Avfall och kretslopp

Herr talman! Vi har i dag att behandla ett motionsbetänkande, MJU15, som behandlar motioner från den allmänna motionstiden som handlar om avfall och kretslopp. Vi behandlar 80 motioner som huvudsakligen berör cirkulär ekonomi, producentansvar, pantsystem, matsvinn, källsortering av matavfall, plaster, marint skräp, förorenade områden, transport av farligt avfall med mera.

Utskottet föreslår att samtliga motioner avslås, i många fall med hänvisning till att arbete pågår i frågorna. Motionerna berör flera viktiga områden som står högt på den globala dagordningen, och det med rätta. En ökande befolkning kommer att innebära en ökande konsumtion som sätter ännu hårdare tryck på våra naturresurser, och de är inte oändliga.

Herr talman! Generationsmålet som riksdagen har beslutat om är det övergripande målet inom miljöpolitiken. Det beskriver att vi till nästa generation ska lämna över ett samhälle där många av våra miljöproblem ska vara lösta. Det kommer att kräva hårt arbete i många länder i många år framöver.

I arbetet för att nå en cirkulär ekonomi återfinns EU:s avfallshierarki. Vi ska förebygga och förbereda för återanvändning. Vi ska återvinna material och ha annan återvinning som att återvinna energi ur det. Vi ska ha bortskaffande av deponering som ska vara så liten som möjligt.

Sverige är på många sätt ett föredöme för övriga Europa, där avfallshierarkin ofta åsidosätts och en stor andel avfall läggs i deponier eller ligger kvar på stora soptippar med läckage som följd. Det ser således väldigt olika ut i länderna när det gäller hur långt man har kommit i arbetet med avfallshierarkin.

Moderaterna anser att det är viktigt att Sverige och regeringen driver på för att EU-kommissionens förslag om cirkulär ekonomi utformas på ett sådant sätt att det blir ett starkt verktyg i arbetet för att minska avfallsmängderna och deponierna i hela EU. Regeringen bör således verka för att EU-paketet för cirkulär ekonomi blir väl avvägt och balanserat.

Miljön är det mest globala vi har. Vi delar ett jordklot. Vi har samma luft och vatten som cirkulerar runt vår jord. I miljöarbetet måste därför hänsyn tas också till var effekterna av olika åtgärder är som störst, det vill säga där miljövinsterna blir som störst. Politikens uppgift är att skapa bra förutsättningar för aktörer att ta ansvar samt att värna om principen att förorenaren ska betala.

Herr talman! Det finns en politisk samsyn om att det ska vara lätt att göra rätt. Det ska vara lätt för medborgarna att källsortera och öka mängden sopor som kan återvinnas. Vilken väg som ger bäst möjligheter att nå detta är vi inte alltid lika överens om, som så ofta i politiken. Vi kan vara överens om att något ska uppnås, men vi är inte alltid överens om hur vi ska nå dit. Det gäller inte bara det här området.

Vi får väl se var vi hamnar. Det gäller till exempel insamlingsansvar för förpackningar och tidningar. Målet är vi överens om, som jag nämnde tidigare. Vi vill ha en ökad insamlingsmängd och en ökad återvinning. Men var ansvaret ska ligga pågår det fortfarande diskussioner om. Det lär väl bli fortsatta sådana. Så kallade rundabordssamtal har ägt rum. Vi får se var vi hamnar framöver. Än så länge har vi inte kommit så värst långt.

Producentansvar för och hantering av läkemedelsrester och textilier är andra viktiga områden att diskutera. Det gäller att hitta bra former för insamling och omhändertagande och i förekommande fall justera och anpassa lagstiftningen.

När det gäller läkemedel pågår forskning om nya reningsmetoder för att förhindra att läkemedelsrester når våra hav, men det är en lång bit kvar.

Även här gäller att hela EU måste arbeta för att minska utsläppen av bland annat läkemedelsrester. Sverige har till exempel lägst antibiotikaanvändning för djur i hela EU, vilket innebär att utsläpp av läkemedelsrester via urin från djur av naturliga skäl är lägre hos oss och mycket högre i andra länder där antibiotikaanvändningen är otroligt mycket större. När dessa rester når vattendrag och hav innebär det stora negativa effekter för de djur som lever i våra hav. Fiskar riskerar att bli resistenta, och de riskerar också att bli infertila när preventilmedelsrester läcker ut. Detta kan, som vi alla förstår, få otroligt stora konsekvenser.

Marint skräp har blivit ett allt större problem. Det flyter omkring stora ansamlingar av plastprodukter som skadar många djur som fastnar i dem eller försöker äta av skräpet. Här måste åtgärder vidtas såväl i Sverige som, kanske framför allt, på EU-nivå och även globalt. Sverige tar ett stort ansvar och en stor del av notan för att minska det marina skräpet, även om skräpet många gånger kommer från andra länder. Den svenska Bohuskusten nås till exempel av lika mycket skräp som resten av Sveriges kuster.

Därför måste Sverige verka för att kostnaderna fördelas mer rättvist inom EU. Det är viktigt att Sverige tydligt driver frågan om en solidarisk finansiering av olika åtgärder. Som jag sa tidigare är vår miljö det mest globala vi har. Vi har en jord som vi alla delar. Det innebär att vi måste arbeta internationellt med dessa frågor. Vi i Sverige kan gärna vara ledande i arbetet, men på längre sikt krävs det internationella insatser om vi ska nå generationsmålet om att lämna över en bättre värld till kommande generationer.

Människans påverkan på miljön är oomstridd, och mycket arbete måste läggas ned på att minska våra utsläpp. Detta arbete måste ske överallt. Det krävs alltså internationellt arbete och internationellt samarbete. Alla länder måste bidra. Vår miljö är en ödesfråga och en framtidsfråga. Det är en fråga om allas vår framtid.

Vi står naturligtvis bakom samtliga våra motioner, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 1.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jesper Skalberg Karlsson (M).

Herr talman! Vi debatterar i dag avfall och kretslopp. Dessa frågor är i många länder ett oerhört stort problem. Världen över kan vi se hur soptippar växer och orsakar sanitära problem. Man deponerar eller bränner soporna utan någon egentlig tanke på att återvinna eller få ut energi. Det handlar mest om att man vill få bort allting. Detta innebär såklart att resurser underutnyttjas, och det medför också stora sanitära problem.

I Sverige har vi kommit långt med att utveckla vår avfallshantering. Vi har mycket att vara stolta över på området. Inte ens 1 procent av alla omhändertagna sopor deponeras i dag. Av den behandlade mängden avfall går hälften till förbränning, en tredjedel till materialåtervinning och en sjättedel till biologisk återvinning. Ytterst handlar det om att undvika nedskräpning och nedsmutsning samt att utnyttja avfall som en material- och energiresurs. Här ligger Sverige fantastiskt bra till i ett internationellt perspektiv.

Herr talman! Något som är ett större problem i dag är plasterna. Plast är ett material som det i normalfallet tar väldigt lång tid att bryta ned. Plasterna består av polymerer, som inte är skadliga i sig men som innehåller andra kemikalier som kan påverka ekologi och hälsa. Inte minst djur som av en eller annan anledning får i sig plasten påverkas, och då påverkas även människan. De fettlösliga kemikalierna ackumuleras dessutom i näringskedjan.

Särskilt problematisk är plast i marin miljö, inte minst eftersom havsströmmar innebär en okontrollerad spridning samt eftersom plasten tenderar att finfördelas till mikroplaster, som tas upp av vattenlevande djur. Mellan 1,5 och 4,5 procent av all tillverkad plast hamnar i havet. Det handlar om 4-12 miljoner ton per år. Detta är ett internationellt problem, men Sverige bör naturligtvis dra sitt strå till stacken för att försöka förbättra situationen på bästa sätt. I och med att Sverige är det land som har längst kust mot Östersjön har vi också stora möjligheter att arbeta med frågorna.

Sverigedemokraterna vill se en uppväxling. Vi förordar 150 miljoner kronor extra till åtgärder för havs- och vattenmiljö under innevarande budgetperiod. Vi tycker att pengarna ska läggas bland annat på att kartlägga flöden av plast - både mikroplast och makroplast. Akademi, industri och handel bör åläggas att utvärdera olika plaster ur miljösynpunkt. Åtgärder bör vidtas för att minska den totala användningen av plastprodukter. Plaster med särskilt hög miljöbelastning bör såklart ersättas med andra material. Vi ser fram emot att se de aviserade konkreta förslagen från regeringen på området.

Herr talman! Det är lite symtomatiskt för svensk debatt vad gäller avfallsfrågor att den absolut största frågan just nu är vem som ska ha insamlingsansvaret för förpackningar. Det borde inte vara speciellt viktigt vem som har ansvaret; det viktiga borde vara en helhetsbild av hur man förbättrar situationen. I stället har en stor del av debatten alltså kommit att handla om vem som ska ha huvudansvaret för att samla in förpackningarna.

Riksdagen har klargjort att producentansvaret för förpackningar ska bibehållas. Sverigedemokraterna har stött detta. Det betyder inte att allt fungerar perfekt i dag, men vi anser att detta är vägen framåt. Det är därför problematiskt att regeringen i detta läge fortsätter att via nya initiativ skapa osäkerhet. Det finns av allt att döma en stabil politisk majoritet för att bibehålla producentansvaret. Men i stället för att bygga vidare på detta skapar regeringen osäkerhet och drar frågan i långbänk. Fokus borde ligga på hur vi inom ramen för detta kan öka samverkan mellan kommuner och producenter och förbättra återvinningen. Det regeringen nu gör hämmar utvecklingen och förhindrar nyinvesteringar i branschen. Det är skadligt, och det gagnar inte någon.

Frågan om producentansvar för textilier kommer in här. I stället för att snabbt få en lösning på plats för att förbättra återvinningen av textilier blir förslaget från utskottet nu att alla förslag på området ska avslås just med hänvisning till arbetet på Regeringskansliet, och detta arbete utgår i stora drag från att man inte håller med om vad riksdagen redan har beslutat om här i kammaren.

Herr talman! Jag ska säga några ord om den reservation Sverigedemokraterna har vad gäller nedmontering av vindkraftverk. Kostnaderna för att montera ned ett uttjänt vindkraftverk uppgår till omkring 700 000 kronor. Detta är ett aktuellt problem med tanke på den bristande lönsamheten i branschen samtidigt som gällande lagstiftning inte ställer krav på ekonomiska garantier för att den som uppför ett vindkraftverk också finansierar dess skrotning. Många verk börjar nu bli uttjänta och närmar sig sin utmätta livslängd. I kombination med vindkraftsbolagens ekonomiska bekymmer blir detta ett problem som kan komma att växa. För att råda bot på detta anser Sverigedemokraterna att det bör det ställas krav på vindkraftsexploatörer att fondera medel för framtida rivning av verken - detta för att säkerställa att kostnaderna verkligen hamnar på rätt part.

Herr talman! Med detta sagt vill jag avsluta med att yrka bifall till reservationerna 10 och 19.

Herr talman! "Den enes skräp, den andres skatt" eller "den enes skit, den andres profit". Ja, herr talman, det finns många olika sätt att uttrycka det vi debatterar här i dag, nämligen hur det som vi under lång tid har sett som avfall egentligen är en värdefull resurs och hur vi kan se till att skapa förutsättningar för ett kretsloppssamhälle som är cirkulärt i stället för linjärt. Det handlar om ett samhälle där vi inte bara tar jungfruliga råvaror och producerar nytt, använder och sedan slänger, utan där vi tar vara på det som redan finns på marknaden och hittar nya sätt att återanvända produkten eller råvaran.

Jag och Centerpartiet tror att framtidens hållbara ekonomi och tillväxt måste bygga på tre delar. Framtidens ekonomi måste vara biobaserad, giftfri och cirkulär, och alla dessa delar går hand i hand.

Herr talman! För att få ett fungerande kretslopp krävs nämligen att vi får bort farliga ämnen ur systemen. Många plastprodukter kan till exempel inte återanvändas eller återvinnas för att de innehåller i dag förbjudna, farliga kemikalier. Att se till att produkter som kommer ut på marknaden är fria från farliga ämnen och därmed kan både återanvändas och återvinnas är därför ett viktigt steg i att få en fungerande cirkulär ekonomi. Vi behöver stärka arbetet inom Reach, använda styrmedel som skatter och stärka arbetet med tillsyn av kemikalier i varor.

Men jag tror också att ett fungerande kretslopp kräver att vi fasar in produkter från förnybara material och biobaserade råvaror i systemet. Först och främst måste vi såklart se till att cirkulera de material som redan används, men när nya produkter ska tillverkas är den gröna kolatomen en utomordentlig byggsten. Jag har i denna kammare vid upprepade tillfällen talat om den gröna kolatomens möjligheter, det vill säga hur material från åkern och skogen kan bygga i stort sett allt som vårt samhälle behöver - från kemikalier till kläder och byggmaterial.

För att skapa förutsättningar för en ökad användning av biobaserade material måste vi ha bra spelregler för de råvaruproducerande företagen. Vi måste se till att förutsättningarna för forskning och innovation gällande nya material är goda, och det offentliga måste också bli bättre när det gäller upphandling av till exempel biogasbussar, trähus och träbaserade kläder.

Herr talman! När det gäller att skapa ett fungerande kretslopp vill jag lyfta fram två vardagsnära produktgrupper som vi kommer i kontakt med dagligen men där det åtgår stora resurser i produktionen och som vi därför måste stärka kretsloppet för. Den första gruppen är vår mat. Ungefär en fjärdedel av de svenska hushållens klimatpåverkan kommer från maten, och hur vi konsumerar har stor påverkan även på miljö och klimat. I en värld där befolkningsmängden ständigt ökar och där vi kan få svårt att mätta världens munnar år 2050 är det inte rimligt att produktionsresurser går åt till att producera matavfall.

Livsmedelsverket, Naturvårdsverket och Jordbruksverket har tillsammans haft ett treårigt uppdrag, tillsatt av alliansregeringen, för att minska matsvinnet. Såväl i butiker och restauranger som i hushåll har matsvinnet minskat, men fortfarande slänger svenskar 50 kilo ätbar mat per person och år. Klimatpåverkan från hushållens totala mängd matsvinn uppgår till 444 000 ton per år, vilket motsvarar växthusgasutsläppen från en genomsnittlig körning av 360 000 bilar under ett år.

Sedan tidigare finns ett mål om att öka insamlingsgraden för biologiskt nedbrytbart avfall, men att gå ett steg längre är att införa ett mål om minskning av matavfall och svinn för att förebygga att avfallet uppstår. Ett sådant mål finns inte i dag, vilket gör det svårt att visa en tydlig viljeriktning som driver på insatser hos aktörer. I samband med att ett nationellt mål införs bör även ett etappmål införas för att tydliggöra målet och möjliggöra uppföljning, liksom man gör med miljökvalitetsmålen.

Den andra gruppen som jag vill lyfta fram är kläder och textilier.

År 2013 köpte vi ca 13 kilo textilier per person, varav 8 kilo slängdes i soporna och 2,4 kilo skänktes till välgörenhet. Av det som samlas in säljs ca 0,9 kilo via exempelvis secondhand. Om vi tillvaratar textilierna som slängs i soporna skulle vi kunna bli mer resurseffektiva genom att återanvända på annat sätt eller använda fibrerna i kläderna för att skapa nya plagg.

Förra veckan var jag på textilturné i Västra Götaland för att ta del av den utveckling och innovationskraft som finns i svensk textilindustri i dag. Jag besökte Velour som har tillverkat världens första svanmärkta jeans av återvunna textilfiber. Jag besökte Wargön Innovation, som tillsammans med en rad företag tittar på hur ett system för insamling och återvinning av textilier i Sverige kan förbättras. Vidare besökte jag Textilhögskolan i Borås, och jag såg examensjobbare utveckla tyg av 100 procent papper. Sedan besökte jag Smart Textiles, som 2014 stickade världens första plagg helt av återvunnen bomull.

Överallt i Sverige poppar det nu upp lånegarderober, klädbibliotek och klädbytarappar. Hållbart mode har blivit högsta mode. Det finns alltså en fantastisk potential för Sverige att på nytt bli en stor textilnation.

Men nyckeln till dessa spännande projekt och företag, som nu poppar upp runt omkring i Sverige, är en fungerande insamling, återanvändning och återvinning. Tyvärr är insamling av textilier i dag en gråzon, där den som lämnar in trasiga plagg till exempelvis H&M eller Myrorna för återvinning faktiskt i dag gör sig skyldig till en olaglig gärning. I Centerpartiet tror vi att ett producentansvar för textilier skulle vara en viktig beståndsdel i att göra Sverige till en textilnation. Enligt principen om att förorenaren betalar vill vi att producenterna också ska ansvara för insamling och återvinning av textilier för att undvika att viktiga resurser bara kastas i hushållssoporna, givetvis med en lösning som gör det möjligt för secondhandverksamheter att även i fortsättningen bidra till hållbarhet och sociala värden.

Herr talman! Det är därför oroande att regeringen signalerar att man inte längre ser producentansvaret som en bärande princip i avfallshanteringen. Regeringen har pratat om att man vill inleda politiska samtal, och vi är såklart öppna för detta från Centerpartiets sida. Det måste vara lätt för konsumenter och hushåll att lämna in till återvinning, oavsett om det handlar om textilier eller om glas. I många delar av landet fungerar insamlingen bra, i andra delar av landet fungerar den mindre bra. Vissa produktgrupper fungerar bra och andra i stort sett inte alls. Helt klart finns det utmaningar som vi måste lösa, och om detta samtalar vi gärna med bransch, kommuner och regeringen.

Centerpartiet och jag tror dock att det långsiktigt bästa för att stärka innovationskraften, underlätta för nya affärsmodeller och skapa förutsättningar för en biobaserad, giftfri och cirkulär ekonomi är att ha ett samlat producentansvar men med höga krav på producenterna, bättre uppföljning av mål och kostnader och stärkt inflytande för kommunerna.

Vi ser som sagt fram emot att se hur vi kan gå vidare för att hitta en lösning som fungerar långsiktigt och verkligen skapar förutsättningar för Sverige att ta täten i den cirkulära ekonomin.

Herr talman! Jag ställer mig såklart bakom alla Centerpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 2.

(Applåder)

(forts. § 16)

Avfall och kretslopp

Herr talman! Vi debatterar nu miljö- och jordbruksutskottets betänkande om avfall och kretslopp. En stor del av det avfall som produceras i vårt land kommer från den ständigt ökande konsumtionen av varor och tjänster. Konsumtion har blivit en livsstil. Det har också blivit ett slags mått på välstånd bland världens länder. Ökad konsumtion ska helt enkelt vara ett mått på att det här landet mår bra.

Konsumtion kan vara bra i många avseenden. Det är bra om vi konsumerar mer kultur och mer fritid. Det är bra om vi konsumerar mer samhällstjänster, som skola, vård, omsorg och så vidare. Men konsumtionen har också en negativ sida. Den som får betala priset för en ständigt ökande konsumtion av prylar är ofta vår miljö.

Dagens nivåer av vår svenska konsumtion är helt ohållbara. Miljöorganisationen Världsnaturfonden kom med sin rapport med living planet index för några veckor sedan. De konstaterar: Om alla invånare på jorden skulle leva som vi gör i Sverige skulle vi behöva 3,7 jordklot. Var och en förstår att det är ohållbart.

Ordet "konsumtion" kommer från latinets consumere, vilket betyder förbruka eller förtära. Jag tycker att det sätter fingret på vad det är vi håller på att göra med vår planet: Vi håller på att förbruka upp våra ändliga resurser, och vi håller på att förtära vår planet helt och hållet.

Det här måste vi göra någonting åt, och det är brådskande.

En direkt effekt av vår ständigt ökande konsumtion är mängden avfall som vi producerar. Varje svensk producerar ungefär 450 kilo sopor per år. Det är någonting som har ökat lavinartat de senaste 20 åren, ungefär med ungefär 50 procent sedan i början av 1990-talet.

På sikt måste vi helt och hållet sluta använda fossila råvaror till att producera de varor och tjänster som vi konsumerar. Fram till dess måste vi åtminstone se till att det blir väsentligt dyrare att använda till exempel olja, kol och fossilgas så att de förnybara alternativen blir mycket mer användarvänliga och kan utnyttjas i stor skala.

I vår motion från Vänsterpartiet som finns med i det här betänkandet tar vi också upp att konsumtionen måste synliggöras genom att vi sätter upp mål för att minska även de så kallade konsumtionsbaserade utsläppen. Det är utsläpp som ofta sker i andra länder och som i dag inte mäts och bokförs här i Sverige. Om vi kan ha mål även för de konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser kan vi synliggöra det här problemet, och vi kan mäta och följa upp klimateffekten av vår konsumtion. Det är därför som just ett mål för de konsumtionsbaserade utsläppen är så viktigt.

I det här betänkandet föreslår vi från Vänsterpartiet också att fler förpackningar ska omfattas av pantsystemet. I dag finns det pant på dryckesförpackningar av glas, plast och aluminium. Nu har det kommit en mängd nya förpackningar som inte omfattas av pantsystemet men som med lätthet skulle kunna beläggas med en pant på 2 eller 3 kronor för att man lättare ska kunna samla in dem och få en större återanvändning eller återvinning.

Vi i Vänsterpartiet föreslår också en bättre standardisering av det material som används främst i våra förpackningar. Jag tänker i synnerhet på plast, där det finns så otroligt många olika typer ute på marknaden i dag. Kristina Yngwe från Centerpartiet nämnde tidigare att de olika plastsorterna som finns på marknaden innehåller mängder av olika kemikalier, och det är helt sant. Det handlar om ungefär 100 000 ton kemikalier som sprids i svensk natur varje år bara från plastanvändning.

Tänk om vi kunde få till en standard så att bara vissa plastsorter fick användas på marknaden i Sverige! Då skulle vi kunna se till att all plast som används på marknaden också samlas in och återanvänds eller återvinns. I dag är det en väldigt stor del av den plast som samlas in som faktiskt bränns upp eftersom det inte finns någon standardisering. Här måste vi politiker ta kommandot och sätta ned foten och säga att det är de här plasterna som accepteras på marknaden och inga andra.

I reservation 8 i betänkandet föreslår vi i Vänsterpartiet att vi ska utreda om vi kan följa det franska exemplet att förbjuda kassering av mat inom livsmedelshandeln. I Frankrike har man nyligen infört en lag som innebär att butiker som tillhandahåller livsmedel helt enkelt inte får slänga mat. Om det finns mat som man av något skäl inte längre kan sälja ska man skänka bort den eller lämna den vidare till någon form av återvinning eller återanvändning.

Därmed vill jag yrka bifall till reservation 8, som handlar om just detta.

I betänkandet hänvisar vi till Naturvårdsverkets förslag om textilier, som vi i Vänsterpartiet tycker är väldigt bra och som handlar om att det i avfallsförordningen ska läggas in ett krav på att textilier ska utsorteras och sedan samlas in. Det är ett väldigt bra förslag, faktiskt bättre än det centerpartistiska förslaget om ett så kallat producentansvar för textilier.

Vi i Vänsterpartiet vill också ha en form av pantsystem för plastpåsar, helt enkelt en avgift. Intäkterna ska inte gå till handeln utan till staten och direkt till miljöarbete.

Vi föreslår också det vi kallar för förlängd livslängd på elektroniska produkter, alltså att vi ska vidta åtgärder för att elektroniska produkter ska hålla längre. Ett sådant sätt kan exempelvis vara en längre garantitid, kanske tre eller fem år för elektroniska produkter.

Vi bör också ha ett förbud mot det som brukar kallas för planerat åldrande, det vill säga att man bygger in mekanismer som gör att produkter som släpps ut på marknaden går sönder ungefär när garantitiden har gått ut.

Herr ålderspresident! Det finns väldigt mycket annat i det här betänkandet som jag skulle vilja säga något om, men jag vill avslutningsvis ta upp en tråd som har nämnts i tidigare anföranden. Det gäller vem som ska ha ansvaret för insamling av hushållens avfall. Det är lite tråkigt att vi återigen har en debatt om vem som ska ha detta ansvar för insamling av förpackningar och tidningar. Ska det ligga på kommunerna, som har ansvar för resten av hushållsavfallsinsamlingen, eller ska det ligga på förpackningsindustrin?

För oss i Vänsterpartiet framstår det som helt och fullt logiskt och rationellt att våra kommuner, som samlar in resten av hushållsavfallet, också borde samla in och ta med sig förpackningarna och tidningarna från våra hushåll. Det var också precis vad den statliga utredningen Mot det hållbara samhället föreslog för fem år sedan.

Nu har det gått fem år, och vi väntar på konkreta förslag om en återkommunalisering av insamlingsansvaret för tidningar och förpackningar. Det hände ingenting under det borgerliga styret, och dessvärre händer det heller ingenting nu under det socialdemokratiska och miljöpartistiska styret.

I stället bjuder den miljöpartistiska miljöministern in till fortsatta rundabordssamtal om det här ansvaret - när vi som sagt har haft en utredning som redan har satt ned foten. Därför undrar jag, socialdemokrater och miljöpartister: Hur länge till ska vi behöva vänta innan kommunerna får det fulla ansvaret för insamling av förpackningar och tidningar så att vi kan få ett helt och hållet rationellt och mer effektivt insamlingssystem?

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 12, som handlar om marint skräp och strandstädning, men står naturligtvis bakom övriga reservationer där Liberalerna är med och de förslag i betänkandet i övrigt som inte berörs av just dessa reservationer.

När vi talar om avfall och kretslopp finns det ett antal rubriker och begrepp som hänger ihop och sammantaget ger en bild av vad det egentligen handlar om och som har blivit alltmer aktuella. Vi pratar om cirkulär ekonomi, som diskuteras både på EU-nivå och nationellt, och vi pratar om begreppet förorenaren betalar, som blir alltmer gångbart, grön skatteväxling, delningsekonomi, producentansvar, matsvinn med mera.

Som antyddes här i början kanske ordet avfall för tanken lite fel nu för tiden. Hur som helst spelar alla punkterna på listan en roll för helheten, men jag får naturligtvis nöja mig med att fokusera på några punkter i betänkandet.

Lite förenklat kan man säga att det handlar om att minimera avfallet och att ta till vara dess värde på bästa sätt genom återbruk och materialåtervinning. I grunden handlar det om att sluta slösa med jordens resurser och om smarta, hållbara affärslösningar som gynnar både miljö och klimat och som bygger på en hållbar konsumtion. Det kan handla om att sluta äga och i stället samutnyttja, till exempel genom bilpooler, och det finns många andra exempel på hur man kan hyra i stället för att äga. I ett sådant system finns ett incitament för producenterna att ta fram produkter med lång livslängd. Vi hörde här från Jens Holm att det finns något inbyggt ålderssymtom, men i ett sådant system är det inte aktuellt. Det är viktigt att lagstiftningen inte motverkar en sådan utveckling genom skatter och regelverk i stort.

Från Liberalernas sida har vi lagt fram en hel del förslag om grön skatteväxling. Det innebär att man höjer skatten på miljöbelastande företeelser medan man sänker skatten på arbete, vilket också hör hemma i det här sammanhanget.

Herr ålderspresident! Konsumentens val är även i det här sammanhanget högst relevant och bygger naturligtvis på att vi har produkter med tydlig klimat- och miljömärkning så att man verkligen kan göra rätt val. Minst lika centralt är producentansvaret, som måste fortsätta att utvecklas.

Alliansregeringen beslutade i augusti 2014, alltså strax före valet, att ansvaret för insamling av förpackningsavfall och returpapper fortsättningsvis skulle ligga på producenterna, med kraftigt skärpta krav på producenterna. Det handlade bland annat om på vilka nivåer man skulle samla in förpackningar och även om samarbetet med kommunerna.

Syftet var att skärpa upp systemet och samtidigt utnyttja redan gjorda investeringar som har fungerat kostnadseffektivt och bra. Ett sådant system står också i överensstämmelse med principen att förorenaren betalar, och det finns inga skäl att ändra detta väl inarbetade och kostnadseffektiva system. Tyvärr har nuvarande regering stoppat detta arbete, så det går inte åt något håll alls just nu.

Naturligtvis finns det brister i det här systemet som går att lyfta fram. En hel del av det som diskuterades 2014 var att förbättra samarbetet och stärka inflytandet för kommunerna. Detta är punkter som måste utvecklas. Man måste hela tiden ha med sig medborgarperspektivet att det ska vara lätt att göra rätt och att vi ska ha en likvärdig servicenivå över hela landet.

För att vara riktigt tydlig inför de fortsatta diskussionerna i frågan är Liberalernas utgångspunkt att vi ska behålla principen om producentansvar och utvidga det till att även omfatta exempelvis textilier. Vi tycker att det till största delen har fungerat bra men vill åtgärda de konstaterade brister och problem som har funnits.

Det sägs ibland i sådana här debatter att om man bara organiserar om insamlingen och låter kommunerna sköta den är alla problem lösta, men det är inte riktigt sant. Det kan vi säkert diskutera hur länge som helst, men vi är i alla fall övertygade om att det inte är lösningen på problemet.

Herr ålderspresident! Nu går jag över till ett annat avfall, nämligen det som ligger på våra stränder och som vi med ett fint uttryck kallar marint skräp.

Det finns ett ganska tydligt ansvarsförhållande. Det är kommunerna som har ansvaret för att städa stränderna. Det har kostat stora belopp för kommunerna att göra detta. Det gäller inte minst på västkusten. Naturvårdsverket har till och med pekat ut att Bohuskusten intar en särställning när det gäller skräp på stränderna i och med att man, som nämndes här förut, tar emot lika mycket på sin kuststräcka som resten av Sverige gör under ett år.

Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun kan väl upprätthållas. Men det är högst rimligt att staten tar en betydligt större del av finansieringen av strandstädningen, för det är ju inte kustkommunernas invånare som har placerat skräpet på stränderna, utan det är ett internationellt problem. Det flyter ju i land skräp i de flesta länder kring Nordsjön, Östersjön och så vidare. Här är det viktigt att vi jobbar internationellt, och i den bästa av världar stoppar man nedskräpningen vid källan. Sverige kan spela en väldigt viktig roll i organisationer som Ospar och Helcom. I Kimo, som är kommunernas internationella miljöorganisation, diskuterar man också dessa frågor.

Trots detta måste vi nog tyvärr acceptera att vi måste städa våra stränder under åtskilliga år framöver. Skräpiga stränder är inte bara ett miljöproblem i sig, utan det är verkligen en stor nackdel för till exempel Bohusläns så viktiga besöks- och turistnäring.

När det gäller de mer långsiktiga miljöhoten är ungefär hälften av skräpet som ligger på stränderna plast som faller sönder i mikroplaster. Den spolas sedan tillbaka ut i havet, går in i näringskedjorna och skapar därmed hälsoproblem hos både djur och människor. Den drar med sig miljögifter som kommer in i ekosystemen.

Som jag sa är det högst rimligt att staten tar ett betydligt större ansvar. Vi liberaler har i budgetdiskussioner tydligt sagt att vi prioriterar ett permanent anslag, för det här är inget problem som kommer att försvinna under de närmaste åren.

Jag yrkar återigen bifall till reservation 12.

Jag hade väl kunnat prata om en hel del annat, men jag nöjer mig med detta.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag tror att vi alla här inne och de som följer den här debatten känner igen sig i beskrivningen av hur man går och släpar på stora papperspåsar fyllda med äckliga plastbyttor, ursköljda mjölkpaket, andra förpackningar och en massa tunga tidningar till några gröna iglor på stan. När man kommer fram dit är det redan överfullt, smutsigt och äckligt, så man går vidare ända tills man hittar en annan grön iglo på stan där man kan bli av med byttorna, tidningspapperet, glasburkarna och annat.

Dagen efter kommer den kommunala sopgubben eller sopgumman och samlar in resten av hushållsavfallet. Man märker inte ens att de är där, utan de samlar helt enkelt bara upp det.

Det mest rationella systemet och det mest rimliga tycker jag, precis som den statliga utredning som kom för fem år sedan, precis som en mängd remissinstanser och precis som alla lokalpolitiker från höger till vänster, vore att den kommunala sophämtningen får ta med sig också tidningspapperet, plastbyttorna, glasflaskorna etcetera när de samlar in resten av hushållsavfallet. Men så tycker inte de borgerliga plus Sverigedemokraterna.

Jag vill därför fråga Lars Tysklind: Varför försvarar ni ett dysfunktionellt system? Varför försvarar ni ett system som leder till att det blir merarbete för alla svenska hushåll plus att mycket färre förpackningar och tidningar samlas in?

Herr ålderspresident! Tack för frågan!

Denna diskussion har en lite ideologisk botten - vad vi tycker är incitament och drivkrafter i samhället.

Det jag vänder mig emot är att vi i varje diskussion får en beskrivning av vanskötta återvinningsplatser. Det är inte den bild jag har. Om jag skulle beskriva återvinningsstationen i min hemkommun skulle jag inte beskriva den på det sättet, men det fungerar säkert olika på olika ställen.

Vi i Liberalerna tycker att det ligger mycket mer i producentansvaret än att samla ihop saker. Där ligger incitament för att göra förpackningar återvinnbara. Vi har diskuterat plast här. Där har felet kanske varit att vi har haft en för låg målsättning så att man bara har återvunnit en del. Man skulle kunna ha en högre procent som man verkligen måste återvinna. Vi upptäckte att det brändes en hel del bara för att man hade svårigheter att återvinna materialet.

I producentansvaret ligger att göra det återvinnbart. Nu kan vi till exempel inom bilindustrin se hur man gör bilar så att de kan tas isär. Även där pratar man om att det är producenten som har ansvaret för att ta hand om det sedan. Den drivkraften ska man inte underskatta.

Sedan kan man göra det till en insamlingsfråga, och vi kan fortsätta med att diskutera finansiering. Det är klart att man kan göra det till en kommunal insamling och sedan lägga det på renhållningsavgiften.

Jag kan ställa en motfråga till Jens Holm. Hur ska producentansvaret komma in? Det är klart att man kan göra som Vänsterpartiet vill och statligt reglera och standardisera innehållet, men hur ska incitamenten för producenten att göra bra förpackningar komma in i ett sådant system?

Herr ålderspresident! Jag vill gärna svara på det.

Lars Tysklind sa att detta lätt blir en ideologisk fråga, och det är det. Det är en fråga om huruvida vi ska låta kommunen ha det fulla ansvaret för insamlingen av alla hushållssopor och inte bara hälften, så som det var före 1994, då detta i mitt tycke dysfunktionella system infördes.

Jag måste fråga Lars Tysklind: Tycker du verkligen att det är en fungerande ordning så som vi har det i dag, när vi inte har en fastighetsnära insamling för förpackningar och tidningar utan hundratusentals svenskar varje dag måste gå med sina kassar och kartonger till återvinningsiglorna? Ibland är dessa rena och fina därför att man precis har tömt dem, men ibland har man inte gjort det.

Samtidigt har vi kommunala tjänstemän som åker ut till våra hem och samlar in resten av de kommunala soporna. Jag förstår inte vitsen. Varför försvarar ni ett system som så uppenbart inte levererar det som det borde? Detta handlar verkligen om ideologi. För er är det viktigt att visa att marknaden tar ansvar. Men när vi ser att marknaden faktiskt inte klarar av att ta detta ansvar i den utsträckning som vi vill vet vi att vi har ett annat system, nämligen att återkommunalisera.

Producentansvaret kommer in på så sätt att förpackningsindustrin och producenterna självfallet får betala våra kommuner för denna tjänst. Det finns olika uppskattningar här, och allt är noggrant utrett i den utredning som din egen borgerliga regering beställde, Lars Tysklind, men som ni nu har avfärdat därför att man kom fram till fel slutsatser. Det tycker jag är väldigt märkligt. Är det inte det, Lars Tysklind?

Herr ålderspresident! Jag var kanske inte riktigt tydlig i mitt huvudanförande - man har ju en viss tidslimit - men jag är ganska säker på att jag lyfte upp detta. Först och främst finns ju fastighetsnära insamling i många kommuner, där fastighetsägare och hyresbolag har ordnat detta och träffat någon typ av avtal där kommunen också är inblandad.

Detta kan man se som en väldigt utvecklingsbar del av producentansvaret. Det är enkelt att göra det till ett insamlingsproblem. Vad jag försökte säga förut var att producentansvaret gäller från det att man producerar förpackningen tills man kan återvinna den. Någonstans där på vägen ska den samlas in, och det är kanske inte den mest komplicerade biten. Liberalerna anser att detta hänger ihop och att ansvar ska tas för hela biten.

Samarbete, samverkan med kommunerna och kommunernas inflytande är punkter jag lyfter upp där man kan se vissa brister. Det gjordes en del skärpningar 2014, som i och för sig är lagda på is nu. Man kan fortsätta att utveckla det system som vi har.

Grundprincipen att det är producenterna som ska ta ansvar för sin egen produkt så att den kan återvinnas tycker vi är viktig. Det är inte ideologiskt ur den synpunkten att det är något slags självändamål att marknaden ska lösa det, utan vi tror absolut att marknaden löser detta problem bäst. Om man sedan ska kalla det ideologi eller inte vet jag inte.

Herr ålderspresident! Det är inte särskilt begåvat att såga av den gren som man själv sitter på. Ändå är det precis det som mänskligheten håller på att göra när det gäller våra naturresurser.

Vi kristdemokrater utgår från förvaltarskapsprincipen: att vi människor har ett ansvar att förvalta de ändliga resurserna och naturvärdena, inte förstöra, inte förbruka utan förvalta och varsamt bruka.

Politiken ska därför utformas så att det offentliga såväl som våra företag, civilsamhället och enskilda personer ges förutsättningar att göra rätt, det vill säga styra mot ett gott förvaltarskap och en hållbar utveckling.

I Sverige konsumeras ca 15 kilo textilier per person och år. Av dessa går ca 3 kilo till återanvändning. Enligt en analys från forskningsinstitutet IVL är Sverige bland de sämsta i Europa på att samla in just textilier.

Vi kristdemokrater föreslog därför i vårt senaste budgetalternativ att man ska införa en råvaruskatt med 10 000 kronor per ton för icke återvunna textilier. Förutom den styrande effekt som vårt förslag skulle innebära beräknas det ge ökade skatteintäkter på omkring 1 miljard kronor per år.

Källsorteringen av sopor i våra hushåll är i dag omfattande och mycket viktig. Men samtidigt som vi förväntar oss att medborgarna ska källsortera importerar kommunernas värmeverk osorterade sopor från andra länder för förbränning. Det är inte logiskt. Vi föreslog också i vår budget att en skatt på 100 kronor per ton införs på förbränning av osorterade sopor för att öka materialåtervinningen och minska utsläppen av miljöfarliga ämnen och koldioxid.

Herr ålderspresident! Vårt samhälle behöver ställas om från linjära till cirkulära produktionsflöden, det som kallas för den cirkulära ekonomin. Det krävs nya lösningar och idéer på många områden i samhället. Det behövs produktdesign som tar större miljöhänsyn, nya företags- och marknadsmodeller, nya finansieringsmetoder och sätt att omvandla avfall till resurser.

På individnivå behöver konsumtionsbeteenden förändras och köpkraften i högre grad inriktas på tjänster snarare än fysiska produkter. Denna samhällsutveckling har redan påbörjats. Nu behövs en bättre samordning mellan olika politikområden samt att administrativa och skattemässiga hinder som riskerar att hämma utvecklingen snabbt röjs undan.

Alliansregeringen genomförde under sin regeringstid flera reformer som gjorde det lättare att återvinna. Bland annat kan vi nu lämna in småelektronik och glödlampor i butiker där sådant säljs. Dessutom höjdes målen för återvinning av tidningar och förpackningar samtidigt som myndigheterna förväntas bli bättre på att se till att service och miljönytta utvecklas.

En viktig princip i detta sammanhang är att det är förorenaren som ska betala. Därmed vill vi tillämpa ett producentansvar, där den som säljer en vara också får skyldighet och möjlighet att se till att den designas på ett sätt som gör den enkel att återvinna.

Den fastighetsnära insamlingen fungerar dock olika bra runt om i vårt land. Det finns exempel där det fungerar riktigt bra. Men det finns också exempel på kommuner där producent och kommun inte har kommit överens och där det har uppstått låsningar som drabbat den enskilde medborgaren, som i vissa fall får åka långväga för att källsortera. Var man än bor i landet måste systemen fungera och kostnaderna vara rimliga.

Herr ålderspresident! Plast bryts ned mycket långsamt i naturen. Därför ökar successivt halterna av mikroplaster i sjöar och hav. Mikroplaster kan vara ett dödligt hot mot fiskar som får i sig de små plastpartiklarna. Eftersom de inte bryts ned i djuren ansamlas mikroplasterna allt högre upp i näringskedjan. En konsekvens blir att en del av dessa plaster slutligen hamnar i människornas kroppar.

Vi behöver minska användningen av plast i engångsprodukter, till exempel plastpåsar. Kristdemokraterna vill därför införa en skatt på 1 krona per plastpåse. Det skulle ge 1 miljard kronor till statskassan per år. Men år två kanske det bara blir 500 miljoner om vi tar med oss kassar av mer miljövänligt material när vi går och handlar i affären.

Det finns två lysande exempel på länder som har gått före på detta område. Det är Danmark och Irland, som båda är EU-länder. Dessa länder har sedan länge tillämpat ett system med skatt på plastpåsar. De uppvisar goda resultat i form av en drastiskt minskad användning av plastpåsar. När Irland införde en skatt på 0,15 euro per plastpåse sjönk användningen med 90 procent på fem månader samtidigt som skatteintäkterna ökade med 3,5 miljoner euro. Under åren 2001 till 2010 minskade nedskräpningen av plastpåsar i Irland från 5 procent till 0,25 procent av all nedskräpning.

Herr ålderspresident! När det gäller frågan om att ta hand om gamla vrak på havsbottnen välkomnar jag och Kristdemokraterna att regeringen sedan vår motion väcktes nu har tagit tag i detta arbete. Den föreslagna konventionen om avlägsnande av vrak löser emellertid inte de problem som finns vid den svenska kusten med läckande vrak. Ofta har dessa vrak inte någon ägare. Det är då inte alltid lämpligt att bara avlägsna vraken, eftersom de ofta är i så dåligt skick att situationen då kan förvärras. Det handlar både om vrak som läcker olja och om vrak som läcker kemiska stridsmedel, vilket försvårar bärgningen.

Man har hittat spår av stridsmedel i havskräfta och i rödtunga från ett område på Västkusten. Enligt ett reportage i Aftonbladet TV den 16 februari i år medför detta att människor som äter kräftor från området kan drabbas av huvudvärk och kräkningar som en följd av de nervgifter som finns i kräftorna.

Herr ålderspresident! Självfallet står jag bakom Kristdemokraternas samtliga reservationer i betänkandet, men för tids vinnande väljer jag att yrka bifall enbart till reservation 3 om producentansvaret.

Herr ålderspresident! Jag instämmer i mycket av det som Lars-Axel Nordell sa om plaster - att vi behöver ett förbud mot mikroplaster, att vi behöver en avgift eller en skatt på plastpåsar och så vidare. På det sättet kan man fortsätta och föreslå förbud mot en mängd olika plastartiklar eller sätta ett pris på dem. Men jag tror inte att vi någonsin riktigt kommer att komma åt detta problem med plast om vi inte får till en standardisering av vilka olika plastgrupper som ska få finnas på marknaden. Vi har polyeten, polypropen, polykarbonat, polystyren, polyvinylklorid - PVC - och så vidare. Det finns så otroligt många olika plastkombinationer. Detta blir en mardröm för dem som samlar in denna plast och som sedan ska återvinna den. Det går inte. Det enda man kan göra är att bränna upp den.

Det som jag tror att vi behöver är en standardisering. Vi politiker behöver sätta ned foten och tillsammans med branschen tala om vilka plastsorter som ska få finnas på marknaden och inte en mängd olika plastsorter. Om man tar fram nya plastsorter får man bevisa att de är bättre än de sorter som finns. Då kan de ersätta dem som redan finns. Detta måste göras för att vi ska kunna ha en rationell användning av plast och för att vi ska kunna återanvända och återvinna all plast som finns.

Det är någonting som vi i Vänsterpartiet tycker. Man kan införa detta separat i Sverige. Sedan kan man gå vidare och införa det på EU-nivå. Jag undrar om Kristdemokraterna tycker att detta är ett bra förslag.

Herr ålderspresident! När det gäller just styreffekter kan man göra på två sätt, vilket vi hörde här. Det handlar för det första om förbud. Det är ofta så att Vänsterpartiet har lite förkärlek för just förbud och att styra och ställa. För det andra handlar det om att lägga en skatt på detta, som också är styrande. Vi kristdemokrater är mer för att försöka styra åt rätt håll än att förbjuda. Just att sätta ett pris på detta styr väldigt mycket.

När det gäller frågan om hur man ska komma till rätta med detta är den väg som du föreslår, Jens Holm, en väg som jag tycker att vi ska titta på. Standardisering innebär att man skulle kunna enas. Jag tror att det också handlar om att inte bara vi politiker ska sitta och tycka och bestämma. Detta måste ske i dialog med branschen och att man kommer fram till det som är ett problem. Alla inser nämligen vilket problem detta är när fiskar till exempel äter plastpåsar för att de tror att det är mat. Det handlar också om mikroplaster som fiskar får i sig och som går vidare i näringskedjan.

Jag tror att det är mycket bra att man har en dialog med branschen och att man kan resonera sig fram och hitta vägar för att få bukt med detta, eftersom det spretar så mycket som Jens Holm beskriver. Jag håller med om att det är svårt att få ett grepp om detta när det finns en så otroligt stor mängd plastprodukter. Men det handlar ändå om att man ska försöka ha de miljövänliga produkter som är nedbrytbara. Det är framför allt åt det hållet som vi ska gå.

Herr ålderspresident! Vad gäller frågan om skatt eller förbud sa jag att jag instämmer i Kristdemokraternas uppfattning om en avgift på plastpåsar. Det är att föredra framför ett förbud. Vi kanske får införa ett förbud mot plastpåsar också, någon gång i framtiden. Vissa länder har gjort det; jag var för några veckor sedan i Bangladesh, som var först i världen med att införa detta. Det finns även andra länder som har infört det. Där tycker vi dock lika.

Det är bra att Kristdemokraterna sympatiserar med vårt förslag om en standardisering av de olika plastsorter som finns. Jag tycker absolut att man ska ha en dialog med branschen om det, men någonstans tror jag att man kommer att behöva komma till en punkt där vi politiker får sätta ned foten och säga vad det är som gäller. Det kommer också att hamna i konflikt med företagshemligheter - företag kanske har patenterat olika plastsorter och vill inte visa upp innehållet i plasterna. Då tycker jag att vi måste säga att samhällsintresset och miljön - planetens överlevnad, kort och gott - faktiskt är viktigare än företagshemligheterna.

Jag skulle alltså vilja borra vidare lite grann i detta. Hur långt är ni inom Kristdemokraterna beredda att gå? Ni vill ha en dialog med branschen, och det är bra. Men är ni också beredda på att det är vi politiker som till syvende och sist sätter ned foten och säger vad det är som gäller, för miljöns skull?

Herr ålderspresident! Jens Holm tar upp företagshemligheter, och jag inser att det har funnits problem i andra sammanhang med företag som inte riktigt har velat deklarera innehåll. Till exempel tandmaterial har det varit problem med under många år; man har inte velat berätta riktigt vad det innehåller. Det kommer det att bli i framtiden också, tror jag. Där blir det alltså svårigheter, men om vi nu ska jobba för planetens överlevnad tror jag ändå att det är nödvändigt att inte försöka skapa konflikt utan lösa detta i dialog.

Jag har gott hopp om att det ändå finns en samsyn om att vi ska överlämna den här planeten till våra barn och barnbarn i samma eller bättre skick än när vi en gång tog över den. Det sättet att tänka tror jag är nödvändigt om vi ska klara av detta. Sedan får vi se vilka metoder som krävs för detta i framtiden, som Jens Holm säger. Det siar jag inte om.

Herr ålderspresident! När vi ställs inför olika typer av miljöproblem är lösningarna ofta nästan lika mycket mentala som de är tekniska. Vi behöver ändra vårt sätt att leva tillsammans på olika sätt, och vi behöver ändra vårt sätt att se på olika saker. Inte minst gäller detta synen på avfall, som vi diskuterar nu. Där har det faktiskt hänt rätt mycket. Från att bara ses som sopor som behöver hanteras och stoppas undan betraktas avfall alltmer som värdefulla resurser som ska återföras till produktionslinjerna.

Sverige ligger bra till vad gäller återvinning. Vi når de uppställda återvinningsmålen, förutom ett, och vissa når vi med råge. Vi har också i många delar lämnat den tid bakom oss då avfall lades på deponi - där många länder tyvärr fortfarande befinner sig. Men liksom på så många andra områden är detta ingen anledning att slå sig till ro. Vi ska vara stolta men inte nöjda. Vi har fortfarande en lång bit kvar.

Därför var det viktigt att den så kallade avfallshierarkin införlivades i miljöbalken förra året, för att tydliggöra att vi ser på avfall just som resurser som ska tas till vara. Vad det får för effekter är det lite för tidigt att säga, men det är någonting vi får anledning att komma tillbaka till när regeringen följer upp det beslutet.

Det räcker dock inte att tydliggöra principerna i lagstiftningen, herr ålderspresident. Det behövs också olika styrmedel för att bidra till omställning. Därför tillsatte regeringen en utredning om cirkulär ekonomi som presenterades i slutet av mars. Där konstateras, utöver att en omställning till cirkulära material- och resursflöden är nödvändiga av hållbarhetsskäl, att en omställning är samhällsekonomiskt rationell och att det finns goda förutsättningar för omställning.

Utredningen beskriver dock även ett antal hinder. Det handlar till exempel om att det trots den ekonomiska rationaliteten i att skapa cirkulära flöden inte alltid finns incitament för att göra det, eftersom vinsterna av en omställning inte alltid tillfaller den som behöver bära den investering som möjliggör vinsten. Ofta är också såväl kostnaden som vinsten delade mellan flera olika aktörer och i olika led i kedjan.

Det är där behovet av politiken kommer in - för att ändra regler och tvinga fram förändring eller genom ekonomiska styrmedel som gör omställningen mer rationell. Utredningen föreslår bland annat ett nytt skatteavdrag för reparationer, begagnat och att hyra varor. Den föreslår också nya regler för att underlätta för bilpooler med mera. Det är intressanta förslag som vi dock inte behandlar här i dag. Utredningen har gått på remiss, och vi ser fram att ta del av remissvaren och fortsätta diskussionerna om hur vi skapar en cirkulär ekonomi. Det kommer att kräva många initiativ på alla nivåer.

Herr ålderspresident! Det finns dock ett antal förslag i betänkandet att ta ställning till. Flera av förslagen ligger helt i linje med regeringens arbete.

Till exempel finns flera motioner om att Sverige ska jobba med att bekämpa marint skräp och driva dessa frågor internationellt. Det är precis det regeringen gör. Det har tagits flera initiativ på nationell nivå, och Sverige arbetar aktivt inom såväl Helcom som Ospar för att värna havsmiljön i Östersjön och Nordostatlanten. Sverige står också tillsammans med Fiji värd för en stor FN-konferens om havsmiljö som äger rum i New York i juni, som ett led i det svenska arbetet med Agenda 2030 där marin nedskräpning kommer att vara en stor och viktig del.

Det finns också förslag om återvinning av matavfall och textilier samt krav på utsortering av dessa. Jag tror att det finns en väldigt stor samsyn om att vi borde ta sådana steg och ställa krav på utsortering av textilier och matavfall, men det måste göras i ett större sammanhang. Vi behöver ta ett samlat grepp om insamling och sortering av återvinningsbara resurser. Som också har nämnts har flera försök gjorts under ett antal år och av olika regeringar, men vi har inte lyckats komma ända fram.

Vår uppfattning och utgångspunkt är att det behövs ett tydligt medborgarperspektiv på den här frågan. Det behöver vara enkelt att göra rätt, och där behövs förbättringar. Miljöminister Karolina Skog initierade därför nu under våren en serie rundabordssamtal där hon samlar företrädare för branschen, Sveriges Kommuner och Landsting samt oppositionen. Resultatet av dessa rundabordssamtal är inte färdigt, men förhoppningsvis har vi kommit närmare en lösning som kan vinna brett stöd och därmed vara långsiktigt hållbar.

Vi bör dock i nuläget avvakta beslut om krav på utsortering av nya material eftersom det behövs ett system för hur de insamlade resurserna ska tas om hand. Vad gäller textilier finns dessutom en fungerande andrahandsmarknad som riskerar att störas om man hastar fram ett beslut som inte blir väl utformat.

Herr ålderspresident! Jag vill i det här sammanhanget också peka på en proposition som regeringen nyligen lade fram och som vi i denna kammare enligt plan ska fatta beslut om den 11 maj. Den handlar om ett utvidgat bemyndigande om avfallsförebyggande åtgärder. Det låter inte särskilt upphetsande, men det är helt enkelt ett förslag som - om det röstas igenom i kammaren - kommer att ge myndigheterna större möjligheter att lämna föreskrifter om exempelvis förpackningar för att förebygga avfall. Det handlar alltså om att stärka steg ett i avfallshierarkin.

Till exempel handlar det om minskad användning av plastbärkassar, något som vi behöver få till stånd och som det finns allt större uppslutning kring. Detta har också stark bäring på det som har berörts en hel del här i dag, även tidigare i mitt anförande, om marint skräp.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att regeringen prioriterar miljöfrågor i sitt arbete. Det märks på att miljöbudgeten har förstärkts kraftigt sedan regeringen tillträdde, och det märks på det tydliga fokus på klimatet som finns i regeringens politik. Det märktes senast i går, när regeringen i samband med vårbudgeten presenterade en bredare palett av indikatorer att mäta samhällets välmående med än bara bnp.

Det märks också i politiken som rör avfall och kretslopp. Det syns när man läser det betänkande som vi diskuterar här i dag.

Därför, herr ålderspresident, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag har två frågor till Sara Karlsson.

Jag vill börja med att säga att jag instämmer i mycket av det som du sa, Sara Karlsson. Jag instämmer ofta i mycket av det som socialdemokrater och miljöpartister säger. Dessvärre tycker jag att man blir mer kritisk när man ser vad miljöpartister och socialdemokrater faktiskt gör i egenskap av ministrar i regeringen. Jag tycker helt enkelt inte att det händer tillräckligt mycket.

En fråga gäller insamlingen av förpackningar och tidningar. Som jag nämnde tidigare föreslog en utredning en återkommunalisering av detta ansvar. Det förslaget kom för fem år sedan, och det finns i princip en enig kår av lokalpolitiker där ute som säger: Låt kommunerna ta det fulla ansvaret för hushållens avfall!

Som jag förstod vår miljöminister var hennes intention att lägga fram ett sådant förslag, men i stället fick vi rundabordssamtal, som Sara Karlsson själv nämnde. Jag undrar hur dessa rundabordssamtal ska kunna ge oss en rationell och effektiv insamling av allt hushållsavfall, i linje med det som föreslogs av utredningen.

Min andra fråga rör Vänsterpartiets förslag om att fler förpackningar ska omfattas av pantsystemet. Vi ser att insamlingsgraden ökar markant när man belägger någonting med pant - den ligger på över 90 procent.

Om jag köper en läsk i butiken är flaskan belagd med pant, men om jag köper en smoothie är flaskan oftast inte belagd med pant. Det känns som att detta inte hänger samman. Är det inte hög tid, Sara Karlsson, att vi får ett system där många fler förpackningar beläggs med pant, så att vi kan samla in mer?

Herr ålderspresident! När det gäller frågan om insamling är det ingen hemlighet att Socialdemokraterna hade velat se en kommunalisering av insamlingsansvaret. Den uppfattningen har vi haft under flera år, och vi har också drivit på för detta på olika sätt.

Jens Holm talar om att det finns en enig kår av lokalpolitiker. Det är möjligt att det är så, men här i riksdagen är vi inte eniga om att det är den vägen som vi ska välja, och vi har att förhålla oss till vad riksdagsmajoriteten säger. Vi behöver få på plats ett system som är långsiktigt hållbart, och då krävs det att det finns en bred uppslutning bakom de åtgärder som vi vidtar.

Miljöministern bjöd in till dessa rundabordssamtal för att få upp olika frågor på bordet. Det gäller både hur man ska kunna samla in på ett bättre sätt, som bättre möter medborgarnas behov av enkelhet och rationalitet, och andra frågor som behöver hanteras inom ramen för en fortsatt utveckling av återvinning och insamling av avfall.

Som jag sa i mitt anförande vet vi ännu inte vad resultatet av dessa samtal blir. Men vi har lyft upp de frågorna på bordet, och det förs samtal. Förhoppningsvis kan vi komma fram till en lösning som når bred uppslutning. Jag tycker att detta är ett ansvar som vi tillsammans, som partier i Sveriges riksdag, behöver ta för de medborgare som efterfrågar enklare lösningar för att få sitt avfall återvunnet.

Vad gäller pantsystemet är det en fråga som hör ihop med de större systemfrågorna. Pantsystemet har varit ett bra system, och man har även på frivillig väg inlemmat fler flaskor i befintliga system. Det är möjligt att vi kan utvidga systemen mer, men detta måste också ses i ljuset av att vi behöver breda, stora lösningar på hur vi samlar in vårt avfall för återvinning.

Herr ålderspresident! Jag tycker att dessa svar andas goda intentioner men alldeles för lite leverans. Rundabordssamtal i all ära, men om man har styrt i två och ett halvt år och som minister har ett konkret förslag på sitt bord tycker jag inte att det riktigt förslår att dra igång rundabordssamtal.

Vi vet också att regeringen skulle kunna driva igenom det här. Detta regleras i avfallsförordningen, såvitt jag har förstått, och en förordning kan ändras av regeringen genom ett beslut.

Jag tycker också att det bästa är om vi kan ha breda majoriteter, men det kan man inte alltid. Vi måste sätta miljön och den rationella insamlingen av vårt avfall först - inte någonting annat.

Vad gäller pant tycker jag att det borde vara ganska enkelt att vara överens. Ta bara en så uppenbar sak som att det är pant på förpackningen när man köper en läsk, men om man köper en annan dryckesprodukt är det inte pant på den.

Det är jättebra att branschen ibland, när man känner för det, tar frivilliga initiativ. Men det är klart att vi måste kunna sätta ned foten och säga att alla dryckesförpackningar - och rätt många andra förpackningar - borde kunna omfattas av ett pantsystem, så att vi får en mycket mer effektiv och rationell insamling.

Herr ålderspresident! Som jag sa i min förra replik tycker jag att det är viktigt att understryka att det måste finnas en bred uppslutning om man ska förändra denna typ av system. En bred uppslutning gör att det finns en förutsägbarhet, både för medborgarna, som i många fall behöver ändra sitt beteende, och för de producenter som ska utforma förpackningar och förhålla sig till detta system. Insamlingen är nämligen bara ett led i den kedja som det här handlar om.

Jag tycker inte att det är så enkelt som att vifta bort bredden bakom, eller stödet för, ett sådant beslut och säga att man bara kan driva igenom det utan ett brett stöd. Det är en fråga som vi uppenbart behöver nöta ett tag till innan vi når fram till en långsiktigt hållbar förändring av systemen, men vår absoluta ambition är att vi ska nå fram dit.

Vad gäller pantsystemet tycker jag att det är värt att notera att branschen på frivillig väg har inlemmat fler flaskor i det befintliga pantsystemet. Detta utesluter inte att det kan finnas behov av att ställa krav på att inlemma fler förpackningar i pantsystemet. Dock tycker jag att det är en fråga som vi behöver återkomma till i det bredare sammanhanget, med de stora lösningarna på hur vi samlar in avfall.

Herr ålderspresident! Det kanske inte tjänar så mycket till att föra den här diskussionen vidare, men vi har från partierna varit väldigt tydliga med vilka utgångspunkter vi har. Vänsterpartiet har varit tydliga med att kommunalisering är den enda lösningen, medan vi liberaler anser att producentansvaret har många bottnar.

I det sista replikskiftet hörde jag Sara Karlsson säga att insamlingen bara är ett led i kedjan. Egentligen är det kanske det som vi diskuterar - att detta måste hänga ihop på något sätt.

Frågan blir: Vad är Socialdemokraternas utgångspunkt i detta? Är det kommunalisering, eller kan Socialdemokraterna tänka sig att jobba vidare med producentansvaret och utveckla det?

Det är klart att man kan finna brister, precis som jag har sagt tidigare i mina inlägg, men att tro att det går att organisera bort bristerna genom att kommunalisera är naivt. Det fungerar bra för vissa kommuner i Sverige, och det fungerar sämre för andra. Så är det med de flesta saker i världen.

Jag håller helt med Sara Karlsson om att det är viktigt med ett brett stöd. Att välja att kommunalisera eller ha ett producentansvar är en grundläggande princip som läggs fast, och den måste ligga fast på lång sikt. Den kan inte skifta från tid till annan utan den måste sedan gälla.

Vad tycker Socialdemokraterna? Vad har ni för utgångspunkt?

Herr ålderspresident! Jag tyckte i och för sig att jag var relativt tydlig i replikskiftet med Jens Holm om att Socialdemokraternas uppfattning är att vi borde kommunalisera insamlingsansvaret. Det vore rationellt och skulle ur ett medborgarperspektiv göra det enklare att sortera och ta hand om sitt avfall.

Konsumentens, den enskilda medborgarens, perspektiv på hur man hanterar sitt avfall är utgångspunkten. Det är anledningen till att vi önskar se en kommunalisering av insamlingsansvaret. Det ska inte tolkas som samma sak som att avveckla producentansvaret.

Vi är uppenbarligen överens om att insamlingen är ett led. Om insamlingen kommunaliseras måste man lösa övriga led, det vill säga hur materialet återförs till producenterna och till produktionslinjerna. Det har funnits olika typer av förslag till modeller på hur dessa frågor ska lösas.

Det här är Socialdemokraternas uppfattning. Men Socialdemokraterna har inte över 50 procent av rösterna i dagsläget, det vill säga vi har inte en majoritet av ledamöterna i riksdagen, utan vi har att förhålla oss till att samarbeta med andra partier.

Miljöministern - en miljöpartist - har bjudit in till rundabordssamtalen, men vi socialdemokrater har deltagit där. Vi tycker att det är viktigt att sätta oss ned med företrädare för såväl oppositionen som branschen för att föra upp frågorna på bordet och titta på hur vi kan hitta vägar framåt med perspektivet att förenkla för medborgarna. Det är vår utgångspunkt.

Herr ålderspresident! Vi delar nog fullt och fast uppfattningen om medborgarperspektivet. Jag sa att det ska vara lätt att göra rätt. Vi har fått höra beskrivningar från talarstolen om att människor släpar omkring sopor på stan till smutsiga och överfyllda containrar. Vi ska inte ha det systemet, och den frågan har ingen koppling till vem som har ansvaret. Den som får ansvaret ska ta ansvaret, och det har funnits brister. Även om det hade varit ett kommunalt system hade vi hittat samma brister.

Låt oss vara överens om att det är klart att det är medborgarperspektivet som är utgångspunkten. Jag ser ändå en framtid där fastighetsnära insamling kommer att bli en viktig del i systemen. Men det finns ingen motsatsställning till ett producentansvar. Det måste gå att avtala fram något som fungerar.

Det som är viktigt är att kanalisera hanteringen enligt principen att det är förorenaren som betalar. Producenten får ta ansvaret för att den vara man lägger ut på marknaden kan återvinnas.

Vi kanske inte ska relatera så mycket till vad som har sagts och inte sagts vid rundabordssamtalen, men diskussionen har blivit bred. Jag är tacksam att Sara Karlsson smalnat in den diskussionen något.

Herr ålderspresident! Jag vet inte om det finns så mycket att tillägga. Vi kommer inte att lösa frågan från talarstolarna. Jag tycker att det är lovande att den utgångspunkt som också Lars Tysklind har i diskussionen är just att förenkla för den enskilda medborgaren att göra rätt. Jag hoppas att det är den inställning vi gemensamt kan ha när vi sätter oss ned för att fortsätta med diskussionerna.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Vi debatterar i dag avfall och kretslopp. Det kan ju ses som en skitfråga. Det är den också delvis. Jag tänkte på det i går när jag presenterade vårbudgeten i Karlstad. Jag och min S-kollega Mejern Larsson hade valt att göra vår presentation på Sjöstadsverket i Karlstad. Det är Karlstads reningsverk. Vi hade valt den platsen med omsorg eftersom vi tänkte prata om regeringens stora klimatsatsningar.

I vårändringsbudgeten har regeringen skjutit till 500 miljoner extra till Klimatklivet. Det innebär att årets anslag ökas från 700 miljoner till 1,2 miljarder för att kunna ge mer stöd till alla de bra klimatprojekt som kommuner, regioner och företag har tagit initiativ till. Det är åtgärder som kommer att minska våra klimatutsläpp i Sverige.

Klimatklivet har blivit en succé, och ansökningarna har strömmat in. I Värmland har hittills 26 projekt fått sammanlagt 26 miljoner i statligt stöd. Det handlar om allt från produktion av miljögummi genom återvinning till laddstolpar och biogaspumpar över hela Värmland.

I dag finns bara en biogasmack i Värmland. Den ligger på Våxnäs i Karlstad, och fordonsgasen man kan tanka där kommer från Sjöstadsverket - eller, om vi ska gå till ursprungskällan, från Karlstadsbornas toaletter.

Tack vare föregångaren till Klimatklivet - Klimp, som alliansregeringen tog bort - kunde man 2010 inviga Värmlands första, och hittills enda, uppgraderingsanläggning för biogas till fordonsgas på Sjöstad.

Snart får vi fler biogasmackar i Värmland, och förhoppningsvis får vi också fler producenter av biogas. Jag vet bland annat en ansökan som nu ligger inne hos Naturvårdsverket. Den kommer från Karlstads Energi och några lantbrukare i Väse som vill bygga en anläggning där gödsel och restprodukter från jordbruket tillsammans med matavfall ska rötas till biogas. Den produkt som blir kvar när man har rötat och fått ut biogas och fordonsgas går att återföra till jorden som en utmärkt näring.

Det är viktigt och nödvändigt att sluta kretsloppen och se till att avfall kan bli en resurs och något vi kan använda.

Herr ålderspresident! Enligt avfallshierarkin, som vår regering har arbetat in i miljöbalken, är det första steget i avfallstrappan att minimera mängden avfall, det vill säga att konsumera mer hållbart och reparera saker i stället för att kassera dem och köpa nya. Här har regeringen tagit många bra initiativ. Man har sänkt momsen på reparationer av cyklar, skor och kläder. Man har infört ett rep-avdrag för den som anlitar en reparatör som kommer hem och lagar frysar, kylar och datorer.

Den av regeringen tillsatta utredningen om cirkulär ekonomi, som Sara Karlsson pratade om tidigare, lämnade i mars sitt betänkande med det långa och innehållsrika namnet Från värdekedja till värdecykel - så får Sverige en mer cirkulär ekonomi. Där finns ytterligare en rad bra förslag som jag hoppas snart hamnar på riksdagens bord. De handlar bland annat om att öka tillgängligheten till bilpooler. Våra privatägda bilar används i snitt bara några procent av dygnets timmar. Resten av tiden står de stilla och tar plats. Det handlar också om att införa ett hyberavdrag för att stimulera hushållen att reparera, hyra och sälja vidare konsumentprodukter. Och det finns en rad andra förslag i betänkandet om att underlätta för hushållen att förebygga uppkomsten av avfall.

Herr ålderspresident! Det är som sagt viktigt att det ska vara lätt att förebygga uppkomsten av avfall, till exempel genom att se till att maten hamnar i magen i stället för i soppåsen. I dag vet vi att kanske så mycket som en tredjedel av den mat vi köper hamnar i soptunnan. FN:s globala mål för minskat matsvinn, som också är ett mål som gäller för Sverige, är att till 2030 halvera den siffran. I Sverige sker svinnet framför allt i butikerna och i hemmen. I andra delar av världen förstörs mycket mat redan innan den kommer till butikerna. Att minska matsvinnet i alla led är en viktig åtgärd för att öka livsmedelsförsörjningen och livsmedelstryggheten i hela världen.

Men, herr ålderspresident, det finns förstås, och kommer alltid att finnas, saker i våra hem som vi måste göra oss av med. Och då kommer vi till de andra stegen i avfallstrappan. Först har vi det som återanvänds, det som vi i bästa fall kör till secondhandaffärerna eller lämnar i deras containrar. Sedan har vi det som kan återvinnas: papperet, glaset, metallen och plasten. Och så har vi matavfallet och det brännbara.

Allt detta måste vi kunna sortera och lämna ifrån oss på ett lätt sätt. Detta har diskuterats tidigare i denna debatt, och jag måste också instämma i att det absolut lättaste sättet förstås är att kunna lämna det i olika tunnor eller i olikfärgade påsar utanför villan eller i flerfamiljshusens soprum, i stället för att kånka iväg med sina kassar till skräpiga återvinningsställen med fulla containrar. Eller så kan det vara som i mitt fall - jag bor på landet och måste sätta mig i bilen och köra långa sträckor för att bli av med mitt skräp.

Vi har debatterat detta tidigare i riksdagen. Regeringen - Miljöpartiet och Socialdemokraterna - och också Vänsterpartiet ville ge kommunerna ett samlat ansvar för insamlingen, i stället för att det som i dag ska vara delat mellan olika aktörer. Vi talar ju om insamlingsansvar; det är för mig något annat än producentansvar. Det delade ansvar vi har i dag har, i alla fall i min kommun och i många andra kommuner, lett till en väldigt krånglig och svårförståelig sophantering och också till sämre sorterade sopor.

Men tyvärr har vi inte någon majoritet i riksdagen för detta. Jag kan bara beklaga det; Miljöpartiet anser att det bästa hade varit om vi hade lagt insamlingsansvaret på kommunerna. Samtidigt är jag tacksam över att miljöministern nu har tagit ett omtag i denna fråga och att det pågår samtal om en lösning.

Jag vill avslutningsvis uttrycka en förhoppning om att dessa samtal kommer att mynna ut i något som gör det lättare för alla hushåll och också leder till att vi kommer att återvinna mer och bränna mindre.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag har en fråga till Miljöpartiet. Jag var tidigare i dag på ett seminarium om biogas, som Energigas arrangerade. Där framkom att danskarna har både investeringsstöd och skattebefrielse. Det innebär att biogasens framtid i Sverige faktiskt är hotad. Flera anläggningar blir inte av, Sysav till exempel. Andra har ekonomiska problem, som den utanför Trelleborg, om man håller sig hemma hos mig.

Eftersom jag är en stor vän av biogas blev jag väldigt bekymrad i dag. Branschen, som var där, begär långsiktighet men vill också att det görs något åt detta, till exempel att det påtalas för EU; man undrar hur detta kan fortgå. Jag vill bara höra hur Miljöpartiet ser på detta.

Biogas ökar dessutom vår försörjningsgrad. Vi kan alltså försörja oss själva om vi skulle bli avstängda vid oroligheter. Så jag vill höra hur Miljöpartiet ser på denna fråga. Biogasens framtid är just nu säker, nu när restauranger och annat börjar ansluta sig.

Herr ålderspresident! Tack, Gunilla Nordgren, för att du tar upp denna väldigt viktiga fråga. Detta är något som Miljöpartiet är väl medvetet om och ser som ett stort problem. Jag blev uppmärksammad på det för några månader sedan. Jag fick då reda på att vi, från att ha haft brist på biogas i Sverige så att vi i Karlstad tvingats blanda i naturgas när vi kör biogasbussarna eftersom det inte har funnits biogas att få tag på, nu plötsligt har en situation där vi importerar biogas, som är billigare än den vi själva producerar.

Detta beror, som Gunilla Nordgren säger, på att man i Tyskland, Danmark och Holland har kraftiga investeringsstöd. Den biogasen kan sedan också hamna i Sverige och få skattebefrielse, vilket vi har här. Så det blir ett dubbelt stöd för den biogasen, samtidigt som man också, särskilt i Danmark, har skalfördelar med de stora grisgårdarna, där man kan producera mycket biogas.

Detta måste man, anser jag, göra något åt. Jag vet att det finns en hel del förslag på vad man kan göra som diskuteras fram och tillbaka. Jag är också intresserad av om Gunilla Nordgren har några förslag som kan bollas in i den diskussionen.

Det finns som sagt i dag investeringsstöd genom Klimatklivet, och vi har metanreduceringsstöd för jordbrukare som producerar biogas. Detta är stöd man skulle kunna skruva på, men jag kan tänka mig att det också behövs andra åtgärder för att komma åt denna situation och främja den svenska biogasproduktionen. Vi behöver all biogas vi kan producera.

Herr ålderspresident! Miljöpartiet sitter ju i regeringen, så min fråga är vad ministern gör när det gäller att kontrollera ur EU-synpunkt. Detta låter nämligen inte rimligt och rätt. Danmark har stordriftsfördelar, men vi har en massa jordbruk och restprodukter i Skåne också. Hade dessa anläggningar varit i full drift hade det funnits ännu mer biogas.

Jag ska gärna komma med förslag. Men det jag är lite orolig för är att andrahandsmarknaden för biogasbilar dessutom har försvunnit helt och hållet, för de bilarna försvinner till Tyskland, där detta subventioneras. Det är 50 eller 40 procent billigare att tanka med biogas där; här skiljer det kanske 10 procent. Då utvecklas ju inte så mycket mer bilar, så detta är väldigt viktigt.

Här har vi återigen samma mål - frågan är bara hur vi ska nå dit, som jag sa i mitt tidigare anförande.

Herr ålderspresident! Detta är också ett problem som diskuterades och som vi tänkte på när vi skulle ta fram vårt bonus-malus-system för inköp av nya bilar. Hur utformar vi det stödet så att vi inte får en situation där vi lämnar statligt stöd till en biogasbil som rätt raskt försvinner utomlands? Men jag tror att man med det stöd som nu kommer att finnas under en längre tid ändå kan förhindra detta, i den mån det går.

Men detta måste också stämma med EU-regelverket, och jag har samma fundering som jag förstår att Gunilla Nordgren har: Hur fungerar det för Holland, Danmark och Tyskland att få ihop detta med EU-reglerna så att de kan göra som de nu gör?

Jag hoppas att det kan komma ytterligare åtgärder för att komma åt detta, men det handlar också om hur vi styr kollektivtrafiken. Ytterligare ett problem är nämligen att kollektivtrafikhuvudmännen går över från biogasdrivna fordon till miljödieselfordon. Det är inte bra. Att man har kommit dit har inte varit en politisk fråga, utan det har handlat om en rekommendation från något håll som inte har blivit bra.

Detta tycker jag också är viktigt. Om vi får mer och mer tung trafik som går på biogas tänker jag att det kommer att finnas en marknad för både importerad biogas och en stor mängd biogas som produceras i Sverige. Vi har väldigt goda möjligheter att producera biogas, både från jordbruket och från allt mer matavfall som vi nu sorterar.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 april.)