Stärkt konsumentskydd på bolånemarknaden

Herr talman! Ett starkt konsumentskydd är viktigt på många områden. I Sverige har vi länge haft många lagar som skyddar konsumenterna, och även inom EU finns en mängd direktiv för detta. Sedan februari 2014 finns ett banklånedirektiv som nu ska implementeras i svensk rätt. Den dåvarande alliansregeringen tillsatte en utredning för att undersöka hur denna implementering skulle gå till, med tillägget att även överväga åtgärder för att främja en sund amorteringskultur. Jag tänkte börja med att säga några ord om detta. Därefter vill jag säga något om information, och till sist kommer jag att ta upp Moderaternas, Kristdemokraternas och Centerpartiets reservation.

Att köpa bostad är för många människor det viktigaste köpet i livet. Samtidigt har konsumenten ett stort informationsunderläge. Den stora och växande bostadsbristen förvärrar dessutom situationen för många bostadsköpare genom att pressa upp priserna och begränsa valmöjligheterna.

Samtidigt vet vi att hushållens ökade skuldsättning innebär en risk för såväl den enskilde som för den finansiella stabiliteten. Vi har de senaste åren genomdrivit flera förändringar beträffande kontantinsatser och amorteringskrav.

Jag tycker att bostadspolitiken är det grundläggande problemet vad gäller bostadslån. Sverige behöver verkningsfulla reformer för fler bostäder. Men nu handlar det om bolån, och då är det viktigt att vi har klara och tydliga regler som ger ett starkt konsumentskydd. Jag vill påpeka att konsumentskyddets uppgift inte är att avlasta konsumenten varje slags finansiell risk. Det är upp till konsumenten att själv skaffa sig information och att förstå den information som han eller hon får. Det är viktigt att ha med detta i vågskålen.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet välkomnar propositionen till större delen. Vad gäller just amorteringskulturen är det tydligt i lagtexten att konsumenten innan den tecknar ett lån ska ha en diskussion om en individuell amorteringsplan. Detta tycker jag är bra, och det är också bra att det tydligt står att amorteringsplanen kan komma att ändras under kredittiden.

Herr talman! Jag vill säga några ord om information. Ibland kan man fråga sig varför det ska vara så svårt att förstå avtal. Måste de vara så långa och med så liten text? Vad betyder egentligen de olika friskrivningsklausulerna? Hur vet man om ett avtalsvillkor är oskäligt eller inte?

Generellt finns det, som sagt, ett kunskapsövertag hos kreditgivarna gentemot konsumenterna. Samtidigt går utvecklingen i kreditsamhället mot att hushållens skuldsättning – och till stor del också överskuldsättning – ökar.

Många förändringar har därför skett i konsumentskyddet under de senaste åren för att minska problemen med överskuldsättning, exempelvis ändringar i konsumentkreditlagen. Finansinspektionen har i sina instruktioner skärpt kraven på kreditgivarna. Man har också fått större möjligheter till sanktioner och har skarpare verktyg att ta till.

Nu införs tydligare krav på information till konsumenter. Det är i grunden bra med mycket information, men det finns också en risk att informationen blir så omfattande att det blir orimligt att vänta sig att konsumenten ska kunna ta in allt. Det finns en risk att vi i stället skriver på någonting som vi inte är medvetna om.

Det är därför viktigt att avtalen är begripliga, men som alla här inne vet är det inte helt enkelt att lagstifta om detta. Genom dessa föreslagna ändringar i konsumentkreditlagen bestäms att kreditgivaren innan ett avtal ingås ska ge konsumenten en anpassad information om bostadskrediten genom ett standardiserat EU-faktablad.

Vidare ska kreditgivaren informera om referensräntor och en hel del annat som ligger till grund för krediten. Jag tror som sagt att detta är bra, men vikten av balans måste påpekas. Det måste finnas balans både vad gäller information till konsumenten och vad gäller kreditgivarens skyldighet att lämna information. Byråkratiseringen får inte bli onödigt betungande, och ett annat syfte med bolånedirektivet – förutom konsumentskydd – var att främja en välfungerande bolånemarknad. Det är viktigt att informationen blir ett stöd och inte en belastning.

Detta för mig in på Moderaternas, Kristdemokraternas och Centerpartiets avslagsyrkande vad gäller den ändring som föreslogs i konsumentkreditlagen rörande vilken information konsumenten ska få angående ränta och – framför allt – vissa avgifter.

Redan i dag redovisar bankerna sina genomsnittliga bolåneräntor och vilka faktorer som beaktas när man erbjuder konsumenten en bolåneränta, vilket föreskrivs i Finansinspektionens instruktioner. Nu föreslås också att bankernas finansieringskostnader ska redovisas. Detta är att gå ett steg längre än vad bolånedirektivet föreskriver. Som Konkurrensverket, bland andra, har skrivit i sitt remissvar finns en risk att detta i stället för att skydda konsumenten leder till att konkurrensen på marknaden försämras, vilket i sin tur drabbar konsumenten.

Därför har vi föreslagit att den delen av paragrafen inte ska genomföras. Det är fullt tillräckligt med den information som redan föreskrivs och som direktivet föreskriver.

Nu, herr talman, vill jag säga något kort om rådgivning. Många bra saker vad gäller rådgivning föreslås genomföras i detta lagförslag. Till exempel står att den som ger råd ska ha erfarenhet av detta, vilket kan tyckas självklart. Det står också tydligt att det just nu inte föreslås något provisionsförbud, vilket jag också tycker är bra.

Som sagt har kreditgivaren ett kunskapsövertag. Därför är rådgivning någonting bra och nödvändigt. Det finns farhågor med att inskränka rådgivares möjligheter att ta emot ersättning från någon annan än konsumenten. Det skulle kunna göra att färre får ta del av rådgivning. Därför har vi föreslagit att regeringen ska följa upp denna lagstiftning för att säkerställa att den inte hindrar konsumenterna.

Slutligen vill jag nämna något om tillsynen. Jag har tidigare har tagit upp detta i andra debatter. Det föreslås att Konsumentverket och Finansinspektionen ska utöva tillsynen. Jag har ingenting emot någon av de två myndigheterna, men jag tror att det är oklokt att ha flera olika myndigheter som utövar tillsyn över samma kreditgivare. Därför tycker jag att man borde återkomma till riksdagen med ett förslag som ger en myndighet ett samlat ansvar.

Med det, herr talman, vill jag säga att vi i Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet står bakom våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 1.

Herr talman! Förslagen i propositionen Stärkt konsumentskydd på bolånemarknaden, som vi nu debatterar, grundar sig på Bolåneutredningens betänkande. Utredningen hade i uppdrag att överväga hur EU-direktivet om bolån ska genomföras i Sverige. Utöver detta hade utredningen i uppdrag att föreslå hur man ska kunna öka konsumenternas insyn i och förståelse för bolåneräntan samt hur den bestäms.

Som de flesta konsumentpolitiska frågor handlar även detta förslag om balansen mellan konsument och företag. Där befinner vi konsumenter oss ofta i ett kunskapsunderläge, vilket gör det svårt att bedöma risker och kostnader med olika låneupplägg. Förslagen syftar till att stärka konsumentens position i förhållande till kreditgivare på bolånemarknaden.

Bolån är som sagt många gånger komplicerade, och det är svårt för oss att förstå hur villkoren bestäms. Därför är det svårt att jämföra för att hitta rätt.

Denna proposition föreslår ett antal regelskärpningar på bolånemarknaden för att stärka din och min möjlighet att få bättre information och fatta välövervägda beslut när vi tar lån för att köpa bostad. För många är köp av bostad och att ta bolån de största ekonomiska beslut som tas i livet. Då är det också rimligt att man får tillgång till information som skapar förutsättningar för att kunna välja den kreditgivare och det lån som ger bäst villkor.

Förändringarna i lagstiftningen förs till största delen in i konsumentkreditlagen. Erbjudanden om bolån ska enligt den nya lagen vara skriftliga och ges med minst en veckas betänketid. Banken ska också se till att konsumenten förstår vad som har påverkat den ränta som erbjuds, genom att informera om bankens finansieringskostnad, den genomsnittliga räntan för liknande lån som tecknats eller erbjudits och individuella faktorer för konsumenten.

Det ska inte vara tillåtet att villkora ett bolån med andra produkter och tjänster, men om paketlösningar erbjuds ska information om kostnaden för de olika delarna tydligt framgå.

Den information som ges i dag är inte tillräcklig. De så kallade listräntorna säger ofta väldigt lite om vad den faktiska räntan för konsumenten blir i slutändan. Bolånet är som sagt vårt största ekonomiska beslut och har stor påverkan på vår ekonomi då majoriteten av hushållens skuldsättning är just bolånet. Därför är det viktigt att vi kan få omfattande information. Många gånger kan den informationen givetvis vara svår att ta till sig. Därför införs också en rätt till att få förklaringar innan man fattar ett beslut.

Öppenheten kring räntesättningen är också viktig för att inte kostnaden för de skärpta regler som införts för att skapa ett tryggare finansiellt system läggs helt och hållet på konsumenterna.

Vi har en bolånemarknad som präglas av bristande konkurrens och höga vinstmarginaler för bankerna. Då måste vi ge konsumenterna verktyg att kunna bli mer aktiva och förhandla räntorna. Givet de höga vinsterna på bolån finns det helt klart ett förhandlingsutrymme.

En amorteringsplan ska också tas fram för det aktuella lånet för att stimulera en sund amorteringskultur. Detta är oerhört viktigt eftersom det är vanligt att bostäderna är belånade upp till 85 procent av värdet. Att belåningsgraden är så hög är riskfyllt inte bara för konsumenten utan även för den ekonomiska stabiliteten i stort.

I lagstiftningen införs även skärpta regler för marknadsföring samt skyldighet för långivaren att ge konsumenten anpassad information genom ett standardiserat EU-faktablad innan avtal ingås.

I propositionen föreslås en ny näringsrättslig lag om verksamhet med bostadskrediter. Där regleras att företag som ger eller förmedlar bolån ska ha tillstånd och stå under tillsyn. Regler kring den som vill kalla sig oberoende rådgivare eller kreditförmedlare skärps. Man får inte ta emot ersättningar från någon annan än konsumenten och måste utgå från ett tillräckligt stort antal kreditavtal för att få kalla sig oberoende.

Detta ger helt enkelt oss konsumenter en tydligare innehållsförteckning för den rådgivning eller kreditförmedling som vi överväger att använda oss av. Är du inte oberoende ska du heller inte kalla dig det. Viktiga krav på tillräcklig kunskap och kompetens hos personalen ställs också i den nya lagen.

Herr talman! Genomförandet av bolånedirektivet är ett viktigt steg för en välfungerande bolånemarknad med högt konsumentskydd och hållbar utlåning. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Ledamöter! Åhörare! Vi debatterar i dag civilutskottets betänkande om stärkt konsumentskydd på bolånemarknaden. Förslaget kommer att innebära att konsumenternas inflytande över bolånemarknaden ytterligare stärks. Det är en välkommen åtgärd för det stora antal konsumenter som äger sin bostad.

Vi har i dag en snedvriden bostadsmarknad, där många tvingas köpa sin bostad på grund av att det många gånger inte finns några andra alternativ. För att kunna köpa sin bostad måste den överväldigande majoriteten ta stora bostadslån och skuldsätta sig under mycket lång tid, kanske för resten av livet. För många människor är därför bostadsköpet den viktigaste ekonomiska transaktion som de gör i livet. Beslutet om hur stort lån en person ska ta och på vilka villkor har därför stor betydelse för människors framtida liv och privata ekonomi.

I dag är det svårt för en konsument att få en bra insyn i hur bolånemarknaden fungerar, till exempel hur prissättningen av bolån går till. Bolånemarknaden är komplicerad och krånglig att förstå sig på, och banker och andra kreditgivare har utan tvekan ett stort kunskapsövertag gentemot konsumenten. Denna obalans till bankernas fördel är viktig att göra något åt, och därför behöver konsumentskyddet på bolånemarknaden stärkas.

En välfungerande bolånemarknad är inte bara av stor betydelse för den enskildas ekonomi utan även för samhällsekonomin i stort. Ungefär två tredjedelar av Sveriges befolkning bor i eget hus eller i bostadsrätt. I juni 2015 uppgick utlåningen till hushållen i Sverige med bostad som säkerhet till omkring 3 300 miljarder kronor, vilket är en enorm summa. På en marknad av denna storlek kan brister i regleringen eller marknadsuppträdandet ge negativa effekter som sträcker sig utanför den specifika marknaden.

Vi minns alla vad som hände när bostadsbubblan sprack i USA och vilka enorma konsekvenser det fick för både privatpersoner och samhället i stort. Det visar på vikten av att ha ett regelverk som bidrar till stabilitet och som motverkar finansiella obalanser.

De föreslagna lagändringarna innebär bland annat att konsumenten ska få tydligare information, bättre insyn i hur räntan bestäms och minst sju dagars betänketid att överväga ett erbjudande om en bostadskredit. Konsumenten ska också få ett förslag till en amorteringsplan.

Det blir skärpta regler för rådgivning avseende bostadskrediter. Exempelvis införs ett förbud för den som utger sig för att lämna oberoende rådgivning att ta emot ersättning från någon annan än konsumenten. Alla dessa förslag är bra och stärker konsumentens makt och insyn på bostadsmarknaden.

Jag välkomnar också förslaget att banken eller kreditinstitutet inte ska kunna kräva att konsumenten för att få en bostadskredit också måste köpa andra finansiella produkter eller tjänster.

De stora bankerna fortsätter att göra miljardvinster på framför allt bolånen. Det är mot den bakgrunden rimligt att ge konsumenterna större insyn i hur räntorna bestäms. Det är därför förvånande att de borgerliga partierna inte anser att det är viktigt att konsumenterna ges full möjlighet att förstå hur räntan bestäms vid bostadskreditavtal, något som i allra högsta grad påverkar privatekonomin. En tydligare räntesättning ger konsumenten ökade förutsättningar för att jämföra olika krediter och välja det alternativ som passar hen bäst.

Jag anser även att det är bra att Konsumentverket och Finansinspektionen har ett gemensamt tillsynsansvar. Det är två myndigheter som har lång erfarenhet av att samarbeta. Konsumentverket behöver finnas med i detta sammanhang för att säkra och stärka konsumentperspektivet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)