Anf. 89 Marianne Berg (V)
Herr talman! I betänkandet finns det jättemånga kanonbra reservationer från Vänsterpartiet, men jag väljer att bara lyfta fram reservation 9 tillsammans med Socialdemokraterna och reservation 19.
Herr talman! När det gäller vårdnadsregler syftade 2006 års vårdnadsreform till att få föräldrar att samarbeta bättre och minska antalet vårdnadstvister som går till domstol. Det har dock inte blivit resultatet. I stället har antalet fall som går till domstol i dessa ärenden ökat. Det är bedrövligt, sett ur ett barnperspektiv.
Regeringen har inte kommit med några initiativ när det gäller konfliktlösning vid vårdnadstvister utan har under flera års tid upprepat och upprepat att en översyn ska ske under mandatperioden.
Regeringen kom med en proposition 2011,
Barns möjlighet att få vård
. Vad som är glädjande i den är att regeringen önskar sig en utvärdering av den så kallade Trondheimsmodellen. Det välkomnar jag eftersom det är helt i linje med Vänsterpartiets politik i frågan. Till det trista hör att utredningen om vad detta ska innehålla ännu inte har kommit till skott.
Trondheimsmodellen bygger bland annat på att en familjesekreterare medverkar vid muntliga förberedelser, försöker förmedla barnets behov till föräldrarna och naturligtvis ser till barnets behov, rättigheter och önskemål. Detta arbetssätt har som sagt visat sig vara framgångsrikt. Därför, herr talman, ser Vänsterpartiet gärna att metoden så fort som möjligt permanentas i Sverige. Det är trist att högerregeringen inte kommit längre i denna fråga som berör barn. Det är sorgligt och helt förkastligt ur ett barnperspektiv.
Herr talman! Vårdnaden i fall där det förekommer våld mot den andra föräldern har också tagits upp här i talarstolen i dag. Det är ett mantra i betänkandet att regeringen under innevarande valperiod ska ta initiativ till en utvärdering av vårdnadsreformen. Men när ser vi resultat? Det vore på sin plats att denna riksdag som sin mening gav regeringen till känna vad som framförts i vissa motioner i frågan.
Det sker dagligen våld mot kvinnor och barn i Sverige - ja, i hela världen. Barn tvingas uppleva, bevittna, att den ena föräldern misshandlar och många gånger också mördar den andra. Majoriteten är män som misshandlar kvinnor och barn. När det är tvärtom är det i regel kvinnan som i nödvärn skyddar sig själv och barnet eller barnen.
Den som mördat behåller inflytande över barnet och kan medverka till att bestämma var barnet ska bo och gå i skolan och om barnet ska få tillgång till stöd och behandling efter det barnet upplevt. Det är milt sagt horribelt!
Vilka kränkningar ska barn egentligen behöva utstå? Det är bedrövligt och sorgligt vad samhället många gånger, omedvetet men också medvetet, för på barn. Det måste bli ett stopp för detta! Ska barnet verkligen styras av förövaren?
Därför anser Vänsterpartiet att lagstiftningen måste ses över så att det sker en automatisk omprövning av vårdnaden i de fall där den ena föräldern har dödat den andra. Det kan inte fortgå som i dag - möjligheten till prövning ska inte vara beroende av socialtjänstens förmåga att agera och väcka talan.
Låt mig ta ett exempel. För många år sedan var det en man som hängde sin fru på en balkong. De hade ett tvåårigt barn. Socialtjänsten valde att ge vårdnaden till farmodern. Farmor besökte naturligtvis sin son i fängelset. Men jag tänker på när detta barn i sinom tid får reda på vad som egentligen har hänt. Det måste vara den värsta upplevelsen i hennes eller hans liv.
Herr talman! Sedan gäller det rätt till fler vårdnadshavare. Jag växte upp enligt samhällets normer och regler för hur familjen skulle se ut - det var mamma, pappa och några syskon. Jag är född i mitten av 50-talet. Skilsmässor var mycket ovanliga på den tiden. Föräldrarna höll ihop oavsett om kärlek fanns eller inte. Det var näst intill förenat med skam att separera. Var paret på väg att göra det skulle man först till prästen för någon så kallad medling. En annan sak som gjorde det svårt att separera var att kvinnan många gånger var ekonomiskt beroende av mannen. Han var familjeförsörjare, och då fortsatte man att leva ihop, kanske inte under roliga former, och det var definitivt inte positivt för ett eller flera barn.
Herr talman! Som tur är har tiden inte stått stilla när det gäller frågor kring familjepolitiken. Dagens familjer är inte självklart kärnfamiljer bestående av en man och en kvinna, utan det kan se olika ut. Tack och lov för det, säger jag. Det är bra. Men vi har till exempel Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas syn på familjefrågor. Skulle vi gå på dem anser jag att vi skulle stanna tiden, och inte bara det. Vi skulle också gå tillbaka.
Det som för länge sedan var omöjligt är i dag både möjligt och accepterat. Det är otroligt glädjande. Men, herr talman, i dag finns det många familjer där det existerar fler än två föräldrar. I dag kan två kvinnor och två män besluta sig för att bli föräldrar tillsammans. Två plus två är fyra. Jag menar att det är en trygghet för ett barn att ha det så ordnat omkring sig, men i praktiken är det i dag endast två som kan vara vårdnadshavare. De andra personerna anses inte som föräldrar i den bemärkelsen, som vårdnadshavare, enligt nuvarande lagstiftning.
Låt oss säga att jag skiljer mig och skaffar en ny partner. Den personen ska naturligtvis vara lika mycket förälder som den första var. Men barnet och den nya föräldern har inte lagstiftningen på sin sida.
Att personer i realiteten är barnets föräldrar men inte är det enligt lag kan orsaka problem, eftersom de många gånger inte får information till exempel om barnets skola. Den ges endast till den som är den juridiska vårdnadshavaren. Det är knepigt när en förälder lämnas utanför, inte minst för barnet.
Vi måste se över dagens lagstiftning och anpassa den till verkligheten och se till det faktum att många barn i dag växer upp med fler än två vuxna. Vi måste ta ansvar för barnets väl och ve i livet.
Herr talman! Vänsterpartiet anser att ett barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare, som jag precis har tagit upp. Man ska ha rätt till alla sina föräldrar. Vi anser att ett tillkännagivande om en översyn av föräldrabalken måste komma till stånd, så att det blir fler än två vårdnadshavare, som det är i dag.
Herr talman! Jag vill också säga någonting om gode män och överförmyndarnas roll. Gode män och överförmyndarnas roll har varit på tapeten många gånger, inte minst under förra veckan. Regeringen har under dessa år valt att gå in med nödinsatser för att det ska se bättre ut på papperet, trots flertalet tillkortakommanden och brott i verksamheten som drabbar personer som är i behov av en god man, en förmyndare eller en förvaltare.
Herr talman! Jag vill påpeka att det stora flertalet gode män och förvaltare sköter sina uppdrag bra. Men det brister, och det förekommer brott mot personer som är i behov av en god man. Det ska definitivt inte få förekomma. Därför behövs det en heltäckande översyn. Det handlar om att se till att förändringar som är till gagn för den enskilde som är i behov av en god man verkligen sätts i sjön. Det håller inte att, som nu, bara göra brandkårsutryckningar.
En ställföreträdare, en så kallad god man eller en förmyndare, utses för den kvinna eller man som på grund av sjukdom eller av annan orsak är i behov av hjälp för att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom och få råd och stöd. Kort och gott handlar det om att ta till vara huvudmannens intressen och inte, som händer ibland, få det att bli precis tvärtom.
Regeringen valde för några år sedan att tillsynen vad gäller överförmyndare skulle gå till sju länsstyrelser i stället för elva. Har det hänt tillräckligt sedan dess? Nej, det har det inte. Vänsterpartiet anser att detta grepp inte har haft någon verkan, utan vi hävdar att översynen ska koncentreras till en länsstyrelse. Då först tror vi att vi får en heltäckande bild, att det blir bättre och att det går snabbare att åtgärda de brister som uppkommer.
En tydlig samordning och ett tydligt ansvar är väl en skyldighet i ett samhälle som vårt, där alla människors lika värde alltid sägs komma i första rummet. Det ska vara ett tydligt ansvar. Annars är risken stor att de brister som förekommer kommer att öka i stället för att minska.
Jag vill citera statsrådet Stefan Attefall i tidningen Östran förra veckan. Han fick en fråga om länsstyrelsernas verksamhet. Han svarade inte i egen hög person utan via sin pressekreterare: Målet har varit att göra länsstyrelsernas verksamhet bättre och mer effektiv. I samband med koncentrationen har pengar omfördelats från länsstyrelser som tidigare hade uppgifter till de länsstyrelser som nu fick hand om uppgifterna. Regeringen kommer framöver att göra en utvärdering av koncentrationen. Då får vi se om de medel som getts till länsstyrelserna varit tillräckliga.
Medel är alltså pengar. Att uttala sig så när det gäller de mest utsatta och svaga i ett samhälle, som är i stort behov av stöd, är enligt min åsikt helt befängt. Attefall borde skämmas för ett sådant uttalande och i stället se till att de pengar som finns för de mest behövande i vårt samhälle också går dit.
Attefall har inte haft några problem med att den högerregering han själv ingår i sänker skatter med över 130 miljarder - de så kallade jobbskatteavdragen. Skattemedel ska väl i första hand gå till dem som är mest utsatta och har mest behov för att de ska få ett drägligt liv?
Herr talman! Jag har gått över min talartid, så jag kan inte ta upp namnlagen, men det kanske någon annan gör. Då kan jag begära replik.