Ett förbättrat resegarantisystem

Herr talman! I dag debatterar civilutskottet betänkande 2025/26:CU10 med rubriken Ett förbättrat resegarantisystem.

Herr talman! Konsumentskyddet är viktigt och måste regleras i lag. När en vara som du köpt i en butik inte uppfyller dina förväntningar eller helt enkelt inte fungerar har du som konsument ett mycket bra skydd genom svensk lagstiftning. Du kan lämna tillbaka en felaktig produkt och få pengarna tillbaka.

Givetvis ska detta även gälla resor, och därför har vi en resegarantilag, som i och med dagens förslag kommer att uppdateras.

Herr talman! Lagändringarna stärker konsumentskyddet samtidigt som kostnader och administration minskar för resebranschen. Det är med andra ord en vinn-vinnsituation.

Kortfattat kan man säga att lagändringarna innebär att en kollektiv fond inrättas så att små reseföretag inte behöver gå i konkurs eller drabbas oproportionerligt hårt om en buss får punka eller om det skulle bli snöoväder och resan ställs in.

Herr talman! Hur är då det här tänkt att fungera? Eftersom fonden inte får belasta statsfinanserna kommer den jobbas upp stegvis. Fonden kommer att ha ett kapital på 1,5 miljarder kronor och kommer att byggas upp genom att resebolagen tar ut en avgift på 0,6 procent av biljettpriset. Det kommer att ta flera år att bygga upp fonden, och allteftersom kapitalet byggs upp kommer resebolagens egna resegarantier att minska. Denna kollektiva resegarantifond kommer att administreras av lämplig myndighet, som bestäms vid ett senare tillfälle.

Herr talman! Resegarantilagen har benämningen 2018:1218 och kommer genom liggande förslag att förbättras på ett antal punkter. Ändringarna innebär att ett antal paragrafer får nya lydelser och att åtta nya paragrafer införs. Och inte nog med detta, utan tre paragrafer kommer dessutom att upphöra att gälla. Alla ändringar finns beskrivna i betänkandet och föreslås träda i kraft den 1 april 2026.

Sverigedemokraterna anser att regeringens förslag är väl genomtänkt och bearbetat. En majoritet av civilutskottet ställer sig dessutom bakom regeringens förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till civilutskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Låt mig börja med att säga att vi socialdemokrater står bakom huvuddelen av det här förslaget. Vi vill modernisera resegarantin. Vi vill förstås ha en kollektiv fond. Vi vill ha ett starkare skydd för resenärer. Vi tycker också att det är bra att återbetalningskrav och värdebevis äntligen omfattas. Det är rätt, det är rimligt och det är nödvändigt.

Pandemin lärde oss hur sårbart systemet var. Vanliga människor som hade gjort allt rätt – som hade sparat, bokat och betalat – stod plötsligt där utan att få en krona tillbaka. Företag, ofta familjeföretag, som hade arbetat i decennier stod på ruinens brant. Vi är överens om att systemet måste stärkas.

Här kommer dock det viktiga, herr talman: Vi håller inte med regeringen när det gäller konstruktionen av fonden. Regeringen vill att fonden ska växa sakta, år efter år, tills den når 1,5 miljarder kronor. Under tiden ska individuella garantier ligga kvar, fast i mindre utsträckning.

Det låter ordnat och lugnt när man läser det på papper, men verkligheten är inte skriven på papper. Det utökade skyddet gäller inte fullt ut förrän fonden är helt och fullt utbyggd, alltså först om flera år. Då måste vi ställa oss en enkel fråga: Vad händer om krisen kommer innan fonden är full?

Herr talman! Låt mig ge en bild som många svenskar kanske känner igen sig i. Det kan handla om en familj från Örebro, Malmö eller Härnösand. De har sparat hela året, eller kanske i flera år, för att åka på en sommarresa. Det kan vara så att de har lyckats få pengar till en resa efter många tuffa år.

Plötsligt ställs resan in, samma dag som barnen har packat sina små ryggsäckar. Familjen väntar på återbetalning. De kanske får ett värdebevis, men fonden är inte full. Skyddet gäller inte än. Den individuella garantin räcker inte. Vad händer då, herr talman?

Då står familjen återigen där med oro, frustration och osäkerhet, alltså precis det som vi under pandemin lovade att de inte skulle behöva känna. Trygghet som bara finns senare – om allt går perfekt – är inte trygghet, utan det är en förhoppning. Politik kan inte bygga på förhoppningar.

Det här handlar dock inte bara om konsumenter, utan det handlar också om företagen och jobben. Under uppbyggnadsfasen ska små och stora reseföretag betala in till fonden, ha individuella garantier och samtidigt konkurrera med bolag i andra EU-länder. Vi vet alla att konkurrensen är stenhård i den här branschen.

EU:s regler gör det dessutom väldigt enkelt att ställa ut garantier i andra länder. Om Sveriges system blir ett av Europas dyraste under uppbyggnadsfasen, vilket alternativ har företagen då till att flytta från Sverige? Detta skulle inte ske på grund av illvilja utan därför att de måste överleva.

Jag ser att stora bolag redan har börjat ta in offerter från andra länder. Små företag kan inte göra det; de blir nog kvar här men med högre kostnader. Vi riskerar att slå sönder konkurrensen och pressa bort just de företag som skapar arbetstillfällen i hela Sverige. För mig är det här inte ansvarsfullt.

Regeringen säger att en statlig garanti skulle vara en statlig finansiering, men det är inte sant. En statlig garanti är ett åtagande, inte ett bidrag. Om den någon gång behövs uppstår en fordran mot fonden. Branschen betalar tillbaka. Det är precis så man har gjort i Tyskland, Danmark och Nederländerna.

Regeringen säger också att en garanti skulle fördröja reformen, men regeringens egen modell innebär ju att det utökade skyddet träder i kraft först när fonden är full, alltså om flera år. Det är som att säga att man har jättebråttom till jobbet men ta den långsammaste vägen dit. Det här håller inte.

Det vi föreslår, och det som vår reservation handlar om, är enkelt och rimligt. Vi föreslår att regeringen återkommer med ett förslag som innebär att fonden kompletteras med en statlig garanti under uppbyggnadsfasen. Denna garanti ska vara tidsbegränsad, avgiftsbelagd och återbetalningsbar. Den ska också avvecklas den dag som fonden är full, alltså när fonden står på egna ben.

Det här handlar inte om att staten ska ta över, utan det handlar om att systemet ska fungera från början. Det ska fungera från dag ett, precis som i Tyskland.

Vem finns det här systemet till för? Det finns till för oss vanliga människor, men det finns också till för företag, för trygghet och för förutsägbarhet.

Herr talman! I slutändan handlar det om förtroende. När människor bokar en resa ska de veta att systemet håller även om världen inte håller, som det ser ut just nu. När företag investerar, anställer och planerar ska de veta att staten inte lämnar dem i sticket under uppbyggnadsfasen.

Vi socialdemokrater säger ja till det här förslaget, men vi säger också att trygghet inte kan vänta i fem, sju eller tio år, som vissa talar om. Därför yrkar jag bifall till reservation 2.

Herr talman! Ett förbättrat resegarantisystem är någonting som har varit efterlängtat efter covid och de hemskheter som då drabbade företag och människor. Både medel och företag gick förlorade. Jag vill påstå att oppositionen och regeringsunderlaget är överens om ingången i detta. Vi behöver en resegarantifond som är gemensam och kollektiv för att människor ska kunna få tillbaka sina pengar och kunna använda dem på annat sätt, så att de inte bara försvinner om det skulle hända någonting.

Det som det råder oenighet om är hur fonden ska finansieras från början, som Denis Begic från Socialdemokraterna nyss sa. Vi tycker att resebranschen ska vara med och fondera medel upp till 1,5 miljarder kronor. Det ska man göra på 0,6 procent av resepaketpriset.

Vi tror att det är möjligt att göra så. Vi tror också att detta är det bästa sättet. Det betyder inte att resebranschen hela tiden behöver ha dubbla hängslen, det vill säga både betala in till den kollektiva fonden och ha individuellt ordnade garantier, utan det ska fasas av i en gemensam del. När fonden har mer än 300 miljoner går den in med 20 procent av kostnaden. När fonden har 600 miljoner går den in med 40 procent av kostnaden. På det viset går det uppåt tills det finns 1,5 miljarder i fonden. Då har fonden ansvaret, och då kan de individuellt ordnade garantierna fasas ut.

I slutänden blir det här faktiskt billigare för resebranschen. Jag håller med om att man som konsument får betala mer under en övergångsperiod, men i slutänden tror jag att detta är bra för både konsumenterna och företagen.

Det hedrar Socialdemokraterna att de tar den här debatten i kammaren. Tyvärr är Centerpartiet, det parti som yrkar avslag på propositionen och inte vill göra något av detta, inte här. Jag tycker att det är tråkigt. Jag tror att det hade varit väldigt bra att få höra varför Centerpartiet vill yrka avslag på ett förslag om något som hela branschen vill ha. Man vill givetvis inte att staten går in med garantier. Jag har förståelse för att man tar den diskussionen, men i och med att man yrkar avslag på hela propositionen går vi ju tillbaka till de problem vi hade under covid.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta replik, men jag kände att jag måste få några saker klargjorda. Det gäller det stegvisa, som ledamoten Söder benämnde det. Jag tycker att det är helt rätt och rimligt. Man ska alltså både ha individuella garantier och lägga in pengar för att bygga upp fonden.

Problemet är, som jag nämnde, att resegarantierna inte gäller förrän fonden är fullt uppbyggd. Regeringen skriver i sin proposition att det kan ta fem år att bygga upp fonden. Det betyder fem år i ovisshet under uppbyggnadsfasen då människor inte vet om de ska få sina vouchrar eller inte eller om de ska få tillbaka de pengar som de har betalat eller inte. Branschen säger att det kan ta åtta eller kanske till och med tio år, beroende på vad som händer.

Jag vill bara klart och tydligt säga att fonden inte gäller förrän den är fullt utbyggd. Individuella garantier tas i anspråk först. Detta står klart och tydligt i regeringens förslag. Min fråga är om Kristdemokraterna och Larry Söder är medvetna om att fonden kommer att betala ut först när den är fullt utbyggd, inte successivt, som ledamoten sa.

Herr talman! Jag ska läsa ur civilutskottets betänkande 2025/26:CU10. På sidan 6 står det: ”Kraven på individuellt ordnade garantier enligt det nuvarande regelverket ska enligt regeringens förslag reduceras i takt med att resegarantifonden byggs upp. De individuellt ordnade garantierna ska enligt förslaget få sänkas enligt följande:

med 20 procent när fonden uppgår till 300 miljoner kronor

med 40 procent när fonden uppgår till 600 miljoner kronor

med 60 procent när fonden uppgår till 900 miljoner kronor

med 80 procent när fonden uppgår till 1,2 miljarder kronor.”

Det står ju klart och tydligt i betänkandet.

Sedan håller jag med ledamoten om att man får betala dubbelt, men jag tror ändå att det här är det sätt som fonden kan byggas upp på. I förlängningen är detta bättre både för branschen och för den enskilde.

Herr talman! Tack, ledamoten Söder, för svaret!

Jag tror att vi har missförstått varandra. Jag pratar om resegarantierna, alltså när man får det jag nämnde, bland annat vouchrar. De gäller först när fonden är fullt utbyggd. Man tar pengarna från de miljoner som betalas in, men de räcker kanske inte första året. De räcker kanske inte år två. De räcker kanske heller inte år tre. Det som händer då, om det skulle bli en ny pandemi, är att staten åter blir tvungen att gå in och både rädda företag och betala tillbaka till enskilda personer, precis som hände under pandemin.

Är det inte bättre att vi ställer ut garantierna redan nu och att fonden betalar tillbaka pengarna till staten successivt, när den byggs ut? För mig framstår det nu som ett dubbelt straff för både resenärer och företag. Min största oro och det jag hör när jag pratar med personer i branschen är att flera företag just nu tittar på att flytta från Sverige.

Jag har aldrig uppfattat att Kristdemokraterna eller ledamoten Larry Söder tycker att det är bra att företag flyttar från Sverige. Det gör inte jag heller. Därför tycker jag att regeringen i just det här fallet – under uppbyggnadsfasen – gör fel. Man hade kunnat konstruera det på ett annat sätt så att statens budget inte belastas.

Herr talman! Den extra avgift som vi pratar om är 0,6 procent av priset på paketresan. Jag kan inte för mitt liv tro att företagen tar det själva, utan jag tror att det läggs på priset till konsumenten. Det blir alltså konsumenterna som får betala det i andra ändan.

Jag tror att det här kommer att vara en överkomlig del för att nå slutmålet, det vill säga att vi ska ha en kollektiv fond som bär ansvaret, vilket vi hade behövt till exempel under covid-19-pandemin.

Sedan kan man alltid diskutera om det ska vara en statlig garanti eller inte, men vi har kommit fram till att det inte ska vara det. Vi tror att det här kommer att fungera när man har individuella försäkringar som täcker den delen. Det står klart och tydligt hur detta ska hanteras.

Jag tycker ändå att det är ett bra förslag från regeringen. Jag tror att det kommer att fungera och att det blir bättre för företagen längre fram. Men jag håller med om att det är klart att det blir lite jobb i början, men det kommer att rätta till sig när fonden börjar fyllas upp.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)