Ändrade regler om förundersökningsledning och förundersökningsbegränsning

Herr talman! Vi ska nu debattera justitieutskottets betänkande nr 9 där regeringen föreslår att särregleringen av förundersökningsledarskap med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare upphävs så att polismyndigheterna kan leda förundersökningar mot unga lagöverträdare i fler fall än tidigare. Vidare föreslås att polismyndigheterna får behörighet att i vissa fall besluta om förundersökningsbegränsning inom ramen för sitt förundersökningsledarskap. Man föreslår också att möjligheten till förundersökningsbegränsning när kostnaderna för en fortsatt utredning inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse utvidgas till att omfatta brott för vilka straffvärdet inte överstiger fängelse i tre månader. Herr talman! Jag vill från Vänsterpartiets sida säga att vi i stort delar utskottsmajoritetens uppfattning och förslag i sak. Men vi har vissa invändningar mot detta, eller man kan säga att vi är bekymrade över den kompetensförsörjning som man behöver sjösätta för att polisen ska klara sin utökade befogenhet. Utskottsmajoriteten skriver i betänkandet att man utgår från att Rikspolisstyrelsen kommer att se till att på lämpligt sätt stärka kompetensen. Det finns ändå från polisen själv vissa funderingar i propositionen när det gäller hur man ska klara av kompetensförsörjningen. Jag vill i detta sammanhang säga att eftersom vi i grunden har samma uppfattning när det gäller detta förslag finns det bekymmer om man kommer att klara detta när beslutet ska verkställas. Det pågår ett seminarium nu, och det har varit många seminarier om polisens effektivitet, och frågan har varit uppe många gånger. Klarar man detta? Vi har 21 myndigheter och en rikspolisstyrelse som ska sjösätta detta och förhoppningsvis bli effektivare. Det som bekymrar oss från Vänsterpartiet är om man kommer att klara av detta med den organisation som vi har. Herr talman! Eftersom detta seminarium nu pågår tänker jag lämna denna sal för att gå dit och lyssna. Jag kommer inte att begära omröstning om reservationen.

Herr talman! Vi behandlar justitieutskottets betänkande 9. Jag ska beskriva detta ärende lite grann. Särregleringen av förundersökningsledarskap med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare upphävs så att polismyndighet kan leda förundersökningar mot unga lagöverträdare och i fler fall än tidigare. Vidare förslås att polismyndighet får behörighet att i vissa fall besluta om förundersökningsbegränsning inom ramen för sitt förundersökningsledarskap. Förslaget utgår från grundtanken att förundersökningsledaren ska ha ansvar för förundersökningen i dess helhet. Generellt sett kräver inte förundersökningar mot personer under 18 år högre krav på juridisk kompetens eller bevisvärderingsförmåga än andra förundersökningar. Därför är den juridiska kompetens och förmåga att värdera bevis som vi förutsätter att polismyndigheterna har tillräcklig för att leda förundersökningar av enkla brott också där den misstänkte är under 18 år. Avskaffar vi särregleringen kommer handläggningstiderna för ungdomsärenden med största sannolikhet att förkortas. Det beror på att det inte kommer att behövas lika många kontakter mellan åklagare och polis som det gör med dagens regler. I ärenden som rör unga brottslingar är det förstås särskilt viktigt att detta reds ut och att man snabbt kan sätta in åtgärder för personen i fråga. Dessutom skulle man i ett sådant system frigöra åklagarresurser och i stället använda dessa till förundersökningar som inte rör brott av enklare beskaffenhet. Att ge polismyndigheten möjlighet att bedriva ett sammanhållet förundersökningsarbete skulle kunna gynna såväl kvaliteten som effektiviteten i arbetet. Denna förändring av reglerna om förändringar av behörighet förutsätter en generell kompetensförstärkning för de polisiära förundersökningsledarna. Såväl Åklagarmyndigheten som Rikspolisstyrelsen har förklarat sig villiga att arbeta med att säkra en sådan kompetenshöjning om polismyndigheterna ges befogenhet att besluta om förundersökningsbegränsning. Med de nya reglerna kommer de polisiära förundersökningsledarna att få en ny uppgift, nämligen att begära in och bedöma yttranden från socialtjänsten. För att förstärka kunskaperna inom polismyndigheterna när det gäller yttranden från socialtjänsten i ungdomsärenden ska Rikspolisstyrelsen ta fram ett underlag för sådant yttrande. Som utgångspunkt används ett befintligt underlag från Åklagarmyndigheten. Så fort riksdagsbeslut i detta ärende är fattat kommer underlaget att spridas till polismyndigheterna tillsammans med annan nödvändig information. Ökad effektivitet och snabbare handläggning är bra, men det får aldrig gå ut över kvaliteten. Därför är det viktigt att polisen får den kunskap som krävs, och därför är det viktigt att reformen följs upp ordentligt. Regeringen har fått kraftig kritik från Riksrevisionen för bland annat långa handläggningstider och brister i ungdomsmål. Vad gäller kompetensförstärkningen hos polisen lyfte vi socialdemokrater, när ärendet togs upp i justitieutskottet, fram att vi ville att den skulle tas upp i uppföljningsgruppen för att följa upp detta under 2013 för att säkra att polisen får den kompetens som vi har talat om och att kvaliteten inte riskerar att försämras. Den frågan kommer vi att ta upp där, vilket vi tidigare har lyft fram. Avslutningsvis yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Det är glädjande att konstatera att ett seminarium om polisiär effektivitet bidrar till att öka enigheten om detta betänkande. Vi står här i dag och debatterar en proposition som är viktig i alla delar därför att den rör just möjligheten för polisen att arbeta effektivare med förundersökningar. Lika nödvändigt som det har varit att satsa stora belopp på hela rättsväsendet är det att tillse att resurserna används på ett effektivt sätt och att ärendehanteringen och genomströmningen av mål genom rättskedjan flyter och snabbas på. I denna proposition införs nya regleringar som gör att polisen kommer att kunna leda förundersökningar i fall även då gärningsmannen är straffmyndig men under 18 år. Detta kommer förhoppningsvis att leda till att handläggningen av ungdomsmål förkortas. Detta är mycket angeläget. Vidare införs i propositionen möjlighet att genomföra förundersökningsbegränsning i fler fall än tidigare. Möjligheter ges nu att införa förundersökningsbegränsning i fall då brott har begåtts som inte har ett straffvärde på över tre månader. Detta möjliggör förhoppningsvis en effektivare resursanvändning. Men det är samtidigt av stor vikt att betona att dessa möjligheter till begränsningar när det gäller förundersökningar alltjämt används restriktivt. Men det är ändå av stor vikt för polis och åklagare att ha denna legala möjlighet. För att uppnå goda resultat vid brottsbekämpning är det väsentligt att förundersökningar håller hög kvalitet och att de slutförs inom en rimlig tid. Både kvalitets- och tidsaspekten är i allt väsentligt avgörande för att lagföra gärningsmän när brott har begåtts. Utfallet av detta arbete återspeglas rimligen i den upplevda rättstryggheten bland våra medborgare ute i samhället. Denna upplevda rättstrygghet ökar faktiskt, som väl är, bland människor i Sverige. Jag tror att en viktig pusselbit i just detta arbete är att ge polisen möjlighet till ändamålsenliga prioriteringar och att bedriva och ansvara för hela förundersökningsarbetet i de fall då det är lämpligt. Det är viktigt att här understryka, givet den kritik som har anförts från bland annat Vänsterpartiet tidigare, att såväl Åklagarmyndigheten som Rikspolisstyrelsen är enig med regeringen om ändringen i detta förslag. Man gör bedömningen att man kommer att kunna vidta de kompetenshöjande åtgärder som är nödvändiga för att polisen ska kunna driva förundersökningar på ett rättssäkert sätt. Icke desto mindre viktigt är det naturligtvis att detta följs upp för att man ska se att det genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Jag yrkar bifall till propositionen i dess helhet.

Herr talman! Vi har i dag att behandla justitieutskottets betänkande om ändrade regler för förundersökningsledning och förundersökningsbegränsning - ett betänkande som vi i Miljöpartiet står bakom, så jag yrkar bifall till utskottets förslag. Jag vill ändå komma med ett par synpunkter. Syftet med förslaget är att i någon mån komma till rätta med de mycket långa handläggningstiderna genom att flytta en del av förundersökningarna från åklagare till polis avseende unga lagöverträdare. Så långt är allt väl. Handläggningstiderna behöver kortas, för både polis och åklagare bör användas så effektivt som möjligt. Men samtidigt är jag fortfarande oroad, alldeles särskilt efter att Riksrevisionen besökt justitieutskottets möte denna vecka och där redovisat resultat från sin slutrapport om rättsväsendet. I rapporten har de förstås uppmärksammat ungdomssatsningarna. De skriver så här: Rättsväsendets myndigheter lever inte upp till lagens krav på skyndsamhet i ungdomsärenden. Enligt Riksrevisionens granskning överskreds de två lagstadgade tidsfristerna om sex respektive två veckor i så mycket som 45 respektive 30 procent av fallen. Rikspolisstyrelsens utvärdering av ungdomssatsningen indikerar att den första tidsfristen om sex veckor överskrids i 36 procent av fallen mellan 2007 och 2009. I ungdomsärenden uppfylls inte heller lagens krav på att de bör hanteras av särskilt utsedd personal. I lagen finns också särskilda krav på innehållet i de yttranden om unga misstänkta som åklagaren beställer av socialtjänsten. Granskningen visar på att drygt 40 procent av yttrandena inte uppfyller dessa krav. Ytterligare ett krav i ungdomsärenden är att företrädare för socialtjänsten, med vissa undantag, ska närvara vid förhör med den misstänkte. I granskningen konstaterades att en representant för socialtjänsten närvarade i endast 10 procent av förhören med misstänkta i tingsrättsavgjorda ungdomsärenden. Det som också är mycket tydligt i Riksrevisionens rapport är att resurser knappast är problemet utan att det handlar om bristande effektivitet samt helt enkelt om att man inte prioriterar att lagkraven ska efterlevas. Rikspolisstyrelsen har efter denna utvärdering gjort en egen utvärdering som visar på mycket stora skillnader mellan polismyndigheterna och på att man i sin egen organisation inte fått ett tillräckligt kraftigt genomslag vid polismyndigheterna. Herr talman! Carl-Oskar Bohlin tog i sitt anförande upp vikten av effektivisering. Vi har här kunnat följa att anslaget till polisorganisationen vuxit från 15,7 miljarder år 2006 till 20,1 miljarder år 2012, alltså med nästan 30 procent på fem år. Samtidigt har andelen personuppklarade brott stannat på samma nivå som före den här femårsperioden. Jag tycker därför att det finns all anledning för oss både här i riksdagen och i justitieutskottet att ha ögonen på rättsväsendet när det gäller brottsutredningar rörande unga så att också polismyndigheterna prioriterar att följa lagkrav på genomströmningstider. De har fått stöd i form av extra resurser, och de får stöd genom dagens ändring av lagstiftningen. Nu behöver vi också se resultat!

Herr talman! Det är glädjande att det råder ganska bred enighet om att utöka möjligheterna till förundersökningsbegränsning och se till att också polisen får vara mer aktiv som förundersökningsledare - då gällande ungdomar som är misstänkta för brottslighet. Detta är väldigt viktigt. För att anknyta till den förra talaren här kan jag säga att det väl är ett understatement att vi har all anledning att följa hur polisen arbetar. I det avseendet måste det stramas upp rejält, kan man säga. Det är helt oacceptabelt att behöva se hur lite i kraft vi får ut av det vi stoppar in i svensk polis - det vi stoppar in i form av ekonomiska resurser, människors skattepengar, för att få trygghet och ordning på gatorna och det vi stoppar in i form av regelverk. På senare år har vi givit en hel del viktiga verktyg för att det ska gå att tidigt komma in och stoppa brottslighet och för att kunna bekämpa grov brottslighet. Ändå lyckas man inte bättre, så det finns nog all anledning att se till att tumskruvarna dras åt lite grann när det gäller svensk polis så att saker händer. Jag kommenterar inte hela rättskedjan, men en hel del hamnar trots allt på polisen och behovet av svaromål, tycker jag. Jag är dock glad att vi gör väldigt mycket när det gäller svensk polis. Det som organisationsutredningen kommer att leverera under våren, under den här delen av halvåret, tror jag blir ett svar på mycket av det vi behöver se. Men för att återkomma till ämnet i detta betänkande, herr talman, vill jag säga att det för Folkpartiet inte är helt självklart att det som här föreslås också ska genomföras. Vi i Folkpartiet tycker att polisen ska utreda brott, inte avskriva brott. En väldigt viktig sak att slå fast är detta med polisens avskrivning av vissa brott. Man sitter med en utredning och ser att en och samma person har begått 418 brott mot tobakslagen och 718 brott mot alkoholförsäljningslagen och dessutom 12 bilstölder och så vidare. Lägg därtill några inbrott. Betänk vad sådana här personer kan ha åsamkat människor på andra sidan - ofta brottsoffer! Dessa personer lider en rättsförlust genom att det kanske inte utreds och inte klarläggs vem det var som slog sönder ett fönster och klev in hemma hos dem och skapade den otrygghet som det gav och som mer eller mindre förstört tillvaron för dem. Om vi har en lagstiftning som är sådan att människor inte får den påföljd som är mer relevant ju mer brott som begås ska vi självklart angripa detta. Det vill jag här föra fram från Folkpartiets sida. Jag tror att också mina utskottskolleger från andra partier delar synpunkten att vi har ett lite skevt rabattsystem. Min enkla utgångspunkt är att människor som talar sanning i domstol kanske kan få lite rabatt på straffet. Men om många brott begås är det inget självklart incitament för att få mängdrabatt på straffet. Snarare borde det vara tvärtom, att man av det skälet borde vara extra länge inlåst. Hade man ett sådant tydligare system skulle det innebära att färre förundersökningsbegränsningar skulle komma till. Vi utvidgar ju nu detta till att omfatta lite allvarligare brott med lite längre tid för påföljd, straff och för den delen också böter. Frågan om rabattsystemet i svensk straffrätt har vi all anledning att återkomma till. Detta är också föremål för en just nu arbetande utredning. Jag tycker att kärnan i detta ligger väldigt nära detta med unga människor som riskerar att få sina liv för evigt förstörda därför att vi gör så otroligt lite när saker händer. Många unga människor lever i dag i en tillvaro där det förekommer hot, trakasserier, våld, rån och misshandel samt brott mot alla möjliga lagar - mot alkohollagar, tobakslagar, knivlagar och narkotikalagar. Det handlar alltså om en ganska obehaglig miljö med väldigt lite av konsekvenser. När polisen griper in efter att sociala myndigheter - inte sällan - varit inkopplade och någonting händer känns det ofta som att det blir väldigt lite av konsekvenser. Därför är det vi i dag gör ganska viktigt - det vill säga att se till att polisen kan få driva fler utredningar till botten och snabbare kan agera utan åklagare, som också har en tuff agenda men som kanske inte alltid har samma arbetsbelastning som polisen. På detta sätt kan polisen i slutändan snabbare komma till domstol med dem som illegalt säljer tobak och alkohol till ungdomar eller som ägnar sig åt diverse former av narkotikabrottslighet. Nämnda saker hänger mycket ihop med vilken brottslighet ungdomar hamnar i. Generellt sett drabbas väldigt få ungdomar - som offer eller som gärningsmän - av brott om de är nyktra, opåverkade av alkohol eller droger. De här sakerna hänger alltså väldigt intimt ihop. Det är ett exempel på vad som kan gå snabbare att utreda. Folkpartiet yrkar naturligtvis bifall till detta, men vi avser att noga följa utvecklingen. Det är ändå så att detta måste leda inte minst till att ungdomsmålen snabbas upp, och det måste också leda till att vi kommer tillbaka med en reaktion på det faktum att människor ska och bör förvänta sig att polisen faktiskt utreder brott och inte ägnar sig åt att avskriva brott. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet, herr talman. (Applåder)

Herr talman! Som vi tidigare har hört behandlar vi i dag en proposition om ändrade regler för förundersökningsledning och förundersökningsbegränsning. Förslaget om att ändra ansvarsfördelningen mellan åklagare och polis vad gäller ledning och förundersökning med unga lagöverträdare kom egentligen redan 2005 från det som hette BRU, alltså Beredningen för rättsväsendets utveckling. Frågan har alltså varit uppe under ganska lång tid, och precis som vi har hört tidigare är både Åklagarmyndigheten och polisen överens om att detta ska ske. Den huvudsakliga vinsten är att förändringen kan korta handläggningstiderna för ungdomsärenden, och det är oerhört viktigt. Unga som har begått brott måste få en så snabb reaktion på sin brottslighet som det bara går. En annan effekt är att åklagare frigör en del resurser som då kan läggas på mer komplicerade utredningar. Det finns ingen anledning att åklagare ska ta över förundersökningar av enklare slag som polisen kan klara av själv. Samtidigt vill jag dock betona, precis som Vänsterpartiet har sagt tidigare, att det givetvis är oerhört viktigt att de poliser som ska utföra denna typ av förundersökningar också har rätt kompetens. Vad gäller förundersökningsbegränsningar är det en komplicerad fråga. Det är inte alls så självklart att detta är rätt väg att gå. På ett sätt vill vi ju att alla brott ska utredas, men samtidigt måste man inse att det inte är möjligt. Vi har begränsningar av olika slag vad gäller den brottsutredande verksamheten, och det måste finnas något slags proportion mellan brottet som har begåtts och vilka utredningsåtgärder som ska eller får göras. Bara för att ta ett väldigt enkelt exempel får polisen inte använda telefonavlyssning för att utreda vem som har stulit en cykel. Det vore inte en rimlig avvägning för den personliga integritetens skull att ett så väldigt långtgående tvångsmedel ska användas för att begränsa ett inte särskilt grovt brott. Det skulle inte heller ur effektivitets- och resurshänsyn vara rimligt. Hemlig telefonavlyssning tar oerhört mycket resurser, och det är inte rimligt att lägga dessa resurser på cykelstöld. På samma sätt är det av effektivitetsskäl inte rimligt att lägga ned hur mycket pengar och arbetstid som helst för att utreda och lösa ett brott som ändå inte skulle ge ett längre straff. Det är ofta så när man utreder ett brott där samma person har begått andra, mycket grövre, brott att det ytterligare - lindrigare - brottet kanske inte ger ett ökat straff. Då kanske det inte är rimligt att lägga ned hur mycket resurser som helst för att utreda detta brott. Ibland måste man alltså inse att polisen inte hinner lösa alla brott, och då måste vi göra prioriteringar. En alldeles naturlig sådan prioritering är att grövre brott måste gå före lindrigare brott. Av den anledningen behövs det regler om förundersökningsbegränsningar där vi ger åklagaren rätt att lägga ned en förundersökning eller inte starta en förundersökning. Samtidigt förstår man att det är stötande om en förundersökning om inbrott i någons förråd läggs ned om inte alla möjliga utredningsåtgärder är vidtagna. Å andra sidan skulle det vara ännu mer stötande om ett grovt brott måste ligga och vänta för att lindrigare brott ska utredas först. Precis som Johan Pehrson var inne på måste vi betona att detta inte får användas på något schablonmässigt sätt. Det krävs enligt rättegångsbalkens 23 kap. att fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Det betyder inte att ett känt vittne inte ska förhöras eller att en utpekad gärningsman inte ens ska kontaktas innan förundersökningen läggs ned. Det är oerhört viktigt att betona det, och vi måste följa upp detta noga. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! Vi har att behandla propositionen om förundersökningsledning och förundersökningsbegränsning. Som mina kolleger har konstaterat är vi i kammaren överens om dessa tag. Det är glädjande, för det stärker förhoppningsvis rättskedjan. Det stärker effektiviteten i resursanvändningen inom polisen och även hos åklagarna. Utgår från vi den allmänna debatten om att alla brott ska utredas kan man, precis som Johan Linander har varit inne på, bli lite konfunderad - är detta rätt väg att gå? Vi ställer dock upp ett antal begränsningar när det gäller begränsningarna, så förhoppningsvis kan detta bli ett effektivt sätt. Att få hjälpa unga brottslingar att komma ur den brottsliga banan är mycket viktigt för rättssamhället. När ett brott sker måste förövaren snabbt kunna tas om hand och snabbt utredas. Det leder oftast till en förbättrad prevention. För att brottsoffret ska få sin upprättelse är det samtidigt lika viktigt att han eller hon får en snabb bedömning och får veta vad som har hänt och vem som är den skyldiga. När man nu lägger över från Åklagarmyndigheten till polismyndigheterna är det viktigt att det finns kompetens och resurser. Det är riksdagens uppgift att titta på detta och se att vi verkligen har en uppföljning så att det genomförs. Vi står inför en stor förändring av polisorganisationen, och detta måste arbetas in i det hela. Det är inte bara tidsvinster vi uppnår, utan vi måste också se till att detta leder till en effektivitet så att den som sitter med materialet i sin hand - stort eller litet, begränsat eller inte begränsat - verkligen går till botten och att antalet avskrivna brott förhoppningsvis minskar. För polisens trovärdighets skull tror jag att det är viktigt att vi kan följa upp detta och att de kan visa på de här sakerna. Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt gå upp i talarstolen eftersom också jag instämmer i propositionen. Jag tror precis som tidigare anförts att det kommer att förbättra procedurerna, så jag ska inte förlänga debatten. Jag vill bara kommentera någonting jag kom att tänka på när Johan Pehrson gick upp. Det var något som också tagits upp av andra, nämligen förundersökningsbegränsning. Det var någonting jag började fundera på när jag satt och läste propositionen. Vad innebär detta egentligen? Jag hade en viss oro att det kanske skulle kunna medföra att speciellt brott mot person i högre utsträckning än i dag helt enkelt skulle läggas ned och inte undersökas. Det är klart oroande om det skulle bli en sådan utveckling. Jag ringde därför Justitiedepartementet för att fråga de ansvariga om denna proposition och hur de ser på förundersökningsbegränsning när det gäller brott mot person - kanske när det gäller misshandel eller andra brott. Jag fick där förklarat för mig att det inte är tanken att den här typen av brott som betraktas, enligt vad hon berättade för mig, som väldigt allvarliga inte ska vara föremål för förundersökning. Det skulle inte vara något problem, så jag fick på något sätt de försäkringar jag behövde för att inte väcka någon motion i ärendet. Jag instämmer med tidigare talare i att det här kan bli ett bra instrument för polisen och att det kan göra rättsväsendet effektivare på många sätt. Men jag vill också poängtera, som Johan Pehrson var inne på, att det är en bra grej för uppföljningsgruppen att följa upp hur förundersökningsbegränsningarna kommer att användas i framtiden så att det inte blir inflation i det, om det mot förmodan skulle bli det. Jag yrkar bifall till propositionens förslag.