Ansvarsfullt fiske - svenska prioriteringar förEU:s framtida fiskeripolitik, m.m.

Fru talman! Vi har från socialliberalt håll under den senaste tiden vid flera tillfällen reagerat och age- rat mot hoten om utfiskning i Östersjön. När vi dis- kuterar dessa frågor är det framför allt fyra fisketer- mer som vi bör skilja på. Vi pratar om industrifiske, trålningsfiske, kustnära fiske och sportfiske. Det stora problemet är industrifisket, som alltså använder sig av fångstmetoder som starkt bidragit till den situation som vi har i dag - en situation med en kraftigt för- svagad torskstam. Sillfisket är också ett problem, och det är på grund av att stora mängder torskyngel följer med i sillfångsten. Sportfiske är ett relativt utbrett intresse i Sverige, men utgör ju inget hot mot torsken. Vår huvudsakliga ståndpunkt är att det inte är det traditionella kustfisket som hotar att utplåna de stora fiskbestånden längs de svenska kusterna. Det stora problemet är, och det torde vi väl vara eniga om, den storskaliga industriella, ja, man kan tala om rovdrif- ten. I den här debatten vill jag ta upp några konkreta frågeställningar. För det första är det övergödningen av haven. Vi torde vara överens även på den här punkten, nämligen om att övergödningen måste minskas. Men vi måste göra mer än vi gör i dag. Här menar jag att vi i dag saknar de nödvändiga åtgärderna. Det handlar för det andra om betydelsen av mari- na reservat. Den betydelsen har ifrågasatts. Därför vill jag ta upp den i debatten. Det finns ju erfarenhe- ter från omvärlden som visar att flera små reservat är effektiva. Varför är vi inte beredda att använda oss mer kraftfullt av den metoden? För det tredje vill jag ta upp fångstfartygen som ökar sina fångster trots att fiskeflottans storlek har minskat - detta beroende på att metoderna har blivit effektivare. Det här är en så het potatis att ingen rik- tigt vågar ta i den, men nu är det väl dags att ta i den på allvar. För det fjärde frågar jag mig: Varför kan inte EU komma åt problemet med fiske i andra länders fiske- vatten? Försämringen av det kustnära fisket drabbar ju många samhällen hårt. Det är en viktig frågeställ- ning. Situationen för torsken i Östersjön och längs väst- kusten är kritisk. Jag vill i den här debatten fråga: Kan vi vara överens om att det nu är hög tid för ett moratorium för torskfisket? Ja, visst drabbas fiskenä- ringen kortsiktigt, men om vi ingenting gör drabbas näringen än hårdare långsiktigt. En femte punkt som jag vill ta upp i debatten är att fångstmetoderna inte bara medför att havet töms på fisk. De drabbar också fåglar och vissa däggdjur. Om vi inte är beredda att besluta om förbud av an- vändning av skadliga fångstmetoder, kanske vi inte får se några fler valår. Tumlaren är i de svenska vatt- nen starkt hotad. En sjätte punkt som jag vill ta upp: Hur följs egentligen försiktighetsprincipen? Jag förstår inte att så stora fångster som nu gäller kan tillåtas om vi hävdar att vi följer försiktighetsprincipen. Jag vill som en sjunde punkt ta upp frågeställ- ningen om förändringar av subventionerna till fiske- näringen kommer att göras. Kanske kan det vara så att näringen har större nytta av att pengarna används för forskning än att de används till direkta subventio- ner. En åttonde fråga som jag vill ta upp är: Hur ska kontrollen organiseras och vilka sanktioner är möjliga vid överträdelser? Vi från socialliberalt håll vill säga ja till matfiske, alltså kustnära fiske. Vi vill säga ja till sportfiske. Vi vill starkt begränsa industrifisket på grund av de fångstmetoder som skadar fiskbestånden. Vi säger ja till en gemensam fiskeripolitik på EU-nivå. Det pågår nu väldigt mycket på EU-nivå när det gäller dessa frågor, men vissa länder försvårar diskussionerna. Vi vill också ha ett nationellt system för märkning av fisken, så att konsumenten själv kan välja att köpa fisk som har tagits upp med hållbara metoder. Vi vill bl.a. att man ska använda sig av stormaskigare nät som skyddar mindre torsk från att dras upp. Vi vill att krafttag tas för att minska utsläppen i Östersjön. Och vi vill inrätta fler marina reservat för att skydda känsliga kustområden. Slutligen vill jag yrka bifall till reservation 22.

Fru talman! För den gröna rörelsen har kampen för haven och dess arter varit en integrerad och vä- sentlig del av kampen ända sedan rörelsens tillkomst och under hela dess framväxt. Vi har drivit frågor om oljeutsläpp, valjakt, säldöd, överfiske, övergödning, skyddsvärda områden i havet, fiskemetoder, giftskan- daler, dioxinhalter och mycket annat. Frågorna om havens överlevnad är betydligt större än bara frågan om fiskens överlevnad. Ofta har det här varit en kamp där miljörörelsen och den folkliga opinionen har varit våra enda allierade. Som vi ser det finns inte fisken till bara för fiske- rinäringen, utan den har sin egen rättmätiga plats i ekosystemet och finns till också för sin egen skull. När man jobbar politiskt med frågor händer det någonting ibland, oftast inte förrän problemen är akuta när det gäller de här frågorna. Men ibland får vi något slags respons på de krav som vi ställer, och ibland kan det också t.o.m. leda till en förändring. Den skrivelse som huvudsakligen behandlas i det här betänkandet är en samarbetsskrivelse av rege- ringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi tycker att vi har lyckats driva igenom det som vi krävde i för- handlingarna på ett bra sätt och att skrivelsen därmed har blivit betydligt bättre. Men det ska i samman- hanget också poängteras att det inte är så svårt att bli överens om en gemensam linje gentemot EU:s fiske- ripolitik. Det handlar om övergripande synpunkter och går inte in i detaljer om vårt eget, svenska ansvar för fiskens fortlevnad. Dessutom har EU:s fiskeripo- litik hittills varit så katastrofal att det mesta kan ses som en ganska klar förbättring. Vi anser dock att den här skrivelsen t.o.m. är bra. Det finns särskilt en fråga som jag skulle vilja trycka på när det gäller policyn gentemot EU:s fiske- politik. Den har kommit lite i skymundan i debatten, och det är också tveksamt vad EU-kommissionen egentligen vill göra i det förslag som den har lämnat om revidering av fiskepolitiken. Det gäller EU:s fis- kepolitik i utvecklingsländerna. Det är ett faktum att det finns jättetrålare som tömmer fiskevattnen utanför Afrikas kust på fisk med stöd av brutalt effektiva fiskemetoder och med finan- siellt stöd ifrån EU. De som drabbas hårdast är de tiotusentals lokala kustfiskare som får se sin inkomst och sin mat försvinna i väg till de rika länderna i norr. Att köpa rätten till nya fiskevatten i fattiga länder har hittills varit en av lösningarna att ta till när fisken börjar ta slut i våra egna vatten. Den gröna rörelsens bestämda uppfattning är att detta hänsynslösa beteen- de måste sluta. Det är ingen ursäkt att vi betalar pengar till dessa länders regeringar för att få rätten att fiska. Samma regler för hållbarhet, ekosystemansats och försiktighetsprincip måste gälla för fisket på vatten även utanför EU. Dessutom måste hänsyn tas till lokalbefolkningen. Deras rätt att få fiska för egen försörjning måste få gå före EU:s storpolitiska ambi- tioner att skaffa oss själva mer rikedomar. I övrigt är det när man kommer till de nationella frågorna som oenigheten och problemen att komma överens börjar. De har hanterats i det här betänkandet också, eftersom den proposition om kustfisket som hade aviserats tidigare har skjutits upp till hösten. Vi i Miljöpartiet har en del reservationer som framför allt rör det nationella fisket. Vi har sju reser- vationer och ett särskilt yttrande. Bland dessa vill jag yrka bifall till reservation 14, som är en ganska över- gripande reservation om inriktningen på den natio- nella fiskepolitiken. Det finns särskilt en fråga som har väckt en hel del debatt de senaste månaderna. Det handlar om torsken. Det är logiskt att just den frågan väcker mycket debatt, för känslorna är starka för denna vår tidigare så vanliga matfisk. Förr kunde kustborna dra upp torsk utanför husknuten. Nu är det inte möjligt längre. Genom överfiske har vi tillåtit oss själva att trycka ned torskbestånden till så låga nivåer att det endast är med avancerade trålare som det är möjligt att få upp någon torsk över huvud taget. Senast förra veckan kom ICES, internationella havsforskningsrådet, med sina rekommendationer. Krisen för torsken består: inget fiske på torsk i Katte- gatt och kraftiga begränsningar av fisket på arter där torsk kan bli bifångst. De biologiska grunderna för en nollkvot på torsk i östra Östersjön består. Om alla positiva åtgärder och intentioner som finns interna- tionellt följs upp i aktiv handling håller man öppet för att möjligen kunna fiska på 10 % av nuvarande kvot. I sammanhanget kan det också vara relevant att påpeka att ICES rekommendationer är absoluta mi- niminivåer på vad som krävs i åtgärder för att rädda bestånden. Om inte rekommendationerna följs finns risk för total kollaps av de bestånd som berörs. Trots det har länderna kring Östersjön enats om att bryta mot rekommendationerna, och det rejält. Förra året rekommenderades nollkvot på torsk på östra bestån- det i Östersjön. I stället tilläts en kvot på 76 ton i hela Östersjön, utan undantag för det östra beståndet. Just på det östra beståndet har Sverige nästan en fjärdedel av den totalt tilldelade kvoten. Vi är alltså i högsta grad ansvariga för den situation som råder där. Jag kan inte förstå hur vi ska kunna se våra barn och barbarn i ögonen när de undrar varför torsken inte finns kvar, eller för den delen se dagens kustbor i ögonen när de undrar varför det inte längre finns någon torsk kvar i deras vatten. Ska vi säga att de andra länderna inte ville, eller att vi inte gjorde nå- gonting för att vi trodde att det vi kunde göra var så lite att det inte betydde något? Min åsikt är att politiken på den här planeten inte förändras genom att man sitter stilla i båten och följer med strömmen. Den förändras för att någon vågar säga ifrån. Man vågar säga: Nu är det nog! Ingen mer utfiskning av torsken i våra hav! Vi vill inte vara en del av den här hänsynslösa skövlingen! Det är för våra barns och barnbarns skull och för torskens egen skull. Om inte ambitionen att övertyga övriga Öster- sjöländer om behovet av att stoppa torskfisket lyckas bör Sverige avstå från att nyttja sin tilldelade kvot på de bestånd som inte anses tåla fiske. Det har betydelse vad vi i Sverige gör i de här frå- gorna. Vi har ett ansvar för vårt eget agerande. Vi ska vara ett föregångsland på miljöområdet. Det slår vi fast gång efter gång när vi hanterar miljöpolitik. Men fiske är inte miljöpolitik utan snarare näringspolitik, och därför kan det leva utanför de ekonomiska ra- marna. Det tycks man i alla fall hittills ha trott i många länder runt Östersjön. För några månader sedan gjorde miljöministern och jordbruksministern ett gemensamt uttalande. Man sade att Sverige nu går i täten för en reformerad fis- kepolitik baserad på försiktighetsprincipen och eko- systemförvaltning. Vad ska man säga? Nu går Sveri- ge i täten - ja, bättre sent än aldrig, kanske. I går sade sig miljöministern vara beredd att om- pröva det tidigare ganska kategoriska uttalandet från regeringens sida att inget ensidigt svenskt stopp för torskfisket ska införas. Det går åt rätt håll, men det har suttit långt inne. Det är ingen idé att stoppa fisket när fisken är utrotad. Då stoppas det ju liksom av sig självt. Den skrivelse som vi behandlar här visar i alla fall på en positiv viljeinriktning inför revideringen av EU:s gemensamma fiskeripolitik. Den har också stöd i sin ansats av kommissionen, vilket är positivt, även om det inte automatisk innebär några förändringar. Jag har ytterligare en fråga som jag avslutningsvis skulle vilja ta upp. Det handlar om hur man ska jobba för att påverka EU:s politik på det här området. Jag tror att det är viktigt att man för en konstruktiv och kunskapsbaserad dialog som handlar om information som kan påverka opinionen och politiken i länderna runtomkring i EU. För ca 20 år sedan bidrog Sverige till att lyfta fram försurningsfrågan genom att inrätta ett interna- tionellt försurningssekretariat i Göteborg. Det har varit ett viktigt stöd för miljörörelsens arbete med försurningsfrågor i olika länder. Viktig för försur- ningssekretariatets framgång har varit en långsiktigt tryggad finansiering och stora friheter för miljörörel- sen att fastställa inriktningen på verksamheten. Nu har några svenska miljöorganisationer med er- farenhet av försurningssekretariatets arbete föreslagit ett liknande sekretariat för fiskerifrågor. Det är moti- verat bl.a. av fiskerifrågans gränsöverskridande natur. Viktiga beslut fattas i internationella sammanhang. Det behövs kontinuitet och kvalificerat arbete med ett stort gränsöverskridande arbete i de här frågorna, och det är dyrt och besvärligt för de flesta nationella mil- jöorganisationer att göra själva. Finansieringen av ett sådant sekretariat skulle kunna ligga i storleksordningen 3-5 miljoner kronor om året. Det handlar alltså om ganska lite pengar. Jag skulle vilja vända mig till regeringen med en fråga om man har för avsikt att bistå med de pengar som behövs för att inrätta ett sådant sekretariat. Nu har kommissionen lagt fram ett hyfsat radikalt förslag för förändringar av fiskeripolitiken, och vi har lagt fram den här skrivelsen gemensamt. Det är en bra början. Tyvärr hyser jag personligen inte så jättestora förhoppningar om att kommissionens förslag kommer att gå igenom ministerrådet, men jag är av den be- stämda uppfattningen att regeringen genom den här skrivelsen förbinder sig att stödja kommissionens förslag och driva det i EU.

Fru talman! Under mina 17 år som riksdagsleda- mot har det aldrig varit sådan mediefokusering på det yrkesmässiga fisket som det varit det senaste året. Orsaken är naturligtvis den nedgång av fiskbestånden som noteras. Vad är då orsaken till denna förändring? Denna fråga har ju många ställt, men de svar som levereras av biologer och experter har varit varierande. Är det orsakat av överfiskning, eller beror det på miljögifter i våra hav? Är det klimatet genom mer nederbörd, högre temperaturer osv. som orsakar denna föränd- ring? Bristen på kunskap gör att det är svårt att dra klara slutsatser om effekter av förorening och anan mänsk- lig påverkan i våra havsområden. Svaret kan därför vara en kombination av flera faktorer. Det är mycket enkelt och bekvämt att fastna för slutsatsen att det är ett för hårt fisketryck som allena orsakar en minskning av bestånden. Historien visar att bestånden i haven har varierat under åren. Exem- pelvis kan jag nämna att torskbeståndet i Östersjön under 1960-talet var nere på en mycket låg nivå och som därefter, 20 år senare i mitten av 1980-talet, ökade till den högsta nivå som noterats under 1900- talet. Det totala uttaget i Östersjön var då 450 000 ton torsk. Men skillnaden mellan situationen på 1960-talet och dagens situation är att vi har en betydligt effekti- vare fiskeflotta. Vi har större fartyg utrustade med modern teknik som enkelt letar upp fisken, och vi har effektivare fångstredskap. Därför är det viktigt, till skillnad mot tidigare, att åtstramning av fisket sker när bestånden börjar vika. Och det måste vara en gemensam åtgärd av alla länder som bedriver fiske i samma vatten. Eftersom effektiviteten ute på haven är så stor är det viktigt att avståndet mellan forskare och besluts- fattare minskar så att rekommendationer och före- slagna åtgärder blir både trovärdiga och respekterade och snabbt kan effektiviseras. Här finns, som jag kan se det, en hel del att förbättra. Hur detta kan ske kommer bl.a. att diskuteras på Nordiska rådets hea- ring i Köpenhamn den 26 juni dit parlamentariker och forskare från de nordiska länderna är inbjudna. EU konstaterar att målet för den gemensamma fiskeripolitiken inte har uppnåtts. Fiskeripolitiken måste förändras, och det arbetet har påbörjats. Rege- ringens skrivelse är ett led i detta arbete och en redo- visning av Sveriges riktlinjer och agerande i EU:s förändringsarbete av den gemensamma fiskeripoliti- ken. De bärande elementen i regeringens linje är att anpassa fiskeansträngningen så att vi får ett biologiskt hållbart utrymme för framtiden. Bestånden kommer att fluktuera även i framtiden av olika orsaker utöver fisket. Men om det yrkesmässiga fisket anpassas till den situation som råder i dag kan vi minska faran för utfiskning och få en mindre ryckighet i det yrkesmäs- siga fisket. För att uppnå ett biologiskt hållbart utrymme före- slår regeringen bl.a. följande: - Reducering av fiskeflottans kapacitet och fiskean- strängning. - Ett selektivt fiske inriktat på könsmogen fisk med små bifångster. - En förbättrad kontroll med nationellt ansvar. - Ökad tillförlitlighet hos den vetenskapliga forsk- ningen samt respekt för den vetenskapliga rådgiv- ningen. - Utfasning av stödet till nybyggnation, det s.k. företagsstödet. Men skrotningsbidraget ska vara kvar och eventuellt höjas. Detta är några punkter ur regeringens förslag till åtgärder som ska vara Sveriges position i EU:s för- ändringsarbete. Denna linje råder det politisk enighet om. Några motförslag från oppositionen i form av motioner har inte redovisats i samband med skrivel- sens avlämnande, och det finns inte heller några re- servationer i betänkandet när det gäller skrivelsens innehåll. Detta betraktar jag som mycket bra. Fru talman! I samband med utskottets behandling av skrivelsen har också 112 motionsyrkanden från allmänna motionstiden 2000 och 2001 behandlats. Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 19 från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Den gäller dumpat militärt material. Denna fråga har utskottet tidigare tagit ställning till vid behandling av liknande motioner och då avstyrkt framställningarna. Motive- ringen har varit att staten redan i dag ersätter en stor del av kostnaderna såsom eskort till hamn, ersättning för saneringskostnader och arbetslöshetsersättning under den tid som saneringen pågår. Eventuella per- sonskador ersätts genom en kollektiv försäkring som Sveriges Yrkesfiskares Riksförbund erbjuder sina medlemmar. Det blir ingen förändring av detta. Det gäller i dag. Utöver detta kan jag säga att det inte förekommer särskilt ofta att man upptäcker militärt material, t.ex. senapsgas, i yrkesfiskarnas fångster. Men när majo- riteten nu kräver att yrkesfiskarna ska hållas skades- lösa sker det redan i dag. Om majoriteten menar att fångsterna ska räknas in i ersättningssystemet anser jag att det är att gå för långt. Fru talman! Jag yrkar avslag på övriga reservatio- ner. Jag ska motivera avslagen på några av reserva- tionerna. Beträffande Moderaternas reservation 3 förstår jag inte vad de egentligen reserverar sig för. Majoriteten har inte förespråkat ett ensidigt stopp av fisket från svensk sida utan anser, om det skulle visa sig nöd- vändigt, att det ska vara ett gemensamt stopp av alla länder som fiskar i det hav eller område som berörs. Att samtliga länder ska samarbeta sker i dag, t.ex. i Östersjökommissionen, där man varje år bestämmer regler och kvoter om fisket i Östersjön. Som svar till Vänsterpartiet när det gäller deras krav på att införa särskilda kvoter för kustfisket vill jag säga följande. Regeringen har aviserat att det ska komma en samlad proposition om det kustnära fisket byggd på den utredning som Fiskeriverket gjort. I den ska man också ta upp fritidsfisket, det fria handred- skapsfisket och vattenbruket. Av den anledningen anser majoriteten att det är fel att i dag föreslå och besluta om åtgärder inom dessa områden när ett pro- positionsarbete pågår i Regeringskansliet. Drivgarnsfisket har debatterats vid olika tillfällen här i riksdagen. Uppfattningen att drivgarnen utgör ett ekologiskt hot delar jag inte. I Östersjön är det tillåtet att använda 21 kilometer drivgarn per båt, och näten sätts ut i länkar om 600 meter och är inte samman- kopplade som vissa påstår. Det finns inte några upp- gifter om att tumlare har fastnat i drivgarnen. Driv- garnen i Östersjön kan inte jämföras med det som kallas "dödens vägg" som drivgarnsfisket i andra hav kallas. Vi har inte samma djup och samma längd på näten. Det s.k. industrifisket som man här kräver ska be- gränsas kan komma att upphöra den 1 juli eftersom dioxinhalten i skarpsillsbeståndet är för hög för att fisken ska få användas till foderframställning. Men till skillnad från när det gäller konsumtionsfisket har Sverige inte begärt något undantag för detta fiske. Skarpsillsbeståndet i Östersjön är bra, och biologerna rekommenderade inför detta år ett större uttag i jäm- förelse med året innan. Om industrifisket nu upphör eller begränsas vill jag fråga Moderaterna och Miljö- partiet vad skarpsillen då ska användas till. Eller anser ni att den inte ska fiskas upp? Ur biologisk synpunkt är det viktigt att den fiskas upp eftersom biologer också påstår att den äter torskrom. Det är viktigt med en balans av alla arter i havet. Jag har en fråga till Harald Nordlund angående påståendet att industrifisket har bidragit till en kraftigt försvagad torskstam i Östersjön. Var har Harald Nordlund det underlaget? Det skulle jag vara mycket intresserad av att titta på. Kristdemokraterna pekar på ett likvärdigt skatte- system för yrkesfisket i de kringliggande konkur- rentländerna, och då syftar man på det s.k. yrkesfis- keavdraget som har varit föremål för flera debatter här i riksdagen. Såvitt jag vet har regeringen för ett år sedan översänt ett förslag till kommissionen i Bryssel för godkännande, men något beslut har ännu inte kommit. Jag kan dela den uppfattning som framförs i Mo- deraternas reservation 16, att finansiering av ålutsätt- ning är viktig. Om Carl G Nilsson för några år sedan inte hade varit en sådan motståndare till införandet av en allmän fiskevårdsavgift hade vi haft detta system i dag. Då hade vi också haft en hel del miljoner att portionera ut till fiskevårdande insatser, bl.a. ålutsätt- ningar. Om Carl G Nilsson inte får chansen igen, efter- som han har bestämt sig för att lämna riksdagsarbetet, får Moderaterna den möjligheten då regeringen lägger fram en proposition om det fria handredskapsfisket som då förhoppningsvis också innehåller förslag på finansiering. Kristdemokraterna vill ha en utredning om vat- tenbruket. Den är gjord, och den är remissbehandlad. Det som återstår är förslag från regeringen i form av en proposition som ska innehålla förbättrande förut- sättningar för svenskt vattenbruk. Som jag tidigare nämnt har regeringen aviserat att vattenbruket ska vara en del i den kommande propo- sitionen. Till skillnad från Miljöpartiet tror jag att svenskt vattenbruk har en utvecklande framtid att möta eftersom det har hänt så mycket positivt inom denna näring sedan starten i början av 1980-talet. Som exempel kan jag nämna att när vattenbruket startade i Sverige användes 2,2 kilo foder till att föda upp 1 kilo fisk. I dag används 1,12 kilo i de stora odlingarna. Avelsverksamhet, utveckling av foder- sammansättning, foderteknik samt, inte minst, kun- skapen hos odlarna har bidragit till väsentliga förbätt- ringar. Fru talman! Min tid är ute - inte bara min talartid utan också min tid som riksdagsledamot. Det har varit 17 lärorika och intressanta år som jag är både stolt och glad över att ha fått uppleva. Detta beror till stor del på kollegerna i utskottet och på den personal som jag har jobbat tillsammans med - samtliga partier inräknade. Ett stort tack allesammans för alla debatter under åren både här i kammaren och i utskottet! För fiskets framtid och utveckling är det viktigt att debatten hålls levande här i Sveriges riksdag så att vi kan påverka utvecklingen både nationellt och inom gemenskapen. Tack fru talman och tack allesam- mans!

Fru talman! Inledningsvis talade Kaj Larsson om orsakerna till de problem som vi har att debattera här. Jag upplever att Kaj Larsson på något sätt ville tona ned de här problemen. Jag tänker då på t.ex. övergöd- ningen. Kaj Larsson sade att det inte är bevisat vilken effekt de olika faktorerna har haft. Visst behöver vi mera kunskap, men jag hoppas att jag tolkade Kaj Larsson fel när jag beskriver det på det här sättet. Vi vet ju att övergödningen är ett jätteproblem, att fångstmetoderna har orsakat problem osv. Jag skulle vilja att Kaj Larsson kommenterade detta. Fru talman! Slutligen vill jag passa på att ändra mitt bifallsyrkande. Jag yrkar bifall till reserva- tion 14, icke till reservation 22.

Fru talman! Nej, Harald Nordlund, jag tonar inte ned någonting. Jag inser att det är kritiskt i haven vad gäller vissa områden. Att det finns flera orsaker tror jag är riktigt, men den debatt som förs i dag är mer inriktad på att det är bara en sak som orsakar den beståndsnedgång som vi ser, nämligen överfiskning - dvs. att det är näringen, yrkesfisket, som orsakar detta. Jag tror inte att det allena är orsaken. Det är bara att titta i backspegeln. Som jag nämnde hade vi på 1960-talet ungefär samma situation som i dag vad gäller torskbeståndet. 20 år senare ökade beståndet till ett väldigt stort be- stånd. 450 000 ton togs upp. Det finns andra orsaker, för det kan inte vara fis- ket som åstadkommer den här förändringen. I stället är det så - jag har genom Nordiska rådet pratat med forskare i de nordiska länderna - att klimatet har en stor påverkan. En forskare i Grönland har sagt att när temperaturen på bottennivån höjs till endast 2-3 gra- der försvinner torsken. Det är detta som är så intres- sant, men där får vi inte riktigt klara besked från forskarna om vad som är orsaken. Det som döljer sig under havsytan har man svårt att riktigt klara ut. Vad händer där nere, och vad är det som är orsaken?

Fru talman! Jag blev lite lugnare efter förklaring- en här. Vi behöver mera kunskap, men vi är överens om att det finns flera orsaker till att vi har den situa- tion som vi har. Fru talman! Jag ska också svara på Kaj Larssons direkta fråga till mig om industrifisket och om var jag har hämtat den informationen. Just nu kan jag inte ge svar om den exakta källan. Jag brukar inte ta med sådant som inte är hämtat från säkra källor, men jag kan inte ange källan just nu.

Fru talman! Jag håller med Kaj Larsson om vikten av att den här debatten hålls vid liv. Det får ju inte bli så att vi tar den varje gång akuta problem uppstår utan att det sker även under tiden som vi lyckas få bort en del av de akuta problem som i dag finns. Jag förstår att ni socialdemokrater har lite problem med den här frågan. Att tillfredsställa såväl yrkesfis- karna som miljöintressena och djurvännerna är kan- ske inte möjligt. Då är det ganska vanligt att hänvisa till bristande underlagsmaterial och okunskap samt till behovet av ytterligare forskning, som Kaj Larsson gör. Som jag ser saken är det på följande sätt. Vi vet att övergödningen är ett stort problem. Senast i går kom det en rapport från Miljömålsrådet som visar att inte ens det dåliga målet för år 2010 kommer att kun- na nås. Vi vet också att klimatfrågan är en väldigt stor fråga som i framtiden kommer att påverka många delar av naturen. I det sammanhanget finns det stora brister i den politik som regeringen driver, och det finns inget hopp om att situationen avsevärt kommer att förändras under de närmaste åren i alla fall vad gäller klimatförändringarna. Det finns också en hel del andra stora problem på området. Men en sak som vi faktiskt kan göra något åt varje år är just fisketrycket på de här bestånden. Därför är det inte så underligt att debatten också in- riktas just på hur man kan få ned fisketrycket på be- stånden som en försiktighetsprincip under den tid som man jobbar med de andra frågorna. Som jag ser detta finns det ett parti i denna riks- dag som under alla år har gjort sitt absolut yttersta för att ta ansvar just för helheten när det gäller havsmil- jön, och det är Miljöpartiet. Det avser vi att fortsätta att göra.

Fru talman! Jag tror att Maria Wetterstrand, precis som många andra har gjort - t.o.m. forskare - gör det enkelt för sig genom att säga: Okej, vi stoppar fisket. Vi slutar fiska. Det är naturligtvis ett säkert och enkelt sätt att bygga upp bestånd, men det finns också många andra saker att ta hänsyn till innan man kan göra detta. Framför allt gäller det den rådande situationen i Ös- tersjön där vi har ungefär 20 % av fisket. Först och främst ska vi förhandla inom EU. Sedan ska EU förhandla med de andra länderna och komma fram till ett förslag om ifall det ska vara totalstopp, begränsningar osv. Där har det ju visat sig finnas svårigheter. Maria Wetterstrand säger att det här är ett pro- blem för oss. Javisst är detta ett problem. Jag hoppas att det inte är en glädje för Maria Wetterstrand att vi har den här situationen i haven. Vi tar detta mycket allvarligt. Vad som också ska läggas in i tänkandet, totalt sett, är ett socioekonomiskt tänkande. Det är inte precis att bara klippa av och säga att nu slutar vi fiska. Sedan struntar vi i hela näringen osv. Där kän- ner vi också ett ansvar. Men självklart känner vi även ett ansvar för vad som finns i haven, ett ansvar för framtiden och ett ansvar för miljön.

Fru talman! Det är skönt att höra att ni känner ett ansvar för miljön och för framtiden. Jag känner ingen som helst glädje över den situation som råder i våra hav. Faktiskt känner jag inte ens glädje över att soci- aldemokraterna har problem med den här politiska frågan i perspektivet yrkesfiskare kontra miljöintres- sen osv. Också jag anser att hänsyn ska tas till de männi- skor som arbetar inom fisket. Dessutom anser jag att hänsyn ska tas till de fiskare som inte längre kan bedriva fiske därför att de bor vid kusten och har mindre fiskebåtar. De har haft svårt att komma åt och därför varit tvungna att sluta. Jag tycker också att hänsyn ska tas till sportfisket, fritidsfisket och turist- fisket samt till torsken som sådan och de andra fis- karterna i haven. Man måste ha ett väldigt brett per- spektiv här. När det gäller de här resurserna går det inte att titta bara på dem som i dagsläget har den största ekonomiska utkomsten i. Detta tycker jag är väsentligt. Jag antar att vi senare här kommer att ha viss dis- kussion även med ministern om just frågan om svenskt stopp för torskfiske. När det gäller skarpsillen riktade Kaj Larsson en fråga till Miljöpartiet om vad som ska göras. Jag vet inte riktigt. Jag blir lite förvirrad. Är det så att Kaj Larsson helst hade velat att vi skulle tillåta fiske även på de här arterna även om de har för höga dioxinhal- ter om de ska användas till foder? Annars blir det lite ologiskt. Ni har i så fall också bidragit till den pro- blematiken, nämligen att man är tvungen att stoppa fisket på de här arterna utan att man kan använda fisken till just det den brukar användas till. Där har ni större problem än vad vi har. Balansen mellan arterna i havet måste man ha en diskussion om med de forskare som kan de här frå- gorna. Är det så att man behöver få ned beståndet av skarpsill för att kunna klara av torsken måste man naturligtvis ta ned det. Då kan man lika gärna använ- da sig av den. Det är i så fall under en övergångsperi- od tills man har lyckats att bygga upp torskbestånden igen och fått den balans som man haft tidigare. Så ser jag på den frågan.

Fru talman! När man skriver en motion, ett förslag till riksdagen, och kräver att industrifisket ska upphö- ra, som ju till 99 % utgörs av fiske på skarpsill, då måste man också ha ett förslag om vad vi ska göra med bestånden. Eller är det bara att kräva och strunta i hur vi ska hantera vidare? Det ska vi lösa. Har man redovisat en motion får man redovisa för kammaren hur man tänker lösa frågan. Det tycker jag är ärligt och riktigt.

Fru talman! Kaj Larsson börjar med att yrka bifall till reservation 19 om dumpat militärt material. Jag tycker att det är småaktigt. Det här är naturligtvis ingen stor fråga i det stora hela och i budgetsamman- hang, men för dem som drabbas av skador för att de råkar komma i kontakt med dumpat militärt material är det en mycket stor fråga. Ni skriver i er reservation att staten redan i dag ersätter en stor del av skadorna. Det är småaktigt. Jag tycker helt enkelt, och det framgår också av utskottets majoritets skrivning, att de som drabbas ska hållas skadeslösa. Sedan säger Kaj Larsson att det på grund av Carl G Nilsson motstånd inte blir någon allmän fiske- vårdsavgift. Det är möjligen att tillmäta mig personli- gen lite väl stort inflytande. Om jag minns alldeles rätt var det en socialdemokratisk regering vars jord- bruksminister Margareta Winberg personligen som drog tillbaka den proposition som redan var under behandling i riksdagen. I stället var det en mycket bred opposition från alla partier som var mot införan- de av en allmän fiskevårdsavgift. Det är inget bra system att införa en allmän generell skatt på alla som fiskar som sedan ska fördelas ut genom olika politis- ka instanser. Jag sade i mitt anförande tidigare att det bästa är att vi upprättar ett naturligt förhållande mellan dem som upplåter fiskevatten och dem som vill fiska på dessa fiskevatten och att de själva får avgöra hur pengarna ska användas.

Fru talman! Min fråga till Carl G Nilsson om dumpat material är: Vad har hänt med Carl G Nils- sons uppfattning? Vi har tidigare i flera år avstyrt sådana motioner, och det har inte skett några föränd- ringar. Carl G Nilsson har suttit och sagt att det här är tillräckligt, vi har skyddet. Vad har kommit fram som gör att yrkesfisket inte skyddas i dag i jämförelse med tidigare? Kan jag få veta det så kanske det är lättare att förklara. Vad jag vet är man skyddad i boxering till hamn, i saneringsarbetet, man får arbetslöshetser- sättning och om det skulle bli personliga skador har man en kollektiv försäkring inom näringen genom Yrkesfiskarnas riksförbund. Vad är det mer som skyddet ska täcka? Det enda jag kan se är att man ska kräva ersättning i någon form för den fångst man får. Är det detta som Carl G Nilsson menar att staten ska gå in och betala också? Fiskevårdsavgift har vi haft många debatter om här och på andra ställen. Det är naturligtvis synd att vi inte får fortsätta med det. Om vi inte kallar det fiskevårdsavgift tycker jag i alla fall att det är riktigt att ha en finansiering av fiskevården på ett eller annat sätt, precis som att vi finansierar jakten. Då hade vi haft de här miljonerna och Carl G Nilsson kunde ha känt sig lugn också i fråga om ålen.

Fru talman! Det som hänt beträffande ersättning för dumpat material är att ingenting har hänt. Här har det förekommit motioner i detta ämne år efter år. Skillnaden är möjligen den att det i år finns en majo- ritet bland kammarens ledamöter som anser att den här frågan ska lösas så att yrkesfiskaren ska hållas skadeslös, för att återge innehållet i Vänsterpartiets motion i ärendet. Det finns de som försöker jämföra fiskevårdsav- giften med jaktvårdsavgiften. Jag tycker att det är en bra jämförelse så till vida att jag inte tror att de som betalar in jatkvårdsavgiften - jag skulle vara benägen att kalla den för jaktskatt - får någon särskilt stor utdelning. De flesta jägare vet över huvud taget inte vad de får för utdelning för att de betalar denna jakt- vårdsavgift. De åtgärder som Kaj Larsson menar ska betalas med de pengarna tycker jag är av sådant all- mänt intresse att det mycket väl kan gå över statsbud- geten.

Fru talman! Jag har inget minne, Carl G Nilsson, av att det tidigare funnits reservationer från Modera- terna i fråga om dumpat material. Det är därför jag ställde frågan: Vad har hänt i tänkandet? Vad är det för nytt som har kommit fram? Jag tycker inte att vi ska debattera fiskevårdsav- giften mer, vi lämnar den till våra efterträdare. Det är möjligt att de är bättre på att lösa den frågan.

Fru talman! Jag har suttit och lyssnat på debatten, och jag har uppfattat att vi alla är överens om att förändringar av dagens fiskeriförvaltning krävs så att den blir effektivare. Situationen för fiskebestånden både inom EU och globalt ställer oss inför omfattande stora uppgifter och utmaningar. Det var mot den bakgrunden men också mot bakgrund av den reform av den gemensamma fiskeripolitiken som ska ske under året som regeringen har lagt fram sin skrivelse. Det är den som debatteras i dag. Vi har valt att ge skrivelsen rubriken Ansvarsfullt fiske - svenska prio- riteringar för EU:s framtida fiskeripolitik. Att vi i framtiden bedriver just ett ansvarsfullt fiske är av helt avgörande betydelse för fiskbeståndens överlevnad och därmed även för fiskerinäringens fortlevnad. Det övergripande målet för fiskeripolitiken inom EU ska vara att gemenskapens fiskeresurser ska för- valtas på ett långsiktigt hållbart sätt i enlighet med försiktighetsprincipen och ekosystemansatsen. Enligt regeringen måste därför fiskeriförvaltningen effekti- viseras och de resursbevarande åtgärderna förstärkas. Detta bör i framtiden göras inom ramen för en ge- mensam politik på fiskeområdet inom EU. Det moti- veras med att fiskerinäringen utnyttjar en gränsöver- skridande resurs. Fisken simmar omkring och känner inga landgränser. Att nyttja den här resursen i ett område påverkar beståndssituationen också i andra områden. Därför menar regeringen att resursen måste förvaltas gemensamt med andra länder. En gemensam politik ger också Sverige större möjligheter att driva höga gemensamma krav på ett ansvarsfullt nyttjande av resursen. Från svensk sida har vi under den här mandatperi- oden drivit sådana frågor, bl.a. i Östersjökommissio- nen. Att vi t.ex. har förvaltningsplaner för lax och numera också torsk är till mycket stor del vår för- tjänst, men det regionala förvaltningssystemet som man nu är i färd med att bygga upp över hela världen kräver också respekt för spelreglerna. Ensidiga åtgär- der som går utanför beslutad förvaltning undermine- rar systemet, enligt min uppfattning, och kan leda till att all förvaltning sätts ur spel. Då är det fritt fram för att fiska utan restriktioner, och bestånden kan då snabbt bli utfiskade. Fru talman! Den 28 maj antog kommissionen sitt första paket av förslag på hur reformen ska ske och hur den ska se ut. Jag kommer just från presentatio- nen, som var i dag på förmiddagen i Luxemburg. Nu pågår där en diskussion om det hela. Vi har ännu inte analyserat förslagen i detalj, men man kan konstatera att kommissionens huvudsakliga inriktning ligger mycket nära de svenska ståndpunkterna, som finns i den skrivelse som vi nu debatterar. Långsiktiga förvaltningsplaner föreslås vara ett nyckelinstrument i framtiden, och vi måste snarast upprätta sådana för flera bestånd. Fungerande för- valtningsplaner baserade på vetenskaplig rådgivning kan ge oss möjligheter att fastställa TAC:er för flera år utifrån gränsvärden och vetenskapliga råd. Det här borde ge en bättre långsiktighet och stabilitet i fisket. I planerna är regleringen av redskapsanvändning- en även viktig, och en bättre selektivitet måste ut- vecklas. I det sammanhanget kommer jag särskilt att påtala vikten av att koppla ihop redskapsregler och minimimått - det har ju också varit uppe här tidigare. Utan väl avvägda minimimått får de övriga reglerna minskad effekt. Det har vi t.ex. kunnat se när det gäller torsken i Östersjön, där vi alltså inte ännu har lyckats få till ett minimimått. Kommissionens förslag om att begränsningar av fiskeansträngningar ska vara ett annat huvudinstru- ment ser jag som mycket positivt. Mål för reducerad fiskeansträngning i de olika förvaltnings- och åter- hämtningsplanerna leder till att vi måste hantera överkapaciteten i flottan. Ett ytterligare positivt steg med koppling till fis- keflottans kapacitet är att delar av det offentliga stö- det nu tas bort. Det är inte försvarbart att vi använder gemenskapens pengar, och därmed skattebetalarnas pengar, till att bygga nya fartyg när situationen ser ut som den gör. Och man kan, som kommissionär Fi- schler sade i dag, inte samtidigt som man ger med ena handen ta med den andra. Man kan alltså inte ge till nya stora fartyg och samtidigt ge till skrotning av de gamla. Det blir en mycket konstig politik. Under resten av det här året har vi ett ganska tungt men spännande förhandlingsarbete framför oss, för att de förändringar som krävs ska bli verklighet. Spa- nien kommer nu att påbörja diskussionerna i rådsar- betsgrupperna. Det kommer inte att hända särskilt mycket, tror jag, innan det danska ordförandeskapet tar över, och det blir en mycket stor och svår uppgift att jobba vidare med det här. Man har planerat för tre ministerråd under hösten. Det troliga är att beslut fattas i slutet av året, i december. Fru talman! Jag skulle också lite översiktligt vilja kommentera något av det som har sagts här. Kjell-Erik Karlsson pratade bl.a. om det kustnära fisket och om att fördela kvoterna till lokalbefolk- ningen i stället för att göra som nu. Då vill jag erinra om att det kommer en proposition i höst som tar upp det kustnära fisket, vattenbruket och insjöfisket. Ester Lindstedt-Staaf tog upp frågan om tredje- landsavtal - och det har flera varit inne på. Det är en väldigt viktig fråga. Det handlar alltså om att EU köper vatten i tredjeland. Då vill jag erinra om att vi under det svenska EU-ordförandeskapet avbröt avta- let med Marocko. Marocko förvaltar numera och fiskar i sitt eget vatten. Jag tyckte att det var ett all- deles riktigt beslut att ta. Det träffades också andra avtal under det svenska ordförandeskapet där vi försökte föra in mera av det som nu också ligger i kommissionens förslag, nämli- gen partnerskap. Det ska vara partnerskap i stället för att EU ska vara den stora och ett land i Afrika någon- stans ska vara den lilla, som det har varit hittills. Så kan det naturligtvis inte vara. Samtidigt ska vi inte blunda för det faktum att inkomsterna från fiskevatt- net i t.ex. Mauretanien har betytt otroligt mycket för det landet. Vi har betalat rätt så bra för dessa vatten, men den dag ett land självt vill ha tillbaka sitt vatten ska det naturligtvis få det. Åsa Torstensson talade om vikten av nationell samling i de här frågorna. Jag delar den uppfattning- en. Jag delar också uppfattningen att en lösning som man kan komma fram till tillsammans respekteras och accepteras mycket mer än ensidigt fattade beslut. Jag delar också uppfattningen att det är viktigt med den utbildning som nu tycks vara på gång mellan olika intressenter, fiskarnas organisationer, fiskebran- schen, Fiskeriverket osv. Det verkar som att de är på gång med en sådan. Harald Nordlund tycks ha lämnat lokalen, så jag behöver kanske inte kommentera hans många frågor. Maria Wetterstrand tog också upp frågan om EU:s fiskepolitik när det gäller u-länderna. Jag hänvisar till vad jag just sade men också till att Sverige har tagit initiativ till en arbetsgrupp med länder som tycker som vi, och vi har haft vårt första möte. Tjänstemän hos oss leder alltså dessa möten, där vi försöker få ett mera rättvist förhållande mellan EU och respektive tredjeland. Och, som sagt, denna fråga kommer också att uppmärksammas och tas upp i samband med över- synen av den gemensamma fiskepolitiken. Det är kanske att ta i att säga att jag blir upprörd, men jag blir något förvånad när Maria säger att vi sitter stilla i båten. Jag undrar vem hon avser. Jag upplever i alla fall inte att alla de tjänstemän som har fått instruktioner av regeringen och som är ute och förhandlar om Östersjön i EU och om tredjelandsav- tal sitter stilla i båten. De är synnerligen aktiva, och det har de regeringens uppdrag att vara. Det är ingen- ting som är påkommet nu, utan det är någonting som vi har arbetat med under den här mandatperioden, så det där uttalandet har jag lite svårt att förstå. Vi måste vara aktiva. I den situation som vi nu är i med en gemensam fiskeripolitik i EU måste vi driva på för att vi ska få resultat. Det ska inte vara resultat som stämmer med Sveriges uppfattning - det går ju inte när det är 15 länder som ska förhandla - men vi ska nå så långt och så nära som det bara går. Och jag vill bestämt hävda att detta görs.

Fru talman! Först blir jag ändå lite bekymrad över ministerns svar när det gäller u-ländernas kuster och EU:s hantering av de fiskevattnen. Ministern säger att regeringarna självklart får tillbaka vattnen om de vill det. Naturligtvis har regeringarna i de här länderna en viktig roll i diskussionerna om fiskevattnen, men det skulle behöva påpekas att regeringarna kan vilja sälja de här fiskevattnen men att det kan vara olämpligt att göra det därför att det drabbar många av de lokala kustfiskare som lever av fisken i de här kustområde- na. Jag skulle gärna vilja ha någon kommentar från ministern om det. Kommissionen föreslår kraftiga minskningar av EU:s fiskeflotta. Ser ministern att det finns någon risk att man köper fler fiskevatten utanför u-ländernas kuster för att flytta de här båtarna, för att fisket ska kunna fortsätta för de verksamma fiskare som finns? Sedan gäller det mitt uttryck om att sitta stilla i båten. Jag syftar på situationen efter förhandlingarna i EU och efter det att EU sedan i sin tur har förhandlat med länderna kring Östersjön och man har kommit överens om kvoter - Sverige är ju delaktigt framför allt i det första skedet när det gäller förhandlingarna inom EU. Då väljer Sverige att bara sitta stilla i båten och säga: Jaha, det gick inte som vi ville. Då gör vi inte någonting åt det här, utan då fiskar vi upp den kvot som vi fick. Ministern vet sedan tidigare att jag är av den upp- fattningen att Sverige skulle kunna avstå från den här kvoten.

Fru talman! Resonemanget om tredjeland blir nå- got märkligt. Vem ska företräda ett land? Det kan inte en kustbefolkning göra, antar jag. EU måste för- handla med en lagligt vald regering. EU kan inte gå förbi en sådan och förhandla med kustbor. Jag känner inte till någon plats där det går till så. Det strider mot den demokrati som jag antar att vi båda är anhängare av. Angående den utrangering som kommer att ske av ganska många fartyg räknar man, om detta går ige- nom, med att det blir en reducering med nästan 50 % av fiskeflottan. Det finns ingen som jag har hört, inte kommissionen och definitivt inte Sverige, som talar för att dessa fartyg skulle flytta och få fiska någon annanstans. Tvärtom tenderar avtalen med tredjeland att leda till att landet själv tar hand om sitt eget fiske efter att ha byggt upp sin fiskekapacitet. Det tycker jag är bra. Då finns det inte plats för de utrangerade båtarna. Dessutom kommer kommissionen att föreslå att man kraftigt höjer skrotningspremierna så att far- tygen verkligen försvinner. Ett motiv för att få skrot- ningspremien är att de blir obrukbara för fiske. Efter att ha förhandlat kan vi göra väldigt mycket själva. Men som Maria Wetterstrand också vet är regeringen inte någon anhängare av ett ensidigt svenskt fiskestopp. Det är regeringens uppfattning att det inte ska bli ett ensidigt sådant. Vi förhandlar och ska nu efter sommaren påbörja förhandlingar i Wars- zawa om bl.a. Östersjötorsken. Vi kommer där att plädera för vår position som är lika strikt som i fjol. Vi får se var vi landar. Jag är inte beredd att därefter, om vi t.ex. inte når ett stopp för östra beståndet, ensi- digt säga att vi inte nådde ända fram men att vi ge- nomför det i Sverige. Det tycker jag vore fel av många olika skäl.

Fru talman! Jag tror att ministern missförstod mig lite grann. Självklart är det regeringarna som företrä- der länderna, men det kan ändå vara så att man avstår från att ingå ett avtal med vissa länder eftersom man anser att det inte blev ett bra avtal och då också tar hänsyn till befolkningen som lever i kustområdena. Jag menar inte att man ska gå in och förhandla med befolkningen och att de måste få pengarna direkt i handen. Det kan ändå vara intressant att ta hänsyn till den och inte bara tycka att det är okej om landets regering tycker det är okej. Det finns andra aspekter som man behöver ta hän- syn till, särskilt när man är en så pass mycket starkare ekonomisk part som ändå EU är i dessa förhandling- ar. Vi har ett ansvar för den fiskepolitik som vi bedri- ver och den fiskeverksamhet som vi bedriver utanför dessa kustområden. Det är i övrigt intressant att höra att ministern inte kan tänka sig att man gör ett svenskt ensidigt fis- kestopp när miljöministern i går uttalade om inte en motsatt uppfattning så åtminstone en betydligt mer nyanserad uppfattning. Han är beredd att ompröva beslutet och menar att Sverige skulle kunna införa ett ensidigt fiskestopp under förutsättning att det har någon effekt och att kvoterna inte automatiskt tas av något annat land. Efter vad jag har hört ifrån de experter som jag har diskuterat med har det effekt, eftersom vi har nästan en femtedel av kvoten på det östra beståndet. Det är dessutom så att de andra inte kan sno våra kvoter rakt av ifall vi inte utnyttjar dem. Vi ska för- handla till oss kvoterna och låta bli att utnyttja dem. I så fall har de andra länderna inte möjlighet att ta dem.

Fru talman! När det gäller avtal med tredjeland har det som tidigare varit mycket präglats av det som Maria Wetterstrand anför. Det har handlat om avtal och förhandling mellan en stor och en liten part. Men just detta förhållande vill kommissionen i sitt förslag något ändra på. Man talar nu om partnerskap i stället för ord som tidigare har använts. Det tycker jag är bra, särskilt med tanke på att dessa länder har fått pengar från EU som delvis varit destinerade till upp- byggnaden av en fiskekapacitet i det egna landet. Det är för mig en självklarhet att EU då inte ska propsa på eller försöka övertyga dem om att vi ska fortsätta att ha avtal med dem om de själva anser att de behöver vattnen i fråga. Det är en självklarhet för mig. Det ensidiga stoppet är en framförhandlad posi- tion som regeringen intar. Där finns alla ministrar med, och den står sig.

Fru talman! Det var intressant att höra ministerns klargörande av att det är en gemensam fiskepolitik och att det inte är aktuellt med ett ensidigt avtal eller en ensidig åtgärd. Jag hade ställt frågan vid ett annat tillfälle. Det var därför intressant att få ett så tydligt besked. Jag skulle vilja återkomma till skrotningen som ministern också berörde lite. EU-kommissionen har efter de första förslagen om reformering räknat fram att vi i Sverige ska skrota 49 % av vår flotta i ton räknat. Jag skulle vilja fråga ministern, eftersom hon inte tog upp det i det förra resonemanget, vad hon tycker om detta, om denna nivå.

Fru talman! Det är riktigt att det i kommissionens förslag finns siffror på att 49 % av den svenska fiske- flottans kapacitet mätt i bruttoton skulle behöva skrotas. Vi har emellertid inte kunnat få fram hur man har räknat fram denna siffra. Sannolikt är det så att det bygger på den kritiska situationen för främst torsken i Östersjön. Vi är inte färdiga med detta. Vi kommer naturligtvis att efterfråga på vilka grunder man har räknat fram siffran. Man får inte heller glömma att situationen för fis- kebestånden är allvarlig. Vi kan inte räkna med att vår fiskenäring går fri från eventuella konsekvenser. Så blir det inte. Även den svenska fiskeflottan kom- mer att drabbas, trots att vi har vidtagit extra åtgärder genom att höja skrotningspremien förra året. Vi följer det utvecklingsprogram med krav på nedskärningar som finns för flottan. Men våra fiskare kommer också att drabbas. I detta sammanhang kan jag nämna att kommis- sionen vid sin presentation i dag i Luxemburg be- skrev vilka ekonomiska konsekvenser som detta får och hur man från EU-håll skulle försöka bidra. Man skulle använda fiskefonden. Efter 2004 skulle man i samband med halvtidsöversynen av socialfonden också kunna ta pengar ur denna till förtidspensione- ring, omskolning och andra åtgärder för de fiskare som drabbas.

Fru talman! När det gäller att fånga rätt målart är de selektiva redskapen av ganska stor vikt och har lyfts fram i olika sammanhang. Efter vad jag har förstått ger EU:s sjätte ramprogram ganska lite ut- rymme för selektiva redskap. Jag undrar vad som egentligen görs på EU-nivå i utveckling av de selek- tiva redskapen.

Fru talman! Vad man i detalj gör av praktisk art inom EU känner jag inte till. Däremot vet jag att vi nationellt försöker utveckla de selektiva redskapen. EU kräver större selektivitet, men hittills i alla fall är det vi själva som har utvecklat denna typ av redskap. Det finns också med i det tiopunktsprogram som jag själv har skrivit, där jag har uppdragit åt Fiskeriverket att tillsammans med branschen, fiskarna själva, för- söka att utveckla detta. Det är på god väg. Bacoma- modellen är en sådan sak, men det finns också långt framskridna planer på att ha en annan modell när det gäller t.ex. havskräfta.

Fru talman! Men det gäller ju inte bara att ta fram de selektiva redskapen; det gäller också att använda dem och använda dem på rätt sätt. Det är ganska lätt att gå runt detta, även om man använder dem. När det gäller den nationella utvecklingen av se- lektiva redskap är det väl endast resurser från Miljö- departementet, miljömålspengar, som har avsatts. Har Jordbruksdepartementet, som har hand om näringen, avsatt några pengar för detta?

Fru talman! För det första vill jag säga att efter- levnaden är viktig. Där framkom det en intressant sak i dag i Franz Fischlers redovisning, nämligen att man skulle titta på de alternativ till Bacomamodellen som man godkänner. Det har inte varit helt lyckat att man vid sidan om Bacomamodellen också kan ha en annan typ av maska. Det blev inte bra. Detta, säger kommis- sionen, måste vi nu se över, underförstått för att se om man kan försöka stoppa det alternativet. När det sedan gäller utvecklingen av selektiva redskap tycker jag att det är ganska ointressant om det är Miljödepartementet eller Jordbruksdeparte- mentet som står för pengarna. Det är regeringen som svarar för den här utvecklingen. Vi i Jordbruksdepar- tementet, om man nu ska hårdra det hela, har ju vårt fiskeriverk som vi finansierar och som är behjälpligt i utvecklingen av de selektiva redskapen. Jag ser mycket fram emot att det ska hända nå- gonting, och i samtal med fiskarna får jag detta be- kräftat.

Fru talman! Det finns naturligtvis all anledning att önska regeringen lycka till när det gäller att få fram- gång i många av de förslag till åtgärder som Marga- reta Winberg har för avsikt att driva i EU- förhandlingarna. Det är bara det att när det gäller många av de här punkterna och förslagen till mer effektiva förvaltningsplaner - Margareta Winberg nämnde själv tiopunktsprogrammet för nationella åtgärder - finns det ingen anledning, som jag uppfat- tar det, att vara särskild imponerad över deras effekt. Varför har det inte hänt mer än det har gjort? Det står ganska stilla. Vi har hört talas om utvecklingen och den ökade användningen av selektiva redskap, handlingsplanen för att få bort spökgarn m.fl. punkter som åtminstone jag inte har sett något som helst re- sultat av. Frågan är då varför. Sedan återstår frågan: Kommer Margareta Win- berg att driva frågan om ett totalt torskfiskestopp, trots att det egentligen inte finns några gemensamma vetenskapliga råd om detta? Vi ska ha klart för oss att om man får igenom det skulle det innebära en mycket hård smäll för det svenska yrkesfisket.

Fru talman! Har det hänt något? är innebörden i Carl G:s fråga. När vi inte fick igenom ett totalstopp i fjol för Östersjön släppte vi det och inriktade oss i stället på att få igenom en förvaltningsplan för torsk. Det lyckades. I dag har vi alltså en förvaltningsplan för torsk i Östersjön. Vad vi ska göra nu är att fylla den med ännu mer innehåll, t.ex. minimimått på tors- ken. När det sedan gäller tiopunktsprogrammet kan jag väl ta bara några saker. Ta det här med spökgarnen! Man ska den här veckan börja plocka upp spökgar- nen. Ta det här med ökad information om kustnära lekplatser! Det är en prioriterad fråga, och man har anställt extra personal för att kunna genomföra detta. Så kan man gå igenom fråga efter fråga. Tiden med- ger inte att jag går igenom alla. Det är klart att det händer saker, även om det kanske inte står i tidningen att nu påbörjar man detta eller detta. Allt står inte i tidningen, men det går bra att ringa till Fiskeriverket och fråga om man är intresserad. När det gäller totalt torskfiskestopp är min upp- fattning klar. Om man noga läser ICES biologiska rådgivning kan man se att de säger att bestånden har legat utanför biologiskt säkra gränser och att de tors- kar som fångats blivit bara mindre och mindre. Årets rådgivning visar att situationen fortfarande är oro- väckande. I fjol rekommenderade de att inget fiske borde ske i det östra beståndet, och de säger i år att det inte har förbättrats. Då borde man ju dra slutsat- sen att inget fiske bör ske i det östra beståndet. Det gör jag också. Men då drar biologerna en annan slut- sats: Om man följer förvaltningsplanen kan man genomföra ett visst fiske.

Fru talman! Det är en viktig skrivelse som har diskuterats i eftermiddag och i kväll. Det har sagts många kloka ord här i kammaren. Jag tänker inte gå in på vad som står i skrivelsen. De moderata syn- punkterna har Carl G Nilsson på ett förtjänstfullt sätt framfört tidigare i dag. Däremot befinner jag mig i den lite unika situa- tionen ha fått en motion antagen och dessutom ett tillkännagivande till regeringen om ersättning för skador på fiskefartyg och fiskeredskap till följd av dumpade kemiska stridsmedel. Det är klart att man känner sig ganska nöjd när det går så med en motion. Däremot blir jag lite betänksam när jag hör Kaj Lars- son gå upp och yrka avslag på detta tillkännagivande och bifall till reservationen från Socialdemokraterna. Det är onekligen så att den här frågan är viktig för fiskarna. Det är viktigt att man får den ersättning man ska ha i samband med att man tvingas göra fiskestopp när man träffar på gamla kemiska stridsmedel i vatt- net eller någon typ av senapsgas. Kaj Larsson säger att detta inte är någon stor fråga, men det är faktiskt en stor fråga för de fiskefartyg på Bohuskusten som vid ett flertal tillfällen har drabbats av detta. Och jag tror inte alls att fiskarna har samma uppfattning som Kaj Larsson, dvs. att man får ersättning och att detta inte är något problem. Det är intressant att utskotts- majoriteten också ser detta som ett problem, i och med att man begär att regeringen ska göra någonting i denna fråga. Nu är det som så att när man får bifall till motio- ner i den här kammaren är det inte alltid det händer någonting. Jag hoppas att regeringen inte behandlar den här frågan på samma senfärdiga sätt som när det gäller yrkesfiskeavdraget. För sex år sedan beställde den här kammaren att regeringen skulle återkomma vad det gällde yrkesfiskeavdraget, men regeringen har inte återkommit. Det är en viktig fråga för svenskt fiske där man har visat nonchalans mot svenska yr- kesfiskare. Det här är en annan sådan fråga. Vi ska inte föregripa morgondagens omröstning, men om denna utfaller som den ser ut att göra, dvs. att det blir en majoritet för motionen, får man hoppas att rege- ringen inte långhalar också denna för fiskarna så viktiga fråga så att det tar evigheter. Det händer inte ofta, men när det händer att fiske- fartyg drabbas av detta tycker jag att det är lite genant för regeringen att säga att vi har alla typer av ersätt- ningar. Tydligen upplever inte svenska fiskare och fiskeorganisationer det på det viset, utan man anser att den här frågan är viktig. Jag känner mig åtminsto- ne än så länge tillfreds med att riksdagens majoritet i den här frågan har en annan uppfattning än vad Kaj Larsson och regeringen har.

Fru talman! Jag ställde tidigare frågan vad det ska vara mer än den ersättning som i dag utgår till yrkes- fisket när man drabbas av detta. Jag har inte riktigt fått svar. Jag fick inte svar från Carl G, men jag kan- ske kan få svar nu. Den ersättning som utgår i dag täcker kostnaden för eskort i hamn när olyckan inträffat. Man får er- sättning för saneringsarbetet, alla saneringskostnader. Man får arbetslöshetsersättning under den tid sane- ringsarbetet pågår. Eventuella personskador kan er- sättas genom den kollektiva försäkring som finns inom Sveriges Fiskares Riksförbund. Vad är det mer man är ute efter? Det som förvånade mig i den debatt vi hade innan var att Kent Olssons kollega i utskottet, Carl G Nils- son, tidigare har varit inne på samma linje och inte haft några reservationer. Jag frågar: Vad är det som har hänt eftersom man har svängt så tvärt denna gång?

Fru talman! Jag ställde tidigare frågan vad det ska vara mer än den ersättning som i dag utgår till yrkes- fisket när man drabbas av detta. Jag har inte riktigt fått svar. Jag fick inte svar från Carl G, men jag kan- ske kan få svar nu. Den ersättning som utgår i dag täcker kostnaden för eskort i hamn när olyckan inträffat. Man får er- sättning för saneringsarbetet, alla saneringskostnader. Man får arbetslöshetsersättning under den tid sane- ringsarbetet pågår. Eventuella personskador kan er- sättas genom den kollektiva försäkring som finns inom Sveriges Fiskares Riksförbund. Vad är det mer man är ute efter? Det som förvånade mig i den debatt vi hade innan var att Kent Olssons kollega i utskottet, Carl G Nils- son, tidigare har varit inne på samma linje och inte haft några reservationer. Jag frågar: Vad är det som har hänt eftersom man har svängt så tvärt denna gång?

Fru talman! För min del har jag skrivit en motion om detta ett antal år. Man kan antagligen säga att kammaren har blivit klokare och klokare. Man har tagit till sig de argument som har funnits, och man har väl sett att det som Kaj Larsson säger inte stäm- mer, dvs. att svenska fiskare inte får nödvändig er- sättning. Det är klart att man ska ha ersättning enligt ett danskt system. Det tyckte jag att Carl G Nilsson sade ganska tydligt i sitt replikskifte tidigare, Kaj Larsson. Man tappar faktiskt ett antal fiskedagar. Man kan alltså inte gå ut på ganska lång tid. Under ett flertal dagar kan man kanske inte gå ut eftersom båt och redskap ska saneras. Det är klart att det ska finnas en ersättning för den delen. Det får man inte i dag.