det vara så mycket krångligare? Jag har inte sagt att det inte går. Men varför måste det vara så mycket krångligare för den som väljer ett yrkesprogram att få möjligheter att gå vidare till ett högskoleprogram? Varför ska det vara krångligare för dessa elever? Varför kan detta inte vara något grundläggande för alla? Varför kan vi inte se det som grundläggande kunskaper inte bara för att gå vidare till ett högskoleprogram eller ut i arbetslivet utan också i samhällslivet?

Herr talman! Jag tackar Rossana Dinamarca för frågan. På vilket sätt har ni vilselett eleverna? Jo, genom att säga att det inte går att skaffa sig högskolebehörighet på yrkesprogrammen, som de heter i dag. Precis så har många uttalat sig. Föräldrar har hört av sig till mig och med förvåning i rösten sagt: Det går att läsa in högskolebehörighet. Min son har valt byggprogrammet, och det går faktiskt! Jag säger då att vi aldrig har sagt någonting annat. Men det har sagts i den politiska debatten. I den här kammaren var man för något år sedan ärlig nog att säga att man i debattens hetta kunde ha bidragit till att skapa en felaktig bild. Varför ska det vara krångligare? Man får använda en del av det individuella valet och ibland läsa utökad kurs. Redan i dag har man många valmöjligheter. Jag kan inte se att det är krångligare att välja en högskoleinriktning än att göra andra val. Inom det individuella valet väljer du din valfrihet. Det är inte krångligare att välja ett högskolespår än att välja andra kurser inom det individuella valet. Varför skulle det vara obligatoriskt för alla? Vi har stärkt yrkesprogrammen på olika sätt. Hur mycket än jag precis som Rossana Dinamarca skulle önska att gymnasieskolan skulle kunna rymma så mycket mer så gör den inte det. Vi kan bara önska att den skulle ge alla oerhört djupa kunskaper inom precis alla områden. Vi diskuterar mycket varför det är så viktigt med ett antal poäng när det gäller vissa av de teoretiska ämnena. I några motioner i betänkandet lyfter man fram andra delar. Man kanske skulle behöva tänka åt det andra hållet också. Vi vill skapa valmöjligheter för elever. Detta ger möjligheter. Men vi vill stärka studie- och yrkesvägledningen så att eleverna gör bättre informerade val. Det ska vi bidra till också från den politiska diskussionen och inte sprida felaktiga bilder.

Herr talman! Jag menar att det är regeringen och de borgerliga partierna som har ägnat sig åt vilseledning. Ni påstår att det inte är någon skillnad mellan yrkesprogram och nationella program. Man får grundläggande behörighet, säger ni. Nej, det får man inte - inte per automatik. Man måste använda inte en del av sitt individuella val utan hela sitt individuella val och dessutom ibland ett utökat program. Man får ändå inte särskild behörighet, som krävs för att komma in på till exempel förskollärarutbildningen. Då har man ändå inte löst situationen för denna elev. Om det hade funnits en grundläggande högskolebehörighet från början hade eleven också kunnat skaffa sig den särskilda behörigheten under sitt gymnasieprogram. Men den möjligheten finns inte. Jag undrar vem det är som vilseleder vem. Vi har hela tiden sagt till eleverna: Du får inte grundläggande högskolebehörighet på ett yrkesprogram. Du måste använda ditt individuella val och ett utökat program för att kunna uppnå det. Vi menar att man inte ska behöva få det krångligare om man väljer ett yrkesprogram. Det ska vara lika för samtliga elever. Det handlar inte bara om barn och fritid - det tog jag som exempel. Det finns flera yrkesprogram som leder vidare. Jag kan nämna naturbruksprogram och tekniska program inom yrkesprogrammen som kan leda vidare. Vi ser att ungefär 60 procent kan tänka sig att läsa vidare på högskolan. Ni gör det svårare för de eleverna att få den möjligheten. Det är inte att vilseleda, det är fakta.

Herr talman! Tack, Rossana Dinamarca, för klargörandet om på vilket sätt ni kommunicerar med unga människor i Sverige i dag. Ni talar om att det inte går om de inte gör si eller så. Jag uppskattar tillägget att man säger att om eleverna använder sitt individuella val klarar de det. I dag, när den sista kullen i den gamla gymnasieskolan tar studenten, är det inte heller så att de per automatik får en särskild behörighet och att den möjligheten finns på alla program, såsom det förespeglas i debatten. Vi vet att inte alla program ger alla vägar framåt. Det är därför det är så viktigt med studievägledning så att man får titta på sitt eget intresse och sin egen kompetens och se vart man är på väg och vart man vill komma. Vi pratar enbart om högskola och högskoleutbildning. Men hela yrkeshögskoleutbildningen, den satsning som regeringen aviserade senast i går om yrkesutbildning, yrkesvux och så vidare, visar på att alliansregeringen - Centerpartiet, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna tillsammans - väljer att skapa många vägar framåt, att man återigen kan få nya chanser att göra nya val om man av någon anledning behöver byta inriktning eller på något annat sätt vill välja om. Det ser jag som en viktig del. Man ger alla elever chansen att nå målen, har höga förväntningar och krav, precis som har sagts i debatten, och öppnar flera vägar framåt. De andra yrkesutbildningar som finns inom yrkeshögskolans ram är andra viktiga utbildningar för att man ska kunna gå vidare i sitt lärande och där det inte alls är stängt till högskolan. I högskolan finns även andra möjligheter till antagning när det gäller validering och annat, så det finns många vägar framåt. Det är oerhört viktigt att vi ger unga den vägledning de kan behöva och satsar på att gymnasieskolan får en så hög kvalitet att alla får en god möjlighet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. I går kväll hade vi, gamla skolkamrater sedan grundskolan i Mönsterås, en träff här i Stockholm. Ämnet vi kom in på var naturligtvis vad som hade hänt sedan vi skildes åt för drygt 40 år sedan. Vi var 16 år då och hade kommit in på olika gymnasieutbildningar. Åren har gått, och vi har använt vår tid på rätt olika sätt. Klart var att alla de kamrater som träffades här i går hade satsat på utvecklingsmöjligheter, utbildningsmöjligheter och så vidare. Men alla kamrater gick inte den vägen. Som så ofta i dessa sammanhang är det inte alla som vill träffas, veta om andra och själva berätta. Alla är inte glada över sina liv och de livsval och utbildningsval de har gjort. I min skola fanns också de elever som inte ville, kunde eller hade lust att tillgodogöra sig sin undervisning, som många gånger var alltför teoretisk för deras intresse. För många blev utvägen avhopp, vilket har karakteriserat gymnasieskolan de senaste årtiondena. Det har berott på brister i grundskolan men också på att elever var hänvisade till att enbart välja mellan studieförberedande gymnasieutbildningar. De som drabbades hårdast var naturligtvis elever med låga grundskolebetyg. Vad har Alliansen gjort för att förändra detta? Vi har satsat hårt på en förändrad grundskola, en riktigt bra bas så att alla ska få de grundskolebetyg som behövs för att gå vidare. Alla vill vi att alla unga ska ha samma möjligheter och få samma kvalitet på sin utbildning. Tyvärr sätter vi kvalitet som ett epitet för att undervisningen ska vara svår och komplicerad. Är detta kvalitet? Eller är det kvalitet att verkligen på djupet förstå sammanhangen i kunskapen om vår omvärld? Ungdomar är olika, vill olika och drivs av olika faktorer och mål. Med vår värdegrund är det allas vår plikt att en gång för alla inse detta. Kunskaper är olika, och om jag tycker att det är enkelt med härledning av matematiska formler och komplicerat med hantverk kan någon annan tycka precis tvärtom. Detta är självskrivet för de allra flesta som har ett ben i verkligheten. Den nya gymnasieskolan, som sjösattes hösten 2011, tar större hänsyn till ungdomarnas olika intressen och framtidsplaner. Programmen fick en tydligare identitet, med mer krav på teoretiska ämnen på de högskoleförberedande programmen och mer yrkesämnen på yrkesprogrammen. Detta, herr talman, ser vi till skillnad från den splittrade oppositionen. Här handlar det om ordning och reda, ett förtydligande av vad som gäller och vad de unga har att förvänta sig när de genomför sina val inför de närmaste tre åren. År 2014, när de första eleverna lämnar den nya gymnasieskolan, höjs kraven på grundläggande behörighet för att studera på högskolan. Här har vi en höjning av kraven rakt igenom för att vi ska kunna finnas med på den globala marknaden och utvecklingen framöver. Jag vill säga, om de som lyssnar inte kommer ihåg någonting annat så detta, att hela det här arbetet är ett sätt att höja kvaliteten för alla . Däremot har vi inte slagit fast att det ensidigt är ett visst område som där kvaliteten ska höjas, utan det gäller alla kunskaper. Regeringens mål har varit att skapa ökade möjligheter för alla elever att utvecklas efter sina önskemål och förmåga samt att alltid skapa möjligheter för vidare utbildning till alla som vill. I den tidigare gymnasieskolan var det obligatoriskt att läsa kurser som krävdes för grundläggande högskolebehörighet. Vi har tagit bort ett tvång. Det är tvång vi har tagit bort och i stället gett en frihet. Frihet är grunden för all utveckling, för kreativitet, för allt livslångt lärande och för utveckling av nya tankar. Det är frihet vi vill ge våra ungdomar när de ska gå vidare i livet och använda sin ungdomstid. En enig allians har kommit en bra bit på väg till en gymnasieutbildning som kan möta alla elevers olika behov. Jag tror inte att vi är helt framme i vår ambition. Vi är nöjda med inriktningen. Vi är övertygade om att det säkert kommer frågor som kräver sina svar, men vi är på rätt väg, och vi är stolta över den inslagna vägen. Herr talman! I alliansregeringen har vi tillmötesgått den kraftigaste kritik som har funnits mot den tidigare gymnasieskolan när det gäller ensidighet mot teorin. När jag läser oppositionens spretiga och motsägelsefulla reservationer blir jag djupt oroad och undrande: Vart är Socialdemokraterna på väg? Jag känner inte igen den utbildningspolitik som de tycks driva enligt deras representant här och enligt reservationerna. De elever som vill hoppa av och är skoltrötta - runt 7 000 tror jag att det är - ska mötas med ökade krav på högskolebehörighet och med skolplikt. Låt mig ta ett exempel. Jag vill se den ensamstående mamma som orkar bära sin 17-åring till skolan för att inte få pålagor för att inte ha följt skollagen. Jag tycker att vi ägnar oss åt jättesvårigheter. Kan vi inte visa respekt för alla de föräldrar som har försökt ingjuta framtidstro i sina barn? Om barnen inte har upplevt det i skolan är det andra saker som krävs. Det är ett ansvar för oss alla att våra unga och barn får en framtidstro och tro på sig själva och får möjligheten att utvecklas inom områden där de är motiverade. Det är detta som vi har tillskapat. Jag vill inte höra någon felaktig och falsk kritik mot den ambitionen. Jag tror inte på att skapa tvång inom områden där det behövs så otroligt mycket frihet för att ge arbetsglädje. Hur många av oss i den här kammaren skulle vilja tvingas att gå på en utbildning i tre år som vi inte är särskilt intresserade av? Vi kanske till och med är skoltrötta. Jag hörde en veterinär i går bland mitt gäng som sade: Jag skulle inte sätta mig på skolbänken en gång till. Så trött var jag på skolan innan jag blev färdig. Våra ungdomar ska börja rösta vid 18 års ålder, kanske på oss. Då kan vi väl åtminstone ge dem respekten att de också får avgöra vad de ska ägna sin tid åt när de ska lära sig, vara kreativa och komma vidare i livet. Det gör vi i Alliansen. Gymnasieskolan är till för de unga. De unga är inte till för att passa in i ett system som innebär tvång och ensidighet - vi vet bäst, gör så här - som jag tycker att den spretiga oppositionen, för den är inte överens, lyfter fram här. Vi kristdemokrater sätter barn och unga i centrum. Vi måste möta deras behov av framtidshopp, lust att lära och utvecklas, lust att hitta sin livsväg och ta ansvar. Kanske behöver pedagogiken få en ökad inriktning mot vuxenpedagogik. Vi har breddat, fördjupat och ändrat gymnasieskolan så att den ska bli alltmer attraktiv och ändamålsenlig för de unga som ska gå vidare och studera eller börja arbeta. Vi har ansvar för att den kommande generationen utvecklar sitt ansvar. Vi kristdemokrater talar om tre pelare i den här politiken som jag tycker stämmer så bra med det som vi är överens om i Alliansen: En gemensam värdegrund med respekt för allas lika värde oavsett olikheter i begåvning, lust och intresse. En gemensam inriktning på ansvar för vår demokrati där man har valfrihet och inflytande åtminstone över sitt eget liv. En bas av kunskaper som serveras i vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är för var och en av våra ungdomar som vi står här och debatterar gymnasieskolan, vilka beslut som ska fattas och var förändringar bör ske. De ska ha möjligheten. I centrum för varje skolreform är den unge vars liv och ungdomstid aldrig går i repris. (Applåder) I detta anförande instämde Annika Eclund (KD).