En mer rättssäker och effektiv domstolsprocess

Herr talman! I dag debatterar vi justitieutskottets betänkande En mer rättssäker och effektiv domstolsprocess. Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar. Förslagen syftar till att stärka rättssäkerheten, öka effektiviteten i domstolsprocessen och samtidigt minska påfrestningen för brottsoffer och vittnen som deltar i en rättsprocess. Det är viktiga förändringar i en tid då vi behöver ett rättssystem som både håller hög kvalitet och fungerar i praktiken.

Förändringarna innebär bland annat att berättelser som lämnats vid tidiga förhör och vittnesattester i större utsträckning än i dag ska få läggas fram som bevis i brottmål. Det innebär att det som en person sagt tidigt i en utredning, till exempel i ett polisförhör, oftare kan användas som bevis i rättegången utan att personen alltid behöver höras på nytt i domstol. I praktiken kan tidiga förhör spelas upp eller läsas upp i rätten. Behovet av fysisk närvaro för vittnen och målsäganden minskar i många fall, och risken för att berättelser förändras över tid minskar också. Sammantaget leder detta till snabbare, mer strukturerade och mer effektiva rättegångar.

Reformerna innebär också en tydlig förändring i hur ljud- och bildupptagningar från förhör får användas i brottmål. Inspelade förhör, särskilt från tidiga polisförhör, kommer nu att få användas som bevis i större utsträckning. Domstolen kommer i högre grad att kunna spela upp inspelningar i stället för att hålla nya muntliga förhör med samma person.

Detta är en viktig utveckling. Det stärker bevisningen eftersom den ligger närmare händelsen i tid, vilket minskar risken för minnesförändringar och osäkerhet. Samtidigt minskar det belastningen på brottsoffer och vittnen, som inte behöver upprepa sin berättelse gång på gång. Det bidrar i sin tur till en mer effektiv och sammanhållen process.

Jag vill också lyfta upp att det införs en ny sekretessbestämmelse till skydd för uppgifter om tvångsmedel hos Domstolsverket. Uppgifter om tvångsmedel kommer att omfattas av starkare sekretess, vilket innebär att de i högre grad inte kan lämnas ut. Det är en viktig förändring och en förstärkning av skyddet för känslig information. Det minskar risken för att uppgifter sprids och kan skada pågående brottsutredningar, exempelvis genom att misstänkta får kännedom om åtgärder i förväg. Samtidigt stärker det skyddet för enskildas integritet och ger rättsväsendet bättre förutsättningar att arbeta effektivt och ostört.

Herr talman! Det är positivt att det finns brett politiskt stöd för dessa reformer. Det visar att det finns en bred gemensam insikt om att rättssystemet måste fungera både rättssäkert och effektivt, inte bara i teorin utan också i praktiken.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag kommer att yrka bifall till reservation nummer 1, från Vänsterpartiet.

Jag kan instämma i stort med föregående talare. Jag vill påstå att vi från den här talarstolen ofta argumenterar för hur viktigt polisens och åklagarens arbete är samt att det är viktigt att man får fram material för att kunna driva en process. Det vi talar om nu är i stort sett hur processen ska fungera.

Det är bara hälften så många talare som har anmält sig till den här punkten som till den tidigare. Jag tycker att vi borde bry oss ännu mycket mer om vad som sker i domstolarna och den betydelse reglerna där har för att få till stånd fungerande, rättssäkra och materiellt säkra domar.

Vi från Vänsterpartiet har inte några invändningar alls mot att man rubbar på de så kallade tilltrosbestämmelserna. Vi gillar också de nya sekretessreglerna, som på många sätt kan trygga och vara med och bära fram processen på ett väl genomtänkt sätt.

Jag har dock invändningar när det handlar om de tidiga berättelserna och i vilken omfattning de ska få användas. Det är en gammal princip från 1940-talet att vi värnar en omedelbarhetsprincip i domstol. Man menade att det mesta, i princip nästan allt, ska föras fram i huvudförhandlingen och att det utifrån den förhandlingen ska kunna göras en rättvis och tillförlitlig bevisvärdering.

Förändringen kom, som jag nyss nämnde, på 40-talet. Då markerade man en betydelse av att ha både fri bevisföring, alltså att inga regler borde gälla som gränser där, och fri bevisprövning från domstolens sida, alltså inga regler om vad som skulle gälla för full bevisning eller något liknande. Man markerade då också att principerna vid huvudförhandlingen borde vara muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Ett mål skulle avgöras vid en huvudförhandling, och rätten skulle i princip bara få grunda sin dom på vad som förekommit i den huvudförhandlingen.

Rätten till en rättvis rättegång är en grundläggande princip i svensk rätt. Vi nämner den och har en del regler i kanterna omkring den. I övrigt får vi luta oss mot Europakonventionen, där det finns en viktig paragraf om ”fair trial”. Vi får tolka vad som ska ingå i de preciseringar vi gör i svensk rätt.

I enlighet med principen om en rättvis rättegång bör bevisupptagningen i så stor utsträckning som möjligt ske i huvudförhandlingen. Att bevisupptagningen förskjuts till förundersökningen kan vara viktigt i vissa fall men är problematiskt i andra fall. Lagrådet har avrått från att vi skulle ändra den här presumtionen; man menar att det som vi har gjort tidigare är tillräckligt och att vi inte bör göra något ytterligare.

Utredningen som ligger till bas för det här hävdar att man borde begränsa detta och stanna vid vad som gäller i dag. Lagrådet markerade som jag sa att en sådan här ändring inte borde göras, och flera remissinstanser har stött det. När man från regeringens sida markerar att ändringen skulle behöva göras blir argumenten underkända.

Det som har åberopats är bland annat krav från Åklagarmyndigheten. Där har det i vissa fall ställt till med bekymmer att man har strypt möjligheten att använda tidigare material i en domstolsprocess. Det har gjort att domstolarna några gånger gett förhandsbesked som sedan inte stämmer, vilket har lett till trassel i planeringen av processerna och ibland inställda huvudförhandlingar. Det är naturligtvis inte lyckat.

Frågan är då om vi ska gå ännu längre på den vägen. Jag tycker inte det. Sådana här problem av praktisk natur bör kunna lösas genom bättre planering och framförhållning från domstolens sida och samarbete med åklagaren. Vi i Vänsterpartiet menar därför att riksdagen bör avslå förslaget i den del som handlar om en ändring av omedelbarhetsprincipen när det gäller så kallade tidiga förhör. I övrigt står vi bakom förslagen i propositionen.

Något som jag tycker är väldigt intressant är det här med tilltrosparagraferna och tilltrosreglerna. De är väldigt komplicerade att tillämpa, enligt min erfarenhet från domstol. De här reglerna tar sikte på situationer där man vid huvudförhandlingen i tingsrätten har hållit förhör inför rätten eller i vissa fall vid syn. Det som var avgörande när domen sedan blev överklagad till hovrätten – eller så småningom Högsta domstolen, om det skulle vara aktuellt – var tilltron till bevisningen. Det handlar om en avvägning av vittnesmål och bevisning ur tilltrosperspektiv, och det är inte så enkelt. Om tingsrättens dom skulle ändras var då reglerna sådana att man inte fick göra det utan att tilltrosbeviset lades fram igen genom en ljud- eller bildupptagning eller togs upp på nytt i hovrätten – eller Högsta domstolen, om det avancerat dit. Vissa undantag gick att göra även där, men det var ganska komplicerat.

En risk som finns när det gäller det här med tilltrosvittnen – och ännu mer om vi skulle bygga mycket på tidiga förhör – om man blir kallad att höras i hovrätt eller högre instans är att vittnet eller målsäganden fokuserar mer på vad man sa i tidigare processer än på vad som verkligen inträffat. Till det kommer risken för att vittnen och andra som hörs utsätts för påtryckningar eller hot efter förhöret i tingsrätten. Det här med tilltrosbevisningen och tilltrosprövningen bör därför tas bort.

Sammanfattningsvis är vi alltså ense med majoriteten i flertalet frågor, men inte i den som handlar om tidig bevisupptagning, som vi inte tycker ska utökas.

Fru talman! Utgångspunkten i den här propositionen är egentligen ganska enkel. I en rättsprocess bör vi ta till vara det som är mest tillförlitligt – det som sägs nära händelsen, innan minnen bleknar och uppgifter riskerar att påverkas. Men så är det inte alltid i dag. Vår uppfattning är att tidiga förhör används i alldeles för liten utsträckning. Det är det som vi nu vill ändra.

Fru talman! Tänk er att ett vittne hörs dagen efter en händelse och att vittnesmålet tas upp med ljud och bild. De uppgifter som dokumenteras är färska och detaljerade. Månader senare kallas samma person till domstol. Minnesbilderna kan vara svagare och formuleringarna något försiktigare. Ibland har det tillkommit yttre påverkan som kan ha ändrat minnesbilder – i värsta fall hot. Ändå ges det senare förhöret störst tyngd. Det är inte, fru talman, en självklarhet att det leder till bättre avgöranden. Det är detta vi vill förändra.

Tidiga förhör ska kunna användas i större utsträckning om det inte bedöms olämpligt. Utgångspunkten ska vara att det som sägs tidigt i en förundersökning också ska kunna användas som bevisning i en domstol. Förhör som spelas in ska enligt norm kunna användas som bevisning. Detta är en viktig förändring, inte minst eftersom vi vet att uppgifter kan förändras över tid och att det i vissa fall förekommer påtryckningar mot vittnen.

Fru talman! Samma tanke går igen när det gäller vittnesattester. I dag används skriftliga berättelser sällan i brottmål, eftersom det i praktiken krävs att parterna är överens för att de ska få användas. Det innebär att uppgifter som redan finns dokumenterade inte tas till vara. När polisen exempelvis nedtecknar tidiga vittnesförhör krävs det att den misstänkte ger samtycke för att de ska få användas. Det är alltså i många fall i dag på det viset att det är den misstänkte som avgör om polisens anteckningar får användas.

Det är en märklig ordning. Nu ändrar vi så att det i stället är domstolen som ska pröva om det är lämpligt att använda en sådan nedtecknad berättelse. Det gör det möjligt att i fler fall använda relevant information utan att kräva att allting ska upprepas muntligt. Samtidigt ligger ansvaret hos domstolen att avgöra när det kan ske på ett rättssäkert sätt.

Fru talman! Även i hovrätten handlar det om att bättre ta till vara det som redan finns. Vi tar nu bort tilltrosbestämmelserna och ger hovrätten större möjlighet att självständigt värdera bevisningen utan att vara bunden av hur den har presenterats och tolkats i tingsrätten. Genom att begränsa behovet av ny bevisupptagning undviker vi omtag som innebär att bevisningen oftare blir svagare än starkare. Det bidrar till en mer ändamålsenlig överprövning.

Fru talman! Rättssäkerheten avgörs inte av hur många gånger en uppgift upprepas utan av hur tillförlitlig uppgiften är. Domstolen gör sin prövning. Den tilltalade har rätt att bemöta bevisningen, och varje uppgift behöver värderas kritiskt.

Men rättssäkerheten handlar också om kvaliteten i underlaget. Att använda tidiga dokumenterade uppgifter i större utsträckning innebär ofta att rätten får ett bättre beslutsunderlag samtidigt som det finns tydliga ramar. Domstolen ska alltid pröva lämpligheten och väga in möjligheten till ett effektivt försvar. Det är en viktig princip.

Men, fru talman, det handlar inte bara om en effektiv domstolsprocess – det handlar också om människor. Det handlar om vittnen som har upplevt och varit med om jobbiga processer. De ska inte behöva berätta om händelsen flera gånger, för det innebär många gånger en påfrestning. Genom att i större utsträckning använda det som redan dokumenterats tidigt minskar vi behovet av att låta vittnen upprepa sina vittnesmål och gång på gång återuppleva samma sak. Det innebär en mindre belastning men också en större trygghet. Vi vet också att det förekommer försök att påverka vittnen. Detta är en del i att hantera det.

När en utsaga säkras tidigt minskar risken för att den förändras i efterhand. Det stärker både bevisningen och skyddet för den enskilde.

När det gäller skyddet för den enskilde gäller samma logik kring skyddet av uppgifter om tvångsmedel. I dag handlar det inte om att vi ger nya verktyg, utan det handlar om att säkerställa att de hemliga tvångsmedel, de verktyg och de metoder som redan i dag finns inte röjs.

När uppgifter om tvångsmedel sprids kan det försvaga brottsbekämpningen. Detta kan bli följden när vi ger information om hur polisen använder dessa verktyg. Därför inför vi nu ett tydligare sekretesskydd hos Domstolsverket.

Fru talman! Det här handlar i grunden om att låta rättsprocessen utgå från den bästa bevisningen – den bevisning som domstolen bedömer som den bästa – och bygga ett system som tar vara på den i stället för att försvaga den över tid. Det handlar om att i större utsträckning kunna använda det som sägs tidigt, förenkla det som i dag är onödigt tungt och skydda de människor som medverkar i processen.

Med detta, fru talman, skulle jag vilja yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag ett betänkande som heter En mer rättssäker och effektiv domstolsprocess. Jag tänkte uppehålla mig mest vid den så kallade omedelbarhetsprincipen, som nämndes här från talarstolen tidigare.

Omedelbarhetsprincipen är något som under lång tid har varit en grundläggande rättsprincip i svensk processrätt. Principen innebär att domstolen endast får grunda sin dom på det material som presenteras direkt vid huvudförhandlingen. Det innebär att bevis, vittnesmål och förhör ska framföras muntligen inför rätten. I stort sett har det fungerat väl, men under senare år – jag talar av egen erfarenhet – har det blivit allt vanligare att vittnen och även målsägare ändrar uppgifter som de lämnat i förhör under den förundersökning som sedan ligger till grund för åklagarens stämningsansökan.

Det kan på goda grunder antas att vittnen då har utsatts för hot eller otillbörlig påverkan av den misstänkte eller av andra som har intresse av att saken inte ska komma fram i rätt belysning och att den åtalade på den grunden frias eftersom den bevisning som framlagts inte utgör tillräckliga skäl för en fällande dom – detta trots att det för såväl åklagare som polis och kanske även för domstolen är uppenbart att berättelsen ändrats eller att vittnen har tystats av rädsla för repressalier. Men med rådande omedelbarhetsprincip har rätten ändå inget annat val än att meddela en friande dom.

Fru talman! Det är uppenbart att en rättsprocess baserad på omedelbarhetsprincipen uppvisar svagheter och att världen har förändrats sedan principen tillkom på 1940-talet. Det finns svagheter och brister avseende både effektivitet och rättssäkerhet. Problemet har uppmärksammats, och 2022 infördes möjligheten att åberopa förhör som dokumenterats genom ljud- och bildupptagning som bevis om det inte ansågs uppenbart olämpligt. Detta innebär i korthet att en berättelse som lämnats i polisförhör ansågs kunna ge mer tillförlitlig bevisning och bättre förutsättningar för materiellt riktiga domar.

Utsagor från ett tidigt förhör anses vara mer tillförlitliga eftersom de lämnats i ett tidigt skede av utredningen och den hörde då varit mindre påverkad av yttre faktorer.

Fru talman! Efter några år kan man dock konstatera att förändringen av skilda skäl inte blev riktigt som man hade tänkt sig. Kravet på den tilltalades rätt till motförhör har förlängt förhandlingen, och domstolarna lämnar otydliga besked om vilken bevisning som ska eller kan tillåtas, för att nämna några exempel på sådant som anses vara ett hinder i den nuvarande ordningen.

Därför föreslås nu en förändring som innebär att en berättelse som lämnats vid ett förhör inför en brottsbekämpande myndighet och dokumenteras genom ljud- och bildupptagning ska få åberopas som bevis i en rättegång i brottmål om det inte anses olämpligt. Det ska alltså även fortsatt ske en bedömning om det ska kunna användas eller inte.

Om detta genomförs ser vi att det finns en rad betydande fördelar med möjligheten att åberopa tidigare förhör som bevisning. Tidigare förhör bör därför användas i så stor utsträckning som möjligt men givetvis med hänsyn till befogade rättssäkerhetsanspråk för den tilltalade. Det är väldigt viktigt att betona detta.

Fru talman! För att regleringen av tidiga förhör ska bli mer effektiv bedömer utredningen att det krävs dels att parterna, och då främst åklagarna, åberopar tidiga förhör i större utsträckning, dels att polis och åklagare möjliggör för den misstänkte att hålla motförhör redan under förundersökningen. Om motförhör hålls redan under förundersökningen minskar behovet av att åberopa ett tilläggsförhör i domstol. De effektivitetsvinster reformen syftar till att åstadkomma realiseras därigenom.

Fru talman! Sammanfattningsvis innebär detta att ett tidigt förhör ska tillåtas som bevis om inte rätten utifrån vad parterna anfört gör bedömningen att det finns betydande processuella nackdelar med att bevis läggs fram på det sättet. Det kan handla om såväl processekonomiska skäl som rättssäkerhetsaspekter.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)