Det finanspolitiska ramverket

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det finanspolitiska ramverket har tjänat och tjänar Sverige väl.

Populärversionen av detta – för er som lyssnar och inte har ekonomi som största intresse – är att det i all enkelhet handlar om att ingen regering ska göra av med mer pengar över tid än vad vi faktiskt har, utan intäkter och utgifter ska matcha. Detta säkerställer lite slarvigt uttryckt att man har en låg statsskuld. Jag kommer att använda ordet statsskuld även om det är Maastrichtskulden jag menar, det vill säga den samlade skuldsättning som staten, kommuner och regioner har.

Det är viktigt att säga att jag är stolt över att tillsammans med så många andra i den här kammaren, fru talman, ha varit en del i det arv som vi har förvaltat ända sedan 90-talet när det gäller att helt enkelt säkerställa god ordning och reda i de offentliga finanserna. Om ett land bygger upp skulder är det nämligen till följd av att man gör av med mer pengar än vad man har. Till slut tappar man kontrollen, och det står alltid medborgarna väldigt dyrt.

Ramverket omfattar fyra centrala budgetpolitiska mål. Jag tänker inte gå in på djupet i dem, för det är inte det viktiga, men tillsammans säkerställer de en god ordning vad gäller statsbudgetens framtagande och beslutande. De säkerställer att statsskulden hålls på en nivå som politiken vill ha.

Från allra första början handlade det om att beta av en statsskuld som hade byggts upp. Då hade man ett överskottsmål. När vi nu har gjort den sista översynen har vi kommit ned till att ha en av de lägsta statsskulderna i världen. Sex av riksdagens åtta partier kom då tillsammans överens om att vi nu går över till balansmål. Vi permanentar statsskulden på en historiskt låg nivå.

En annan stor sak som vi gjorde i den här översynen var att bestämma när det är rimligt att göra avsteg, alltså motiverade avvikelser från ramverket. Det kan ju nämligen dyka upp saker. Det kan inträffa finanskriser, pandemier eller krig i närområdet. Starka statsfinanser ska vara till för att hantera sådant och för att säkerställa att svenska hushåll kan ta sig igenom sådant på ett bra sätt.

Vi gör en översyn av detta ramverk vart åttonde år, alltså varannan mandatperiod. Det betänkande som vi behandlar i dag är den sista delen av den processen, när vi får tillbaka detta från regeringen. Jag vill rikta ett tack till Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Socialdemokraterna och Centerpartiet för att vi tillsammans återigen tar ansvar. Vi är inte överens om hur politiken ska utformas eller exakt vilka prioriteringar vi ska göra. De frågorna äger varje budgetmajoritet, och det är vi fortsatt överens om.

Det vi är överens om är att vi tar långsiktigt ansvar och inte bygger upp en okontrollerbar statsskuld och att vi inte sätter framtida generationer i skuld för det vi behöver göra i dag. Därför vill jag uttrycka ett stort tack för det goda samarbetet på vägen fram till dagens sista del.

Fru talman! Styrkan i det finanspolitiska ramverket är inte att det är exceptionellt mycket bättre än i andra länder. Det skulle ha varit roligt om det hade varit så att vi har stabila statsfinanser på grund av den snillrikhet i hur man tar fram ett bra ekonomiskt ramverk som jag och andra som har varit med och förvaltat det här arvet och gjort justeringar och förändringar besitter. Så är det inte, men det som gör att vi har ordning och reda och låg statsskuld är att vi inte bryter mot ramverket. Oavsett färg på regeringen gör vi rimliga avvikelser från det ekonomiska ramverket.

Det här gör att vi är väl rustade när det dyker upp kriser och störningar i ekonomin. Det gör att svenska hushåll inte behöver ta hela bördan när saker inträffar. Det gjorde att den förra regeringen under pandemin kunde balansera och se till att skydda hushåll och företag. Det fanns en bred uppslutning i den här kammaren kring de allra flesta av de åtgärderna. Det gör också att den regering som nu styr kan säkerställa snabb uppbyggnad av försvaret, säkerställa stöd till Ukraina och se till att svenska hushåll kan ta sig igenom även de här tiderna relativt väl.

Därför, fru talman, tycker jag att den här veckans debatt har varit lite märklig från oppositionens sida. Detta kanske kommer att tas upp i några av anförandena. Vi är nämligen i åtta av åtta partier överens om försvarssatsningen. Vi är överens om stödet till Ukraina och försvarsuppbyggnaden. Jag har inte sett några skuggbudgetar där man har varit mer återhållsam. Tvärtom vill man från oppositionen göra av med mer pengar, och i de förhandlingar vi haft har man velat låna mer pengar.

Det går inte ihop med den retorik som har förekommit i veckan, där oppositionen säger att de står för någon form av ansvar utöver det som regeringen gör. Jag får inte ihop den debatten.

Under pandemin tillhörde jag oppositionen, och vi var väldigt noga med att inte ta den typen av debatt om ramverket då. Därför tycker jag att den här veckans debatt har varit lite svår att förstå.

Frågan om ramverket aktualiserades efter 80-talets obalanser i den svenska ekonomin, där skuld byggdes upp av de regeringar som styrde då. Detta briserade i början av 90-talet, och Lindbeckkommissionen – som jag tror att många av oss med stor glädje hänvisar till – tog fram en hel del saker. Det handlade om allt från reformförslag för att återställa förtroendet för svensk ekonomi till de första delarna av det som sedan blev ett ekonomisk-finansiellt ramverk, där vi sträckte ut händerna över parti- och blockgränserna och till slut kunde enas om det som vi i dag fortsätter att förvalta.

Fru talman! Jag tycker ändå att det är värt att säga att det inte är något speciellt med det här ramverket, även om vi har lagt ned mycket tid på det. Det viktiga – och det är det jag tror är det viktiga i att föra arvet vidare – handlar om att man respekterar ramverket. Om man gör motiverade avvikelser behöver man göra det i mycket stor samsyn mellan partier som står bakom ramverket, för det är så vi under en lång rad år kommer att kunna säkerställa att ramverket faktiskt kan bestå.

Trots den här veckans debatter – och vi kommer säkert att ha något replikskifte i hårdare ton här också – vill jag återigen rikta ett stort tack till alla partier som är med och tar ansvar för sunda offentliga finanser. Det är viktigt för Sverige, och det är viktigt för svenska hushåll. Har man inte ordning och reda är det nämligen vanliga människor som får betala priset.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att mycket av inledningen på Edward Riedls anförande var bra. Det är en styrka för Sverige att det finns en stark majoritet för ett uppdaterat finanspolitiskt ramverk. Ramverket har tjänat Sverige väl.

Däremot blev jag förvånad över två saker, och den första är att Elisabeth Svantesson inte deltar i debatten i dag. Det har ju varit en stor diskussion inte bara om det framtida ramverket utan framför allt om hur man har förhållit sig till det ramverk som existerar i dag. Där har det kommit väldigt stark kritik.

Edward Riedl går så långt som att säga att han har svårt att förstå den kritik som riktas mot regeringen. Då ska man vara medveten om att Finanspolitiska rådet har kommit med den hårdaste kritiken de någonsin riktat mot någon regering, oavsett politisk färg. Rådet konstaterar att regeringen har lagt fram en budget som beräknas leda till de största underskotten på 30 år, bortsett från pandemin, med risk för högre räntor som följd. Detta bör diskuteras, för ramverket är ju inte starkare än att det behöver följas. Det är det kritiken handlar om, och Edward Riedl tar inte riktigt upp det eller tar det seriöst.

Som jag uppfattade det var Moderaterna faktiskt med och utformade det finanspolitiska ramverket – det var väl Anders Borg som utformade det – för att expertis och forskning i större utsträckning skulle prägla den politiska debatten. Sedan har vi en debatt där man helt avfärdar kritiken från Finanspolitiska rådet när man går med stora underskott och bryter mot regelverket. Det är inte en seriös hantering från Moderaterna i regeringsställning.

Det gör också att det skapas en viss tveksamhet. Kommer löftena och utfästelserna om framtiden att hålla? Kommer man att sköta ramverket framöver? Eller var det bara när man själv satt i regering och ville göra roliga reformer som man gjorde som man ville?

Fru talman! Låt mig börja med att ta fasta på det som Mikael Damberg började med, nämligen att det är viktigt att vi är överens om de ekonomiska ramverken eftersom de annars inte fyller någon funktion. De ska hålla över regeringsskiften och oavsett vilket parti som styr. Låt mig dock förklara varför jag ser på ramverket på det sätt jag gör och hur jag ser på Finanspolitiska rådets kritik i dag.

Det tydliggjordes av ordföranden för Finanspolitiska rådet att den kritik man levererar gäller alla partier. Den gäller alltså även alla oppositionspartier, men rådet har i uppgift att granska regeringen. Nu skakar oppositionen här inne på huvudet, men det här är tv-inspelat och Finanspolitiska rådets ordförande säger mycket tydligt att kritiken gäller alla åtta partier. Han hade önskat att det fanns något parti som var emot det regeringen gör.

När det gäller stödet till Ukraina tolkar jag det som att oppositionen fortfarande är för det. Delar av oppositionen vill att vi ska satsa ännu mer – och låna ännu mer – pengar när det gäller Ukraina. Nu ser jag att företrädare för Centerpartiet nickar. När det gäller försvarsuppgörelsen var oppositionen överens om en enda sak, nämligen att vi skulle låna mer pengar. Vi är flera här inne som var med i de förhandlingarna. Det enda oppositionen ville var att vi skulle låna mer pengar.

Enligt oppositionens skuggbudgetar, fru talman, vill alla partier i oppositionen göra av med mer pengar än regeringen. Socialdemokraterna har så sent som i dag lagt fram ett initiativ om ännu större reformer och ännu större utgifter. Kritiken från Finanspolitiska rådet omfattar alla partier, och tittar man på de sakområden som Finanspolitiska rådet pekar på ser man att kritiken träffar dem som vill låna mer, det vill säga oppositionen, hårdare.

Därför tycker jag att det här är oseriöst från oppositionen, fru talman. Stå upp för det ni vill göra, Mikael Damberg! Stå upp för det vi har kommit överens om tillsammans – försvarsuppgörelsen, stödet till Ukraina och så vidare! Vi har också ändrat ramverket, vilket är det vi pratar om i dag, i enlighet med de prioriteringarna.

Fru talman! Det stämmer att vi är överens om att finansiera stödet till Ukraina och snabbt bygga upp det svenska försvaret. Det finns en bred överenskommelse om det. Det diskuterar vi inte, men regeringspartierna försöker ju ludda till det här. Finanspolitiska rådet har inte synpunkter enbart på den överenskommelsen, Edward Riedl, utan man har synpunkter på den budget ni har lagt fram.

Man menar att budgeten inte möter de krav som det finanspolitiska ramverket ställer. Ni har valt att återigen gå fram med skattesänkningar för dem som tjänar över 66 000 kronor i månaden, vilket ni gör med lånade pengar. Det driver upp underskott, vilket driver upp skulden i Sverige i ett läge där det inte går ihop med det finanspolitiska ramverket.

Det är den skulden och det ansvaret som den sittande regeringen måste axla. Annars blir ert tal om framtida prioriteringar så mycket mindre värt. Om man inte här och nu orkar prioritera det som är viktigast kommer man inte att orka prioritera det som ligger framför oss och som är ännu större och ännu svårare.

Min slutsats är att man har kört med stora underskott och återigen byggt upp statsskulden för att driva en politik som de facto inte har fungerat. Den har lett till att vi har 500 000 arbetslösa människor, en tillväxt i EU:s bottenliga och 30 000 företag i konkurs. Det var inte värt det. I september har svenska folket ett val att göra – att byta riktning på politiken så att den prioriterar vanligt folk, att svensk ekonomi ska vara starkare och att arbetslösheten kommer ned.

Man får dock inte slarva med ramverket och den offentliga ekonomin, för då är det vanligt folk som får betala priset. Det tycker jag att regeringspartierna borde ta ansvar för, för den kritiken kommer också från Finanspolitiska rådet.

(Applåder)

Fru talman! Det som är mest olyckligt i den här debatten är att Mikael Damberg far med osanning. Vem som helst kan kontrollera detta.

Statsskulden är alltså lägre i dag än vad den var när Mikael Damberg och Socialdemokraterna fick igenom sin sista statsbudget. Statsskulden är lägre i dag än när Mikael Damberg hade ansvaret i regeringen. Att påstå att den här regeringen har byggt upp statsskulden är alltså inte att tala sanning. Statsskulden har blivit lägre.

Som jag sa handlar Finanspolitiska rådets kritik om att man tycker att kostnaderna för Ukraina borde ligga inom ramverket och finansieras där. Jag kan konstatera att vi har ett handslag med oppositionen på den punkten, så där har vi inga olika uppfattningar i sak.

När det gäller den andra delen i kritiken från Finanspolitiska rådet som Mikael Damberg tar upp, det vill säga att statsbudgeten är för expansiv, vill ju alla oppositionspartier låna ännu mer pengar. Så sent som i dag presenterade Socialdemokraterna ytterligare en ofinansierad reform; man hade en presskonferens om det alldeles här utanför.

Finanspolitiska rådet har kritik när det gäller Ukraina och när det gäller försvaret, och där har vi alltså ett handslag. Sätter man skuggbudgetarna i relation till statsbudgeten ser man att oppositionens partier vill låna mer pengar.

Den kritik som Mikael Damberg och andra försöker komma med är oseriös. När det kommer till att statsskulden skulle vara högre i dag är det dessutom inte sant, och jag blir lite upprörd över det. Jag tycker att vi ska ha bättre ordning och reda i kammaren.

Fru talman! Apropå att det ska vara lite ordning och reda både i statsfinanserna och i diskussionen här i kammaren vill jag först säga till dem som lyssnar att ingen – inte vi partier i riksdagen och inte heller Finanspolitiska rådet – tycker att stödet till Ukraina inte är tillfälligt och inte bör ligga utanför de vanliga budgetramarna. Där finns det alltså ingen kritik.

Kritiken gäller i stället att man från regeringens sida inte tar till sig att det inte hänger ihop att lägga fram en budget som är den mest expansiva på 30 år, bortsett från pandemiåren, och samtidigt – när Finanspolitiska rådet kommer med kritik – säga att pengarna är slut. Man kan liksom inte först säga ”Nu spenderar vi mer än någonsin tidigare på allt, hela SD:s shoppinglista” och sedan säga ”Oj, nu är pengarna slut, så ingen annan kan spendera någonting”. Det hänger liksom inte ihop, och det säger även Finanspolitiska rådet.

Från Centerpartiet har vi varit väldigt tydliga. Det har inte varit någon tvekan. Vi lade 10 miljarder mindre i reformutrymme på bordet, och vi lade också en mer restriktiv budget. Vi tillhör inte någon opposition som har spenderat mer.

Framför allt prioriterar vi. Problemet är att vi har haft expansiva budgetar från regeringen varje år, men vi har inte fått någon effekt på arbetslösheten, på företagen eller på tillväxten, som varit hälften så hög under Tidöregeringen som i EU. Under Alliansen och januariavtalet var tillväxten dubbelt så hög som i EU.

Det som inte heller hänger ihop är att man har den här jätteexpansiva budgeten och samtidigt en jätteoptimistisk prognos. Det påpekar Finanspolitiska rådet också. Regeringen säger att det kommer att gå bättre än någonsin eftersom det är valår, och samtidigt säger man att vi ska spendera mer än någonsin för att stimulera lite extra mycket.

Det hänger inte ihop. Det är oordning på Finansdepartementet.

Fru talman! Jag tänker börja i en annan ända än där Martin Ådahl avslutade och rikta ett tack till Martin Ådahl och Centerpartiet för gott samarbete både vad gäller ramverksdiskussionerna och vårdandet av det som vi satt och gjorde tillsammans. Jag vill också säga stort tack för det vi gjorde tillsammans vad gäller försvarsuppgörelsen och att vi ska låna till de kommande satsningarna. Jag noterar också att Finanspolitiska rådet i dag tydliggjorde att deras kritik riktas mot hela det politiska systemet – alla riksdagens åtta partier som står bakom de här uppgörelserna och lägger expansiva budgetar.

Jag delar inte Finanspolitiska rådets kritik i detta, fru talman. Jag tycker att det är rimligt att vi gör på det sätt vi gör, det vill säga att vi gör de här lånen på försvaret, och jag noterar återigen att oppositionen under förhandlingarna ville låna mer pengar till försvarsuppbyggnaden och att Centerpartiet exempelvis ville låna mer pengar till Ukrainastödet. Det går inte ihop med den kritik man i övrigt lämnar. Adderar vi dessutom alla olika utskottsinitiativ och ofinansierade löften från oppositionspartierna blir notan fruktansvärt hög. Det skulle innebära mycket större lån än vad vi har i dag.

Jag noterar också, fru talman, att statsskulden i dag, när våra fyra partier på Tidösidan styr Sverige, är lägre än när Socialdemokraterna fick igenom sin senaste statsbudget när de hade regeringsmakten. Kritiken är tom. Den håller inte.

Fru talman! Om jag själv i den rollen hade fått den typen av kritik från Finanspolitiska rådet hade jag nog känt mig väldigt ödmjuk och tänkt att här behövde göras en hel del.

Jag vill bara upprepa, och det är väldigt viktigt, att vi ser det mycket stora stödet till Ukraina som tillfälligt. Vi hoppas verkligen att det här kriget inte ska vara permanent. Då ska man, enligt alla konstens regler, lägga det utanför. Det är också en fråga om hela Europas frihet. Jag vill bara understryka det.

Jag vill också tacka för samarbetet både i målkommittén för statsfinanserna, de ramverksdiskussioner som vi pratar om i dag, och i försvarsförhandlingarna. Jag tycker att det var jättebra att det fanns en bred enighet där.

Problemet är ju att man lägger en superexpansiv budget på toppen av det och att vi få som drog i nödbromsen i höstas på gränsen till förlöjligades för att vi ville göra det. Man viftade bara bort det. Sedan säger man plötsligt att pengarna är slut och att det är tomt i kassan – vi kan ringa Finanspolitiska rådet och prata om det, men det är slut på pengar. Detta säger man alltså samtidigt som man just har sagt att man behövde pressa på med jättemånga kortsiktiga åtgärder inför valet.

Det här hänger fortfarande inte ihop, i synnerhet som man inte levererar på jobben, på företagen eller på tillväxten, så som vi alltid gjorde när vi samarbetade inte bara i målkommittéer och om försvaret utan även om att få en bra och sund ekonomisk politik i Sverige.

Fru talman! Jag tycker ändå att det känns lite ohederligt från oppositionen, för vi har alla haft del av samma underlag när vi gjorde alla de här uppgörelserna. Vi har kunnat titta på vad som händer vid försvarsuppbyggnaden. Står man bakom den och inte vill skära ned på infrastruktur, polis och rättsväsen är trapporna byggda in i nästa mandatperiod.

Allt det här har ni sett. Det var ju en del av det som vi gjorde överenskommelserna om.

Nu förs debatten på nivån att finansministern säger att pengarna är slut. För den som lyssnar vill jag då säga att de överenskommelser som vi har gjort tillsammans är det som tar en hel del av reformutrymmet nästa mandatperiod när de här investeringarna löper på.

Svaret på frågan är att då måste man göra prioriteringar eller, som oppositionen vill, skattehöjningar. Man kommer inte att ta sig undan den diskussionen; det är det som är hela poängen. Man måste bestämma sig.

Delar av oppositionen vill låna ännu mer pengar. Det kom fram i de här överenskommelserna. Då höll vi emot och sa att det här måste finansieras inom ramen för ordinarie budgetpolitik, och vi måste snabbt tillbaka till ordning och reda.

Därför finns inte reformutrymme till allt det som oppositionen vill göra. Det är bara så det är. Det är dock ingen nyhet, och jag tycker därför att det är ohederligt när ledamöter försöker låtsas som om de överenskommelser som vi har gjort inte på något sätt kommer att påverka reformutrymmet. Finansministern påminde bara oppositionen om att dessa överenskommelser kommer att kosta pengar, för vi kommer inte att låna hela vägen. Vi börjar med att låna till försvarsuppbyggnaden, och sedan behöver vi finansiera detta.

Fru talman! Vi är här i dag för att debattera finansutskottets betänkande FiU14 om det finanspolitiska ramverket.

Betänkandet är resultatet av förhandlingar över blockgränsen, ett ramverk som en majoritet av partierna i Sveriges riksdag står bakom. Det betänkande vi diskuterar innebär en uppdatering av ramverket, men ramverket i sig är som bekant inte nytt.

Låt mig börja med en liten historisk tillbakablick. Det ramverk vi har i dag föddes ur 90-talskrisen. När Socialdemokraterna på 90-talet tog över var Sveriges finanser väldigt svaga. Den ekonomiska politiken som hade bedrivits hade lett till både stora underskott och en alarmerande statsskuld. För att städa upp i finanserna och säkra en långsiktigt hållbar välfärd införde Socialdemokraterna och Centerpartiet på vårt initiativ det finanspolitiska ramverket och ett överskottsmål. Flera av de andra borgerliga partierna var ursprungligen emot målet, men över tid anslöt sig flera partier till ambitionen.

Omläggningen gav resultat, och statsfinanserna stärktes. I dag har Sverige en av de starkaste statsfinanserna i världen. Det ger oss styrka att hantera tuffa tider och de kriser som kan komma att uppstå. Det är inte minst viktigt nu i dessa oroliga tider, eller som riksbankschef Erik Thedéen har uttryckt det: Sveriges välskötta statsfinanser är en del av vår försvarsförmåga.

Jag delar den bilden. Det finanspolitiska ramverket har tjänat oss väl.

År 2024 genomfördes den regelbundna översynen av det finanspolitiska ramverket. Översynen innehåller flera viktiga delar. Den ställer upp principer kring finanspolitik och konjunkturstabilisering, och den innehåller regler för framtida översyner. Men årets översyn innehåller även en större förändring, och det är övergången från överskottsmål till balansmål. Det här är en fråga vi socialdemokrater har drivit mot bakgrund av att Sveriges finanser har blivit bättre, och i överenskommelsen valde till sist sex av åtta partier att ställa sig bakom den linje som vi har drivit under många år och gå från ett överskottsmål till ett balansmål. Detta välkomnar vi socialdemokrater, och vi tackar partierna för överenskommelsen.

Hela poängen med ramverket är att skapa rådrum och styrka att hantera de utmaningar Sverige står inför. När överskottsmålet infördes var en av de stora frågorna demografin. I takt med att svenskarna blir fler och äldre tycker vi socialdemokrater att välfärden behöver byggas ut och att man ska få vård i tid, stöd från hemtjänsten för en bra vardag och plats på ett äldreboende. Det är också uppenbart efter de senaste veckornas och dagarnas diskussioner att det behöver göras mer för att människor ska komma i arbete och för att tågen ska gå i tid, och då måste infrastrukturen fungera.

Ett balansmål frigör de kommande två mandatperioderna i runda slängar 200 miljarder som kan användas för investeringar och göra Sverige bättre. Det är bra.

Fru talman! Det finns fler fördelar med just starka statsfinanser, och det är att Sverige under en lång tid också har haft en hög offentlig investeringstakt. Den fortsätter också, inte minst kopplat till försvarsutbyggnad. En anledning till det är att det finanspolitiska ramverket har möjliggjort investeringar också i dåliga tider när många andra länder tvingats dra ned på sina investeringar. Ramverket har gett oss muskler att investera i tuffa tider och ta tag i kriserna när de kommer. Pandemin var ett lysande exempel på detta, då Sverige hade stor förmåga att agera för att skydda svenskarnas liv och hälsa samt svensk ekonomi. Den exceptionella och snabba försvarsutbyggnad som sker med hjälp av lånefinansiering är ett annat exempel.

Ramverket fungerar för att båda sidor av politiken i grunden står bakom det. Därför var det viktigt för oss socialdemokrater att Moderaterna stod på samma pressträff som oss i slutet av oktober och berättade om den överenskommelse vi diskuterar i dag. Det är en styrka för Sverige att flera riksdagspartier står bakom ramverket.

Det är dock viktigt att säga att ramverket bara fungerar om politikerna följer det. För att citera ur utskottsbetänkandet: ”Utskottet understryker det helt grundläggande att ett finanspolitiskt ramverk aldrig blir mer effektivt än hur det tillämpas.”

Dessvärre har det varit lite si och så med detta på senare tid, för under mandatperioden har Sverigedemokraterna och Moderaterna brutit mot ramverket. De har lånat, och nu har finansministern själv erkänt att pengarna är slut.

Regeringens hantering av ekonomin har inte gått obemärkt förbi. Tvärtom har kritiken den senaste tiden duggat tätt. Riksrevisionen var först ut och kritiserade regeringen för att inte nå upp till målen i det finanspolitiska ramverket. Riksrevisionen skriver att ”regeringen varken redovisar sin föreslagna finanspolitik på ett transparent sätt eller utformar finanspolitiken i enlighet med det nuvarande finanspolitiska ramverket”. Man fortsätter att skriva: ”Regeringens föreslagna finanspolitik innebär att överskottsmålet underskrids tydligt 2025 och 2026.”

Riksrevisionens kritik var bara början. I måndags kom Finanspolitiska rådet med den hårdaste kritik man någonsin gett en regering oavsett politisk färg: Regeringen har lagt en budget som beräknas leda till de största underskotten på 30 år, bortsett från pandemin, med risk för högre räntor som följd.

Sverigedemokraterna och Moderaterna har alltså skuldsatt Sverige, men vad har vi fått ut av det? Vad har blivit resultatet i den ekonomiska verkligheten? Som Martin Ådahl sa har vi släpat efter i tillväxt jämfört med resten av Europa. 500 000 människor är arbetslösa, 30 000 företag har gått i konkurs och många hushåll är fortfarande hårt pressade ekonomiskt. Detta borde mana till viss ödmjukhet inför om man har bedrivit den ekonomiska politiken på ett effektivt sätt för att hantera Sveriges utmaningar.

Min slutsats är politisk: Vi har inte råd med fyra år till med den här regeringens ekonomiska politik. Men det är kanske en annan debatt.

I denna debatt påstår Edward Riedl en massa saker om vår politik i stället för att ta ansvar för regeringens budget och den kritik den möter. Jag kan konstatera att vi flera år i rad har haft mer ambitiösa budgetar med bättre finansiering och därför starkare offentliga finanser än regeringen. Så är det även i årets socialdemokratiska budget. Vi har mer utgifter men också mer finansiering, så summan är att vi har starkare offentliga finanser än regeringen.

Diskussionen om tidigare regeringar blir nästan parodisk. Jag satt i Stefan Löfvens regeringar, och vi tog över i ett läge då Sverige hade 46 procent i skuld. Vi tog ned den till 34 procent. Det bästa argument Edward Riedl har är att de 2021 röstade igenom en ändring i statsbudgeten så att det var deras budget som gällde 2022. Men den budgeten var ju svagare än den budget vi hade lagt fram på riksdagens bord. Ni försvagade ju saldot genom er förändring. Är ert bästa argument att ni försvagade det budgetförslag vi hade lagt på riksdagens bord? Detta kanske förklarar att det är ännu svagare denna mandatperiod då ni inte möter kraven i det finanspolitiska ramverket. Ni har inte mött ramverkets krav ett enda år under denna mandatperiod.

Man kan också fundera på inriktningen på politiken. Jag tycker att det är provocerande att Moderaterna inte är mer ödmjuka inför den kritik man får och att man inte har någon fundering på om det är rätt att fortsätta sänka skatten med lånade pengar. När Sverige står inför stora utgifter framöver som tar bort allt reformutrymme väljer man i sin budget att gå med stora underskott och låna till utgifter man inte har råd med. Det hänger inte ihop, och det är inte så ramverket är tänkt att fungera.

I tider som dessa borde man ha ordning på statsfinanserna så att man har råd också med de utgifter man står inför framöver. Det är därför vi socialdemokrater finansierar vår budget och har råd att göra det vi vill i den ekonomiska politiken.

Fru talman! Låt mig avsluta med en jämförelse från fotbollens värld. Jag tänker på Tottenham Hotspur, även kallat Spurs, en av Englands mest anrika klubbar. Det är en rik förening med en enorm arena och en trogen och omfattande supporterskara – allt som krävs för att vara ett topplag. Ändå befinner sig Tottenham just nu i kris. Man kämpar i bottenträsket, bara några få poäng från nedflyttningsstrecket. Det är inte för att man saknar resurser och förutsättningar utan för att man har slarvat bort sina möjligheter. Genom felbeslut, ryckighet och kortsiktighet har man tappat riktningen och stabiliteten. Klubben har till och med myntat ett eget begrepp för när man har möjligheter men inte får några resultat: ”spursy”.

Fru talman! Det är precis så finansministern behandlar svensk ekonomi. Sverige har styrkan, kompetensen och resurserna. Vi har företagen, arbetskraften och innovationskraften. Förutsättningar finns för att svensk ekonomi ska prestera. Men genom en felriktad ekonomisk politik, brist på långsiktighet samt felprioriteringar riskerar regeringen att göra Sverige ”spursy”. Det duger inte. Sverige får inte prestera som Tottenham.

Om vi socialdemokrater får väljarnas förtroende ska Sverige inte vara ett lag som ständigt underpresterar trots goda förutsättningar. Sverige ska vara ett land som förvaltar sina möjligheter, fattar kloka beslut och levererar resultat.

(Applåder)

Fru talman! Jag ska ge mig på något så farligt som att använda två fotbollsmetaforer för att bräcka Mikael Damberg och oppositionen.

I ett fotbollslag måste man räkna med alla spelarna i laget, och på oppositionssidan vill i princip alla partier låna mer pengar än regeringen. Men för er som lyssnar ska jag vara snäll och bara fokusera på Socialdemokraterna. De lägger fram en skuggbudget som är 5 miljarder lägre än regeringens. Mikael Damberg får gärna berätta hur stor påverkan detta skulle ha på statsskulden i procent. Om det nu är så viktigt skulle det vara intressant att höra hur stor påverkan det har på statsskulden.

Men detta är inte hela sanningen, för Socialdemokraterna har mängder av helt ofinansierade förslag och reformer. Senast i förmiddags hade ni en presskonferens där ni ville göra av med ännu mer pengar. Sanningen är alltså att med Socialdemokraterna hade lånen blivit ännu större.

Den andra fotbollsmetaforen får vänta, för jag ser att tiden går lite snabbt. Men den är rolig, så jag sparar den till mitt andra replikskifte.

Mikael Damberg fortsätter att hävda att Sverige är mer skuldsatt nu än när Socialdemokraterna fick igenom sin sista statsbudget. Jag kan bara notera att när Socialdemokraterna fick igenom sin sista statsbudget var statsskulden, alltså Maastrichtskulden, 37,2 procent. I dag prognostiseras statskulden för innevarande år, när vi lånar ganska mycket för försvarsuppbyggnad och annat som vi är överens om, bli 35,8 procent. Då vill jag bara veta, med den lilla fotbollsmetaforen: Är det mer eller mindre? Är statsskulden högre eller lägre än när Mikael Damberg fick igenom sin sista statsbudget i regering?

Fru talman! Tack, Edward Riedl, för att du erkänner att vi lånar mindre än ni i vårt budgetalternativ för 2026 och att vi lånade mindre än ni 2025! Jag vill komplettera med att vi också har en bättre ekonomisk politik för tillväxt, för att få ned arbetslösheten och för att inte slösa med skattebetalarnas pengar.

Bara de senaste fyra åren har Sveriges friskolor överkompenserats med 10 miljarder kronor i form av vinstutdelningar. Det är klart att det går att göra annat för att våra skattepengar ska hamna där de ska.

Jag kan bara säga att man kan titta på resultat. När socialdemokrater styr Sverige har vi starka statsfinanser. Vi har tillväxt, och vi har lägre arbetslöshet. Nu har vi återigen en situation där Moderaterna styr Finansdepartementet, och man lämnar efter sig en situation med 100 000 fler arbetslösa och en tillväxt som är svagare än i övriga Europa. Dessutom har man valt att lägga fram en budget med stora underskott trots att vi vet att framtiden kräver stora utgifter. Det är inte en ansvarsfull ekonomisk politik.

Något har förändrats hos Moderaterna. Jag kommer ihåg när Moderaterna var ett parti man kunde lita på, ett parti som tog ansvar. Nu verkar man se allt det här som kritik som man viftar undan i stället för att ta det på allvar.

Det här är på riktigt. Svenska folket står inför stora utmaningar. Då kanske man inte ska gå vidare med att låna till skattesänkningar i år för dem som tjänar över 66 000 kronor i månaden. Det kanske inte ska vara mest prioriterat i statsbudgeten.

Avslutningsvis: Den här jämförelsen med 2021 blir ju helt förvirrad. Ni ändrade i vår budget för 2022, ja, och ni gjorde den budgeten finansiellt svagare. Det blir ju helt galet.

Det är den politiken ni har fortsatt med. Därför har det blivit underskott, och ni har inte följt ramverket ett enda år under den här mandatperioden. Ni har inte nått upp till målen ett enda år under den här mandatperioden, och i år säger både Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet att ni bryter mot ramverket.

(Applåder)

Fru talman! Återigen blir den här debatten väldigt märklig när Mikael Damberg säger att Socialdemokraterna har den bästa politiken för ekonomisk tillväxt och det vi tog över var ett Sverige som presterade i princip sämst i hela Europeiska unionen vad gällde ekonomisk tillväxt. Vi var i botten. Efter några år är vi nu tillbaka i toppskiktet, där Sverige ska vara. Det blir ju lite märkligt att höra Mikael Damberg prata om att Socialdemokraterna har politik för ekonomisk tillväxt, när det är precis tvärtom.

Jag kan återigen bara notera att statsskulden är lägre i dag, efter våra år, än den var när Socialdemokraterna fick igenom sin sista statsbudget. Retoriken om att det är lånat och att pengarna är slut och så vidare stämmer helt enkelt inte. Det är en falsk bild av verkligheten.

Fru talman! Sverige hade 37,2 procent i statsskuld när Socialdemokraterna fick igenom sin sista statsbudget. I dag är den nere på 35,8 procent. Det är ingen jättekritik mot att statsskulden var väldigt hög under Socialdemokraterna. Jag bara noterar att den är lägre nu än den var då, och det är bra för Sverige. Det gör att vi har ekonomisk styrka att göra en hel del av de reformer vi gör. Det är bra för Sverige. Det är bra för svenska hushåll. Jag skulle önska att vi hade lite mer ordning och reda i debatten vad gäller de delarna.

(Applåder)

Fru talman! Det blir ju inte mer rätt för att du trasslar in dig i 2021 och 2022, Edward Riedl.

Vi styrde alltså Sverige fram till 2022, och vi lämnade efter oss en statsskuld som hade gått från 44 procent ned till 34 procent. Det sista året – när du hävdar att ni hade påverkat vår budget på marginalen – gjorde ni vår budget svagare, så vi lånade mer med de förändringar i 2022 års budget som ni fick igenom 2021. Det kan inte vara ett starkt argument.

Vi socialdemokrater tar ansvar för de offentliga finanserna. Varför? Jo, därför att vi vet att det betyder mycket för sjukvården, för skolan och för äldreomsorgen och för den personal som jobbar där. Men vi vet också att vi kan behöva de här starka statsfinanserna i lägen med lågkonjunktur, arbetslöshet, krig eller pandemier. Då använder vi de resurserna, men vi slarvar inte med statsfinanserna.

Jag tycker att Moderaterna borde visa lite mer ödmjukhet när både Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet säger att det regeringen gör inte håller ihop. Var ärliga och säg att ni har lagt en valbudget! Det är en budget där ni spenderar lite pengar och lånar till än det ena och än det andra därför att ni tror att ni kan köpa väljare det här året.

Väljarna verkar inte tänka så kortsiktigt. De förstår att vi står inför ganska jobbiga beslut framöver. Då hade det varit bättre att faktiskt ha ordning och reda i statsfinanserna i år för att klara de stora utgifter vi står inför i framtiden. Den här kortsiktigheten tror jag skadar Moderaternas anseende inom den ekonomiska politiken.

(Applåder)

Fru talman! Det finanspolitiska ramverket kom till efter den djupa ekonomiska kris som Sverige genomgick i början av 90-talet. För att säkerställa långsiktigt hållbara finanser och öka trovärdigheten infördes det finanspolitiska ramverket.

I syfte att se över ramverket, vilket görs varannan mandatperiod, tillsattes i november 2023 en parlamentarisk kommitté för att se över nivån på målet för den offentliga sektorns sparande.

Nuvarande överskottsmål ersätts från och med 2027 med ett balansmål. Det är en förändring som sex av åtta av riksdagens partier, inklusive Sverigedemokraterna, står bakom.

I skrivelsen som vi debatterar i dag gör regeringen en samlad redovisning av det finanspolitiska ramverket. Denna skrivelse fungerar som en uppförandekod och bidrar till att öka transparensen och förtroendet för grundpelaren i den ekonomiska politiken.

Fru talman! Sverige har starka offentliga finanser. En Maastrichtskuld på 33 procent gör Sverige till ett av de EU-länder som har lägst offentlig skuldsättning, en bra bit under EU-snittet på 82 procent och Greklands, Italiens och Frankrikes toppnoteringar på 120–150 procent av bnp.

När Sverigedemokraterna och regeringen tog över 2022 hade Sverige en inflation på 9,7 procent. I dag ligger den på 2 procent. Att städa undan denna inflation har tagit några år, och det har endast varit möjligt genom en ansvarstagande ekonomisk politik som inte eldat på inflationen eller försvårat Riksbankens uppdrag.

Den lägre inflationen har möjliggjort ett flertal räntesänkningar från Riksbanken, vilket nu ger hushåll med lån större utrymme för konsumtion och våra företag möjlighet att investera och skapa fler jobb.

Vi såg reallöneökningar på 3 procent förra året. Enligt prognosen landar de på 3,2 procent i år, vilket i så fall gör 2026 till ett rekordår för löntagarnas köpkraft. Det blir i så fall året med den högsta löneökningstakten sedan 2009.

Samtidigt har Sverigedemokraterna och regeringen satsat för att investera Sverige ur den utdragna lågkonjunktur som är en följd av ett exceptionellt omvärldsläge med pandemi, krig, energikris och sedermera handelskrig.

Vi har satt upp förutsättningarna för stark tillväxt i år. Konjunkturinstitutet och SCB bedömer att den ligger på 2,8 respektive 3 procent, det vill säga i Europas absoluta toppskikt. En ekonomisk politik som får bnp att växa gör också, allt annat lika, att skuldkvoten faller.

Detta har endast varit möjligt genom understöd från politiken i inflationsbekämpningen och en ansvarsfull ekonomisk politik. Låg offentlig skuldsättning och goda marginaler till stabilitets- och tillväxtpaktens gränsvärden – allt detta tillsammans har gett Sverigedemokraterna och regeringen handlingsutrymme att genomföra absolut nödvändiga satsningar, som nu kommer hushållen till del efter ett par tuffa år. Det handlar om lägre bränslepriser, halverad matmoms, det största jobbskatteavdraget under mandatperioden, sänkt elskatt och lägre förskoleavgifter. Allt som allt ger detta en vanlig barnfamilj över 5 000 kronor extra i månaden.

Fru talman! Samtidigt som vi genomför nödvändiga satsningar och reformer för hushållen stärker vi också det svenska försvaret. Detta är en existentiell nödvändighet som Sverigedemokraterna pekat på sedan dag ett i Sveriges riksdag.

Den ryska invasionen av Ukraina har exponerat den naivitet som präglade svensk försvarsdebatt fram till februari 2022. Den blottlade två saker: för det första att omvärlden hade underskattat det ryska hotet mot väst och dess vilja att ta mycket stora risker, för det andra att svenskt försvar varit underfinansierat under alldeles för lång tid.

I och med dessa två krisinsikter, som hela det politiska spektrumet numera är införstått med, har vi bred politisk samsyn i svensk politik kring Ukraina och svenskt försvar. Det är bra. Vi har nått en blocköverskridande överenskommelse i Sveriges riksdag om att lånefinansiera nya försvarsutgifter och stödet till Ukraina, en existentiell nödvändighet i syfte att skydda överlevnaden av den ukrainska nationen och i förlängningen Europa och Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att ta upp några saker som har upprepats i debatten. Att alla oppositionspartier skulle ha mer expansiva budgetar än regeringen är rent ut sagt fel. Centerpartiet har en uttalat mindre expansiv budget. I stället har vi, förutom polis och försvar, prioriterat jobb, tillväxt, företag, minskade klimatutsläpp och mer rättvis välfärd på den svenska landsbygden – inte utvisningspengar för miljarder.

Jag kan inte heller hålla med om Sverigedemokraternas beskrivning av ett land där alla får fantastiska reallöneökningar. De har ju minskat under er period vid makten. Jag delar inte heller bilden att allting är väl när vi har en rekordhög arbetslöshet som dessutom är bland de högsta i västvärlden och har haft lägre tillväxt.

Jag hörde ledamoten från Sverigedemokraterna säga: Detta har gett oss handlingsutrymme. Problemet är att Finanspolitiska rådet berättar för regeringen att ni – i synnerhet Sverigedemokraterna, som ju bestämmer över regeringen – har tagit er handlingsutrymme som ni inte har ekonomiskt. De säger, tvärtemot vad som beskrevs här, att just er överexpansiva budget med den expansiva finanspolitiken i förarsätet har gjort att Riksbankens räntesänkningar kanske har uteblivit eller bromsats. Den har trängt ut dem så att svenska hushåll fått betala högre räntor än de annars skulle ha gjort.

Jag undrar om Sverigedemokraterna – som egentligen bestämmer över Sveriges budget, annars hade den nog inte sett ut som den gör – tar till sig av kritiken från Finanspolitiska rådet.

Fru talman! Martin Ådahl måste inte hålla med om den bild jag målar upp, men faktum är att arbetslösheten nu sjunker för sjätte månaden i rad. Sysselsättningen ökar. Vi såg reallöneökningar på 3 procent förra året, och de prognostiseras bli 3,2 procent i år. Det är den högsta löneökningstakten sedan 2009. Det är prognostiserat att vi i år får en tillväxt bland de högsta i hela Europa.

Vad gäller ledamotens fråga om räntesänkningar målar Martin Ådahl upp detta som ett faktum, att det var detta som Finanspolitiska rådet konstaterade. Jag var inte där, men jag lyssnade på utfrågningen. Det är inte så att Finanspolitiska rådet säger att politiken de facto har lett till uteblivna räntesänkningar. Man säger att det inte går att utesluta. Riksbanken har ändå genomfört nio räntesänkningar, och vi har genomfört nödvändig ekonomisk politik som kommer hushållen till del. Det är så det ligger till.

Fru talman! När en före detta riksbankschef – som jag haft den stora äran att arbeta åt under min tid där – säger till politiken att ni har lagt er i vägen för Riksbankens räntesänkningar är det allvar. Då bör man lyssna och inte vifta bort det.

När det gäller Sverigedemokraternas fortsatta syn på ekonomin som hörs i så många debatter får nog folket döma själva. Det ges en bild av en arbetsmarknad där arbetslösheten inte är något större problem. Den har inte stigit med hundratusen personer. Den drabbar inte så många hushåll. Den kostar inte statsfinanserna 50 miljarder. Allt är bra i Sverige. Vi är på väg. Allting är toppen.

Även med det här årets tillväxt, som alltså visar en liten återhämtning efter den här superexpansiva budgeten och faktiskt redan innan den, har vi haft en så dålig tillväxt att den varit hälften så hög som genomsnittet i EU under de här åren – en markant skillnad mot tidigare perioder då vi hade dubbelt så hög tillväxt i Sverige som i resten av världen och EU.

Jag förstår inte den här skönmålningen. Men den kanske förklarar varför Sverigedemokraterna tar så lätt på detta och vill ha hela sin shoppinglista till Finansdepartementet genomförd.

Jag undrar om ledamoten därmed signalerar att man framöver kommer att fortsätta så här. Det kommer ju en massa presskonferenser från Sverigedemokraterna om allt en framtida regering, där ni ska sitta med tillsammans med Moderaterna, ska spendera pengar på. Reformutrymmet var slut, men inte för Jimmie Åkesson. Han håller nya presskonferenser med nya löften.

Eftersom det är ni som bestämmer är det ganska viktigt att veta om det är det som Jimmie Åkesson säger, att vi ska fortsätta spendera, eller det som Elisabeth Svantesson säger, att reformutrymmet är slut, som gäller.

Fru talman! Martin Ådahl förvränger det som Finanspolitiska rådet säger. Deras kritik riktar sig mot hela det politiska systemet. Vi är överens om lånefinansieringen till uppbyggnaden av svenskt försvar och Ukraina.

Sedan blir det lite svårt att ta Martin Ådahl på allvar när Centerpartiet var och varannan vecka föreslår utskottsinitiativ på utskottsinitiativ i finansutskottet. Det gör det svårt att ha en sammanhållen och stram budgetprocess, så det blir svårt att ta den här kritiken på allvar.

Jag säger som finansministern: Jag tänker inte be om ursäkt för bra ekonomisk politik. Vi har sänkt drivmedelspriserna. Vi halverar matmomsen. Vi sänker elskatten. Vi sänker skatten på arbete. Vår politik har gett mest till dem som har minst, mer till kvinnor än till män. Martin Ådahl har röstat nej varje gång.

(Applåder)

Fru talman! Så här skrev jag på DN Debatt när förhandlingarna om det ekonomiska ramverket drog igång:

Sverige behöver ett nytt investeringsmål på 1 procent för att klara omställningen och eftersatta tillfälliga investeringsbehov i infrastruktur. Ett utbyggt försvar, ett utbyggt rättsväsen och stora behov i välfärden ska finansieras genom skatter. Men för att frigöra pengar till det behöver det ekonomiska ramverket möjliggöra investeringar tillfälligt. För att förhindra ofinansierade skattesänkningar vill vi införa ett golv för statens åtagande, så att nedskärningar inte längre kan ske automatiskt utan politiska beslut och transparens.

Fru talman! Jag vet att det är lite osnyggt, men jag kan inte låta bli att säga: Vad var det jag sa?

För inte så länge sedan stod vi tillsammans på en presskonferens och presenterade den överenskommelse om ramverket som Socialdemokraterna och Tidöpartierna gjort upp om. Vänsterpartiet sa nej och lade fram ett eget förslag, men det fanns inget intresse av att kompromissa.

En samlad ekonomkår var överens om att den svenska ekonomin var i behov av nya tillfälliga regler som tillät investeringar i infrastruktur.

LO och Svenskt Näringsliv sa att det var nödvändigt för tillväxten och sysselsättningen. Sverige hade Europas näst lägsta statsskuld samtidigt som det fanns enorma behov. Trots det menade Tidöpartierna, S och C – jag glömde inledningsvis C och hade lagt med partiet i S – att det bästa för Sverige var ett stramt ramverk som förhindrade investeringar. Man enades om ett, enligt mig, dumsnålt ramverk.

På presskonferensen sas: Vi som står bakom överenskommelsen tar ansvar för statens finanser. Någon lade till att Vänsterpartiet som vanligt är oansvarigt och vill skuldsätta Sverige. Men man glömde att säga att ytterkantsgruppen på Finansdepartementet, den egna Långtidsutredningen, hade lagt fram samma kompromissförslag som jag.

Finansministern kallar Svenskt Näringsliv, LO och Vänsterpartiet för den nya treenigheten. Nu står vi här med ett oplanerat underskott trots att bläcket inte har hunnit torka på överenskommelsen. I medierna kan det uppfattas som att ingen visste att underskottet fanns förrän efter det att Finanspolitiska rådet hade lämnat sin rapport. Någon dag innan meddelade dock finansministern att pengarna var slut. Sanningen är väl den att redan sex månader efter att det nya ramverket presenterades gick statsministern ut på en presskonferens och sa att han tänkte låna till försvarsuppbyggnaden.

Kritiken var tydlig redan från start. Ett ramverk som ingen följer är inget ramverk. Hade man värnat ramverket hade man gjort det vi föreslog, nämligen kommit överens om ett mål för den kommande perioden som är förankrat i verkligheten och använt de frigjorda resurserna till investeringar och inte, som nu, till löpande kostnader.

Vill man hindra ofinansierade skattesänkningar hade förslaget om ett bibehållet offentligt åtagande gjort skillnad. Alla partier ställde sig dock, till sist, bakom försvarsuppbyggnaden. Vi i Vänsterpartiet hade hellre sett en delfinansiering genom en beredskapsskatt på höga inkomster, men det sa regeringen och Sverigedemokraterna nej till. Jag är glad att vi fick till det som experterna ändå förordar, det vill säga en tillfällig investeringspott som inte är löpande på 50 miljarder för att stärka infrastrukturen.

Vänsterpartiet har inte regerat än, och där måste jag skynda mig och passa på när jag fortfarande har möjligheten att skylla på tidigare regeringar och nuvarande regering. När ramverket inte expanderas för investeringar är det svårt att få plats med både och i ordinarie budget. Sänker man skatter år efter år och gör sig av med intäkter är det svårt att prioritera om när kostnaderna plötsligt ökar, men så har jag aldrig haft det ekonomiska ramverket som förstamajparoll.

Vad politiska ledare egentligen tycker innerst inne, bakom sociala medier-konton, måste vara omöjligt för folk att avgöra. Ministrarna är nätaktivister. Själv är jag en riktig tråkmåns. Jag har inte ens Tiktok, och jag orkar inte ens dreva mot någon tidöpartist som har sagt något på Internet. Jag vet; jag är körd i valet 2026.

Hur ska en sådan som jag ha en chans mot till exempel Jimmie Åkesson, som till och med producerar uppdateringar som kommer att trenda på X när han ligger och sover? I drömmar blir det ett perfekt högernationalistiskt narrativ, och dessutom klarar han att översätta ett språk han inte ens begriper – i drömsömn. Själv måste jag till och med sätta på texten som är avsedd för hörselskadade när jag kollar på svensktalande tv-program, särskilt om någon medverkande har en dialekt som härstammar från Skåne med omnejd.

Visst hade jag kunnat komma hit i dag, i bästa Tidöministeranda, med en spelad förvåning, och utbrista att Vänsterpartiet nu ska få städa upp i finanserna eftersom Svantesson har tömt ladan och gjort slut på alla pengarna helt för egen maskin. Jag hade kunnat sätta ett bamseplåster i pannan och berätta att jag haft en mardröm om att vi var tillbaka på 90-talet, att Anne Wibble stirrade mig i ansiktet och att den svenska statsskulden växt till ett monster som jagade mig medan jag krampaktigt höll mig fast i överenskommelsen i ramverket.

Men, fru talman, det är inte min stil. Jag står inte ut med trams. Det är viktiga saker vi diskuterar här. Jag vet; det är säkert otaktiskt. Ministerkontona på Twitter kommer att posta massproducerade angrepp på Vänsterpartiet ända fram till valdagen oavsett vad jag gör. Jag är inte född i farstun.

Men jag bryr mig inte. Någon gång måste man ju få diskutera politik också. Ärligt talat är jag mer orolig för välfärden och mina föräldrars låga pensioner än för statsskulden i sig. Förstå mig rätt! Visst är det cyniskt att regeringen låtit lågkonjunkturen cementeras, sänkt skatter för den som har mest och lämnat hushållen och välfärden i sticket, för att sedan ösa ut pengar i en valfläskbudget. Under decennier har kapitalskatter avskaffats, och den med absolut högst inkomst har fått mest – särskilt under den här mandatperioden.

Vi har nu nått vägs ände. Staten kan inte fortsätta att göra sig av med intäkter, om vi ska ha råd med välfärden. Den som tjänar 120 000 i månaden behöver inga skattesänkningar. Den med stora kapitalinkomster klarar sig bra utan att få del av reformutrymmet.

Fru talman! Det är slut på pengar. Det är slut på pengar på löntagarnas konton. Undersköterskor och busschaufförer orkar inte mer. Fattiga pensionärer, sjuka och arbetslösa vill inte veta att pengarna är slut. Staten är inte som en enskild medborgare, och statskassan är ingen klasskassa som man lägger in en slant i. Vi har alla möjligheter att fylla på med intäkter och ha ett något expanderat utrymme för tillfälliga investeringar. Vårt jobb är att trygga medborgarnas välfärd och skapa förutsättningar för tillväxten och jobben. Vi måste sänka hushållens kostnader för mat, el och boende. Akutrummen är fulla, och personalen är slut. Marknadsexperimenten fördyrar och utarmar välfärden. Ideologin har fått gå före det som faktiskt fungerar. Vi måste ta tillbaka kontrollen.

Sverige har fortfarande en av Europas lägsta statsskulder, och vi ska ha ordning och reda i finanserna. Det får vi med överenskommelser som är realistiska och som följs. Vi ska inte låna till löpande kostnader, och vi ska höja kapitalskatterna. Vi har fler miljardärer än någonsin. Hög kapitalkoncentration leder inte automatiskt till investeringar och tillväxt. Vi behöver bygga upp statens muskler igen, så att vi klarar jobben och välfärden. Nu är det medborgarnas tur. Ska vi åstadkomma det behöver vi städa bort nuvarande regering. Vi ska byta regering, och vi ska byta politik. Vi rödgröna måste grunda för att genomföra det vi nu lovat väljarna. Akassan ska stärkas, karensen avskaffas och välfärden rustas. Och vi ska se till att tonåringar som precis ska ta sitt första kliv ut i vuxenlivet, tar sitt första jobb eller vill studera vidare får stanna med sin familj och sina vänner.

Vi ska fokusera på vad vi vill åstadkomma, samarbeta och sedan genomföra det tillsammans i en rödgrön regering. Vänsterpartiet är berett att göra sitt för att städa upp efter högerpolitiken.

Det är inte möjligt att yrka bifall till skrivelsen, och jag har inte heller något annat förslag.

Fru talman! Vi diskuterar nu en stor fråga. För dem av oss som faktiskt minns hur det var när Sveriges statsskuld skenade är det inte lätt att ta lätt på frågan.

Jag vill ändå tacka för samarbetet i målkommittén för statsfinanserna. Vi fördjupade vår kunskap, och jag vill också tacka för de diskussioner vi hade om finansieringen av försvaret.

Jag vill också tacka Finanspolitiska rådet. Visst är det skönt när någon vågar säga stopp, vilket är precis vad Finanspolitiska rådet ska göra. Här var det en vakthund för våra svenska statsfinanser som faktiskt skällde och inte var tyst. Det är viktigt för oss i politiken.

Jag minns också begrepp som krona-för-krona och att man ska finansiera allt man har. Vidare måttfullhet och sparsamhet; det som vi förr kallade borgerliga dygder. Jag minns också att regeringen lovade ordning.

Nu är det oordning i nästan allt. Det är oordning när det gäller jobben. Vi har en hög arbetslöshet. Det är oordning när det gäller tillväxten. Tillväxttakten är hälften så stor som EU:s genomsnitt. Den brukade vara mycket högre. Det är oordning när det gäller utsläppen, som rusar. Nu är det även oordning i statsfinanserna.

Regler har man ju för att de ska följas, vilket också har sagts tidigare i denna debatt. I ordet ramverk ligger att det ska finnas en ram, för att vi inte ska få en stor statsskuld igen och för att räntorna på vår statsskuld stjäl pengar från vård, skola och omsorg, från rimliga skatter på arbete och företag.

Det är absolut nödvändigt ibland att göra undantag från reglerna, till och med innan de har införts, som i situationen med det snabba behovet av att rusta upp försvaret. Men det är ändå att gå ett steg längre att göra undantag från de undantag som man inte ens har infört och att komma med en budget som inte har något slags gräns eller mått.

Centerpartiet har genom årtionden värnat ramverket, dessa regler för statsfinanserna. Vi sanerade statsfinanserna på 1990-talet, faktiskt tillsammans med både de borgerliga och Socialdemokraterna. På 2000-talet höll vi i statsfinanserna inom Alliansen, tillsammans med bland andra Moderaterna. Och vi tog oss genom pandemin utan en rusande statsskuld, tillsammans med partierna som stod bakom januariavtalet.

Än en gång: Undantag får göras, till exempel vid pandemin och för försvaret. Men det går inte att bryta mot reglerna och, som Finanspolitiska rådet nu har påpekat, ändå inte prioritera de stora strukturreformerna. Man gör det ju inte för försvaret, för klimatet eller för jobben. Det är en enda jättelik, superexpansiv valfläskbudget, som bara precis klarar sig över valet, för att täcka över den höga arbetslösheten och den svaga jobb- och företagspolitiken. Man pumpar ut gåvor utifrån SD:s beställningslista.

Tidöregeringen har gjort det här fyra gånger. Först var det 30 miljarder i ofinansierade reformer. Sedan var det 40 miljarder i ofinansierade reformer. Sedan var det 60 miljarder i ofinansierade reformer. Vi ser fortfarande ingen effekt jämfört med omvärlden, inte ens på konsumtionen men framför allt inte på tillväxten och arbetslösheten. Och nu drämmer man till med 80 miljarder, det högsta på 30 år med undantag för pandemin.

Jag upprepar att det är väldigt ovanligt att Finanspolitiska rådet inte bara utfärdar den allvarligaste varningen någonsin för det som de är satta att varna för utan faktiskt också, utifrån den erfarenhet de har, varnar för att detta tränger bort möjliga räntesänkningar för hushållen. Man har liksom tagit över från Riksbanken i fråga om att putta på ekonomin, så att Riksbanken inte kan sänka räntan lika snabbt.

Centerpartiet valde redan i höstas, som enda parti, mycket medvetet att trycka på för ett 10 miljarder lägre reformutrymme. Vi kan ta kritik för att det inte var tillräckligt återhållsamt, men vi tar inte kritik för att vi var fel ute. Vi ville hedra vår långa kamp för stabila statsfinanser. Vi ville välja en annan väg.

Nu behöver Sverige en ny kurs. Vi har påpekat att det finns ett problem med detta nya ramverk, som vi har enats om. Det är logiskt att vi går över till ett balansmål. Det fanns vissa utmaningar, men statsskulden har gått ned. Och det behövs utrymme för att satsa på försvar och andra saker framöver. Men vi vill vara noga med att det inte får bli som i den här budgeten, det vill säga att man spenderar i stället för investerar. Det behöver investeras i sådant som gör Sveriges tillväxt starkare på sikt, som infrastruktur, med vägar och järnvägar, och försvar.

Parallellt med att vi har en låg statsskuld har vi också, vilket även Finanspolitiska rådet påpekar, en infrastruktur med tåg som står stilla, vägar som har potthål, folk som inte kommer inte till jobbet och Malmbanan som står stilla. Det blockerar för miljarder i svensk export. Det kostar väldigt mycket att ha ett sådant underinvesterat statligt kapital.

Därför ville vi, i samband med att målet byttes, freda pengar i svensk ekonomi för att investera och inte bara spendera. Det gick inte. Och tyvärr står vi nu här med fortsatta underinvesteringar samtidigt som man tyvärr överspenderar.

Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet. Men vi måste göra detta med stor betänksamhet. Parallellt med detta nya ramverk råder det nämligen stor oordning i svenska statsfinanser. Det råder för övrigt stor oordning i statens kapital när det gäller järnvägar och vägar som faktiskt också är viktigt för försvaret.

Vi hoppas på en ny kurs där man kommer ihåg och kommer tillbaka till de gamla, fina värderingarna vi en gång vårdade: måttfullhet, sparsamhet, effektivitet och ordning i våra statsfinanser.

Fru talman! I dag diskuterar vi regeringens redogörelse för det finanspolitiska ramverket. Det finns inga motioner, reservationer eller särskilda yttranden när det gäller detta.

Det finanspolitiska ramverket implementerades första gången i och med 1997 års statsbudget. Då, efter finanskrisen, var statsbudgeten nästan 69 procent av bnp. Ramverket, som består av övergripande finanspolitiska mål och restriktioner och även en stram statlig budgetprocess, har odiskutabelt tjänat Sverige väl. Vi har gått från att vara ett land med en av de högre statsskulderna i Europa som andel av bnp till att nu vara ett av de länder som har lägst statsskuld.

Men ramverket är ett medel, inte ett mål. Syftet med ramverket är att vi ska möjliggöra en god samhällsekonomisk utveckling, inte bara för vår egen samtid utan också för framtiden.

Ramverket har förändrats och justerats ett antal gånger sedan 1997. När vi nu diskuterade ramverkets utformning var vi kristdemokrater tidigt ute med krav om förändringar av det nuvarande ramverket. Vi ville ersätta det nuvarande överskottsmålet med möjligheten att under en period underbalansera statsbudgeten, vilket skulle innebära att Sverige kan lånefinansiera till investeringar.

Alternativet är att man antingen får höja skatterna och/eller göra kraftiga omprioriteringar. Det är så man kan lösa kostnader för investeringar. Men skattehöjningar är inte det medel som vi kristdemokrater anser att vi ska använda. Om Sverige ska fortsätta att vara en konkurrenskraftig och attraktiv ekonomi är strategiska skattesänkningar bra. Precis som Ida Gabrielsson konstaterade fanns det också en del, bland andra Långtidsutredningen, som gick i god för att detta var möjligt att göra.

I det här arbetet var vi kristdemokrater tydliga med att vi vill ha en bred politisk enighet kring ramverket, de regler vi sätter upp och så vidare. Vi såg också att den här överenskommelsen var viktig att få till i närtid. Därför var vi ett av de partier som ställde oss bakom att det nuvarande överskottsmålet ska ersättas med ett balansmål. Det kommer att gälla från och med 2027. Balansmålet kommer under den perioden att ge oss möjlighet att få lite utökade medel; man brukar säga en tredjedels procent av bnp eller cirka 25 miljarder kronor årligen.

Fru talman! Jag skulle vilja avsluta anförandet med att tala om förvaltarskap. Det är en av de ideologiska värderingar som vi kristdemokrater använder när vi försöker navigera oss fram i olika sakpolitiska ställningstaganden.

Jag vill göra det utifrån det faktum att Sverige på fyra år har fördubblat försvarsanslagen. Det är inte konstigt, tänker vi. Sedan ett antal år pågår nämligen ett fruktansvärt anfallskrig på vår egen kontinent. Bara drygt 150 mil från Sverige kämpar Ukraina för sin suveränitet.

När vi kristdemokrater pratar om förvaltarskap är det inte bara ekonomi vi tänker på, utan det handlar också om att exempelvis förvalta vår egen frihet. Det kan vi bara göra genom att vi skaffar oss förmågan att försvara friheten. Att vi ska öka vår egen försvarsförmåga samtidigt som vi stöder Ukrainas kamp har därför varit en minst sagt rimlig slutsats.

Friheten är också en motivering till den stora satsning som regeringen genomfört och genomför på att bygga nya fängelser. Våldsverkare och kriminella ska bort från gator och torg. När de sitter bakom lås och bom ökar medborgarnas upplevda frihet och trygghet.

I den skrivelse som vi nu diskuterar hänvisas till den parlamentariska överenskommelsen från juni 2025 om att nya försvarsutgifter och stöd till Ukraina kan medge en avvikelse från målet för den offentliga förvaltningens finansiella sparande under perioden 2026–2034 och att utgifterna ska finansieras successivt, så att sparandet är i balans senast 2035.

Jag är inte det minsta oroad över att vi har valt den här vägen. Det finns nämligen en bred parlamentarisk förankring för de centrala delarna av det finanspolitiska ramverket. Om vi parallellt med detta har en regering som fortlöpande följer upp efterlevnaden av det finanspolitiska ramverket och har en väl fungerande extern uppföljning menar jag att trovärdigheten för en fortsatt budgetpolitisk disciplin är mycket god. Detta tycker jag understryks av att regeringen i skrivelsen bekräftar principen om regelbundet återkommande översyner av det finanspolitiska ramverket varannan valperiod. Översynen mynnar ut i en uppdaterad ramskrivelse som överlämnas till riksdagen, och den yrkar jag bifall till.

(Applåder)

Fru talman! Det finanspolitiska ramverket är en av hörnstenarna i svensk ekonomisk politik. Det har tjänat Sverige väl och gett oss ordning i statsfinanserna, stabilitet i kriser och ett internationellt förtroende som många länder avundas.

Men ett ramverk är aldrig starkare än sin förmåga att möta verkligheten, och verkligheten förändras. Vi har ett annat säkerhetsläge i Europa och en klimatkris som fördjupas. De investeringar som krävs för att ställa om vårt samhälle är historiskt stora.

Det är intressant att vi tidigare i dag pratat om Finanspolitiska rådets rapport – lägligt inför den här debatten. Rådet gör, som alltid, ett gediget arbete. De påminner oss om vikten av långsiktig hållbarhet i de offentliga finanserna, värnar ramverkets trovärdighet och lyfter behovet av transparens och tydlighet. Det är bra och viktigt. Det borde regeringen också göra.

I stället ser vi det motsatta. Man låtsas att man vill ha ett balansmål och slår på stora trumman för det, men man driver en ekonomisk politik för underskott. Dessutom lånar man till skattesänkningar för rika. Regeringen tömmer statens finanser och gör slut på reformutrymmet för att man prioriterar skattesänkningar för dem som redan har. Regeringen skapar det största underskottet på 30 år, samtidigt som barnfattigdomen ökar och underhållsskulden i järnvägen skenar. Det är dåligt. Men finanspolitiken handlar inte bara om att hålla igen utan också om att investera rätt.

Fru talman! Miljöpartiet står bakom ett starkt finanspolitiskt ramverk. Vi värnar förutsägbarheten, förtroendet och transparensen det ger, liksom möjligheterna att föra en öppen diskussion om målnivåer och investeringar. Därför är det positivt att vi nu har den här debatten.

Vi måste tänka större inför framtiden. Det är inte bara den nödvändiga upprustningen av försvaret som kräver mer av oss framåt. Vi ser redan nu hur kostnaderna för klimatförändringarna ökar för varje år, när extremväder slår ut infrastruktur och när energisystem måste byggas om. Då kan vi inte låtsas som att varje investering är en kostnad som ska pressas ned här och nu. Vissa investeringar är nödvändiga för att undvika mycket större kostnader i framtiden. Det gäller inte minst klimatinvesteringar. Detta har Finanspolitiska rådet också påpekat tidigare.

Fru talman! Finanspolitiska rådet lyfter vikten av tydlighet i redovisningen av finanspolitiken, och det är bra. De lyfter också att det är skillnad på att låna till konsumtion, som den här regeringen nu gör, och till att investera i framtidens samhälle, som vi vill göra. När vi bygger ut fossilfri energi, stärker järnvägen, energieffektiviserar bostäder och klimatsäkrar vår infrastruktur investerar vi i Sveriges konkurrenskraft. Det minskar framtida kostnader, skapar jobb och ger ekonomisk utveckling. Det gör också våra offentliga finanser mer hållbara på sikt, inte mindre.

Ett finanspolitiskt ramverk måste kunna skilja på kortsiktig konsumtion och långsiktiga investeringar. Här tycker vi att ramverket borde utvecklas. Vi har länge påpekat att det behövs stora investeringar i klimatomställningen och det snabbt. Därför behöver vi under en begränsad tid låna pengar till just det: väl definierade och samhällsekonomiskt effektiva investeringar för klimatsäkring av Sverige. Till det har nästan alla andra partier sagt nej. Man säger sig vilja ha ett balansmål. Men nu ser vi hur regeringen underminerar ramverket i stället för att ta ansvar för statsfinanserna.

Ramverket förtjänar bättre. Risken för urholkning handlar inte om att Sverige skulle investera för mycket i omställningen. Den största risken är politisk kortsiktighet. När regeringen gång på gång använder kreativa budgetlösningar och otydlig redovisning försvagas transparensen. När man samtidigt underinvesterar i det som bygger långsiktig tillväxt – grön baskraft, klimat, infrastruktur – riskerar vi både ekonomin och ramverkets legitimitet.

Finanspolitiska rådet efterlyser tydlighet, och det gör vi också. Men tydlighet handlar inte bara om siffror utan också om riktning. Vilket samhälle bygger vi? Vilken ekonomi rustar vi för? Vilka kostnader skjuter vi på framtiden?

Miljöpartiet vill se ett fortsatt starkt finanspolitiskt ramverk, men det ska vara anpassat för dagens verklighet. Vi vill att Sverige ska ha fortsatt starka offentliga finanser. Vi vill tydligare möjliggöra strategiska investeringar i klimatomställning, för det stärker ekonomins långsiktiga hållbarhet. Vi vill också utveckla transparensen vad gäller klimatrelaterade risker och investeringar i budgetprocessen.

Klimatkrisen utgör också en finanspolitisk risk. Då måste vi säkerställa att ramverket används för stabilitet och inte som en ursäkt för passivitet när Sverige behöver investeringar. Ett uppdaterat ramverk ska kombinera ordning och reda med handlingskraft för framtiden.

Fru talman! Sverige är ett av världens rikaste och stabilaste länder. Det är ingen slump, utan det är resultatet av ansvarsfull ekonomisk politik. Men det vi ser nu är en högerregering som gör som de flesta högerregeringar före denna: Man sänker skatten, mest för de rika, och urholkar både framtidstron och finanserna. Detta har skadat Sveriges ekonomiska förtroende, ökat barnfattigdomen, förlängt lågkonjunkturen och gjort fler arbetslösa.

I stället behövs en ekonomisk politik som stärker Sverige och ekonomin framåt. Det handlar om att investera klokt, att förebygga risker och att bygga ett samhälle som håller.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)