Arbetsliv

Herr talman! Det är i dag ett katastrofalt läge på arbetsmarknaden. Vi har i många sammanhang och vid många tillfällen påpekat att den bild som utskot- tets majoritet och regeringen tecknat av förhållandena på arbetsmarknaden inte är en sann bild av verklig- heten. En vanlig vardag är det 1,4 miljoner svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar - de är arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder eller långtidssjukskrivna, har förtidspensionerats eller är undersysselsatta. Globaliseringen, teknikutvecklingen och en hård- nande konkurrens har medfört en kraftig produktivi- tetsutveckling med snabba förändringar under den senaste tioårsperioden. Produktivitetsutveckling är emellertid inte, som majoriteten tycks tro, någonting som i första hand ska förknippas med utslagning från arbetslivet, ohälsa och annat elände. Den strukturom- vandling som har skett på arbetsmarknaden och i näringslivet är tvärtom positiv och nödvändig för att vi medborgare ska kunna få en ökad välfärd. I dag går var sjunde skattekrona till långa sjuk- skrivningar och till förtidspensioneringar. Det är lika mycket som alla fritidshem, grundskolor och gymna- sieskolor kostar tillsammans. Kostnaderna för för- tidspension, sjukpenning och rehabiliteringspenning har ökat med 750 miljoner kronor per månad under åren 2000-2001. Mellan november 1997 och novem- ber 2001 ökade de långa sjukskrivningarna med 110 %. Utvecklingen inger stark oro, och det är obe- gripligt att regeringen bara passivt följer utveckling- en. Ohälsotalen är särskilt stora inom offentlig sektor. Här är det ofta fråga om tunga, enahanda och under- betalda arbetsuppgifter hos en monopolarbetsgivare. Det som på papperet är "demokratiskt styrt" visar sig i realiteten vara oerhört hierarkiskt, och det är en total avsaknad av möjligheter för den enskilde arbetstaga- ren att själv påverka sin situation. Det förklarar kan- ske också att flera undersökningar har visat att många av Kommunalarbetarförbundets medlemmar är posi- tiva till privata alternativ inom vård och omsorg. Utredning efter utredning har gjorts beträffande ohälsan de senaste åren. Det är märkligt att regering- en inte har kunnat visa handlingskraft eller kunnat komma med konkreta förslag till lösningar. Lösning- en ligger inte, som regeringen tycks tro, i elva- punktsprogram, trepartssamtal och utredningsuppgif- ter till Kenth Pettersson. Nej, i stället borde fokus ligga på att bryta upp de offentliga monopolen i syfte att åstadkomma en mer diversifierad och mindre könssegregerad arbetsmarknad. Idén att politiker ska fatta beslut om en standardi- serad normalarbetstid är totalt förlegad. Det behövs snarare mindre än mer arbetstidsreglering. Arbetstids- frågorna måste hanteras lokalt av dem som berörs av besluten. Det är viktigt att individen får möjlighet att påverka sin egen arbetstid och sin egen situation. Hela det förebyggande arbetet måste få en tydligare inriktning på den enskilde individen. Villkoren i ar- betslivet måste göras mer flexibla så att människor får mer inflytande över den egna arbetstiden och arbets- miljön. Ett friår är kanske trevligt, men det löser inte ett enda problem på arbetsmarknaden. Åldersdiskrimineringen i arbetslivet förefaller att tillta - trots ett ökande antal äldre. Det är lika oac- ceptabelt som den fortsatta diskrimineringen av in- vandrare. Sverige har inte råd med detta. Vi måste dra nytta av all den erfarenhet och kunskap som finns i vårt samhälle. Vi har i anslutning till budgetpropositionen lagt fram förslag om arbetslivsforskningen och myndig- heterna på området. Herr talman! Vi moderater anser att de tjänster som företagshälsovården erbjuder ska styras av utbud och efterfrågan och inte som i dag av en lagstiftning som förbjuder företagshälsovården att ägna sig åt traditionell hälso- och sjukvård. I dagens stressade samhälle är det många yrkes- verksamma som skulle uppskatta den närhet till me- dicinsk kunskap som företagshälsovården skulle kun- na erbjuda om den gavs möjlighet. Företagshälsovår- den skulle kunna avlasta vårdcentraler och andra läkarmottagningar genom att utgöra ytterligare en verksamhetsform för hälso- och sjukvårdstjänster. För att ytterligare utveckla företagshälsovården anser vi moderater således att det är angeläget att företagshälsovården får möjlighet att även arbeta med hälso- och sjukvård. Det är väl numera allmänt ac- cepterat att kostnader för ohälsa orsakad av arbete uppstår i såväl företaget som i samhället och hos de enskilda individerna. Vi moderater vill utveckla försäkringsfinansie- ringen inom sjukförsäkringen och rehabiliteringen. Med en tydlig koppling mellan socialförsäkringssys- temet och företagshälsovården ges en förskjutning mot företagshälsovårdens förebyggande och rehabi- literande funktion. Från många instanser riktas kritik mot att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen inte fungerar vare sig ur arbetslivets, försäkringskassans, hälso- och sjukvårdens eller individens perspektiv. Vi menar att företagshälsovårdens verksamhet inom hälso- och sjukvård bör ersättas enligt samma principer som privat hälso- och sjukvård ansluten till försäkringskassan. Det som nu klassificeras som företagshälsovård ska även fortsättningsvis finansie- ras enligt samma principer som i dag. På arbetsmiljöområdet finns det en rad bestäm- melser som i sig kan vara positiva men som på olika sätt skapar problem för många småföretag. Reglerna är i vissa fall svåra att förstå och tillämpa. Arbets- miljöverket bör därför fungera som rådgivare i ar- betsmiljöfrågor. I samband med att Arbetsmiljöin- spektionen har sin första kontakt med ett företag bör den redogöra för de krav som ställs enligt arbetsmil- jölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter och ge råd om vägar att uppfylla dessa bestämmelser. Speci- ellt viktigt är det för småföretag att få information om hur systematiskt arbetsmiljöarbete bör bedrivas. Som hjälp till småföretag bör Arbetsmiljöverket lägga upp en idébank med exempel på hur andra löst säkerhets- problemen. Herr talman! Givetvis står jag bakom alla våra re- servationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 10.

Herr talman! Detta betänkande utgår från förslag som ställts i ett stort antal motioner inlämnade under de senaste åren. Samtliga motioner handlar om det kanske största samhälleliga problem som vi har i dag, nämligen den ständigt ökande ohälsan i samhället, vars dominerande orsak otvivelaktigt utgörs av ar- betslivet. Utöver att situationen naturligtvis åskådliggör ett omfattande mänskligt lidande orsakar den samtidigt en lavinartad kostnadsutveckling i ett samhällspers- pektiv - en kostnadsutveckling som hotar att tränga undan annat behövligt reformutrymme. Under den tid som de motioner producerats som vi nu har att hantera har regeringen också initierat det s.k. elvapunktsprogrammet för ökad hälsa i arbetsli- vet. Detta program har bearbetats i det som kallas för trepartsdialogen. Det mesta som föreslås i detta be- tänkande går att hänföra till det arbete som ska utfö- ras där. Med den motiveringen avslås också alla mo- tioner sånär som på två, vilka handlar om isocyanater. Dessa två motioner behandlas välvilligt och be- svaras med någonting som ligger så nära ett tillkän- nagivande som det är möjligt i denna form av betän- kande. Trots detta är just den problematiken i dag satt under ett stort tryck. Jag ska inte uppehålla mig vid det, för detta kommer Sven-Erik Sjöstrand att ut- veckla senare. Arbetsmiljöfrågorna hanteras ju på det sättet att lagstiftningen lägger grunden för tingens ordning, medan det är parterna som praktiskt har att hantera verktygen som ställts till förfogande. Samhället har också sin funktion i det hela via Yrkesinspektionen. Man kan nog konstatera att vi på det stora hela har en bra lagstiftning. Men om man studerar utveckling- en på området måste nog tvivel resas om i vilken utsträckning parterna lever upp till den tingens ord- ning som lagstiftningen möjliggör. Om de följt lag- stiftningen skulle utvecklingen sett annorlunda ut än den gör i dag. Det återstår att se om trepartsdialogen kommer att leda till sådana förändringar i hanteringen av arbets- miljöproblematiken - uppfyllande av lagstiftning, regelverk och föreskrifter - att vi kan få en annan utveckling då det gäller ohälsan i arbetslivet. Resul- taten kommer under det närmaste året. Själv hyser jag en viss oro då det handlar om resurser för att åstad- komma en aktiv och förebyggande företagshälsovård. Herr talman! Vänsterpartiet har i det här betän- kandet fyra reservationer som vi anser vara väsentliga för den framtida utvecklingen. De handlar om hygie- niska gränsvärden, regionala skyddsombud, småfö- retag samt frågan om sanktioner. Jag ska inte ut- veckla något längre resonemang omkring reservatio- nerna. Dessa återfinns ju i betänkandet. Jag ska ändå säga några ord. Då det gäller hygieniska gränsvärden anser vi att det är dags att analysera det nu gällande systemet, inte minst mot bakgrund av ohälsoutvecklingen. Faktum är att denna fråga inte på något sätt berörs i de pågående trepartssamtalen. Det finns också andra skäl till att göra denna översyn. Det har gjorts föränd- ringar i forskningsvärlden under senare år. Farhågor angående gränsvärdesforskningen har då kommit upp på dagordningen. Reservationerna om regionala skyddsombud och småföretag hänger naturligtvis ihop. Det handlar om att stärka tillsynsmöjligheterna och kunskapen på arbetsplatser där det förekommer arbetsmarknadspo- litiska placeringar och där det kanske inte finns andra anställda eller fackliga medlemmar. Jag avser inte att fördjupa mig mer i detta nu. Jag anser att reserva- tionstexten är tydlig nog. Vår fjärde reservation handlar om sanktionsmöj- ligheten. Vänsterpartiet menar att det är viktigt att det finns effektiva och tillräckligt kännbara sanktions- system. Dessa, menar vi, har en omfattande preventiv verkan och stimulerar till ett mer aktivt arbetsmiljö- arbete. För arbetsgivare med omfattande tillgångar är en maximal sanktionsavgift på 100 000 kr knappast att betrakta som kännbar. Vi menar därför att det är nödvändigt med en översyn av sanktionssystemet och tycker att det är synnerligen tråkigt att vi inte kan skapa en majoritet för det i kammaren. Herr talman! Med detta vill jag säga att vi själv- fallet står bakom samtliga reservationer, men i likhet med Henrik Westman vill jag bidra till att vinna tid och yrkar bifall enbart till reservationerna 14 och 20.

Herr talman! En bro står stadigt så länge bropå- larna är fasta, så länge betongblocken är hela, så länge grunden är solid. Men om bron belastas med hög trafikintensitet, om den står i väder och vind år efter år och om anslagen till underhåll samtidigt ur- holkas, då vittrar bron sakta men säkert sönder, och så småningom rasar den. Herr talman! Detta är vad Cinnika Beiming och Socialdemokraterna med hjälp av Vänsterpartiet och Miljöpartiet har åstadkommit de senaste åren. Men det är inte en bro som har rasat det handlar om; det är mycket värre. Det är tiotusentals människor som har fått se sin tillvaro rasa samman, tiotusentals männi- skor som har tappat fotfästet i arbetslivet och i dag i stället är långtidssjukskrivna eller förtidspensionera- de. Herr talman! Antalet långtidssjukskrivna uppgår nu till 120 000 - en gigantisk siffra. Ökningstakten har varit 30 % per år de senaste fyra åren, eller om man så vill 110 % totalt. Det innebär i antal personer 75 000 fler långtidssjukskrivna mellan 1997 och 2001. 63 % av dem är kvinnor. Och bakom var och en av de 120 000 långtidssjukskrivna finns ett männi- skoöde, en berättelse som ofta innehåller smärta, sömnlöshet, tårar och beskuren livskvalitet. Det är i kommuner och landsting som den högsta andelen långtidssjukskrivna och förtidspensionerade finns i dag. Kommunerna har nära 60 % överrepre- sentation av helårssjukskrivna anställda. Varför är det så? Jo, sanningen är att kommuner och landsting se- dan 1994 har fått vidkännas stora besparingar. Soci- aldemokraternas budgetsaneringsstrategi blev nämli- gen att minska resurserna till kommuners och lands- tings kärnverksamhet, bl.a. genom egenavgifterna. Socialdemokraterna vågade inte kapa i bidragssys- temen. Det var ett medvetet val, men det var oerhört kortsiktigt tänkt. När resurserna tryter startar nämli- gen omorganisation, förtätning av platser och sam- manslagning av enheter till större enheter med längre till chefen, med mindre pengar till vikarier och med ökad stress. Att verksamheten dessutom styrs av ryckighet när det gäller politiska beslut, med pengar inkastade här och indragna där, skapar otrygghet och osäkerhet. När bron har krackelerat tillräckligt länge faller den samman. Det var det vi såg 1997. Då var måttet rågat. Då steg sjuktalen dramatiskt utan att några regelförändringar skedde. Då var människorna slut. Socialdemokraterna sparade på kärnverksamheten - det är sanningen. Och priset för detta har gått att avlä- sa sedan 1997. Det är en stor skuldbörda som faller på Cinnika Beiming i dagens debatt, då hon har att försvara Socialdemokraternas politik som har fört Sverige fram till gigantiska sjukförsäkringskostnader som vi aldrig har varit i närheten av tidigare. Herr talman! Den totala frånvaron från arbetslivet på grund av sjukskrivning och förtidspension är 800 000 årsarbeten, vilket motsvarar 14 % av befolk- ningen. Även den korta sjukfrånvaron ökar. Kostna- derna för 2002 beräknas till 108 miljarder kronor. Enbart ökningen av kostnaderna för de senaste två åren uppgår till 25 miljoner kronor om dagen, eller 750 miljoner kronor i månaden, eller 9 000 miljoner kronor på ett år. Ökningen är alltså 25 miljoner kro- nor om dagen! Sjukförsäkringskostnaderna har have- rerat i regeringens hand. Cinnika Beiming har åtta års maktinnehav bakom sig. Carlinge Wisberg står här med fyra år i bagaget och låter som en oppositionspolitiker. Det är Carlinge Wisberg som har ansvaret för att det ser ut som det gör. Varför har Carlinge Wisberg inte gjort något? Och Barbro Feltzing - är ni nöjda med ert maktinne- hav? I dag är det den 5 april 2002. I dag kommer sjukförsäkringskostnaderna att öka med 25 miljoner kronor. Regeringen står handlingsförlamad. Stödpar- tierna står handlingsförlamade. Ingenting har ni gjort på dessa fyra år för att bryta trenden, för att stoppa den uppåtgående stapeln. Inte heller finansministern vet på råd. Han säger i gårdagens tidning i en kommentar till de pågående VÅP-förhandlingarna: Det blir svettigt att klara sjuk- försäkringskostnaderna. Vi måste skjuta till pengar redan i år. Och så hoppas han på ökad tillväxt och ökad sysselsättning och att oljepriset inte ska höjas så att han kan höja a-kassan. Fromma förhoppningar - det är var regeringen med stödpartier har presterat under åtta år. Det räcker inte när människor far illa. Herr talman! Människor får inte hjälp med snabb rehabilitering. Människor kommer i kläm mellan systemen. Väntetiderna är långa - oändligt långa. Ingen samordnar och ingen har ansvaret. Försäk- ringskassorna hinner inte ägna sig åt rehabilitering utan har fullt upp med att betala ut sjukpenning. De har de senaste åren dessutom fått sina resurser in- dragna med 25 % av Socialdemokraterna, Vänster- partiet och Miljöpartiet. Det kan man kalla vansin- nespolitik. Nu har regeringen tillsammans med samar- betspartierna under valåret fått ett nymornat intresse för frågan. Lösningen stavas elvapunktsprogrammet! Fem av punkterna handlar som vanligt om samtal och utredningar, fem handlar om diffusa åtgärder i fram- tiden - ingenting som kommer att bita på dagens sjuktal i närtid. Det saknas insikt hos Socialdemo- kraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet om behovet av samordning av dagens rehabiliteringsverksamhet. Några av förslagen är rentav kontraproduktiva. Ex- empelvis kommer en förlängd sjuklöneperiod att förhindra tidig rehabilitering och öka människors utslagning från arbetslivet. Är det den lösningen rege- ringen kommer att välja? Kan vi få ett besked på den punkten här i dag, Cinnika Beiming? Herr talman! Det behövs ett nytänkande kring att förebygga ohälsa. Vi måste se människan som en helhet hela livet. Hälsa är beroende av ett arbetsliv som rymmer stimulans, medinflytande, ansvar och arbetsglädje, men också av ett liv utanför arbetet som rymmer motion, relationer och social och ekonomisk trygghet. När det gäller arbetslivet har vi föreslagit ett mer aktivt arbete från Arbetsmiljöverket riktat mot små företag för att få i gång det systematiska arbetsmiljö- arbetet. Detta har regeringen sagt nej till. När sjukdom inträffar behövs snabba insatser. Försäkringskassan måste få ta huvudansvaret och ges mer resurser för att kunna rigga en organisation där köerna byggs bort. Kristdemokraterna har anslagit 6 miljarder på tre år. Detta har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet sagt nej till. Läkarbemötandet är av stor betydelse. I Norrland, som har mycket höga sjuktal, finns en kommun som klart avviker från omgivande, nämligen Övertorneå. Där finner man en läkare som möter varje patient med orden: Vad kan jag hjälpa dig med för att du ska komma tillbaka till arbetet? Att tänka hälsobetingat också vid en sjukdomsbild är ett nödvändigt utgångs- sätt men tyvärr inte alltid självklart. Det behövs ett nytänkande kring samordning av rehabiliteringsinsatserna. Kristdemokraterna vill ha det som Gerhard Larsson föreslog i sin utredning Rehabilitering till arbete - en reform med individen i centrum. Där finns analysen över att det finns olika anledningar till sjukfrånvaro och att det därför behövs olika insatser - ibland från arbetsgivaren, ibland från sjukvården, ibland från speciella rehabiliteringsklini- ker och ibland från företagshälsovården. Ibland be- hövs ett helt annat jobb. Varje individ är unik och har unika behov. Därför måste någon ansvara för samordningen. Kristdemo- kraterna har hävdat att förslaget om professionella utredare ska iscensättas. Det är de som ska samordna insatserna. Detta har regeringen med stödpartier ock- så sagt nej till. Varför har inte regeringen kunnat ta till vara de här förslagen, som faktiskt skulle kunna förändra situationen på kort sikt? I stället står man som ett tjurigt barn, stampar med foten i marken och säger: Nej, nej, nej. Herr talman! Det är Socialdemokraterna, Vänster- partiet och Miljöpartiet som har ansvaret för dagens höga sjuktal. De har inte klarat att vidta någon hand- ling som ens brutit trenden. Kostnaderna har fortsatt att skena och förhållningssättet har bara varit: Nu måste vi nog skicka in lite mer pengar i systemet. Det är ett fullständigt misslyckande. Utredning pågår, heter det som vanligt. Det är ett hån mot alla männi- skor som får gå långtidssjukskrivna i onödan på grund av brist på snabb och fungerande rehabilite- ringsverksamhet. Herr talman! Jag står självfallet bakom alla våra reservationer, men nöjer mig för tids vinnande med att yrka bifall till reservation nr 2.

Herr talman! När man lyssnar på Maria Larsson kan man få intrycket att Maria Larsson har tillgång till den tulipanaros som kan lösa hela den problematik som vi hanterar i det här betänkandet. Nu är det väl så, om man ska vara riktigt ärlig, att inte ens Maria Larsson riktigt fullt ut tror på det hon framför som lösningen. Hela situationen är naturligt- vis betydligt mer komplex än vad Maria försöker göra den till. Jag finner egentligen inte att de framställ- ningar som Kristdemokraterna levererar har ett till- räckligt materiellt innehåll för att man ska kunna säga att det är en lösning. Det kanske är en liten bit på väg, precis på samma sätt som alla andra lösningar som det nuvarande regeringsunderlaget faktiskt jobbar med. Maria Larsson gjorde också en historisk beskriv- ning. Jag får ändå göra Maria Larsson lite nedstämd. Jag tycker inte att vi som parti fullt ut behöver ta ansvar för regeringsunderlaget för det styre vi hade i landet mellan 1994 och 1998. Kanske Maria Larsson ska rikta den frågan lite mer till sin nuvarande kollega Margareta Andersson, som hade ett betydligt större inflytande än vårt parti hade under den mandatperio- den. Det hela bottnar också i den problematiska situa- tion som en tidigare borgerligt märkt regering försatte landet i. Det noterade jag att Maria Larsson faktiskt glömde bort. Sedan har jag en fråga. Maria Larsson säger att situationen uppstod genom att man sparade på kom- munerna. Det är helt riktigt. Det sparades på kommu- nerna. Men det berodde på att man inte vågade kapa i bidragssystemen. På vilket sätt skulle det ha förbättrat för dem som hade de minsta resurserna i den här situationen?

Herr talman! Jag noterar att Carlinge Wisberg vill fortsätta att avsäga sig ansvaret. Men de senaste fyra åren är det väl ändå så att Carlinge Wisberg har ingått i regeringsunderlaget och därmed är ansvarig för dagens höga sjuktal. Ingenting har gjorts som har brutit trenden. Nej, det finns säkert ingen tulipanaros, men det jag efterlyser är åtgärder som faktiskt snabbt kan åstadkomma en förändring. Jag menar att vi seriöst har de åtgärderna. Vi satsar 6 miljarder ytterligare på tre år till försäkringskassesystemet för att man ska kunna få i gång en snabb rehabilitering, så att männi- skor inte behöver gå sjukskrivna långa tider därför att det inte finns någon som kan samordna rehabilite- ringen. Det är en mycket konkret åtgärd. Denna tror uppenbarligen Carlinge Wisberg inte kan förbättra situationen. Har 6 miljarder ingen betydelse? Varför har ni sagt nej till dem? När det gäller försäkringskassorna har ni i stället skurit ned anslagen med 25 %. Är det en riktig poli- tik? Har detta hjälpt försäkringskassorna att komma till rätta med sjuktalen, eller har det stjälpt deras verksamhet? Jag skulle vilja ha ett besked av Carlinge Wisberg på den punkten. Det är lite av ett feghets- symtom att skjuta ansvaret ifrån sig. Ingår man i regeringsunderlaget får man faktiskt ta konsekven- serna av det. De tal och de siffror som vi har för sjuk- försäkringskostnaden i dag är majoritetens ansvar. När det gäller besparingarna på kommunsektorn kan jag säga att vi valde en helt annan modell. Vi skar inte på kärnverksamheten under den borgerliga rege- ringstiden, inte heller när vi lade fram våra bespa- ringsförslag. Det kan jag återkomma till i ett senare inlägg. Jag ser att min talartid är slut.

Herr talman! Jag kommenterade det regeringsun- derlag som Maria Larsson själv diskuterade, perioden 1994-1998. Självfallet har jag ett ansvar för perioden efter 1998. Det ska kanske noteras här. Maria Larsson försöker göra ett nummer av 6 miljarder extra till sjukförsäkringen. Men var tar Maria Larsson de pengarna? Maria Larsson svarade heller inte på frågan på vilket sätt man åstadkommer en förbättring genom att kapa i bidragssystemen. Den fördelningsmässiga profilen skulle det kunna vara intressant att få en utveckling av. Sedan finns det en rad i er reservation som jag också skulle vilja ha ett litet förtydligande av. Det står så här: "Den enskilde måste också själv ta ansvar för att ta tid för sammanhängande återhämtning och vi- la." Det skulle vara intressant att höra Maria Larsson utveckla tankegången lite ytterligare bakom just den meningen, så att vi andra som kanske inte riktigt förstår får en möjlighet att förstå innehållet i den.

Herr talman! Vård, skola och omsorg var mantrat i valrörelsen senast. Och det kan bli det även detta år. Vi har levt upp till att skydda de verksamheterna i alla våra budgetar. Det är därför vi har prioriterat bidragen till kommunerna, för att man ska kunna hålla de här verksamheterna på en rimlig och bra nivå även i besparingstider. Det gör att vi hellre ser att man skär på nivåerna i bidragssystemen till förmån för de här kärnverksamheterna. Det finns naturligtvis en absolut smärtgräns, men under en besparingsperi- od har vi valt det systemet i stället. Flexibiliteten i arbetslivet, möjligheten till vila har bl.a. att göra med arbetstidens förläggning. Man kan under olika tider av livet få förlägga sin arbetstid på olika sätt. Det är en av de faktorer som medför att människor får ihop sitt livspussel på ett bättre sätt, som möjliggör att tid skapas för vila och rekreation. Det ansvaret har man naturligtvis alltid som individ för sin egen skull. Sin egen hälsa har man ett ansvar för. Sedan har arbetsgivaren ett ansvar för att det ska kunna tillskapas goda villkor i arbetslivet. Det tredje ansvaret har samhället genom att skapa en lagstift- ning som möjliggör detta för individen på fritiden, men också i arbetslivet. De hälsofrämjande strukturerna är ett delat ansvar. Du behöver bygga dem själv, arbetsgivaren måste medverka till att bygga dem och samhället, politiker- na genom lagstiftning, måste också hjälpa till att bygga dem. Jag noterar att Carlinge Wisberg inte tror att 6 miljarder ytterligare skulle ge någon förbättringsmöj- lighet genom att köerna kan kapas inom rehabilite- ringsverksamheten. Det var mycket intressant att notera att det är anledningen till att ni har sagt nej till detta.

Herr talman! Jag inleder det här anförandet med att yrka bifall till reservation nr 3 under punkt 3 och till reservation nr 11 under punkt 12. Arbetsliv, ja, det är ett väldigt stort område. Det handlar om det mesta här i livet. När min äldste grabb var liten, han var kanske ett par år, diskuterade vi hur det skulle gå till när han skulle klä på sig. Vi skulle i väg till dagmamman, och det var lite bråttom. "Kan tälv", sade David. Jag sade: Kan vi inte hjälpas åt. Han gav sig. Vi hjälptes åt och så kom vi i väg. Sedan kom vi hem, och jag skulle ställa mig att diska. Då sade han återigen detta med att "hjälpas åt". Fast han sade "lällpas åt", för han talade inte rent vid det laget. Detta är någonting som har fastnat i mitt minne, både att "kan tälv" ibland kan vara ett bra uttryck, men också att "lällpas åt" är oerhört viktigt. Det är kanske någonting som regeringen borde ta fasta på. Vi kanske skulle hjälpas åt i ett lite större underlag än bara det regeringsunderlag som nu finns. Jag upplever att dessa tre års motionsskrivande från oppositionens sida inte precis har lett fram till att regeringen har tagit intryck av vad som har skrivits. I stället har de tre åren i stort sett på många av dessa områden blivit ett misslyckande. Sjuktalen har fortsatt att skena. Det är många människor som i onödan är sjukskrivna och som lider av detta. Kostnaderna för samhället är stora. Vi beta- lar ut 108 miljarder om året i ersättningar, plus alla andra kostnader som kommer för rekrytering och vikarier som kanske inte finns. Produktionsbortfallet i olika verksamheter är också stort. Alla dessa kostna- der hade vi kunnat undvika om vi hade hittat andra lösningar. Jag är övertygad om att det finns fler lösningar om man tittar på de förslag som finns från oss som inte deltar i regeringsunderlaget. Jag tror att 11-punkts- programmet är ett steg i rätt riktning. Men man måste komma med konkreta förslag utifrån det. Det räcker inte med att bara prata. Visst har sysselsättningen ökat i landet. Men ty- värr har nästan hela sysselsättningsökningen ätits upp av att sjukskrivningarna samtidigt har ökat i nästan samma mån. Vi har fått en ökad sysselsättning i sam- hället på några tiondels procent. I stället är det många som är sjukskrivna. För de människor som är sjuk- skrivna är läget nästan lika hopplöst som för de ar- betslösa. Här måste regeringen ta till krafttag på ett helt annat sätt än vad den har gjort. På 90-talet var det bara fråga om att se till att människor kom bort från den öppna arbetslösheten. Man införde ALU, arbetslivsutveckling. Det var bra när katastrofen var nära. Då fick man ut människor på golvet, och människor kunde göra något annat än att bara gå hemma och sörja över de arbete som de inte längre hade. Den åtgärden har man kunnat ta bort. Men vi har inte hittat de nya åtgärderna, de som skulle stoppa ohälsotalen. Nu betalar vi för nedskär- ningarna. Vi betalar för att vi inte haft tid att ägna oss åt arbetsmiljöfrågor under några år på 90-talet. Nu får vi notan, och den är förskräckande stor. Herr talman! Från Centerpartiets sida hade vi väl- komnat om det kommit förslag från regeringen. Det var aviserat en proposition om folkhälsan. Den kom inte. Det var aviserat en proposition om finansiell samverkan för att få ett bättre genomslag för de åt- gärder som vi faktiskt kan vidta. Det blev bara en liten tumme av det. Det händer inget konkret. Centerpartiet föreslår ytterligare en utredning om ohälsan. Den ska kanske inte så mycket utreda ohäl- san som vad det är som gör att vi håller oss friska. Vad är det som gör att vissa kommuner har lägre ohälsotal än grannkommunerna? Vad är det som gör att man i t.ex. Halland har betydligt lägre ohälsotal än i Norrbotten? Dessa frågor behöver vi också vända på. Vänd på det hela, och ta vara på det friska. Vi behöver ha gemensamma tag och gemensam- ma ansträngningar från olika myndigheter. Det hjäl- per inte att man har bra program på arbetsförmedling- en och försäkringskassan var för sig när det kanske är en tredje sak som är viktig. Det kan vara familjens ekonomiska situation som gör att jag både får ont i magen och dessutom har svårt att gå till jobbet, efter- som det händer någonting annat. Jag kanske inte lyckas riktigt bra och missköter mig. Jag får inte avancemang och känner mig misslyckad på jobbet. Det kanske är helt andra saker som man behöver en gemensam ingång till för att människor ska få det bättre. Det behövs flexiblare arbetstid, mer makt åt män- niskorna, inflytande och delaktighet. Det är väldigt viktiga frågor. Det gäller inte att generellt förkorta arbetstiden. Det tror jag inte på. Vissa människor tycker att det skulle vara katastrof att inte få arbeta mer än sex timmar. Åtta timmar är i minsta laget för dem som tycker att det är jätteroligt, som inte har någon familj än eller som har vuxna, flygfärdiga barn som klarar sig själva. De vill gärna fortsätta med jobbet. Låt det bli flexibilitet. Vi hade en utredning som Laila Bjurling och jag deltog i för några år sedan. Resultatet av utredningen var att arbetstidens längd och förläggning var väldigt viktigt och att vi kunde påverka det själva. Det var många förslag i den som heller inte har blivit genomförda. De hade kunnat genomföras. Vi lever fortfarande med en gammal arbetstidslagstiftning. Vi har den svenska grundläg- gande och har en EG-rätt ovanpå detta. Företagshälsovården är också ett område som vi behöver göra mycket mer av. Man avskaffade bidra- gen. Det beklagar jag i dag, eftersom vi var delaktiga i det beslutet. Det innebär att företagshälsovården har fått en väldigt minskad betydelse. Vi behöver ändra på det betydligt och se till att den vår bättre resurser. I dag är 85 % av de anställda i de stora företagen del- aktiga i detta. I de mittimellanstora är det 73 %. Men de små företagen utnyttjar bara företagshälsovården till 28 %. Det är någonting som vi på olika sätt borde ge akt på. Vi måste se till att de små företagen får tillgång till företagshälsovård med paket som fungerar för dem. De måste också få hjälp av företagshälsovården för att se till att skapa den goda arbetsmiljön, det arbete som människor kan trivas med och där de inte drabbas av skador. De "gamla" problemen har blivit värre. Det är fler människor som skadas i arbetet och som får arbetsre- laterade sjukdomar i rörelseorganen, osv. Ett nytt problem är utbrändhet och stress. Det har jag berört tidigare, även om jag inte direkt har sagt ordet. Sedan kommer det ett nytt problem inom inte minst barnom- sorgen med buller. Barn drabbas av tinnitus. Har någon upplevt det- ta? Många har gjort det och vet hur det är att det alltid är någonting som ringer i örat. Det är aldrig riktigt tyst. Att uppleva tystnaden kan ibland vara någonting helt fantastiskt. Men den som har drabbats av tinnitus kommer aldrig att få uppleva det igen. Därför är det så viktigt att vi hittar system så att inte barngrupperna blir för stora. Vi måste dämpa lokalernas bullerförmåga så att man får ned den fak- tiska bullernivån i mycket större utsträckning. Vi måste se till att barngrupperna är så små att man inte får dessa problem. Detta är också en fråga som vi behöver behandla. Det kanske inte gäller exakt det här problemet enskilt. Men vi har inte ens kommit till rätta med det vi har jobbat med länge, utan problemen fortsätter att öka. Det kan gälla en sådan liten detalj som anpassad skyddsutrustning. Om inte handskar, handtag och olika saker passar riktigt bra blir det ingen hjälp och inget skydd. Då blir det i stället någonting som bara är besvärligt, och så används det kanske inte. Det är också någonting som är viktigt i den situationen där vi har många människor som jobbar på vikariat och har korta anställningstider. De har också rätt att ha skydd, och det ska passa för dem. Herr talman! Vi behöver göra mer och göra ge- mensamma insatser på detta område. Från Centerpar- tiets sida tänker vi fortsätta att arbeta med dessa frå- gor. Vi hoppas att vi kan göra det gemensamt med övriga partier.

Herr talman! Det var lite klädsamt att Margareta Andersson i dag beklagade att Centerpartiet var med och avskaffade bidragen till företagshälsovården, vilket jag naturligtvis uppskattar. Jag är företrädare för linjen med obligatorisk företagshälsovård som jobbar i förebyggande syfte. I er reservation skriver ni: "Vi är inte redo att fö- reslå ett generellt statsbidrag till företagshälsovår- den". Centerpartiet står alltså fortfarande kvar vid sin åsikt att företagshälsovård är bra, men det är inte så bra att det ska vara ett obligatorium för företagarvärl- den att tillse att den finns och fungerar. I stället säger ni: "Försäkringskassan bör dock kunna träffa överenskommelse med arbetsplatser med många långa sjukfall om att köpa in medicinsk ex- pertis (företagshälsovård)." Skulle det här då fungera som någon form av sjukvård, eller skulle det vara ett aktivt arbetsmiljöar- bete för att förhindra kommande eventuella sjukfall? Och vem ska betala? Det var en fråga. I en annan reservation står det så här: Människor måste få mer makt över den egna arbetsmiljön. Det är naturligtvis en uppfattning som jag delar. Vi driver också krav som gör att det blir möjligt för de anställda att hävda sig och att hävda sin åsikt och sina intressen när det gäller en taskig ar- betsmiljö. Jag ser dock inte någonstans Centerpartiets recept för att ge de anställda någon makt på arbetsplatserna i den här frågan. Kanske Margareta Andersson nu kan redovisa lite grann hur hon vill utveckla de anställdas maktbefogenheter i det här ärendet?

Herr talman! Företagshälsovården är en bra orga- nisation. Tidigare fanns det vissa delar som kanske inte fungerade som de skulle. Man hade bl.a. en sjuk- vård inom företagshälsovården som egentligen inte hör dit. Man kan komma överens om det och skriva avtal om det, och då tycker jag att det är okej. Men man ska veta vem det är som gör vad. Företagshälsan ska kunna finnas. Det är företa- gens ansvar att se till att den fungerar. Man ska också ha möjlighet att om man så vill köpa in de tjänster som kan behövas, från landstinget eller någon annan vårdgivare. Det viktigaste är ett förebyggande arbete - att se till att människor inte hamnar i ohälsa. Man ska se till att man förebygger ohälsa genom tekniska och orga- nisatoriska lösningar. Just de organisatoriska lösning- arna, dvs. att se till att man i stället för att ha en brant organisation i företagen har en platt sådan, tror jag är viktiga för att man ska känna sig delaktig och för att man ska kunna påverka i olika sammanhang. En hel del kan man avtala fram, men en del är också en form av företagskultur, dvs. att man lyssnar på sina medarbetare. Har man väl börjat göra det så upptäcker de allra flesta att arbetet fungerar bättre och produktionen ökar. Det är alltså en vinst även för företagen och produktionen.

Herr talman! Jag uppskattar naturligtvis att Mar- gareta Andersson är tydlig när det gäller att företags- hälsovården inte ska syssla med sjukvård utan med förebyggande arbete för arbetsmiljön. Det är en mycket markant skillnad mot de borgerliga partikol- legerna, som ju pratar i helt andra termer när det gäl- ler företagshälsovården. Som motiv till att man ställde sig bakom detta att ta bort det statsbidrag som fanns tidigare anger Mar- gareta att det fanns delar som inte fungerade så bra. Det skulle då legitimera ett slopande av denna verk- samhet, som vi tycker är väsentlig. Hade det inte varit bättre att man hade tagit tag i frågan och sett till att de bitar som inte fungerade bra faktiskt började fungera i stället? Det är den synpunkt som jag har. Margareta kanske kan svara på den frågan. Margareta Andersson tar också upp de platta or- ganisationerna som en väg till att påverka och förbätt- ra situationen. Jag har själv arbetat inom industrin och sett de s.k. platta organisationerna. Med den erfa- renheten tillåter jag mig nog att hysa ganska så kraf- tiga tvivel på att det skulle vara någon lösning i det här fallet. Jag vidhåller nog att det handlar om stärkta fackliga rättigheter om man ska göra något rejält i den här frågeställningen.

Herr talman! Återigen vill jag säga att företags- hälsovården inte ska vara någon primär primärvård, utan företagshälsovården ska vara vad den är. Sedan kan man komma överens med försäkringskassan om hur det hela ska fungera. De möjligheterna finns. I vissa delar kan jag beklaga att det blev som det blev. Resultatet blev värre än vad jag hade väntat mig. Jag trodde inte att företagshälsovården skulle minska. Det var en besparing i de besparingstider som vi led av i mitten på 90-talet. När vi ser facit och vad som hände så är det många beslut som man hade önskat att man inte hade behövt fatta. Men som det såg ut i mitten på 90-talet med en skenande statsskuld så hade vi tyvärr inte så mycket annat att välja på. De här frågorna kom upp, och någonstans skulle man ta pengarna. Man skar, och på vissa ställen blev det inte särskilt lyckat. Vi var ganska medvetna om att det här kanske inte var de bästa lösningarna, men jag tror att vi kan byg- ga upp de här funktionerna igen och då göra det på ett bättre sätt. Vi kan bl.a. se till att det blir en tonvikt på förebyggande hälsovård inom företagshälsovården. Likaså kan man genom olika kampanjer och genom information också se till att arbetsledning och sådana saker kommer att fungera bättre på företagen. Det är ju också ett ansvar för företagen att se till att detta blir bättre. Genom olika former av insatser ökar man och förbättrar produktionen. Sjukskrivningar och bortova- ro från företagen är ju en förlust även för företagarna. Man tjänar inte på att ha sjuk personal. Det är väldigt dyrt. Därför är jag övertygad om att man även från svenskt näringslivs sida ser de här frågorna som vik- tiga och tänker fortsätta att arbeta i en positiv rikt- ning. Det kommer att ta ett tag, och tyvärr kommer många att drabbas av detta. Men ju mer vi kan göra tillsammans och ju fler insatser vi kan göra tillsam- mans, desto bättre skulle det vara för både det svens- ka samhället och, framför allt, för innevånarna.

Herr talman! I dagens debatt är vi delvis överens och delvis, i väldigt mycket, inte överens. Vi är över- ens om att de lavinartade ökningarna av sjukskriv- ningar är en katastrof. Det är en katastrof för männi- skorna som lider, det är en katastrof för dem som definitivt tappar fotfästet i arbetslivet därför att de mår dåligt och det är en katastrof för Sveriges eko- nomi. Arbetslivet är sjukt, och det är allvarligt. I ett land som under en lång tid har haft ambitionen att skapa ett bra arbetsliv är arbetslivets sjukdomar i dag en mycket allvarlig sjukdom. Men vi är inte överens när vi beskriver den all- männa bilden av arbetslivet och inte heller när vi talar om metoder - på vilket sätt vi ska kunna bota den här allvarliga sjukdomen. Jag kan berätta att jag har sett arbetsmiljöer i många länder. Människor som jag, som har bytt land, lever mycket mer i hela världen än de som har stannat hemma. Vi har släkt och vänner överallt. Jag har sett arbetsplatser i Frankrike, i England, i USA och i Tyskland och jag kan intyga att de svenska arbets- miljöerna är bland de vackraste och bästa jag har sett. Jag har sett journalister från stora franska TV-bolag häpna av förvåning och beundran inför de arbetsplat- ser som svenska journalister har till sitt förfogande. Så det är inget fel på den fysiska arbetsmiljön i Sveri- ge! Självfallet finns det vissa undantag, men standar- den är hög. Men hur är det med den sociala och psykiska ar- betsmiljön? Det är den fråga som vi borde ställa oss själva. Min bild är att det finns så många regler, så många normer och så många lagar om arbetslivet att oerhört få människor känner sig fria i vardagens ar- bete både bland arbetsgivare och bland arbetstagare. Känslan av ofrihet skapar stress. Vi har för många bestämmelser. Jag har jobbat med arbetslösa människor som vill komma in i arbetslivet, och jag har sett hur mycket de måste lära sig för att begripa den nya miljö som de vill komma in i. Det är en labyrint. Man måste bli specialist på arbetsrätt om man vill starta eget. Så borde det inte vara. En av de viktigaste metoderna för att förbättra den sociala och psykiska arbetsmiljön är att förenkla och avlasta hela den här bördan av regler, normer och bestämmelser. Vi kommer inte att få en bättre hälsa genom ännu fler lagar och stora, tunga avtal som alla pekar mot allmänna, stora och enhetliga modeller. Vi måste ha betydligt större frihet och flexibilitet i ar- betslivet om vi vill bota arbetslivets sjukdomar. Sedan måste vi sluta att stifta dåliga lagar. I dag voterade vi om en bestämmelse som kommer att öka stressen i hela sjukvården. Den här bestämmelsen om arbetsplatskod som vi antog i dag angående läkeme- del har redan skapat stress och panik bland de läkare som har en arbetsplats. Det är inte de som inte längre får skriva recept som känner sig hotade, utan det är de som vet att de i dag har en stor arbetsbörda. Den arbetsbördan fördubblas eller tredubblas kanske när nya patienter kommer att söka dem bara för att få recept. Den första och viktigaste metoden för att skapa en bättre social och psykisk arbetsmiljö har att göra med hela pansaret av bestämmelser, lagar och normer inom arbetslivet. Att förenkla och avreglera kan vara en bra metod i sammanhanget. Sedan är det väldigt viktigt att vi talar mer om ti- den, om den tid människorna har i vardagen. När min mor besökte mig för första gången efter väldigt många år av förbud - jag var i alla fall en farlig av- hoppare från konstiga länder - hade jag småbarn. Mamma hade varit mamma till småbarn under krig och diktaturer där vi var väldigt fattiga. Men min mammas kommentar till mitt lyxliv i ett demokratiskt och fritt land var: Sådan stress har jag aldrig upplevt som mor. Min mamma levde i en stor familj. Nu vet jag att vi tyvärr inte kan återställa storfamiljen. Vi kan inte gå tillbaka i den sociala utvecklingen, men vi bör tänka på att väldigt många barnfamiljer jämt och ständigt måste springa fram och tillbaka, och barnen måste också springa fram och tillbaka på grund av den sociala struktur som vardagen har i dag. Det är därför vi så gärna vill se flexibel arbetstid, individens rätt att bestämma när hon ska jobba mycket. Nu kan jag jobba tolv timmar om dagen. Nu kan jag jobba också på lördag och söndag, och det gör jag med glädje. Men mina barn är stora. De behöver inte mig i dag. Jag hade på sätt och vis tur på den tiden eftersom jag var frilansare. Det var tur på sätt och vis, men att vara frilansare betyder att man lever med mycket dåliga inkomster. Men det var tur därför att jag var där när barnen behövde mig. Men ändå tyckte mam- ma att min mammatid på sätt och vis var sämre än hennes mammatid. Vad behöver vi göra för att kunna bota arbetsli- vets sjukdomar? Vi borde faktiskt ha en bättre bild av verkligheten. Det är mycket roligt med elva- punktsprogram och väldigt många utredningar, men vi vet fortfarande inte hur många av de sjukskrivna som kommer från arbetslöshet. Detta är en fråga som först nu har börjat uppmärksammas av Riksförsäk- ringsverket och av Institutet för arbetsmarknadspoli- tisk utvärdering. Det är väldigt viktigt att veta precis varifrån de sjukskrivna kommer. Då kan vi bättre definiera orsakerna till deras sjukdom. Sedan borde vi ha en mycket effektivare rehabili- tering. Vi vet att vi hade en bra modell för kortare sjukskrivningar tidigare. Det var Finsam som lades ned av rent ideologiska skäl. Finsam var utvärderat, och man visste att det fungerade bra. Man lade ned det och ersatte det med Frisam och Socsam. Nu sitter tjänstemännen som jobbar med Frisam och Socsam i sammanträden och planerar hur de ska rehabilitera folk, medan mycket effektivare rehabiliteringscent- rum står med färre patienter än för några år sedan. Jag undrar hur det är möjligt när vi vet att sjukskrivning- arna ökar så mycket som de gör. Hur är det möjligt att rehabiliteringscentrum som i praktiken har bevisat att de går bra ändå får färre patienter än tidigare, medan försäkringskassans, arbetsförmedlingens och social- kontorens tjänstemän sitter i sammanträden och dis- kuterar hur de ska samarbeta? Med detta vill jag yrka bifall till reservation 6 un- der punkt 6. Jag står självfallet bakom Folkpartiets alla ställningstaganden, men för att vinna tid nöjer jag mig med att yrka bifall till den här reservationen.

Herr talman! Vi skulle ju kunna förlänga diskus- sionen här genom att ta upp en hel del av de saker Ana Maria Narti har framfört, men jag förmodar att vi är ganska många som förväntar oss att komma hem lite hyfsat under fredagseftermiddagen. Därför ska jag begränsa mig väldigt mycket. Jag har tittat på vad Folkpartiet och Centerpartiet har sagt i en reservation. Man säger så här: "Arbetslivsinstitutet är en viktig aktör när det gäller att ta fram och sprida kunskap om hur arbetsplatser kan utformas för att främja hälsa och förebygga ohäl- sa. Det finns många områden där det råder brist på kunskap och där forskning bör stimuleras." Sedan lyssnade jag på Ana Maria Narti, och då tycker jag att det hela blev lite mer motsägelsefullt. Det kan kanske bero på att det är Elver Jonsson som har varit med och formulerat den här reservationen. När man lyssnar på Ana Maria Narti får man den uppfattningen att det är för mycket regelverk etc. Man måste skaffa sig så mycket kunskap för att kun- na hantera de här problemen. Då undrar jag på vilket sätt en minskad kunskap skulle kunna ge en bättre situation i arbetslivet.

Herr talman! Vi har aldrig pläderat för minskad kunskap. Det råder absolut inget missförstånd mellan Elver Jonsson och mig. Det är klart att arbetsmiljöer som är bra kan göras ännu bättre, men jag tror inte att detta förklarar den lavinartade ökningen av sjukskrivningarna den se- naste tiden. Tror Carlinge Wisberg att våra arbets- miljöer plötsligt har förfallit under de senaste åren?

Herr talman! Jag skulle vilja svara så här på Ana Marias fråga: Jag tycker att vi i betänkandetexten har givit ganska bra beskrivningar av hur vi tror att situa- tionen har uppstått, och jag ansluter mig till dem. Jag skulle om det är möjligt vilja ställa ytterligare en fråga till Ana Maria Narti. Jag ska faktiskt ge Folkpartiet och Centerpartiet beröm för att de står upp för Arbetslivsinstitutet och det arbete som det bedri- ver, ett arbete som säkerligen kan bli mycket bättre. Problematiken uppstår dock när Folkpartiet eventuellt vill bilda regering med ett parti som faktiskt vill av- veckla Arbetslivsinstitutet. Vilka möjligheter har Folkpartiet att tillsammans med Moderaterna slå vakt om Arbetslivsinstitutet? Det kanske är möjligt att utveckla resonemanget om det lite grann. Jag tror inte att det mindre partiet har något slags vetorätt i en sådan diskussion.

Herr talman! Folkpartiet har många gånger bevi- sat att man kan påverka politiken t.o.m. när man re- presenterar en mindre, politisk organisation. Vi har därför ett mycket gott självförtroende inför det kom- mande valet, och vi är säkra på att vi kan fortsätta på socialliberalismens huvudbana, vilket betyder att vi jobbar för det glömda Sverige och försvarar och stö- der de grupper som ibland inte själva kan försvara sina egna intressen.

Herr talman! I dagens betänkande om bl.a. ar- betsmiljö tas några av Miljöpartiets motioner upp, bl.a. min motion om yrken som är utsatta för elekt- romagnetisk strålning. Vårt moderna samhälle har blivit alltmer elbero- ende. En enorm mängd av elkällor i vår miljö alstrar lågfrekventa elektriska och magnetiska växelfält, som vi människor exponeras för mer eller mindre dygnet runt. Under senare år har vår elmiljö uppmärksammats för de hälsorisker som exponering för de elektriska och magnetiska fälten kan skapa. Frågor om huruvida risken är större vid korta och kraftiga exponeringar eller vid låga exponeringar är obesvarade. Ett elektromagnetiskt fält uppstår då elektriskt laddade partiklar påverkar varandra. Denna kraftpå- verkan, som härrör från elektriskt laddade partiklar i rörelse, kan beräknas, och man definierar elektriska respektive magnetisksa fält kring dessa källor. Sådana fält anses, beroende på olika egenskaper som bl.a. fältens styrka kunna påverka andra laddade partiklar, t.ex. i biologiska material, också i vår kropp. Frågan är om magnetfält är skadliga för männi- skan. Undersökningar och forskning världen över visar på risker för hjärntumörer och kromosomför- ändringar på grund av påverkan från starka elektro- magnetiska fält. Därför bör försiktighetsprincipen råda. Forskning- en på dessa fält bör ökas och fler studier göras, så att olika yrkeskategorier inte utsätts för de risker som de nu exponeras för. Herr talman! NUTEK uttalade 1992 att "vi utgår från förutsättningen, att det finns ett samband mellan exponering för kraftfrekventa magnetfält och cancer". Elsäkerhetsverket sade 1993 att det fanns en stark misstanke om samband mellan magnetfält och barn- leukemi, och en studie i USA visade att kvinnor med s.k. elektriska yrken hade en överrisk på hela 38 % för dödlighet av bröstcancer. Magnetfält mäts i mikrotesla. Rekommendationen vid arbete i magnetfält ligger på högst 0,2 mikrotesla. En gräns för flödet från magnetfält är satt till mindre än 0,2 mikrotesla vid anläggning av daghem i förhål- lande till kraftledningar enligt den s.k. försiktighets- principen. Datorer klarar i allmänhet denna gräns men inte batteriladdare och transformatorer, vilkas fält ligger på 10 mikrotesla. Fälten varierar exempelvis i spår- vagnar hos spårvagnsföraren beroende på om spår- vagnen står stilla eller startar. Det är naturligtvis då som det här växelfältet uppstår, och det är fråga om väldigt höga värden. Spårvagnsförare kan alltså ut- sättas för höga värden på elektromagnetiska fält. Flera yrken som utsätts för högre flöden är plåt- slagare, skogsarbetare och glasbruksarbetare. Också svetsare och lokförare utsätts för mycket höga värden, kanske på 1,5-4,0 mikrotesla. En studie på lokförare vid Malmbanan har utförts vid Arbetslivsinstitutionen vid Umeå universitet, och den visade på ett starkt samband mellan magnet- fältsexponering och kromosomskador samt cancerris- ker. Forskning utförd på radartekniker som har utförts på Chalmers tekniska högskola visar på förekomst av ett artfrämmande protein i hjärnan. Mycket mer forskning är gjord, och den bör fortsätta i framtiden för klargörande av orsakssambanden vid elektromag- netiska fält. Det som utförts vid Chalmers har inte med värmestrålning att göra utan visar på ett helt okänt protein. Vad det i framtiden kan medföra i form av Alzheimer osv. vet vi inte. Herr talman! Försiktighetsprincipen ska gälla vid arbeten med elektromagnetiska fält, vilket innebär att man ska utföra mätning och reducering av eventuell hälsofarlig exponering för lågfrekventa elektriska och magnetiska fält. Det är ett känt faktum att barn som vistats vid kraftledningar i hög grad har utvecklat hjärntumörer. Jag arbetade själv tidigare som strålskyddsdingenjör och med cancerbehandlling och fick därigenom insyn i dessa allvarliga frågor. Jag såg bl.a. hur barn som bott under kraftledningar kom med hjärntumörer. Kvinnor i fertil ålder återfinns i utsatta yrken som bl.a. spårvagnsförare, något som ytterligare förstärker indikationen på tillämpning av försiktighetsprincipen och behovet av att i Sverige ta fram gränsvärden för arbete i elektromagnetiska fält. Också buller på arbetsplatser behandlas i betän- kandet. Buller är ett glömt miljöproblem. Det är alltid buller omkring oss. Ökad trafikintensitet bildar en bakgrundsmatta av buller som vi inte kan smita ifrån. Eftersom ljudnivån hela tiden höjs ökar också an- talet människor som upplever att de är störda av bull- ret. Tystnaden finns inte kvar. Det uppstår olust- känslor vilkas orsaker vi inte riktigt kan definiera. Buller kan vara farligt, och både kraftigt buller och monotont malande kan orsaka besvär. Exempel är pip som uppstår efter det att man lyssnat på en kon- sert. Detta kan i förlängningen orsaka tinnitus, något som tidigare togs upp av Margareta Andersson. Buller kan nu kopplas ihop med stress, och detta är en god anledning till att man bör justera ned den givna riktlinjen om ett gränsvärde på 85 decibel i fabriksmiljö. 85 decibel antogs på 50-talet som norm, men den samlade ljudnivå som jag här har beskrivit har höjts oerhört mycket under de 50 år som har gått sedan dess. Ett rimligare värde vore 70 decibel. En forskare på Chalmers, professor Kihlman, stor expert på bullerskador, har tittat på detta och anser att det är viktigt med en sådan sänkning. Eftersom da- gens samhälle är så nedsmutsat av buller bör gräns- värdena omvärderas. Om detta kommer att ske inom EU:s ram är det ju bra, herr talman. Stressen i arbetslivet, som det också har talats om i dag, är en stor orsak till att människor blir sjuka och inte orkar med sitt vardagsslit. Antalet sjukdagar ökar explosionsartat. I en larmrapport från TCO om ohäl- san uppgav 69 % att de anser att det ökade antalet sjukdagar i första hand beror på stressen och ökade krav på arbetsplatserna. 22 % svarade att de har tagit ut semester eller kompledigt i stället för att sjukskriva sig när de varit sjuka. I den här studien deltog 4 000 personer i åldern 20-65 år. Ohälsan i arbetslivet har ökat väldigt. Hundratu- sentals yrkesverksamma drabbas. Särskilt hårt utsatta är kvinnor i offentlig sektor. Kostnaderna för sam- hället är gigantiska. Detta kostar mer än ungdoms- skolan och barnbidraget tillsammans. Ohälsan har blivit ett av vårt samhälles största problem just nu. Herr talman! Friåret, som Miljöpartiet har motio- nerat om i flera år, är nu verklighet som ett försök under tre år. Friåret kommer att vara ett av flera sätt att komma till rätta med stress och utbrändhet, något som också Statskontoret visat i sin rapport. Ett friår mitt i livet ger människor som stressar och sliter på sitt arbete en chans att göra ett uppehåll och att komma igen med förnyade krafter. I de kom- muner som nu prövar friåret är det långt fler som vill ta friår än vad de anslagna pengarna räcker till. Jag har besökt alla dessa kommuner, och samtliga utom kanske den största, Göteborg, har fått tre gånger så många ansökningar som var förväntat. Jag får samtal varje dag om att man borde utvidga försöket. Kommunerna uppger att friåret är positivt för alla inblandade parter, både för medarbetarna och för vikarierna. Företagen får tillbaka en utvilad, positiv och i många fall också en kompetensutvecklad med- arbetare. Jag besökte bl.a. OVAKO STEEL i Hälle- fors kommun. På det företaget tycker man att friåret är väldigt bra, och man vill se att 10-15 medarbetare tar friår. Man jobbar jättemycket för detta. Det förvå- nade mig lite men gjorde mig naturligtvis också väl- digt glad. Ett nationellt friår tycker jag verkligen att man skulle försöka genomföra inom en snar framtid, men än så länge får vi se och utvärdera hur det här försöket kommer att utfalla. I ett särskilt yttrande talar jag, förutom friår, om en daglig arbetstidsförkortning som ett led i att få en högre livskvalitet och att minska stressen. En arbets- tidsförkortning skulle bidra till att människor hann bättre med sin familj och sina barn och att jämställd- heten mellan kvinnor och män ökade, då män kan ta ett större ansvar för hem och barn. En daglig arbets- tidsförkortning, som vi i Miljöpartiet ser det, skulle vara dispositiv i laghänseende, men behövs för bl.a. alla som sliter i vården. Jag har också lagt fram förslag om något slags fonder för företag, grupper eller organisationer att söka medel ur för att göra förbättringar i arbetsmiljön och arbetsorganisationen och för att åtgärda ohälsa och stress på arbetsplatsen. Med det här vill jag, herr talman, yrka bifall till reservation 13 i betänkandet.

Herr talman! Kammaren debatterar nu arbets- marknadsutskottets betänkande nummer 4 om arbets- livet. Det är ett omfattande motionsbetänkande med frågor som omfattar ohälsa i arbetslivet, arbetsmiljö, företagshälsovård och andra arbetslivsfrågor. Det vi nu debatterar är ett av vår tids största samhälls- problem och en av vår tids största utmaningar, dvs. den ökade ohälsan i arbetslivet. Arbetslivet har på många sätt inneburit ökade krav och mer stress som i sin tur påverkar människors hela livssituation. En växande andel av problemen rör den psykiska och psykosociala ohälsan. Men många av de traditionella arbetsmiljöproblemen finns också kvar. Fortfarande drabbas många människor av belast- ningsskador och är utsatta för olycksfallsrisker, mo- notona arbeten, buller, mobbning och våld på arbets- platsen. Många faktorer har drivit fram förändringar i samhället, och då har också arbetslivets förutsättning- ar förändrats. Det uppskruvade tempot, ökade krav på flexibilitet hos arbetskraften, neddragningar och minskning av personal har lett till en ökad belastning och stress för anställda, men också för arbetsledning och företagare. Lösare nya anställningsformer har också många gånger lett till mindre inflytande och delaktighet på arbetsplatsen och mindre av personal- utbildning. Ohälsan har effekter för både individen och sam- hället. Jag ska inte i den här debatten uppehålla mig vid socialförsäkringsutskottets frågor, men vill ändå för helhetens skull kommentera de ökade sjukskriv- ningstalen. Jag ska bara nämna att Jan Rydhs utred- ning, HpH-utredningen, Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet, visar att kostnader för förtidspen- sion, sjukpenning och rehabiliteringsersättning under åren 2000-2001 har ökat med i genomsnitt 25 miljoner om dagen. Det här är naturligtvis ingen acceptabel utveckling. Herr talman! Orsakerna till ohälsan måste också sökas utanför arbetslivet i faktorer som påverkar hälsan i olika grad hos den enskilde, såsom den pri- vata ekonomin, den individuella kost- och motions- hållningen och därtill också den upplevda stressen av att inte hinna med. Men faktorer utanför arbetslivet kan inte förklara den kraftiga ökning av ohälsan som har skett under senare delen av 90-talet. Faktorer utanför arbetslivet kan inte förklara stora skillnader i sjukfrånvaro mel- lan olika arbetsplatser och mellan olika regioner. Ökningstakten kan inte heller bero på att människor så radikalt skulle ha ändrat sina motions- eller kost- vanor enbart de senaste åren. Det finns flera forskningsresultat som visar på ett samband mellan arbete och ohälsa. Men egentligen spelar det inte så stor roll vilka orsakerna till ohälsa i arbetslivet är. Det är ju ändå på arbetsplatsen som förändringar måste ske för att arbetet ska upplevas som positivt och spännande. Herr talman! Arbetsmiljöproblemen är mycket komplexa. För att lyckas med att komma till rätta med ohälsan i arbetslivet krävs samverkan mellan många olika aktörer. Som politiker i den här kamma- ren har vi vår roll - individen har sin. Men ett mycket stort ansvar vilar på arbetsmarknadens parter. En ökad hälsa i arbetslivet står i dag högt på den politiska dagordningen. För att motverka den ogynn- samma utvecklingen har regeringen initierat kraftfulla åtgärder för ökad hälsa i arbetslivet, och ett reformar- bete inom arbetsmiljöområdet har påbörjats. I samband med den senaste budgetpresentationen lanserade regeringen elvapunktsprogrammet för att förbättra arbetsvillkoren och minska ohälsan i arbets- livet. Syftet med programmet är att sätta individen i centrum och göra arbetsgivarens ansvar för ohälsan tydligare. Det är ett brett åtgärdsprogram som inne- håller både förebyggande, rehabiliterande och kun- skapshöjande åtgärder. Det här är ett föränderligt program som ständigt kommer att utvidgas och för- ändras. Jag ska nämna några av de initiativ som har berö- ring med de frågor som vi hanterar inom arbetsmark- nadsutskottets område. Det förebyggande arbetet handlar bl.a. om att upp- rätta nationella mål för ökad hälsa i arbetslivet. De utarbetas nu, och vid utformningen kommer också arbetsmarknadens parter att delta. Det handlar också om en utveckling av arbetsmiljöarbetet där både fö- retagshälsovården och skyddsombuden har en viktig roll. Hälsobokslut som ska upprättas är en viktig del i ett utökat ansvar för det förebyggande arbetet som de offentliga arbetsgivarna måste ta. Nu ser regeringen också över vilka förutsättningar som finns att även göra detta inom den privata sektorn. Elvapunktsprogrammet tar också upp vikten av att det ska vara lönande att satsa på hälsa och kostsamt att förbise och bortse från att åtgärder behöver göras. Jag kan också nämna att regeringen satsat 50 miljoner kronor för försöksverksamhet med nio olika projekt för ökad hälsa inom den offentliga sek- torn. Tanken här är att sprida goda erfarenheter för att utveckla metoder och arbetssätt i det förebyggande och rehabiliterande arbetet. Riksförsäkringsverket och AMS har fått ett ge- mensamt uppdrag att förnya den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Målet är att fler sjukskrivna ska återfå förmågan att arbeta. Redan förra veckan be- slutade också regeringen att anslå 70 miljoner kronor till detta. Förutom det regeringen och vi här i riksdagen kan göra, såsom en skärpt lagstiftning, skärpt tillsyn och mer resurser, krävs en bred samsyn om vilka orsaker- na är och om vilka insatser som är nödvändiga. Ut- skottet välkomnar särskilt därför att regeringen tagit initiativ till en trepartsdialog. Syftet med dialogen är att regeringen tillsammans med arbetsmarknadens parter och berörda myndigheter ska nå fram till en gemensam överenskommelse för att komma till rätta med den arbetsrelaterade ohälsan och den negativa stressen i arbetslivet. Tanken är även att de övriga frågorna i elvapunktsprogrammet ska beredas inom ramen för trepartsdialogen. Samtalen leds av Arbets- miljöverkets generaldirektör Kenth Pettersson, och en första avstämning kommer att ske till sommaren. Det är angeläget, herr talman, att verkligen de- battera och lösa de problem som finns i arbetslivet, men jag vill, precis som Margareta Andersson var inne på, också i denna debatt framhålla att vi i dag alltför ofta tyvärr fokuserar på problemen. Vi får i debatten en ganska dyster bild. Men för att klara av att utveckla arbetslivet krävs det goda föregångare i förändringsarbetet. Det finns många goda exempel på lyckade insatser för att få bra arbetsförhållanden. Vid en överväldigande majoritet av arbetsplatser- na trivs de anställda med sitt arbete, och många upp- lever att de har ett roligt, intressant och utvecklande arbete och mår bra. Det vi borde göra är att mer foku- sera på vad som kännetecknar dessa goda arbetsplat- ser och fokusera på vad det är som gör att de anställ- da är friska och mår bra, och sprida det budskapet vidare till andra arbetsplatser. Som exempel kan nämnas att inom ramen för regeringens arbete arran- geras redan nästa vecka, den 9 april, tre regionala konferenser för ökad hälsa i arbetslivet, som syftar till att sprida idéer och presentera goda lokala exempel på hälsofrämjande arbetsplatser. Herr talman! Vi har gått från ett industrisamhälle till ett kunskaps- och tjänstesamhälle, och vi måste inse att personalen i både privat och offentlig sektor är den viktigaste resursen. Människor måste orka med ett helt arbetsliv. Arbetslivet måste anpassas så att det är möjligt att kombinera arbetet med familj, fritid och andra intressen och samtidigt må bra. Det faktum att ohälsan varierar mellan olika arbetsplatser betyder att möjligheterna till inflytande och delaktighet är viktiga faktorer om man ska trivas på sin arbetsplats. Att kunna påverka arbetets organisation, sin arbetstid och hur den ska förläggas är också sådant som måste finnas med i utvecklingen av ett gott arbetsliv. Ett modernt arbetsliv kräver anpassning till människors livssituation och förutsättningar. Slutligen vill jag än en gång hävda att regeringen på olika sätt kraftfullt har initierat ett antal insatser för ett mer mänskligt arbetsliv. Parterna, såväl ar- betstagare som arbetsgivare, deltar i samtal om de mer konkreta insatserna. Jag vill därför till sist, herr talman, yrka bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Det är märkligt att höra Cinnika Beiming stå här och säga att vi inte ska fokusera så mycket på problemen. När det är 120 000 människor som är långtidssjukskrivna ska vi fokusera på de positiva exemplen. Det är precis det som regeringen uppenbarligen har gjort när man inte har tagit tag i problemet under den långa regeringstid som man har haft, åtta år, och kurvorna har bara pekat rätt uppåt. Nu är det dags att faktiskt också göra någonting åt problemet, att fokusera på problemet. Då behövs det kraftfulla åtgärder. Sedan vi började prata här i kammaren har sjkför- säkringskostnaderna ökat med i storleksordningen 2 miljoner kronor. Var, om inte här i denna kammare, måste de här problemen ventileras och åtgärdas? Därför är min fråga till Cinikka Beiming: Vilken punkt i elvapunktsprogrammet kan vara en hjälp för de 120 000 som i dag är långtidssjukskrivna att kunna komma tillbaka till arbetet under innevarande år?

Herr talman! Jag har en spontan känsla av att Ma- ria Larsson inte lyssnade så noga på vad jag sade. Jag ägnade ganska lång tid åt att beskriva de extremt stora samhällsproblem som vi ser i vårt land. Jag nämnde att de ökade sjukskrivningstalen är ett av våra största samhällsproblem vi ser nu. Men Maria Larsson måste också ha respekt för att frågan om sjukskrivningar inte är en fråga som vi hanterar inom arbetsmarknadsutskottet, utan den hör hemma i soci- alförsäkringsutskottet. Jag nämnde att vi inte bara ska fokusera på pro- blemen, och jag hoppas att Maria Larsson i likhet med mig tycker att vi också måste se vad det är som gör att det faktiskt finns människor som mår bra på arbetsplatser, dvs. att det finns friska arbetsplatser där ohälsotalet är betydligt lägre. Det kan vara skillnad mellan två arbetsplatser i samma kommun. Man kan då också se att det mellan dessa två arbetsplatser nog finns skillnader i arbetsledning och i organisation och fokusera på vad man kan dra för slutsatser av det. Maria Larsson frågade vilken punkt i elva- punktsprogrammet som skulle hjälpa alla de männi- skor som är sjukskrivna att komma närmare arbetsli- vet. Jag nämnde i mitt anförande att detta är ett oer- hört komplext problem. Det finns inte bara en lös- ning. Det vittnade alla talare före mig om i den här kammaren. Varför kan inte Maria Larsson ta till sig de mängder av åtgärder och initiativ som regeringen har satt i gång. Det går t.ex. att läsa på regeringens hemsida, en särskild websajt, om ökad hälsa i arbets- livet. Det återstår inte så mycket av min talartid, så jag återkommer i nästa replik.

Herr talman! Vi kristdemokrater är bekymrade över den här utvecklingen, för människornas skull och för samhällsekonomins skull. Det är därför vi för den här debatten. Självklart är situationen komplex. Det anförde också jag i mitt inlägg. Men jag menar att handlingskraften fattas regeringen. Det här har fått fortgå alltför länge utan konstruktiva åtgärder. Man har också dragit pengar från sjukförsäkringssystemet, vilket jag tycker är en åtgärd i direkt fel riktning. Ja, självklart ska man ta till vara de positiva ex- emplen. Och nu visar statistiken, bl.a. i Jan Rydhs utredning, att det är i de små privata företagen som sjukfrånvaron är lägre, särskilt om man jämför med de stora företagen men också med offentlig sektor framför allt. Vad drar Cinikka Beiming för slutsats av det?

Herr talman! Återigen: Jag blir förvånad över att Maria Larsson inte kan ta till sig de mängder av åt- gärder och initiativ som nu pågår. Det pågår en stor process, inte minst inom ramen för trepartsdialogen där man för bara två dagar sedan hade ett samtal, och vad jag har förstått är det i positiv anda som samtalen förs. Jag anser att en stor del av problemen måste lösas gemensamt med arbetsmarknadens parter. Jag lyssnade på Maria Larssons anförande, och det enda som, vad jag förstod, Kristdemokraterna hade som förslag, om vi begränsar oss till det område som arbetsmarknadsutskottet hanterar, var att man vill att Arbetsmiljöverket ska ges ett uppdrag att ar- beta mer gentemot småföretagen. Då kan jag upplysa Maria Larsson om att hon kan gå in på Arbetsmil- jöverkets hemsida, där det står tydligt att Arbetsmil- jöverket redan i dag prioriterar arbetet gentemot små- företagen. Det går alldeles utmärkt att läsa om det där. Det är alltså något som Arbetsmiljöverket redan arbetar med.

Herr talman! Cinnika Beiming talade om kraft- fulla åtgärder och ett mycket välkommet program för hälsa i arbetslivet. Min fråga är: Hur mycket berör det här programmet de människor som står utanför ar- betslivet? Vi har siffror från Riksförsäkringsverket från 90-talet, då antalet människor som gick direkt från lång arbetslöshet till mycket långa sjukskriv- ningar växte hela tiden. Jag tror att antalet växte tre gånger så mycket bland män och fyra gånger så mycket bland kvinnor. Men vi har inga siffror för åren 2000 och 2001, så vi vet inte hur det såg ut då. På vilket sätt hjälper regeringens program, som är så fixerat vid arbetsplats och fast anställning, människor som står helt utanför arbetslivet?

Herr talman! Jag blev glad av att höra att Folk- partiet välkomnar regeringens arbete med olika initi- ativ som kommer att tas. Hela syftet med elva- punktsprogrammet - det är svårt att gå in på enskild- heter i programmet, för det är så otroligt vitt omfat- tande - är just att sätta individen i centrum och att göra arbetsgivarnas ansvar för ohälsan tydligare. I åtgärdsprogrammet finns de förebyggande, re- habiliterande och kunskapshöjande åtgärderna med. Vi kommer att få återkomma till elvapunktspro- grammet många gånger, tror jag, i den här kammaren också framöver. Men det här är ett arbete som kraft- fullt har initierats, och jag tycker att det är bra att också Folkpartiet tycker att det är ett välkommet program.

Herr talman! Under två olika interpellationsde- batter diskuterade statsrådet Ingela Thalén och jag mina synpunkter på den mycket svåra situation som människor utanför arbetslivet har när det gäller reha- bilitering. Det är de s.k. nollade människorna. De har inte haft någon inkomst och har ingen sjukpenning. Ingen vill i dag engagera sig i att betala deras rehabi- litering. Då faller människorna helt mellan stolarna. De blir invalidiserade. De blir en permanent belast- ning för sig själva, med sina smärtor och med sitt missnöje, och för samhället med den kostnad som en totalt passiv vardag innebär. Ingenting av detta har trängt längre än till våra diskussioner med statsrådet.

Herr talman! Jag förmodar att Ana Maria Narti talar om många av de människor som hamnar i en gråzon mellan de olika myndigheterna, framför allt lokalt. Apropå det som Ana Maria Narti tog upp i sitt anförande, kan jag säga att när det gäller just Finsam, Frisam och Socsam har riksdagen gjort ett tillkänna- givande till regeringen, och jag utgår från att rege- ringen kommer att återkomma med förslag i den riktningen. Det är ett uppdrag som riksdagen har gett.

Herr talman! Det finns många initiativ på olika håll och kanter för att stötta människor som av olika anledningar har hamnat utanför arbetsmarknaden. Det finns människor som faller mellan stolarna, och det var lite grann det som Cinnika Beiming tog upp i replikskiftet med Ana Maria Narti. Det finns psykiskt sjuka som aldrig har varit inne på arbetsmarknaden, men som nu är rehabiliterade. Försäkringskassan har åtagit sig att se till att de blir friska, så långt det går, och därmed i viss mån an- ställningsbara. Men man har upplevt problem med att arbetsförmedlingarna sedan inte har velat göra sin del av jobbet, att försöka att få ut de här människorna i någon form av arbete, kanske inte ett reguljärt arbete men åtminstone arbetsträning. Kommer konkreta insatser att göras för dessa? Här finns Finsam-, Fri- sam- och Socsamförsöken, men jag upplever att de skulle behöva vara betydligt vidare för att få in även den här typen av människor i arbetslivet.

Herr talman! Jag tror att en hel del av det som Margareta Andersson tar upp är sådant som vi också kommer att få tillfälle att debattera i kammaren om två veckor. Då har vi ytterligare ett arbetsmarknads- betänkande, som handlar om arbetsmarknadsfrågor. Det är så, som jag också sade till Ana Maria Narti, att jag fortfarande utgår från att regeringen återkommer med en proposition vad gäller utvärdering utifrån Socsam, Frisam och Finsam. Det råder ingen tvekan om det. Sedan kan jag återigen nämna vad jag sade i mitt huvudanförande, att Riksförsäkringsverket och AMS har fått ett gemensamt uppdrag i en pilotverksamhet att nu faktiskt se över syftet att fler sjukskrivna ska återfå förmågan att arbeta. Det ska bli väldigt intres- sant att se hur bra de här två myndigheterna klarar av att lösa det. De kommer att ha några år på sig, och det är en pilotverksamhet. Men det är också ett sätt att öka samverkan mellan arbetsförmedlingarna och försäkringskassan lokalt.

Herr talman! Det var en person som jag pratade med om de här frågorna. Hon hade deltagit i den här pilotverksamheten, men det hade inte fungerat på ett tillfredsställande sätt. Vi får hoppas att man kommer vidare i den här verksamheten. Det är inte bra som det ser ut i dag. Sedan vill jag ställa ytterligare en fråga till Cinni- ka Beiming angående utredningen om - inte ohälsa egentligen utan om varför människor håller sig friska i vissa delar av landet, i vissa kommuner, och inte i andra. Majoriteten har avslagit vårt förslag här, men jag skulle vilja ha en förklaring till varför. Jag tror att det skulle var rätt viktigt om man kunde ta ett gemen- samt tag om de här frågorna och se vad det finns för olika strukturer. Jag tror att man skulle kunna ha nytta av den kunskapen också.

Herr talman! I sak har jag ingen annan uppfatt- ning än Margareta Andersson. Det är ett viktigt arbete att titta på de arbetsplatser som är friska och dra slut- satser om dem - inte minst utifrån den enskilde indi- viden. Detta är också något som regeringen arbetar med på olika plan, inte minst t.ex. att anordna konfe- renser och bygga upp nätverk för att sprida budskapet mellan olika arbetsplatser. Det är ett oerhört viktigt arbete som också ryms inom ramen för punktpro- grammet.

Fru talman! Jag kanske ska börja med att hälsa talmannen välkommen till dagens arbete. Vi har ju hållit på några timmar vid det här laget. Cinnika Beiming kom ganska omgående in på vikten av att ta till sig de goda exemplens makt. Där vill jag understryka att man måste försöka lyfta blick- en lite över problematiken. Man måste faktiskt se att det finns saker och ting som fungerar bra och försöka implementera det på andra håll. Sedan fortsatte Cinnika med ett resonemang om- kring trivseln. Det är naturligtvis viktigt med trivseln på en arbetsplats, men jag tror att man ska akta sig för att utgå rakt av från att detta med trivseln på en ar- betsplats också är liktydigt med en bra arbetsmiljö. Själv kommer jag från en tung industri, där jag job- bade i en väldig massa år innan kapitalet tyckte att jag var olönsam, så att jag blev arbetslös. Men det är en annan sak. Vi hade en mycket hög trivsel på den arbetsplatsen, en mycket god trivsel. Men vi hade en erbarmlig arbetsmiljö. Jag tror att man ska vara lite försiktig när man tittar på om folk trivs och tror att arbetsmiljön är bra utifrån det. Cinnika har också lite grann berört elva- punktsprogrammet. Det tycker vi i stor utsträckning är bra, eftersom i väldigt stora delar faktiskt bär vår signatur. Det kommer från den stora arbetsmiljömo- tion som Vänsterpartiet presenterade 1998. Vi tackar och tar emot. Det är alltid intressant när regeringen faktiskt tar till sig vårt resonemang och levererar det som ett förslag, även om det kommer några år senare. Det jag egentligen var mest intresserad av var detta som Cinnika själv tog upp med Jan Rydh och hur det står till med frågan om sjuklöneperioden. Eftersom Cinnika Beiming rimligtvis har bättre kon- takter med regeringen än vad jag har skulle jag vilja veta lite grann om var vi står med frågan om sjuklö- neperioden.

Fru talman! I fråga om det första som Carlinge tar upp utifrån det som jag sade i mitt anförande, tycker jag inte att det är något motsägelsefullt i detta. Själv- klart kan man trivas med sina arbetskolleger och han väldigt trivsamma samtal vid fikabordet samtidigt som det är en dålig arbetsmiljö, självklart. Det finns ingen motsägelse i det. Det sista Carlinge tar upp är att han undrar om jag känner till var frågan om sjuklöneperioder ligger. Remisstiden har ju fortfarande inte gått ut. Remissti- den går ut, tror jag, i slutet av april när det gäller Jan Rydhs utredning. Vi får väl avvakta det innan vi kan säga när frågan kommer att bli aktuell.

Fru talman! "I juni 1995 insjuknade Sonny, 22- årig sprutmålare från Hässleholm i isocyanatastma. I dag är han 29-årig tvåbarnspappa och helt förtidspen- sionerad. Vissa dagar är han så dålig att han knappt kan andas. Sonny kommer aldrig att kunna leka aktivt med sina barn. Conny är en 21-årig bilplåtslagare från Hässle- holm. Under våren 2991 fick han svårt för att andas då han var på jobbet. Läkaren konstaterade att han hade en utvecklande isocyanatastma som gjorde att han inte kunde fortsätta sitt yrke som bilplåtslagare. Conny hade kastat tre års yrkesutbildning och två års praktik i sjön. Isocyanaterna gav honom en livslång sjukdom och fem förlorade yrkesår." Detta är ett citat från gårdagens websida i Dagens Arbete. Listan på isocyanatsjuka arbetare kan göras hur lång som helst. Många minns säkert kampen mot asbesten, en av de allvarligaste dödsfällorna i arbets- miljön. Asbesten totalförbjöds 1989, men fortfarande dör minst 300 personer varje år, huvudsakligen arbe- tare, i mesotheliom och lungcancer orsakad av as- bestfiber som de exponerats för på 1960-och 70-talen. Under senare år har ett liknande miljöhot blivit alltmer uppmärksammat i arbets- och hemmiljö. I vardagen skänker vi sannolikt inte isocyanaterna många tankar. De finns där ändå i hus, bilar, TV- apparater, möbler etc. För en tid sedan avslöjades att jeanstillverkaren Levis tvingats återkalla en produkt behandlad med polyuretan eftersom arbetare vid tillverkningen blivit sjuka. Vid strykning av jeansen på en vanlig strykbräda kunde isocyanater påvisas i luften. Det finns hundratals olika isocyanater i arbetsli- vet, och de förekommer i både gas- och partikelform. De återfinns i allt från hjulen på gruvfordon till bil- lacker och skumgummimadrasser. Arbetare är expo- nerade via andningsvägarna och via huden. Betydan- de hudexponering förekommer ofta inom industrin. Forskningen har visat att isocyanater kan orsaka astma. En längre tids exponering kan också framkalla nedsatt lungfunktion. Arbetare löper risk att drabbas av andningsbesvär redan vid halter långt under gräns- värdet. Rehabilitering är ett stort problem då över- känsligheten ofta är livslång. Så länge isocyanaterna är bundna förmodas de inte utgöra några problem. Det är först när de bearbetas eller upphettas av andra orsaker, t.ex. brand, som problem uppstår. Ett forskarteam vid Lunds universitet placerade vid enheten för arbetsmiljö i Hässleholm, har genom sin forskning avslöjat att såväl allmänheten som ar- betarna i industrin kan få sin hälsa förstörd genom exponering av de farliga isocyanaterna, som t.ex. förorsakade flera tusen människors död i Bophal i Indien. Det vetenskapligt högt meriterade forskarna ut- vecklar nya mätmetoder i luft samt mäter ämnen i blod och urin. Resultaten från denna forskning har också under de senaste åren väckt stor uppmärksam- het och visat på behovet av omfattande mätningar på en rad arbetsplatser inom olika branscher, ett behov som t.ex. starkt betonats av Svenska Metallindustriar- betareförbundet. Nordiska Metall har dragit i gång stora aktiviteter i frågan på Europaplanet, där man vill verka för en standard vad gäller gemensamma mätmetoder för isocyanater i EU:s medlemsländer och förbättra informationen och utbildningen om hälsorisker. Också Rådet för arbetslivsforskning framhåller betydelsen av Lundaforskarnas rön. Just före påskhelgen beslutade huvudmannen, Lunds universitet, att lägga ned denna viktiga arbets- miljöforskning i Hässleholm. Det skedde trots att universitetsledningen vid ett möte i Hässleholm i januari där bl.a. jag själv var närvarande lovade att omgående förordna berörda doktorander och tillse att verksamheten fick en adekvat utrustning. Som skäl för beslutet angavs medelsbrist på ca 6,5 miljoner kronor. Men denna i sammanhanget blygsamma summa ska då ställas mot att en enda ung isocya- natskadad arbetare kostar samhället mer pengar fram till pensionen. Verksamheten vid forskningsenheten bedrivs i ny- renoverade lokaler som Hässleholms kommun välvil- ligt ställt upp med. Näringsdepartementet har gått in med 2 miljoner kronor. Det stödet ska sättas i sam- band med försvarsomläggningen och den förbands- nedläggning som drabbade bl.a. Hässleholm. Statsrådet Mona Sahlin har visat ett starkt enga- gemang i frågan. Även om nu huvudmannen för verksamheten grovt har svikit sina förpliktelser utgår jag från att regeringen, inte minst mot bakgrund av omställningsprogrammet, är beredd att medverka till att isocyanatforskningen i Hässleholm kan säkerstäl- las, kanske som ett självständigt centrum. I arbetsmarknadsutskottets betänkande heter det bl.a.: "Utskottet förutsätter att denna forskning fort- sätter". Detta är, som jag tolkar det, onekligen en klar signal om att forskningen är en nationell angelägen- het. Jag vill fråga Cinnika Beiming om också utskottet uppfattar detta som en signal och som en beställning till regeringen att se till att forskningsverksamheten kan fortsätta.

Fru talman! Jag skulle om möjligt vilja formulera frågan lite vidare, så att den inte bara avser detta konkreta ärende. Jag tog för något år sedan del av en artikel i en Skånetidning. Det var en intervju med Bengt Silfver- strand, riksdagsledamot och tillika ledamot av styrel- sen för Lunds universitet. Bengt Silfverstrand beto- nade kraftfullt vikten av att denna forskning var kvar och att man skulle lösa det hela penningmässigt. Nu funderar jag på situationen sådan den är i dag. Jag vet inte om Bengt Silfverstrand var med och fat- tade avvecklingsbeslutet i Lunds universitets styrelse, men jag förmodar att det var där beslutet fattades. Jag undrar: Vad var det konkret som satte käppar i hjulet för lösningen under det här året? Mona Sahlin har ju, som Bengt Silfverstrand sä- ger, talat engagerat i den här frågan. Nu såg jag så sent som i går att hon inte är beredd att låta engage- manget innebära att samhället öppnar penningpåsen, utan hon rullar bollen vidare till LO. Mona Sahlin tycker uppenbarligen att LO ska betala för forskning- en i Hässleholm. Hur ser Bengt Silfverstrand på den här problematiken - Mona Sahlin kontra LO och samhället? Och vad var det som satte käppar i hjulet så att det inte blev någon lösning under det år som Bengt Silfverstrand ställde i utsikt?

Fru talman! Beslutet fattades av rektorsämbetet, alltså den operativa och administrativa ledningen för universitetet. Frågan har aldrig underställts styrelsen. Jag reagerade omgående mot det. Mona Sahlins engagemang inskränker sig inte till vackert tal eller verbala ambitioner. Regeringen har redan gjort en konkret insats med 2 miljoner kronor. Man är beredd att medverka till en konstruktiv lös- ning tillsammans med andra aktörer, inte minst fack- föreningsrörelsen - LO, Svenska Metall och Nordiska Metall - som har engagerat sig och också är beredd att medverka.

Fru talman! Ska jag tolka det Bengt Silfverstrand säger som att han och Mona Sahlin faktiskt tycker att det är rimligt att intresseorganisationer i allt större omfattning ska finansiera en ur samhällelig synvinkel nödvändig forskningsverksamhet?

Fru talman! Huvudmannen, ett stort universitet med en miljard kronor i forskningsanslag, borde ha löst den här frågan. Nu har en situation uppstått där huvudmannen inte är beredd att medverka långsiktigt. Man är beredd att stå för lokalerna i Hässleholm och för det kontrakt som finns. Det innebär att det finns ett rådrum i denna fråga, men andra aktörer måste gå in. En sådan aktör är onekligen regeringen, en annan är fackföreningsrörelsen. Det pågår också diskussioner och dialoger med företag som är berörda av de här problemen. Även om man varken kan eller ska gå händelserna i förväg vill jag uttrycka en försiktig optimism om att proble- met ska lösa sig och att denna viktiga forskning ska få finnas kvar. Den är en nationell angelägenhet. Därför vore det en katastrof om man lade ned den. Det finns intressanta paralleller och kopplingar där man redan är inne i en diskussion. Jag tänker i det här sammanhanget på Belastningsskadecentrum i Umeå, där ett liknande problem har uppstått. Rege- ringen har, bl.a. i Mona Sahlins uttalande i går, sagt att det kanske också kan vara en modell. Jag skulle vilja säga att vi förhoppningsvis har i alla fall ett delsvar på de här frågorna inom de när- maste 14 dagarna, men det skulle också vara intres- sant att höra om utskottets talesperson delar den upp- fattningen.

Fru talman! Bengt Silfverstrand ställde en fråga till mig. Jag vill egentligen bara stryka under det Bengt Silfverstrand säger. Isocyanater är hälsofarliga, och tyvärr ökar användningen. Det är ett mycket allvarligt arbetsmijlöproblem. Utskottet förutsätter därför att forskningen kommer att finnas kvar. Jag utgår också från att regeringen noggrant kommer att följa frågan för att se till att detta får sin lösning.

Fru talman! Det var ytterligare ett klart och bra svar. Det är en positiv behandling av de här motio- nerna som jag uppfattar det. Det är förpliktande och en tydlig signal. Jag utgår från att regeringen till- sammans med andra parter, inte minst fackförenings- rörelsen, är beredd att ställa upp för isocyanatforsk- ningen, så att den har en framtid. Det får gärna vara en framtid på den plats där den bedrivs i dag, för det är viktigt också för Hässleholms komun att ha kvar den här verksamheten.

Fru talman! Vi har vid många tillfällen i denna kammare ställt frågan: Vad är det som håller på att hända? Håller arbetslivet på att bli så tufft att vi slås ut av det hårda tempot? Under de senaste åren har sjukskrivningarna med utbrändhetsdiagnoser ökat mycket dramatiskt, speci- ellt bland anställda i kommuner och landsting. Ök- ningen är alarmerande. Inom den offentliga sektorn har utbrändhetsdiagnoserna passerat belastningsska- dorna som den vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Och med tanke på att dessa diagnoser ökar mest hos kvinnor i offentlig sektor krävs det att forskningen fokuseras på kvinnor, stress och ohälsa i betydligt högre grad än vad som hittills har gjorts. Fru talman! Vid den hearing som arbetsmark- nadsutskottet hade under förra året om ohälsa på jobbet berättade Ulla Lindqvist, andre vice ordföran- de i LO, om bl.a. en undersökning som kallades Ohälsans trappa. Denna undersökning visar väldigt tydligt att det är ett klassproblem att arbetare, och framför allt arbetarkvinnor, är de som drabbas allra mest av ohälsa. Psykisk ohälsa är ett jätteproblem i dag, men det är inte det enda problem som finns. Det absolut största problemet är sjukdomar i rörelseorganen och belastningsskador. Men fortfarande finns de traditio- nella arbetsmiljöriskerna kvar, t.ex. kemiska hälsoris- ker. I den arbetsmiljöundersökning som LO gjorde under 1999 visade det sig att drygt var femte man var utsatt för kemiska hälsorisker. Det är färre kvinnor som är utsatta, och det beror på att vi har en väldigt uppdelad arbetsmarknad. Kemiska hälsorisker är komplicerade och svårbe- dömda. Varje ämne har sina speciella risker och bör bedömas utifrån specifika kunskaper om just det ämnet. Enligt den senaste tillgängliga statistiken be- räknas kemiska hälsorisker orsaka ca 6 000 yrkes- sjukdomar per år. Även om samhället har lärt sig att hantera en del av dessa risker är kunskaperna om många av våra kemikalier alltjämt otillräckliga. För- siktighetsprincipen vad gäller kemikalier bör därför gälla i alla situationer. Om det finns risk för att ett kemiskt ämne innebär fosterskador bör ämnet förbju- das och ersättas med säkra alternativ. Det hygieniska gränsvärdet anger ungefär var gränsen för riskabla mängder går. Men det kan alltid finnas människor som är känsligare än andra och som får obehag vid koncentrationer långt under gränsvär- det. Det hygieniska gränsvärdet är ingen gräns mellan farligt och ofarligt. Det är snarare ett uttryck för vad samhället anser vara acceptabelt. När ett gränsvärde fastställs tar man hänsyn till bl.a. tekniska och eko- nomiska faktorer. Ett gränsvärde bör i första hand vara baserat på vetenskapliga underlag där de medi- cinska underlagen och riskerna för både långsiktiga och kortsiktiga besvär övervägs. Detta tar vi upp i reservation 14. Carlinge Wisberg har redan yrkat bifall till denna reservation. Under allmänna motionstiden 1999 skrev jag Vänsterpartiets första isocyanatmotion. Denna motion behandlas i dag nästan tre år efter att den skrevs. I höstas skrev jag en ny eftersom mycket nytt hade hänt. Isocyanater förekommer i många verksamheter. Några exempel är byggnadsindustrin, el och elektro- nik, verkstadsindustrin och vårdsektorn. Risken att exponeras för isocyanater finns inte bara när man hanterar kemiska produkter som innehåller isocyana- ter. Utvecklingen av mätmetoder under senare år har visat att många som värmer material som innehåller polyuretanplast också är utsatta för höga halter av isocyanater. Den kanske mest kritiska effekten av isocyanatexponering är risken att man utvecklar iso- cyanatastma. En annan mycket allvarlig effekt är nedsatt lungfunktion som den drabbade själv ofta upptäcker sent. Dagligen riskerar tusentals löntagare sin hälsa på grund av isocyanater. Forskning kring isocyanater bedrivs på en del av våra universitet. En av landets ledande isocyanatfors- kargrupper har sitt centrum i Hässleholm. I samband med att den militära garnisonen i Hässleholm lades ned sökte kommunen ersättningsjobb. När omställ- ningsplanerna presenterades var kommunen både stolt och glad att världsledande isocyanatforskare ville förlägga sin forskning till kommunen. Och med ett handslag bekräftades etablerandet av forsknings- centret till Hässleholm sommaren 2000. Höga tjäns- temän från Näringsdepartementet, prorektorn vid Lunds universitet, LO:s miljöutredare och kommunal- råd i Hässleholm var alla överens. Staten skulle hjäl- pa till med en viss summa, universitetet skulle ta sitt ansvar, Hässleholms kommun skulle bygga nya fors- karlokaler, och LO skulle se till att forskarpengar kom till projektet. Men svenskt näringsliv ville inte vara med på att ge forskarpengar till projektet. Detta dråpslag kom när väl forskargruppen hade flyttat till Hässleholm. Tyvärr verkar det som om ledande forskare inom arbetsmiljöforskning får tigga och be om medel. Samhällets strategi verkar inte vara långsiktig. Om inte medel anslås är det en mycket stor risk för att den långsiktiga kompetensen går förlorad. De resurser som samhället satsar på arbetsmiljö- forskning är mycket små i jämförelse med vad ohäl- san i arbetslivet årligen beräknas kosta samhället. Hur har det nu gått för forskargruppen i Hässle- holm? Jo, som Bengt Silfverstrand berättade tog rek- torsämbetet i Lund ett beslut precis före påsken att forskargruppen ska avvecklas. Metalls förre arbets- miljöombudsman Rolf Ählberg förutsätter att beslutet stoppas och säger att han i ett land med en socialde- mokratisk regering inte kan tänka sig att man tillåter en nedläggning. Om facklig-politisk samverkan ska ha någon betydelse måste detta förhindras, säger numera Nordiska Metalls rådgivare i isocyanatfrågor Rolf Ählberg. Statsrådet Sahlin vill bevara den hotade forsk- ningen. Hon har flera gånger uttalat sig positivt om isocyanatforskningen. Jag har bl.a. haft interpella- tionsdebatter med henne och ställt frågor om detta, och hon har uttalat sig positivt hela tiden. Och ett enigt arbetsmarknadsutskott har sagt att man förut- sätter att denna verksamhet fortsätter. Det är ett bra svar på motionerna. Det är många som uttalat sitt stöd för detta. Mitt fackförbund Industrifacket riktar ett stöd till detta liksom Metallindustriarbetareförbundet, Byggnads, m.fl. Det är en omfattande kritik, och många från den fackliga sidan talar om katastrof om isocyanatforsk- ningen läggs ned. Byggnads arbetsmiljöombudsman säger t.ex. att forskarna i Hässleholm har betytt oer- hört mycket för Byggnads medlemmar genom att de visat vilka faror som finns med giftet. Försvinner den här forskningen försvinner en röst som kan matcha den kemiska industrin i fråga om kunskap, och detta är väl den egentliga anledningen till att svenskt nä- ringsliv inte vill ta sitt ansvar för att ha kvar denna forskning.