Förebyggande insatser inom socialtjänsten till skydd för barn och unga vid bristande medverkan

Herr talman! Tryggheten i vardagen ska öka för vanliga människor och familjer i Sverige. Det har varit en av de viktigaste uppgifterna under mandatperioden för Kristdemokraterna och den regering som vi är en del av.

När vi tog över makten var Sverige ett land där otryggheten bredde ut sig i takt med att vårt land slog nya rekord i fråga om gängkriminalitet, förnedringsrån och skjutningar. Vi hade en eskalerande situation där oskyldiga barn föll offer för gängens kulor. Deras lekplatser förvandlades till brottsplatser. Och gråtande mammor tvingades begrava sina barn.

Samtidigt var polistätheten lägre när Socialdemokraterna förlorade valet 2022 än när de tillträdde 2014. Så kunde Sverige inte fortsätta att styras. Och svenska folket röstade mycket riktigt för maktskifte.

Nu har Sverige i stället en blå regering som har satsat på fler poliser och ett starkare rättsväsen och som har gett polisen fler verktyg, såsom hemlig avlyssning, utökad kameraövervakning och vistelseförbud, och som på allvar har skärpt straffen.

Och den negativa trenden har vänt på flera områden. Polistätheten har stigit och är nu den högsta i modern tid. Antalet skjutningar har minskat med minst hälften. Bostadsinbrotten har minskat, och i tidningen går det att läsa att stöldligorna flyr Sverige.

Vi har förstärkt det polisiära internationella samarbetet, vilket har lett till att fler gängkriminella har gripits, både i Sverige och utomlands. Och fler utländska medborgare som begår brott utvisas. Dessutom är det i dag fler brottslingar som avtjänar sina straff i fängelse, vilket gör att fler som utsatts för brott får se rättvisa skipas.

Allt detta gör Sverige till ett tryggare land. Men kampen mot brottsligheten och mot otryggheten är inte på något sätt vunnen. Sverige befinner sig fortfarande i en allvarlig samhällsutveckling där allt yngre gärningsmän begår grova brott. Vi behöver därför hålla kursen när det gäller tryggheten, och vi behöver fortsätta göra mer för att både förebygga och bekämpa brotten.

Vi kristdemokrater återkommer som ni vet ofta till att det verkligt trygga samhället byggs bäst underifrån, av starka och trygga familjer med goda värderingar, tid för barnen och när det finns möjlighet att känna hopp om en bättre framtid. Vi bedriver därför en politik som stöttar, stärker och skapar förutsättningar för tryggare familjer. Och när familjen inte fungerar gäller det att samhällets stöd sätts in i tid.

Hela samhället måste vara med och förebygga och bekämpa brotten för att Sverige på allvar ska bli tryggare. Därför har vi under mandatperioden gett Sverige en ny socialtjänstlag, med ett tydligt brottsförebyggande uppdrag och krav på att socialtjänsten ska stärka samarbetet för att förebygga brotten, inte bara mellan skola, polis och socialtjänst som man ofta brukar prata om. Det gäller också företagarna i det lokala näringslivet, föreningslivet och idrottsklubbarna som gör att barnen kan få en meningsfull fritid.

Därför har vi genom resursförstärkningar påbörjat en resa mot en större och starkare socialtjänst. Den stora förändringsresan är påbörjad.

Nu behöver socialtjänsten också få fler verktyg för att kunna stärka sitt förebyggande arbete. I dag bygger socialtjänstens arbete på frivillighet, till dess problemen har vuxit sig så stora att ett tvångsomhändertagande av barn kan komma i fråga. Det behövs helt enkelt fler verktyg mellan dessa båda ytterligheter.

Regeringen har därför lämnat ett förslag till en lag om insatser inom socialtjänsten när samtycke saknas. Det är den propositionen vi behandlar i dag.

Lagen innebär att socialnämnden ska få möjlighet att besluta om insatser för barn, unga och vårdnadshavare när insatserna inte kan ges på frivillig väg samt om särskilda villkor för insatserna. Det kan handla om skyldighet att närvara i skolan. Det kan handla om skyldighet att vara nykter och drogfri, vilket ska kunna följas upp med drogtester så att man kan sätta in rätt stöd om det behövs. Det kan också handla om skyldighet att under vissa tider uppehålla sig i hemmet, i bostaden, vilket ska få förenas med elektronisk övervakning om det behövs för att förhindra att barnet eller ungdomen begår brott.

Men jag skulle säga att dagens förslag framför allt handlar om att stärka föräldraansvaret. Ingen annan är så viktig i ett barns liv som mamma och pappa. Trots det finns det undersökningar som visar att ungefär mellan 30 och 50 procent av vårdnadshavarna tackar nej till vissa typer av insatser från socialtjänsten. Det finns också stora variationer över landet. Detta duger förstås inte. Fler föräldrar behöver ta sitt föräldraansvar och samarbeta kring sina barn.

Regeringen föreslår därför tillfällig föräldrapenning för deltagande i vissa insatser. På så vis uppmuntrar man föräldrarna att ta sitt ansvar och underlättar för dem. Samtidigt föreslås att ett beslut om insats riktad till en vårdnadshavare ska få förenas med vite ifall man som förälder väljer att inte ta sitt ansvar. Det är dags att ta socialtjänsten på allvar.

Regeringen föreslår dessutom en ny lagstadgad skyldighet för kommunerna att kalla till allvarssamtal inom 24 timmar efter att ett barn eller en ung person under 21 år för första gången begått ett brott som kan leda till fängelse. Syftet är att socialtjänsten inom 14 dagar ska hålla ett särskilt samtal tillsammans med polisen, barnet eller den unga i fråga samt barnets vårdnadshavare för att kunna identifiera behov av stöd och hjälp men också varna för konsekvenserna och på så vis motverka att nya brott begås.

Det blir både morot och piska, och det blir tydligt att föräldrar har en skyldighet att stötta sina barn.

Vi kristdemokrater tror på Sverige. Vi vet att en tryggare vardag för vanliga människor och familjer i Sverige är möjlig. Vi ser ett positivt trendbrott. Nu skapar vi också bättre förutsättningar för socialtjänsten att bidra i arbetet med att förebygga och bekämpa brotten, så att fler barn kan få stöd att välja rätt väg och så att fler barn kan känna hopp om framtiden. Därför yrkar jag bifall till förslaget i socialutskottets betänkande.

Herr talman! Så var det då dags att inleda mitt livs sista anförande här i riksdagen! Jag vet att mina kollegor här inne helst vill att vi snabbar på lite, men jag tar mig friheten att använda min sista talartid till att breda ut mig och vara lite personlig.

Jag måste säga att jag under mitt liv haft ett ganska märkligt privilegium, om man får kalla det så. Det är nästan som att jag varit en fluga som fått möjlighet att sitta på samhällets olika skikts väggar och se vad som händer på nära håll. Jag har sett hur fattigdom kan prägla en människas hela tillvaro. Jag har sett kampen det innebär. Jag har mött barn som burit livets alla motgångar på sina små axlar. Jag har sett människor kämpa mot svårt missbruk, och jag har sett människor ta sig ur det. Jag har också sett människor som inte lyckats. Jag har förlorat vänner – människor som jag växt upp med och för vilka den sociala utsattheten till slut blivit för stor. Tomrummet efter dem är gigantiskt.

Men jag har också fått leva med medelklassens privilegier. Jag har fått spatsera runt här i demokratins högborg och göra min röst hörd. Jag har till och med fått vara på fest med kungen. Det finaste är att jag har fått möjlighet att komma nära människor från alla dessa världar. Genom det har jag sett något väldigt tydligt. Våra vägar börjar ofta skiljas åt redan i barndomen. Vilken uppväxt vi får och vilka händer som erbjuder oss stöd på vägen sätter riktningen för vår framtid. Med rätt stöd kan en mörk tillvaro ljusna. Med fel stöd kan det gå precis hur illa som helst. Därför har barns rättigheter blivit en av mina viktigaste politiska frågor. Det är där vi visar vilket samhälle vi faktiskt är och vilket samhälle vi faktiskt vill bli.

Herr talman! För att förstå min kritik mot regeringens förslag behöver vi titta bakåt. När jag började i politiken var socialtjänstens barn- och ungdomsvård i svår kris. Barnärendena var för många och resurserna för få. Nyutexaminerade socialsekreterare fick en arbetsbelastning de inte mäktade med. De erfarna flydde fältet eller arbetade sig själva i fördärvet. Av alla rapporter handlade en av dem som berörde mig allra mest om hur mycket tid socialsekreterare faktiskt hade till sitt förfogande för de barn de skulle hjälpa. Det kunde handla om någon timme på en hel utredning.

Någonstans där borde vi ha stannat upp och frågat oss: Vad är det egentligen vi håller på med? I jakten på slimmade organisationer och budget i balans lyckades politiken glömma något helt avgörande: Vi hanterade inte ärenden. Vi hanterade människor. Barns liv låg i våra händer.

Samtidigt som socialtjänstens akuta situation uppdagats har vi sett enorma brister även i vår barn- och ungdomsvård. Det handlar om vårdkedjor som inte håller ihop, om kriminella som äger och driver HVB-hem, om allvarliga brister och övergrepp inom Sis och om barn som om och om igen sviks av samhället. Det råder inget tvivel om att vi har och har haft enorma brister i vårt system. Vi har inte alltid kunnat erbjuda barn och föräldrar det stöd som varit bäst för dem, och det har naturligtvis haft ett högt pris.

Men även om det finns områden där vi har långt kvar, inte minst när det gäller Sis och HVB, har mycket också förändrats. Barnkonventionen har blivit svensk lag. Det sociala arbetet har utvecklats. Vi har nu en ny socialtjänstlag som ska bygga på forskning, förebyggande arbete och tillit. Det är en oerhört viktig reform. Just därför blir regeringens nya lagförslag så märkligt, för samtidigt som vi bygger en socialtjänst som ska arbeta förebyggande och skapa förtroende inför vi lagstiftning som riskerar att gå i motsatt riktning.

Herr talman! Vi delar problembilden. Föräldrar tackar för ofta nej till insatser. Steget mellan frivillighet och tvång är stort. Socialtjänsten behöver bättre verktyg för att hjälpa barn i utsatthet. Men vi är inte överens om vilka verktyg som faktiskt behövs.

Den första fråga regeringen borde ställa sig är: Varför tackar föräldrar nej? Det kan handla om bristande tillit, om att insatsen inte motsvarar familjens behov, om att man inte förstår vad den innebär eller helt enkelt om att insatsen faktiskt är fel. Problemet är att vi inte vet tillräckligt mycket om varför föräldrar tackar nej. Då borde det första steget vara att ta reda på det, inte att börja med sanktioner.

Ändå föreslår regeringen möjligheten att förelägga vite till föräldrar som tackar nej eller inte följer socialtjänstens krav. Vi vet vilka som riskerar att drabbas: familjer som redan lever under ekonomisk och social press. Vad gör ett vite med en familj som redan har svårt att få pengarna att räcka? Risken är att ekonomin försämras ytterligare, att stressen ökar och att föräldrarna dessutom börjar undvika socialtjänsten av rädsla för sanktioner. Det vore en katastrof. Det är tid, tillit, kompetens och resurser som skapar förutsättningar för förändring.

Herr talman! En annan del av förslaget rör möjligheten att besluta att barn och ungdomar ska hålla sig hemma under vissa tider, i vissa fall med elektronisk övervakning och möjlighet för polisen att ingripa. Det är mycket långtgående åtgärder i något som samtidigt beskrivs som en social och förebyggande insats. Det finns en uppenbar risk att barn som befinner sig i en riskzon behandlas som om de redan vore kriminella. Det innebär en farlig stämpel som vi vet kan vara oerhört svår att bli av med.

Men det finns också en barnskyddsproblematik. Tänk om barnet behöver skyddas just från sitt hem! Tänk om det finns våld eller kontroll där! Tänk om det område där barnet bor är den stora faran! Vad händer då, när samhällets lösning blir att barnet ska låsas fast med en boja? Här blir paradoxen tydlig. Vi har precis infört en socialtjänstlag som ska bygga på forskning, förebyggande arbete och tillit. Samtidigt inför vi parallell lagstiftning som riskerar att bygga på kontroll och tvång, i direkt strid mot all kunskap vi har. Det är lite svårt att få ihop.

Herr talman! Vilken roll vill vi att socialtjänsten ska ha? För mig är den viktigaste rollen att vara en myndighet som människor vågar vända sig till när livet håller på att gå sönder, en myndighet där jag vågar berätta det allra svåraste, särskilt när det handlar om mina barn. För att det ska vara möjligt krävs förtroende, tid, kompetens och resurser, och det krävs insatser som faktiskt fungerar.

Jag tror på en socialtjänst som ställer krav när det behövs och som skyddar barn när föräldrar inte förmår att göra det. Jag är beredd att gå långt för att skydda barn. Men jag motsätter mig lagar som saknar tillräckligt stöd och som riskerar att bryta mot de principer som vi vet är viktiga för ett fungerande socialt arbete. Jag motsätter mig med bestämdhet lagar som riskerar att göra det svårare att söka hjälp.

Det första vi måste göra är att se till att den nya socialtjänstlagen får genomslag och att socialtjänsten får de resurser som krävs för att göra det arbetet. Sedan måste vi ta reda på varför föräldrar tackar nej. Därefter måste vi ta fram konkreta åtgärder som bygger på forskning och beprövad erfarenhet. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Herr talman! Nu ska jag snart avsluta mitt anförande, men jag vill säga några sista saker. Det har varit fantastiskt att få arbeta med er i socialutskottet. Jag har lärt mig så mycket, och jag är så tacksam över att jag har fått möjlighet att vara en röst för dem som inte alltid hörs mest.

Socialutskottet är unikt. Vi står upp för våra olikheter, men vi försöker samtidigt hitta vägar framåt med respekt. Det är att värna demokratin och att visa respekt för dem som behöver samhället allra mest. Det tycker jag är väldigt fint, så stort tack för det!

Jag vill också tacka all personal här i riksdagen. Det är ni bortom rampljuset som bär vår demokrati varje dag. För er är jag evigt tacksam, och inget hade gått vägen utan er!

Jag lämnar också talarstolen med oro. Barns rättigheter är satta under historisk press. Bara den här veckan fattas beslut som skakar alla barns rätt i grunden. Vi ser det i migrationspolitiken. Vi ser det i socialpolitiken. Vi ser det inte minst när barn nu riskerar att sitta i fängelse.

Samtidigt ser vi hur civilsamhället, som är det som håller våra barns ryggar, också är satt under hård press. Jag vill därför skicka med till alla er som ska ha ansvar för barnens framtid att ta den här situationen på största allvar.

Det är när det blåser riktigt hårt som vi på riktigt visar om vi håller. Det är just då vi ska se till att hålla våra viktigaste värden som högst. Om det är något som jag verkligen vill lämna efter mig när jag nu snart kliver ned från detta podium är det modet att stå upp för dem som behöver det allra mest. Nu kommer ni att behöva göra det för våra barn. Tack så hemskt mycket!

(Applåder)

Herr talman! Tack, Maj, för ännu ett anförande som visar hur mycket du brinner för barnen och barnens rättigheter! Det visar på den saklighet som ledamoten har, hur påläst hon är och vilken värme som finns i hennes arbete.

Hon har gjort det arbetet i tolv år. Jag har inte gjort det i lika många år. Under de åren som vi har jobbat ihop har jag lärt mig en hel del om barns rättigheter. Vi är helt överens om att vi alltid ska sätta barnens bästa framför allt, men det är inte alltid vi är överens om lösningarna.

Den värme som finns i hennes arbete har jag tagit till mig av. Jag kommer i mitt fortsatta värv att försöka vara lika saklig i arbetet. Ledamoten har gett mig ett smeknamn. Jag gav ledamoten fel namn vid ett tillfälle, och vid nästa tillfälle blev jag kallad för Gullet.

Jag vill med detta, Maj Karlsson, tacka dig för ditt fantastiska arbete och önska dig all lycka till!

Herr talman! Tack så hemskt mycket, Martina Johansson! Jag är inte alls laddad för att ta emot det här.

Det är någonting med socialutskottet och absolut något med dig, Gullet, som person som gör att jag har lyckats att hålla den otroliga balansen som du och jag ofta hamnade i. Vi kanske inte är helt överens, utan vi behöver bolla det lite mellan varandra. Sedan kanske vi landar helt olika. Vi har ändå så stor respekt för varandras arbete. Det tycker jag har varit fantastiskt.

Politik är inte bara allt det hårdnackade. Vi lyckas också ha roligt emellanåt. Det har varit otroligt fint att ha fått arbeta tillsammans med dig, Martina Johansson. Tusen tack!

Herr talman! Sådant här tycker jag är lite jobbigt, att skiljas från människor som man tycker väldigt mycket om.

Du har varit väldigt viktig för mig, Maj Karlsson. När jag kom in som ny ledamot lärde du mig väldigt mycket, utan prestige. Det fanns inte alls någon önskan att briljera utan att faktiskt lära upp och bjussa på kunskapen. Det har jag haft jättenytta av.

Du har varit viktig för utskottet. Jag tror att oavsett vilken grupp du är i så är du en väldigt viktig person. Du är ett fenomen. Du kan till exempel få ledamöter att prata alldeles för högt om sina drömmar på en flight från Skottland till Sverige. Det ska vi inte gå in närmare på. Det kan chocka kansli och andra ledamöter vad som kommer fram där!

Du är också viktig för demokratin. Du är något så ovanligt som en vänsterpartist som inte gillar polemik. Det är inte så dumt att ha den egenskapen i dessa tider. Du strävar ofta efter att förstå vad andra faktiskt menar. Du strävar också ofta efter att hitta en grundläggande konsensus. Den egenskapen är viktigare än någonsin i dag. Stort tack för den tid som vi har fått ha dig i utskottet!

(Applåder)

Herr talman! Ett stort tack för de fina orden, Gustaf Lantz. Jag kan inte alls hantera det här. Det är väldigt märkligt att lämna riksdagen efter så här lång tid. Man försöker att hålla det ifrån sig.

Som Gustaf själv sa är det svårt när man ska skiljas från människor som man har tyckt väldigt mycket om. Jag har haft otroligt roligt med dig, Gustaf. Det har varit så intressant. Gustaf sitter och viskar till mig så fort det kommer någon fråga: Vad tycker du om det? Jag tycker så här. Man får alltid använda hjärnan tillsammans med dig. Det tycker jag är väldigt roligt.

Sedan är du en oerhört generös person som alltid kommer med komplimanger. Det tycker jag är något att ta med sig. Det är otroligt roligt att höra Gustaf när han säger till den ena eller den andra: ”Vad fin du är! Vilken fin blus du har! Vilken fin slips du har!”

Att få arbeta med en sådan kollega är otroligt. Tack så hemskt mycket för den här tiden, Gustaf!

Herr talman! Nu ska du få höra ett par sanningens ord, kära Maj! Jag måste också få tacka dig.

Vi har känt varandra i olika roller. Vi träffades för länge sedan. Även om jag är ny i riksdagen sedan den här mandatperioden hade vi kontakt innan dess när jag i min roll som bland annat ordförande för RFSL uppvaktade olika riksdagsledamöter och försökte argumentera för vår sak på olika områden.

Jag minns ett antal luncher. Jag tror att vi oftast brukade träffas på Kulturhuset och diskutera. Det uppskattade jag väldigt mycket. Jag uppskattade också väldigt mycket hur du tog emot mig när vi möttes här i riksdagen, med all din kunskap som jag har fått ta del av och den värme som alla har nämnt. Det är verkligen någonting som kännetecknar dig.

Vi har också småpratat lite om träning och andra saker som man gör utanför riksdagsuppdraget. Det är fantastiskt att få känna omsorgen om andra. Vi har verkligen inte heller varit överens i många frågor. Du har försökt förklara för mig ibland varför vissa saker är bättre så som ni tycker. Jag har kanske ändå landat i att vi inte tycker riktigt så. Men de fortsatta mötena är alltid respektfulla.

Det har varit fantastiskt för mig att få jobba med dig. Jag tänker inte sjunga, men det dök upp en text ur en sång i mitt huvud. Jag tror att du vet vilken den är: ”Maj från Göteborg, hej! Jag lärde mig mycket av dig.”

Herr talman! Nu kan jag snart inte hantera det, faktiskt. Jag blir så otroligt rörd.

Ja, Ulrika, vi träffades också precis när jag var helt ny i riksdagen och i en ganska komplicerad fråga. Du har från dag ett varit och är så knivskarp. Alltså, man kan nästan vara lite rädd för dig i början.

(ULRIKA WESTERLUND (MP): Nu är det ju du som slutar, Maj.)

Jag vet, men jag måste också få dela med mig! Jag ska också gå härifrån. Man kanske inte gör så, men jag vill ändå säga att det är så intressant att få arbeta med en person som du, för du ger alltid ett annat perspektiv. Du är väldigt grundad i det du står för.

Lika mycket som jag hör alla fina ord kan jag verkligen från mitt hjärta säga detsamma tillbaka. Gud, vad hade jag gjort här under alla de här åren utan dig? Stort tack!

Herr talman! Nu får vi se vem som inte kan hantera vad.

Jag har bara en sak att säga till dig, Maj, förutom tack, och det är: Vad du än gör, sluta aldrig vara du! Du får gärna bli liberal, för all del, men du har en förmåga. Så fort du hittar en liten skärva av någonting när det gäller människor som har det svårt, människor som har fötts med helt fel förutsättningar eller drabbats av svåra saker, lyckas du få andra partier att tillsammans försöka ta steg framåt. Som flera andra har sagt här: Skillnaderna överskuggar aldrig möjligheten att göra gott. Den egenskapen i dig, den är inte så vanlig. Du är fantastisk i din omtanke om andra människor. Tack för det! Sluta aldrig vara du!

(Applåder)

Herr talman! Alltså, nu går det inte längre, faktiskt.

Några av mina starkaste minnen av när du och jag började jobba ihop, Lina, är att vi ofta brukade gå ut, och så brukade vi säga vad vi egentligen tyckte om saker och ting.

(LINA NORDQUIST (L): Det där var ju hemligt!)

Jag vet! Jag säger inte vad vi tyckte. Men jag tycker att det har varit en sådan otroligt fin erfarenhet för mig att ta med mig av demokrati. Det är ändå ganska stort att få veta att man kan ha väldigt olika uppfattningar. Man kan tycka väldigt mycket, och man kan till och med vara hård mot varandra i debatterna. Men sedan kan man ändå gå ut och prata med varandra med stor respekt och ibland till och med erkänna när man har haft fel.

Någonstans är det ju så att vi kommer hit som människor. Vi kommer hit och representerar demokratin, men man kan ha olika verklig tilltro till den. Men på det sättet har jag verkligen fått med mig det från er, och jag tycker att det är så himla fint. Jag önskar att alla kunde få se att bakom alla de här hårda orden och allt vi gör här så pågår det också en massa andra saker. Det är otroligt vackert, tycker jag. Stort tack, Lina, och tack för de fina orden!

(Applåder)

Herr talman! Det sägs nej till alldeles för många insatser som socialtjänsten föreslår, insatser som kan hjälpa barn som annars far illa och hålla barn borta från att hamna i ett liv fyllt av droger, våld och kriminalitet.

Sverige har inte råd att nonchalera socialtjänstens arbete. Sverige har inte råd med att barn inte blir hjälpta för att föräldrar säger nej till insatser. Våra barn förtjänar bättre. Socialtjänsten förtjänar att bli tagen på allvar. Framför allt förtjänar barns behov att bli tagna på allvar.

Herr talman! Såklart ska socialtjänstens arbete i första hand bygga på frivillighet. Så vill också socialtjänsten arbeta. Men vi kan inte acceptera att valet står mellan att samhället rycker på axlarna och inte kan göra någonting och att samhället rycker barnen från deras familjer genom ett beslut om tvångsomhändertagande. Det måste finnas något däremellan, och det är detta något som vi diskuterar i dag – det som kallas mellantvång.

Sverige har ett stort problem med antalet unga som rekryteras och lockas till gäng. Den organiserade brottsligheten i Sverige är brutal och leder inte sällan barn rakt in i döden. Detta tillflöde måste såklart stoppas.

Att lagföra brott som begås kommer aldrig ensamt åt brottsligheten. Vi måste få till ett betydligt bättre förebyggande arbete. I denna uppgift är det viktigt att de insatser som socialtjänsten anser nödvändiga också blir av.

För oss socialdemokrater är detta en nyckelfråga. Vi har tjatat om att inrätta ett nationellt riskfamiljsprogram för att kunna sätta in riktigt tidiga insatser där barn lever i störst risk.

Vi har dessutom i flera år krävt möjligheten för socialtjänsten att punktmarkera unga på glid. För detta har vi krävt ekonomiska resursförstärkningar till socialtjänst och skola för att sätta in insatser för att följa dessa barn dygnet runt. För i år, 2026, har vi i våra skuggbudgetar avsatt sammanlagt 1,9 miljarder kronor för detta ändamål.

Herr talman! När regeringen nu äntligen lade fram ett lagförslag fanns det stora förhoppningar. Men jag måste tyvärr säga att förslaget är en besvikelse i de delar som handlar om punktmarkering.

I stället för att använda teknik för att socialsekreterare ska kunna hålla stenkoll på ungdomar och barn, kunna vara som ett plåster med både personlig närvaro och digitala verktyg, får vi ett förslag på bordet som mest liknar hur vi straffar brottslingar för redan begångna brott.

Övervakningen ska utföras av en separat myndighet i en organisation som i dag inte finns på plats. Det kommer sannolikt att ta många år innan detta fungerar, och företrädare för socialtjänsten har riktat skarp kritik mot förslagen.

Hemarrest mellan vissa fasta tider kvälls- och nattetid med tung teknik som kräver fasta installationer var inte vad vi socialdemokrater såg framför oss när vi talade om punktmarkering på vår partikongress.

Idrotten eller andra positiva sammanhang utanför det egna hemmet kan vara en viktig väg bort från kriminalitet. Vi vill ha en riktig punktmarkering, där vuxna som vill unga väl ges möjlighet att leda ungdomar i rätt riktning genom att ha både koll på och kontakt med ungdomen.

Fotboja för att straffa människor fyller absolut ett syfte i vissa fall, men här hade vi velat se en mer dynamisk och framåtlutad reglering som möjliggjort vassare förebyggande insatser.

Men, herr talman, något som verkligen är bra med denna proposition är att en förälder ska kunna få tillgång till tillfällig föräldrapenning när han eller hon deltar i vissa insatser genom socialtjänsten när samtycke saknas. Det är viktigt att se att det är många som lever med knappa resurser, där ett missat arbetspass kan vara ett svårt hinder att ta sig över för att en insats ska bli av.

Men vi vill mer. Vi socialdemokrater har högre ambitioner, men vi kommer att rösta för regeringens förslag. Vi låter inte det bästa bli det godas fiende. Men vid ett eventuellt regeringsskifte kommer vi socialdemokrater att ta initiativ till att tillsätta en ny utredning gällande socialtjänstens punktmarkering av unga på väg in i kriminalitet.

Vi kommer också att fortsätta prioritera socialtjänsten framför stora skattesänkningar till dem med högst inkomster. Vi har visat våra prioriteringar i skuggbudget efter skuggbudget. Regeringen har prioriterat annat. Det hoppas jag står klart för väljarna inför höstens val. Jag tror nämligen att de flesta vill att samhället ska göra mer för barn och unga på väg åt fel håll.

(Applåder)

Herr talman! Detta gäller en lagstiftning om förebyggande insatser vid bristande medverkan. Även här vill jag börja med att prata om vikten av att jobba motiverande och att förstå de familjer som kan behöva stöd. När vi lär känna familjerna får vi veta vilka insatser som kan behövas. Det handlar om att skapa tillit och förtroende och tidigt möta familjerna.

Många familjer får sitt första möte med samhället på något sätt i form av MVC och sedan BVC, och vi har byggt ut hembesöksprogram där man samverkar väldigt bra. Detta är något som måste fortsätta även upp i skolåldern. Vi har också möjlighet till skolsociala team som kan jobba vidare, för det är här någonstans grunden läggs när familjer behöver stöd och hjälp.

Från och med i morgon kommer det att vara en annan lagstiftning, men i nuvarande lagstiftning om vård av unga har det funnits en möjlighet att fatta beslut om öppna insatser utan samtycke. Min tolkning av detta är att regeringen nu väljer att lägga det här i en särskild lag för att förtydliga vid vilka tillfällen man ska kunna fatta beslut. Man har också utökat så att lagen även kan gälla föräldrar och lagt till delar. Detta står Centerpartiet bakom.

Herr talman! Samtidigt som jag vill trycka på vikten av tidiga insatser och säga att det är viktigt att detta bygger på frivillighet för att motverka misstro står vi bakom många av de förslag som regeringen lägger fram i denna lagstiftning. Självklart ska vi kunna ställa krav på nykterhet och drogfrihet och att barn och unga deltar aktivt i samhället och integrerar sig – eller snarare att vi rekryterar barn och unga till det goda samhället i stället för att de rekryteras till kriminella gäng.

Det är också jättebra och viktigt att ha tidiga samtal när barn och unga börjar förflytta sitt beteende utanför de normer vi gemensamt har. Det är dock viktigt att man då inte hotar med polis, för det skapar inte så mycket förtroende och tillit. Det är också bra att vi kan besluta om att barn ska finnas hemma nattetid.

Framför allt är det bra att man nu kan få tillfällig föräldrapenning även när man deltar i olika insatser. Jag tror personligen att det är ett av de stora skälen till att man faktiskt inte alltid har gjort det som förälder. Om man har taskig ekonomi och dubbla jobb är det svårt att ta ledigt utan ersättning för att hjälpa den man älskar mest: sitt eget barn. Detta tror jag är en riktigt bra del i det här.

Herr talman! Vi i Centerpartiet står dock inte bakom hela den här lagstiftningen. Vi ser en risk med att kunna besluta om vite, och vi ser risker med den elektroniska fotbojan.

Det handlar i många delar om vite. Det kan vara svårt att döma ut vite, men jag ser också framför mig den här föräldern som undrar: Vågar jag verkligen be om hjälp, eller kan det vara så att jag kan drabbas av någon form av ekonomiskt vite i nästa steg om jag inte lyckas leva upp till det jag förväntas göra?

Vem är det som brister om inte eleven går till skolan? Är det föräldrarna? Är det skolan som inte kan ta emot på rätt sätt, eller är det föräldrarna som inte kan motivera? Det finns alltid en risk att vi hamnar i en diskussion som vi inte vill ha, oavsett vad skälet till det är.

Att sätta elektronisk övervakning på någon som inte har begått ett brott tycker vi är en alldeles för ingripande åtgärd. Vi skulle inte göra det mot en vuxen person som inte är dömd för brott, till exempel.

Herr talman! Samtidigt vill jag nog påstå att vi alla i den här kammaren är helt överens om att det är oacceptabelt att barn begår grova kriminella handlingar och att barn far illa och om att vi gemensamt måste jobba för att bryta de beteenden som skapar detta – både hos de unga personerna och hos föräldrarna.

Ibland kan det faktiskt också vara samhället runt ikring som skapar de här problemen och att det inte alls har med familjen att göra. Det finns dock som sagt gränser för vilka ingripande beslut Centerpartiet tycker att socialtjänsten ska kunna ta.

Vi ska också komma ihåg att om barn befinner sig i den här typen av miljöer som är så pass svåra och allvarliga ska barnen faktiskt omhändertas, och då har vi nästa lagstiftning.

Centerpartiet har som sagt reserverat sig mot en del i den här lagstiftningen. Det gäller dels det jag nämnde om vite och elektronisk övervakning, dels vill vi se över skälen till att föräldrar tackar nej till insatser. Vi vet nämligen inte alltid riktigt varför, och det finns olika uppgifter om hur många det faktiskt handlar om.

Det finns uppgifter i utredningen om att det är 40 procent som tackar nej till insatser, och det finns uppgifter från forskning hos Stockholms universitet om 12 procent. Jag har vid något tillfälle också hört minister Gunnar Strömmer säga 100 procent, och den siffran känns ännu konstigare för mig.

Det här är skälet, för om vi inte vet varför föräldrar tackar nej kan vi inte heller ha rätt insatser. Det kan handla om tillit. Det kan handla om att man inte känner familjen och att man därför faktiskt inte ger en effektiv insats till familjen. Det kan också bero på det jag var inne på tidigare, alltså att föräldrar faktiskt inte har råd.

Min och Centerpartiets poäng med detta är att vi också måste ta reda på varför det är så här.

Herr talman! Vi har ytterligare en reservation som handlar om att utvärdera det som redan är beslutat. En del av det står jag helt bakom, och en del har jag varit tveksam till. Vi måste dock se till att de lagar, förordningar och regleringsbrev – både inom Socialdepartementet och Justitiedepartementet – som vi har beslutat om leder dit vi vill att de ska leda: till att färre barn far illa, att färre barn hamnar i kriminalitet och att samhället och vuxensamhället finns där för våra barn.

Jag känner att detta blir mer och mer brådskande. Det gäller att vi inte bygger fina hus som inte är hållbara utan som faller som korthus när vi petar lite på grunden och som inte alls ger det vi vill – oavsett hur vackert det låter när vi alla är överens i kammaren, vilket faktiskt kan vara sant.

Med det sagt, herr talman, vill jag tacka för den här terminen och önska alla en trevlig sommar. Jag hoppas att jag får träffa många av er när riksdagen öppnar igen i september!

Jag yrkar bifall till reservation 6.

Herr talman! Allt fler barn och unga dras in i allvarligt missbruk och kriminalitet. Rekryteringen till kriminella nätverk sker allt längre ned i åldrarna. Det kan handla om stölder, inbrott, bedrägerier och narkotikaförsäljning samt om grova våldsdåd och i allra värsta fall kontraktsmord. Många växer upp i miljöer där gängen har större makt än föräldrarna, och i vissa fall är föräldrarna själva en del av den kriminella miljön. Detta är minst sagt en skrämmande utveckling som måste stävjas med alla medel.

I och med den nya socialtjänstlagen har socialtjänsten fått ett tydligare uppdrag att tidigt upptäcka barn och unga som är på väg in i eller riskerar att hamna i exempelvis missbruk och kriminalitet. Man har fått ett uppdrag att så långt det är möjligt förebygga en negativ utveckling, bland annat genom samarbete med föräldrar, skola, polis och andra myndigheter.

Riktade insatser till föräldrar bygger i dag av tradition på tillit och frivillighet och på att föräldrar eller vårdnadshavare aktivt deltar i möten och följer föreslagna åtgärder i syfte att få ett barn eller en ungdom på rätt väg igen. Vi har dock sett, herr talman, att alltför många föräldrar eller vårdnadshavare – nästan hälften faktiskt – inte deltar i de frivilliga insatser som erbjuds. Detta har ställt oss inför ett vägval. Ska vi låta det fortgå, eller ska vi gripa in? Ska vi agera medan det fortfarande går att vända utvecklingen eller vänta tills problemen blivit så stora att bara de mest ingripande åtgärderna, som tvångsomhändertagande, återstår?

Herr talman! Det är mot den bakgrunden vi ska se den här propositionen, för i dag finns det helt enkelt ett glapp mellan frivilliga insatser och den situation där tvångsvård enligt LVU blir aktuell. Däremellan kan ett barn hinna börja missbruka, sluta gå till skolan och rekryteras in i kriminalitet. Frågan lyder: Ska vi låta det fortgå, eller ska vi gripa in? Självklart ska vi gripa in. Vi ska agera, vilket vi nu också gör. Att inte göra det vore högst oansvarigt både gentemot barnet eller den unga och gentemot samhället i stort.

Vi ser nu till att socialtjänsten framöver ska kunna besluta om bindande insatser även när samtycke saknas. Det kan handla om krav på skolgång, nykterhet och drogfrihet, drogtester eller att en ungdom ska vara hemma under vissa tider på dygnet. Detta är inte ett steg från frivillighet till tvång som huvudregel; det är ett steg från en situation där socialtjänsten ibland saknar verktyg till en situation där det faktiskt går att agera. I många fall duger det helt enkelt inte att säga att vi har erbjudit hjälp och sätta punkt där, utan ibland behöver vi kunna kräva att hjälpen faktiskt tas emot.

Herr talman! Vi sverigedemokrater har respekt för den kritik som har riktats mot det här förslaget. Integritet och rättssäkerhet är viktiga frågor. Verktygen kan vara ingripande och ska därför användas proportionerligt och bara när de verkligen behövs.

Remissinstanserna har varit många, men det finns en remissinstans som vi anser saknas både här och i den allmänna debatten, nämligen de föräldrar som vill ta ansvar men vars egen förmåga inte räcker till. Det kan vara den ensamstående mamman som arbetar natt och inte klarar att kontrollera var tonåringen därhemma befinner sig. Det kan vara pappan som har gjort allt han kan i form av engagemang och gränssättning men ändå ser sitt barn dras in i missbruk och kriminalitet. För dem handlar inte det här om att avsäga sig sitt föräldraskap utan om att få hjälp att utöva det.

Herr talman! Insatser som drogtester, tillfälligt omhändertagande och elektronisk övervakning är ingripande och ibland kraftfulla verktyg. Men att en åtgärd är ingripande innebär inte att den är fel eller att den inte behövs. Frågan måste vara: Är den rättssäker, är den proportionerlig och används den för att skydda barnet eller den unga – eller kanske andra i omgivningen? Vi ska nämligen skydda barns integritet, men vi ska också skydda barn från kriminalitet, missbruk och destruktiva miljöer.

De här åtgärderna ska självklart inte vara det första steget. Precis som jag nämnde tidigare har skola och socialtjänst numera ett uppdrag att agera tidigt – att upptäcka problemen innan kriminalitet och missbruk har hunnit bli en livsstil.

Som ett led i detta tycker vi att de så kallade allvarssamtalen är viktiga. När en ung person för första gången misstänks för ett brott som kan ge fängelse ska socialnämnden hålla ett särskilt samtal där även polisen kan delta. Det ska helst vara mer än bara ett möte; det ska vara en brytpunkt. Det ska vara ett tillfälle att identifiera vilket stöd den unge faktiskt behöver, men också ett tillfälle att tydligt markera: Ja, vi ser vad som händer, och vi accepterar det inte – men vi tänker inte heller ge upp om dig.

Det är precis den kombination som behövs: tydliga gränser och en väg tillbaka – och inte bara det utan även en väg framåt, med tydliga krav men också ett tydligt stöd.

Herr talman! Som jag har nämnt ska socialtjänsten bygga på förtroende och goda relationer i grunden. Men tillit får inte betyda att samhället står handfallet när ett barn håller på att gå åt fel håll. Frivillighet får inte bli ett finare ord för passivitet när frivilligheten har misslyckats. Bakom varje beslut finns det nämligen en människa – en ung människa som kanske ännu inte förstår konsekvenserna av de val som görs men som fortfarande kan räddas och fångas upp om samhället agerar i tid. Vi ska helt enkelt se det som händer och sätta tydliga gränser, men vi ska också ge en väg ut, en väg tillbaka och en väg framåt.

Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Jag vill också, så här på sluttampen, slänga in att jag önskar dig ett stort lycka till, Maj Karlsson. Vi har inte setts så mycket – jag tror inte att vi har haft några dueller här i kammaren – men jag har sett att ditt engagemang har varit jättestort. Stort lycka till framöver!

Herr talman! Så sent som i juli förra året trädde den nya, efterlängtade socialtjänstlagen i kraft. Det är en viktig lagstiftning som kommer att stärka socialtjänstens arbete och som lägger stor vikt vid det viktiga förebyggande arbetet.

Mot den bakgrunden tycker vi att det förslag som regeringen nu lägger fram är anmärkningsvärt. Propositionen innehåller ett antal förslag som Miljöpartiet anser riskerar att underminera tilliten till socialtjänsten och försvåra just det förebyggande arbetet.

En stor majoritet av remissinstanserna var också negativa till förslagen från den utredning som ligger till grund för propositionen, bland annat Barnombudsmannen, Socialstyrelsen och Föreningen Sveriges Socialchefer. På ett övergripande plan kan man säga att remissinstanserna uppmärksammar tre allvarliga konsekvenser av förslagen.

Till att börja med anser man att förslagen riskerar att underminera tilliten till socialtjänsten, något som även utredningen uppmärksammade och reflekterade kring. Att göra användningen av tvångsåtgärder till en del av socialtjänstens uppgifter riskerar att minska människors benägenhet att vända sig till och vilja ta emot stöd och hjälp från socialtjänsten. Socialstyrelsen lyfter fram att socialtjänstens kärnuppdrag är att verka stödjande och hjälpande och att utredningens förslag innebär en risk att fokus skiftas till mer kontroll och repression.

Vidare pekar remissinstanserna på att förslagen bygger på bristande forskning och erfarenhet. Utredningen tog själv upp att den tillgängliga forskningen beträffande socialt arbete, insatser och behandlingsmetoder till största delen rör sådant som bedrivs på frivillig väg. Utredningen kunde inte påvisa något vetenskapligt stöd för hur tvångsåtgärder ska leda till en positiv förändring för barn. Forskning visar i stället att egen vilja, tillitsbaserade metoder och delaktighet är viktiga förutsättningar för att insatser inom socialt arbete ska leda till långsiktigt hållbara förändringar.

Till sist anser man alltså att det här förslaget motarbetar den nya socialtjänstlagen. Detta uppmärksammas av bland annat Rädda Barnen, som pekar på att målet med socialtjänstlagen ju är att arbeta förebyggande och skapa tillit och tillgänglighet, och man uttrycker oro för hur de här förslagen krockar med de målen. I den nya socialtjänstlagen finns det också krav på att socialtjänstens arbete ska bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, vilket ju blir svårt eftersom dessa förslag som sagt saknar vetenskapligt stöd.

Dessutom är omställningen till den nya socialtjänstlagen i Sveriges 290 kommuner något som kräver resurser och arbetsro, inte parallella nya arbetssätt för tvång.

Vi instämmer i kritiken. Om repressiva åtgärder ska riktas mot barn och unga måste det finnas tydliga indikationer på att åtgärderna ger positiva effekter, och vi menar att så inte är fallet här.

Detta framgår inte minst av förslaget att socialnämnden får besluta om att vårdnadshavare, barn och unga ska delta i öppna insatser när samtycke saknas. Forskning visar att vårdnadshavare som har tillit till socialtjänsten är mer benägna att söka hjälp i ett tidigt skede, vilket kan förebygga att problem fördjupas. Om förtroendet brister finns det en risk att vårdnadshavarna i stället undviker kontakt med socialtjänsten, vilket kan försämra möjligheterna att tillgodose barnets behov av stöd.

Herr talman! I dag saknas underlag om varför föräldrar tackar nej till socialtjänstens insatser. Vi har hört olika typer av uppskattningar här, och ibland hör man att 40 procent tackar nej till insatser.

Enligt vår mening visar detta på behovet av en djupare analys av varför barn, unga eller föräldrar tackar nej. Det vore bättre att förstå hur frivilliga insatser fortsatt kan vara vägledande men erbjudas på andra sätt. Framför allt barnrättsorganisationer lyfter fram att deras erfarenhet visar att brist på tillit, rädsla för myndigheterna eller att insatserna inte är anpassade efter familjens behov är några skäl till att vårdnadshavare tackar nej.

Regeringen föreslår vidare att insatser utan samtycke ska kunna förenas med särskilda föreskrifter, däribland vite mot föräldrarna. Syftet med ett vitesföreläggande ska vara att socialnämndens beslut om insatser utan vårdnadshavarnas samtycke efterlevs av vårdnadshavarna. Detta är en del av förslaget som Miljöpartiet, liksom organisationer som SOS Barnbyar och Barnrättsbyrån, är mycket kritiskt till. Förslaget utgår också från en felaktig bild av varför vårdnadshavare inte tar emot insatser. Som Föreningen Sveriges socialtjänstchefer, FSS, framhåller handlar det oftast om att vårdnadshavare inte har rätt förutsättningar, förmåga, förståelse eller tilltro till samhällets stöd. Detta avhjälps inte genom vitesförelägganden utan kräver andra metoder och arbetssätt.

För Miljöpartiet är det uppenbart att förslaget om vitesförelägganden kommer att drabba familjer som redan är ekonomiskt utsatta och vårdnadshavare med svag föräldraförmåga eller låg förståelse för och tillit till samhällets stöd. Det här kan inte åtgärdas genom ett vitesföreläggande.

Herr talman! Ytterligare föreskrifter som ska kunna riktas mot barn och som Miljöpartiet avstyrker gäller drogtest och fotboja. Också mot dessa förslag riktas omfattande kritik från remissinstanserna. Bland andra JO, Rädda Barnen, Advokatsamfundet, Bris, Institutet för mänskliga rättigheter och Socialstyrelsen är kritiska.

Att socialnämnden ska arbeta för och ta initiativ till att förebygga och motverka skadligt bruk och beroende är en självklarhet, och det framgår av dagens regelverk i socialtjänstlagen. Som flera remissinstanser påpekar riskerar propositionens förslag i stället att underminera insatser inom öppenvård. Drogtest och fotboja är mycket ingripande insatser och ett stort ingrepp i den enskildes integritet. Det framstår inte som en proportionerlig förebyggande insats utan snarare som en disciplinär insats. Vi menar också att den riskerar att stå i strid med till exempel barnkonventionen.

Enligt Miljöpartiet är förslaget om fotboja särskilt anmärkningsvärt. I dag är fotboja bara aktuellt för den som dömts för brott eller som fått ett utvidgat kontaktförbud och riskerar att överträda det. Där är det ett användbart verktyg. Det finns dock risk för att ett barn som får fotboja uppfattas som en kriminell person både av omgivningen och av den övervakade personen själv. Flera remissinstanser hänvisar också till erfarenheter från Danmark, där möjligheten att använda elektronisk övervakning avskaffades bara två år efter införandet. Skälet till avskaffandet var att möjligheten till elektronisk övervakning inte var rätt väg att gå för att förebygga ett kriminellt och asocialt beteende.

Miljöpartiet håller med om regeringens beskrivning att utvecklingen när det gäller barns involvering i kriminalitet är mycket allvarlig. Socialtjänsten har, tillsammans med rättsväsendet, en viktig roll i att stärka det förebyggande arbetet och bidra till att fler barn både kan hindras från att dras in i kriminalitet och kan få hjälp att lämna densamma.

Vi delar däremot inte uppfattningen att fler insatser utan samtycke, tvångsåtgärder, vitesförelägganden, drogtester och fotboja kommer att bidra till att hjälpa fler barn och deras familjer. Ett införande av tvång som verktyg för att få till ett socialt förändringsarbete riskerar att bli kontraproduktivt genom att skada tilliten, motivationen och delaktigheten hos barn och unga.

Jag yrkar bifall till reservation 5.

Herr talman! I dag behandlar vi socialutskottets betänkande 39 om förebyggande insatser inom socialtjänsten till skydd för barn och unga vid bristande medverkan. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Ett samhälle bedöms inte bara efter hur det reagerar när ett barn redan har hamnat i kriminalitet eller missbruk, utan det bedöms också efter hur tidigt det vågar agera för att förhindra att det sker. Det är precis detta som den här propositionen handlar om. Regeringen tar ansvar. Vi nöjer oss inte med att ingripa när skadan redan är skedd. Vi stärker socialtjänstens möjligheter att hjälpa barn och familjer innan problemen växer, så att omhändertagande enligt LVU inte blir den enda återstående lösningen. Det är en viktig förändring.

Herr talman! Under alltför lång tid har socialtjänsten stått maktlös i situationer där man vetat att ett barn varit på väg åt fel håll och där riskerna varit uppenbara men där nödvändiga insatser stoppats därför att vårdnadshavare sagt nej eller inte medverkat. Konsekvensen har blivit att samhället ofta har tvingats vänta tills problemen blivit större, tills kriminaliteten blivit grövre eller tills barnet blivit ett brottsoffer eller själv blivit gärningsman.

Den tiden är nu förbi. Med den här propositionen ger vi socialtjänsten verktyg att agera tidigare. När frivilligheten inte räcker ska samhället kunna fatta beslut om nödvändiga insatser för både barn och vårdnadshavare. Det handlar inte om att ta över föräldrarnas ansvar utan om att säkerställa att föräldraansvaret faktiskt tas. Det finns situationer där barn lämnas utan det stöd och den vägledning som de behöver. Då kan inte samhället stå bredvid och hoppas att problemen löser sig själva.

Herr talman! En viktig del av propositionen handlar om att stärka föräldrarnas ansvar. Om socialtjänsten beslutar om insatser ska vårdnadshavare också kunna bli skyldiga att delta. Det är en rimlig ordning. Föräldrarna är barnets viktigaste vuxna. Om ett barn är på väg in i kriminalitet eller annan destruktiv utveckling måste de vuxna runt barnet vara en del av lösningen. Därför inför regeringen möjligheten att förena vissa beslut med vite. Det handlar inte om att straffa föräldrarna, utan det handlar om att säkerställa att nödvändiga insatser faktiskt genomförs. Den som vill hjälpa sitt barn ska få samhällets stöd, men den som vägrar att ta sitt ansvar ska inte kunna stoppa insatser som är avgörande för barnets framtid.

Propositionen innehåller också möjligheten att besluta om särskilda villkor för barn och unga. I vissa fall kan det innebära att barnet under viss tid ska vistas i hemmet. När elektronisk övervakning tas i bruk kommer den att vara ett verktyg för att säkerställa att beslutet följs. Det handlar inte om övervakning för övervakningens skull, utan det handlar om att skydda barn från att dras djupare in i kriminalitet, gängmiljöer eller annan destruktiv påverkan. Det är en betydligt mindre ingripande åtgärd än ett omhändertagande, och just därför är det ett viktigt verktyg. Ju tidigare samhället kan ingripa med rätt insats, desto större är chansen att undvika betydligt mer ingripande åtgärder senare.

Herr talman! Regeringen stärker också samarbetet mellan socialtjänsten och Polismyndigheten. Om ett barn bryter mot ett beslut om att vistas i hemmet ska polisen kunna omhänderta barnet tillfälligt. Det handlar inte om att kriminalisera barn. Det handlar om att säkerställa att samhällets beslut faktiskt får genomslag. Lagar och beslut som inte kan upprätthållas riskerar att bli tomma ord, och det tjänar varken barnen eller samhället på.

En annan viktig del av propositionen är införandet av allvarssamtal. Första gången ett barn misstänks för ett brott som kan leda till fängelse ska socialnämnden hålla ett särskilt samtal. Det är en tydlig signal. Den första kontakten med rättsväsendet får aldrig betraktas som en bagatell. Tvärtom är det ofta då möjligheten att bryta utvecklingen är som störst. Tidiga insatser är inte ett uttryck för svaghet, utan de är ett uttryck för ansvar. Vi vet att många unga som senare fastnat i grov kriminalitet började med mindre allvarliga brott. Därför måste samhället reagera tidigt – inte senare.

Herr talman! Regeringen visar också förståelse för familjernas situation. Föräldrar som deltar i insatser som socialtjänsten beslutar om ska kunna få tillfällig föräldrapenning. Det är ett viktigt besked. Ingen ska behöva välja mellan att delta i insatser som kan förändra ett barns liv och att kunna försörja sin familj. Vi ställer krav, men vi ger också stöd. Det är en politik som bygger på både ansvar och medmänsklighet.

Den här propositionen är ytterligare ett exempel på den omläggning av svensk politik som regeringen genomför. Vi accepterar inte att barn rekryteras av kriminella nätverk. Vi accepterar inte att socialtjänsten står utan verktyg. Vi accepterar inte att samhället ska behöva vänta tills problemen har blivit så stora att tvångsvård är den enda möjlighet som återstår.

I stället bygger vi ett samhälle där insatser sätts in tidigare, där föräldraansvaret stärks, där socialtjänsten får bättre möjlighet att hjälpa och där barn får större chans att välja en annan väg än den kriminalitet som har tagit ett grepp om deras liv.

Herr talman! Det är så ett ansvarstagande samhälle fungerar. Regeringen väntar inte på nästa rubrik, på nästa skjutning eller på nästa barn som utnyttjas av gängen. Regeringen agerar i tid, och det är precis vad regeringen gör med denna proposition.

(Applåder)

Herr talman! Jag har inget att anmärka på anförandet. Som vanligt pratar du om den egna politiken, och du är en hederlig motståndare som jag verkligen har uppskattat under mina år i socialutskottet.

Jag skulle beskriva dig som en typisk folkrörelsemoderat, vilket är fantastiskt. Det märks att du har dina rötter i idrottsrörelsen. Det märks också att du har ett folkrörelseledarskap i gruppen. Man kan prata om formella och informella ledare, och det är tydligt att du har ett stort informellt ledaransvar hos Moderaterna i riksdagen. Jag tror att du har varit väldigt viktig för den gruppen, precis som du har varit för socialutskottet.

Jag kommer tyvärr aldrig att rösta på dig, dels för att jag inte bor i Dalarna, dels för att jag är socialdemokrat. Men om vi hade bott i samma bostadsrättsförening hade jag definitivt röstat på dig som ordförande, för jag har stort förtroende för dig. Du har precis det där ledarskapet som ser, bekräftar och skapar god stämning i en grupp plus att du alltid är påläst, kunnig och väl förberedd. Du kommer att lämna ett stort tomrum efter dig, men jag önskar dig lycka till i framtiden.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för de fina och vänliga orden. Du brukar ofta nämna oss kvinnor i gruppen och berömma våra kläder, och det är något jag har tagit fasta på.

Någon gång i framtiden kanske vi hamnar i samma bostadsrättsförening – man vet ju aldrig vart livet tar vägen – och då får vi väl se vad som händer. Kanske är det precis som med kattungar – att du med tiden får upp dina ögon.

(Applåder)

Herr talman! Om ni frågar Fredrik eller Christian får ni veta att inte heller männen skonas från mina komplimanger – bara så att det blir utrett. Men det måste vara fina kläder; jag gör det inte slentrianmässigt.

Herr talman! Det är trevliga replikskiften i dag, tycker jag.

Du och jag, Malin, har av naturliga skäl inte jobbat lika nära som Maj och jag eftersom du representerar regeringen och jag oppositionen. Men jag har känt av din värme och hur viktigt barns rättigheter är för dig, och vi har jobbat tillsammans på olika sätt.

Som ung vuxen bodde jag i Dalarna i några år, och mitt hjärta brinner alltid för Dalarna. Vi kanske hamnar i samma kommun i framtiden, vem vet? Men låt mig här och nu rikta ett stort tack till dig.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Martina Johansson för de vänliga orden.

Vem vet? Kanske flyttar ledamoten till Dalarna framgent, vilket vore väldigt trevligt, eller så dyker hon upp under Vasaloppsveckan.

Herr talman! Du och jag, Malin, står långt ifrån varandra politiskt av helt naturliga orsaker. Du är på högerkanten och jag på vänsterkanten. Vi har inte heller haft ett så nära samarbete. Men vi har haft en fin relation i utskottet. Du har nämligen en unik egenskap, en jättefin förmåga att vara det sociala kittet i en grupp. Det är inte alltid så himla lätt i en politisk kontext där alla har väldigt olika åsikter. Men i alla sammanhang där du gör din röst hörd gör du det med värme, och du ser till att vi alltid har det trevligt och möter alltid dina kollegor med ett leende. Jag har uppskattat detta otroligt mycket, och jag vill tacka dig för din tid. Det har varit en glädje att jobba ihop med dig.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Maj Karlsson för vänliga ord.

Precis som ledamoten säger står vi på motsatta sidor i det politiska arbetet, men det betyder inte att man inte kan ha goda samtal. Ministern som sitter bakom mig just nu har ju sagt att lagstiftning är ett tålamodskrävande arbete, och socialutskottet har både nu och tidigare haft god förmåga att jobba bra tillsammans och få fram bra saker.

Stort tack, Maj Karlsson, för de vänliga orden! Vi ses under Vasaloppsveckan 2027!

Herr talman! Jag vill säga till alla människor i din valkrets, Malin, att jag hoppas att de förstår vilken slitvarg de har haft här i riksdagen.

Jag är så imponerad av att du trots mer än två decenniers politiskt engagemang aldrig verkar ha varit nära att se det som ett vanligt jobb utan alltid sett det som ett förtroende. Nu säger du själv att du ska kliva åt sidan just för att det är ett förtroende och inte ett jobb. Det krävs ett enormt slit för att göra det här riktigt bra, och du är en av dem som har slitit allra hårdast. Jag hoppas därför att de vet vem de har haft här.

(Applåder)

Herr talman! Varmt tack för de fina orden, ledamoten Lina Nordquist! Det var jättefint att höra. Jag säger som jag har sagt till andra kollegor: Varmt välkommen till Vasaloppsveckan 2027 och hem till mig! Det kommer att bli jättetrevligt.

Det är precis som ledamoten säger: Efter 25 år i politiken kliver jag av och låter andra krafter ta vid. Jag önskar både dem och alla er som är kvar lycka till. Varmt tack!

Herr talman! Jag och ledamoten har inte haft så mycket med varandra att göra. Jag ska villigt erkänna att jag under mitt år i socialutskottet haft fullt upp med mig själv. Jag har inte heller kunnat följa med på någon utskottsresa. Men under våra förmöten och i alla andra sammanhang har ledamoten alltid varit så himla trevlig att ha att göra med, och jag vet att mina nära kollegor Mona och Carita har uppskattat ledamoten något oerhört.

Vi går lite om varandra, för efter 25 år i politiken väljer ledamoten att göra något annat medan jag efter 25 år i näringslivet för några år sedan valde att gå in i politiken. Jag tror att det är bra att se båda världar. Stort lycka till!

Herr talman! Jag tackar ledamoten Jessica Stegrud för värmande ord.

Precis som ledamoten säger har vi gått om varandra lite grann under det år ledamoten har suttit i utskottet. Men jag har haft ett fantastiskt fint samarbete med ledamotens partikollegor. Varmt tack!

Herr talman! I dag debatterar vi lagar som kommer att rädda liv, både bokstavligt och – självklart – bildligt. De kommer att ge liv som utan dessa lagar hade varit mycket mörkare.

Väldigt många barn i Sverige lever i allvarstider. Allt yngre barn dras in i gäng och förmås att begå grova brott. Vi är nog många som kan skriva under på att det kan vara svårt att vara förälder även om man har de mest underbara och lätthanterliga ungar. Det kan vara helt utmattande.

Om ens barn hamnar snett blir det riktigt tungt. Därför är det otroligt viktigt att det nu äntligen kommer bättre möjligheter för föräldrar att vara på plats och hjälpa sitt barn när det behövs som allra mest. Det sker tack vare många partiers och många människors slit och inte minst det enorma arbete som socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall har gjort under väldigt många år, långt innan hon blev minister.

Vi tar också ett fast grepp om föräldrar som inte ser eller klarar av att ge det som deras barn så desperat behöver, herr talman. Socialtjänsten får nu möjlighet att besluta om insatser även när det inte går att förmå en förälder att ta emot betydelsefullt stöd.

Äntligen införs en möjlighet att göra mer när allvaret trappas upp, innan det har gått så långt att barnet måste omhändertas. När barnet – ingen annan – behöver det ska socialnämnden kunna tvinga föräldrarna att ta emot hjälp åt sig själva och sitt barn även när de inte vill. Barnets skydd och framtid måste komma först.

Socialtjänsten kommer att kunna besluta om drogfrihet och även om skolgång. Det kommer också att bli möjligt att ge unga utegångsförbud under vissa tider. Om det finns konkreta omständigheter som talar för att barnet kommer att bryta mot utegångsförbudet och begå brott i alla fall ska förvaltningsrätten kunna fatta beslut om elektronisk övervakning, för barnets bästa, herr talman.

Lagändringarna är helt avgörande verktyg mot gängen och mot destruktiva miljöer, för barnet och för barnets framtid. Om de kriminella vet att barnet inte kommer att kunna gå deras ärenden minskar naturligtvis risken för att de ens hör av sig till barnet.

Det finns fler ändringar som vi debatterar i dag och ska besluta om. När föräldrar hjälper sitt barn och sin familj tillsammans med socialtjänsten ska de kunna vara borta från jobbet och få tillfällig föräldrapenning. Man ska aldrig behöva välja mellan att försörja sin familj eller hjälpa sitt barn, betala hyran eller hjälpa sitt barn eller vara arbetsgivaren till lags eller hjälpa sitt barn.

Socialnämnden ska också hålla allvarssamtal med ett barn eller en ung person som för första gången misstänks för ett brott som skulle kunna ge fängelse, naturligtvis i förhoppningen att allvaret verkligen ska sjunka in. Vart är du på väg? Vad har du gjort? Vart leder det här någonstans?

Jag är stolt över att vi genomför detta, herr talman, och jag är tacksam mot socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall för att hon aldrig har gett upp på vägen mot detta. Den här lagen kommer att hjälpa många barn som tidigare inte hade haft en chans. Nu får de vuxenvärldens hjälp att få en framtid och ett bättre liv.

(Applåder)

Herr talman! Innan jag inleder mitt anförande vill jag passa på att skicka ett varmt tack till två ledamöter som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag hoppas att jag kommer att ha fortsatt kontakt med Malin Höglund på många olika sätt, och jag hoppas att jag kommer att ha det med Maj Karlsson också.

I socialutskottet går jag och Maj Karlsson långt tillbaka. Med risk för att ge ledamoten dåligt rykte vill jag tacka för det stöd som jag känt många gånger, även som minister. Jag har blivit utfrågad och kritiserad, men jag har också fått väldigt mycket stöd. Det har jag uppskattat, både som kollega i utskottet och som minister. Vi har faktiskt delat både utskottsinitiativ, reservationer och till och med pressmeddelanden. Det kanske inte är så vanligt mellan moderater och vänsterpartister, men så är det.

Riktigt varmt tack till er båda! Och riktigt varmt tack för allt vi har kunnat genomföra tillsammans, Maj! Det har varit och kommer att vara betydelsefullt. Stort tack för det!

Herr talman! Det som vi debatterar i dag handlar helt enkelt om huruvida samhället ska välja att se bort när ett barn far illa eller om vi ska göra allt som står i vår makt för att göra skillnad och om vi ska välja att acceptera att vårdnadshavare tackar nej när det riskerar att bli ett LVU i andra änden.

Det är ju inte så att socialtjänsten inte arbetar med tvång redan i dag. Man arbetar till och med med det mest ingripande av tvång: att fatta beslut om ett LVU. Det ligger där borta om familjen inte klarar av att reda upp när ett barn är på väg att hamna fel.

Den här regeringen kommer aldrig att välja att se bort, utan vi är beredda att se till att det kommer på plats lagstiftning och reformer som gör att inte en enda unge faller mellan stolarna.

Regeringen genomför den största omställningen av svensk socialtjänst och svensk socialpolitik på över 40 år. Under den här mandatperioden har vi arbetat fram och fått på plats den nya socialtjänstlagen, som flera ledamöter har nämnt, med dess krav på förebyggande och kunskapsbaserat arbete. Vi har även arbetat fram en ny lag om omhändertagande, som vi diskuterade här i kammaren för en liten stund sedan. Nu diskuterar vi också en ny lagstiftning som ska ge ytterligare verktyg till socialtjänsten vid bristande medverkan.

Sammantaget är det tre mycket stora, mycket viktiga och mycket nödvändiga reformer för att socialtjänsten ska ha förutsättningar att möta dagens utmaningar.

Ungdomsbrottsligheten och utsattheten för barn och unga ökar i Sverige. Även om skjutningarna minskar och vi ser tecken på att utvecklingen äntligen går åt rätt håll är det för tidigt att slappna av. Vi måste fortsätta arbetet med att hindra gängen från att utnyttja barn och unga.

Vi måste också hitta bättre verktyg för att hjälpa barn och unga i behov av stöd, oavsett om det sker med eller utan vårdnadshavarnas medgivande. Socialtjänsten har en helt avgörande roll i detta men har alldeles för länge saknat verktyg för att möta utvecklingen.

Den nya socialtjänstlagen utgår, precis som den gamla, från frivillighet. Det är väldigt bra. Socialtjänstens arbete ska även framöver präglas av frivillighet. Vi vet – där är forskningen tydlig – att de som självmant medverkar till hjälp och stöd är mycket mer motiverade. Då har de insatser vi gör mycket större möjlighet att lyckas.

Därför utgår även den lag som vi nu diskuterar, som vi kallar lagen om mellantvång, från att insatser ska ges på frivillig väg, om det finns möjlighet till det. Frivilligheten ska alltid prövas först innan någon form av tvång sätts in. Man kan nästan säga att det är lagen som man hoppas aldrig ska användas, därför att socialtjänstlagen verkligen har lyckats fullt ut.

Problemet i dag är att socialtjänsten, om ett barn, en ung person eller en vårdnadshavare motsätter sig insatser, bara kan stå och se på tills problemen har växt sig så stora att det till slut i stället föreligger grund för ett omhändertagande enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, det vill säga att göra ett LVU.

Det är tyvärr alldeles för vanligt att den som bedöms behöva vård motsätter sig insatsen. Nästan hälften – mellan 40 och 50 procent, beroende på var man tittar – av de familjer som erbjuds insatser uppges tacka nej till dessa. Under tiden far barn och unga illa.

Vi har alltså ett stort glapp i lagstiftningen mellan den helt frivilliga socialtjänstlagen och den så ingripande LVU. Den lag som jag strax kommer att redogöra för innehållet i kommer att fylla i det här mellanrummet. Syftet med lagen är inte att mer tvång ska användas eller att socialtjänsten ska vara mer repressiv – tvärtom. Syftet med lagen är att genom ytterligare skydd och stöd förebygga och förhindra att barn och unga far illa. Genom tidigare insatser ska socialtjänsten kunna avhjälpa problem innan ytterligare ett LVU-beslut måste fattas.

Vi hoppas alltså att lagen i förlängningen ska leda till mer förebyggande arbete och mindre ingripande åtgärder.

När nästan hälften av familjerna med barn som behöver stöd tackar nej till insatser samtidigt som allt fler barn far illa i kriminalitet och hedersförtryck kommer jag aldrig att acceptera att samhället står och tittar på.

Jag noterar att oppositionen är splittrad även i denna fråga. Till de partier som yrkar avslag på förslaget om den här lagen ställer jag frågan: Varför vill ni stå och se på när barn far illa? Varför vill ni inte ge socialtjänsten alla verktyg som finns för att hjälpa barnen?

Jag tror att vi här tydligt ser skillnaden mellan våra regeringsalternativ i höstens val. Det är ett regeringsunderlag som är överens om att ta itu med samhällsutmaningarna, och det är en splittrad opposition som fortfarande inte kan enas ens om problembeskrivningen och än mindre om lösningarna.

Lagen vi diskuterar, herr talman, innehåller en rad olika verktyg som socialtjänsten nu kommer att få till sitt förfogande. Insatser för enskilda ska i första hand ges med samtycke enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Men med den nya lagen om mellantvång ska socialnämnden kunna besluta om insatser för vårdnadshavare, barn och unga när det inte finns något samtycke.

Insatserna ska då anses förebygga eller förhindra vissa förhållanden i det egna hemmet eller beteenden hos barnet. Socialtjänsten får då ställa krav på dessa personer, så kallade särskilda villkor. Det är inga orimliga villkor som socialtjänsten ska ställa på den enskilda. För barn kan det handla om att delta i undervisningen i skolan, att hålla sig hemma nattetid och att vara nykter och drogfri. För vårdnadshavaren kan det handla om att delta i föräldraskapsutbildningar, gå på föräldramöten i skolan, upprätthålla rutiner och se till att barnet kommer iväg till skola och aktiviteter – det kan man till och med få hjälp med. Det är alltså helt rimliga saker som vi begär av en vårdnadshavare och av barnet eller den unge.

När villkor ställs upp för att stödja och hjälpa barn är det viktigt att också säkerställa att de efterlevs. För att säkerställa nykterhet och drogfrihet ska socialtjänsten kunna besluta att barnet eller den unge ska uppmanas att lämna drogtest. För att säkerställa att en ungdom följer villkoret att hålla sig hemma nattetid kan socialnämnden i vissa fall besluta om att efterlevnaden ska kontrolleras med elektronisk övervakning. Detta ska inte på något sätt ses som ett straff. Det är klart att det blir den sista tillgängliga möjligheten före nästa steg, som förmodligen blir ett LVU-beslut. Det handlar om den sista möjligheten att se till att en ungdom som är ute och rör sig i skadliga miljöer nattetid inte gör det. Elektronisk övervakning ska vara möjligt från 13 års ålder.

Socialtjänsten kan också ge ett vitesföreläggande för att förmå vårdnadshavaren att genomföra de insatser som nämnden anser är nödvändiga för att förebygga och förhindra att barnet far illa. Ett vite ska enligt lagen om viten bestämmas till ett så högt belopp att den enskilde kommer att följa beslutet samtidigt som hänsyn tas till ekonomiska förhållanden. Ansökan om utdömande av vite görs hos en domstol.

Därutöver innehåller propositionen förslag om att socialtjänsten ska kompletteras med så kallade allvarssamtal. Det innebär att ett barn eller en ung person som misstänks för sitt första brott ska kallas till ett samtal med vårdnadshavare, socialtjänst och polis. Kallelsen ska göras inom 24 timmar från att socialtjänsten fått information om brottsmisstanken.

Allvarssamtal kommer att vara en del av socialtjänstens tidiga, förebyggande arbete. Syftet med ett sådant samtal ska vara att identifiera vilka behov av stöd och hjälp som barnet eller den unge samt vårdnadshavaren kan ha samt att informera om riskerna med och konsekvenserna av att involveras i brottslighet. Det här innebär en tidig och tydlig markering från samhället om att brottsligt beteende märks och inte accepteras.

Det är naturligtvis av yttersta vikt att vårdnadshavare tar sitt föräldraansvar och säkerställer att allt görs för att barn och unga inte ska fara illa. Därför är det också viktigt att samhället ger vårdnadshavare rätt förutsättningar för att kunna ta det här ansvaret. Därför föreslår vi nu även en möjlighet till tillfällig föräldrapenning när föräldern behöver avstå från arbete i samband med deltagande i en insats som syftar till att stötta eller skydda barnet.

Rätten till tillfällig föräldrapenning gäller både om insatsen beslutas av socialnämnden utan samtycke med stöd av den nya lagen om mellantvång och om den beslutas med samtycke med stöd av socialtjänstlagen.

Regeringens hela arbete inom socialtjänstens område utgår från barnets bästa. All ny lagstiftning sätter barnets bästa i centrum, så även lagen om mellantvång. Lagen är ytterligare ett steg i socialtjänstens omställning till tidigare förebyggande arbete.

Vill man som vårdnadshavare inte samarbeta med socialtjänsten när ens barn far illa måste samhället få ställa krav och se till att de efterlevs. Vissa kan tycka att det här låter hårt, men för regeringen och för mig är valet enkelt. Vi kommer alltid att stå på barns sida. Motsträviga föräldrar som inte tar sitt föräldraansvar ska inte få hindra barnets rätt till stöd – alltså stoppa sitt eget barns rättigheter. Vi kommer inte att se på när barn går under.

Med den nya socialtjänstlagen, lagen om mellantvång och den lag vi diskuterade tidigare om omhändertagande stärker regeringen skyddet för barn och ökar barns rättigheter – hela vägen från det tidiga förebyggande arbetet till senare och mer ingripande åtgärder.

Vi kommer inte att titta bort när barn går under, för alla barn förtjänar att få en ljus och fin framtid.

(Applåder)

Herr talman! Jag var glasklar i mitt inlägg tidigare. Socialdemokraterna kommer att rösta för förslaget om mellantvång. Vi har drivit det under en längre tid. Vi tycker att det är bra. Vi gör tummen upp.

Men på statsrådets Facebooksida står det så här: Ska utsatta barn kunna få hjälp även om föräldrarna säger nej? Sedan har ni svarat åt Socialdemokraterna: Ingen aning!

Det här är ju demokratisabotage. Demokrati bygger på att vi öppet och ärligt diskuterar vad vi tycker. Vi kan ha olika åsikter om saker. Men när ett statsråd säger att ett parti tycker någonting som det inte tycker och medvetet sprider det i sociala medier, då sänker man nivån för svensk demokrati och gör det svårare för väljarna att göra rationella val.

Låt oss vara osams och diskutera öppet om det vi inte tycker lika om. Men lägg inte ord i andras mun som över huvud taget inte stämmer! Jag tycker att det är bättre att vi tar den här diskussionen nu innan valrörelsen går in i slutspurten, för så här brukar vi inte bedriva valrörelser i Sverige. Det kan skarvas och friseras, men det här är liksom en ny nivå.

Jag undrar om statsrådet är utskickad av sitt parti eller om det är hon själv som driver det här slasket i svensk demokrati och svensk valrörelse. Det finns faktiskt någonting som heter integritet. Man avgör själv vad man ställer upp på, och om man har integritet och partiet säger att man ska gå ut med den här dyngan kan man faktiskt säga nej.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen har varit tydlig med att vi inte är beredda att titta bort när barn far illa. Vi har arbetat intensivt med några av de största lagstiftningspaket som Socialdepartementet har sett. Det är bara socialförsäkringsbalken som har varit större.

Det är klart att vi när vi nu gör alla dessa stora förändringar är bekymrade över vad som skulle hända om olyckan är framme och det blir ett regeringsskifte. När det är så tydligt att alla kompisar i oppositionen säger nej är ju frågan hur Socialdemokraterna ska kunna hantera det som i dag är en oppositionsgrupp och eventuellt i framtiden ett regeringsunderlag där det inte finns stöd för att göra de här insatserna, det vill säga där Gustaf Lantz och hans parti står omgärdade av partier som är beredda att fortsätta titta bort.

Det är någonting som borde bekymra många i vårt land och som jag tänker allra ytterst drabbar de barn som med hjälp av den nya lagstiftningen faktiskt kan få stöd och hjälp i rätt tid. Det är ett stort problem, för det är en av de största samhällsutmaningarna vi står inför.

Nu ser vi att många siffror går åt rätt håll. Vi har lyckats sätta stopp för stora delar av det dödliga skjutvapenvåldet. Vi är inte färdiga på långa vägar, men det går åt rätt håll. Men den här frågan kommer att vara så avgörande för om vi kan rädda fler barn.

Frågan tillbaka till Gustaf Lantz blir därför: Hur ska Socialdemokraterna kunna klara det när de andra säger nej?

Herr talman! Jag får uppenbarligen inga svar om formerna för demokratin och för vad ett statsråd kan göra i en valrörelse.

Frågan var alltså om utsatta barn ska kunna få hjälp även om föräldrarna säger nej. Där är svaret ja från oss i dag, och det har det varit under en längre tid. Men ni skriver ”ingen aning”. Försök inte få det till att handla om olika regeringsalternativ, för ni har även lagt ord i munnen på Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet! Hade det bara gällt om ett regeringsunderlag kan få igenom sin politik på det sätt som ni beskriver hade det varit en sak. Camilla Waltersson Grönvall är en mycket begåvad människa, och hon vet detta.

Det är uppenbart att Moderaterna ogillar socialdemokrater mer än vad man gillar sanningen, i alla fall i den här valrörelsen. Men frågan återstår: Att komma med felaktiga påståenden, är det Moderaternas sätt att bedriva valrörelse, eller är det statsrådets sätt att bedriva valrörelse? Om vi gemensamt ska kunna skydda oss från att främmande makt påverkar vår valrörelse med felaktiga påståenden måste ett statsråd bete sig bättre än att lägga felaktiga ord i munnen på andra, något som gör att väljarna riskerar att göra sitt val på felaktiga grunder.

Jag tar gärna tuffa debatter, och jag har älskat att debattera med statsrådet. Jag har känt den djupaste respekt. Vi har inte bara diskuterat saker här i kammaren, utan jag har även försökt påverka till det bättre inte minst för våldsutsatta kvinnor. Men jag måste säga att jag på ett personligt plan faktiskt blir oerhört besviken. Jag vill ge statsrådet möjlighet att backa här, och så kör vi en valrörelse med sjysta medel.

(Applåder)

Herr talman! Jag konstaterar att Gustaf Lantz i båda sina repliker har lagt mer energi på att vara väldigt ledsen och besviken på behandlingen av hans eget parti i stället för att faktiskt stå upp för vad det är som gäller politiskt.

Vi är inne i en valrörelse, det är korrekt. Vi driver väldigt viktiga frågor, och de propositioner vi diskuterar i dag är på allvar. Då förtjänar diskussionerna att handla just om de propositioner som kommer att spela roll för om barn ska skyddas från involvering i kriminella gäng eller inte. Men Gustaf Lantz väljer att lägga fokus någon helt annanstans.

Det är dock detta som det i grund och botten handlar om: Hur ska det kunna finnas ett regeringsalternativ som på riktigt och med kraft kan driva igenom reformer som räddar Sveriges barn?

Under fyra år har vi visat att vi med stor kraft och beslutsamhet tillsammans kommer överens för att göra de här förändringarna. Men när man tar del av det som finns i följdmotioner och det som också Gustaf Lantz säger sig stå emot ser man ju att Socialdemokraterna inte är beredda att gå hela vägen för att skydda barn i utsatthet. Det hörde vi också i hans inlägg.

Det som är ännu allvarligare är dock att så många av de övriga oppositionspartierna faktiskt kommer att motsätta sig innehållet i det som är glappet mellan frivillighet och det allra mest ingripande tvånget som finns i svensk socialtjänstlagstiftning. Och där, mina vänner, är fortfarande Gustaf Lantz svaret skyldig.

(Applåder)

Herr talman! Jag ville ju prata med Camilla Waltersson Grönvall, men jag blev så himla upprörd över den diskussion som var nu så att jag helt tappade fokus.

Jag måste verkligen genuint säga att jag blir lite besviken på debatten. Jag blir besviken på att man förutsätter att vi här inne inte vill göra rätt, att vi inte vill att det ska bli en ordentlig skillnad för barn. Det finns ju inte någon här inne som inte förstår vilken otroligt svår situation vi står inför.

Jag ska försöka samla mig lite och uttrycka mig så som jag hade tänkt från början. Jag har en enorm respekt för Camilla Waltersson Grönvalls arbete. Jag har stöttat stora delar av ditt arbete, just för att jag tycker att du har gjort det rätt och riktigt i väldigt stora delar.

En av de viktigaste reformerna som ministern har genomfört är den nya socialtjänstlagen. Jag klargjorde väldigt tydligt i mitt anförande varför jag är orolig för lagen om mellantvång. Jag tänker mig också att en rad remissinstanser har samma målbild som både jag och ministern, men de känner sig ändå mycket, mycket bekymrade gällande den här lagen.

Det har alltså kommit kritik av lagen. Hur förhåller sig ministern till om det skulle vara så att vi – som inte tycker någonting om detta alls och inte vill de här barnen väl – faktiskt har rätt i vår kritik, det vill säga att föräldrar inte kommer att våga söka hjälp eller att vi kommer att låsa in barn i situationer som är väldigt hotfulla? Ska vi göra om ett system som ministern själv har gjort bra? Jag vill bara höra en reflektion kring det.

Herr talman! Tack, Maj Karlsson, för frågan! Jag ifrågasätter naturligtvis inte att alla vill barns bästa, men jag ser att alla inte är beredda att göra nödvändiga reformer för att stoppa bland annat gängens rekrytering av barn och unga.

Jag har rest mycket både under min tid i opposition och som minister och träffat många av de barn som i dag sitter i den svenska samhällsvården. Det de ofta ger uttryck för är att de skickade signaler under hela sin uppväxt om att de behövde stöd och hjälp men att det aldrig fanns någon där. Många av dem har också upplevt omfattande våld och utsatthet i sitt hem och signalerat även det men inte fått stöd och hjälp.

Det är alltså tydligt att vi behöver göra mycket mer, och där är den nya socialtjänstlagen oerhört viktig och betydelsefull för att tidiga förebyggande och uppsökande insatser ska kunna göras. Jag vill även nämna sekretesslagstiftningen som trädde i kraft den 1 december. Den gör att det nu går att dela information. Jag vet att det finns oro kopplat till det också, men det handlar ju inte om vilken information som helst utan om relevant information som kan göra att socialtjänsten, polisen och skolan i nödvändiga fall, där det finns kopplingar, kan göra tidiga insatser. Har man inte information är det svårt att veta att det sker någonting allvarligt.

Jag vill än en gång understryka att den nya socialtjänstlagen är utgångspunkten för allt arbete. Jag skulle i princip önska att mellantvånget aldrig behövdes, men vi ser att många vårdnadshavare tackar nej. Vi ser att rekryteringen går fort. Det handlar ibland om två tre veckor, och då måste det finnas möjligheter att göra snabba insatser.

Herr talman! Jag har också samlat mig lite nu. Jag tänker så här: Den nya socialtjänstlagen är en superfin grund för arbetet, precis som ministern säger. Jag är helt övertygad om att om vi pumpar in resurser för att det här ska bli verklighet över hela landet och ser till att socialtjänsten mäktar med uppdraget kommer vi nog en väldigt lång bit på väg. Det gäller även tillsammans med till exempel den lagstiftning vi debatterade tidigare i dag om barns rätt.

Jag delar även till hundra procent uppfattningen att många barn har missats och inte fått hjälp i tid och till sist själva får bära straffet för den utsatthet de har. Problemet är att jag tror att den här lagstiftningen kan fortsätta att bidra till just den utvecklingen.

Vi vill verkligen hitta en lösning när det gäller föräldrar som tackar nej. Det är därför vi säger att man behöver kartlägga och se de bakomliggande orsakerna.

Som jag sa i mitt inlägg har vi en historisk jätteskuld att betala tillbaka. Socialtjänsten har legat fruktansvärt mycket efter med arbetet med barn. Man ligger efter i hela vårdkedjan. Det finns ett hål som måste täppas igen, och det är här jag tycker lagstiftningen blir så knepig. Den kommer in från sidan och straffar både barn och föräldrar.

Det är klart att man kan vilja straffa någon som inte tar sitt ansvar. Den känslan får jag också. Det är bara det att forskningen pekar på att det snarare är motivation som ger varaktig förändring. Det finns projekt där det arbetas väldigt aktivt och otroligt framgångsrikt med att motivera föräldrar som är omotiverade. Det behöver inte betyda att de inte bryr sig om sina barn. Det kan finnas helt andra orsaker. Det är därför även Centerpartiet säger att vi måste se vilka orsakerna är. Det är det jag vill skicka med. Jag är rädd att det här inte kommer att ge rätt resultat.

Herr talman! Tack så mycket, Maj Karlsson!

Det fanns fantastiska möjligheter redan för tio år sedan. Nog för att LVU-kampanjen har spätt på skepsisen mot socialtjänsten, som vi hade som störst bekymmer med under 2022 och 2023, men det har faktiskt funnits ett stort stigma kopplat till socialtjänsten under väldigt lång tid. Enligt de rapporter jag får ökar antalet nej, men vi har haft nej också tidigare. Det fanns möjligheter för tidigare regeringar av flera färger att göra något åt detta. Det kommer att ta tid, men jag och regeringen är inte beredda att låta ett enda år till gå utan att de här verktygen kommer på plats.

Ibland låter det som om hela socialtjänsten är emot detta, men jag möter en hel del socialsekreterare som säger: ”Ge oss verktygen att få med oss vårdnadshavarna, för utan dem kommer vi ingenstans, och då finns det bara LVU kvar. Ge oss den här möjligheten!” Det finns också de socialsekreterare som drar mig åt sidan innan jag ska åka och när det kanske inte är politiskt korrekt att säga det offentligt ändå säger: ”Alla mina kolleger håller kanske inte med, men vi måste få verktyg för att trycka på föräldraansvaret.”

Det är klart att vi ska utvärdera alla lagar. Det finns fler ledamöter som trycker på det. Jag vill bara säga att det är självklarheter för en moderatledd regering. Men vi kan ju inte utvärdera lagar som inte ens har kommit på plats, utan det behöver i regel gå ett år eller två.

Det är klart att vi ska följa upp detta och se vart det leder. Men här och nu rekryteras barn och unga in i kriminalitet. Föräldrar klarar ibland inte av ansvaret själva, men mycket av det vi efterfrågar är ganska rimliga saker som att man ska delta i föräldraskapsutbildningar och föräldramöten och se till att ens barn kommer till skolan. Då kan man få stöd och hjälp kopplat till sitt barn.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 augusti.)