Fortsatt svenskt deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission i Afghanistan

Herr talman! Sverige har sedan 2002 deltagit i militära insatser i Afghanistan, först genom den internationella säkerhetsstyrkan ISAF och därefter, sedan 2014, i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats RSM.

Jag vill börja med att betona att jag anser att den svenska armén har gjort ett utmärkt arbete i Afghanistan genom att ställa en trupp till förfogande i Mazar-e Sharif som en del av ISAF-operationen. Föredömligt och med egna förluster har man stött den afghanska nationella armén och den afghanska polisen samt tillfört rådgivare.

Det svenska kriget mot talibaner har förts med syftet att hjälpa landets befolkning och att skapa demokrati. Som svenska medborgare kan vi därför känna stolthet över vårt historiska bidrag till landet.

När det gäller internationella insatser menar vi dock att Sverige med sina ytterst begränsande resurser ska prioritera FN-ledda fredsbevarande insatser. Vi har sett hur Sverige nästan helt valt bort att delta i FN-ledda fredsbevarande insatser och i stället gett företräde åt EU- och Natoledda insatser. Det beklagar vi. Vi ser FN som det primära samarbetsorganet för att hantera konflikter och värna fred och säkerhet.

Även om den svenska armén och övriga ISAF har utfört en föredömlig insats när det gäller Afghanistan, herr talman, anser vi dessutom att en bortre gräns måste sättas för det svenska engagemanget där. Vi menar att den gränsen har passerats och att det nu är de afghanska folkens skyldighet att själva ta hand om sin säkerhet tillsammans med andra regionala aktörer och sätta sig till motvärn mot talibanerna.

Det är klart att i den bästa av världar skulle Sverige kunna bidra överallt för att vara med och skapa fred och stabilitet, men vi har tyvärr begränsade resurser.

Efter många år av politisk misskötsel av vår egen försvarsmakt, då man prioriterade bort vårt eget existensförsvar till förmån för internationella insatser i fjärran land, anser vi att vår primära målsättning nu måste vara att bygga upp ett sådant försvar som är kapabelt att möta framtida hot här i vårt närområde.

Vi menar att ju längre vi stannar kvar i Afghanistan, desto mer riskerar vi att dras in i ett utdraget inbördeskrig som kan komma att vara i decennier och kosta det svenska försvaret åtskilliga medel som i stället skulle kunna användas till en uppbyggnad av försvaret i Sverige.

Med anledning av detta yrkar vi avslag på propositionen och bifall till reservation 1.

Herr talman! Sverige bör inte delta i Natos fortsättningskrig i Afghanistan. Därför bör propositionen avslås.

Eftersom såväl Vänsterpartiets som Sverigedemokraternas företrädare i utskottet yrkar avslag på propositionen måste vi ha en gemensam reservation om detta. Jag vill dock understryka att våra partier skiljer sig åt i grunden vad gäller synen på Sveriges engagemang för Afghanistan.

Vänsterpartiets politik för Afghanistan grundar sig på solidaritet med det afghanska folket. Vi vill att Sverige ska vara en närvarande och aktiv aktör i landet. Men det bör ske genom ett omfattande bistånd och politiska insatser för fred, demokrati och kvinnors rättigheter – inte genom militär närvaro.

Vår solidaritet med Afghanistan visar vi också i vårt partis engagemang för en human flyktingpolitik och möjligheter till lagliga vägar för asylsökande. Vi har vid åtskilliga tillfällen kritiserat avvisningar till just Afghanistan. Vi avvisar också det återtagandeavtal Sverige tecknat med Afghanistan som gör det lättare att deportera unga afghanska medborgare och som också öppnar för att deportera barn. Det är barn och ungdomar som i vissa fall aldrig har varit i Afghanistan utan vuxit upp i Pakistan eller Iran. Jag tror att när vi med eftertankens kranka blekhet gör en summering kommer det att ses som ett skammens beslut, som Sverige verkställer just som jag står här i talarstolen. Således yrkar jag bifall till reservation 1.

Sveriges deltagande i ISAF är en av de mest omfattande internationella insatser som vårt land genomfört. Det har varit en kostsam insats, både i pengar och i människoliv. Totalkostnaden för den svenska insatsen är okänd, men bara redovisade direkta kostnader uppgår till minst 10 miljarder kronor.

Vänsterpartiet har vid flera tillfällen framfört kravet att det genomförs en oberoende utvärdering av det svenska deltagandet i ISAF och att en sådan utvärdering eller vitbok bland annat ska inkludera företrädare för såväl det svenska som det afghanska civilsamhället.

Regeringen beslutade också den 9 juli 2015 att tillsätta en utredning för att utvärdera den samlade svenska insatsen i Afghanistan 2002–2014. Vänsterpartiet ställer sig väldigt tveksamt till upplägget för den utvärderingen. Regeringen har utsett en av de politiker som själv var ytterst ansvarig för den militära insatsen i Afghanistan att ensam leda utvärderingen. Vi har svårt att se hur det skulle kunna ses som en oberoende och trovärdig utvärdering.

Utredningen skulle såvitt jag begripit ha varit klar den 30 november detta år, men så är tydligen inte fallet. Kanske beror svårigheterna att leverera på omöjligheten i upplägget.

I flera andra länder som deltagit i ISAF har man valt att gå en annan väg och tillsatt verkligt oberoende utvärderingar: i Norge, Danmark och Nederländerna.

En vitbok om den svenska militära närvaron i Afghanistan skulle i stället vara ett sätt att öppet redovisa och utvärdera den militära insatsen såväl som Sveriges stöd till polisutbildning, utvecklingsbistånd och politiskt och diplomatiskt arbete. I synnerhet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges olika insatser samverkat med varandra, det som genom åren kallats civil–militär samverkan. Vi anser alltså att en oberoende kommission bör tillsättas med uppdrag att ta fram en vitbok.

Sverige skulle kunna bli en central aktör för fred, demokrati och jämställdhet i Afghanistan. Men det förutsätter att fokus flyttas från militära till civila och politiska insatser. Vi välkomnar att Sverige lovat mer än 8 miljarder kronor i bistånd till Afghanistan fram till 2024.

Afghanistan behöver en inkluderande freds- och försoningsprocess. Framför allt kanske det är viktigt att Afghanistans kvinnor inkluderas i den. Det finns sedan juni 2015 en nationell afghansk handlingsplan som syftar till att genomföra FN-resolution 1325. Det är centralt för att bygga ett demokratiskt och fredligt Afghanistan.

Vänsterpartiet anser att regeringen bör ta fram en nationell handlingsplan för hur Sverige kan stödja arbetet med att genomföra FN-resolution 1325 i Afghanistan, i syfte att stärka Afghanistans kvinnor och garantera att de får ett ökat inflytande i fredsprocessen.

Vad vi sammanfattningsvis vill se, herr talman, är alltså ett slut på deltagandet i krigandet, utvärdering i form av en vitbok och en satsning på den mödosamma processen mot fred och försoning.

Herr talman! Jag vill kort redogöra för ramarna för Resolute Support Mission och den svenska insatsen. Styrkebidraget ska bestå av högst 50 personer. I dag uppgår styrkan till omkring 30 personer, varav huvuddelen är stationerade i norra Afghanistan, medan en mindre grupp finns i Kabul.

Styrkebidraget har i sig inte stridande uppgifter, utan dess våldsanvändning är begränsad till behovet av egenskydd. Om situationen skulle kräva det ska möjlighet finnas att tillföra en tillfällig förstärknings- och evakueringsstyrka på högst 150 personer.

Herr talman! Detta är tredje gången vi debatterar den mer begränsade RSM-insatsen, men som många vet går Sveriges militära engagemang i Afghanistan längre tillbaka än så. Vid den högtidliga överlämningen i Mazar-e Sharif i början av december övergick ansvaret från fortsättningsstyrka 31 till avlösningsstyrkan, FS32. Det handlar alltså om en 15 år lång historia.

Målet för RSM är att genom stöd och rådgivning bidra till en stegvis konsolidering av de afghanska säkerhetsstyrkornas förmåga att självständigt hantera säkerheten i landet. Konkreta exempel på vad svensk personal bidrar med är rådgivning inför planering av operationer och övningar, examinationer av nyutbildad personal med mera.

Det är ingen hemlighet att 2016 liksom 2015 har präglats av en fortsatt negativ utveckling för säkerhetsläget. Det innebär bland annat att den tidigare inriktningen mot en övergång till ett slags fas två och en mer Kabulcentrerad närvaro inte längre är aktuell.

Visst kan man känna: Ska det aldrig vända? Ska det aldrig bli bättre? Det känns tröstlöst ibland. Samtidigt är det viktigt att påpeka att det också skett framsteg i Afghanistan. Av de nästan 10 miljoner barn som i dag går i skolan är ungefär hälften flickor, vilket är en närmast 100-procentig ökning jämfört med när talibanregimen störtades 2001.

Det är också så att den afghanska regeringen efterfrågar det internationella samfundets fortsatta stöd. Det är alltså deras bedömning av behovet av ytterligare utbildnings- och rådgivningsinsatser som ligger till grund för detta beslut.

Man kanske också kan fråga sig vad alternativet är. Att lämna Afghanistan åt sitt öde ser inte vi som ett alternativ. Att afghansk polis och militär kan upprätthålla lag och ordning är ett grundläggande krav för att det över huvud taget ska finnas förutsättningar för att bygga fungerande samhällsstrukturer och säkra en fredlig utveckling.

Jag vill citera överste Håkan Adén i samband med överlämningen häromveckan i Mazar-e Sharif: ”Tillsammans utgör vi ett lag med en gemensam uppgift att lösa, ytterst för att förbättra afghanernas vardag och deras framtid i fred och i säkerhet.”

Man ska komma ihåg, tror jag, att när vi talar om terrorism är det inte medborgare i vår del av världen som är värst utsatta, utan det är framför allt civila i länder som Syrien, Pakistan och Afghanistan, som varje dag tvingas leva i våldets och terrorns skugga.

Samtidigt måste vi naturligtvis se att det inte finns någon renodlad militär lösning för att säkerställa ett långsiktigt stabilt Afghanistan. Det krävs också en hållbar utveckling när det gäller samhällsstyrning, mänskliga rättigheter och en fungerande rättsstat.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Senast när vi debatterade Afghanistan stod jag här och talade om människor som jag träffat i Afghanistan, speciellt kvinnor, som tyckt att det var viktigt och kände att man ville ha en framtid. Men jag känner att det bara blir värre och värre, och jag känner mig rätt otrygg i det. Därför är min vädjan: Glöm inte bort Afghanistan! Det finns så många länder i världen, men glöm inte bort Afghanistan.

I Afghanistan blir de civila offren allt fler. Enligt FN ökade antalet civila offer för kriget med 4 procent under 2015. Minst 3 545 civilpersoner dödades, och 7 454 skadades. Ökningen berodde givetvis främst på fler strider eller attacker i befolkade områden.

Av dessa är fler barn krigsoffer. FN hävdar att under de tre första månaderna dödades 161 barn och 449 skadades, vilket är 29 procent fler än första kvartalet 2015.

Även allt fler soldater dödas. Den afghanska försvarsmaktens förluster ökade kraftigt under 2016. Från årsskiftet till mitten av augusti i år dödades 5 523 soldater. Det är flera hundra fler än antalet under 2015, som då betraktades som en katastrofal siffra. Under samma period sårades ytterligare 10 000 soldater.

Herr talman! Jag ska ta några exempel på vad som har hänt under 2016 i Afghanistan:

20 januari: Sju anställda vid den privata tv-kanalen Tolo dödas i ett självmordsattentat i Kabul. Talibanerna tar på sig dådet och säger att det är en hämnd för tv-stationens propaganda.

19 april: 64 människor dödas och 347 skadas vid ett självmordsattentat och därpå följande skottlossning i centrala Kabul. Talibanerna tar på sig attacken, som är den blodigaste sedan 2011.

30 juni: 30 människor dödas och 58 såras när två självmordsbombare attackerar en busskolonn med poliskadetter i Kabuls västra utkanter. Talibanerna tar på sig dådet.

23 juli: Massaker på demonstrerande shiamuslimer. Upp till 80 människor dödas och 230 skadas i en självmordsattack, även den i Kabul. De flesta offren är shiamuslimer.

Början av september: Tre terrorattacker inom ett dygn. Minst 48 människor dödas och över 100 skadas när tre sprängattentat genomförs i Kabul på mindre än ett dygn.

11 oktober: Minst 18 människor dödas när några män öppnar eld inne i en shiitisk moské i Kabul under firandet av den viktiga helgen ashura. Ett femtiotal människor såras i attacken. Islamiska staten säger sig ha utfört det hela.

10 november: Minst sex människor dödas och över 120 skadas när talibaner attackerar Tysklands konsulat i Mazar-e Sharif. En lastbil full med sprängämnen förstör muren runt byggnaden, varefter en eldstrid utbryter inne på området. Explosionen är så kraftig att kringliggande byggnader delvis raseras och fönsterrutor krossas flera kilometer bort. Detta blir en liten notis i svenska tidningar, för det var inga tyskar utan lokalanställda som drabbades. Men det var människor, afghaner, som jobbade där.

12 november: Självmordsdåd på amerikansk flygbas. Fyra amerikaner dödas och 16 amerikaner samt en polack skadas vid ett självmordsattentat inne på flygbasen Bagram norr om Kabul.

21 november: Attack mot en shiamoské. Minst 30 människor dödas och tiotals skadas när en självmordsbombare angriper en shiamuslimsk moské i Kabul. Moskén var full av bedjande som deltog i en viktig högtid.

Detta är de siffror jag har fram till slutet av november. För mig som stor och varm vän av Afghanistan är det därför viktigt att vi bidrar att hjälpa till och utbilda. Därför anser jag att både Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets förhållningssätt är beklagliga, även om de har olika utgångspunkt.

Jag tycker inte heller att man ska lösa konflikter med våld, men vi ser ju hur det ser ut. På något sätt måste vi hjälpa den afghanska armén att förhålla sig till det här, för läget blir bara värre och värre. För alla män, kvinnor och barn i Afghanistan är det viktigt att vi får lugn och ro. Då är det viktigt att den afghanska armén kan klara av detta.

Därför vill jag yrka bifall till utskottets förslag. Jag vill också passa på att önska en lugn och god jul och ett gott nytt och lugnare år till alla våra svenska soldater i utlandstjänst. Tack för vad ni gör!

(Applåder)

Herr talman! Det afghanska folket har under decennier av krig fått utstå stora umbäranden. Trots en stor internationell militär närvaro med som mest över 100 000 soldater på plats för att garantera säkerheten i landet är Afghanistan fortfarande ett mycket farligt land att leva i. Det är också ett av världens allra fattigaste länder.

Det har nu gått ungefär 15 år sedan talibanregimen störtades hösten 2001 och ersattes av en interimsregering. Men det blev ganska snart tydligt att någon militär lösning på konflikten inte fanns. Det var en insikt som senare delades av både FN och USA.

Mot den bakgrunden krävde Miljöpartiet år 2010 en tydlig exitstrategi för Afghanistan. Det var en strategi som också blev verklighet 2014 i och med ISAF:s tillbakadragande och infasningen av RSM, som vi diskuterar en förlängning av här i dag.

Tyvärr kan vi konstatera att utvecklingen på marken i Afghanistan inte har gått i den riktning vi hade velat och som landet och dess befolkning behöver. Den väpnade konflikten har förvärrats det senaste året. Konflikten mellan regeringen i Kabul och det väpnade motståndet, inklusive talibanerna, pågår fortfarande. Attentat och våldsdåd är en del av vardagen.

Att situationen är allvarlig råder det inget tvivel om. Den är också ett allvarligt hinder för Afghanistans utveckling. Vid sidan om den varaktiga fattigdomen är korruptionen och laglösheten också utbredd. Samtidigt har landet en stor utmaning på jämställdhetsområdet. Det är lång väg kvar till ett jämställt deltagande i samhällslivet och i hemmet.

Herr talman! En negativ utveckling i Afghanistan får konsekvenser för säkerheten såväl i regionen som globalt. Det innebär allvarliga påfrestningar för de hårt prövade människorna i Afghanistan. Därför är det så viktigt att det internationella samfundet, inklusive Sverige, fortsätter stödja och bistå den afghanska regeringen. Vi kan inte överge landet nu, i det här sköra läget, som vissa önskar. Det skulle motverka stabilisering och en fredlig utveckling.

Miljöpartiet och regeringen anser att vi ska fortsätta ge stöd och råd så att landets säkerhetsstyrkor stärker sin förmåga, så att de på sikt själva kan ta över ansvaret för sin säkerhet. Det är en välgärning och ett uttryck för solidaritet som vi som land ska vara stolta över.

Vi behöver ett långsiktigt stöd som är politiskt, diplomatiskt, humanitärt, militärt och inriktat på utvecklingssamarbete. Vid sidan av RSM vill jag lyfta fram det bistånd som Sverige ger. Sveriges engagemang i Afghanistan handlar ju inte enbart eller främst om en militär insats. Afghanistan är faktiskt en av de största mottagarna av svenskt bistånd. En betydande del fokuserar på de mest utsatta, det vill säga kvinnor och barn. Utöver det humanitära stödet har biståndet inriktats på utbildning, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Herr talman! Det sägs ibland att detta bistånd inte gjort någon skillnad, att afghanerna inte har fått det bättre och att fattigdomen inte har minskat. Men det stämmer inte när vi talar om utveckling i det breda perspektivet, vilket är alldeles nödvändigt.

Tyvärr har det funnits en tendens i kölvattnet av den stora utvärdering som kom för något år sedan, finansierad av Sida, att enbart fokusera på pengar och inkomst när det gäller fattigdomen i Afghanistan. Inkomst är självklart grundläggande, men som vi alla vet är fattigdom mycket mer än så. Det handlar om kontroll över det egna livet, tillgång till sjukvård och utbildning, möjlighet att utöva sina rättigheter och planera för framtiden. Med dessa mått mätt har Afghanistan faktiskt kommit en bit på väg de senaste 13 åren. Till exempel går i dag miljontals fler barn i skolan, och miljontals fler av dem är flickor. Det är en rejäl förbättring från 2001, då bara 1 miljon barn gick i skolan, av vilka endast 5 000 var flickor.

I dag är också kvinnornas situation långt bättre än för 15 år sedan, enligt Afghanistans oberoende människorättskommission, även om vi har en lång väg att vandra. I dag når hälsovården når ut till fler, mödra- och spädbarnsdödligheten minskar och stora och nödvändiga infrastruktursatsningar har gjorts. Detta är stora framgångar som är värda uppmärksamhet, och det är av dessa skäl vi ska fortsätta vårt engagemang i Afghanistan. För det är min tro att vi steg för steg faktiskt kan främja fred, jämställdhet och utveckling i Afghanistan.

Med ett omfattande engagemang kommer självklart också ansvar och en skyldighet att säkerställa insatsers effektivitet och måluppfyllelse. Därför ser jag fram emot den utredning som regeringen har tillsatt för att utvärdera den samlade svenska insatsen i Afghanistan 2002–2014. Jag hoppas att den kommer att ge oss vägledning för hur vi kan gå vidare med detta viktiga arbete.

Herr talman! Till sist vill jag lyfta fram FN:s resolution 1325, som syftar till konkreta åtgärder för kvinnor och flickor i konflikt. Att kunna delta på lika villkor som medborgare i ett samhälle är en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter. Om hälften av befolkningen inte deltar har vi inte demokrati, och då lever vi inte upp till de mänskliga rättigheterna. Och vi vet hur viktig jämställdhet är för att skapa utveckling.

Resurser måste satsas på de behov av skydd och stöd som kvinnor och flickor har under en konflikt, då kvinnorna ofta tvingas ta över männens arbetsuppgifter, och efter en konflikt, då det civila samhället måste byggas upp igen. Kvinnors avgörande uppgifter och roll i fredsprocess och krishantering kan inte nog understrykas. Det är därför viktigt att Sverige agerar för att förbättra arbetet med resolution 1325 liksom med FN:s resolution 1820 om sexuellt våld i konflikter.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker att det som påpekas här är viktigt: att många fler barn går i skolan och att det finns en del civila framsteg, så att säga. Men att koppla det till den militära insatsen tycker jag leder tanken lite fel. Man kan säga att det många gånger är just de civila organisationerna som har åstadkommit de stora framgångarna på den civila sidan. Det är Svenska Afghanistankommittén som ligger bakom det här med att läsa och att vårda sjuka, inte militären. Svenska Afghanistankommittén, som borde vara en ganska stor auktoritet på området, vill se ett slut på den militära interventionen i Afghanistan. De anser att den försvårar och riskerar deras arbete.

Jag skulle kunna stå här och räkna upp namn, men jag ska inte göra det. Jag tänker på de människor som dödades när ett sjukhus som tillhörde Läkare Utan Gränser bombades i Kunduz i Afghanistan. Nato säger att man i ett flyganfall genomfört av USA kan ha träffat sjukhuset, och det var ju trist.

Om man ska bedöma den militära insatsen måste det vara kopplat till säkerhetsläget. Det är ingen hemlighet att säkerhetsläget nu i princip är sämre än någonsin. Efter alla dessa år av krigande är säkerhetsläget för människorna i Afghanistan sämre än någonsin. Det är det som den militära interventionen ska mäta sig mot.

Sedan är detta inte så konstigt. I det amerikanska uppdraget ingår det nämligen inte att bygga någon stat. Det sa Richard Holbrooke när han var USA:s speciella representant för Afghanistan och Pakistan: Att omvandla det afghanska samhället är inte vårt uppdrag. Flickors skolgång kan vara en viktig fråga på många håll. Vi är i Afghanistan utifrån våra egna nationella säkerhetsintressen.

Herr talman! Om Stig Henriksson hade lyssnat tillräckligt noga tror jag att han hade hört att jag inte på något vis sa att den militära insatsen per se ledde till att flickor går i skolan. Jag pratade om det stora paket som Sverige har i sitt samarbete med Afghanistan och dess befolkning och civila samhälle. Där har såklart Afghanistankommittén spelat, och spelar, en oerhört stor och viktig roll.

Dock anser jag och Miljöpartiet att det vore oansvarigt att nu dra sig ur Afghanistan, som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna anser att man ska göra. Om man inte kan bibehålla en säkerhet har man inte heller möjligheten att låta landet utvecklas i den takt som behövs. Därför är det viktigt att vi ger möjligheten att bygga upp säkerhetskompetensen, så att man kan ta över det ansvaret. Än så länge kan man inte det. Precis som Stig Henriksson säger är det säkerhetssituationen som gör att vi har militär där – självklart. Men varför väljer ni, Stig Henriksson, att dra er ur i det allvarliga läge som råder?

Herr talman! Jo, jag försökte verkligen lyssna på Pernilla Stålhammar, för jag tycker att hon ofta gör väldigt intressanta inlägg som bryter av lite grann mot traditionen, så att säga, i kammaren. Men det är ändå Sveriges militära närvaro i Afghanistan vi diskuterar. När man då tar fram som ett argument att fler barn går i skola etcetera är det ganska lätt att säga att det skulle kunna finnas en koppling där.

Däremot har kopplingen mellan utländsk militär i Afghanistan och det civila hjälparbetet inget stöd hos Svenska Afghanistankommittén – inget stöd. De betonar i stället nödvändigheten av att inte på något sätt förknippas med de styrkorna. Det riskerar nämligen ytterst deras liv. Vill man stödja till exempel Svenska Afghanistankommitténs arbete ska man säga nej till den militära insatsen, som Vänsterpartiet gör.

Återigen ska jag säga något om det statsbyggande vi pratar om – vi är bara en liten del av det som egentligen är USA:s stora insats. Vad säger till exempel Barnett Rubin, som är rådgivare till USA:s administration, särskilt när det gäller afghanska frågor? Han säger så här: Jag hoppas att jag inte kommer att göra er besvikna, men de verkliga målen i Afghanistan är inte en insats för statsbyggnad och utveckling.

Detta kommer igen gång på gång, men vi låtsas som att det inte är så. Jag kan inte förstå hur man kan fortsätta med den charaden. Varför inte säga som det är? Det finns inga sådana mål hos USA – det är USA som överlägset leder denna koalition. Målet är USA:s egen säkerhet. Det säger man i klartext. Det måste vi väl tro på.

Herr talman! Jag kan bara gå tillbaka till vad vårt mål är. Det är att hjälpa den afghanska befolkningen. Då behöver man jobba på många olika plan med det paket som jag nämner. Där är biståndet väldigt viktigt. Därför vill jag förtydliga att det går framåt även civilt, så att säga. Biståndet som vi har i Afghanistan leder framåt. Vi ser en utveckling.

Med detta sagt anser vi fortfarande att vi behöver ha den militära insatsen i Afghanistan för att fortsätta arbetet. Sedan handlar det om att bygga upp ett land, att bygga upp förvaltningen och att bygga upp de strukturer som gör att ett land kan få tillbaka en stabilitet.

Herr talman! Svensk säkerhet hör samman med hur man bygger säkerhet i andra länder runt om i världen. Insikten om vad som sker i världen just i dag visar att vi måste hjälpas åt och fortsätta att hjälpas åt och bidra med insatser för både fred och säkerhet.

Som vi har hört tidigare har den väpnade konflikten i Afghanistan förvärrats i omfattning och intensitet under det senaste året. Konflikten är ett allvarligt hot mot landets utveckling. Säkerhetsläget i landet och i regionen har försämrats. Det påverkar oss och övriga världen.

Utvecklingen skiljer sig åt mellan de olika provinserna i landet. Sedan tillbakadragandet av de internationella styrkorna har säkerheten i Afghanistan blivit sämre. Det väpnade motståndet från framför allt talibanrörelsen har gått över från gerillakrigföring till konventionellt krig, med markstrider för att erövra territorium. Talibanrörelsen bedöms i dag vara starkare än tidigare, trots inre splittring och ledarskapsbyte.

Det försämrade säkerhetsläget har medfört att antalet civila offer har ökat under det första halvåret 2016, jämfört med 2015. I princip berörs landets alla 34 provinser av konflikterna. Det varierar givetvis i omfattning mellan olika provinser. Men situationen är långt ifrån stabil, och kontrollen över många regioner varierar från tid till tid. Fram till i maj hade den afghanska regeringen förlorat kontrollen över ytterligare 5 procent av landets distrikt, från 70,5 procent till 65,6 procent.

I provinsen Helmand vill talibanrörelsen ha sitt ledarskap. Där är situationen särskilt allvarlig. Talibanerna kontrollerade i oktober 6 av Helmands 14 distrikt. Man genomför åtskilliga attacker mot distriktscentrum, afghanska styrkor och vägar.

I juni kom en rapport om att fler än 50 av Afghanistans ca 400 distrikt stod under allvarliga säkerhetshot och att 9 av dem låg bortom den afghanska regeringens kontroll.

Sverige har fortsatt ett stort ansvar att tillsammans med andra länder delta och hjälpa till med att bygga säkerhet i Afghanistan.

Det försämrade säkerhetsläget innebär betydande påfrestningar för de nationella säkerhetsstyrkorna, och regeringsstyrkornas förmåga att hantera säkerheten i landet varierar. Den negativa utvecklingen motiverar fortsatt internationell militär utbildning och rådgivning till de afghanska säkerhetsstyrkorna. Och Afghanistans regering efterfrågar fortsatt hjälp och stöd.

Sverige behöver fortsätta ge långsiktigt bistånd till den afghanska regeringen. Landet behöver utveckling, stabilitet och ett säkert samhälle. Det är också viktigt att vi ställer krav på den afghanska staten. Man ska dels komma till rätta med korruptionen, dels säkerställa att civilsamhället fungerar med polis och rättsväsen och dels se till att det blir ordning och reda och struktur i samhällsfunktionerna.

Uppdraget vilar på folkrättslig grund och omfattar en icke stridande insats för utbildning, rådgivning och stöd till de afghanska säkerhetsstyrkorna. Vi har ett brett långsiktigt åtagande i Afghanistan, och vi kan inte lämna Afghanistan under rådande kritiska läge. Centerpartiet är berett att fortsätta medverka till och fatta beslut om ytterligare insatser i Afghanistan.

Syftet med den här insatsen är att bidra till och bistå de afghanska säkerhetsstyrkornas förmåga att självständigt hantera säkerheten i landet och nå långsiktig stabilitet.

Det är viktigt att svenska internationella insatser utvärderas och analyseras löpande. Det förutsätter också konkreta och uppföljningsbara mål. Målen som presenterats för insatsen 2017 kunde vara mer konkreta och ytterligare uppföljningsbara. Det är därför önskvärt att regeringen inför kommande eventuella ytterligare förlängningar presenterar tydligare nationella mål som går att följa upp. Det är grundläggande att målen ska kunna följas upp och att man kan utvärdera den svenska insatsen.

Fru talman! När riksdagen nu bemyndigar regeringen att sända en svensk väpnad trupp till annat land innebär det en betydande insats och betydande ansvar. Det här är ett riskfyllt uppdrag, en mission där svensk personal kan utsättas för väpnat våld. Jag vill med stor ödmjukhet rikta ett varmt tack till vår utsända personal som representerar Sverige i Afghanistan och genomför detta viktiga uppdrag.

Fru talman! Man får väl, snart 15 år efter att den globala insatsen i Afghanistan tog sin början, konstatera att resultatet väl inte har blivit det vi hoppades. I min värld är detta dock inte primärt något militärt misslyckande. Att ISAF för omkring tio år sedan fanns med över 100 000 utländska soldater i Afghanistan skapade förutsättningar för en uppbyggnad av landet som kommer att lämna varaktiga positiva resultat.

Pernilla Stålhammar har redan tidigare nämnt att miljoner flickor har fått gå i skolan. De flickorna hade aldrig fått gå i skolan om talibanerna hade styrt i Afghanistan under dessa år, Stig Henriksson. Den militära närvaron var alltså absolut nödvändig.

Däremot var det i mina ögon ett stort politiskt misslyckande. Det var bland annat alldeles för lite bistånd. Jag vill minnas att för varje krona som satsades på bistånd för tio år sedan satsades 6–7 kronor på den militära insatsen.

Man lyckades inte heller samla de regionala stormakterna som var stakeholders i Afghanistan. Jag tänker på Indien, Pakistan, Iran, Kina med flera. En nödvändig förutsättning för att man skulle hitta en fredlig lösning var att de länderna satt med vid bordet och att man samagerade med dem och hittade en gemensam agenda. Detta underlät man. Det tog sju åtta år innan USA utsåg ett gemensamt sändebud enbart för Pakistan och Afghanistan. Det skedde för lite på den punkten.

Jag tillhör också dem som tror att Afghanistan, som är ett splittrat land såväl geografiskt som etniskt och religiöst, hade mått bra av ett ganska omfattande regionalt självstyre. Men den globala insatsen pekade ut att en effektiv centralmakt i Kabul skulle styra detta mångfacetterade och omfattande land. Det föll på sin egen omöjlighet att det skulle bli bra.

När det gäller militär närvaro är den nu ungefär 10 procent av vad den var för tio år sedan. Det är självklart att säkerhetsutvecklingen med den utgångspunkten går åt fel håll. När det peakade, vid 2007 2008, var det nära 60 nationer, från världen över och från samtliga kontinenter, som deltog i insatsen. Nu är det ett knappt fyrtiotal.

Sverige skickar nu det vi kallar för FS31 till Afghanistan. FS är en förkortning för fortsättningsstyrka. Vi liberaler menar att vi nog måste börja diskutera vilken fortsättning det är som vi skickar soldaterna för. Vi behöver nationella, konkreta, utvärderingsbara mål för insatsen. Hur solidarisk man är kan man inte fortsätta förnya en insats i det evinnerliga. Man måste skapa en bild av vart man är på väg, vilka kriterier som gäller för en så kallad exit och så vidare.

Många har lämnat. Liberalerna vill inte att vi ska lämna. Men vi vill att det ska finnas utvärderingsbara mål.

Fru talman! Jag är djupt tacksam att Liberalernas motion i denna del har vunnit utskottets stöd och bifall.

Fru talman! Det var kloka reflektioner Allan Widman kom med vad gäller möjligheten för en militär insats att kunna lyckas, om man med lyckas inte bara menar att vinna kriget utan framför allt att vinna freden. Det är ju vad det verkligen handlar om. Det hedrar honom mycket.

Jag ska inte gå in på alla årens historia. Men det viktiga är att vi nu står där vi står. Vi vet också att Svenska Afghanistankommittén, som rimligen är auktoritet på området och på hur civila insatser ska kunna bära god frukt, inte anser att militär närvaro underlättar deras arbete – i det läge som är sedan ett antal år tillbaka.

Precis som Allan Widman säger går säkerheten åt fel håll. Den är kanske sämre än den varit sedan den militära invasionen började. Koalitionen decimeras i ganska rask takt. Det har gått nästan 15 år, och vi har återigen ett sämre säkerhetsläge. Då kan inte svaret vara mer av samma.

Allan Widman gör korrekta iakttagelser, inklusive det stora behovet av att utvärdera allt vi gör. Men inte minst när vi talar om att riskera svenska mäns och kvinnors liv och lemmar i sådana här operationer ska det finnas tydliga målsättningar, och man ska göra oberoende utvärderingar. Jag vill trycka extra på det där med oberoende.

Min fråga kvarstår: Hur kan Allan Widman efter dessa goda iakttagelser och reflektioner komma fram till att det bästa vi kan göra är att fortsätta med det som hittills inte har lyckats?

Fru talman! Stig Henriksson sa i sitt anförande att vi ska sluta med krigandet i Afghanistan. För dem som lyssnar på debatten vill jag då understryka att Sverige inte för något krig i Afghanistan. Vi utbildar de säkerhetsstyrkor som finns i Afghanistan, så att de ska kunna försvara sitt land – inte bara mot talibaner utan numera dessvärre också mot Daish som har etablerat sig i landet.

Det är väl ändå en rimlig utgångspunkt, Stig Henriksson? Om till exempel Sverige anser sig ha rätten att ha ett militärt försvar mot yttre fiende – kanske inte för inre fiende eftersom vi har en polisiär myndighet som tar hand om det – har alla andra länder självklart också denna rätt. Vad skulle hända om de afghanska säkerhetsstyrkorna inte hade blivit utbildade under dessa år? Hade säkerhetssituationen då varit bättre eller sämre i Afghanistan? Det är väl en relevant fråga för Stig Henriksson att fundera över.

Sedan har jag aldrig trott på tanken att man ska ha militär personal och biståndsarbetare bredvid varandra. Jag vill minnas att det är flera tidigare generalsekreterare för Afghanistankommittén som har protesterat emot det tänket som har funnits i en del andra länder som också har varit verksamma i Afghanistan. På den punkten delar jag helt Stig Henrikssons uppfattning, att man då utsätter biståndsarbetarna för onödiga risker.

Men vi hade aldrig kunna åstadkomma det som vi ändå har åstadkommit Afghanistan, om det inte hade funnits en militär närvaro. Ska det här landet få en säker och bra framtid någon gång, fru talman, måste man ändå ha en möjlighet att själv kunna ta hand om sina hot och sina risker. Det är därför som vi bör medverka till att utbilda dem i detta.

Det är korrekt, Stig Henriksson, att jag har drivit på mycket aktivt för utvärdering av den samlade svenska insatsen i Afghanistan som har kostat över 10 miljarder kronor. Jag väntar spänt på resultatet av utredningen.

Fru talman! Vi för inte krig, men vi medverkade i ett de facto-krig då vi till och med bombade sjukhus. Det var inte vi svenskar personligen, men vi medverkade i detta krig, det kommer man inte ifrån. Vi har varit med i krig för första gången på 200 år.

Det har talats en del vackert om regeringen i Afghanistan och hur väl man behöver och önskar vårt stöd. Men handen på hjärtat, regeringen i Afghanistan är genomkorrupt. I stort sett är det en stamsammansvärjning. Visst har man rätt att ha ett försvar, men om man efter 15 års tränande och efter utrustning för hur många miljarder som helst inte klarar av att ens behålla provinshuvudstäderna under kontroll och långt mindre större delen av Afghanistans territorium måste det väl ändå säga en del om hur fruktlöst detta är.

Det finns mycket annat att säga om det här. Enligt en definition av Einstein är galenskap detsamma som att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Jag är väldigt bekymrad över att det är denna sorts galenskap som vi och de 30 nu kvarvarande länderna i koalitionen håller på med i Afghanistan.

Vi fortsätter att göra samma sak och säkerhetsläget försämras. Fler och fler människor i Afghanistan far illa. Och vad gör vi? Jo, vi träffar ett återtagandeavtal med Afghanistan om att skicka tillbaka ungdomar som aldrig har bott där. Det är en skam för Sverige, men det tillhör ett annat debattområde, så det ska jag lämna därhän.

Återigen: Vi är med i en koalition som leds av USA som inte har några som helst ambitioner på statsbyggandets område. Vi försöker att lura oss själva, om vi inte lurar andra. Som jag citerade från Richard Holbrooke och från Barnett Rubin, alltså renommerade personer i USA:s ledning, så har man inte några sådana ambitioner, så låt oss inte luras. Men vi gör tydligen det.

Fru talman! Jag tycker att Stig Henriksson nu gör det väldigt enkelt för sig. USA har, förutom att man har varit den mest tongivande och dominerande deltagaren i insatserna i Afghanistan sedan 2001, också varit det enskilda land som har gett mest bistånd till Afghanistan. Tyvärr har det varit ganska lite i förhållande till de kostnader som man har lagt ned på det militära, men USA har varit den största biståndsgivaren under många år.

Generalsekreteraren i Nato när det begav sig, Jaap de Hoop Scheffer, sa att if we don´t go to Afghanistan, Afghanistan will come to us. Det var ju som att ringa in hela den säkerhetsproblematik som man då såg. Gör man inte en insats kommer detta att sprida sig till Mellanöstern och kanske så småningom till Europa. Till en del har väl det också inträffat.

Varje militär insats, fru talman, leder till misstag. Det är ofrånkomligt, det sker i alla operationsområden. Men i de fall då det begås misstag blir det utredningar, man pekar ut skyldiga människor och ställer dem inför för rätta för de misstag som de kan ha begått. Men det är en helt annan sak när talibaner använder civila, inte bara som medvetet mål för sina bomber utan också som sköldar för att skydda sina egna trupper. I min värld, fru talman, är det långt mycket värre.

Sedan sa Stig Henriksson att den korrupta regimen i Kabul – och jag kan hålla med honom – inte kommer att klara det här. Det låter nästan som att Stig Henriksson uppmanar regeringen i Kabul att kapitulera. Men, Stig Henriksson, det kommer inte att leda till en bättre säkerhetssituation. Det kommer inte att leda till bättre förutsättningar för bistånd. Det kommer att leda åt det andra hållet.

Jag tycker att det är viktigt att vi nu stannar upp och utvärderar för att se vad den nuvarande svenska insatsen ska leda till. Vilka mål ska vi uppnå, och hur ser den fortsatta färden ut?

Fru talman! Den utdragna väpnade konflikten i Afghanistan har förvärrats i omfattning och är det största hindret för Afghanistans utveckling. En negativ utveckling i Afghanistan får konsekvenser, inte bara för säkerheten i regionen utan även globalt.

Det försämrade säkerhetsläget i landet innebär betydande påfrestningar för de afghanska säkerhetsstyrkorna vars övergripande förmåga att hantera säkerheten i landet är högst ojämn.

Den negativa utvecklingen av säkerhetsläget i Afghanistan understryker behovet av fortsatt internationell militär utbildning av och rådgivning till de afghanska säkerhetsstyrkorna. Detta är också ett stöd som särskilt efterfrågas av Afghanistan.

Det är uppenbart att den afghanska regeringen behöver ett långsiktigt stöd i dess strävan efter ett stabilt och säkert samhälle – en förutsättning för ett långsiktigt utvecklingssamarbete.

För oss kristdemokrater är det centralt att utrikespolitiken är värdebaserad. Sverige ska stå upp för och försvara universella värden såsom mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och rättsstatens principer för att stärka fred, frihet och utveckling, förståelse och försoning.

För oss är det viktigt att vi stöder Afghanistan med våra olika utrikespolitiska verktyg: diplomatiskt, med biståndsinsatser och militärt. Vi stöder utskottsförslaget i betänkandet och därmed ett fortsatt svenskt deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats, RSM, till och med den 31 december 2017.

I ett särskilt yttrande har vi kristdemokrater valt att särskilt betona respekten för den internationella humanitära rätten. Vi anser att den både förtjänar att uppmärksammas och framför allt att den måste stärkas.

Då RSM är en utbildnings- och rådgivningsinsats är det av största vikt att de afghanska säkerhetsstyrkorna utbildas i internationell humanitär rätt. Likaså gäller det fortsatt utbildning i mänskliga rättigheter.

Säkerhetsstyrkornas förmåga att hantera landets säkerhet undergrävs av alla de brott som tyvärr begås. Civilbefolkningen förlorar tilltron till både regeringen och det internationella samfundets viktiga arbete när internationella humanitära lagar inte respekteras i en så svår konflikt som den i Afghanistan.

I maj i år, efter omfattande kränkningar av den humanitära rätten, antog säkerhetsrådet resolution 2286 om attacker mot hälsovård i konfliktområden. Detta är viktigt, men så länge vi inte kan se förändringar på marken i Afghanistan måste vi fortsätta kampen för att krigets lagar ska respekteras. Det är vi skyldiga civilbefolkningen i Afghanistan och de så många modiga kvinnor och män som dagligen riskerar sina liv för att landets säkerhet och utveckling ska gå åt rätt håll.

Fru talman! Jag vill börja med att redogöra för regeringens proposition om ett svenskt deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats, Resolute Support Mission, i Afghanistan. Regeringen och Försvarsmakten har varit i det sammansatta utskottet och presenterat propositionen och svarat på frågor.

Natos utbildnings- och rådgivningsinsats, RSM, inleddes den 1 januari 2015 och syftar till att ge fortsatt stöd till de afghanska säkerhetsstyrkorna.

I den proposition som nu har lagts fram föreslår regeringen att riksdagen medger att Sverige fortsatt deltar under 2017 med en väpnad styrka om högst 50 personer på plats i Afghanistan. Detta innebär en oförändrad numerär jämfört med 2016, och styrkan ska även fortsättningsvis kunna förstärkas tillfälligt med högst 150 personer för att vid behov undsätta bidraget, det vill säga att kunna evakuera det.

Tyvärr kan vi konstatera att det över tid har skett en gradvis försämring av säkerhetsläget i Afghanistan. Dock delar jag inte den syn som Stig Henriksson ger uttryck för återkommande här i debatten, att det skulle vara värre än någonsin tidigare. Men det är inte minst oroande med det ökade antalet civila offer.

Mot bakgrund av detta gör Sverige samma bedömning som Nato, att det är det svåra säkerhetsläget som innebär ett behov av en fortsatt militär närvaro och av stöd i form av utbildning och rådgivning till de afghanska säkerhetsstyrkorna i linje med RSM:s icke stridande mandat. Jag vill verkligen understryka detta: icke stridande mandat. Man kan annars få en annan uppfattning när man lyssnar på vissa debattinlägg.

Den afghanska regeringen har också tydligt efterfrågat ett fortsatt stöd på nuvarande nivå. Som svar på denna efterfrågan har Sverige valt att fortsätta att delta i detta, och utifrån de bedömningar som har gjort avseende förhållandena på plats, på marken, föreslås därför att bidraget fortsätter i nuvarande omfattning under 2017.

Den försämrade säkerhetssituationen gör att Sverige tillsammans med övriga i RSM-kretsen diskuterar insatsens fortsatta strategi. Sverige underströk vid det möte i Bryssel som hölls för några veckor sedan vikten av en bred ansats för att skapa en långsiktigt hållbar säkerhetssituation genom en politisk lösning. Detta arbete kommer att fortgå under våren.

Fru talman! Det är också viktigt att vi fortsätter att arbeta för en civilt ledd insats i framtiden. Tiden är ännu inte mogen för detta, och förhållandena på marken måste avgöra när vi kan inleda övergången till denna fas. Vi måste dock fortsätta att jobba vidare och förbereda oss för hur vi bäst ska kunna hantera övergången till den civilledda insatsen.

Afghanistan har varit drabbat av en väpnad konflikt i närmare fyra decennier. Det är av avgörande vikt att få igång en verklig fredsprocess. Grannländerna och den bredare regionens stöd spelar en central roll i att bygga en fredsprocess. En långsiktigt hållbar utveckling kan endast nås genom en politisk lösning på konflikten. Detta visar även på vikten av att det internationella samfundets insatser kompletterar varandra. Den afghanska regeringen måste också själv bidra med egna insatser. Politiska och ekonomiska reformer måste gå hand i hand för att kunna bygga säkerhet i Afghanistan.

Fru talman! Utmaningarna är många, och den afghanska regeringen måste som nämnts tidigare ta sitt ansvar för att föra landet i rätt riktning. Samtidigt är Sveriges och det internationella samfundets stöd en förutsättning för att Afghanistan ska göra fortsatta framsteg på vägen mot fred och demokrati. Vi måste arbeta brett och långsiktigt i Afghanistan med politiska insatser, insatser på biståndsområdet och militära bidrag.

Under året har det internationella samfundet återigen bekräftat sitt långsiktiga stöd till Afghanistan dels i samband med Natotoppmötet i Warszawa i juli, dels vid givarkonferensen i Bryssel i början av oktober. Brysselkonferensen utmynnade i åtaganden om fortsatt internationellt stöd för Afghanistan fram till år 2020 på sammanlagt 15,2 miljarder US-dollar. Sverige aviserade redan 2012 ett bidrag på ca 8 miljarder kronor under perioden 2015–2024.

Det internationella samfundets utfästelser är en bekräftelse på att Afghanistan under ledning av den två år gamla samlingsregeringen är på rätt väg och att fokus nu måste vara på att genomföra de ambitiösa politiska och ekonomiska reformer som har lagts fast. Den afghanska regeringen är under fortsatt stor politisk press mot bakgrund av det svåra säkerhetsläget och den ekonomiska situationen i landet. Samlingsregeringen är i vissa avseende dessutom alltjämt hämmad av interna meningsskiljaktigheter.

Till den försämrade säkerhetssituationen och utmaningarna för det humanitära arbetet läggs alltså även en politisk osäkerhet som bidrar till låga investeringsnivåer och ett utflöde av kapital ur landet. Dessutom är situationen i Afghanistan för mänskliga rättigheter generellt sett mycket bekymmersam. Det gäller särskilt kvinnors och flickors rättigheter.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag peka på att viktiga framsteg har gjorts i Afghanistan under de senaste 15 åren. Det finns en reformagenda. Vi ser att åtgärder mot korruptionen vidtas, och allt vårt arbete för lika rättigheter för kvinnor och flickor har börjat ge resultat även om mycket arbete återstår.

Härmed vill jag yrka bifall till det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Vi måste stötta och finnas till för Afghanistan i det långsiktiga arbetet för ett stabilt och säkert land. Det internationella samfundet med FN i spetsen måste göra detta, och vår uppfattning är att Sverige också måste göra det. Ett stabilt och säkert Afghanistan är en förutsättning för att utvecklingen i landet ska kunna vändas till något positivt.

De utdragna väpnade konflikterna i Afghanistan har förvärrats i omfattning och intensitet det senaste året och utgör det största hindret för landets utveckling. I det läget kan vi vända oss till någon annan och låta denne hjälpa det afghanska folket i arbetet för säkerheten. Vi kan sättas oss och vänta på att situationen ska bli fredlig och samhället säkert och stabilt, eller så kan vi hörsamma den svåra situationen och fortsätta det grundläggande: att hjälpa till att skapa stabilitet och säkerhet.

Säkerhet och utveckling förutsätter varandra för att nå effekt. Utan fred ingen utveckling och utan utveckling ingen fred. Detta kan vi konstatera om och om igen.

Sverige har också ställt sig bakom de nya hållbarhetsmål som antogs av FN hösten 2015. Hållbarhetsmål nr 16 handlar om fredliga och inkluderande samhällen. Vi har åtagit oss att främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, att se till att alla har tillgång till rättvisa samt att bygga upp effektiva, ansvarsskyldiga och inkluderande institutioner på alla nivåer.

Målet för Sveriges deltagande i RSM är att stödja de afganska säkerhetsstyrkornas förmåga att själva ta ansvar för säkerhetssituationen och långsiktigt skapa stabilitet och trygghet för det afghanska folket. Det fortsatta svenska bidraget i RSM är en mindre del av Sveriges breda engagemang för Afghanistan. Sverige jobbar aktivt såväl genom FN och EU som direkt med Afghanistan för fred och försoning, utveckling och stabilitet liksom för jämställdhet och ökad respekt för mänskliga rättigheter.

Afghanistan är ett av världens fattigaste länder, och en stor del av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Behovet av hjälp utifrån, från oss övriga, är fortsatt stort. Och Afghanistan har stöd utifrån. Som tidigare nämnts bekräftade det internationella samfundet vid en internationell givarkonferens i Bryssel under hösten 2016 sitt fortsatta stöd till Afghanistans utveckling. Men om vi menar något med detta måste vi också vara beredda att bistå Afghanistan i strävan efter säkerhet.

Afghanistan är en av de största mottagarna av svenskt utvecklingsbistånd. Mellan åren 2014 och 2019 har Sverige avsatt sammanlagt 4,87 miljarder kronor. Dessutom har vi utlovat stöd till utvecklingen i landet med drygt 8 miljarder kronor för perioden fram till 2024.

Säkerhet och bistånd förutsätter varandra för att nå effekt. Den humanitära situationen i Afghanistan har försämrats. Detta hänger samman med att säkerhetsläget har försämrats. Förutom det långsiktiga svenska biståndet bidrar Sverige med ett humanitärt bistånd som 2015 uppgick till 145 miljoner kronor. Fram till mitten av november 2016 uppgick det humanitära biståndet till 180 miljoner kronor.

Sveriges arbete för stärkt demokrati och jämställdhet, ökad respekt för mänskliga rättigheter och frihet från förtryck i Afghanistan är oerhört viktigt.

Det svenska biståndet ska leda till att fler kvinnor och män kan delta i demokratiska processer och utkräva ansvar från myndigheter och folkvalda företrädare. Biståndet ska stärka det civila samhället i arbetet för ökad respekt för mänskliga rättigheter och bidra till insyn och granskning av offentliga institutioner.

Biståndet ska hjälpa till att utveckla de offentliga institutionerna så att de klarar av att tillhandahålla grundläggande tjänster för det afghanska folket – skolor där barnen får utbildning, sjukhus där människor får vård, vatten, energi, vägar, arbete och försörjning.

Det svenska biståndet ska leda till ökad respekt för mänskliga rättigheter med särskilt fokus på kvinnors och flickors möjligheter att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Utan säkerhet ingen fred, utan fred ingen utveckling och utan utveckling ingen säkerhet.

Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 december.)