Utvidgning av Björnlandets nationalpark

Herr talman! Miljö- och klimatpolitiken är en av våra viktigaste utmaningar. Vår generation, den som lever i dag, är den första som har förutsättningar att utrota fattigdomen och den sista som på allvar kan ta sig an klimatförändringen innan effekterna blir alltför katastrofala för vår planet. För detta krävs en politik med både ambition och vilja, såväl här hemma som globalt.

Socialdemokraterna och regeringen tar utmaningen på allvar. Den samlade miljö- och klimatpolitiken är och förblir ett av våra viktigaste politikområden att hantera. I budgetpropositionen för 2017 föreslås den största investeringsbudgeten på klimat- och miljöområdet i Sveriges historia, och våra samlade ambitioner är därmed höga också internationellt sett.

Jag är stolt över att tillhöra ett parti och företrädas av en regering som gör tydliga satsningar på klimat och miljö. Det sker i form av insatser för klimatsmarta lösningar samtidigt som den biologiska mångfalden och den skog våra barn en dag ska vandra i värnas. Samtidigt ligger också målet om en giftfri miljö för kommande generationer fast.

I dag debatterar vi miljö- och jordbruksutskottets betänkanden 9, 16 och 17 om naturvård och områdesskydd samt om utvidgningarna av Tiveden och Björnlandet. Det handlar om nationalparker, naturreservat, strandskydd, allemansrätt och en hel del annat.

Herr talman! Den biologiska mångfalden, som vi tidigare diskuterade här i dag, är av central betydelse. Rent vatten och ren luft förutsätter att våra ekosystem förmår att producera det vi behöver. Och för att ekosystemen i sin tur ska vara stabila behövs mångfalden av arter.

Alla arter är beroende av vatten. Därför är vattnet i vår natur oerhört viktigt. Merparten av våra vattendrag finns i skogen och hyser ett myller av liv. Våra våtmarker står för många ekosystemtjänster, till exempel att binda och lagra koldioxid, att rena vatten, att fungera som översvämningsskydd och att svara för biologisk produktion. Skadade våtmarker har en sämre förmåga att leverera dessa viktiga tjänster. Många djur och växter som lever i våtmarker finns på den så kallade rödlistan och är i behov av åtgärder och hänsyn. Den artutrotning som pågår, och som har pågått i många år nu, är allvarlig. Detta är också en global angelägenhet. Vi har därför ett ansvar att på ett klokt och rimligt sätt vårda vår gemensamma natur.

Genom satsningar på naturvård kan fler naturskogar skyddas och fler marina reservat inrättas. Skötsel av naturreservat och vandringsleder ingår. Arbetet med att skydda havsområden och fiskarter kan därmed förstärkas. De satsningar på skötsel av naturreservat som vi har gjort, och som vi fortsätter att göra under den här mandatperioden, innebär flera kliv framåt.

Den förra, borgerliga, regeringen lät under många år summan till sådan skötsel ligga still, trots att antalet naturreservat blev fler. Om man ser på det samlade utgiftsområdet nr 20 om allmän miljö- och naturvård märker man ganska snabbt att alla de borgerliga partierna, inklusive Sverigedemokraterna, vill sänka anslagen med någonstans runt 2-3 miljarder. Vem tror på allvar att miljön kommer att bli bättre av det?

Vår regering väljer i stället satsningar framför nedskärningar. Det innebär inte bara förbättrad skötsel av naturen, utan det skapar också fler jobb och arbetstillfällen, inte minst på landsbygden.

Herr talman! Situationen för våra hav är som vi vet allvarlig. På internationell nivå har Sverige tillsammans med Fiji tagit initiativ till den stora internationella havskonferens som går av stapeln senare i år. Det är den största konferensen på internationell nivå sedan den legendariska Stockholmskonferensen 1972, och det är inte illa. Konferensen samlar en mängd beslutsfattare för att diskutera situationen i våra hav och inte minst de mikroplaster som förpestar havsmiljön. Men vi vet också att utfiskning är ett stort problem på många håll.

Här hemma i Sverige jobbar regeringen hårt för att få på plats ett representativt, väl sammanhängande, väl förvaltat och funktionellt nätverk av skyddade marina områden som täcker minst 10 procent av Sveriges havsområden senast till 2020. Sverige uppnår redan i dag genom tidigare fattade beslut arealmålet om 10 procents marint skydd. Men fler åtgärder kommer att behöva vidtas för att det marina områdesskyddet även ska bli representativt och funktionellt. Det betyder att det ska täcka alla naturtyper och miljöer samt arter i ett sammanhängande nätverk. Det kommer att kräva resurser det också, och även där har anslaget för åtgärder för havs och vattenmiljö redan förstärkts.

Herr talman! Det svenska strandskyddet är tillsammans med allemansrätten unikt i ett internationellt perspektiv. Strandskyddsreglerna skapar förutsättningar för allmänhetens tillgång till naturupplevelser och för bevarandet av biologisk mångfald i strandnära områden. Samtidigt finns det också en flexibilitet i reglerna för att främja landsbygdsutveckling och lokalt beslutsfattande.

Strandskyddsreglerna har under de senaste åren ändrats i ett antal steg. Under 2009 beslutades ändringar som utökade möjligheterna till dispens och upphävande av strandskyddet med syftet att underlätta sjönära byggande och boende på landsbygden. Förändringarna innebar också ett ökat lokalt och regionalt inflytande över strandskyddet. I juni 2014 beslutade riksdagen om ytterligare uppluckring av strandskyddet som skulle öka möjligheten till bebyggelse intill små sjöar och vattendrag.

Ändringarna innebär att länsstyrelsen har möjlighet att upphäva strandskyddet vid små sjöar och vattendrag om det område som upphävandet avser bedöms ha liten betydelse för att tillgodose strandskyddets syften. De här förändringarna trädde i kraft så sent som den 1 september 2014.

För vår del tycker vi att det är viktigt att konsekvenserna av reglerna kan utvärderas, och det arbetet pågår nu. Naturvårdsverket har analyserat översynen som gjordes av det utvidgade strandskyddet. Den visar klart att vi har fått en sammanlagd minskning av den strandskyddade arealen. Eventuella ändringar i strandskyddet måste alltså ske balanserat och med eftertanke.

Herr talman! Vi har också att ta ställning till två utvidgningar av Tivedens och Björnlandets nationalparker som ligger i Laxå och Karlsborgs kommuner i Örebro och Västra Götalands län samt i Åsele kommun i Västerbottens län. Det här förslaget följer Naturvårdsverkets nationalparksplan från 2008, och i båda fallen ägs all mark som omfattas av utvidgningarna av staten. Det här är viktiga utvidgningar, och jag är för egen del glad över att vi nu kommer i mål med det här i bred politisk enighet så att vi kan fatta beslut om det senare.

Herr talman! Vi socialdemokrater värderar den natur högt som kommande generationer ska leva i. Vi gör nu skillnad med vår politik. Vi har en stolt tradition i vårt parti av att arbeta just med hållbar utveckling, både den ekologiska och miljömässiga och den sociala och ekonomiska. En politik som gör att man kan leva i ett samhälle som är miljövänligt och samtidigt har en tillväxt som dessutom fördelas klokt är den bästa politiken, anser vi.

Avslutningsvis vill vi yrka bifall till vår reservation nr 6 om reformering av strandskyddet. I övrigt yrkar vi bifall till betänkandena om naturvård och områdesskydd samt utvidgning av Tivedens nationalpark och Björnlandets nationalpark.

(Applåder)

Herr talman! Det här betänkandet omfattar nästan 80 motionsyrkanden. Det är en ganska diger lunta, trots att vi har delat upp detta i två delar. Men för tids vinnande ska jag inte debattera yrkandena ett och ett utan i stället fokusera på det som skiljer regeringens politik från Moderaternas politik och Alliansens förslag. Jag skulle vilja säga att den stora skillnaden är äganderätten. Den är en fundamental rätt i en liberal demokrati som Sverige.

Jag vill inleda med att göra en utblick. Hemma hos mig står det en bänk i trädgården. Det är inte den finaste eller dyraste bänken man kan köpa, men den fyller sin funktion: Den ger mig stöd ibland. Vart tredje år ungefär behöver den lite omvårdnad. Man får skrapa bort lite gammal färg och stänka på en skvätt ny. Med den ganska smala arbetsinsatsen har bänken hållit i nästan tio år och kommer antagligen att hålla i tio år till.

Här utanför riksdagen står en annan bänk. Den är repig och sliten, och någon har ristat in sitt namn. Trots att den i grundutförandet i princip är en likadan bänk som den hemma hos mig lär den kanske få bytas ut om bara några få år.

Vad är då skillnaden mellan min bänk och den som står här utanför? Ja, bänken hemma i min trädgård äger jag. Jag bryr mig om den, för det man äger vårdar man. Bänken här utanför ägs av alla oss gemensamt, men nästan ingen bryr sig om den.

Liknande tragedier med det gemensamt ägda eller det av ingen ägda finns på många områden. Därför bör också konfiskerandet av mark inte göras lättvindigt utan bara när det är välmotiverat. Man ska ha med sig att mark som brukas av den enskilda ofta gör större nytta än den mark som ligger i träda.

Herr talman! Områdesskyddet ökar. Under de senaste decennierna har exempelvis antalet områden som markerats som riksintressen ökat stadigt. Samtidigt är många riksintressen inte längre aktuella eller saknar tydligt beskrivna värden.

SKL skrev i en rapport 2012 att processerna kring att utse och beskriva riksintressen har havererat. Beskrivningarna är i dag så vaga och inaktuella att de inte fungerar som underlag för samhällsplanering. Själva begreppet riksintresse är mina ögon värt mycket men har tyvärr urholkats och förlorat mycket av sin mening.

Samtidigt ser vi att riksintressena hotar andra intressen som Sverige har som land. I en studie från Riksrevisionen 2013 svarar 60 procent av kommunerna med bostadsbrist att statens hantering av riksintressen har hindrat nya bostäder minst en gång de senaste tre åren. Ofta avstår kommunerna och byggbranschen från att ens påbörja arbeten för nya bostäder i områden där riksintressen gäller. Risken att fastna i långa och dyra processer med länsstyrelserna blir helt enkelt för stor, och riksintressena är många - mer än halva vårt land utgörs av riksintressen.

Ett utpekande av ett område som riksintresse har i dag inget egentligt förfallodatum. Kommunerna vittnar om att inaktuella riksintresseområden orsakar problem i planprocessen. Ett område som formellt utgör riksintresse i dag kan också ha fått en helt annorlunda karaktär än det hade för 20 år sedan när det pekades ut, vilket urholkar förtroendet.

Ett annat områdesskydd som breder ut sig är Natura 2000-områdena, som blir allt fler. I mitt hemlän Gotland har vi fått närmare 10 000 hektar Natura 2000-områden bara de senaste tre åren. Det finns planer hos Naturvårdsverket på att utlysa över 2 000 hektar till på Gotland innan den här mandatperioden är slut.

Det är lite svårt det här. Jag inser det. För den som inte är påläst i hur olika naturskydd fungerar kan jag säga att Natura 2000 är ett europeiskt områdesskydd, ofta med hänvisning till art- och habitatdirektivet. EU-kommissionen föreslår enskilda länder att skydda särskilda arter och miljöer. I Sverige är det oftast länsstyrelsen som inventerar och skickar underlaget till Naturvårdsverket. Naturvårdsverket skickar sedan underlaget till regeringen, och regeringen anmäler sedan efter en prövning områdena till EU-kommissionen, som formellt utlyser Natura 2000-områden.

Det låter väl enkelt? Ja, lite kanske. Om man jämför med många andra delar av svensk byråkrati är det i alla fall en ganska rak kedja. Men det finns också tydliga problem med Natura 2000-nätverket. Jag skulle vilja diskutera dem i dag.

För det första är det omöjligt att överpröva ett beslut om Natura 2000 i svensk domstol när regeringen väl har anmält området till EU-kommissionen. Det är ganska problematiskt, menar jag, inte minst ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Därför KU-anmälde jag under 2016 regeringens hanterande av detta. Vi har nämligen aldrig gjort det här förut. Det är därför konstitutionellt intressant att titta på praxis. Ska en svensk regering kunna använda EU-kommissionen som hävstång för att införa naturskyddsområden som inte kan överklagas?

För det andra är Natura 2000 för evigt. Det finns ingen process i Sverige för att ompröva ett Natura 2000-område - inte ens om arten man vill skydda har flyttat eller dött ut. Det riskerar också att urholka förtroendet för Natura 2000 på lång sikt.

För det tredje är det i många fall svårt att se de direkta fördelarna. Ett Natura 2000 får inte brukas. I Sverige får man till exempel inte ha vindkraftverk i ett Natura 2000, vilket man får i till exempel Tyskland.

När det gäller skötseln känner jag mig tveksam till om ansvariga myndigheter har de resurser som krävs för att gallra och hålla en god standard i områdena. Den tidigare ägaren - ofta en privat markägare - får helt enkelt stå bredvid och titta på. Det är tråkigt, allra helst när vi vet att skogsägare i Sverige gör ett enormt stort frivilligt arbete.

I mitt hemlän är jag dessutom tveksam till hur de utlysta Natura 2000-områdena skiljer sig från omkringliggande natur. I vissa fall är det självklart befogat att införa Natura 2000. Vi ska ha ett starkt naturskydd i Sverige för det som är skyddsvärt. Men när ett område knyts till Natura 2000 med hänvisning till att det har varit trädklädda betesmarker blir jag lite fundersam. Den mesta ytan på Gotland har nämligen betats någon gång under de senaste 300 åren. Och de marker som har naturbetats hålls öppna av markägaren. Kommer staten att hålla lika hög standard på skötseln när man tar över?

Om vi ska se det utifrån ett perspektiv om biologisk mångfald - det ligger ganska nära, och vi debatterade det alldeles nyss - är det tydligt att igenväxningen påverkar habitatet och ger förändrade, i vissa fall försämrade, förutsättningar.

I ett läge där 25 procent av all skog i Sverige är undantagen från skogsbruk, över 50 procent av landet är täckt av riksintressen och antalet Natura 2000-områden ökar utan att kunna omprövas finns det skäl att fundera på om systemen uppfyller sina respektive syften och om de sammantaget bidrar till en balans mellan naturskydd och människans skaparkraft. Jag skulle säga att det i dagsläget är tveksamt om alla de systemen gör det.

Herr talman! Andra markområden där äganderätten ofta sätts ur spel är stränder och strandnära lägen. Det finns två syften med strandskyddet: dels att långsiktigt trygga förutsättningarna för tillgång till strandområden utifrån allemansrätten, dels att bevara goda livsvillkor för djur- och växtliv, både på land och i vatten.

I allmänhet gäller strandskyddet i Sverige 100 meter inåt land och lika långt ut i vattnet. Men skyddet kan också vara utökat genom särskilt beslut, till 300 meter i vardera riktningen. Vi har de senaste åren försökt lätta upp, rucka på och ompröva delar av strandskyddet. Det har gjorts med ganska bred politisk enighet, men strandskyddet har trots det inte minskat utan snarare ökat - trots en politisk ambition om ett mer flexibelt strandskydd som möjliggör för mer bostadsbyggande.

Skälen för att lätta på dagens strandskyddsregler är många. Det första och starkaste tycker jag är att vi behöver kunna bygga strandnära för att Sveriges landsbygdskommuner ska kunna skapa boendemiljöer i attraktiva naturområden. I glesbefolkade kommuner är det ofta svårt att få byggprojekt att löna sig, eftersom byggkostnaderna ofta överskrider marknadsvärdena.

Dessutom kan mer blandade områden lättare etableras om det från början finns generellt billig mark men om det samtidigt är möjligt att skapa vissa attraktiva lägen, genom till exempel undantag från strandskydd.

Tillämpningen av lagstiftningen är ganska problematisk. Därför är det glädjande att utskottet föreslår ett tillkännagivande till regeringen.

Jag vill dock avsluta med att höja ett varningens finger. Tillkännagivandena från riksdagen angående att reformera strandskyddet börjar bli ganska många. Vi har lämnat flera stycken bara under det senaste året. Bryr sig regeringen om riksdagens tillkännagivanden? Det känns som att vi närmar oss ett läge där riksdagen kommer att behöva gå fram med skarpa lagstiftningsförslag. Jag är osäker på om regeringen är medveten om att det är dit vi är på väg, på grund av deras valhänta hantering av riksdagens vilja.

Herr talman! Jag har i mitt anförande gått in på vad Moderaterna anser är prioriterat när det gäller MJU9 Naturvård och områdesskydd. Jag har talat om äganderätten, riksintresselagstiftningen, Natura 2000 och strandskyddet. Man kan läsa om det i de moderata reservationerna.

Jag står bakom samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till endast reservation nr 8.

(Applåder)

Herr talman! Då har vi hört den moderate ledamoten Skalberg Karlssons anförande. Det var mycket fokus på äganderätten. Det är också en viktig fråga. Men miljön, oron för miljön och biologisk mångfald lyste lite med sin frånvaro.

I mitt anförande tog jag upp att jag är stolt över att regeringen kan presentera den historiskt sett största investeringsbudgeten på klimat- och miljöområdet. När jag tittar på anslagsposterna för utgiftsområde 20 ser jag att Moderaterna ägnar sig åt slakt - vi diskuterar visserligen inte areella näringar och jordbruk, men låt mig ändå använda det begreppet i sammanhanget. Man skär ned med 355 miljoner på åtgärder för värdefull natur, med 590 miljoner på skydd av värdefull natur och med 10-11 miljoner på Havs- och vattenmyndigheten.

Jag vill fråga Jesper Skalberg Karlsson: Ser du inte de utmaningar som vi har på miljösidan, när det gäller skyddet av den biologiska mångfalden och så vidare? Tror du på allvar att det blir bättre för miljön om man skär ned så pass mycket på miljöbudgeten?

Herr talman! Jag vill tacka Johan Büser för frågan.

Johan Büser pekar på det som jag tar upp i mitt inlägg; vi har olika syn på äganderätten och på vad saker och ting finns till för.

En regering som går fram med förslag om bankskatt, flygskatt, gödselskatt - en rad skatter som påverkar människor som lever på landsbygden och nära de områden som regeringen säger att den vill skydda - har också mer pengar att spendera. Om man tar in mer pengar kan man också ha högre utgiftsposter.

Men är det rimligt att det tas in miljarder och sedan satsas miljoner? Den stora posten i regeringens budget är egentligen inte miljöposten. Det är klart att den växer något. Men eftersom befolkningen i Sverige blir allt större och det är fler som jobbar blir det också större bitar av kakan att fördela. Det tycker jag är bra.

Man säger att det är den största investeringsbudgeten någonsin. Men jag är också äldre än jag någonsin varit. Saker och ting har sin gång.

I fråga om miljöbudgeten specifikt är det klart att man kan satsa miljoner om man höjer skatter med miljarder. Det säger jag inte emot. Men vi har valt en annan riktning.

Herr talman! En annan aktuell fråga är hur vi ska hantera de globala klimatutmaningarna. Jag tror att vi är ganska många som går runt med den där klumpen i magen när vi ser att sådana som Trump skördar framgångar och att Sverigedemokraterna växer till. Deras partier är för övrigt rena klimatskeptiker.

När man jämför budgeten för de här anslagsposterna ligger ni farligt nära Sverigedemokraterna, Jesper Skalberg Karlsson. Ni vill minska de totala anslagen för utgiftsområde 20 med 2,1 miljarder. Sverigedemokraterna vill skära ned med 2,2 miljarder.

Er partiledare Anna Kinberg Batra har lämnat besked om att ni ska börja samarbeta med eller i alla fall börja samtala med Sverigedemokraterna ute i kommunerna och nationellt. Hon nämnde bullerfrågan som ett exempel på ett område där man kan börja samverka. Ser Skalberg Karlsson miljö- och klimatfrågorna som ett område där Moderaterna också kan börja samverka med Sverigedemokraterna?

Herr talman! Ja, det kan bli så att Sverigedemokraternas budgetförslag är likt Moderaternas förslag. Det är nog själva idén när man kopierar någonting, att det ska vara likt originalet.

Angående vilka frågor som man kan samtala om är det tydligt att vi i miljö- och jordbruksutskottet är ganska pragmatiska. Vi yrkar bifall till förslag även om de kommer från andra partier. Bara under den senaste månaden har jag sett gemensamma yrkanden från Vänsterpartiet och Moderaterna. Ibland har Sverigedemokraterna gemensamma yrkanden med Centerpartiet. Det är kanske inte så konstigt.

Om man har samhällsutmaningen som största motståndare och inte som största käpphäst att man funderar på vem som kommer att stödja ens förslag, ja, då blir det så ibland. Jag har ingenting mer att säga om det mer än att det är bra om fler människor stöder moderat politik. Det är en bra politik, och det skulle vara bra för Sverige om det infördes enklare regler om nybyggnation. Det skulle vara bra för Sverige om vi hade mer tidsenliga bullerkrav, nu när vi har treglasfönster, något som vi inte hade när de reglerna infördes.

När det gäller att samtala med övriga partier tycker jag att vi är ett ganska pragmatiskt utskott. Ibland blir det udda konstellationer. Ibland är det till och med så att Socialdemokraterna håller med Moderaterna. Det verkar ju Johan Büser inte ha några problem med. Det är min kommentar till detta.

Herr talman! När det gäller betänkande MJU9 Naturvård och områdesskydd vill jag först och främst yrka bifall till reservation nr 12 Allemansrätten och ockupation av privat mark.

När det gäller MJU16 Utvidgning av Tivedens nationalpark vill jag yrka bifall till reservation nr 1 Parkens syften och föreskrifter för att säkerställa syftena.

Men vi står givetvis bakom Sverigedemokraternas samtliga reservationer.

Herr talman! I regeringsformens kapitel om grundläggande fri- och rättigheter står det att alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten. Sedan 1994 finns allemansrätten inskriven i vår grundlag. Av regeringsformen framgår att alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten, och av miljölagstiftningen framgår att var och en som utnyttjar allemansrätten eller vistas i naturen ska visa hänsyn och varsamhet.

Allemansrätten är emellertid ingen regelrätt lag, utan den är en sedvanerätt med anor från medeltiden, och den är en del av vårt gemensamma kulturarv. Allemansrätten ger rätt till att plocka bär eller tälta åtminstone en natt utan att fråga markägaren om lov.

Syftet med allemansrätten har varit att garantera vår gemensamma tillgång till naturen, inte att enskilda näringsidkare ska kunna berika sig på den.

För att denna sedvanerätt ska kunna leva vidare måste hävdvunna såväl rättigheter som skyldigheter respekteras. Allmänheten bör alltid vara välkommen i markerna, men var och en måste uppträda med hänsyn till och respekt för naturen och för markägarens intressen.

När allemansrätten utövas under ansvar innebär den i allmänhet ingen nämnvärd olägenhet för den som äger och brukar mark.

Herr talman! Fastighetsägare som vänder sig till myndigheterna för att få hjälp att få tillbaka sin mark och bli av med människor som olagligen bosatt sig på deras mark i illegala bosättningar får ofta till svar att detta inte är en fråga för polisen utan en fråga om avhysning för kronofogden. Det mest naturliga vore att samhället agerade kraftfullt mot alla illegala ockupanter.

Emellertid tenderar myndigheterna att stå handfallna inför problematiken med markägare som genom olagliga tältläger och kåkstäder berövats sin äganderätt. Fastighetsägaren tvingas att stå för avsevärda kostnader för att få bort sådana läger genom Kronofogdemyndighetens försorg.

Dessutom är det fastighetsägarens eget ansvar att själv fastställa identiteten på alla de boende i en illegal bosättning för att de ska kunna avhysas. Det är ytterst märkligt, kan man tycka.

Utöver ansökningsavgifter för varje person som ska bli avhyst tillkommer dessutom ofta betydande kostnader för uppstädning och återställande av marken. Även kommuner drabbas av olagliga bosättningar som ger upphov till oförutsedda kostnader och tar resurser från kärnverksamheterna i anspråk.

För en kommun tenderar det också att bli upprepade kostnader då ockupanter ofta flyttar sin illegala bosättning till en ny plats i stället för att helt upphöra med att ockupera mark.

Mot denna bakgrund måste processen att avhysa illegala ockupanter förenklas, och den eventuella kostnaden för avhysningen måste rimligen belasta den som bevisligen begår olagligheten, inte den utsatta markägaren.

Sverigedemokraterna anser inte heller att kronofogden borde ha ansvaret för dessa frågor, utan ansvaret bör ligga direkt på polisen.

Dessutom anser vi att det aldrig kan föreligga någon så kallad besittningsrätt i dessa fall. Polisen bör också när som helst kunna avlägsna ockupanter som bor i illegala bosättningar utan något specifikt krav på identifikation eller dokumentation.

Herr talman! Sveriges stränder är en naturtillgång av mycket stort värde. Stränderna längs sjöar och vattendrag liksom stränderna längs kusterna och skärgårdarna är mycket betydelsefulla för allmänheten och för det växt- och djurliv som är beroende av vattenmiljöer.

Det generella strandskyddet på 100 meter från strandkanten gäller Sveriges samtliga stränder vid havet, sjöar och vattendrag oavsett storlek.

Bestämmelserna gäller både i tätortsområden och i glesbygd, oavsett om det finns mängder av sjöar och vattendrag i området och oavsett vilka naturtyper eller arter som finns i de aktuella miljöerna.

Nya regler för strandskydd trädde i kraft den 1 september 2014, och de innebär att länsstyrelserna fick möjligheten att upphäva strandskyddet vid små sjöar och vattendrag, om det område som upphävandet avser har liten betydelse för att tillgodose strandskyddets syften.

Tvärtemot intentionerna har i stället länsstyrelserna på många håll i landet beslutat om ett utvidgat strandskydd.

Naturvårdsverket konstaterade vid en översyn att det fanns stora områden med utvidgat strandskydd som saknade tydliga motiv.

Ändå har en del länsstyrelser valt att fortsatt driva frågan genom att föreslå en utvidgning av strandskyddet med upp till 300 meter. Detta riskerar att leda till negativa konsekvenser för såväl lantbruks- som besöksnäringen, och det påverkar även kommunernas möjligheter att locka nya invånare genom att erbjuda attraktiva strandnära bostadstomter.

Sverigedemokraterna vill att strandskyddet ska förändras så att kommunernas makt stärks och länsstyrelsernas möjlighet att överpröva kommunala bygglov i strandskyddslägen begränsas. Vi hävdar också att 100 meters strandskydd, tillsammans med allemansrätten och övriga skyddsformer, är fullt tillräckligt.

Herr talman! I radioprogrammet Vetenskapsradion kunde man i måndags få sig berättat att principen om fri utveckling i naturreservat visade sig vara förödande efter stormen Gudrun.

Efter stormen för tolv år sedan blåste mycket skog ned i naturreservaten, och länsstyrelsen i Växjö lät tusentals vindfällda granar ligga kvar. Det blev yngelhärdar för granbarkborren, som angrep skog i och utanför reservaten.

I naturreservatet Kråketorpsskogen massförökade sig granbarkborren och dödade i stort sett all gammal granskog.

Fram till förra året var skogen stängd eftersom det var för farligt att gå in i reservatet på grund av alla döda träd som kunde falla omkull.

Enligt de föreskrifter som i dag gäller för Tivedens nationalpark får man varken avverka eller på annat sätt skada levande eller döda träd eller buskar, upparbeta vindfällen eller vidta någon som helst skogsbruks- eller skogsvårdsåtgärd.

Det finns en stor risk när skogsbruk förbjuds i nationalparker att skadedjursangreppen i skogen ökar, till exempel efter stormfällning, och sedan sprider de sig till angränsande fastigheter.

Vi anser därför att det av skötselföreskrifterna ska framgå att skogen ska kunna skötas i enlighet med gällande lagstiftning, i synnerhet skogsvårdslagen.

Sveaskog har nyligen tagit beslut om att skapa buffertskogar på närmare 2 000 hektar runt Tivedens nationalpark. Det finns en risk att sådana här initiativ blir normgivande, med påbud från myndigheter och allmänhet att skapa så kallade buffertskogar, exempelvis runt samhällen, nationalparker, naturreservat och andra områden som kan anses ha ett socialt värde. Vi i Sverigedemokraterna motsätter oss därför denna utveckling.

Herr talman! Vi debatterar i dag miljö- och jordbruksutskottets betänkande Naturvård och områdesskydd. Som miljöpartist hade jag väldigt gärna sett att de motioner som vi nu ska debattera framför allt skulle ha handlat om att stärka naturvården och skydda fler naturområden. Men så är det inte alls. Majoriteten av de motioner som i samband med betänkandet lämnats in av den borgerliga oppositionen handlar i stället om ta bort skyddet av viktiga naturområden - marker som är speciellt viktiga för djur- och växtlivet och för oss människor. Vi debatterar nämligen i dag, återigen, strandskyddet.

Jag tänkte ta tillfället i akt att påminna oss alla om varför tidigare riksdagsledamöter i Sverige en gång tog besluten att stränderna skulle vara tillgängliga för alla, inte bara för vissa. Så tidigt som 1936 lyfte faktiskt ledamöterna Andersson och Gustafsson i en motion problemet med den hastigt framskridande exploateringen av stränderna. Jag tänkte citera dem:

"Förmögna stadsbor lägga beslag på så gott som alla natursköna områden, som gränsa intill hav, sjöar och vattendrag. Miltals från staden bli på detta sätt strandområdena förvandlade till tomter och parker i enskild ägo. Hundratusentals människor, vilka äro bosatta i städerna och de tätbebyggda samhällena bli på detta sätt, trots att de äro bosatta i närheten av hav och sjöar, berövade möjligheter till friluftsbad och friluftsliv inom rimligt avstånd till sin bostadsort."

Den efterföljande Fritidsutredningen, som lämnade sitt slutbetänkande 1938, djupdök i vad som höll på att hända och föreslog åtgärder. Ledamöterna i kommittén menade bland annat att "våra stränder böra betraktas såsom en för hela folket betydelsefull nationell tillgång, vars bevarande i ursprungligt skick av såväl sociala som andra skäl bör eftersträvas".

Fritidsutredningen är intressant och imponerande läsning. Den är imponerande därför att där finns en stor insikt kring vad som skulle hända om man inte satte stopp för bebyggelse på stränderna, och den är intressant därför att den så grundlig. Genom att hämta in synpunkter från samtliga län kom man till exempel fram till att den ökande strandbebyggelsen var något som väckte oro i så gott som hela landet.

Men, herr talman, som vi alla vet kom det ett krig emellan, och först 1950 kom den första strandlagen. På den tiden gav man länsstyrelserna i uppdrag att utse de områden där strandskydd skulle gälla. Det gjorde man för att trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv för allmänheten.

Men den lagstiftningen visade sig vara otillräcklig för att hejda den stora expansionen av fritidshus under 60- och 70-talen. Riksdagen beslutade därför 1975 om ett generellt förbud mot att bebygga stränderna, både vid kusten och i inlandet. Skärpningen var, och är, kopplad till en möjlighet att ansöka om dispens.

Genom en lagändring 1994 utvidgades strandskyddets syfte till att också ge skydd för växt- och djurlivet. Då hade vi haft en miljörörelse, och en kunskap om strändernas betydelse, inte bara för människor utan också för växter och djur, hade letat sig in i den här kammaren och i lagstiftningen. Det är över 20 år sedan. Nu börjar det bli dags för oss som dagens politiker att ta nästa steg.

Herr talman! Vi ska vara tacksamma för att tidigare riksdagspolitiker har månat om strandskyddet av ytterligare ett skäl. Att vi inte, som i övriga Europa, har bebyggt stränderna innebär att vi, vid sidan av ett mer levande djur- och växtliv och tillgängliga stränder, också kommer att få mindre problem med de skred och översvämningar som ökar som en effekt av klimatförändringarna. Det kommer att minska både framtida problem och kostnader för oss.

Boverket, med ansvar för miljömålet God bebyggd miljö, har en vision för 2025. De förväntar sig att vi då ska ha tagit de ökade riskerna med att bygga längs stränderna till följd av klimatförändringarna på allvar och lokaliserat all ny bebyggelse i mer skyddade lägen. Det är sju år kvar - vi kanske borde börja närma oss den visionen nu, i stället för att fjärma oss.

Vi borde lägga in även klimataspekten i lagstiftningen, till hjälp för kommunerna i deras planering och myndighetsutövning, till hjälp för människor som ska satsa sina pengar för att bygga en bostad i ett lämpligt läge och till hjälp för försäkringsbolagen, som är helt inne på Boverkets linje: Att bygga nära vatten riskerar att bli väldigt kostsamt.

Herr talman! Som jag tidigare sagt förändrades strandskyddet under den borgliga regeringens tid. Den regeringen införde bland annat ett regelverk kring så kallade LIS-områden, landsbygdsutveckling i strandnära lägen. Det är en reform som inte gett det utfall som de borgerliga partierna önskade sig. Barnfamiljer och andra bofasta har inte köat för att få bygga på stränderna i bygder där skolan har lagts ned och affären ligger många mil bort.

Miljöpartiet tycker att det är bra att regeringen nu gör en utvärdering av den reformen och andra lättnader i strandskyddet. Jag tycker att det då också är viktigt att ta reda på hur mycket av detta som har lett till mer fritidshus på stränderna. Det är ju något som, vilket den minnesgoda kanske kommer ihåg, sågs som ett stort problem för 50-60 år sedan.

Jag tror personligen att ett attraktivt åretruntboende på landet handlar om helt andra saker än en privat strand. Det handlar om skolor, affärer och offentlig service och om möjligheter till bra huslån, även för den som vill bygga på landet. Det handlar om bra bredband, jobb, goda pendlingsmöjligheter, friluftsliv och vacker natur samt ett aktivt föreningsliv. Det handlar om gemensamma badplatser och simskolor - allt det där som gör det så attraktivt för oss att bo på landet.

Självklart är det många av oss som gärna också ser vattnet från köksfönstret. Men det blir föga värt med en fin sjöutsikt om du aldrig kan ta dig ned till sjön, om stranden kantas av fritidshus och privata bryggor.

Herr talman! Miljöpartiet anser att det är olyckligt att det har blivit lättare att bygga vid vatten i ett läge där det blir alltmer riskfyllt. Framtidens byggande ligger inte vid sjö- eller havskanten.

Det är också viktigt att understryka att landsbygdens utveckling i stor utsträckning är beroende av de värden och möjligheter som strandskyddet för med sig, som orörd natur och allas vår tillgång till stränderna. Det står också i den reservation som Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har i det här betänkandet, reservation nr 6. Jag yrkar härmed bifall till den reservationen och i övrigt bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Som miljöpartist är jag väldigt glad och stolt över att vi nu har en regering som satsar på skydd av värdefull natur. Regeringens fördubbling av anslaget för skydd av värdefull natur får genomslag i hela landet.

I dag kommer vi att ta två viktiga och glädjande beslut i den här kammaren. Vi kommer att besluta att utöka storleken på två av våra nationalparker, Björnlandet i Västerbotten och Tiveden i Närke.

Just Tivedens nationalpark har jag ett lite speciellt förhållande till. För ett år sedan arrangerade jag och Lars Tysklind ett seminarium i riksdagen om hyggesfritt skogsbruk. En av de medverkande kom från det statliga skogsbolaget Sveaskog.

Kommunchefen i Laxå kommun hade satt sig på tåget och åkt upp till Stockholm enkom för att vara med på seminariet. Varför det? Jo, för att han och kommunens alla politiker var oroliga för hur Sveaskogs kalhygges- och plantagebruk hotade kommunens största attraktion, Tivedens nationalpark. Det är kring Tivedens nationalpark den enda inflyttningen sker i denna utflyttningskommun. Det är också där de nya företagen startar. Kommunchefen tog tillfället i akt att rikta en vädjan till Sveaskog om att kring nationalparken bruka de sista resterna av naturskogen med hyggesfria metoder.

Kanske var vårt seminarium startskottet för en allt starkare proteströrelse i Tiveden. Man kan också kalla det en konstruktiv dialog mellan kommunpolitiker, företagare och boende å ena sidan och Sveaskog å andra sidan. Hur som helst så blev resultatet att Sveaskog har lovat att utanför den nu snart utökade nationalparken bruka skogen utan kalhyggen. Det är glädjande. Med hyggesfria metoder i skogen gynnar vi inte bara biologisk mångfald utan även friluftslivet, turismen och en levande landsbygd.

Jag vill därmed yrka bifall till utskottets förslag om Björnlandet och Tiveden och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Stina Bergström, för det inlägget!

Det har hänt ganska mycket sedan 1950-talet. Till exempel var de flesta partier som sitter här i dag inte riksdagspartier då: varken KD, Sverigedemokraterna eller Miljöpartiet. Sverige var inte med i EU, och Olof Palme hade ännu inte blivit statsminister i Sverige. Det har ju hänt en hel del sedan dess.

Jag skulle också, om den här reformen och om reformer generellt, vilja säga att en reform sällan är perfekt. Det är sällan en reform är för evigt. Det är många reformer som över tid blir otidsenliga och behöver underhållas. Bidragssystemen är ett tydligt exempel på ett område som ständigt behöver politikernas uppmärksamhet.

Mycket av det Stina Bergström tar upp i sitt anförande handlar om strandskyddet - att strandskyddet är viktigt, att det ska bevaras och vara extensivt. Samtidigt vet jag att miljöminister Karolina Skog, som har ansvar för de här frågorna, den 14 september svarade på en skriftlig fråga om detta från Caroline Szyber, som är kristdemokratisk ledamot. I sitt svar skriver ministern att LIS, landsbygdsutveckling i strandnära områden, i sig ska ses över och dessutom ha som syfte att främja utveckling i områden med god tillgång till vatten. Det känns som om det finns en dissonans mellan vad riksdagsledamoten Bergström säger och vad ministern Skog säger. Min fråga till Stina Bergström är: Vill Stina Bergström inte att LIS ska ses över, eller ska vi tolka det som att det miljöpartistiska statsrådet tänker se över LIS i syfte att minska möjligheterna till utveckling i strandnära lägen?

Herr talman! Tack, Jesper Skalberg Karlsson, för frågan!

Nej, jag och Miljöpartiet tycker att det är en bra idé att se över LIS-reformen. Sedan tycker jag att det är viktigt att man gör det på flera sätt. Jag har själv varit med och pekat ut LIS-områden i min kommun. Då gjorde vi också avvägningar av vilka områden som är lämpliga med anledning av att det finns bra kollektivtrafik, skolor och affärer i närheten. Det skulle vara intressant att titta lite på hur man har pekat ut de här områdena och vilka områden som har blivit bebyggda och med vilka slags hus.

Meningen med reformen var att man skulle få mer attraktiva åretruntboenden på landsbygden och inte bara fritidshus. Precis som jag sa i mitt anförande tycker jag att det är viktigt att man tittar på det också. Om man sedan ska förändra reformen eller inte får man väl ta ställning till när man ser hur det har fungerat.

Herr talman! Då har jag en väldigt enkel följdfråga. Om man i Miljöpartiet är öppen för att lätta på strandskyddet på landsbygden i syfte att skapa åretruntboenden, är det då inte rimligt att man också vore öppen för att minska på strandskyddet i tätorterna för att där skapa åretruntboenden?

Herr talman! I utskottstexten, där utskottsmajoriteten talar om hur man vill se över strandskyddet, säger man att man inte vill lätta på strandskyddet där det är ett högt exploateringstryck. Det borde väl ändå vara i tätorter och städer? Jag ser, precis som mina föregångare, som skrev Fritidsutredningen, där man tittade på detta på 30-talet, att det just där vi är många som bor är ännu viktigare att värna strandskyddet. Där är det ju många som ska dela på de stränder som finns. I områden som är mindre tätbefolkade områden finns det ju färre människor.

Jag måste också rätta Jesper Skalberg Karlsson och Sverigedemokraternas representant, som i sina anföranden sa att strandskyddet har utökats de senaste åren. Det är inte sant. Tvärtom har strandskyddet minskats till 74 procent efter den översyn som gjordes. Det har minskat från 6 600 kvadratkilometer till 4 900. Det är viktigt att tänka på att det är ganska stora områden som vi har tagit bort ur skyddet. I vissa fall har det säkert varit motiverat, men i vissa fall kan man fundera på varför man har gjort så.

Herr talman! Jag är alldeles övertygad om att alla kommuner i vårt land inom sina kommungränser vill skapa attraktivitet - attraktivitet för att människor ska bosätta sig där och för att människor ska skapa verksamheter som ger utveckling och därmed jobb i kommunen. Kort sagt: Man vill ha tillväxt i sin kommun.

Går vi tillbaka i tiden är det lätt att konstatera att människor ofta lokaliserade sig vid vatten. De bygemenskaper som ofta uppstod har ibland utvecklats till lite större samhällen, kanske till och med städer. Alla kommuner som har denna typ av bosättningar, vilket är de allra flesta i vårt land, vill fortsätta utveckla sina områden. Man vill detta bland annat för att man vill ha en fortsatt allmän utveckling. Man vill ha fler som bor i kommunen. Kort och gott: Man vill ha tillväxt.

Då kan man konstatera att behovet av bostäder i bostadsbristens Sverige i dag är stort. Man kan konstatera att - som jag nu upprepar för tredje gången - alla vill ha fortsatt utveckling och tillväxt med jobb och verksamheter i kommunen. Men alltför många gånger begränsas dessa möjligheter av de strandskyddsregler som vi har i dag.

Den reform av strandskyddet som gjordes under alliansregeringens tid, som syftade till att skapa en mer flexibel tillämpning av de regler som gäller och som vi på det stora hela är överens om, har inte fått tillräckligt genomslag. Därför vill jag med skärpa och eftertryck yrka bifall till den text som nu är majoritetstext i betänkandet, som vi bland annat diskuterar vid det här tillfället.

Till detta vill jag lägga att jag tycker att det finns en petitess som vi borde kunna bli överens om att ändra. Petitessen - jag betraktar det som en petitess - gäller detta: Sedan mycket lång tid tillbaka har det funnits ett undantag från gällande strandskyddsbestämmelser för jordbrukets och fiskets verksamheter. Hästen har under alla år fram till nu betraktats som ett jordbruksdjur. Men helt plötsligt har vi fått en tillämpning, trots att det inte har skett några förändringar i lagstiftningen på detta område, som innebär att det nu ska till dispenser för en viss typ av hästverksamhet som bedrivs nära vatten.

Det är inte nog med detta. Nu betraktas inte bara lite större sjöar och liknande som vatten, utan också vattendrag. Ja, jag vill nästan sträcka mig så långt att jag säger att det jag kallar för diken betraktar man som vatten i strandskyddslagstiftningens tillämpningar.

Jag vill, herr talman, faktiskt använda mig av ordet absurt. Jag tycker att detta är absurt. Jag hoppas att vi i riksdagen kan enas om att tillämpningen i denna del måste återgå till det som det en gång var, nämligen att all verksamhet som berör de areella näringarna - då inkluderas självklart hästen - är generellt undantagen från att behöva söka tillstånd, dispens, för att få disponera ett strandområde.

Detta inskränker möjligheterna för de attraktioner som gör att många skaffar sig en bosättning och utvecklar verksamhet och så vidare i landsbygdsområdena. Detta gör kort och gott livet lite tråkigare för riktigt många människor. Dessutom - det är en personlig synpunkt, men jag tror att många delar min uppfattning - kommer landskapet att bli förfärligt tråkigt och fult när de öppna markerna inte längre kommer att vara öppna eftersom betande djur, i det här fallet häst, inte kommer att få nyttja marken i fråga.

Av detta skäl vill jag avsluta, herr talman, med att yrka bifall till reservation nr 7, punkt 6, för att inga misstag ska uppstå.

Herr talman! Eftersom jag har varit inne på frågan om hästnäringen reagerade jag när före detta landsbygdsministern pratade om problemet med att hästnäring inte har samma möjlighet till undantag som en mjölkgård eller ett annat jordbruk.

Jag vet inte om jag missförstod Eskil Erlandsson, men det lät som om denna bestämmelse hade poppat upp precis nu, under de senaste åren. Men så är det inte alls. Detta är ett problem som har uppmärksammats under en rätt lång tid, för vi har en lagstiftning som tillkom innan vi hade just de här hästgårdarna ute på landet. Det är inte någon ny tolkning.

Jag var med i en interpellationsdebatt här. Vi debatterade bland annat detta. Nu ska vi se om det var med miljöministern eller om det var med landsbygdsministern - det måste ha varit den nuvarande landsbygdsministern. Vi tog upp detta, vad man skulle kunna göra och vad som var viktigt att göra. Därför skulle jag vilja fråga Eskil Erlandsson vad Eskil Erlandsson gjorde under sin tid som jordbruksminister åt detta problem.

Herr talman! Det är mycket lätt att svara på den frågeställningen. Vi gav i uppdrag, genom regeringsbeslut, att se över strandskyddet. Det uppdraget fick Naturvårdsverket. De har nu redovisat det under senare tid. Resultatet är inte till fyllest i alla delar, tycker jag - det är mitt tyckande. Men det var detta beslut som den dåvarande regeringen tog, och det är detta som ansvarig myndighet har genomfört.

Herr talman! Ursäkta, Eskil Erlandsson, jag frågade vad Eskil Erlandsson gjorde som jordbruksminister just när det gäller hästnäringen. Det handlar om att hästnäringen inte ingår i detta undantag i lagstiftningen. Jord- och skogsbruk, fiske och renskötsel finns med i undantaget men inte hästnäringen. Jag ser det som en helt annan fråga än att göra en generell översyn av strandskyddet. Naturvårdsverket fick inte något uppdrag att se över hästnäringen.

När Eskil Erlandsson höll sitt anförande lät det som att man anser att små vattendrag ska omfattas av strandskyddet och att det också skulle vara någonting nytt. Det är inte alls så. Det är precis tvärtom. Man har nu tagit ett beslut om att det ska vara lättare att kunna bygga vid mindre vattendrag. Den tidigare lagstiftningen har varit omfattande när det gäller strandskyddet. Nu har man lättat upp det skyddet. Det vill jag också ha sagt.

Men återigen till frågan: Vad gjorde Eskil Erlandsson som minister när det gäller just det specifika problemet att inte hästnäringen har undantag när andra jordbruksnäringar på landsbygden har det?

Herr talman! Jag måste upprepa mitt svar, med reservationen och tillägget att minnet inte alltid stämmer i alla delar. Men min minnesbild säger mig att det uppdrag som den dåvarande regeringen gav var att man generellt skulle se över tillämpningen av strandskyddet. En generell översyn inkluderar också verksamheter som ska undantas från den tillämpningen. Enligt min uppfattning ingår det alltså att se om inte hästen är ett lantbruksdjur och om därmed den generella dispensen, eller undantaget, skulle finnas.

När det gäller de små vattendragen är det samma sak. Det jag har kunnat konstatera är: I många områden i vårt land, i många län i vårt land, har man inte gjort de borttaganden som jag tycker att man borde göra, apropå att alltför många små vattendrag är inkluderade i områden som omfattas av strandskyddet också nu.

Herr talman! Vi debatterar naturvård. Vi debatterar också bildandet och utsträckandet av två nationalparker - Tiveden och Björnlandet. Det är två nationalparker som vi i Vänsterpartiet helt och hållet står bakom.

Vi i Vänsterpartiet välkomnar att regeringen med stöd från Vänsterpartiet i budgeten nu satsar mer pengar än någonsin, skulle jag vilja säga, på just skydd av värdefull natur. Det är helt klart ett trendbrott om man jämför med tidigare borgerliga regeringar, som hela tiden drog ned på detta område.

Skydd av värdefull natur är väldigt viktigt. Vi har nu pratat om biologisk mångfald i flera timmar och konstaterat att vi måste ha en stor biologisk mångfald för att kunna hantera framtida utmaningar, inte minst då vår planet blir varmare. Vi behöver natur och ekosystem som är motståndskraftiga mot dessa förändringar. Därför är det viktigt att skydda mer natur.

Men det är inte bara viktigt att titta på de arealer som skyddas. Områden som skyddas måste också vara representativa, alltså ha ett värdefullt innehåll. Det måste finnas ett sammanhang mellan de här områdena så att det inte blir små plättar här och där som inte hänger ihop i ett större sammanhang. Kvaliteten på de skyddade områdena är alltså otroligt viktig.

I betänkandet konstaterar utskottet att regeringen nu i princip har uppnått målsättning att skydda 10 procent av våra havsmiljöer. Det är ett bra steg framåt. Vi i Vänsterpartiet vill dock skydda mer. Vi menar att 10 procent inte räcker, utan vi borde ha som målsättning att skydda åtminstone 20 procent av våra hav.

Det är även viktigt att se på kvaliteten i de skyddade 10 procenten till havs. Tittar man närmare på områden som Kosterfjorden, Norra Midsjöbanken och Väderöarna, som är skyddade områden till havs, slås man av att där exempelvis tillåts yrkesfiske i väldigt stor skala. Även bottentrålning tillåts i en väldigt stor del av våra marina reservat.

Bottentrålning ser vi inte så mycket av eftersom det sker under vattnets yta. En liknande verksamhet på land skulle snarast handla om att lägga ut 100 meter breda, väldigt tunga redskap och bara låter dem plöja ned allting som växer. Något sådant skulle vi självklart aldrig någonsin tillåta till lands och i synnerhet inte i ett naturreservat. Men det är precis detta som sker med våra marina reservat.

Därför menar vi i Vänsterpartiet att det är extremt viktigt att vi inte bara skyddar mer utan också att kvaliteten stärks i synnerhet i de marina reservaten, alltså de till havs. Det innebär till exempel att det borde vara självklart med ett förbud mot bottentrålning i marina naturreservat.

Herr talman! Med anledning av detta vill jag yrka bifall till Vänsterpartiet reservation 5.

Strandskyddet har debatterats en del här. Jag vill verkligen ansluta mig till Stina Bergströms beskrivning av historiken bakom att vi har en lagstiftning kring strandskydd, nämligen att det är en del av vår allemansrätt i Sverige. Det har helt enkelt handlat om allmänhetens tillgång till dessa viktiga områden, att våra tidigare lagstiftare har tyckt att det inte är acceptabelt att man bara för att man har en tjock plånbok ska kunna kolonisera miltals av de finaste områdena i vårt land i form av stränder längs sjöar, hav och andra vattendrag. Därför har vi en lagstiftning som säger att man inte får bygga närmare än 100 meter från strandkanten.

Jag tycker att det här är en väldigt fin lagstiftning, för med den säger vi att allmänhetens tillgång i det här avseendet är viktigare än en helt och hållet oinskränkt äganderätt.

Med denna lagstiftning säger vi inte bara att det handlar om allmänhetens tillgång, utan vi identifierar också de här strandnära områdena som väldigt viktiga för biologisk mångfald, vilket också är ett skäl till att vi har vårt strandskydd: Det är ytterligare ett sätt att skydda värdefulla biotoper, arter och så vidare.

Dessvärre har strandskyddet i Sverige under de senaste åren uppluckrats på ett, skulle jag säga, väldigt effektivt sätt. Under det tidigare, borgerliga styret fick vi till exempel de så kallade LIS-områdena, vilket innebär att man kan undanta hela strandnära områden för att få till stånd en så kallad landsbygdsutveckling, vilket helt enkelt betyder att man ska kunna bygga strandnära.

Den tidigare, borgerliga regeringen har också sett till att det är kommunerna som vid sidan av länsstyrelsen kan ge dispenser för undantag gällande strandskyddet, och denna dispensgivning har varit extremt frikostig. Bara under 2015 gavs det mer än 4 500 dispenser angående strandskyddet. Det finns även en del andra undantag som har gjorts och som innebär att dagens strandskydd tyvärr inte är vad det borde vara. Naturvårdsverkets inventering visar också att den totala arealen skyddad strandnära mark har minskat kraftigt i Sverige.

Nu vill de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna gå ännu längre i det här, och jag vill ställa en konkret fråga och hoppas att ni kan förklara: Vad är det ni egentligen vill i den text ni har skrivit i det här betänkandet? Ni pratar om att ni vill ha fler undantag. Ska det vara fler än 4 500 undantag årligen från strandskyddet?

Ni pratar om att ni vill decentralisera processerna ytterligare. Ja, men det är ju redan nu kommunerna som kan ge undantag när det gäller strandskyddet. På vilket sätt ska det decentraliseras ytterligare? På vilket sätt vill ni ytterligare luckra upp och försämra den här fina lagstiftningen, som jag tycker att vi borde vara stolta över?

Herr talman! Med anledning av detta vill jag yrka bifall också till reservation 6, där V, S och MP går emot de borgerligas och Sverigedemokraternas text kring strandskyddet.

Herr talman! I mitt anförande tänker jag fokusera framför allt på reformeringen av strandskyddet.

Finland brukar ju kallas för de tusen sjöarnas land, men faktum är att Sverige har fler sjöar än vårt östra grannland. Om man räknar med de minsta bäckarna har Sverige omkring 527 000 kilometer vattendrag. Ungefär en tredjedel av landets yta ligger inom 100 meter från ett sådant vattendrag. Till detta kommer sjö- och kuststränderna.

Få torde tycka att det är rimligt att bebyggelse ska vara förbjuden inom samtliga dessa områden. Det är framför allt i storstäderna som omfattande sjönära bebyggelse kan vara ett problem medan det i glesbygden med dess många sjöar och vattendrag finns gott om plats för byggnation. Andelen bebyggd mark utmed stränder ligger på 60-70 procent i Stockholmsområdet, medan siffran i små kommuner ligger på 2-20 procent. Det är alltså väldigt stor skillnad.

Att bygga och utveckla fastigheter som inte ligger nära annan bebyggelse borde betraktas som landsbygdsutveckling. Därför bör det vara tillåtet att uppföra sjönära en- eller tvåbostadshus i lågt exploaterade områden.

Egentligen är det självklart att behovet av strandskydd skiljer sig åt mellan Stockholm och exempelvis Laxå kommun, som ligger i mitt hemlän, Örebro län. Laxå är en av de kommuner som har mest sjöstrand per invånare av alla Sveriges inlandskommuner. Därtill är Laxå enligt SKL en av Sveriges fattigaste kommuner.

Det är inte acceptabelt att denna kommun hindras i sina strävanden att utnyttja sin främsta resurs för att skapa bättre livsvillkor för sina invånare och för att få fler att flytta till kommunen. I Laxå är man väldigt överens i politiken om att det här är ett hinder som man vill undanröja.

Herr talman! Våren 2015 avgav riksdagen ett tillkännagivande till regeringen att göra strandskyddet mer ändamålsenligt i hela landet i syfte att förbättra förutsättningarna för byggande, boende och näringsverksamhet i strandlägen. Tyvärr har regeringen ännu inte vidtagit några egentliga åtgärder med anledning av riksdagens beslut. Därför gör nu riksdagen ännu ett tillkännagivande till regeringen om att decentralisera strandskyddet och ge kommunerna ökat inflytande när det ska bestämmas vilka strandområden som ska bevaras och vilka som kan bebyggas.

Ett strikt strandskydd är däremot rimligt att tillämpa i områden där exploateringstrycket är högt eller där det finns synnerliga skäl. Men det är dags att börja tillämpa en betydligt större flexibilitet i till exempel många Norrlandskommuner, som i dag avfolkas alltmer och där just strandskyddsreglerna är ett hinder. Det framgår tydligt hos de kommunerna.

Den tidigare alliansregeringen ändrade strandskyddsreglerna vid ett par tillfällen. Syftet var att underlätta strandnära landsbygdsutveckling, framför allt i områden med lågt exploateringstryck. Ambitionen var samtidigt att ge möjligheter till utökat strandskydd från 100 meter till 300 meter i de fall särskilda skäl förelåg. Som en följd av lagändringarna uppstod närmast en motreaktion där flera länsstyrelser började tillämpa reglerna mer restriktivt. Detta fick orimliga konsekvenser för många som lever av sin mark. I praktiken började gränsen 300 meter tillämpas om det inte fanns särskilda skäl som talade för att tillämpa 100-metersgränsen. Det var så i mitt hemlän och i en del andra län. Där har det blivit en förändring.

I nuläget tolkas reglerna så att nya hus endast får uppföras i anslutning till befintlig bebyggelse. Detta gynnar nybyggnation i redan exploaterade områden, vilket inte var syftet med förändringarna från Alliansens sida. I stället bör vi skydda hårt exploaterade områden men öppna för byggande i obebyggda områden.

Fru talman! Det måste bli avsevärt enklare att bygga bostäder i strandnära lägen i de glest befolkade delarna av landet. Regelverket måste reformeras i grunden. Dagens regelverk vilar på principen att allt som inte uttryckligen är tillåtet är förbjudet. För glest befolkade områden bör i stället bebyggelse vara tillåten, utom i områden som genom beslut pekas ut som skyddsvärda. Där strandskyddsregler tillämpas bör strandskyddet i allmänhet sträcka sig 50 meter från stranden, snarare än 300 meter, om det inte finns särskilda skäl att ha en längre gräns.

För rättssäkerhetens skull är det viktigt att berörda markägare ska föreläggas att yttra sig innan ett beslut om utökat strandskydd fattas. Ändå fattar länsstyrelserna i dag generella beslut där markägare endast får veta vad som pågår genom en kungörelse i tidningen. Detta omöjliggör en rättvis intresseavvägning. För att strandskyddet ska uppfattas som legitimt krävs respekt för allemansrätten och att markägarna får en verklig möjlighet att yttra sig. Nu måste regeringen följa riksdagens uppmaning och förbättra förutsättningarna för byggande vid sjöar i glest bebyggda områden.

Fru talman! Som jag skriver i ett särskilt yttrande står Kristdemokraterna självfallet bakom utskottets tillkännagivande om en fortsatt reformering av strandskyddet samt våra två reservationer i utskottets betänkande MJU9. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till Kristdemokraternas reservation 9 om begränsning av det generella strandskyddet. Jag yrkar också bifall till utskottets förslag i de båda betänkandena MJU16 och MJU17 om utvidgning av nationalparkerna.

Det finns anledning att på längre sikt pröva frågan om att göra det ännu enklare att bygga bostäder i strandnära lägen i de glest befolkade delarna av landet. För dessa glest befolkade områden borde bebyggelse vara tillåten, utom i de områden som genom beslut pekas ut som skyddsvärda.

Fru talman! Enligt den senaste statistiken gav Sveriges kommuner runt om i landet 4 584 dispenser från strandskyddet år 2015. Ni säger i er text i betänkandet att ni vill att det ska bli lättare att ge dispenser och att det ska bli fler undantag från strandskyddet.

Jag har ett par frågor till Lars-Axel Nordell och Kristdemokraterna. Är inte 4 584 dispenser på bara ett enda år från strandskyddet tillräckligt? Hur många dispenser vill ni ska ges egentligen?

Min andra fråga rör den 50-metersgräns som Kristdemokraterna vill föreslå. Jag hängde inte riktigt med när Lars-Axel Nordell pratade. Lars-Axel Nordell pratade om att det är ett hårt exploateringstryck i våra städer. Där ska det vara en strikt tillämpning av strandskyddet, om jag förstod honom korrekt. I glesbygden kan det vara mindre strikt. Eftersom ni skriver att den nya sträckningen på 50 meter från stranden ska gälla "i allmänhet", ska det alltså gälla över hela landet, i stad som land? Det skulle jag vilja ha svar på.

Fru talman! Jag tackar för frågan, ledamot Jens Holm.

Låt mig börja med de 4 584 dispenser som Jens Holm har summerat det till under 2015 i förhållande till att vi säger att det ska vara lättare att ge dispenser. Ja, det ska vara strikt där exploateringstrycket är hårt, men det finns gott om plats, som jag sa i mitt anförande, för att bygga i glesbygd. Jag tog upp exemplet från min hemkommun Laxå, som har extremt många löpmeter sjötomt men få invånare. Kommunen vill ha fler invånare. Det finns de som är intresserade av att flytta dit, men de har haft svårt att få gehör för att bygga där de vill bygga. Jag vet på nära håll att det har varit problem.

Jag har ingen uppfattning om hur många dispenser som ska ges. Jag tror inte att Jens Holm heller har någon uppfattning om nivå eller antal. Däremot vet jag av egen erfarenhet att det i Laxå eller i Härjedalen där jag har mina rötter finns ett stort intresse av att få bygga.

Jag har ingen uppfattning om var dessa dispenser har skett, men min uppfattning är definitivt att det inte ska ges dispenser där det är ett högt exploateringstryck. Det ska ske framför allt i områden där det finns gott om plats. Där har jag svårt att förstå varför restriktiviteten ska gälla.

Fru talman! Jag blev inte mycket klokare. Ni säger i betänkandet att ni vill att det ska ges fler undantag från strandskyddet. Om ni vill att det ska ges fler undantag från strandskyddsbestämmelserna torde det innebära att ni vill ha fler dispenser.

I mina öron låter 4 584 dispenser mycket. Dessutom ges många av dispenserna i län som till exempel Stockholms län, där mycket redan är exploaterat. Jag tycker fortfarande att Kristdemokraterna är svaret skyldiga eftersom ni vill ha fler undantag och fler dispenser. Är det inte tillräckligt med fyra och ett halvt tusen?

Lars-Axel Nordell svarade inte på min fråga om att Kristdemokraterna vill krympa gränsen för strandskydd till 50 meter, inte 100 meter med möjlighet till 300 meter. Anser Kristdemokraterna verkligen att en halvering av strandskyddsområdet är en strikt tillämpning av strandskyddet? Lars-Axel Nordell pratade ändå om att han ville se en sådan i tätortsområden.

Fru talman! Jag sa att jag ser en skillnad i att där det är ett högt exploateringstryck ska det vara strikt. För övrigt där det finns gott om plats bör man vara mer generös. Det är min hållning.

Jens Holm säger att många av dispenserna finns i Stockholms län. Det kan se olika ut även i Stockholms län eftersom det är stort. Men min och mitt partis ambition är ändå att ge dispenser och lättnader där det finns gott om plats och dit det finns intresse att flytta.

När det gäller hur många har jag ingen uppfattning om det är många eller om det borde vara fler. Fler dispenser har givits, och fler dispenser behöver ges om man ska kunna göra plats för människor som vill bygga, bo och ha verksamhet.

När det gäller 50-metersgränsen är det någonting som vi har lagt in i vår text. Vi står självklart bakom texten från utskottet. En majoritet i utskottet är överens om den. Men vi skickar ändå med den här texten och ambitionen att se över om man skulle kunna gå ned till 50 meter som en gräns. Det är det vi har med i vår reservation.

Fru talman! Det är mycket man skulle vilja fråga om när man hör LarsAxel Nordell hålla anförande om Laxå kommun, strandskydd, tätorter etcetera.

En fråga jag har är denna. Lars-Axel Nordell nämnde ett mått på hur mycket sjötomt det finns i kommunen. Då undrar jag om han verkligen har räknat på tomter längs en sjö. Vi brukar säga att vi har väldigt mycket strandlinje i Sverige, men det är ju inte så att man kan bygga överallt längs en sjö. De ställen där man kan bygga ett hus är ofta precis de ställen där man kan ha en strand dit allmänheten gärna går och dit djuren gärna tar sig. Jag är nyfiken på om Lars-Axel Nordell har något mått på hur stor del av marken runt sjöarna i Laxå kommun man skulle kunna göra tomter av.

Men det var inte riktigt det jag snubblade mest på. I går när jag gick igenom betänkandet ordentligt läste jag utskottstexten, som Kristdemokraterna tillsammans med de andra borgerliga partierna har ställt sig bakom. Där står det att "fler undantag från strandskyddsbestämmelserna bör möjliggöras i syfte att kunna skapa såväl mer socialt blandade bostadsområden som fler attraktiva bostadsområden i glesbygdskommuner." Nu undrar jag: Vad menar Lars-Axel Nordell och Kristdemokraterna med att man kan skapa mer socialt blandade bostadsområden genom att göra undantag från strandskyddsbestämmelser?

Fru talman! Jag börjar med det här med strandlinjer och exakt hur stor del av dem som kan bli tomter. Det har jag naturligtvis ingen uppfattning om.

Jag vet att det har varit diskussioner just i Laxå och även i Askersunds kommun, som är en annan kommun i länet, om att det finns områden där man från kommunens sida inte är nöjd eftersom LIS-områdena som man har pekat ut ligger så till att det är svårt att göra tomter. Man måste ju få det att fungera. Från länsstyrelsens sida har man då sagt:

- Ni kan bygga där men inte där.

- Ja, men där finns det ju redan hus.

- Ja, precis. Det är därför ni ska bygga där och inte där.

Det här varit knepigt, för man vill naturligtvis bygga där det är lämpligt. Jag kan som sagt inte avgöra här och nu hur stor andel av den yta som finns man kan göra tomter av. En del är lämplig; en del är självklart inte det. Min och mitt partis ambition är att hitta lämpliga områden som man kan bygga på, och det är dem jag pratar om. Sedan finns det självklart områden som det är mindre lämpligt att bygga på. Då måste man pröva det här.

När det gäller socialt blandade bostadsområden har jag ingen uppfattning om exakt vad som menas med det. Där blir jag tyvärr svaret skyldig.

Fru talman! Om man står bakom en utskottstext måste man väl ändå kunna förklara vad man menar med den. Annars blir det ju jättemärkligt.

Jag funderade som sagt på vad som menas med det här. Kan det vara så att man tycker att det blir socialt blandat när människor som bor i städerna och har pengar får bygga fritidshus på landsbygdens stränder och på så sätt blanda sig med människor som bor på landsbygden, i alla fall sommartid?

Eller tänker man kanske att när det nu finns lucktomter kvar i Stockholms finare förorter kan man stödja billigare bostäder där - kommunala bostäder för till exempel studenter, nyanlända och folk som behöver ekonomiskt stöd? Då får vi också en social skiktning. Å andra sidan säger man i utskottstexten att man inte vill att det ska byggas där det är ett hårt exploateringstryck.

Jag får nog upprepa min fråga. Vad menar Kristdemokraterna med att ställa sig bakom det här? Vad är det man menar när man säger att lättnader i strandskyddet ska ge mer socialt blandade bostadsområden?

Fru talman! Tack så mycket för frågan!

Det råder väl inget tvivel om, vare sig man läser texten i betänkandet, läser motionerna eller tar del av det jag har sagt, att min och partiets ambition och även Alliansens ambition är att framför allt öppna upp möjligheter att bygga strandnära i områden som inte är hårt exploaterade. Där tror jag att Stina Bergström kan vara helt lugn, och där kan vi vara helt överens.

När det gäller exakt vad som menas med de här områdena, om det handlar om fritidshus eller som Stina Bergström säger stadsbor som flyttar ut och så vidare: Ja, det är klart att det blir på det sättet om man öppnar upp. Det kan bli större mångfald i de områdena, och det tror jag att vi kan vara överens om är bra.

Nej, det handlar inte om luckorna du pratar om, Stina Bergström. Det handlar om att öppna upp i de här områdena, där kommunerna i dag är tydliga med att de vill öka bostadsbyggandet för att det finns en attraktion i att bygga och bo nära vatten. Då ska det inte sättas käppar i hjulet för den utbyggnaden, som faktiskt ger ett mervärde till kommunen.

Fru talman! Det här med naturvård och områdesskydd länkar väldigt väl till den förra debatten om biologisk mångfald.

Vi har på bordet förslag om utvidgning av Tivedens och Björnlandets nationalparker. Det är viktiga saker. Den mest värdefulla naturen måste skyddas, och här spelar naturreservat och nationalparker en viktig roll.

Jag kan bara konstatera att år 2009 tillkom nationalpark nr 29. Det var den marina nationalparken i Kosterhavet. Nu har vi förslag till ytterligare två utvidgningar på vårt bord, som vi naturligtvis ställer oss helt bakom.

I betänkandet i övrigt diskuteras allemansrätten och sådant. Från Liberalernas sida tycker vi att det är oerhört viktigt att värna allemansrätten för olika typer av friluftsliv och även som viktig grund för naturturism. Samtidigt är det viktigt att man jobbar med de konflikter som kan uppstå i detta och inte överutnyttjar allemansrätten. Allemansrätten innebär ju både rättigheter och skyldigheter. Det gäller att man kan få balans däremellan.

I betänkandet finns två motionsyrkanden från Liberalerna som handlar om strandskydd kopplat till bostadsbyggandet. De tillstyrks genom det som står i betänkandet.

Fru talman! Debatten inleddes med Johan Büser - han har tyvärr gått nu - som sa att vatten är viktigt. Det är bara att hålla med; det är klart att vatten är viktigt. Jag vill vara tydlig med att vi i Liberalerna anser att det generella strandskyddet på 100 meter har gagnat Sverige.

Även det utökade strandskyddet på upp till 300 meter kan ibland vara motiverat, men då ska det verkligen finnas skäl. Situationen 2009 handlade mycket om detta. Väldigt mycket hade lagts ut schablonmässigt när det gäller 300-metersskydd utan att man egentligen kunde motivera varför det skulle vara just där. Hela syftet med den nya lagstiftningen var att se över detta och motivera varje avsnitt. Nu har det inte riktigt blivit det utfall som var tänkt, men det är viktigt att se över detta igen.

Vår utgångspunkt är att det är oerhört viktigt att vi inte äventyrar strandskyddets syften, som gäller både tillgängligheten och skyddet för växt- och djurliv. Liberalerna är med andra ord en tydlig förespråkare av ett generellt starkt strandskydd och vill verka som en garant för det.

Vi anser dock att det måste finnas stor flexibilitet för att kunna anpassa sig till lokala förhållanden, och det är där som den politiska konflikten kommer. Det är inte per definition så att en lokal anpassning utifrån lokala förutsättningar är en försämring av strandskyddet. Även här handlar det om acceptans av och legitimitet för lagstiftningen. I olika trakter i Sverige måste man ändå kunna ha en förståelse för värdet av strandskyddet. Det mest ödesdigra som kan hända för strandskyddsbestämmelserna är att man skulle ifrågasätta lagstiftningen som sådan.

Fru talman! Strandskyddet har en landsbygdsdimension. Som har sagts i debatten är landsbygdsutveckling väldigt många saker och handlar om ofantligt mycket, inte minst offentlig service, arbetstillfällen, företagsvillkor och så vidare. Även att kunna bygga på landsbygden i attraktiva lägen är en av de faktorer som har viss betydelse. Därför ställer sig Liberalerna bakom att reformera strandskyddet för att öka möjligheten till fler strandnära bostäder i landsbygdsområden med lågt exploateringstryck.

I debatten tycker jag att det är en fruktansvärd skillnad mellan strandnära lägen och bebyggande av stränder. Om man läser lagstiftningen ser man att det står att stranden inte får tas i anspråk och att det måste finnas passagemöjligheter. I alla fall i propositionen uttrycks ett avstånd på 30 meter, som måste finnas.

Lokal anpassning innebär att vi ska ha ett strikt strandskydd inom de områden där vi har ett högt exploateringstryck eller om strandskyddets syften påtagligt äventyras. Det är differentieringen och flexibiliteten som är det viktiga. När alliansregeringen genomförde de tämligen genomgripande förändringarna av strandskyddsreglerna 2009-2010 var det just för att få till denna flexibilitet.

Det har dock blivit uppenbart att reformerna inte har blivit exakt som det var tänkt och att de inte har fått genomslag. Bland andra SKL anser att strandskyddet fortfarande tillämpas på ett onyanserat sätt och hindrar kommuner från att skapa attraktiva boendemiljöer på landsbygden, trots möjligheten att peka ut så kallade LIS-områden, det vill säga landsbygdsutveckling i strandnära lägen.

Eftersom detta inte har fått genomslag tycker vi i Liberalerna att det är viktigt att vidta åtgärder så att den beslutade strandskyddsreformen får det genomslag som var avsikten med det hela och att detta kan vara ett stöd för landsbygdsutvecklingen.

Det låter kanske lite motsägelsefullt, men det är ändå viktigt att säga att det som vi vill åstadkomma är flexibilitet. I grunden handlar det inte om att försvaga skyddet utan om att göra det mer ändamålsenligt, med strandskyddets syften för ögonen.

Fru talman! Jens Holm tog än en gång upp Kosterhavets nationalpark och att man får trålfiska där, jag vet inte för vilken gång i ordningen. Tyvärr är Jens Holm återigen väldigt historielös. Jag tror att Jens Holm egentligen är väldigt medveten om hur bildandet av Kosterhavets nationalpark gick till. I grunden utgick man från fisket och den så kallade Koster-Väderö-överenskommelsen, som bygger på att särskilt känsliga områden stängdes. Det var vissa passager med koraller och sådant, och det var helt på frivillig väg.

Man utvecklade redskapen och införde att de som fiskade fick genomgå utbildning på Tjärnö marinbiologiska laboratorium, eller Sven Lovén centrum för marina vetenskaper, som det heter i dag. Detta var en grundförutsättning för att nationalparken skulle komma till. Fram till dess var det total låsning i frågan, och det var tack vare yrkesfiskets öppning som diskussionen kunde föras i hamn.

Det tål att sägas att när nationalparken bildades hade man trålat i Kosterfjorden i över hundra år. Vid själva bildandet gjordes som sagt många begränsningar av fisket.

Den beskrivning som Jens Holm gjorde av en bottentrål kan säkert vara sann i vissa stycken, men det finns olika varianter av bottentrålning, även om alla naturligtvis har viss påverkan på botten. De redskap som används i nationalparken är speciellt anpassade för att orsaka så små skador som möjligt.

Det som sas från början - att det skulle vara en brukande nationalpark - var en grundförutsättning för dess bildande. Då är det lite historielöst att komma och säga att detta inte är legitimt längre. Med det sagt tycker jag att jag har svarat på frågan och än en gång förklarat att allt är inte svart eller vitt när det gäller trålning.

Fru talman! Jag vill börja med att fråga Liberalerna och Lars Tysklind om strandskyddet.

Lars Tysklind talar om att det är viktigt att vi har ett väl fungerande strandskydd och att han är stolt över lagstiftningen och så vidare, men samtidigt representerar han ett parti som under de åtta åren med borgerligt styre inte gjorde annat än att luckra upp strandskyddet. Man gav till exempel kommunerna rätt att bevilja dispenser, man införde de så kallade LIS-områdena som innebär att väldigt stora områden undantas från strandskydd och så vidare.

Nu har de borgerliga partierna tillsammans med Sverigedemokraterna fått igenom en text där man säger att man vill decentralisera systemet ytterligare och att kommunerna bör få ökat inflytande. Man säger också att fler undantag från strandskyddslagstiftningen bör möjliggöras.

Jag måste fråga Liberalerna: Vad är det för ytterligare undantag ni vill ha? År 2015 beviljades över 4 500 dispenser från strandskyddet. På vilket sätt ska kommunerna få ytterligare inflytande, när de redan i dag har rätt att bevilja dispenser? Det är det ena.

Det andra är bottentrålning. Där beklagar jag att man får bottentråla i Kosterhavets nationalpark och ett fyrtiotal andra marina reservat. I alla fall enligt mig, Lars Tysklind, borde ett marint reservat vara skyddat från storskaligt fiske och särskilt skadliga metoder. Det tycker åtminstone jag att det är uppenbart att bottentrål är, även om det självfallet finns olika trålar.

Fru talman! När det gäller bottentrålning vill jag återigen säga att en av grundpelarna vid bildandet av nationalparken var att fisket skulle få fortsätta. En förutsättning för att få igång den positiva diskussion och den positiva utveckling som gjorde att nationalparken kunde invigas 2009 var just fiskets inställning att göra begränsningar på frivillig väg till att börja med. Sedan skulle detta även skrivas in i de regler som gäller för nationalparken i Kosterhavet. Vi lär väl inte komma överens i fråga om detta, men jag konstaterar bara att det är så.

Det blir alltid så konstigt när vi diskuterar strandskydd. Så fort man vill förändra det och göra det mer ändamålsenligt sägs det att det handlar om att luckra upp det. Och att luckra upp är per definition något dåligt.

Det är sällan en lagstiftning är helt och hållet den bästa möjliga, och den måste kunna förändras. Just när vi talar om strandskydd är det en extrem skillnad på lokala förutsättningar. Jag kommer själv från Bohuskusten, där det är ett enormt stort exploateringstryck. Men i den inre delen av Bohuslän kanske man inte har något exploateringstryck alls längs sjöarna. Det är klart att man då måste ha en lagstiftning som går att anpassa till de lokala förhållandena. Sedan blir det en mycket polariserad diskussion.

Vi har här i debatten hört att man talar om människor med stora plånböcker som mer eller mindre koloniserar stränderna, som Jens Holm uttrycker det. Då vill jag återigen säga att det är en extrem skillnad på att bygga strandnära och att bygga på stranden.

Man måste kunna hitta attraktiva lägen som inte äventyrar strandskyddets båda syften. Jag är helt övertygad om att det går, om kommunerna får jobba vidare.

Fru talman! Det som jag vänder mig mot är att jag än så länge inte har hört någon från den borgerliga sidan och från Sverigedemokraterna som kan ge tydliga svar på vad man menar i den text som man har fått igenom i detta betänkande. Man talar rent generellt om att fler undantag bör möjliggöras från strandskyddslagstiftningen. Om man rent generellt vill ha fler undantag utgår i alla fall jag från att man vill ha till exempel fler dispenser. I nästa andetag talar man nämligen just om att man vill decentralisera systemet ytterligare och att kommunerna ska få mer inflytande. Man ger då en bild av att vi i dag har ett oflexibelt system och att det inte ges dispenser. Men det är helt fel. Det ges otroligt många dispenser från strandskyddet - mer än 4 500 år 2015. Det är decentraliserat så att kommunerna kan ge dessa dispenser. Enligt Naturvårdsverket har den totala ytan av skyddade områden längs våra stränder minskat kraftigt.

Ni måste ta ansvar, Lars Tysklind, för det som ni skriver. Jag tycker inte att ni gör det.

Jag vill också ta upp bottentrålningen. Jag tycker inte att jag på något sätt är historielös. Begreppet historielös i sammanhanget tycker jag är helt apart. Det är inte det som jag talar om. Jag ger inga historiebeskrivningar, utan jag ger en beskrivning av hur det är här och nu. Vi har 40 marina reservat eller andra skyddade områden där man tillåter bottentrålning. Jag tycker att det är mycket märkligt att man tillåter den mest skadliga formen av fiske i våra skyddade marina områden. Det skulle ha varit på sin plats om vi hade kunnat få lite stöd från Liberalerna här. Men i stället kommer de ut som fiskeindustrins främsta beskyddare. Det tycker jag är lite tråkigt.

Fru talman! Jag hade inte tänkt kommentera detta med bottentrålning nu. Men det sista som Jens Holm sa tyckte jag var lite irrelevant i sammanhanget.

När jag talade om Kosterhavets nationalpark talade jag om ett otroligt småskaligt fiske. Att Jens Holm då säger att vi är fiskeindustrins främsta beskyddare ger inte någon rättvis bild. Men, som sagt, vi kommer nog inte riktigt överens där.

Att man enligt Liberalerna ska kunna ge ytterligare utvidgad rätt att utnyttja strandnära områden handlar om att jobba vidare med LIS-områdena och att de ska få det genomslag som var tänkt 2009 men som inte har fungerat. LIS-områdena - landsbygdsutveckling i strandnära lägen - handlar inte om att det är fritt fram att bygga, utan det ställs ganska höga krav på kommunerna att de utser dessa områden och att detta inte kan göras generellt. Det som jag tycker är den viktiga delen är att regelverket blir förändrat så att dessa möjligheter blir större för kommunerna.

När det gäller decentralisering vill jag påminna om att det är kommunerna som fattar besluten i dag, precis som Jens Holm säger. Länsstyrelserna har överprövningsrätt, och den ifrågasätter i alla fall inte vi från Liberalernas sida. Det handlar om det nationella intresset. Nu överprövas inte så många fall, och det kan man ha synpunkter på. Men det kanske beror på att kommunerna följer lagstiftningen ganska väl.

När det gäller antalet dispenser blir det också lite missvisande. Det är klart att de dispenser som ges inte ges inom de områden som vi diskuterar nu - de lågexploaterade landsbygdsområdena - utan de ges inom de områden där det byggs mycket.

Fru talman! Det är svårt att vilja äta kakan och att vilja ha den kvar, tänker jag när jag lyssnar på Lars Tysklind.

Jag håller med om att Liberalerna har stått upp för strandskyddet genom historien. Ni har varit bra på att förändra lagstiftningen och vara med och ta in detta med växt- och djurliv etcetera. Men de senaste åren i regeringen har det varit lite av detta. Tvärtom har det jobbats på att luckra upp strandskyddet.

Jag skulle vilja ställa en fråga. Eftersom Liberalerna är det enda borgerliga oppositionspartiet som inte vill ta bort regeringens satsningar på klimatanpassning, vilket jag tycker är mycket sympatiskt, förstår jag att Liberalerna ser den utmaning som vi har att faktiskt klimatanpassa oss för ett förändrat klimat.

Jag nämnde i mitt anförande att jag tycker att det vore på tiden att vi som politiker, efter att vi har börjat med att i fråga om lagstiftningen titta på människornas behov av stränder för att sedan ta in betydelsen av biologisk mångfald också i lagstiftningen när vi bedömer hur nära stränderna vi kan bygga och så vidare, även tar in klimataspekten.

Därför skulle jag vilja fråga Lars Tysklind om han i likhet med vad Boverket föreslår anser att vi ska vara noga med att vi inte bygger nära stränderna med anledning av klimatförändringarna. Vi skulle kunna komma överens om att ta in en sådan del i lagstiftningen om strandskyddet också.

Fru talman! Jag förstår Stina Bergströms påstående att det är svårt att äta kakan och ha den kvar, men jag tycker inte att det är ett relevant påstående. Det finns inget motsatsförhållande i att stå upp för ett starkt generellt strandskydd och se att det finns möjligheter till lokal anpassning och flexibilitet.

Det finns ett exempel från Öckerö kommun där man - det är säkert tio tolv år sedan nu - gick igenom alla stränder och skapade ett flexibelt strandskydd. Nu fick man inte detta godkänt, för det gick inte med den lagstiftning som fanns då, men strandskyddet varierade från 400 meter, tror jag, ned till 0 meter. Man lade verkligen strandskyddet där det var viktigt, men det var inte möjligt. Det kanske var en extrem lokal anpassning, men vi tycker faktiskt att man ska kunna göra något åt det hållet.

När det gäller att bygga i strandnära lägen kan vi självklart tycka att det är strandskyddslagstiftningen som ska fixa detta. Men det var väl ungefär samtidigt, 2008, som alliansregeringen införde komplement i plan- och bygglagen om att beakta risken för erosion, översvämning och någonting mer. Det syftade just till att man inte skulle bebygga områden där stigande vatten skulle kunna påverka. Man skulle ta med det i planeringen. Det tycker jag egentligen kanske är det mest ändamålsenliga sättet att ge sig på detta, alltså att man i ren byggnadsplanering ser denna risk. Det handlar inte så väldigt mycket om avstånd från vatten, utan det är även där lokala förhållanden.

Jag kan väl hålla med om att jag inte tycker att skärpningen har beaktats i tillräcklig grad. Det kanske behövs ytterligare arbete med det.

Fru talman! Tack för svaret, Lars Tysklind! Det problem som många ledamöter i miljö- och byggnadsnämnder runt om i landet möter när de ska titta på strandskyddsdispensansökningarna är att de inte kan använda argumentet om klimatrisker för att säga att det inte går att bygga. Det är den lagstiftning man använder då, och det finns önskemål om att få det verktyget i kommunerna.

Precis som jag sa i mitt anförande finns det också önskemål från försäkringsbolagen om att titta på detta, för det är ändå så att det kan bli väldigt dyrt. Vi kan också hamna i den situationen att man bygger ett hus, och sedan vill inget försäkringsbolag försäkra huset därför att de ser att riskerna är för stora. Att inte ha ett regelverk som faktiskt kan hjälpa till när det gäller hur man ska bygga på ett säkert sätt tycker jag också är att svika människor som vill bygga sitt drömhus.

Jag fick inget ordentligt svar av Lars Tysklinds allianskamrat när jag frågade om den utskottstext som alla de borgerliga partierna har ställt sig bakom. Jag undrade vad man menar med att man vill ha mer undantag från strandskyddsbestämmelserna för att möjliggöra mer socialt blandade bostadsområden. Jag fick inget ordentligt svar på det, men Lars Tysklind kanske kan förklara för mig vad man menar.

Naturvård och områ-desskydd, Utvidgning av Tivedens national-park och Utvidgning av Björnlandets nationalpark

Fru talman! Om man bygger fastigheter i områden som översvämmas gång på gång har det visat sig att även försäkringsbolagen naturligtvis tröttnar. Det har jag stor förståelse för, och det finns exempel på det.

Jag vill dock ändå påstå att det verktyget finns i plan- och bygglagen i dag, även om det kanske inte utnyttjas tillräckligt. Jag tycker att det är den typen av lagstiftning man ska använda när det gäller planerad bebyggelse. Sedan är det klart att man kan använda miljöbalkens strandskyddslagstiftning också, men då är det andra argument. Strandskyddslagstiftningen bygger nämligen på de grundläggande syftena; det handlar om tillgänglighet och om att bevara växter och djur.

När det däremot gäller lämpligheten i att bygga kan det ju i låglänta områden röra sig om väldigt långa sträckor kring vissa sjöar. Där det är väldigt låglänt kan man behöva låta bli att bygga inom en kilometer. Kopplingen är alltså inte solklar i att man ska använda strandskyddslagstiftningen till detta. Det kan dock vara så att vi måste titta på och ytterligare förstärka betydelsen och tillämpningen av det som redan finns skrivet i plan- och bygglagen. Det var i alla fall en väldigt viktig faktor när det infördes; det handlade om att man i kommunerna skulle ta hänsyn till eventuella klimatförändringar som är oundvikliga.

När det gäller detta med socialt boende har det väl lite olika betydelse för oss. Jag ser det som att man genom att man får tillfälle att bygga kan få en blandning av åretrunthus och fritidshus och att man kan få olika upplåtelseformer. På vissa ställen kanske man även på landsbygden ska bygga hyreshus i attraktiva lägen - det görs ju längs kuststräckor och så vidare bara för att folk ska kunna flytta dit under rimliga förutsättningar. Det finns alltså många varianter av detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)