Biodling

Fru talman! Utan bin blir det ett stort hål i krets- loppet. Det var rubriken på den motion som finns till behandling i detta betänkande. Biodling kan sägas vara en bisak, men den är mycket värdefull, inte bara för den goda honungens skull, utan främst för att växter ska sätta frukt. Natu- ren måste ha sin gång. Värdet av pollineringseffekten är enligt experter 10-20 gånger honungsvärdet. Huvudproduktionen när det gäller biodlingen är pollinationen. Honungen får bli en biprodukt. Biodling är en segdragen fråga. Jag känner att pri- oriteringen inte har varit särskilt hög i utskottets ar- bete. Det finns EU-stöd. Det har använts till att främja produktion och saluföring av honung. Det sistnämn- da, saluföringen, sköter sig själv, för svensk honung är en bristvara. I Centerpartiets motion lyfter vi fram åderlåtning- en inom svensk biodling. Den är nu så stor att farhå- gorna ökar för att tillgången på bigårdar och bisam- hällen inte räcker till för att klara det pollineringsbe- hov som vi har här i Sverige. Enligt Jordbruksverkets bedömning är det inte så drastiskt. Det finns ca 110 000 bisamhällen. Men enligt bitillsynsrapportens uppgifter, från samma verk, har det skett en minskning med 48 % till 70 000 bisamhällen. Då kan man fråga sig vilken uppgift det är som gäller. Är det 110 000, som det också står i betänkandet, eller är det 70 000? Det största hotet mot biodlingen är varro- akvalstret, som har slagit ut en stor del av binäringen. Men om man läser betänkandet ser man att det inte är något hot. Då undrar jag: Hur bekämpar man detta kvalster? Med tanke på den starka spridning som har skett i södra Sverige, som jag kommer från, undrar jag: Vad är det för metoder man kan använda, efter- som det inte är ett så stort hot? Bitillsyningspersonal ska ge innehavare av bisam- hällen föreläggande om bekämpning av kvalster. Det ska dessutom ske en efterkontroll. Enligt uppgifter fungerar inte tillsynsdelen inom vissa regioner. Jag kan nämna mitt eget distrikt, gamla Kristianstad län, där t.ex. 40 % av tjänsterna för bitillsyningspersonal är vakanta. Det är bra att det understryks i betänkandet att man i forskningspropositionen har lyft fram att kun- skapsbristerna är stora inom biodling och pollination och att det behövs en kunskapsutbyggnad. Det är också ett av skälen till den motion som vi har skrivit från Centerpartiet. Men det gäller att handla. Det finns nu fyra bis- jukdomskonsulenter. Men det som egentligen behövs är att det anställs en avelskonsulent. Avelsarbetet är grunden för den fortsatta verksamheten. Det första steget för att ge näringen stöd inom detta område är att anställa en avelskonsulent. Nu står det i betänkandet att vi ska avvakta till dess en ny utredning blir klar i december 2000. Det står på s. 5. Jag kan inte förstå att utredningen, om den skulle vara klar i december 2000, inte har tagits med i arbetet med betänkandet i dag. Den måste vara en viktig bit innan man går vidare. Jag förstår inte riktigt hur utskottet har hanterat ärendet. Vad är det man väntar på? Vi vill ha denna viktiga del i kretsloppet, dvs. möjligheten att pollinera växter. Vi vill också ha en biodling över hela vårt land som främjar växtodlingen. Vi vill hålla kvar en kunskap om och utveckling av biodlingen. Då behövs det handling nu, med avelsarbete, med forskning och en bitillsynsverksamhet som fungerar. Till detta vill jag lägga en framtidstro för biodling. Det är på grund av bristen på detta som man har lagt av. Fru talman! Jag yrkar bifall till Centerpartiets re- servation i detta betänkande.

Fru talman! Det skulle kanske inte vara fel att på- stå att mitt riksdagsarbete är en bisyssla, för nu ska jag prata om biodling. Frågan vi nu diskuterar är en bifråga, men en mycket viktig fråga. Utskottet har också med både intresse och noggrannhet behandlat de elva motionsyrkandena från allmänna motionsti- den. Utskottet har också vid sammanträdet den 9 november tillkallat representanter från både Jord- bruksverket och Sveriges Biodlares Riksförbund och lyssnat på deras synpunkter på problemen. Det var alldeles felaktigt när Gunnel Wallin nu påstod att utskottet inte har gett biodlingen någon hög prioritet. Samtliga partier är rörande överens om att binä- ringen har en stor betydelse i vår miljö. Värdet av den honung som produceras är ca 100 miljoner, men i olika undersökningar har värdet av pollineringen, som jag tycker är det viktiga, beräknats till 10-20 gånger honungsvärdet. Detta blir 1-2 miljarder kro- nor. Jag kan också nämna att i några totalinventeringar som har gjorts har det visat sig att stora arealer helt saknar bin. Det innebär att i de områdena är polline- ringen mycket låg, vilket bl.a. kan få konsekvenser för den biologiska mångfalden - precis som Gunnel Wallin var inne på. Behovet av bin är stort i vårt land. Bl.a. behöver vi öka antalet bisamhällen för att täcka behovet av honung, men behovet av pollinering är ännu större. Jag kan nämna några siffror: För raps visar veten- skapliga undersökningar att det går åt fyra bisamhäl- len per hektar för att få en fullgod pollinering. Mång- åriga försök i både Danmark och Finland visar att man kan uppnå skördeökningar på 10-15 % vid full- god pollinering. Ett tjugotal växtarter har dött ut i Sverige under 1900-talet och ännu fler har blivit säll- synta. Vi vidgar fredningsåtgärder och fridlysningar för att bevara utrotningshotade växter. Bina kan i det viktiga miljöarbetet ha en betydelsefull roll som räd- dare om bina används i viktiga miljövårdsprojekt. Därutöver medverkar bina i både större och mindre utsträckning genom sina blombesök till att höja pro- duktionen av bär och frukter. Detta bidrar i sin tur till att främja djurlivet i vår natur. Om bina har en så stor betydelse för vår miljö, och vi är politiskt överens om detta, vad är då pro- blemet? Det som oroar mig är nedgången av odlare och bisamhällen. För 15 år sedan fanns det ca 180 000 bisamhällen, som i dag har minskat till 110 000 - med andra ord en 40-procentig minskning. Gunnel Wallin frågade efter vilka siffror som var riktiga. Jag har ställt frågan till Jordbruksverket. Det svar vi fick var att 110 000 är den riktiga siffran. 70 000 innebar, om jag förstod rätt, att alla medlem- marna inte var med i den beräkningen. Den genom- snittliga åldern på biodlarna är 60 år. Den andra oroande frågan är varroakvalstret. Det är ett millimeterstort spindelliknande kvalster som biter sig fast på biet och suger ut blodvätska. Det tar 3-4 år från angrepp till en undergång av ett samhälle. Det har ställts krav på utrotning i form av att bi- samhällen som drabbas ska brännas. Kvalstret finns i dag i hela Europa. I likhet med Jordbruksverket och Sveriges Biodlares Riksförbund tror jag inte att det är rätt metod att bränna och förinta bisamhällen. Kvalstret finns ju även på vildbin och kommer därför att finnas kvar även om vi skulle gå så drastiskt fram att vi utrotar alla bisamhällen. Det räcker om något kvalster finns kvar för att det ska kunna fortplanta sig och bli kvar i evighet. Erfarenheten visar att med god rådgivning kan skadeverkningarna av kvalstret begränsas eftersom det finns en rad effektiva metoder, bl.a. med kemisk bekämpning. Det finns omfattande förluster av bi- samhällen, speciellt där parasiten nyetableras, på grund av felaktiga motåtgärder och bristande kun- skap. Fru talman! Min slutsats är att biproduktionen i vårt land är mycket viktig för vår miljö. Binas arbete med pollinering är ett mycket viktigt arbete med växterna i naturen. Det är oroande att produktionen minskar i vårt land. Antalet biodlare och bisamhällen minskar. Kraven som framförs i motioner, bl.a. i Marianne Jönssons motion, att regeringen tillsam- mans med näringen ska sätta i gång med opinions- bildning för att skapa intresse och ökade möjligheter att rekrytera nya biodlare är naturligtvis ett rimligt krav. Orsaken till att majoriteten föreslår avslag på samtliga elva motionsyrkanden är att regeringen har gett Jordbruksverket i uppdrag att utreda och redovisa förutsättningarna för biodlingen i Sverige. Detta ar- bete kommer att redovisas i mitten av februari. Den 13 februari kommer det att föredras för generaldi- rektören på Jordbruksverket. Därför anser utskotts- majoriteten att det är lämpligt att avvakta resultatet av denna utredning innan andra beslut fattas. Fru talman! Jag kan garantera att vi kommer att med stort intresse följa frågan och utvecklingen av svensk binäring.

Fru talman! Det här är ett ärende som behandlas i dag, och i betänkandet står det att Jordbruksverket skulle avge en rapport i december 2000. Det är kons- tigt att den rapporten inte finns med i underlaget. Jag har noga tagit del av utfrågningen. Jag har också förhört mig i dag om att den kommer i mitten av februari. Jag tyckte att det var konstigt, och jag trodde att det var ett skrivfel. Jag är glad att vi är överens om att det är en viktig fråga och en viktig näring på de sätt som har beskri- vits. Sedan är det frågan om att få nya personer att starta biodling. Om man ska kunna starta biodling måste det finnas ett starkt avelsarbete. Där finns fort- farande stora brister.

Fru talman! Det pågår ett avelsarbete i dag. Det är ett bidrag till det avelsarbetet som Sveriges Biodlares Riksförbund bedriver, bl.a. med lantbiet. Av den summa som riksförbundet får går 160 000 kr till just avelsverksamheten. Visst förekommer det avelsverk- samhet. Gunnel Wallin tyckte att det var konstigt att det i utskottsbetänkandet inte stod mer om Jordbruksver- kets utredning. När vi skrev utskottsbetänkandet och justerade det var det den tidpunkten som gällde då. Att Jordbruksverket sedan har blivit fördröjt och har senarelagt tidpunkten till den 15 februari är ingenting som utskottet kan rå för.

Fru talman! Det är ytterligare en sak som jag skulle vilja ta upp, och det är hur man ska bekämpa varroakvalstret. Kaj Larsson säger att det ska vara en god rådgivning. Men när det finns brister i bitillsy- ningsmännens verksamhet måste man ju börja där för att verksamhet ska kunna bedrivas. Det här måste man också ta tag i. När det gäller kemisk bekämpning vet vi alla vil- ken diskussion som förs i samhället i dag i livsme- delsdebatten. Man får vara lite försiktig, för honung- en är en biprodukt som är viktig och som det är stor efterfrågan på. Om man använder kemiska bekämp- ningsmedel finns det en viss risk för att det kommer in i livsmedlet.

Fru talman! Det är kanske riktigt att den risken finns. Jag kan inte svara på om det är någon risk. Saken ligger till så, Gunnel Wallin, att det enda sättet att hålla tillbaka kvalstret och kunna ha en bi- produktion är bekämpning, enligt min åsikt, Jord- bruksverkets åsikt och Sveriges Biodlares Riksför- bunds åsikt. Då är det bl.a. kemisk bekämpning, där man sätter in kemiska skivor i bisamhällena så att kvalstret faller ned. Jag har själv sett hur det fungerar och hur det millimeterstora kvalstret ligger där på botten. Enligt biodlarna och de experter jag har pratat med är detta inget större problem, och man tror inte på metoden att bränna samhällena och på så vis utrota kvalstret i bina.

Fru talman! I det betänkande från miljö- och jord- bruksutskottet som vi nu debatterar i kammaren be- handlas ett antal motioner som tar upp frågor kring den svenska biodlingsnäringens aktuella situation och utvecklingsmöjligheter. Frågorna kring biodlingen har från och till under de senaste tio åren aktualise- rats, främst beroende på den negativa trend näringen haft under denna tid. Det är i stort sett fråga om en halvering av antalet samhällen på många håll. Den främsta orsaken till den negativa utveckling- en ligger av allt att döma i varroakvalstrets angrepp i våra svenska bigårdar. Inte minst de många biodlare som har haft ett mindre antal bisamhällen har tröttnat på motgångarna och lagt av, och rekryteringen av nya odlare, inte minst yngre, har hämmats på grund av nämnda problem. Detta är mycket olyckligt, enär alla borde veta hur viktig biodlingen är för pollineringen av frö-, frukt- och bärodlingar samt för övrigt i vår natur och den biologiska mångfalden. Vikten av en högkvalitativ svensk honungsproduktion är stor, och det vore högst olyckligt om näringen inte lyckades återvinna den framtidstro som är nödvändig för att nya satsningar ska kunna komma till stånd. När jag ser tillbaka på den hantering av frågorna, interpellationerna, motionerna och alla debatterna som varit under de senaste tio åren - jag har deltagit i samtliga - och ser på det resultat som vi som drivit frågorna under alla dessa år har uppnått blir jag lätt deprimerad. Frågan har inte tagits på allvar. Näringen har varit splittrad. Stora brister i tillämpningen av bisjukdomslagen kan konstateras och även brister vad gäller fullföljandet av bitillsynen. Jag måste tyvärr konstatera, fru talman, att rege- ringars och riksdagars hantering av frågan hittills saknat det sting som hade behövts för att reda upp problemen. Under hösten 2000 har emellertid en glädjande uppryckning kommit till stånd. Utskottet har anordnat en utfrågning med representanter för Statens jord- bruksverk och Sveriges Biodlares Riksförbund. Jordbruksverkets arbetsgrupp som slitit med frå- gan, har aviserat, visserligen med försening men ändå, att en föredragning av arbetsgruppens förslag ska ske inför verksledningen den 13 februari. Jag ser med visst hopp och spänning på vad som komma skall. I betänkandet framhålls att utskottet i huvudsak delar motionärernas bedömning angående biodlingens betydelse för växtodlingen och i många andra avse- enden. Vidare skrivs det att enligt utskottets mening finns det också många synpunkter och förslag från biodlarnas sida som förtjänar att övervägas i det fort- satta arbetet. Då utskottet sedan uttalar att något slut- giltigt ställningstagande inte kan göras i fråga om biodlingens situation och möjligheter innan resultatet i Jordbruksverkets utredning presenteras är jag benä- gen att hålla med. Av dessa anledningar har vi moderater inte reser- verat oss utan avvaktar utredningen och i den före- slagna åtgärder. Vi delar också de synpunkter som Eskil Erlands- son framför i reservationen men konstaterar att ut- skottets skrivning i betänkandet väl, i dagens läge, täcker in även dessa frågeställningar, varför jag yrkar bifall till utskottets hemställan. Vi förutsätter att vad utskottet framfört i betänkandet också ska leda till verkningsfulla åtgärder just i syfte att rädda och ut- veckla den svenska biodlingsnäringen. Självklart kommer vi framöver att nogsamt följa utvecklingen, och är det så att positiva förändringar uteblir, ja då, fru talman, kommer vi tillbaka i ärendet.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Ing- var Eriksson. Jag har tagit del av den historieskriv- ning som finns och ärendets gång här i riksdagsarbe- tet. Jag tycker att det har tagit väldigt lång tid, som Ingvar Eriksson sade, för denna viktiga fråga. Min fråga är: Tycker Ingvar Eriksson att metoden att använda bekämpningsmedel för att komma till rätta med kvalstret är en bra metod, med tanke på att det ska vara många små odlare som är spridda över hela vårt land? Är det en vettig metod att bekämpa detta kvalster, med tanke på miljöperspektivet?

Fru talman! Så som ärendet har behandlats och genom de missgrepp som har gjorts i ett tidigare skede har man inte haft något annat att tillgripa än kemisk bekämpning. Det finns vissa begränsningar i användandet, och det finns klara regler för användan- det. Jag har också sett just detta att man ska tvingas använda kemiska medel som negativt, men just på grund av att man inte har stämt i bäcken får man nu stämma i ån. Det är betydligt jobbigare, och då har man tvingats använda detta. Däremot anser även jag att de initiativ och de idé- er kring alternativa bekämpningsmetoder som har presenterats också för utskottet vid något tillfälle borde vidareutvecklas och prövas på olika sätt. Man har gjort det, men jag anser att den prövningen har varit mindre lyckad. Man har inte heller tagit det på riktigt allvar. De som har sysslat med detta på hög nivå har gett upp. Redan något år efter det att vi hade fått angrepp i Skåne säger man att man inte klarar av det. Man gav upp, och det är första gången som man i Sverige gett upp i bekämpandet av en smittsam djur- sjukdom, fru talman. Nu talas det visserligen inte om att bin är djur, för de behandlas ju i helt andra sam- manhang. Det är första gången, och jag anser att det är olyckligt. I väntan på andra metoder som man tror kan bli användbara måste vi acceptera detta, annars står vi inför en ännu större katastrof för binäringen.

Fru talman! Denna punkt på dagordningen är ing- en bifråga vilken som helst. Både biet, biodlaren och hela binäringen utgör mycket viktiga och nödvändiga inslag i det svenska nationalhushållet. Det är natur- ligtvis omöjligt att beräkna de fullständiga värdena, totalt sett, som kan tillskrivas bina och binäringen. Bl.a. värdet av polineringsprocessen skulle kunna belysas på ett mer omfattande sätt. Tyvärr är forsk- ningen på området inte vad den borde vara. Våra bin och biodlingen bidrar i allra högsta grad med viktiga insatser via den biologiska processen i naturen, och är därmed också en garant för den biolo- giska mångfalden. Bara inom jordbruket uppskattas att biodlingen inom vissa områden kan ge en polline- ringseffekt som motsvarar 10-20 % skördeökning. Här finns utvecklingsmöjligheter. I relation till åkerarealen finns i dag i genomsnitt bara ett bisamhälle på 36 hektar. Vi har nyss hört att fyra bisamhällen per hektar är ett bra värde när det gäller raps. Spridningen av den yrkesmässiga biod- lingen ut över landet är dessutom så ojämnt fördelad att mer än 60 % av alla bisamhällen finns i Götaland. Utan yrkesmässig biodling skulle problem uppstå framför allt för den svenska fruktodlingen, och i viss mån även för jordbruket. Biodlingen skulle på ett tydligare och bättre sätt kunna nyttjas som komple- ment till jordbruksnäringen - inte minst som en kraft för lokal utveckling i kombination med andra in- komstmöjligheter på landsbygden. Ett bisamhälle ger ca 30 kg honung om året. Da- gens produktion av honung i Sverige täcker ungefär hälften av det inhemska behovet och efterfrågan. Avsättningsmöjligheterna för svensk honung är på alla sätt mycket goda. Varför ska vi behöva importera så mycket honung när goda förutsättningar egentligen finns för ökad inhemsk produktion? I detta perspektiv borde binäringen kraftigt stödjas och ges förutsättningar för återuppbyggnad och ut- veckling. Sedan 80-talet har verksamheten gått ned kraftigt, som vi har hört, men en viss återhämtning är ändå på gång, säger man från biodlarföreningen. Antalet biodlare uppgår i dag till ca 14 000, har vi också hört, och de hanterar ungefär 110 000 bisam- hällen. Här finns alltså utrymme för många fler. Jag vill ändå hålla med Ingvar Eriksson, som sä- ger att det har saknats sting i denna fråga under åren. Det är alltså dags för sting just nu. De hinder som finns för en positiv utveckling måste snabbt undanröjas. Från kristdemokraternas sida förutsätter vi att den utredning inom Jordbruks- verket som på regeringens uppdrag arbetar med biod- lingens problem bl.a. när det gäller hanteringen av aktuella bisjukdomar snarast redovisar åtgärder som kan bidra till en positiv utveckling av näringen. Fru talman! Vi delar i princip från kristdemokra- ternas sida Eskil Erlandssons synpunkter i reservatio- nen, men med tanke på den utredning som pågår och som kommer att lägga fram sina förslag och tankar i februari månad har vi i stället i ett särskilt yttrande tillsammans med moderaterna redovisat våra ställ- ningstaganden.

Fru talman! Jag skulle vilja fråga jordbruksut- skottets ordförande samma sak som jag frågade Ing- var Eriksson. Det gäller metoden för att bekämpa varroakvalstret. Ska det ske med kemiska medel? Jag tänker på miljöperspektivet. Vill man ha många småodlare kommer gift att spridas på ett jättestort område. Det är hanteringen av detta som jag tycker skulle vara oroväckande. Jag undrar hur jordbruksutskottets ordförande ser på det.

Fru talman! Naturligtvis är det en dålig metod att sprida kemiska bekämpningsmedel ut över våra mar- ker i landet. Självklart är det så. Möjligen är det en orsak till att det har varit lite senfärdighet vad gäller de åtgärder som man rimligen borde ha vidtagit tidi- gare och som faktiskt har diskuterats under ett antal år. Den utredning som finns kommer snart med sina tankar och idéer. Vi får förutsätta att man även där ytterligare kan belysa vilka möjligheter vi har att bekämpa de sjukdomar som självklart måste bekäm- pas och som har diskuterats i utskottet i den utfråg- ning vi har haft. Jag hoppas att utredningen ändå kommer med någonting i februari.

Fru talman! Jag skulle vilja göra ett påpekande till detta. Man sprider gift för att bekämpa kvalster. Bina flyger omkring. Jag tänker på livsmedelstillsatser, t.ex. Jag ber er att ta med er det i ert fortsatta arbete, så att vi kan lita på kvaliteten på svensk honung även i fortsättningen.

Fru talman! Jag kan garantera att jag är lika enga- gerad i den frågan. Jag är övertygad om att vi fram- över, när vi får diskutera frågan vidare efter att ha sett utredningen, tillsammans ska kunna ta tag i frågan och arbeta vidare med den. Självklart ska vi kunna känna en trygghet när det gäller att man inte sprider kemiska produkter och gift i naturen.

Fru talman! Biet är sannolikt det ekonomiskt vik- tigaste husdjuret - inte i första hand som honungs- producent, även om den rollen är omistlig, utan ge- nom den pollination som biet svarar för. Eftersom lagstiftningen - nu menar jag djur- skyddslag och epizootilag - omfattar ryggradsdjur är en diskussion om huruvida biet ska betraktas som djur och husdjur inte särskilt meningsfull i nuläget. Men jag är förvånad, fru talman, över att det jag me- nar är den stora politiska frågan egentligen inte har berörts. Då menar jag hotet mot samspelet mellan blommor och bin i naturen. Forskning vid de två universiteten i Uppsala visar bl.a. detta: Eftersom blomrikedomen minskar, mins- kar också överlevnadsmöjligheterna för flera vilda biarter. Gödsling leder till att blomsterrik mark om- vandlas till gräsmark. Växtgifter slår ofta hårt mot blomväxter. För att vi ska nå upp till miljömålen måste vildbi- na som ekologisk nyckelgrupp förekomma i mång- fald. Detta menar jag är den grundläggande och stora politiska frågan. Problemet med biets bevarande är ett allvarligt problem för biodlingen och för den biologiska mång- falden. Detta problem visar på ett bra sätt hur viktigt det är att artrikedomen bevaras och vilka konsekven- ser en obalans kan få på andra arter än de arter som är hotade eller utrotade. Miljöpolitiken och jordbrukspolitiken måste ha en inriktning som beaktar biets överlevnadsmöjligheter och därmed också skapar goda förutsättningar för biodlingsnäringen.

Fru talman! Harald Nordlund säger att den stora politiska frågan gäller pollineringen av växter, alltså bevarandet av växter. Det är ju detta som vi har talat om hela tiden här. Det viktigaste med bina är inte honungsproduktionen, utan det allra viktigaste är pollineringen av växter, det arbete som bina gör ute i vår natur. Jag undrar var Harald Nordlund var när vi diskuterade detta.

Fru talman! Vad jag menar med det som jag sade är att ingen från talarstolen har berört problemet som handlar om att bevara den biologiska mångfalden och att ifrågasätta den miljöpolitik som vi bedriver och delar av jordbrukspolitiken. Det handlar i hög grad om detta. Visst har man från talarstolen talat om att frågan inte bara handlar om biproduktion utan att den hand- lar om pollinationen. Men den grundläggande stora frågan, hur vi bevarar den biologiska mångfalden, tycker jag har berörts på ett dåligt sätt.

Fru talman! Jag rekommenderar då Harald Nord- lund att läsa protokollet efter detta sammanträde.

Fru talman! Även jag och Miljöpartiet har en mo- tion i detta betänkande, men vi har precis som de flesta andra bedömt att det inte är nödvändigt att reservera oss, eftersom det nu äntligen börjar ske lite grann på biområdet. Jag har också stått här i talarstolen vid många till- fällen och diskuterat bin, varroa, binäring, biavel och eventuell genetisk utarmning, osv. Jag är övertygad om att vi kommer att stå här igen så småningom och diskutera varroa, binäring, osv. Detta är en fråga som är svår att lösa, framför allt med tanke på varroan. Det kanske egentligen inte är så förvånande att många små biodlare har slutat. Biodling kräver sin man eller kvinna. Man måste kunna hantera detta. Och när man då får så stora problem som man kan få med varroan och kanske tvingas fundera på om man ska ta till kemiska bekämpningsmedel, då slutar man i stället. Det kanske också är därför som de stora biodlarna blir kvar. De kanske är mindre emot att ta till kemiska bekämpningsmedel. Detta är naturligtvis mycket oroande, och på något vis måste man komma till rätta med den här situationen. Det är naturligtvis som många har sagt viktigt att ha kvar bina både för honungsproduktionen och för pollination. Men bina är långtifrån de enda pollinatörerna i detta land. Det låter i debatten lite grann som att det vilda, det som brukar kallas den biologiska mångfalden, har för- svunnit. Men humlor, vildbin, skalbaggar, fjärilar och allt det andra bidrar faktiskt mer. Det är roligt att här höra Centerpartiets represen- tant stå och tala så hett om vådan av kemiska be- kämpningsmedel när vi vet att det konventionella lantbruk som vi har utgör ett stort hot mot dessa vilda pollinatörerna. Det gäller t.ex. bekämpning av blad- löss och rapsbaggar, som också drabbar de vilda pollinatörerna. Det är också intressant att höra den diskussion som förs här om vad bina faktiskt pollinerar. Polli- natörer är ofta väldigt specialiserade. Och ni som har trädgård, titta lite grann på vilka pollinatörer som ni har i t.ex. rosbuskarna. Då kommer ni att upptäcka att ni på vissa sorter inte hittar ett enda odlat bi, eller tambi. Ni hittar små vildbin och humlor. Och så är det på många av de vilda växterna. Det är de små vildbi- na och humlorna som är viktiga. Låt oss också funde- ra lite grann på hur vi bevarar dem bäst. Vi kan också konstatera att vi i de ekologiska lantbruken som bör- jar finnas i Sverige kan se en ökad mångfald när det gäller insekter, bl.a. pollinatörerna. Från Miljöpartiets sida tar vi i en motion upp bi- kontrollen och det faktum att det finns en risk för att den genetiska basen minskar i Sverige med tanke på de avelsstationer som växer upp när det gäller bin. I betänkandet tas detta upp, liksom det viktiga att försöka få till stånd en utökad forskning när det gäller biet och biets möjlighet att finnas kvar i tillräckligt stor omfattning. Jag tycker att det är bra att det börjar hända nå- gonting på det här området. Jag tycker också att det är bra att det i forskningspropositionen finns antytt att vi saknar kunskap om mångt och mycket när det gäller bifrågor. Från Miljöpartiets sida kommer vi att följa upp frågan om bin och biodling när vi får se den rapport som vi väntar i februari. Men att innan dess reservera oss finner vi inte nödvändigt. Jag vill ställa en fråga till Kaj Larsson om någon- ting som vi kanske borde fundera på så småningom. Ska man kanske se över beskattningen? Man kanske ska försöka stimulera fler små biodlare att komma i gång genom att ha generösa beskattningsregler igen. Skulle det kunna vara ett sätt? Jag tror nämligen att vi alla är överens om att vi måste hitta ett sätt att stödja de små hobbybiodlarna för att få fler bisamhällen. 110 000 samhällen i Sverige är för lite, det vet vi. Skulle det kunna vara en möjlighet, Kaj Larsson, att se över skattereglerna? Jag yrkar alltså bifall till hem- ställan i betänkandet.

Fru talman! Jag vill bara bemöta det som Gudrun Lindvall sade om Centerpartiet och det konventio- nella lantbruket. Jag har noga följt lantbruket från den plats där jag bor i vanliga fall och diskuterat vad som händer om det är bladlöss på ett salladshuvud. Odlar- na sprutar ju inte för sprutandets skull utan därför att konsumenten inte accepterar en bladlus på ett sal- ladshuvud. Och det är ju konsumenten som bestäm- mer vad som ska produceras.

Fru talman! Gunnel Wallin, vi har en ökande marknad för ekologiska produkter. Det kanske har gått henne förbi. Men vi har faktiskt ett underskott på ekologiska produkter. De importeras från Danmark. Uppenbarligen är det alltså så att konsumenterna i Sverige tycker att det är mycket viktigt med ett lant- bruk som inte sprutar kemikalier. Jag konstaterar att Centerpartiet och Gunnel Wallin har olika uppfatt- ningar när det gäller kemiska bekämpningsmedel i jordbruket och kemiska bekämpningsmedel i biod- lingen. Jag hoppas att ni så småningom kommer att ha samma uppfattning när det gäller kemiska be- kämpningsmedel i jordbruket som Gunnel Wallin har gett uttryck för när det gäller kemiska bekämpnings- medel i biodlingen.

Fru talman! Det är riktigt att skattereformen änd- rades i början av 1990-talet. Tidigare var upp till 15 bisamhällen skattebefriad verksamhet. Men i och med att man införde den nya skattereformen blev det ock- så en anteckningsskyldighet för biodlare, oavsett storlek på biodling, och skattskyldighet när vinst uppstår. Men det är klart att Biodlarföreningen och Biodlarnas riksförbund naturligtvis trycker på detta och tycker att det har en avgörande betydelse. Men jag är nog tvivlande till att detta har med den negativa utvecklingen att göra. Det är viktigt att komma ihåg att om man också tittar på den statistik som redovisar att detta har minskat så har det skett från en mycket hög nivå av biproduktionen i vårt land. Detta ska man vara medveten om. Jag tror alltså att skattereglerna naturligtvis kan vara en liten orsak till detta, men jag tror inte att de har haft störst betydelse. Därför är jag tvivlande till att ställa mig i spetsen för att genomföra en skatteför- ändring för biodlarna.

Fru talman! Kaj Larsson, jag vet inte heller om det skulle kunna gynna situationen. Men däremot känner jag att det finns all anledning att titta på alter- nativ för att få i gång många fler hobbybiodlare än vi har i dag. Det kan hända att utformningen inte skulle vara exakt som den var tidigare. Om det skulle vara en positiv effekt skulle det naturligtvis vara bra. Jag tror inte heller att alla som lade av gjorde det på grund av att man ändrade skattereglerna. Jag tror att varroa har spelat en betydligt större roll. Det tror jag att vi kan vara överens om. Med tanke på att varroa nu finns och kanske gör att många inte vill börja igen skulle gynnsammare skatteregler kanske göra att man ändå försökte starta. Jag är inte heller låst i den här frågan. Jag är glad att Kaj Larsson inte säger sig vara negativ utan är tvek- sam. Det här kanske kunde vara ett av flera sätt att försöka få upp intresset och få alltfler hobbybiodlare att sätta i gång igen.

Fru talman! Nej, helt låst i den situationen är jag inte, men jag tror inte mycket på att det har orsakat nedgången. Däremot tror jag att näringen och rege- ringen tillsammans med en mer offensiv satsning, med information, kanske införande av biodling på våra naturbruksgymnasier, utbildning m.m. når ett bättre syfte och ett bättre resultat för att höja produk- tionen. Innan jag kom in i riksdagen var jag kommunpo- litiker. Jag minns den drive som var i Skåne, i alla fall i sydöstra Skåne, för att få biodlare. Det gav ett mycket bra resultat. Jag tror att det är den vägen vi måste vandra först och tänka mindre på skatterefor- mer.

Fru talman! Det tycker jag låter som ett mycket bra förslag att försöka få biodlingen på naturbruks- gymnasier för att få fler intresserade. Jag tror att många av dem som håller på med det i dag faller för åldersstrecket. Det är många äldre som håller på med biodling. Det finns risk att vi hamnar i en ännu sämre situation i landet, där antalet samhällen återigen bör- jar minska. Jag tycker att det är bra att debatten förs och att det finns konstruktiva förslag.