Avskaffad skattereduktion för fackföreningsavgift

Fru talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation i skatteutskottets betänkande SkU15.

Skattereduktionen för fackföreningsavgiften är en av många jämlikhetsreformer som Vänsterpartiet fått igenom och är stolt över. Vi är starkt kritiska till att regeringen nu väljer att avskaffa denna viktiga reform. Enligt vår mening finns det inga skäl att hasta fram just denna skatteförändring. I stället hade frågan kunnat hanteras inom ramen för kommande budgetprocesser och den skattereform som aviserats i och med januariavtalet.

Vänsterpartiet anser att skattereduktionen är viktig av tre skäl.

För det första bidrar den till att värna den svenska arbetsmarknadsmodellen, med starka parter som tar ansvar för lönebildning och den huvudsakliga regleringen av villkoren på svensk arbetsmarknad. Modellen har bidragit till höga reallöneökningar, få konfliktdagar och en hög grad av trygghet för den enskilde. En väl fungerande partsmodell förutsätter en hög organisationsgrad hos arbetsgivare och arbetstagare.

För det andra bidrar den till att skapa en skattemässig likabehandling av parterna på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna kan göra avdrag för medlemsavgifter till arbetsgivarföreningar. Medlemmar i fackföreningar har inte samma möjlighet. Det har skapat en obalans mellan parterna. Det anser vi vara djupt orättvist.

För det tredje gynnar den i förlängningen utvecklingen i hela samhället. En stark fackföreningsrörelse är inte bara avgörande för rimliga löner och arbetsvillkor på arbetsmarknaden utan är också en hörnsten i arbetet för att öka jämlikheten i samhället generellt. Här görs dessutom ett samhällsnyttigt arbete, samtidigt som de fackliga organisationerna skapar legitimitet för beslut på arbetsmarknaden.

Fru talman! Förslaget att slopa möjligheten att dra av kostnaden för fackföreningsavgiften är ännu ett resultat av den reaktionära katastrofbudget som Moderaterna och Kristdemokraterna lade fram och tog stöd av Sverigedemokraterna för att få igenom. När avståndet mellan dessa tre bakåtsträvande partier inte är längre än avståndet mellan dem när de sitter i denna kammare kommer sådana här usla och arbetarfientliga förslag.

Inte ens Liberalerna har med detta i överenskommelsen med regeringen. Men de kompenserar det med att låta 5 av de 6,3 miljarder som slopad värnskatt kostar gå direkt till de rika männens fickor. Priset för den slopade värnskatten får kvinnor i välfärdsyrken betala i form av färre kollegor och fortsatt låga löner.

Skattesänkningar för de rikaste går uppenbarligen bra, men välfärdens arbetare med tunga yrken, varav många är kvinnodominerade, ska inte ens få skatteavdrag för fackföreningsavgiften. De möts i stället av sämre arbetsvillkor. Så bygger man upp en ojämställd skattepolitik, och det hör inte hemma i 2019 års Sverige.

Fru talman! Senast borgarna slopade möjligheten att dra av kostnaden för fackföreningsavgiften försämrades också villkoren i a-kassan. Bland annat höjdes avgiften till a-kassan rejält. Den kombinationen av försämringar ledde till massflykt från facken. På två år sjönk organisationsgraden kraftigt. För facken innebar det stora utmaningar att värva medlemmar på nytt. Om man nu säger sig värna den svenska modellen är det ju bra märkligt att man inte lärt sig av vad som hände förra gången ett sådant här förslag genomfördes.

Ett avskaffande av skattereduktionen kan leda till att färre personer blir medlemmar i en fackförening. Det riskerar i sin tur att försvaga den svenska arbetsmarknadsmodellen och leder till ökad ojämlikhet. Dessutom skapas en skattemässig obalans mellan parterna på arbetsmarknaden. Mot bakgrund av detta anser vi att skattereduktionen för fackföreningsavgiften bör bevaras.

Fru talman! Mitt vuxna liv började egentligen den 10 juni 1974, då jag cyklade ned till Nymölla bruk, en stor massafabrik i Bromölla i Skåne. Där skrev jag omedelbart in mig i facket, i Pappersindustriarbetareförbundets avdelning 21. Kassören hade ett extra klädskåp för att utöva de administrativa sysslorna. Så såg det ut så sent som på 70-talet.

Jag har haft Pappersindustriarbetareförbundet som ett av mina universitet. Jag blev omedelbart intresserad av förbundets historia, utveckling och organisation och aktiverade mig. Jag har sett att det inte varit en enkel väg att slåss för löntagares rättigheter.

Mina forna kamrater i förbundet som tog en konflikt i Mackmyra 1908 för rätten att organisera sig, rätten att samfällt förhandla gentemot arbetsgivaren, vräktes mitt i vintern ut i snön från brukets bostäder. Jag kan hitta fler sådana exempel och historier i fackföreningsrörelsens historia. Det var ett stort framsteg när fackliga organisationer och arbetsgivare kunde komma överens i Saltsjöbaden 1938 om föreningsrätten och organisationsrätten, om att förhandla och om en fredsplikt som gäller när förhandlingarna är gjorda och stadfästa.

Mitt parti, det socialdemokratiska, är ett parti som står på löntagarens sida. Genom gradvisa reformer har maktbalansen förändrats på svensk arbetsmarknad. Under de tio år jag jobbade på bruket fick vi lagen om anställningsskydd och förtroendemannalagen som underlättade för de fackliga representanterna att verka. Vi fick medbestämmandelagen. Skyddsombudens ställning stärktes kraftigt, och arbetsmiljöarbetet tog jättesprång framåt. Det har varit viktigt. Det har varit viktiga reformer.

Socialdemokraterna tycker att det är angeläget att det finns en balans på svensk arbetsmarknad. Att de fackliga organisationerna får ett bra underlag för rekrytering genom att också löntagare får avdragsrätt för sin avgift så som arbetsgivare har för sin, det drev vi igenom. Det togs bort av alliansregeringen. Vi återinförde det.

När alliansregeringen tillträdde slog den med precision mot de fackliga organisationerna genom att försämra arbetslöshetsförsäkringen och höja egenavgifterna, alltså genom att försämra en försäkring och samtidigt fördyra den. Man tog bort skattereduktionen, vilket ledde till att många lämnade facket. Försämrad a-kassa, höjd egenavgift och högre fackföreningsavgift – det var med precision som högerregeringen riktade sina attacker mot svensk fackföreningsrörelse.

Jag konstaterar nu att de samlade högerpartierna i Sveriges riksdag – Sverigedemokraterna, KD och Moderaterna – fick igenom sin budgetmotion. Där återfinns direkt löntagarfientliga hållningar.

Jag är inte glad över att i dag lägga fram ett betänkande från en regeringsproposition som innebär borttagande av skattereduktionen. Ingen socialdemokrat hade önskat detta. Vi glädes icke över det, utan det är av respekt för Sveriges riksdag och ett tillkännagivande gentemot regeringen som vi lägger fram detta betänkande och yrkar bifall till förslaget.

Betänkandet och budgetmotionen illustrerar någonting mycket viktigt för alla löntagare i vårt land. Där nere sitter de, Sverigedemokraterna, KD och Moderaterna. Hand i hand går de stolt till attack mot svensk fackföreningsrörelse och svenska löntagare. Detta kommer vi att minnas.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänkte inleda med något som jag inte tror förvånar någon. Här kommer det: Vi moderater tycker att det ska löna sig bättre att arbeta! Vi moderater står upp för sänkt skatt för vanliga löntagare!

Jag vet att ni känner igen det här. Ni har hört det förut. Men det är lika aktuellt, lika viktigt och lika relevant som alltid. Alla de som går upp varje morgon och går till jobbet och gör en insats, alla de som oavsett väder och vind tar sig till sitt arbete och bidrar till det gemensamma, alla de som sliter och gnor även om det inte alltid är roligt – alla de ska ha sänkt skatt.

Vi moderater tycker att det är bättre att sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare. Vi tycker att det är bättre att alla sjuksköterskor, lastbilschaufförer, poliser och lärare får sänkt skatt. Vi tycker att det är bättre än att sänka skatten bara för dem som är med i en fackförening.

Samhällets resurser är begränsade, och då är det vår uppgift som förtroendevalda att prioritera. Att prioritera innebär att något lyfts fram och något får stå tillbaka. Vi kan inte prioritera allt till alla, som bland annat Vänsterpartiet gör. Det går inte ihop. Det är inte seriöst. Det är verklighetsfrånvänt. Våra gemensamma skattepengar har de som jobbat tjänat ihop. Vi politiker måste förvalta dem varsamt.

Att sänka skatten för alla som jobbar har som alla vet också goda effekter på hela samhällsekonomin. Sänkt skatt på arbete bidrar till fler jobb och ökade skatteintäkter – skatteintäkter som vi bland annat kan satsa på de områden vi nu ser har stora problem och utmaningar. Jag tänker främst på långa sjukvårdsköer, polisbrist, ökad otrygghet och växande utanförskap. Det är områden som den socialdemokratiska regeringen inte lyckats ta tag i.

Grunden till vårt välfärdssamhälle är jobb. Fler måste jobba, och det måste bli mer lönsamt att jobba. Att då satsa på skatteavdrag för medlemskap i stället för sänkt skatt för alla som jobbar är helt enkelt helt fel väg att gå.

Fru talman! Att vi moderater hellre satsar på sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagare än på skatteavdrag för fackföreningsmedlemskap är med andra ord bra för hela samhället. Men det är också bra för individen. Vi är övertygade om att människor kan, vill och ska få göra egna val – fler val än de gör i dag. Vi moderater har alltid stått upp för frihet och individen mot förtryck och kollektiv. Vi har fört en envis kamp för rätten att välja till exempel vilken vårdcentral man ska gå till, vem som ska ta hand om och hjälpa en på ålderns höst och vilken skola ens barn ska gå i. Det är val som alla i dag tar för självklara. Den valfriheten finns där för att vi drivit debatten och fattat de rätta besluten.

Det är lika självklart för oss att man själv ska välja om man vill vara med i en fackförening eller inte. Det valet ska individen göra utan att staten värderar en förening framför en annan. Staten ska inte subventionera medlemskap i vissa föreningar även om syftet kan tyckas vara gott.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i skatteutskottets betänkande.

(Applåder)

Fru talman! Det var intressant att lyssna till Jörgen Berglund. För att få hela bilden har jag några kompletterande frågor. Tycker Jörgen Berglund att det är bra med fackföreningar? Tycker du att det är bra med en hög organisationsgrad? Tycker du att det på svensk arbetsmarknad i dag finns en balans mellan arbete och kapital? Och den fjärde frågan: Är du beredd att ta bort avdragsrätten för serviceavgift till arbetsgivarorganisationer, i konsekvens med den hållning du har gentemot fackliga organisationer?

Fru talman! Tack, ledamot Persson, för frågorna! Det blir lite lustigt att höra ledamoten göra en historisk exposé över en tid som han själv kanske minns för att någon timme senare konstatera att han fortfarande kommer att rösta ja till den proposition som hans egen regering har lagt fram. Den stora frågan är egentligen: Är det retoriken eller praktiken som Socialdemokraterna meddelar sina väljare? Hur ska ni ha det? Att säga en sak i kammaren är en sak, men att rösta någon timme senare är en annan sak.

För att svara på ledamotens fråga tycker vi att det är bra om människor är med i en fackförening – absolut.

Fru talman! Tänk, det är bra om man är med i facket, säger Jörgen Berglund. Det är oerhört storartat! Men organisationsgraden har han ingen kommentar till. Om det råder balans på svensk arbetsmarknad mellan arbete och kapital har han heller ingen kommentar till, eller det orättfärdiga i att ta bort rätten till skattereduktion för löntagare medan arbetsgivarna får dra av sina kostnader för tillhörighet till arbetsgivarorganisation. Vore det inte rimligt, med den retorik du använder, att säga att vi i konsekvensens namn också torde ta bort avdragsrätten för serviceavgift?

Fru talman! Vi är stolta över att vi prioriterar skattesänkningar för breda yrkesgrupper som sjuksköterskor, lastbilschaufförer, poliser och lärare framför att satsa på skatteavdrag för några som är med i ett visst slags förening.

Det vore väldigt intressant om ledamot Persson också ville redovisa vad Socialdemokraterna kommer att göra nu i eftermiddag. Någon reservation har vi inte sett, och inte något särskilt yttrande. Varför har regeringen nu så bråttom att införa just denna del i budgeten? Det finns ju hundratals andra tillkännagivanden från förra mandatperioden som ligger och väntar, men detta gick väldigt fort. Jag är naturligtvis glad för det, för det är rätt att göra så. Men jag tror att regeringen och Socialdemokraterna tycker att detta är rätt. Det finns andra saker som är viktigare, och det är därför man lägger fram propositionen.

Fru talman! Den 16 maj förra året stod vi här och debatterade regeringens förslag om återinförande av skattereduktion för fackföreningsavgift, och då var Sverigedemokraterna ensamma om att yrka avslag. När vi nu står här och debatterar ett avskaffande av den återinförda skattereduktionen är det positivt att det finns en utskottsmajoritet för vår linje.

Vår linje motiverades för ett år sedan med principerna om neutralitet och likformighet i skattesystemet och att de bör värnas. Den kan också motiveras med att det strider mot likabehandlingsprincipen att fackföreningar får en skattefördel som inte kommer andra typer av föreningar till del.

Man kan därmed ifrågasätta om syftet med skattereduktionen har varit att förbättra villkoren för dem som arbetar eller om den är till för att gynna vissa organisationer på andra organisationers bekostnad. Om man vill förbättra villkoren för dem som arbetar finns det andra åtgärder att vidta, till exempel förbättringar i arbetslöshetsförsäkringen, som vi också har föreslagit.

Vårt ställningstagande baserades för ett år sedan på att det svenska systemet när det gäller arbetslöshetsförsäkringar är sådant att alla som jobbar och betalar skatt är med och finansierar a-kassan. Vissa väljer dock att inte betala avgiften och har därmed inte rätt till a-kassa. Detta kan bero på olika saker. Man kanske inte anser sig ha råd, man kanske inte har en positiv syn på just den fackföreningen eller man kanske inte är intresserad av att sponsra ett visst politiskt parti som är förknippat med facket, vilket ju inte är helt ovanligt när det gäller bland annat LO-förbund. Därför bör det vara frivilligt och varken gynnas eller missgynnas genom skattesystemet.

Sverigedemokraterna menar att det krävs en ordentlig reform och förstärkning av arbetslöshetsförsäkringen. Den är så pass central för både de arbetande och arbetsmarknaden att den bör betraktas som en del av de generella socialförsäkringssystemen. Det innebär att a-kassan skulle behöva flyttas till Försäkringskassan och att den bör vara helt skattefinansierad. Arbetslöshetsförsäkringen bör administreras centralt i stället för fackligt, och det faktiska försäkringsskyddet bör förstärkas.

Sverigedemokraterna har också föreslagit att taket i a-kassan ska höjas till 1 200 kronor per dag under de första 100 dagarna, för att därefter minska till 800 kronor om dagen.

Sverigedemokraterna vill därmed att den så kallade finansieringsavgiften och övriga administrativa avgifter utöver själva arbetslöshetsavgiften avskaffas och tas över av staten. Detta skulle få till följd att medlemskap i en arbetslöshetskassa blir helt och hållet avgiftsfritt. Vi har lagt fram förslag om detta. Det har funnits med i vår budget, och det som är förknippat med kostnader är helt finansierat.

Fru talman! Jag vill för ovanlighetens skull yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! I höstas beslutade riksdagen att bifalla Kristdemokraternas och Moderaternas förslag till budget, som vi tog fram som motförslag till övergångsregeringens budgetförslag. Den budget vi tog fram innebar betydande förstärkningar för många viktiga verksamheter. Vi satsade på kortare vårdköer, fler äldreboendeplatser och mindre barngrupper i förskolan. Vår budget innebar satsningar på att stärka LSS, polisen och försvaret.

Men vi genomförde också skattesänkningar för vanligt folk genom att förstärka jobbskatteavdraget och höja brytpunkten för statlig skatt samt genom sänkt skatt för pensionärer. Vi införde kort sagt sänkt skatt för alla som arbetar och för alla som har arbetat – mer pengar i plånboken tack vare att riksdagen beslutade att anta vårt budgetförslag.

Vi kristdemokrater anser, i likhet med föregående talare från Moderaterna, att lägre skatt på arbete generellt är att föredra framför en skattereduktion som baseras på att man är medlem i en förening. Därför har vi valt att prioritera breda skattesänkningar för alla i samhället före den skattereduktion som vi diskuterar i dag, och därför tog vi i vårt budgetförslag initiativ till att ta bort reduktionen.

Att den rödgröna regeringen förra året valde att införa den här skattereduktionen säger också något om dess prioriteringar och om varför det är fel att den här regeringen nu får sitta kvar. Trots att sjukvårdsköerna och köerna till barnpsykiatrin växte och trots brist på poliser, för att bara nämna några exempel, valde regeringen nämligen att införa skattereduktionen för fackföreningsavgifter.

Nej, fru talman, Sverige hade behövt en regering som hade gjort andra prioriteringar. Jag är glad över att Kristdemokraternas och Moderaternas budget vann bifall i riksdagen i höstas och att den bidrar till att göra prioriteringarna lite bättre.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag får rikta ett tack till övriga ledamöter här som jobbar med skattepolitik eftersom detta är den sista debatten om skatt för dagen. Jag tycker att vi har haft en rolig förmiddag tillsammans. När jag sa detta gick jag lite genom talmannen i alla fall, men jag tänker att det var ett hyfsat okontroversiellt budskap.

Fru talman! Jag är i mångt och mycket en svenska-modellen-extremist. Jag tycker att det är bra att arbetsmarknadens parter snarare än politiker bestämmer hur arbetsmarknaden ska organiseras. Det bygger i grunden på organisationsfrihet och avtalsfrihet, som är två av de mest grundläggande friheter vi som medborgare har i ett samhälle. Vi har rätten att organisera oss hur vi vill och med vem vi vill, och vi har rätt att ingå vilka avtal vi vill.

Den minsta parten på arbetsmarknaden måste ändå vara den enskilde aktieägaren, den enskilda företagsamma människan eller den enskilde arbetaren. Avtalsfriheten gäller både frihet att självmant gå med i en fackförening eller att välja att inte vara med i en fackförening. Båda två är lika mycket ett utnyttjande av organisationsfriheten och avtalsfriheten.

Jag är skeptisk till sänkta avgifter för medlemskap i fackföreningar. Det är inte för att jag ogillar fackföreningar – tvärtom tycker jag att fackföreningar ofta är bra och gör mycket gott arbete, precis som många andra föreningar är bra och gör gott arbete. Det finns många andra föreningar som man i stället kan lägga sina slantar på att vara medlem i.

Fru talman! Jag tycker helt enkelt att det finns bra föreningar som pysslar med både det ena och det andra, och det måste stå var och en – löntagare eller arbetsgivare – fritt att organisera sig i den förening man tycker är den bästa. Då bör man också få ha kvar sina pengar för att själv få använda sin avtalsfrihet och sin organisationsfrihet på det sätt man själv vill.

Utöver att avskaffa skattereduktionen för fackföreningsavgifter vill vi också sänka skatten för personer som arbetar och för företagare. Om man får sänkt skatt kan man använda de pengar man får kvar till att gå med i en fackförening eller i någon annan förening som är bra.

Tycker ni inte att fackföreningar är bra, har det frågats här i talarstolen. Jo, men det är ganska ovidkommande huruvida fackföreningar är bra eller inte. Poängen är att det finns föreningar av alla de slag som är bra, men politiker ska inte göra den bedömningen. Det måste vara upp till den enskilde medborgaren eller den enskilde arbetstagaren.

På marknaden, där företag verkar, som ju är den andra sidan i en förhandling, får man också ibland uppleva att det blir färre kunder, precis som fackföreningarna ibland upplever att det blir färre medlemmar. Det handlar om att färre vill använda företagets tjänster eller om att färre vill ansluta sig till ens fackförening.

På marknaden vet företagen hur de ska göra. De får uppdatera sin tjänst, göra en bättre produkt eller sänka priset på det som man säljer. Med logiken att skattereduktion skulle leda till fler medlemskap i fackföreningar borde också följa att om fackföreningarna bara sänkte sina avgifter skulle de kunna få fler medlemmar. Det är precis som man kan sänka priset på en vara för att få fler kunder. Det är ju detta som skattereduktionen har inneburit.

Kanske skulle det kunna vara en idé för LO att inte ge 30 miljoner till Socialdemokraternas valkassa utan i stället lägga pengarna på lägre avgifter, så att fler arbetare väljer att organisera sig? Kanske skulle det vara en idé för Socialdemokraterna som parti att, i stället för att här i kammaren driva att man med staten som maktmedel ska styra människors val av organisation, säga till LO, som de sedan länge har en nära relation med: Hör ni, ge oss inte de 30 miljonerna, utan sänk avgiften för arbetare, så att fler organiserar sig! Kanske skulle det vara en idé att inte använda statens våldsmonopol utan i stället använda sitt eget inflytande över en organisation som man står väldigt nära?

Fru talman! Detta är ett bra förslag. Vi borde sänka skatten för människor så att de själva kan välja att organisera sig. Vi borde inte styra människors val när det gäller hur de använder organisationsfriheten.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 31.)