Civilt försvar och krisberedskap

Fru talman! I dag debatterar vi civilt försvar och krisberedskap. Vi moderater står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall bara till en av dem, nämligen reservation nr 16 under punkt 14, som handlar om läkemedelsberedskap. Det känns passande i dessa dagar.

För inte så länge sedan var jag på besök hos en handlare ute på Värmdö. Jag fick berättat för mig hur lager- och logistikkedjan fungerade inom Ica. Wow, vilket finkalibrigt system! Där kan en enskild handlare dags- och säsongsstyra leveranser av specifika varor långt i förväg. Man kan se vilka dagar det sålts mest av exempelvis ostkrokar, hur många man tror att man ska sälja och hur många man helst vill ha i hyllan för att det ska se snyggt ut.

Om jag som kund ska kunna köpa mina ostkrokar på en fredag, som är storsäljardagen, förutsätter det att rätt antal är beställt, att lagret är som det var tänkt och att ingen har kommit före för att bunkra ostkrokar. Det förutsätter också att logistiken fungerar, det vill säga att det finns lastbilar, chaufförer och drivmedel, och naturligtvis att mina ostkrokar produceras i den takt de efterfrågas.

Fru talman! Varför står jag då här i kammaren och talar om ostkrokar? Tja, ostkrokar kan man kanske leva utan, men det är värre med mat och potatis. Sverige har av tradition varit ett land som i princip varit självförsörjande på jordbruksprodukter. I dag är situationen en annan.

Det är bekymmersamt att den svenska konkurrenskraften har urholkats så mycket att bara ungefär varannan portion faktiskt produceras i Sverige. Vi behöver en stärkt livsmedelsförsörjning genom bland annat ett tydligare och samlat samordningsansvar när det gäller försörjningstrygghetsfrågorna.

Vatten, vatten, bara vanligt vatten, fru talman – så lyder texten ur en känd visa av bland andra Lennart Hellsing. Det låter ju enkelt. Men ibland är det lite för mycket och ibland lite för lite. Ibland har vi brist på kemikalier för att rena vatten, och ibland har vi leveransbrist.

Vatten är en förutsättning för att få en bra livsmedelsförsörjning i Sverige. Livsmedelsverket ansvarar för den nationella samordningen när det gäller beredskapsplanering avseende dricksvattenförsörjning, och kommunerna är ansvariga för den dagliga dricksvattenförsörjningen. En del kommuner ligger ganska långt fram i sina olika projekt, exempelvis avsaltningsanläggningen på Öland. Andra har lite längre väg att gå, och en del har löst problemet genom att ha avtal med en annan kommun. Detta kan vara ett problem rent logistiskt, för det är en ganska stor utmaning att tillhandahålla nödvatten till en kommuns alla invånare vad gäller både transporter och personal.

I slutändan kan problem med dricksvattenförsörjningen leda till ganska stora kriser och hamna på ett såväl regionalt som nationellt större ansvar.

För att kommunerna ska kunna säkerställa tillgången till dricksvatten vid höjd beredskap och krig anser vi moderater att planeringen och logistiken kring dricksvattenförsörjningen måste stärkas hos kommunerna.

Förutom att inventera och säkerställa möjligheter till reservvattentäkter och vattenkraftverk kan det också finnas behov av att utöka lagerhållningen av exempelvis kemikalier och reservdelar samt säkra tillgången på reservkraft för att säkerställa nödvattenförsörjningen, inte minst på våra sjukhus.

Vi moderater föreslår att regeringen ska verka för en nationell analys av vattensituationen.

Fru talman! Så har vi detta med läkemedel, som jag började med. Nu under den pågående coronapandemin ser vi brist på läkemedel och en del skyddsutrustning.

Vi moderater står bakom Försvarsberedningens förslag om att ställa ökade krav på regioner att lagerhålla läkemedel och sjukvårdsmateriel, så att redundans finns för hantering av både stora skadeutfall och störningar i försörjningsflöden.

Försvarsberedningen föreslår också bland annat att den statliga lagerhållningen ska utökas och framhåller att avtal behöver förhandlas med både importörer och återförsäljare. Distributionen måste återigen säkerställas.

Moderaterna tillsammans med Centerpartiet föreslår sammanfattningsvis att regeringen ska verka för att Sverige ska ha en god försörjningsförmåga när det gäller läkemedel i vardag, kris och krig och anser att en ansvarig myndighet för detta ändamål måste utses. Det är alltså detta som jag yrkar bifall till.

Under coronakrisen har många företag flaggat för att de vill ställa sina resurser till samhällets förfogande. Det är jättebra. Dock har inte våra myndigheter lyckats ta vara på detta engagemang tillräckligt.

För att förbättra samarbetet anser vi moderater att Försvarsberedningens förslag om att inrätta totalförsvarets näringslivsråd omgående måste genomföras. Då kan vi nämligen etablera en långsiktig samverkan mellan offentliga och privata aktörer på central, regional och lokal nivå. Rådet skulle vara en viktig kontaktyta mellan näringsliv och stat för att proaktivt kunna hantera krisberedskaps- och totalförsvarsfrågor.

Fru talman! Det var ett misstag att avveckla det civila försvaret på det sätt som skedde efter kalla kriget. Alla ansvariga partier måste vara självkritiska till att det hände. Men nu är det viktigt att prioritera återuppbyggnaden av det civila försvaret.

Det finns massor av bra förslag för att förbättra Sveriges totalförsvar. En del förslag ser vi här i dag, såsom att etablera en krisfond, se över Försvarsmaktens roll vid civila kriser och införa särskild lagstiftning för både hantering av civila kriser och en uppdaterad och stärkt lag om skyddsobjekt.

Fru talman! Jag tänker också på den svenska modellen med självständiga och sinsemellan likställda myndigheter. Det har väldigt många fördelar. Men det kan försvåra snabba och resoluta ingripanden när en kris, till exempel denna, uppkommer som spänner över flera myndigheters ansvarsområden. Där tänker vi moderater att det finns anledning att ha en tydligare hierarki med en krisledande instans, ett nationellt säkerhetsråd, som har befogenhet att i ett krisläge styra över andra myndigheter.

Fru talman! Civilt försvar är en verksamhet och inte en egen organisation. Det är den verksamhet som ansvariga aktörer genomför i syfte att göra det möjligt för samhället att agera i situationer då beredskapen höjs. Här har alla frivilliga försvarsorganisationer en betydande roll för den civila delen av totalförsvaret.

Men det finns också frivilliga som inte vill lägga ned all sin tid på detta utan i stället kunna vara en extra kraft när det väl gäller, till exempel vid bränder, större elavbrott och översvämningar. Sverige behöver kunna ta vara på denna frivillighet också.

Det finns goda exempel på detta, såsom de frivilliga resursgrupperna, civil insatsperson i Tungelsta hemma i Haninge och många andra.

I höstens proposition om totalförsvaret bör det därför finnas med förslag på hur frivilliga resurser med grund i krisberedskapen kan tas till vara i totalförsvaret.

Just nu pågår förhandlingar mellan riksdagspartierna inför totalförsvarsbeslut som ska tas här i riksdagen i höst. Problemet är att processen kring det civila försvaret är sen. En del underlag kom in i höstas, en del har nyss kommit in, medan andra viktiga utredningar som rör det civila försvaret är sena. De kommer inte att bli klara innan detta försvarsbeslut ska tas. Det gäller till exempel utredningen om ansvar, ledning och samordning, som inte kommer att vara klar förrän i mars 2021.

En enig försvarsberedning lade fram delbetänkandet Motståndskraft redan i december 2017 med ett antal konkreta förslag för att stärka det civila försvaret. Sedan dess har regeringen gjort alldeles för lite för att förverkliga Försvarsberedningens förslag.

Det räcker inte med bara fina ord. Det behövs beslut, och det behövs finansiering. Regeringen behöver ta ansvar för helheten, både det militära och det civila försvaret.

För oss moderater är det därför jätteviktigt att det blir just ett totalförsvarsbeslut, där både det militära och det civila försvaret stärks parallellt både med beslut och med resurser.

Fru talman! Försvarsutskottets betänkande 7 om civilt försvar och krisberedskap, som vi debatterar i dag, är planerat sedan lång tid tillbaka. Det har skrivits om lite grann, men inte särskilt mycket, med tanke på den situation som vi har i dag.

Vi står bakom alla våra reservationer, men jag vill yrka bifall till reservation 6.

Fru talman! Många har under en tid kritiserat olika myndigheter – Folkhälsomyndigheten och så vidare. Denna kritik ställer vi sverigedemokrater oss inte bakom. Därmed inte sagt att utvärderingen sedan inte kan visa att de behöver kritiseras. Men här och nu kritiserar vi dem inte. I stället riktar vi vår kritik mot i huvudsak den handlingsförlamade regeringen. Ni i regeringen är ansvariga för att folk dör och att det inte finns skyddsutrustning. Det spelar ingen roll om ni delegerar till myndigheterna och skriver olika brev – regleringsbrev – om hur det ska vara. Ni följer ju inte upp verksamheten. Ni struntar fullständigt i att dessa myndigheter inte gör det som står i förordningar och som de är ansvariga för. Ni i regeringen är ansvariga för att folk dör i Sverige i dag på grund av er uraktlåtenhet att agera. Så är det. Ta detta ansvar! Det kommer ni i och för sig aldrig att göra.

Den förra regeringen var inte helt fri från ansvar. Men det huvudsakliga ansvaret för nedrustningen av det civila försvaret ligger på denna regering.

Fru talman! Sedan vi kom in i riksdagen 2010 har vi propagerat för ett starkt totalförsvar. Vi väckte kommittémotioner före valet 2014 om beredskapslager. Vi väckte flera motioner 2017 om samma sak. Allt har röstats ned.

Hur har det blivit så här? Det är inte så konstigt.

Socialdemokraten Göran Persson inledde detta storstilat. Läser man hans memoarer, som jag har gjort, kan man läsa följande:

Processen tog tolv år, det vill säga hela min tid som finansminister och statsminister. I grova drag resulterade den i en halvering av försvaret. Gamla strukturer som funnits kvar ända sedan statsminister Tage Erlanders tid under kalla kriget har äntligen kunnat avvecklas.

Detta skriver han i sina memoarer. Hur kan det gå fel då?

Ygeman vill inte vara sämre. Han poppade upp på arenan på Folk och försvar 2017. Vad sa han då? Han sa:

Den som ser tillbaka på ett civilt försvar som det såg ut i en svunnen tid med livsmedelslager, regionala befälhavare och skyddsmasker undrar kanske hur det ska gå till. Men ett modernt civilförsvar ska inte bygga på strukturer från förr.

Hur kan det gå fel då?

Nu poppar det upp från olika håll att vi borde stärka försvaret. Hur kan det bli rätt med den här typen av uttalanden? Och nu åker ju statsministern riket runt och får stöd för sitt agerande. Det är fullständigt obegripligt, i alla fall för sådana som jag.

Fru talman! Den viktigaste uppgiften är att skydda sin befolkning – den svenska befolkningen. Det måste vara det absolut viktigaste, och där har de ansvariga fallerat totalt. Vi hade fältsjukhus, och vi hade hur många intensivvårdsplatser som helst på våra fältsjukhus. Jag var med på den tiden vi övade, och i min bataljon hade vi sjukhus, läkare och tandläkare. Allt ingick i en bataljon. Borta!

Ni säger att vi skulle skydda de gamla. Det är många som poppar upp och säger detta nu, när regeringen är ansvarig. Ja, jag hälsar också på, men jag sitter utanför. Personalen har vänligheten att öppna balkongdörren och köra ut dem jag känner, medan jag sitter på en stol fyra meter därifrån. Då kan vi prata med varandra när det är fint väder. Har den personalen skyddsutrustning? Nej! Skyddshandskar? Nej, absolut ingenting. Det är vår statsminister Löfvens åtgärder för att skydda våra gamla och äldre: nada! Ingen syrgas, ingenting. Det är ett facit att titta på, och regeringen ska inte komma undan sitt ansvar. De är totalt ointresserade.

Finns det någonting vi kunde ha gjort tidigare? Jag vet inte, men jag lyssnar på andra medier – till exempel Swebb-tv, där man har forskare som påstår att de metabola sjukdomarna har blivit enorma problem och att den sjukvård och de mediciner man ger de äldre och gamla kan vara direkt kontraproduktiva. Är det sant? Jag vet inte, men jag lyssnar på de forskare som påstår att man kan stärka immunförsvaret på olika sätt. Gå in och lyssna på dem! Det finns mycket att göra. Man kan stärka det här.

Nåväl! Hur blev det då med den berömda solidariteten – att alla solidariskt ska hjälpa varandra? Vi talar då om försvaret en gång i tiden. Hur blir det nu då, inom EU? Nej, det händer inte särskilt mycket; var och en är ju sig själv närmast. Det spelar ingen roll vilka avtal och kontrakt om leveranser vi har, för det är tvärstopp. Frankrike: Vi behöver skyddsutrustningen själva. Den där solidariteten är nog alltså bra att ha i vissa situationer – jag säger inte att man ska ta bort den – men man kan inte förlita sig på den för mycket. Vi måste återigen bygga upp beredskapslager med läkemedel, skyddskläder, skyddsutrustning och så vidare. Vi eldade upp miljoner skyddsmasker. Jag var själv med och transporterade förbandsutrustning över Östersjön till de baltiska länderna. Bataljonstorlekar gavs bort – sjukhus.

Massor med miljarder delas nu ut i olika stöd. Det jag tycker är en stor brist, fru talman, är: Var är stödet till småföretagen – alltså det direkt riktade? Ni andra här inne känner säkert också till att småföretagen är mycket djupt oroade över utvecklingen; ni pratar säkert lika mycket med dem som jag gör. De går i konkurs när som helst, och många företag har redan gått i konkurs. Man säger till mig, och säkert till er: Vi ser inte en krona som vi kan använda. Var är stödet till småföretagen – de riktigt små? Det handlar om underleverantörer som slår igen, och när de stora bolagen sedan startar upp finns det inga underleverantörer. Det gäller på livsmedelssidan också. Jag har egen brunn, så jag har vatten. Egna brunnar har ni i Centerpartiet också, tror jag. Men det är omedelbara åtgärder, stödet till småföretagen. Det har varit uppe.

Vad får svenska folket – ni som sitter och lyssnar på det här – för pengarna? Det fanns en svordom i det ursprungliga uttalandet, men jag utelämnar naturligtvis den. Vad får vi för pengarna? Ja, vi får i alla fall inga skyddskläder. Vi får definitivt ingenting till vården; några ansiktsskydd till vården får vi inte heller för pengarna, eller till andra viktiga områden. Det vet vi att vi inte fick för pengarna. Vad får vi då? Ja, vi har diverse klimatprojekt. FN fick 8 miljarder nyss, så det räcker pengarna till. Och massmigrationen har sina ersättningar – inga problem. FN och EU! Värdegrundsplanerna har tagit över hyllorna nu, fru talman. Förr hade man beredskapsplaner, men nu är det värdegrundsplaner och genusprojekt. Genuscertifierad verksamhet och gendercentrum är oerhört viktigt i dagsläget. Det kanske är dags att omprioritera vad vi lägger stålarna på, fru talman.

Som avslutning: Hur tänker egentligen Socialdemokraterna och regeringen? Hur tänker ni ta ert ansvar för den här situationen? Enligt vårt sätt att se det behöver man lyfta upp en krisledning till regeringen, som det var en gång i tiden. Det fanns en krisledningsfunktion i Regeringskansliet. Återskapa överstyrelsen för civil beredskap eller motsvarande! Jacka ihop de regionala områdena med de militära områdena! Landshövdingarna får en viktig roll här, vilket vi kan djupdyka i. Det har jag gjort förut, men jag tänker inte göra det nu. Återskapa detta nu, så att vi har en samordningsfunktion i landet! Tvärtemot vad någon sa i försvarsutskottet i dag behöver vi någon som pekar med hela handen ibland och som samordnar – inte bara samverkar, för då gör vi ju som vi vill på var sitt håll. Den som samordnar bestämmer efter att ha hört allting.

Spela upp olika scenarier! Det har jag sagt flera gånger genom åren. Spela upp olika scenarier med spelledare – övningsledare – från Försvarsmakten och andra. Samla ansvariga politiker för att gå igenom det här! De scenarierna kommer att visa tydligt vad man behöver göra, vilka beredskapslager man behöver lägga upp och annat. De kommer att visa hur man ska leda verksamheten, oavsett om det brinner någonstans. Vem samordnar och fördelar resurserna? Ansvaret ska tillbaka in i regeringsdepartementen.

Börja också utvärdera nu, kontinuerligt! När det har gått fyra fem månader vet ni nämligen själva att man kanske har glömt bort de positiva delarna också. ”Vad var det vi gjorde som var så bra då?” Utvärdera nu detta kontinuerligt, så att det tas till vara över tid.

Därmed har jag nu använt mina åtta minuters talartid, fru talman.

Fru talman! Roger Richthoff från Sverigedemokraterna nämner en rad saker man inte behöver prioritera eftersom det nu är andra saker som behöver prioriteras. Jag tror att vi två är ganska överens om att man behöver prioritera totalförsvaret, men jag uppfattade det som att Roger Richthoff från Sverigedemokraterna ansåg att en av de saker man inte behöver satsa på är jämställdhet. Därför undrar jag om det verkligen är så att Roger Richthoff tycker att jämställdhet inom Försvarsmakten inte är någonting vi behöver prioritera.

Jag tror att det inom Försvarsmakten finns ganska många tjejer och killar, kvinnor och män, gubbar och gummor – kalla det vad du vill – som tycker att det är viktigt att de är där på samma villkor. Man är där för att man kan någonting, och man är där för att kunna försvara Sverige utifrån den person man är – inte vilket kön man har. Det finns även en fråga som jag har drivit ganska länge, sedan jag började i försvarsutskottet och fick reda på att det faktiskt inte finns ordentliga kläder för kvinnor inom Försvarsmakten. Allvarligt, hur svårt ska det vara?

Jag tänker att det kanske finns fler som Roger Richthoff från Sverigedemokraterna som inte tycker att jämställdheten är viktig. Jag tycker att det absolut viktigaste är att vi kan försvara Sverige, inte vilket kön man har.

(Applåder)

Fru talman! Jag vet inte hur ledamoten Alexandra fick ihop det där. Jag förstår över huvud taget inte kopplingen till det jag sa. Förtydliga gärna detta! Vi har aldrig några problem med jämställdhet, så jag förstår inte alls vad det är frågan om.

Folk söker ju till olika befattningar, och den mest lämpade får befattningen. Ska jag tolka det som att Moderaterna vill ha ett kvoteringssystem eller någonting sådant? Det kan väl ändå inte vara rimligt. Vi har inga problem med jämställdheten – alla får ju söka! Men om vi ska gå lite djupare i detta är vi emot att man sänker kraven, till exempel på brandförsvaret på Södertörn, som det var ett reportage om. Man sänker kraven för att få in mer kvinnor i verksamheten. Det är vi bestämt emot. Men det finns säkert många andra befattningar inom de olika delarna där man inte behöver samma muskelstyrka som kraven var på de manliga brandmännen för två år sedan. Vi har inga problem med jämställdheten.

Fru talman! Tack, Roger Richthoff, för förtydligandet. Då är vi överens om att den som är bäst lämpad till en position ska kunna besätta den.

Man måste också kunna arbeta i en organisation och en organisationskultur som tillåter det. Vi kan tydligt se i uppropet som var under metoo, #givaktochbitihop, att det inte riktigt är så i dag.

Då tycker jag att det är lite olämpligt av Roger Richthoff från Sverigedemokraterna att lyfta fram jämställdhet som en av de saker som inte var någonting att satsa vidare på. Det tycker jag är jätteolyckligt och nästan en skymf mot dem som har skrivit om sina erfarenheter under uppropet #givaktochbitihop.

Om vi är överens om att kvinnor och män är välkomna på exakt samma villkor och att det är den organisationskulturen vi har är jag nöjd med det.

Fru talman! Det var bra att vi fick den lilla ordväxlingen. Otydlighet är inte någonting som jag har blivit anklagad för någon gång. Jag vill vara väldigt tydlig med detta. Det var bra att du tog upp det här så att det inte är någon tvekan. Jag har pratat färdigt i det här stycket. Vi är överens.

(forts. § 13)

Fru talman! Med dagens säkerhetspolitiska läge och de senaste årens stora allvarliga händelser i vårt land och i andra länder, med torka och bränder, har vi stora utmaningar att hantera och en situation som är komplex och viktig att ta på allvar. Detta är en tid för att göra nödvändiga omprioriteringar och satsningar på att bygga vårt samlade totalförsvar.

Vår grundläggande krisberedskap prövas just nu, och den kan prövas ytterligare. Vi är mitt uppe i en förhandling om det militära men också det civila försvarets inriktning inför de närmaste fem åren. Det är oerhört viktigt, angeläget och uppenbart att vi måste ta de här utmaningarna på största allvar. Vi måste prioritera återuppbyggnaden av det civila försvaret men också ett starkare krisberedskapsarbete – lokalt, regionalt, nationellt och i samarbete med andra länder – för att stärka vår samlade beredskap. Det finns många skäl till detta. Det gäller inte minst det pågående arbetet för att möta coronapandemin, som kanske är den största prövning vi haft civilt under efterkrigstiden.

Trots stora och mycket goda arbetsinsatser runt om i vårt land, och många resurser, finns det tydliga systembrister som måste åtgärdas. Vi har stora sårbarheter i verksamheter som vi kommer att behöva såväl i kris som vid högre beredskap och ytterst i krig. Väldigt mycket återstår för att bygga ett starkt och samlat totalförsvar. Det krävs ett ledarskap som till hundra procent driver och förstår detta och tar det på fullt allvar. Det behövs handlingskraft och resultat i praktiken.

Detta är också en tid för ödmjukhet inför de här viktiga uppgifterna. Det är en tid för eftertanke, för rannsakan och för omprövning av de ställningstaganden som gjorts historiskt. Det är oftast lättare för oss att säga hur det borde ha blivit och hur det borde ha varit än att uttrycka en vilja eller riktning för hur vi ska möta de prövningar och utmaningar som väntar i framtiden, oavsett om det är i morgon eller några år fram i tiden. Det är viktigt att ta vara på kraften i samverkan och att arbeta tillsammans även i det långsiktiga arbetet för att stärka vår samlade beredskap.

Vi har väldigt många områden där det har hänt saker de senaste 20 åren under nedmonteringen av det civila försvaret. Reservkapaciteter och lagerverksamheter har tagits bort. Det finns hur många exempel som helst på detta. Detta visar var vi står i dag. Något som har förändrats under den här tiden är att vårt samhälle har blivit alltmer beroende av den digitala uppkopplingen. Vårt beroende av elektronisk kommunikation är oerhört omfattande. Det är viktigt att detta fungerar dagligen på många arenor. Därför är tillgången till säker och robust infrastruktur i hela landet, med bredband även i de bygder som i dag saknar tillgång till bredband, viktig för att bygga vår samlade beredskap och utveckla vår totalförsvarsförmåga.

Även samarbetet mellan det offentliga och näringslivet för att utveckla det här är avgörande. Vi måste ha förutsättningar med avtal på plats och tydlighet om vad som gäller för framtiden. Vi klarar inte detta ensamma, utan vi måste jobba tillsammans såväl offentligt som privat.

Fru talman! I en rapport från 2017 skriver FOI att en ofullständig och otydlig reglering länge funnits inom krisberedskapen och att detta leder till svårigheter i ansvarsförhållandena. Det här behöver korrigeras för att det inte ska följa med in i det nya uppbyggda civila försvaret. Krisberedskap handlar ju om att kunna förbereda sig på det oväntade, att kunna möta det otänkbara, att förebygga, att utbilda, att öva och att arbeta tillsammans.

Pandemin som vi nu upplever är en händelse som många har kunnat förbereda sig inför. Det finns exempel på kommuner i Sverige som har planer för hur man ska hantera en pandemi. Men jag tror att många inte har kunnat förutse de effekter vi ser runt om i vårt land, i det europeiska samarbetet och globalt, med produktion som stannat, stängda gränser, logistikutmaningar, transporter som inte fungerar och så vidare.

Vår krisberedskap är decentraliserad och har sin utgångspunkt i vardagens händelser. Den är slimmad. Oftast finns det en begränsad förmåga att skala upp. Vi såg detta vid bränderna 2014 och 2018. Vi har lärt oss mycket av de utvärderingar som gjorts av de senaste större händelserna.

Krisberedskapen har ett tankesätt som ofta utgår från att marknaden fungerar, att det kommer varor i tid, att marknadsmekanismerna fungerar och att produktionen fortsätter. Nu ser vi ett scenario och en händelseutveckling som helt klart har satt viktiga funktioner ur spel. Det får oerhört stora konsekvenser för tillgången till skyddsutrustning, andningsskydd, handsprit och annat.

Vår utgångspunkt är att vi nu ska hantera denna pandemi i krisberedskapsarbetet, oavsett hur länge den pågår, men också ta ett väl avvägt totalförsvarsbeslut inför höstens budgetarbete och propositionsbehandlingen inför nästa arbetsår. Vi har en uppgörelse om den militära delen, men vi har ändå inte landat i en ekonomisk uppgörelse om det civila försvarets inriktning. Vår utgångspunkt är att de skarpa förslag som vi redan i december 2017 tillsammans presenterade i Försvarsberedningens rapport Motståndskraft ska genomföras på kort och längre sikt. Det kommer att finnas många möjligheter att skapa vinn-vinnsituationer, där vi kan ställa om vårt samhälle och bygga krisberedskap och ett civilt försvarsarbete genom omställningsarbete.

Jag yrkar bifall till reservation nr 12, som handlar om livsmedelsförsörjning. Vår livsmedelsproduktion måste öka. Det handlar om Sveriges förmåga att försörja befolkningen. Det här är ett område som hör ihop med säkerhetspolitik och beredskapsarbete.

Förutsättningarna för svenska bönder och jordbruksföretagare måste bli bättre och konkurrenskraften stärkas. Det är ett exempel på ett viktigt område som berörs av totalförsvarsarbete. Ett annat är tillgången till läkemedel och läkemedelsproduktion. Ett tredje är omställningsarbetet för att nå hållbarhet med mer förnybar energiproduktion i Sverige.

Att minska importberoendet av oljan är en klar säkerhetspolitisk signal till omvärlden men också en oerhört viktig insats för att bygga vår egen robusthet och förmåga att producera bränslen både till det militära och det civila. Att minska beroendet från omvärlden är en viktig krisberedskapsinsats.

Fru talman! Vi hade i dag i utskottet representanter för såväl det militära, alltså Försvarsmakten, som MSB och Försvarets materielverk. En av frågorna som lyftes där var just utvärdering, hur vi kan lära av det som redan görs och hur vi ska kunna korrigera och anpassa arbetet löpande under krishantering. Jag tycker att myndigheterna presenterade viktiga perspektiv för utskottet liksom hur vi fortsatt ska arbeta tillsammans när det gäller det här.

Fru talman! Utmaningarna är många, och mycket görs. Vi ser också att vi genom långsiktighet och kortsiktig uthållighet kommer att ta oss igenom detta tillsammans. Vi kommer också att behöva vidta tydliga och nödvändiga åtgärder för att stärka vår samlade beredskap i framtiden.

(Applåder)

Fru talman! Ärade ledamöter! Hej alla som lyssnar därhemma! Jag hoppas att ni har det bra och tar väl hand om er själva och varandra i den kris som vi nu befinner oss i.

I dag debatterar försvarsutskottet motioner på området civilt försvar och krisberedskap. Det här är en motionsdebatt som återkommer varje år, och sällan har den väl varit så aktuell när den väl kommer.

Debatten om det civila försvaret och vårt perspektiv på krisberedskap har såklart blivit betydligt mer aktuellt den senaste månaden. Vi har alla upplevt hur livet har förändrats och hur andra saker än tidigare känns viktiga i livet.

Under den här krisen har vi sett hur hjälpsamheten och solidariteten mellan människor har ökat. Men vi har också sett hur sårbart vårt samhälle är efter många år av privatiseringar och nedskärningar framför allt i sjukvården, äldreomsorgen och hemtjänsten – kärnan i vår gemensamma välfärd.

Vi har under de senaste åren pratat väldigt mycket om att vi lever i ett mer sårbart samhälle. Fokus för diskussionerna har dock ofta varit naturkatastrofer och effekter av de klimatändringar vi ser. Nu har vi blivit påminda om ytterligare ett hot – hotet från sjukdomar och pandemier – och precis som efter tidigare allvarliga händelser måste vi se till att vårt samhälle blir starkare, att vi går igenom den här krisen och kan möta framtida hot på ett ännu bättre sätt än vad vi kan i dag.

När jag höll mitt anförande i denna motionsdebatt förra året, fru talman, pratade jag väldigt mycket om att det är viktigt att öka kunskapen om krisberedskap hos befolkningen och att många av oss kanske hade lite svårt att föreställa sig vad det skulle innebära att leva i ett samhälle där systemen kanske inte längre fungerar som vi är vana vid.

Så är det inte längre. Under den senaste månaden har vi alla fått en väldigt stor förståelse för hur sårbart samhället är och hur viktigt det är att vara förberedd på att saker kan hända som gör att det inte är som vanligt. När den här krisen är över är det viktigt att vi inte glömmer bort hur vi hanterar sårbarhet utan fortsätter att stärka vår egen och vårt gemensamma samhälles motståndskraft och beredskap.

Fru talman! Den här krisen hanteras på många olika håll i vårt samhälle. Här i riksdagen är det framför allt våra kolleger i socialutskottet som arbetar med dessa frågor. Vi i försvarsutskottet har dock frågan om civilt försvar och beredskap på vårt bord. Det civila försvaret är väldigt brett och väldigt stort. Här ingår förutom den vanliga välfärden, det som är absolut närmast oss, även frågor om elektricitet, mat, vatten, drivmedel och hur kultursektorn kan hjälpa oss till reflektion och glädje i tunga stunder. Det handlar också om hela civilsamhällets frivilliga insatser och hur vi tillsammans hjälps åt.

Det civila försvaret innefattar alltså hela samhällets möjlighet att stå emot kriser, att vara motståndskraftigt och att återhämta sig så snabbt som möjligt efter en kris. Det är såklart otroligt viktigt att det civila försvaret i Sverige förstärks framöver och att vi bygger vidare på erfarenheterna både från den här och de senaste årens olika kriser.

Fru talman! Jag är övertygad om att den kris som vi befinner oss i just nu har förvärrats av att vi under många år på många håll i samhället har sett och drabbats av nedskärningar och privatiseringar i den offentliga sektorn – i den välfärd som står oss allra närmast.

Kommunerna och regionerna har ett grundläggande, väldigt stort ansvar för att planera verksamheter som sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg och förskola och för att dessa ska kunna vara igång även i tider av kris. Detta kräver ekonomiska resurser, förberedelser, samarbete och kunskapshöjning, något som blir svårare i ett samhälle som blivit uppdelat i olika privatiseringar, där vi ser att resurser försvinner och där vi ser väldigt många olika huvudmän i den offentliga sektorn.

När jag höll mitt anförande i denna debatt för ett år sedan sa jag att de verksamheter som redan när det är lugnt i samhället går på knäna och har svårt att klara av verksamheten kommer att ha mycket svårt att klara den om vi hamnar i kris. Jag tror att det är ungefär det vi ser i dag.

För att verksamheten ska fungera i händelse av kris krävs personal som inte redan i normala tider är utarbetad och underbemannad. Vänsterpartiet menar att vi måste stoppa nedskärningar i kommunal och regional sektor. Vi måste ha en fullt finansierad sjukvård och en fullt finansierad äldreomsorg framöver, där personalen har högre löner och bättre arbetsvillkor. Man ska orka stanna kvar i sitt yrke fram till pensionen, och man ska kunna känna glädje och stolthet varje dag när man går till jobbet och hem från jobbet.

Vi har alla ett gemensamt ansvar för att vårt samhälle är starkt och motståndskraftigt. Vi i Vänsterpartiet menar med fasthet att jämlika samhällen där vi planerar, finansierar och genomför saker tillsammans är starka samhällen. Vi menar att de senaste årtiondenas privatiseringar och utförsäljningar har gjort vårt samhälle svagare och verksamheterna svårare att samordna effektivt när det gäller. Det ser vi framför allt nu när vi har en kris.

Vi behöver därför återta samhällsviktiga verksamheter i offentlig regi, framför allt inom välfärden, och se till att de är finansierade så att de klarar sin verksamhet.

Fru talman! Vänsterpartiet har fyra motioner i det här betänkandet. Vi kräver bland annat tillgång till viktiga läkemedel under kriser. Vi ser att det kan vara svårt att få tag i de läkemedel man behöver även när det inte är kris. Vi kräver en nationell självförsörjningsgrad på livsmedel till minst 80 procent. Vi har även en motion om krav på översyn av lagstiftningen om fyrverkerier.

Den motion som jag vill lyfta fram i den här debatten handlar om Försvarsmaktens stöd till det civila samhället i kris. Försvarsmaktens hjälp under krisen den senaste månaden har varit ovärderlig för att man ska klara av den situation vi har i dag. I dag i försvarsutskottet fick vi en presentation av vad Försvarsmakten, Försvarets materielverk och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap gör just nu.

De få militära sjukvårdsresurser och fältsjukhus vi har har ställts till regionernas förfogande. Skyddsmasker och annan materiel har lånats ut. Hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna hjälper till med bland annat transporter.

Det är viktigt, menar jag, att vi kan använda alla resurser som finns i samhället vid civila kriser. Vänsterpartiet menar att lagstiftningen om hur Försvarsmakten kan planera för stöd till det civila samhället långt innan kriser uppkommer måste ses över.

Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservation 9.

Jag vill avsluta med att uttrycka mitt stora tack till alla som arbetar i krisen just nu, framför allt all vårdpersonal som hjälper de sjuka och hjälper till att lindra effekterna av krisen. Jag vill också uttrycka mitt stöd och min stora medkänsla till alla dem som har drabbats av den pågående pandemin.

Fru talman! Jag vill inleda med att i denna debatt om det civila försvaret och krisberedskapen yrka bifall till vår reservation 10 under punkt 11, som handlar om Försvarsmaktens roll vid civila kriser.

Precis som sagts av föregående talare är vi just nu mitt uppe i en svår kris. Coronapandemin påverkar livet för tusentals människor i Sverige och runt om i världen. Liksom föregående talare vill jag tacka alla dem som gör fantastiska insatser, inte minst i sjukvården, för att lindra och hjälpa.

Pandemin visar vikten av att ha beredskap när kriser kommer.

Sverige hade en gång i tiden, fru talman, kanske världens mest moderna civila försvar. Det kan vara värt att påminna om att vi i början av 90-talet hade 50 mobila fältsjukhus, 35 i armén och 15 i marinen. Varje fältsjukhus hade 6 operationssalar med 18 respiratorer. Totalt hade man kapaciteten 1 000 operationer per dygn och 10 000 vårdplatser. Allt fanns nedpackat mobilt och kunde snabbt installeras i uppblåsbara tält och bilda ett sjukhus med egen elförsörjning och värme.

Av detta lades 94 procent ned. I dag har vi två sjukvårdskompanier med 16 intensivplatser och 96 vårdplatser, som nu gör stor nytta både här i Stockholm och i Göteborg.

I början av 90-talet hade vi också runt om i landet förråd med läkemedel och förbrukningsmateriel för att klara uppemot 150 000 skadade.

Det som är viktigt nu är att se vad vi kan och måste göra för att få bättre beredskap framöver.

Jag sitter med för Kristdemokraterna i Försvarsberedningen. Vi jobbade under två och ett halvt år och kom med en slutrapport förra våren. Men redan 2017 lade vi fram en rapport som heter Motståndskraft som handlar om det civila försvaret. Där finns punkter som alla åtta riksdagspartier faktiskt är överens om. Jag ska inte räkna upp alla de 84 förslagen, det räcker inte tiden till, men jag ska lyfta fram några. Det är fyra huvudförslag som är viktiga.

Det första handlar om att försörjningen av läkemedel och medicinsk utrustning måste säkerställas. Regionerna måste börja planera för vad som föreskrivs i lagen om åtgärder vid extraordinära händelser. I det ingår att lagerhålla läkemedel och sjukvårdsmaterial. I nuläget görs inte detta i nödvändig omfattning vare sig på apotek, på sjukhus eller hos grossister. Detta har tyvärr visat sig med stor tydlighet under den kris vi just nu är mitt uppe i.

Det andra förslaget är förändrad politisk ledning av totalförsvaret i Regeringskansliet. Vid regeringsskiftet 2014 delades ansvaret för totalförsvaret upp på två departement. Allt hade tidigare legat på samma departement, men då flyttade man MSB till Justitiedepartementet. Vi i Försvarsberedningen vill flytta tillbaka ansvaret så att det blir en sammanhållen ledning såväl i fredstid som vid höjd beredskap, och den ska vara på Försvarsdepartementet. Det är väldigt viktigt vid kris att det finns en tydlig ledningsstruktur, och det måste finnas också i politiken och på politiskt ansvarigt håll.

Det tredje förslaget handlar om sektorsansvariga myndigheter på samhällsviktiga områden. Försvarsberedningen vill ge en myndighet ett samlat ansvar för varje samhällsviktig verksamhet – sjukvård, energiförsörjning, transporter, livsmedel och så vidare.

Här kan vi jämföra oss med Finland. Där klarar man att försörja hela befolkningen i över ett halvår. I Sverige klarar vi livsmedelsförsörjningen under tio dagar eller så, och vi har en självförsörjningsgrad på under 50 procent. Detta är något som måste åtgärdas.

Det är också alldeles för lätt att skära av energiförsörjningen, något som har drabbat exempelvis Ukraina i närtid. Ukraina har vid flera tillfällen drabbats av strömavbrott som påverkat uppemot en kvarts miljon människor. Detta kan hända även i Sverige. Det var något som vi i Försvarsberedningen pekade på.

Det fjärde förslaget är att en civil befälhavare stärker ansvars- och ledningsförhållanden. Vi föreslår att Sveriges 21 län delas in i 3–6 större geografiska civilområden med en av landshövdingarna som civil befälhavare med uppdrag att leda beredskapsplaneringen. Det menar vi skulle stärka den fredstida krisberedskapen.

Detta presenterade dåvarande ordföranden Björn von Sydow som en bred och viktig samhällsreform, något som vi alla var med på. Det är viktigt att det nu blir verklighet. Det har snart gått tre år, och än så länge har inget av det blivit verklighet. Det finns utredningar som pågår, men det räcker inte med utredningar.

Krisen visar att nu måste detta omsättas i handling. Nu krävs det att regeringen agerar så att vi kan återskapa ett civilt försvar värt namnet. Detta eftersom vi vet att detta inte är den sista krisen Sverige kommer att uppleva. Det kommer fler, och till dess måste vi se till att stärka beredskapen.

Nu finns det tydliga förslag. Det finns 84 konkreta förslag från Försvarsberedningen. Dessa måste genomföras.

Det är också viktigt att det blir pengar. Vi i Kristdemokraterna lade i vårt budgetförslag rejält med pengar, 900 miljoner nästkommande år, för att se till att det också blir resurser. Det räcker inte med varm luft för att förslagen som jag nyss räknade upp fyra av ska bli verklighet, utan här krävs det också pengar och resurser så att vi kan få ett bättre civilt försvar som bättre svarar upp när nästa kris drabbar oss.

Fru talman! Det är mycket bra som har sagts i den här debatten redan. Precis som några tidigare talare vill jag börja med att rikta ett stort och varmt tack till alla de människor som jobbar och sliter i vård och omsorg med att hantera denna kris just nu. Jag vill också rikta ett tack till frivilliga som ställer upp med matleveranser, läxhjälp eller andra saker som behövs i krisen, till anhöriga som ringer ett extra samtal till en äldre släkting som nu sitter isolerad samt, såklart, till de företagare och entreprenörer som med personligt risktagande och åratal av slit och möda har finansierat all den välfärd som finns och alla de krisinsatser som nu görs.

Men, fru talman, jag vill inte uppehålla mig längre vid den generella diskussionen om krisberedskap, för den har vi redan haft så mycket här i kammaren i dag. Jag vill i stället fästa min uppmärksamhet på reservation 25, som jag också yrkar bifall till. Den handlar om en screeninglag.

Tidigare var cyberattacker riktade mot företag och myndigheter framför allt utförda av enskilda individer. Nu är det inte så längre. Nu är dessa attacker till 90 procent utförda av Ryssland och Kina. Det handlar oftast om attacker mot bolag för att sno – för att ta, helt enkelt – innovationer, teknik och kunskap som Kina och Ryssland i sina diktatursträvanden mycket väl kan tänkas komma att använda mot oss här i Sverige och som de definitivt har stulit från svenska bolag. Det rör sig inte bara om stora bolag utan också om små och medelstora bolag som inte alltid har resurser nog att upptäcka detta själva.

Det är klart att den miljö i vilken vi nu talar om civilt försvar och krisberedskap är en annan miljö än vad den var tidigare. Den ryska björnen och den kinesiska draken klöser på våra svenska bolag. FRA och Must har såklart ett ansvar för att skydda våra myndigheter och så vidare, men vi behöver effektivare lagar för att skapa ett kraftfullt skydd mot just informationsstölder.

Vi vet nu att med den kris som vi nu går igenom – coronakrisen – och de ekonomiska inverkningar som den kommer att ha, så riskerar det att bli så att svenska bolag och i förlängningen deras innovationer reas ut på en global marknad. Vi såg det efter 2008 när kinesiska bolag köpte upp viktig infrastruktur och viktiga bolag runt om i Europa och runt om i västvärlden. Vi står potentiellt inför en sådan situation nu igen. Då är det viktigt att komma ihåg att denna typ av verksamhet dessutom har ökat i omfattning sedan 2008.

Det finns exempel på svenska tillverkare av datachipp som har blivit uppköpta av kinesiskt kopplade bulvanföretag. Vi har i dag lagstiftning för att hantera detta när det handlar om teknik och innovation som har direkt militär koppling, men vi har i dag inte en tydlig lagstiftning som handlar om teknik som är längre ned i kedjan. Det kanske handlar om artificiell intelligens som har utvecklats för någonting helt annat än just krigföring men som i fel händer kan användas både mot oss och mot våra vänner ute i världen.

Fru talman! Man skulle kunna säga att om vi täpper till möjligheten för till exempel kinesiska och ryska bulvanföretag att köpa svenska bolag och deras viktiga innovationer, så skulle det kunna vara så att vi genom att stänga den dörren för internationell finansiering slår mot svenskt näringsliv. Det är dock precis tvärtom.

Dels handlar detta om att vi vill förhindra stölder, dels handlar det om att några av våra främsta samarbetspartner och handelspartner i världen – Tyskland, Frankrike och Storbritannien för att nämna några – redan har denna typ av lagstiftning. Om inte vi i Sverige också får till stånd den här typen av lagstiftning finns det mycket stor risk att några av våra främsta handelspartner inte blir så intresserade av att ha djupgående affärsmässiga samarbeten med svenska bolag därför att de är rädda för vad som kan hända om den kinesiska draken och den ryska björnen kommer hit och glufsar i sig våra innovationer.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till reservation 25.

Fru talman! Vi debatterar i dag betänkandet Civilt försvar och krisberedskap. Vi gör det samtidigt som Sverige upplever en av sina svåraste och mest utdragna kriser i modern tid. I detta nu kämpar intensivvårdspersonal med att rädda liv. I regioner, i kommuner och på myndigheter jobbar man frenetiskt för att få fram tillräckligt med skyddsutrustning. Runt om i vårt land görs extraordinära insatser för att skydda riskgrupper och mildra effekterna av coronaviruset.

Krisen har på många sätt tagit fram det bästa i vårt samhälle – solidariteten och omsorgen om varandra, tilliten till våra institutioner och ett politiskt ansvarstagande över blockgränser.

Men – och det måste sägas, fru talman – krisen har också riktat ljuset mot brister i vår beredskap. Detta är brister som kommer ur decennier av successiv nedmontering av det civila försvaret i kombination med att vi har infört styrmodeller, ledningsstrukturer och just in time – lagerlös produktion – där man inte har tagit hänsyn till de påfrestningar som en kris eller ett krig kan innebära för samhället.

Det finns uppenbara risker med att rigga samhällsviktig verksamhet utifrån idéer om företagsekonomisk effektivitet. Det blir lätt väldigt sårbart, fru talman.

Vi befinner oss nu mitt i denna kris, och det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser. Jag skulle dock vilja fästa uppmärksamhet på det som alltid kommer att vara ryggraden och kärnan i all krisbekämpning, nämligen människorna, särskilt de längst fram vid frontlinjen.

Oavsett om det är kris eller vardag är det samma sjuksköterskor, samma undersköterskor och samma lokalvårdare som går till jobbet och som gör de där avgörande insatserna. Som riksdag kan vi besluta om de mest storstilade planverken, beredskapslagren och vad det nu kan vara, men vi får aldrig glömma människorna.

Jag tänker till exempel på Leif Henriksson. Han är undersköterska vid lungavdelningen i min hemstad Östersund. Han intervjuades nyligen i Östersunds-Posten och beskrev då sin arbetssituation, med oron för att bli smittad och för att kollegor ska bli smittade samt den fysiska ansträngningen av att jobba med skyddsmask under långa pass.

Coronakrisen påminner oss om vilka som håller upp samhället, samtidigt som krisen också visar hur skevt status och villkor fördelar sig över arbetsmarknaden.

Att stå upp för välfärden är att skapa förutsättningar för en bättre beredskap. Med god bemanning, bra villkor och möjligheter till kompetensutveckling ökar vi redundansen – marginalerna – och möjliggör tid till omställning och återhämtning. Att investera i välfärdens personal är på så vis en investering i framtiden och de nya kriser som vi ofrånkomligen kommer att möta.

Om vi säger att ett militärt angrepp mot Sverige inte kan uteslutas kan vi tyvärr vara helt säkra på att nya kriser kommer att komma. Det kommer att hända; problemet är att vi inte kan veta exakt var, när eller hur. Det är därför det är så viktigt att det arbete som påbörjades i och med försvarsbeslutet 2015, med en återaktivering av totalförsvarsplaneringen, nu får gå in i nästa skarpa fas.

Under de senaste åren har som bekant ett intensivt utrednings- och analysarbete genomförts för att lägga en solid grund för återuppbyggnaden av det civila försvaret. Det har varit statliga utredningar, utbildningar, stöd till kommuner, övningar och inte minst Försvarsberedningens rapport Motståndskraft. Så sent som den 2 mars i år inkom bevakningsansvariga myndigheter med sina underlag för den fortsatta inriktningen av det civila försvaret.

Även om man kan ha förståelse för och rent av instämma i den frustration som ibland uttrycks över att det här tar tid bör man nog ha i åtanke både varifrån vi kommer och omfattningen av detta arbete. Det militära försvaret avvecklades lyckligtvis inte helt och hållet under den så kallade strategiska timeouten – försvarsgrenarna behölls, om än kraftigt reducerade. På det civila försvarets område försvann däremot i stort sett allt.

Försvarsberedningens tidigare ordförande Björn von Sydow har använt ordet ”samhällsreform” för att beskriva det arbete som vi nu står inför. Det är verkligen vad det här handlar – en samhällsreformering.

Civilt försvar och krisberedskap sorterar inte under en myndighet med en generaldirektör, ett regleringsbrev och en uppsättning anställda. Precis som coronakrisen visar måste hela samhället fungera, planera och ytterst kunna ställa om – från centrala myndigheter, via kommuner, regioner och näringsliv till varje enskild individ.

Ytterligare ett exempel från den kris som vi nu upplever, och som belyser komplexiteten i den, är att det inte bara handlar om att fylla ett eller två behov, mediciner och skyddsutrustning, utan när världen tvärnitar och gränser stängs kan det få spridningseffekter också till andra sektorer som ligger långt ifrån själva krishärden. Bara häromdagen exempelvis varnade MSB för att störningar i försörjningsflöden på sikt kan påverka samhällsviktiga verksamheter. Det understryker återigen vikten av att inte tänka stuprör när det gäller vår beredskap utan att tänka hela samhället. Därför är det så viktigt att vi nu gör rätt från början, att vi tar fram beslutsunderlag och en organisation som är ändamålsenlig och genomtänkt.

Fru talman! Beredskap är lite grann som med försäkringar: man tänker inte så mycket på det förrän den dagen man verkligen behöver det. Under lång tid betraktades den civila beredskapen som något som vi kunde klara oss utan. I dag vet vi bättre.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Coronakrisen berör oss alla. Pandemin som pågår just nu ställer vårt samhälle på prov. Många ansträngningar görs för att rädda liv och hälsa, minska smittspridningen samt mildra de ekonomiska konsekvenserna.

Vi ser hur människor förlorar sina nära och kära, hur oron sprider sig för att bli sjuk, förlora jobbet eller sitt livsverk, hur samhället stannar av till följd av alla rekommendationer och begränsningar som införts. Vår tacksamhet gentemot alla som står i frontlinjen och gör enorma insatser i det här läget är stor.

Samtidigt pågår en annan kris i det tysta, en klimatkris. Vad vi ser är två globala kriser, en pandemi och en klimatkris, som kräver samarbete både lokalt och internationellt. Lika lite som stängda gränser kan stoppa viruset från att ta sig in i landet, lika lite hjälper det att blunda för klimatkrisen.

Precis som samhällets motståndskraft testas för fullt just nu kommer framtida kriser i form av översvämningar, skogsbränder och skyfall att innebära enorma påfrestningar för vårt samhälle.

Vi har nyligen sett hur översvämningar har drabbat Blekinge, Hallands och Kronobergs län och bevittnat hur människor försökt rädda sina hem undan vattnet. Under vintern rasade skogsbränderna i Australien och orsakade enorma skador för människor och djur. Förra sommaren slog torkan till i Sverige och halverade våra skördar. Överallt i världen ser vi redan nu effekter av den globala uppvärmningen. Därför måste vi förbereda oss i god tid och skydda våra särskilt utsatta områden på både kort och lång sikt.

Göteborg är särskilt utsatt eftersom staden ligger vid den lägsta punkten vid Göta älv. Sannolikt kommer havsnivån att höjas med en meter under detta århundrade. Det kan kännas avlägset, men många av de barn som föds i dag kommer att leva då. För att skydda Göteborg mot översvämningar och stigande hav måste vi bygga yttre skyddsportar.

Det är dyrt att genomföra klimatanpassningsåtgärder, men det är ännu dyrare att låta bli. Flera städer har drabbats hårt av översvämningar. Efter ett skyfall i Malmö 2014 kostade översvämningsskadorna flera hundra miljoner kronor. Stora investeringar krävs för att skydda våra städer. Men det är mycket bättre att lägga pengar på att ordna skydd innan det blir översvämningar än att stå med förstörda byggnader, förstörd infrastruktur och stora kostnader för återuppbyggnad.

Vi vill inte se fler få sina hem förstörda, vare sig av skogsbränder eller översvämningar. Det är vårt ansvar att se till att kommande generationer kan leva och verka i vårt land trots ett förändrat klimat.

Fru talman! Här kommer det civila försvaret in. Livsmedelsförsörjning, vattenförsörjning, läkemedelsförsörjning, elförsörjning och fungerande transporter är fundamentala delar för ett fungerande samhälle. Dessa frågor väcker mycket engagemang, och i betänkandet behandlas ca 120 yrkanden.

Miljöpartiet har länge förespråkat investeringar i ökad beredskap och självförsörjning. Hela vår politik bygger på att vi vill undvika stora kriser och hitta nya vägar fram. Vi ser i nuläget hur sårbart vårt samhälle är. Den här gången saknas skyddsutrustning för vårdpersonalen. Nästa gång står vi kanske utan mat och vatten. Vi måste bygga ett robust samhälle som klarar av att fungera en längre tid utan störningar även i kris.

Ett steg i den riktningen är regeringens arbete med förebyggande åtgärder mot översvämningar, skred och andra naturolyckor samt bildandet av en delegation som arbetar för skredsäkring längs Göta älv. Delegationen för Göta älv och möjligheten till statlig delfinansiering bedöms kunna påskynda ras- och skredsäkerhetsarbetet längs älven.

Det är glädjande att regeringen tog initiativ till att inrätta ett särskilt anslag för Göta älv, 90 miljoner kronor för 2020 och 115 miljoner kronor från och med 2021, vilket bifölls av riksdagen. Det skapar bättre förutsättningar för Göteborg och andra kommuner att redan nu förebygga såväl översvämningar som andra naturolyckor som ett förändrat klimat kan föra med sig. Kommuner kan göra det med hjälp av åtgärder som de anser att det finns behov av, till exempel genom att utreda särskilda aspekter av problematiken. Det är oerhört viktigt att arbetet med att förstärka den civila beredskapen för att hantera klimatrelaterade kriser fortsätter.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att vi har allt att vinna på att dra lärdom av den pågående coronakrisen och välja rätt inför framtiden. När krisen är över får vi en historisk möjlighet att inte bara bygga upp vårt samhälle igen utan även bygga ett nytt, hållbart och robust samhälle. Det kommer att gynna oss och dem som kommer efter oss.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 april.)