EU:s gränskodex

Herr talman! Vi debatterar i dag socialförsäkringsutskottets betänkande nr 7 baserad på regeringens proposition om EU:s gränskodex som syftar till att implementera Europaparlamentets och rådets förordning om en gemenskapskodex om gränspassage för personer. Förutom detta har regeringen i samband med implementeringen lämnat förslag på ett antal förändringar i den svenska utlänningslagen.

Med tanke på att regeringen till viss del utgörs av riksdagens mest invandringsextrema parti är det ingen chock att dessa förändringar till största delen består i att göra en redan oansvarig invandringspolitik än mer oansvarig.

För det första föreslår regeringen i 5 kap. utlänningslagen att ett uppehållstillstånd ska vara tillfälligt vid första beslutstillfället. Det är bra. Men det ska inte gälla om personen har sammanbott utomlands med sin make eller sambo under en längre tid eller om det på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat. Varför då, kan man fråga sig? Att en person är gift är givetvis ingen garanti för att denne är skötsam. Vidare definieras även samboförhållanden och generella förhållanden utöver äktenskap. Hur ska den enskilda handläggaren på Migrationsverket kunna kontrollera att "förhållandet är väl etablerat"? Denna definition är alldeles för bred, herr talman, och omöjlig att säkerställa.

För det andra vill regeringen i svensk lagtext i kap. 9 utlänningslagen slopa kravet på att överlämna sitt pass till Polismyndigheten. Detta är en väldigt naiv och oförsiktig inställning, menar jag, inte minst då passet kan vara ett värdefullt verktyg för att upptäcka otillåten gränspassage. Motiveringen som regeringen anför för att ta bort kravet är att detta redan regleras i förordningen. Det som står där är att en individ ska överlämna sitt pass. Som om det kunde tas för givet att det alltid sker frivilligt i verkligheten! Om förordningen säger att en individ ska överlämna sitt pass, men denne inte gör det, vore det då inte bra om polisen hade möjlighet att beslagta passet? Självklart, tycker i alla fall jag.

För det tredje anför inte förordningen några bestämmelser om förfaranden för fingeravtryck och biometrisk data efter det att utredningsförfarandet är klart. Regeringen föreslår därför att alla data ska slängas omgående. Är inte det väldigt onödigt? Det vore väl bättre att utreda närmare hur man kan använda denna kunskapskälla strikt i syfte att underlätta polisens arbete med att identifiera återkommande överträdelser och försök till återkommande överträdelser? Självklart ska inte detta omfatta medborgare eller individer som nyligen blivit medborgare, och vi instämmer självklart i att informationen på sikt ska kasseras. Det finns ingen anledning till att den skulle vara kvar. Men det borde genomföras en vidare utredning kring detta och dess möjligheter.

För det fjärde påvisar Rikspolisstyrelsen en otydlighet i den föreslagna ordningen att beslut om avvisning ska kunna överklagas till Migrationsverket medan upphävande eller återkallelse av Schengenavisering ska överklagas till en migrationsdomstol i stället för Migrationsverket. Detta känns bara som onödigt krångel. Det bättre och definitivt kostnadseffektivare vore väl att bägge former av överklagande kunde göras till migrationsdomstolen, vars beslut sedan skulle ligga fast.

EU:s gränskodex

För det femte anser regeringen att bötesstraff eller fängelsestraff ska utdelas i de fall en utlänning uppsåtligen på ett otillåtet sätt passerar en yttre gräns enligt kodexen om Schengengränserna. Jag ser ingen poäng med att en person som olagligen passerar vår gräns ska vistas i svenska fängelser för skattebetalarnas pengar. Det kostnadseffektivaste är i stället att fatta beslut om avvisning, möjligtvis i kombination med böter.

Herr talman! Sedan 2006, då alliansregeringen tillträdde, har Sverige beviljat 884 000 uppehållstillstånd. För att ge detta lite proportioner överstiger det med råge invånarantalet i ett antal mindre länder. Då pratar vi om hela länder. Luxemburg, Island, Montenegro och Malta är några exempel - och detta på bara åtta år.

Kostnadsmässigt har regeringen totalt dragit ur proppen. Man låter kostnaderna, som täcks av skattebetalarnas medel, vilka ska gå till vår gemensamma välfärd, accelerera till otroliga summor. År 2000, för bara 15 år sedan, uppgick integrations- och migrationskostnaderna till sammantaget 4,5 miljarder. Nu år 2015 har denna kostnad tiofaldigats till ca 40 miljarder per år. För budgetperioden som helhet har regeringen prognostiserat drygt 150 miljarder. Sedan tillkommer Migrationsverkets justeringsprognoser, nu senast med ytterligare behov av 17 miljarder.

Herr talman! Detta håller inte. Jag har sagt det många gånger förut, men det tål att sägas igen. Sverigedemokraterna säger självklart inte nej till all invandring. Vi är ett förhållandevis rikt land som ska hjälpa sin omvärld och vara ödmjukt inför våra egna och andras behov. Men vi måste göra det så effektivt som möjligt, och framför allt med båda fötterna på jorden.

Genom den proposition som vi i dag debatterar, och säkerligen många kommande propositioner, vill övriga partier få en än mer urspårad migrationspolitik. Sverigedemokraterna säger nej till detta. Därför står jag och mitt parti bakom samtliga reservationer i betänkandet, även om jag för tids vinnande yrkar bifall endast till reservation 3.

Herr talman! Jag förstår att detta är ett område som herr talmannen är väl insatt i. Kanske har herr talmannen till och med förhandlat om en del av det som vi ska ta beslut om i dag.

I det här betänkandet, socialförsäkringsutskottets betänkande nr 7, behandlas regeringens proposition om EU:s gränskodex samt en motion som har väckts med anledning av propositionen. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på alla reservationer.

Europaparlamentets och rådets förordning om en gemenskapskodex om gränspassage för personer, den så kallade gränskodexen, är direkt tillämplig i Sverige. Gränskodexen innebär att det i Sverige gällande regelverket för bland annat personkontroll i samband med gränspassage innefattar såväl svenska nationella bestämmelser som bestämmelser på EU-nivå. Det förhållandet bör tydliggöras. Därför föreslås en ny paragraf i utlänningslagen som upplyser om att det finns bestämmelser om gränspassage för personer i gränskodexen.

Lagförändringar som vi ställer oss bakom gäller till exempel principen om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning i svensk rätt, där samma förutsättningar bör gälla för makar, sambor och registrerade partner. Äktenskapet är ju numera också könsneutralt och kan således ingås av två personer oavsett kön. Av den nuvarande lagtexten framgår inte uttryckligen att uppskjuten invandringsprövning också omfattar sambor. Därför anser utskottet i likhet med regeringen att bestämmelserna bör förtydligas i det avseendet.

EU:s gränskodex

Herr talman! Gränskodexen anger hur inrese- och utresekontrollen av personer ska utföras vid gränser. Den svenska reglering som anpassas till gränskodexen reglerar samma förhållanden som kodexen, som jag sagt. Eftersom kodexen inte hänvisar till medlemsstaternas nationella lagstiftning i detta fall ska motsvarande bestämmelser i utlänningslagen om bland annat skyldighet att överlämna pass till Polismyndigheten tas bort.

Utskottet delar regeringens uppfattning att fingeravtryck och biometriska data som tagits för kontroll av visering eller utlännings identitet inte bör användas för andra ändamål. När en kontroll har genomförts bör fingeravtryck och biometriska data omedelbart förstöras.

Herr talman! Utskottet delar även regeringens uppfattning att det ur ett rättssäkerhets- och effektivitetsperspektiv är lämpligast att Polismyndighetens beslut om avvisning respektive upphävande och återkallelse av visering bör överprövas i ett sammanhang i de fall Polismyndigheten fattat de båda besluten i ett sammanhang. Båda besluten bör således överklagas till migrationsdomstol och därefter till Migrationsöverdomstolen, som är prejudikatinstans i utlänningsmål. På så sätt behöver man inte pröva frågor sida vid sida. Detta gynnar rättssäkerhet och effektivitet.

Som jag sa i inledningen ställer vi oss bakom hela betänkandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till betänkandet och avslag på reservationerna.

Just nu är 50 miljoner människor på flykt. Det är mer än fem Sverige. Inte sedan andra världskriget har så många varit på flykt. 86 procent av dessa flyktingar befinner sig i sina hemländers närområde.

Sedan juni 2013 har vi en gemensam lagstiftning på asylområdet. Nu pågår processen att implementera den i respektive medlemsstats nationella lagstiftning. Eftersom snart två år har gått borde lagstiftning och praxis vara mer lika.

Vi kan ta en somalier som ett exempel på hur de olika medlemsstaterna tolkar denna lag. En somalier som söker skydd i Europa har beroende på i vilket EU-land han eller hon hamnar 17-95 procents chans att få skydd. Det är svårt att se den gemensamma lagstiftningen i dessa siffror.

Vi i Sverige äger inte den här frågan själva, utan ansvaret vilar tungt på EU-kommissionen.

Det finns också olika synpunkter på var vi ska hjälpa flyktingar - här hos oss eller på plats. Svaret är enkelt: både och.

Vi kan ta Syrien som ett exempel. Enligt FN:s flyktingkommissarie Guterres är hjälp inne i Syrien nästan omöjlig att ge. Det innebär att det är möjligt att ge adekvat hjälp och skydd först i Syriens närområde. Länderna där sviktar nu under det massiva flyktingtrycket, inte minst Libanon där var fjärde person i landet är en flykting. Samtidigt pågår en cynisk människosmuggling.

Det ligger i EU:s intresse att öka kapaciteten för såväl mottagning av asylsökande som vidarebosättning, parallellt med att vi har en human och effektiv gränskontroll.

Alternativet att enbart hjälpa på plats och stänga våra gränser är oerhört farligt och riskabelt av två skäl. Det första är att det på många ställen är omöjligt att ge hjälp i hemlandet. Det andra är att många länder i närområdet redan nu är mycket hårt ansträngda på grund av flyktingtrycket. Det skulle inte vara särskilt smart att säga till dem: Heja, heja! Fortsätt ni! Nu stänger vi våra gränser.

Tar vi inte detta på allvar ligger det i farans riktning att vi får en kollaps i Syriens grannländer med följden att miljoner flyktingar söker sig till oss. Ingen gränskontroll i världen skulle kunna hindra en sådan massiv flyktingvåg. Såväl ur ett humant perspektiv som av ren självbevarelsedrift bör vi hjälpa våra medmänniskor.

Det är i detta perspektiv vi ska se Sveriges och EU:s utmaningar. Sverige tar ett stort ansvar, men det är inte först och främst vi som ska göra mindre utan fler medlemsstater som ska göra mer avseende både att ge skydd till dem som kommer hit och att genom samarbete med UNHCR erbjuda vidarebosättning.

Hade alla EU:s medlemsstater i förhållande till sin folkmängd tagit emot lika många flyktingar för vidarebosättning som Sverige hade EU i ett slag kunnat ta emot 100 000 flyktingar. Sverige tar emot ungefär 2 000 per år, och enligt flyktingkommissarien är den globala kapaciteten i dag ca 100 000. Det globala behovet är just nu 380 000 platser.

En del av världens orosplatser ligger mycket nära Europa, till exempel Ukraina, Syrien och Irak. Vi talar om miljoner människor. Eftersom vår EU-gemensamma asylpolitik bygger på reglerad invandring aktualiserar det vikten av en human och effektiv gränskontroll.

I detta betänkande hanterar vi EU:s gemensamhetskodex för gränspassage, gränskodex, samt sanktioner för att passera gränser utan tillstånd och hur Polismyndighetens beslut om bland annat utvisning ska överklagas.

Vidare hanterar vi en skyldighet att lämna fingeravtryck och biometriska data och hur dessa sedan hanteras. Här vill utskottet tydligt markera att dessa data inte får användas för andra ändamål än vid gränskontrollen för att sedan omedelbart förstöras.

Slutligen hanterar vi ett förslag som rör bestämmelserna om så kallad uppskjuten invandringsprövning.

Det finns två alternativ om två människor har bestämt sig för att leva ihop i Sverige och en av dem är från tredjeland.

Det ena är att anknytningspersonen bor i Sverige, den andra partnern kommer hit och de flyttar ihop. Då används så kallad uppskjuten invandringsprövning. Det innebär att om förhållandet fortfarande består efter två år får personen beslut om uppehållstillstånd.

Det andra är så kallade etablerade förhållanden, där båda kommer till Sverige och en av dem har tillstånd att vara i Sverige. Enligt EU:s familjeåterföreningsdirektiv ska man ha rätt att ta med sig sin man eller hustru.

Familjeåterföreningsdirektivet reglerar dock enbart gifta, inte sambor. Men begreppet sambo tillfördes i den nationella lagstiftningen. Begreppet sambo är definierat på andra ställen i den svenska lagstiftningen och är då definierat som att man har sammanlevt i minst sex månader.

Vid den så kallade uppskjutna invandringsprövningen ska man ha sammanbott i två år, vilket gör att sambobegreppet i utlänningslagen blir svårtolkat. Därför föreslås nu att sambo definieras i utlänningslagen som sammanboende i minst två år.

Herr talman! Mikael Cederbratt talar om flyktinghjälp och om att man ska hjälpa både på plats och här i Sverige. Det rimmar illa med både den politik som den nuvarande regeringen för och den politik som den borgerliga regeringen förde, med tanke på att man gör enorma avräkningar av biståndsbudgeten till förmån för flyktingmottagningen här i Sverige, som ingen kan påstå fungerar bra.

Vi kan se att 47 procent av långtidsarbetslösa under 2013 var utrikes födda, att utanförskapsområdena blir fler och fler och att de människor som kommer till Sverige hamnar i utanförskap och får problem. Det här är naturligtvis väldigt dåligt för den enskilda men också dåligt för samhället, som förlorar resurser för att man måste ta tag i det här. Och det här hjälper man till att bekosta med biståndsmedel.

Det jag undrar är hur Mikael Cederbratt kan försvara en sådan politik när man samtidigt tar pengar från biståndsbudgeten. När regeringen skryter om att man lägger 1 procent av bni lägger man i själva verket bara 0,75 procent.

Herr talman! Hade det varit så enkelt att man kunde bestämma var man ska hjälpa människor som är på flykt hade man kanske kunnat föra ett resonemang i den här riktningen. Men det råkar ju vara så det inte fungerar även om herr Wiechel går och ställer sig på ett torg i Syrien och skriker: Eld upphör! Nu ska vi hjälpa till.

Av det enkla skälet kommer människor ändå att söka sig hit, och då är det rimligt att man gör en avräkning av biståndsmedlen.

Även om man kunde öka insatserna kraftigt, vilket jag tycker är tilltalande i sig, skulle människor söka sig hit. Detta går alltså inte att styra fullt ut.

Jag måste också ställa frågan här: Om vi nu skulle stänga våra gränser, tror du verkligen att vi skulle kunna kontrollera det, Markus Wiechel? Jag vet inte vilken uppfattning du har om hur en gräns ser ut. Jag kan ta med dig på en tur till gränsen mellan norra Bohuslän och Norge. Då ska jag tala om för dig att det inte är lätt att se till att ingen kommer över. Det är med andra ord ganska orealistiskt.

Sedan måste jag ställa en fråga som jag har funderat på. Jag har debatterat med Sverigedemokraterna sedan 2010, och ni har haft målsättningen att minska invandringen med 90 procent. År 2010 kom det 22 000 människor hit. År 2015 kom det 68 000 människor. Är det 90 procent som gäller, eller vilken siffra är det?

Herr talman! Precis som jag sa i mitt anförande i dag och har sagt många gånger tidigare vill inte Sverigedemokraterna stänga våra gränser. Vi är för en faktabaserad och verklighetsförankrad politik i nivå med våra grannländers. Svårare än så är det egentligen inte.

Mikael Cederbratt talade tidigare om vidarebosättningssystemet, ett system som Sverigedemokraterna står bakom. Vi vill hjälpa människor, och det här är ett lagligt sätt för människor att genom FN ta sig till länder i Europa. Det är ett rättssäkert system om man håller sig till det och faktiskt följer internationella avtal som exempelvis Dublinförordningen. Där står det att alla människor ska ha rätt att söka asyl - det står även Sverigedemokraterna bakom - men att det ska ske i första ankomstland. Är det så att man inte kan ta till vara sådana överenskommelser, då faller hela rättssäkerheten.

Självfallet måste man också jobba med signalpolitik och se vilka signaler man sänder ut. Vad händer med de människor borta i krisdrabbade länders närområden som får höra att i Sverige får alla syrier permanent uppehållstillstånd? Vad sänder det för signaler? Det är klart att de kan överväga risken att sätta sig i rostiga båtar över Medelhavet när de får höra sådana saker. Och det här är personer som har förmågan att betala flyktingsmugglare enorma summor pengar för att ta sig hit. De som lämnas i sticket är människorna utan några resurser över huvud taget. De människor som är kvar i flyktinglägren får mindre pengar på grund av att regeringen prioriterar de förhållandevis få som har tagit sig ända till Sverige.

Sist men inte minst: Om Mikael Cederbratt och för den delen också regeringens företrädare på riktigt vill hjälpa människor, var är då det ökade stödet till exempelvis Världsbankens fonder, som ser till att man ger riktade bidrag till de länder som har ett extremt högt mottagande i närområdet?

Herr talman! Det här ett område som det är lätt att göra enkelt i teorin, men i det är svårt att applicera detta på verkligheten. Vi måste göra flera saker. Vi måste ha en mottagning för de människor som kommer hit. Vi måste hjälpa och stötta de länder som är i behov av det, inte minst de som har ett väldigt flyktingtryck på sig. Vi har också ett behov av att kunna vidarebosätta människor. Just när det gäller detta har EU en hemläxa att göra, och det sa jag också i mitt anförande. Men man kan inte utesluta något av dessa alternativ.

Jag ställde en fråga om Sverigedemokraterna fortfarande står för att minska invandringen med 90 procent. Eftersom svaret uteblev förutsätter jag att svaret är att man inte längre gör det.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)