Europarådet

Fru talman! Vi ska nu ha en debatt om en återrapport om Europarådets arbete under föregående år, 2025, som är utmanande. Det är en orolig tid då demokratin utmanas på fler håll än vi har sett på väldigt länge. Då blir arbetet för mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och internationell solidaritet viktigare än någonsin. Därför är Europarådet och dess parlamentariska församling inte vilka institutioner som helst – de är fundament i det europeiska samarbetet.

Sedan bildandet 1949 har Europarådet varit en samlande kraft för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, som nu utmanas. Genom Europakonventionen skapades ett gemensamt skydd för människors fri- och rättigheter över hela vår kontinent. För oss socialdemokrater är detta inte bara abstrakta principer. Det handlar om människors möjligheter att leva fria liv, känna trygghet inför staten och veta att lagen gäller lika för alla som bor på vår kontinent.

Fru talman! Det har uppmärksammats att Europakonventionen har fyllt 75 år. Det är ett viktigt jubileum men också ett viktigt tillfälle för självrannsakan. Vad är en konvention värd om domar sedan inte verkställs? Vad är rättigheter värda om stater väljer att blunda för dem?

Tyvärr ser vi att flera medlemsländer fortfarande inte följer Europadomstolens avgöranden. Länder som Azerbajdzjan, Ungern, Turkiet och flera andra har stora problem med att respektera de skyldigheter som de själva har förbundit sig till. Detta undergräver tilltron till hela det europeiska rättssystemet.

Vi socialdemokrater menar att rättsstatens principer aldrig får bli förhandlingsbara. Demokrati handlar inte bara om att hålla val. Det handlar också om fria medier, oberoende domstolar, respekt för oppositionen och skydd för civilsamhället. När dessa institutioner försvagas måste Europa reagera tydligt.

Fru talman! Under året har utvecklingen i Georgien väckt stor oro i Europarådet. Den demokratiska tillbakagången är allvarlig, och åtgärder mot oppositionen och civilsamhället riskerar att leda landet mot ett mer auktoritärt styre. Även situationen i Azerbajdzjan, som jag nämnde, är djupt bekymmersam, med politiskt motiverade frihetsberövanden och allvarliga inskränkningar av mänskliga rättigheter.

Det är rätt att Europarådets parlamentariska församling markerar mot sådana övergrepp. Demokratin kan inte försvaras genom tystnad. Europa måste stå upp för de människor som vågar protestera, de journalister som vågar och ska granska makten och de oppositionella som riskerar sin frihet för att försvara demokratin.

Fru talman! Samtidigt fortsätter Rysslands brutala anfallskrig i Ukraina att prägla Europas säkerhetspolitiska situation. Sedan den fullskaliga invasionen inleddes har den parlamentariska församlingen vid varje session haft Ukraina högst på dagordningen, vilket är helt nödvändigt.

Rysslands krig är inte bara ett angrepp på Ukraina. Det är ett angrepp på folkrätten, på europeisk säkerhet och på själva människovärdet. Vi har sett bomber som faller på bostadshus, systematiska attacker mot sjukhus och skolor samt systematiska övergrepp mot civila. Krigsbrott måste dokumenteras, och ansvar måste utkrävas.

Därför är beslutet att stödja en internationell skadeståndskommission ett viktigt steg framåt. De människor som har förlorat sina hem, sina anhöriga och sina livschanser förtjänar rättvisa. Ryssland måste hållas ansvarigt för de brott som man har begått och som man begår varje dag.

Vi har också satt igång en ad hoc-kommitté för de tiotusentals ukrainska barn som har förts bort och in i Ryssland. Detta är ett allvarligt brott i sig.

Sverige ska fortsatt vara en stark röst för Ukrainas frihet och självständighet. Solidaritet med Ukraina handlar ytterst om att försvara principerna om att gränser inte får flyttas med våld och om att människor har rätt att leva i fred och frihet.

Jag är glad över att alla partier i riksdagen står enade. I Europarådet har vi också haft ett fördjupat samarbete med de nordisk-baltiska länderna. Inte minst länderna i Baltikum känner en påtaglig aggression från Ryssland. Det handlar om gps-störningar på flygplan, om Östersjön, om kränkningar av luftrum och så vidare, som gör att Rysslands agerande känns mer och mer påtagligt.

Fru talman! Under året har också den fruktansvärda situationen i Gaza diskuterats vid samtliga delsessioner i Europarådets parlamentariska församling. Vi ser ett enormt lidande. Barn dödas, familjer drivs på flykt och tillgången till mat, sjukvård och humanitär hjälp är katastrofalt begränsad. Det är självklart att gisslan måste friges. Det är lika självklart att internationell humanitär rätt måste respekteras av alla parter. Civila ska aldrig bära bördan av krigs brutalitet.

För oss socialdemokrater är människovärdet universellt. Det gäller oavsett om människor lever i Kiev, Tel Aviv eller Gaza. Därför måste Europa fortsätta att arbeta för eldupphör, humanitär hjälp och en långsiktig fredlig lösning som måste bygga på folkrätten.

Fru talman! Vi ser hur hoten mot demokratin förändras. I dag utmanas demokratin också genom desinformation, utländsk påverkan och manipulation av det offentliga samtalet. Artificiell intelligens och digital teknik skapar förstås väldigt bra och fina möjligheter men också nya risker. Valprocesser kan påverkas, lögner kan spridas snabbare än sanningar och människors förtroende för demokratiska institutioner kan undermineras.

Därför behöver Europa stärka arbetet för demokratisk säkerhet. Vi måste skydda fria val, stärka motståndskraften mot desinformation och försvara det öppna demokratiska samtalet. Tekniken ska förstås tjäna demokratin – inte hota den.

Fru talman! Europarådet spelar här en avgörande roll. I en tid då nationalistiska krafter vill splittra Europa behöver vi mer samarbete, inte mindre. Vi behöver starkare internationella institutioner som står upp för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer även när det kan kännas obekvämt.

Det europeiska samarbetet bygger ytterst på en enkel men kraftfull idé: att fred, frihet och demokrati aldrig kan tas för givna. De måste försvaras varje dag. Det ansvaret vilar också på oss här i Sveriges riksdag. Vi ska tillsammans stå upp för folkrätten, vi ska försvara demokratin och vi ska aldrig tveka att säga ifrån när mänskliga rättigheter kränks.

I slutändan handlar det här om vilket Europa vi vill lämna över till nästa generation: ett Europa som präglas av rädsla, auktoritära krafter och splittring eller ett Europa som bygger på solidaritet, demokrati och människors lika värde. För oss socialdemokrater är svaret självklart och givet.

Jag lämnar rapporten från föregående år och vill höja ett varningens finger för det kvittningskaos som vi har i den här församlingen. Det innebär att vi som sitter i Europarådet och som är med vid utskottsmöten, möten mellan våra delegationer och delegationsmöten inte kan närvara i Strasbourg, Paris eller där vi har våra möten. Vi får inte lämna riksdagen, för vi måste vara här och rösta. En konsekvens av detta är att den svenska rösten uteblir i många församlingar just nu. Därför är det viktigt att lösa det här kaoset.

Till sist, fru talman: Detta är faktiskt sista gången den här mandatperioden som vi har en återrapport från Europarådet. Jag vill tacka den svenska delegationens ledamöter, ordföranden och alla de andra, och tjänstemännen från det internationella kansliet för ett bra samarbete samt riksdagens tjänstemän för ett bra stöd.

(Applåder)

Fru talman! Då har ännu ett år passerat sedan vi debatterade Europarådets parlamentariska församling i riksdagen förra gången. Det har varit ett år då Europa återigen har tvingats konfrontera sin egen sårbarhet och åter ett år då orden om demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter inte längre kan vara tomma fraser utan måste backas upp med handling. Samtidigt som församlingen fyller 75 år kämpar den för att vara relevant i en tid då auktoritära krafter testar dess gränser.

Fru talman! Rysslands anfallskrig mot Ukraina har fortsatt att dominera agendan. Det är ingen överdrift att säga att detta krig har blivit den blodiga påminnelsen om varför Europarådet över huvud taget existerar. Under 2025 antog församlingen flera resolutioner om juridiska aspekter av aggressionen, om stöd till återuppbyggnad och om sanktionernas roll. Vi har drivit på för en särskild tribunal för aggressionsbrott, en skadeståndskommission och ett skaderegister, som nu hanterar tiotusentals ansökningar.

Därtill har vi beslutat om att bereda plats i församlingen för Rysslands demokratiska styrkor. Vi får se hur det går, men det är ett lovvärt initiativ. I bästa fall kan det bli lika lyckat som den belarusiska motsvarigheten.

Ukraina har fått stå i centrum, och det är, milt uttryckt, helt rätt. Men låt oss också vara ärliga, fru talman: Orden är många men insatserna för ansvarsutkrävande fortfarande alldeles för långsamma. Ryssland begår brott mot mänskligheten. Vi i Europa måste säkerställa att ingen rysk förbrytare kan gömma sig bakom immunitet. Att tala om fred utan rättvisa är att förråda offren.

Samtidigt har vi sett en oroande demokratisk tillbakagång i flera medlemsstater – Mattias Jonsson nämnde ett antal.

Georgien valde att lämna församlingen i protest efter att vi villkorat landets ackreditering. Situationen där är oroväckande: repression mot oppositionen, inskränkningar av friheter och en rörelse mot ett mer auktoritärt styre.

Azerbajdzjan är borta, och det är många som minns hur flera av oss belönades med att förklaras icke önskvärda, persona non grata, efter att vi hade stött sanktioner mot den regimen. Detta om något säger en del om synen på demokrati och yttrandefrihet i det landet, och det är kanske det bästa kvitto vi kan få på att vi faktiskt fattade rätt beslut.

Turkiet fortsätter att väcka oro med politiska fångar, påtryckningar på medier och inte minst på civilsamhället och bristande verkställighet av Europadomstolens domar. När länder med över 40 icke verkställda domar inte rättar sig urholkas hela konventionens trovärdighet. Det rör sig inte heller bara om enskilda fall; det är ett mönster. Vi ser ökad polarisering, hot mot journalister, minskat utrymme för civilsamhället och en farlig användning av rättsväsendet mot politiska motståndare.

Fru talman! Det nya initiativet New Democratic Pact är välkommet, men detta får inte bli ännu en rapport som bara samlar damm. Vi behöver konkreta åtgärder mot utländsk påverkan, mot desinformation och mot AI:s utmaningar för demokratin. Församlingen har tagit steg genom att bilda allianser för fria val och genom att vi inte bara diskuterar de många fördelarna utan också riskerna med artificiell intelligens. Tempot måste trappas upp.

Sveriges delegation har som vanligt utmärkt sig genom att vara väldigt aktiv. Det tycker jag att vi alla kan vara väldigt stolta över. Vi har deltagit i debatter, utskottssamarbeten, valövervakning och mycket därtill. Vi har stått upp för Ukraina, för rättsstatens principer och för att Europarådet ska vara mer än bara en pratstuga.

Men vi kan inte heller blunda för organisationens svagheter. Verkställigheten av domar är usel i flera länder. Medlemsstater som inte respekterar grundläggande värden måste mötas med konsekvenser, inte bara rapporter.

Europarådet kan i många fall ses som Europas samvete. Det har skapat Europakonventionen, kämpat mot dödsstraffet och stått upp för minoriteter. Men i en tid med hybridhot, krig på vår kontinent och auktoritära tendenser får vi inte vila på gamla lagrar. Året som gått visar att demokrati inte är en självklarhet utan något som måste försvaras varje dag.

Sverige ska fortsätta att vara en stark röst för en principfast linje. Jag vill särskilt lyfta tre punkter: stöd till Ukraina fram till seger, nolltolerans mot demokratisk erosion och ett Europaråd som lever upp till sina ideal.

Låt oss alltså lämna detta år med förnyad kraft, inte med naiv optimism utan med skarp beslutsamhet. Europa förtjänar nämligen bättre än kompromisser med tyranni.

Fru talman! Eftersom jag inte kandiderar till årets val blir detta mitt sista anförande som behandlar den årligt återkommande skrivelsen om Europarådet. När jag för lite mer än tio år sedan fick frågan av fru talmannen om att ta hennes plats i Europarådsdelegationen var jag tveksam, ska jag ärligt erkänna – väldigt tveksam, till och med. Det var till och med så att fru talmannen fick övertyga mig om att ta platsen. Då tänkte jag att man kanske kan ta den något år eller så.

Men nu har det gått över tio år. Jag är otroligt tacksam för att fru talmannen övertygade mig. Det har varit väldigt slitsamt dessa år, men otroligt roligt och väldigt lärorikt. Och vilket otroligt nätverk man har kunnat bygga! Så tack så mycket, återigen!

Den här delegationen har fortfarande mer arbete kvar att göra innan den nya delegationen tar vid, inte minst ett par sessioner. Men jag vill ändå passa på att tacka inte minst vice ordförande Mattias Jonsson. Det har varit jättekul att arbeta med dig under de här åren. Övriga delegationen och kansliet har också gjort ett fantastiskt arbete. Det har som sagt varit fyra spännande och otroligt givande år. Jag kan faktiskt säga att denna delegation nog är den bästa av de delegationer jag har suttit i under de här tio åren.

Vi vet inte hur nästkommande delegation kommer att se ut efter valet, men jag önskar även dem varmt lycka till i detta arbete.

(Applåder)

Fru talman! Den 24 februari 2022 vaknade världen till en fruktansvärd nyhet: Ryssland hade invaderat Ukraina. Det som Putin då kallade för en militär specialoperation som skulle ta tre dagar pågår än i dag. Ukrainarna var inte överraskade. Faktum är att våra ukrainska kollegor i Europarådet hade varnat för att en invasion var på gång redan när Ryssland ockuperade Krim.

Det som överraskade var det ukrainska folkets orubbliga motstånd. I mer än fyra år har ukrainarna kämpat mot den numerärt större och militärt starkare aggressorn. Sjukhus, skolor, köpcentrum och bostäder har blivit sönderbombade med klusterammunition avsedd att skada och döda så många som möjligt.

Klusterammunition, som är förbjuden enligt internationell rätt, har använts mot oskyldiga civila. Ryssland har demonstrerat ett obeskrivligt förakt för människoliv och brutit mot krigets lagar.

Därför stod Rysslands aggressionskrig i Ukraina fortsatt högst upp på dagordningen i Europarådets parlamentariska församling under 2025, det verksamhetsår vi debatterar i dag. Under året antogs inte mindre än sju resolutioner om Ukraina, bland annat om ansvarsutkrävande för ryska krigsbrott, juridiska och människorättsliga aspekter av Rysslands anfallskrig, förhandlingar för att åstadkomma frigivning och utbyte av krigsfångar samt fängslade ukrainska journalister i rysk fångenskap.

För att hjälpa ukrainska barn som blivit bortförda av ryssarna skapades det ett nätverk i Europarådets parlamentariska församling. Mer än 16 000 barn har kidnappats av aggressorn. Många av de yngre har adopterats bort. De äldre har skickats till träningsläger där de lär sig att hantera vapen och övar stridsteknik för att senare bli utfyllnad i ryska armén och kriga mot sina landsmän och släktingar.

Det brutala syftet med bortförandena är att utradera barnens ukrainska identitet, och därför måste detta stoppas och barnen repatrieras omedelbart.

Fru talman! I Europarådet har Ukrainas lidande lyfts upp i alla sammanhang – ett lidande orsakat inte bara av Rysslands barbari utan också av omvärldens tystnad, av rädslan att kriget på något sätt blir normaliserat. Man har sett en fara för att omvärlden vänjer sig vid tidningsrubrikerna om bombanfall och upptäckta massgravar eller i värsta fall att krigets hemskheter inte ens blir en notis i tidningen.

Det är därför som Europarådet finns: för att upprätthålla de moraliska standarderna. Europarådet skapades utifrån Winston Churchills idé, för att fasorna från andra världskriget aldrig skulle upprepas.

Europarådet är den första och hittills enda organisation som har slängt ut Ryssland. Det var också i Europarådet som idén om en internationell tribunal för att utkräva ansvar för kriget i Ukraina föddes.

I dag besöker president Zelenskyj Sverige, och jag är stolt över det stöd som regeringen och svenska folket har gett och fortsätter att ge Ukraina, tills Ukraina segrar.

Under sommarsessionen 2025 besökte president Zelenskyj också Europarådets parlamentariska församling och undertecknade överenskommelsen om en tribunal som ska skipa rättvisa, inte med rå styrka utan med hjälp av lagen – med hjälp av tusentals vittnesmål om Rysslands krigsbrott.

I sitt tal nämnde Zelenskyj Nürnbergtribunalen och tribunalen i Haag som dömde förbrytarna från andra världskriget och från kriget i före detta Jugoslavien, som en påminnelse om att rättvisa är möjligt. Men för att ställa krigsförbrytare inför rätt krävs att de goda vinner kriget.

Låt mig säga något om det där med goda och onda. Det råder stor enighet i Europarådet om vilka som är goda och vilka som är onda i kriget mellan Ryssland och Ukraina. När det däremot gäller konflikten mellan Israel och Palestina är Europarådet polariserat. Det är skamligt att vissa har glömt terrorattacken den 7 oktober. Det är tragiskt att man inte inser att orsaken till Gazabornas lidande stavas Hamas.

Fru talman! Under 2025 firades 75-årsjubileet av upprättandet av Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Det är en konvention som skrevs under 1950-talet, under en tid när kommunismens förtryck plågade halva Europa.

Konventionen är ett viktigt dokument, och Europadomstolen för mänskliga rättigheter är den instans som uttolkar konventionen och prövar dess efterlevnad.

På senare tid har konventionens tillämpning ifrågasatts eftersom dess tolkning har lett till förbud mot utvisningar om den utvisade riskerar tortyr eller förnedrande behandling i hemlandet. När konventionen skrevs var den aktuella artikel 3 tänkt att skydda dissidenter och andra som flytt kommunismen. Sedermera har artikeln misstolkats, och diverse grovt kriminella, våldtäktsmän, mördare och terrorister har fått stanna i Europa för att deras hemländer inte behandlar dem enligt Europakonventionens principer.

Detta leder till en paradox: Konventionen ger skydd till individer som inte respekterar andra människors mänskliga rättigheter och den största av alla, rätten till liv, och vårt rättssamhälle tvingas acceptera att kriminellas och terroristers välbefinnande väger tyngre än laglydiga medborgares liv.

Redan 2018, när Danmark hade presidentskapet i Europarådet, tog dåvarande statsministern Lars Løkke Rasmussen upp frågan om tolkningen av konventionen som hindrar utvisningar av kriminella. Då fick han en del kritik, bland annat av den dåvarande svenska socialdemokratiska regeringen.

Sju år senare, på initiativ av Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen och Italiens premiärminister Giorgia Meloni, skrev nio länders premiärministrar ett uppmärksammat brev till Europarådet om att Europadomstolen för mänskliga rättigheter har utvidgat konventionens tillämpningsområde långt utöver dess ursprungliga avsikter, vilket begränsar den nationella säkerheten, särskilt när det gäller utvisningen av kriminella migranter.

Brevet fick kalla handen av Europarådets generalsekreterare, som underströk att politiserande av Europadomstolen underminerar dess oberoende.

Det är korrekt att politiker inte får och inte ska bestämma hur Europadomstolen dömer. Men det är också rätt att det är politiker som har plikten och makten att ändra lagar som inte uppfyller sitt syfte.

Därför är det mycket positivt att justitieministrarna från 27 av Europarådets medlemsländer, däribland Sverige, den 10 december 2025 gjorde ett gemensamt utlåtande om behovet av att uppdatera tillämpningen av Europakonventionen om mänskliga rättigheter i dagens komplexa värld.

Det diplomatiska arbetet fortsätter alltså, precis som arbetet i Europarådets parlamentariska församling. Och den svenska delegationen arbetar väl – vi är bland de mest aktiva och mest närvarande på sessionerna.

Jag vill tacka mina kollegor i delegationen, ordföranden, viceordföranden och alla andra, för gott samarbete och för det respektfulla klimat vi har i delegationen. Jag vill också rikta ett speciellt tack till våra tjänstemän från riksdagens internationella kansli för ovärderlig hjälp under 2025.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg (M).

Fru talman! På toppmöten och i konferensrum eller i framförhandlade finstämda uttalanden skrivs inte europeisk historia. Den skrivs på gatorna i Tbilisi, i skyddsrummen i Charkiv och i de många små städer på västra Balkan där människor fortfarande väntar på det som vi andra européer ofta tar för givet: frihet, demokrati och rättsstat. Det gör de även när auktoritära krafter försöker skrämma Europa till tystnad. Just nu prövas också det europeiska modet.

I Georgien ser vi hur många människor – studenter, journalister, oppositionella, de som utgör en majoritet i landet – viftar med europeiska flaggor samtidigt som regimen svarar med repression. De demonstrerar för att de vill leva i ett europeiskt Georgien, inte i en rysk intressesfär.

Det är vanliga människor, som du och jag, som vill vara européer och tillhöra Europa, inte Moskva. De möts av hot och våld och inskränkningar av friheten. De möts av lagförslag som trumfas igenom i det georgiska parlamentet och som syftar till att tysta civilsamhället och kväsa de fria medierna. En majoritet av partiledarna, fackföreningsledarna, de journalistiska ledarna och ledarna för religiösa minoriteter är inlåsta. Maken till oppositionsledaren, den modiga Tina Bokuchava som jag är stolt över att kalla en vän till mig, har vid ett tillfälle kidnappats. Han fördes till hemlig ort, där han mottog hot från regimen mot deras tre minderåriga barn.

Detta sker i Europa i dag. Det är kanske inte i hjärtat av det geografiska Europa, men det är i Europa. Ändå väljer georgierna att återvända natt efter natt, kväll efter kväll, till Rustaveliavenyn för att med Europaflaggan i hand demonstrera och visa sin vilja att vara just européer.

Fru talman! Vi kan inte möta utvecklingen i Georgien med en försiktig diplomati, en allmän oro och de allmänna uttalanden som så ofta kommer snabbt. När fria medier pressas tillbaka och civilsamhället attackeras måste Europa tala klarspråk, inte för att det är särskilt enkelt utan för att alternativet alltid är värre. Vi riskerar just nu – om man ska tala klarspråk – att vi vänder ryggen åt en generation européer som vänt sig till oss. Vi måste göra mer för Georgien.

Inom ramen för Europarådets parlamentariska församling har vi markerat. Det var min kollega Boriana Åberg som i församlingen tog till orda när vi i januari 2025 ville neka den georgiska delegationen ackreditering efter det stulna valet. De deltar sedan dess inte i församlingens arbete. Församlingen har vid inte mindre än tre tillfällen haft debatter om den oroande utvecklingen i Georgien. Den parlamentariska församlingen har vidare konstaterat att den demokratiska tillbakagången är allvarlig och att man nu riskerar att etablera ett auktoritärt styre.

Vi moderater – kanske mest undertecknad – har också tagit initiativ till att granska användningen av kemiska vapen mot demonstranter i Georgien. Smaka på de orden! Det handlar alltså om användning av kemiska vapen mot demonstranter i Europa, i dag. Detta följs upp av Europarådet.

Men det handlar inte bara om Georgien. Det handlar om vilken kontinent och vilket Europa vi vill ha. Ryssland försöker inte bara ta territorium, som de försöker göra i Ukraina. De försöker framför allt flytta gränsen för vad människor tror är möjligt. De försöker nagga i kanten, påverka och skapa uppgivenhet, splittring och den där gnagande känslan av att demokratier kanske ändå inte orkar stå upp när det väl gäller. Det är i detta ljus vi måste se situationen i Georgien. Och det är därför vi behöver vara tydligare och starkare i våra fördömanden. Det handlar också om att stödja det georgiska civilsamhället, stödja de fria journalisterna och säga som det är.

De människor som demonstrerar för demokrati i Tbilisi och på andra ställen i Georgien är européer som står upp för europeiska värderingar, och vi står med dem.

Fru talman! Var börjar egentligen europeisk säkerhet? Är det vid nationsgränsen eller i den regelbaserade världsordningen, som just nu hotas? Nej, den europeiska säkerheten börjar långt mycket tidigare än så. Den börjar i frågeställningar: Fungerar domstolar? Vågar journalister skriva? Vågar oppositionella kandidera? Litar människor på att staten skyddar deras frihet och inte tvärtom? Om jag får parafrasera Margaret Thatcher kan jag säga: Är staten folkets tjänare eller folkets mästare? När det gäller detta står Europarådet som väktare.

Fru talman! Under året har Europarådets parlamentariska församling fortsatt arbetet med stöd till Ukraina, för kvinnors rättigheter, för rättsstatsfrågor och för demokratiutveckling på västra Balkan.

Det finns ibland en tendens i Västeuropa att tänka att västra Balkan är något slags permanent väntrum för någonting som inte riktigt är definierat – ett avslutat kapitel, någonting vid sidan av. Men vi vet att instabiliteten på Balkan sällan stannar på Balkan. Det som nu sker på västra Balkan – på sina håll är det en växande korruption, en stark utländsk påverkan och svaga institutioner – påverkar också övriga Europas säkerhet. Det är därför arbetet med rättsstaten och demokratiska reformer fortsätter att vara viktigt.

Vi vet vad det betyder när svaga institutioner skapar utrymme för andra krafter – för organiserad brottslighet, för ryskt inflytande eller för politisk extremism.

Det har ibland också funnits en naivitet i delar av Europa där man pratat om säkerhet som någonting hårt, som bara handlar om militära hot. Vi vet att korruption, organiserad brottslighet och just svaga institutioner – vi arbetar för att de ska bli starkare – tenderar att bli säkerhetshot. Vi har, fru talman, redan gjort misstaget en gång i historien att reagera för sent på det som händer på Balkan, och det misstaget får vi inte göra om.

Likaledes är läget i Azerbajdzjan skäl för stor oro. När medlemmar i delegationen till Europarådets parlamentariska församling och jag själv förklarades icke välkomna, persona non grata, till Azerbajdzjan såg nog en del av oss det som en hedersbetygelse. Men det säger också någonting om situationen i landet. Vårt engagemang för demokrati och rättsstat i Azerbajdzjan har inte minskat. Det finns goda skäl att fortsätta följa utvecklingen noga.

Fru talman! Sist men inte minst, snarare viktigast: Ukraina. Kriget i Ukraina handlar som vi vet inte bara om Ukrainas överlevnad eller om ett revanschistiskt Ryssland. Det handlar om vilka principer vi har och är satta att tjäna och försvara i vår del av världen. Det handlar om huruvida länder ska kunna invaderas bara för att de har en granne som är större eller om militär makt ska väga tyngre än internationell lag. Det handlar om huruvida makt ska gå före rätt eller om rätt ska gå före makt. Och det handlar om huruvida demokratiska länder ska kunna försvara sig utan att omvärlden tappar uthålligheten. Det är därför stödet till Ukraina måste fortsätta långsiktigt – militärt, ekonomiskt och politiskt.

I dag, när Volodymyr Zelenskyj befinner sig i Sverige för ett möte med Ulf Kristersson om vårt fortsatta stöd till Ukraina, förtjänar detta att påpekas ytterligare. Sverige står sida vid sida och axel mot axel med Ukraina till den dag då Ukraina har vunnit kriget.

Därför blir också frågan om den internationella tribunalen viktig. Det måste, fru talman, finnas ett rättsligt ansvarsutkrävande för aggressionsbrottet mot Ukraina. Den svenska regeringen har varit drivande i frågan. Det föreligger inga större partipolitiska skillnader i åsikter kring detta. Riksdagen väntas rösta om frågan om tribunalen i juni. Då kommer vi att ligga i framkant i Europa också i detta avseende.

Jag vill tacka delegationen – ordföranden, vice ordföranden och övriga medlemmar. Jag vill inte minst tacka de tjänstemän som med ackuratess hjälper oss på det allra bästa sätt att bedriva vårt arbete i Europarådets parlamentariska församling och i den svenska delegationen till densamma.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Ibland beskrivs frågor om demokrati och mänskliga rättigheter som mjuka frågor, som något som är lite sekundärt och som lätt kan blåsa bort i vinden och viftas undan när andra saker pockar på. Det är inte mjuka frågor. Det är helt avgörande frågor. När demokratier slutar försvara sina institutioner blir de snabbt svaga. Då ruttnar samhället och tilliten från insidan. Då urholkas förtroendet människor emellan.

Det är därför Sverige är, och ska vara, en stark röst i världen och i Europarådet – inte för att de resolutioner som vi debatterar med liv och lust kanske förändrar världen över en natt utan för att debatten och riktningen spelar roll och för att Europa behöver fler länder som vågar vara tydliga när andra tvekar. Här visar Sverige vägen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 juni.)