Riksrevisionens rapport om granskning av statens styrning av äldreomsorgen

Fru talman! Jag är glad över att vi har en gemensamt finansierad äldreomsorg som ger hjälp och stöd när man inte klarar sig själv. Jag är också glad över att vi numera, efter initiativ från den dåvarande kristdemokratiska äldreministern Maria Larsson, i socialtjänstlagen har en bestämmelse om att socialnämnderna ska verka för att äldre ska känna välbefinnande. Det signalerar livskvalitet hela livet. Men hur styr vi så att verksamheten blir på det sättet i hela landet?

Äldreomsorgen är en av kommunernas viktigaste uppgifter. Verksamheten har genomgått stora förändringar de senaste åren, och även om förbättringar har gjorts konstaterade Coronakommissionen i december att äldreomsorgens brister är påtagliga och att förändringar krävs, men det ska vara uthålliga förändringar.

Kristdemokraterna anser exempelvis att det är synnerligen angeläget att pengar som är avsatta till äldreomsorgen också går till äldreomsorgen. Vi menar också att den medicinska kompetensen i äldreomsorgen måste stärkas och att arbetsvillkoren måste förbättras. Dessa delar har varit centrala i vår äldreomsorgspolitik under lång tid, och glädjande nog har riksdagen nyligen stärkt äldreomsorgen genom resurstillskott för att åstadkomma just detta.

Men hur styr vi för att politikens ambitioner ska förverkligas? Alltför ofta styr vi på fel sätt från det offentliga, såväl från nationell nivå som från den lokala nivån.

Fru talman! Det är trender som styr vilken lednings- och styrfilosofi som ska råda. New public management har vi haft länge. I dag talar allt fler om tight-loose-tight – förlåt, fru talman, det var engelska och bör i stället heta tajt-löst-tajt på svenska.

Det innebär att det vi föreslår ska förverkliga bättre arbetsvillkor och ökad medicinsk kompetens. Det ska vara tydligt vad man ska åstadkomma, men hur man genomför det måste man ha stort utrymme i professionen att bedöma, inte minst mot bakgrund av lokala förutsättningar. Sedan ska vi följa upp hur det blev: Ökade den medicinska kompetensen, och blev det bättre arbetsvillkor för personalen? Om inte behöver åtgärder vidtas.

Riksrevisionens har granskat hur vi styr, och det handlar om en av de äldresatsningar som gjordes av alliansregeringen där kvalitetsregister var en viktig del i styrningen. Riksrevisionen lyfter fram att mycket tyder på att staten inte har lyckats förvalta de positiva resultat som hade uppnåtts vid Äldresatsningens avslut 2015. Man konstaterar att regeringen – då som nu en socialdemokratisk sådan – saknade en plan för att förvalta resultaten.

Fru talman! Riksrevisionens övergripande slutsats är ändå att Äldresatsningen har bidragit till ett välbehövligt fokus på arbetssätten i äldreomsorgen men att det huvudsakliga syftet med regeringens satsning på kvalitetsregister i äldreomsorgen inte har uppnåtts, det vill säga att få till stånd ett systematiskt förbättringsarbete som kommer alla till del.

Att införa kvalitetsregister i äldreomsorgen har enligt Riksrevisionen bidragit till en bättre vård och omsorg för dem som bor i särskilt boende och registreras i kvalitetsregister. De som registreras får en bättre äldreomsorg, och det tycks inte vara på bekostnad av de äldre som inte registreras. Dessa positiva effekter skapar dock ändå ett dilemma för staten, eftersom användningen av beslutsstöd förbättrar verksamheten för dem som registreras men också bidrar till ojämlik vård och skapar likvärdighetsproblem. De personer som inte blir registrerade går miste om en förbättrad vård och omsorg som följer med en registrering, för registreringen ger uppmärksamhet och en strukturerad uppföljning från personalens sida.

Regeringen har svarat på Riksrevisionens granskningsrapport. Man säger att man avser att göra en del av de förbättringar som föreslås men inte alla.

Fru talman! Vi kristdemokrater saknade en del och skrev därför en följdmotion med fler förslag på åtgärder till följd av Riksrevisionens granskningsrapport. Jag är glad över att en majoritet i utskottet instämmer i ett av våra förslag, som nu blir ett tillkännagivande till regeringen.

Utskottet anser att regeringen bör ta fram lagförslag för att säkerställa att personal inom äldreomsorgen får tillgång till samordnade digitala system för journalföring och dokumentation för de insatser en patient får utifrån såväl hälso- och sjukvårdslagen som socialtjänstlagen och återkomma till riksdagen med detta. Det är mycket glädjande att det uppdraget nu ges till regeringen. Det skulle underlätta personalens arbete och också medföra att merarbete kan undvikas och att patientsäkerheten kan stärkas.

Vi kristdemokrater anser vidare att regeringen också borde ge Socialstyrelsen i uppdrag att stärka arbetet med analys, uppföljning och användning av kvalitetsregistren i äldreomsorgen, bland annat med de metoder som Riksrevisionen rekommenderar. Socialstyrelsen bör alltså, menar vi, få ett bredare uppdrag av regeringen som också inkluderar hur man vägleder kommunerna och hur man ska använda dessa kvalitetsregister i förbättringsarbetet. Men tyvärr finns det inte någon majoritet för det förslaget, så jag yrkar därför bifall till reservation nummer 3.

Hur äldreomsorgen ska styras är föremål för en större översyn genom den utredning som regeringen har tillsatt. Vi vill alla att äldreomsorgen ska förbättras. Men ska det bli verklighet måste styrningen vara ändamålsenlig. Lagstiftning kanske behövs, men förmodligen är det andra former av styrning som är viktigare – styrning som ger utrymme för professionerna att arbeta på bästa sätt utifrån givna mål. Äldre ska kunna känna välbefinnande. Det är ett gott mål att arbeta för.

Fru talman! Den här debatten handlar om Riksrevisionens rapport om granskningen av statens styrning av äldreomsorgen. Vi socialdemokrater välkomnar att vi åter i denna kammare får debattera äldreomsorgen och de satsningar som görs och som behöver förbättras. Som tidigare talare sa tror jag att vi alla vill ha en bra äldreomsorg, och vi ser alla att det finns brister som man måste ta tag i.

Vi välkomnar också att man granskar de satsningar som gjorts och görs. Det är viktigt att vi vet att pengarna går dit de är tänkta att gå, speciellt när vi har riktade pengar till äldreomsorgen. Det är ju tänkt att de ska utveckla, förbättra och höja kvaliteten i äldreomsorgen för dem som är i behov av det och för den personal som jobbar där.

Riksrevisionen har granskat de riktade äldresatsningar som pågick 2010–2014 och tittat på om det blev en varaktig förbättring. Det har gått några år sedan dess. Det var den moderatledda regeringen som styrde då och också gjorde detta. Tanken var att man skulle använda pengarna till kvalitetsregister för ett systematiskt förbättringsarbete i vården och omsorgen om de äldre.

Enligt Riksrevisionen har satsningarna gett ett ökat fokus på arbetssätten i äldreomsorgen, som är väldigt bra. Men insatserna har inte gett tillräckligt stöd till kommunerna för just det systematiska förbättringsarbetet. Kommunerna behöver stöd i hur förbättringsarbetet ska bedrivas.

Viktigt är också att kvalitetsregistret handlar om det systematiska och regelbundna, som gör att man faktiskt får förbättringsarbetet, och att man är noga med vilka uppgifter som finns registrerade där. Och det är givetvis viktigt att det är enligt gällande regelverk.

Sedan rapporten togs fram har det gjorts en hel del förbättringar inom just äldreomsorgen. Många saker är faktiskt bra i äldreomsorgen – det får vi inte glömma. Men vi vet att det finns brister.

Regeringen gör en hel del för att förbättra äldreomsorgen: historiska satsningar på välfärden och riktade satsningar på äldreomsorgen. Regeringen har också tillsatt en utredning för att få fram en äldreomsorgslag, vilket jag tror att väldigt många välkomnar.

Vi har också blivit påminda om brister som fanns och finns inom äldreomsorgen under den tid som pandemin har pågått. Därför välkomnar vi socialdemokrater Äldreomsorgslyftet, som ger möjlighet för fast anställd personal att på betald arbetstid utbilda sig till undersköterska eller kanske vårdbiträde eller till första ledets chef, som vi också ser behöver en kompetensutbildning.

Regeringen har tillsatt en utredning om en fast omsorgskontakt i hemtjänsten. Och i nästa vecka kommer vi åter att debattera en hel del. Vi kommer att debattera och besluta om en reglering av undersköterskeyrket. Det tror jag är väldigt välkommet för väldigt många.

Det finns också en överenskommelse med SKR om en sammanhållen jämlik vård 2021. Där ska man utveckla den nära vården, och man ska ge goda förutsättningar för medarbete. Det finns också insatser när det gäller Vision e-hälsa med mera.

Fru talman! I det betänkande som vi nu debatterar finns ett tillkännagivande till regeringen om samordnade digitala system för journalföring och dokumentation som kommer från ett motionsyrkande. Vi socialdemokrater delar uppfattningen att informationsöverföring mellan myndigheter behöver utvecklas. Det lämnades nyss ett delbetänkande från Utredningen om sammanhållen information inom vård och omsorg. Vi har också noterat att Riksrevisionen har rekommenderat regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner ta fram förslag för hur man ska kunna utveckla kommunernas journalsystem så att det blir ett bra stöd för beslut om den vård som den enskilde behöver.

Vi anser därmed att det inte behövs något tillkännagivande till regeringen. Av den anledningen har vi en reservation, nummer 4, tillsammans med Centerpartiet och Miljöpartiet som vi socialdemokrater yrkar bifall till.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 3, och till skillnad från föregående talare vill jag understryka det tillkännagivande, som Moderaterna står bakom, som gäller samordnade digitala system för journalföring och dokumentation. Det är ett väldigt viktigt tillkännagivande. Jag tror att alla där ute på golvet verkligen instämmer i att det är nödvändigt att detta påskyndas och underlättas för dem som arbetar men framför allt för patienterna.

Fru talman! Ålderdomen är det hittills enda kända sättet att leva länge. Så sa den franske skalden och politikern Charles-Augustin Sainte-Beuve. Så är det. Att åldras och uppleva livet som årsrik är något som vi alla hoppas få göra. Om vi på ålderns höst kommer att vara pigga eller behöva omfattande omsorg vet vi inte i dag, vilket kanske på många sätt och vis är tur. Men om vi behöver omsorg som äldre ska vi kunna känna oss säkra på att den är av god kvalitet. Omhändertagandet av de mest sjuka och sköra får aldrig fallera. Vi moderater anser att äldreomsorgens utgångspunkt ska vara trygghet, mänsklighet, valfrihet och empati.

Fru talman! I dag debatterar vi Riksrevisionens rapport om granskning av statens styrning av äldreomsorgen. Riksrevisionen har granskat den satsning som alliansregeringen gjorde 2010–2014 på äldreomsorgen och som kallades Äldresatsningen. Riksrevisionen konstaterar att satsningen har bidragit till ett välbehövligt fokus på arbetssätten i äldreomsorgen.

I Äldresatsningen satsade man på kvalitetsregister i äldreomsorgen och på att öka användandet av dem. Riksrevisionen anser att ambitionen, att det systematiska förbättringsarbetet skulle komma alla till del, inte riktigt har uppnåtts. De konstaterar också att mycket tyder på att staten inte har lyckats förvalta de positiva resultat som hade uppnåtts vid Äldresatsningens avslut 2015. Detta är såklart mycket beklagligt.

Fru talman! Äldresatsningen hade fem fokusområden: preventivt arbetssätt, god vård vid demenssjukdom, god vård i livets slutskede, god läkemedelsbehandling för äldre och sammanhållen vård och omsorg.

Jag vill kort nämna några av Äldresatsningens resultat. Fallolyckorna minskade med 30 procent mellan 2011 och 2014. Antalet vårdcentraler registrerade i Svenska Demensregistret gick från 82 till 880 på tre år. Användningen av olämpliga läkemedel minskade med 10 procent årligen 2011–2014. Detta är tre av flera fantastiska resultat.

Fru talman! Nu är det viktigt att förbättra äldreomsorgens samlade kvalitet. Vi moderater vill därför fastställa nationella kvalitetskrav, begränsade till antalet, för äldreomsorgens verksamheter. Dessa ska spegla en samlad bedömning av äldreomsorgens kvalitet. Kvaliteten ska vara hög och densamma oavsett vilken av landets 290 kommuner du bor i eller vilken av de 21 regionerna som du råkar vara bosatt i.

Fru talman! Senior alert, Svedem, BPSD och Svenska palliativregistret – alla är namn på kvalitetsregister. Att det finns kvalitetsregister är grundläggande för att man ska kunna förbättra och utveckla vård och omsorg. Äldresatsningens utredare Eva Nilsson Bågenholm skriver i avslutningen i skriften Fyra år med fokus på de mest sjuka äldre: Med andra ord – om man inte vet var man befinner sig är det svårt att veta åt vilket håll man ska gå.

Att vi ska ha kvalitetsregister är det ingen tvekan om.

Fru talman! Att vi fokuserar på kvaliteten när det gäller äldreomsorgen, som är i fokus i dagens debatt, tror jag är bra och nödvändigt för att kunna fortsätta utveckla just densamma. Därför blir jag ganska uppgiven och till och med ledsen när debattens fokus handlar om vem som är utförare. Den debatten fördummar. När ideologiska skygglappar styr i stället för verkligheten blir debatten inte konstruktiv. Jag hoppas att vi ska ägna mer tid i denna kammare åt att debattera äldreomsorgens kvalitet i stället för att fokusera på vem som är utförare, för det behövs verkligen. Det visade inte minst Coronakommissionens delbetänkande i december.

Fru talman! Riksrevisionen har två rekommendationer till regeringen. Den första är att säkerställa att det inför framtida överenskommelser med SKR finns en plan för hur den ansvariga förvaltningsmyndigheten långsiktigt ska förvalta uppnådda resultat. Den andra rekommendationen är att regeringen ska ge Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med SKR ta fram ett förslag på hur kommunernas journalsystem kan utvecklas så att de utgör ett fullgott stöd för beslut om vård på individnivå.

Just som jag sa inledningsvis har vi med anledning av den sista rekommendationen gett ett tillkännagivande till regeringen.

Fru talman! Slutligen vill jag lyfta det särskilda yttrande som vi moderater har lämnat in. Vi vill påminna om de två tillkännagivanden som riksdagen beslutat om tidigare i år, dels tillkännagivandet om personalkontinuiteten inom äldreomsorgen, dels det om kunskapskrav i svenska språket för äldreomsorgens personal. Vi ser nu fram emot att regeringen kommer tillbaka till riksdagen i dessa frågor.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag citera vad en av våra moderata seniorer så klokt sa när det gäller vilket förhållningssätt vi ska ha till årsrika inom äldreomsorgen och samhället i stort. Hon sa: Jag önskar att samhället såg på de tio sista åren av en människas liv precis så som vi ser på de tio första åren – med förväntan, förhoppningar, framtidstro, engagemang och omtanke.

Fru talman! ”Äldreomsorg” är ett ord som länge varit mer eller mindre på allas läppar nu, tyvärr inte i några särskilt positiva ordalag. Det har handlat om allt från höga smittotal till hög dödlighet. Det har handlat om personal som inte har utbildning i basal hygien. Det har handlat om hög personalomsättning, låg kompetensnivå och svårigheter att rekrytera, bara för att nämna något, och detta trots tidigare stora satsningar.

Riksrevisionen har nu granskat hur vi har arbetat och om staten har bidragit till en varaktig förbättring av äldreomsorgen genom den så kallade äldreomsorgssatsningen som pågick mellan 2010 och 2014 och omfattade riktade statsbidrag på totalt 4,3 miljarder kronor. Det var en satsning som i sak har gett positiva resultat.

Som en central del av satsningen beslutade regeringen att ett så kallat kvalitetsregister skulle införas i kommunalt finansierad vård och omsorg om äldre. Regeringens avsikt var att kvalitetsregistret skulle användas som underlag för systematiskt förbättringsarbete i verksamheten. Denna satsning har enligt Riksrevisionen satt fokus på arbetssätten i äldreomsorgen, men det huvudsakliga syftet med satsningen menar man inte har uppnåtts, det vill säga att få till stånd ett systematiskt förbättringsarbete som kommer alla till del.

Att införa kvalitetsregister i äldreomsorgen har enligt Riksrevisionen bidragit till en bättre vård och omsorg för dem som bor i särskilt boende och som finns registrerade i kvalitetsregistret. De som har blivit registrerade har således fått bättre äldreomsorg, men det har också skapat ett dilemma eftersom det leder till ojämlik vård och skapar likvärdighetsproblem. Detta kan låta märkligt, men de som är registrerade får alltså bättre vård samtidigt som de som inte är registrerade inte får sämre vård – men de får heller inte ta del av den förbättrade vården. Det vill säga det kommer inte alla till del, vilket var huvudsyftet.

Fru talman! Riksrevisionen lyfter också fram att mycket tyder på att staten inte har lyckats förvalta de positiva resultat som hade uppnåtts när satsningen avslutades 2015 och att regeringen saknade en plan för att förvalta resultaten.

Riksrevisionen anser också att statens insatser inte har gett tillräckligt stöd till kommunerna för det systematiska förbättringsarbetet och att kommunerna behöver ett tydligare stöd för hur arbetet ska bedrivas. Statens kunskapsstyrning till kommunalt finansierad hälso- och sjukvård behöver enligt Riksrevisionen utvecklas.

Den rapport vi har framför oss nu är ett viktigt underlag som förtjänar att tas på största allvar. Sverigedemokraterna delar sammanfattningsvis betydande delar av de analyser och rekommendationer som framförs i rapporten. Utifrån Riksrevisionens rapport och den kritik som har framförts menar vi att en nationell åtgärdsplan behöver tillsättas, lämpligen i samråd med SKR.

En sådan nationell åtgärdsplan behöver innehålla en tydlig riktning för hur kompetensen kan stärkas inom många områden kopplat till äldreomsorgen, inte minst hur kompetensförsörjningen ska säkras. Planen behöver också innehålla frågor kring personalkontinuitet för att skapa trygghet för vårdtagaren och för att bidra till en god arbetsmiljö. Därför är det ett självklart inslag i en nationell åtgärdsplan, som givetvis också måste innehålla en tydlig riktning för att stärka äldreomsorgens alla olika delar.

Jag vill med detta yrka bifall till reservation 1, som handlar om just den nationella handlingsplanen.

Fru talman! Riksrevisionen rekommenderar vidare regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med SKR utveckla ett förslag för hur kommunernas journalsystem kan utvecklas så att de utgör ett fullgott stöd för beslut om vård på individnivå.

Det är gott så, men det viktigaste borde vara att dessa journalsystem också är kompatibla med varandra så att nödvändigt samarbete mellan regionerna och kommunerna inte försvåras och sätter patientsäkerheten ur spel. Här måste det säkerställas att personal inom äldreomsorgen får tillgång till samordnade digitala system vad gäller journalföring och annan viktig dokumentation för de insatser en patient har. Ett sådant system borde för övrigt finnas inom hela hälso- och sjukvården, men det är en annan fråga.

Sammantaget, fru talman, görs för tillfället väldigt mycket och väldigt många satsningar. Men det är också viktigt att påpeka i sammanhanget att strukturella problem inte alltid kan överbryggas med mer pengar. Det måste jobbas på bred front med dessa frågor.

Fru talman! Coronakommissionen, Inspektionen för vård och omsorg, experter och förståsigpåare – alla är vi överens om att någonting måste göras eller kanske snarare att något borde ha gjorts för länge sedan. Men nu är vi där vi är, och då gäller det att inte släppa fokus utan att jobba vidare med de här frågorna. De utredningar och rapporter som kommer, och som redan har kommit, måste vi också ta på allvar, inte minst för att säkerställa arbetsvillkor, medicinsk kompetens och, viktigast av allt, en trygg och god vård och omsorg av äldre.

För att uppnå detta gäller det att lägga all prestige åt sidan och arbeta framåt snarare än att träta om vem som gjort vad, vilka som kunde gjort mer och hur vården är utformad. Det är precis så jag har uppfattat att debatten är här i dag. Än så länge känns den väldigt framåtsträvande snarare än anklagande. Detta är någonting som vi alla måste komma till rätta med.

Fru talman! Det är en spännande diskussion vi har i dag, föranledd av att Riksrevisionen har gjort en granskning. Rubriken talar om ”statens styrning av äldreomsorgen”, men i själva verket handlar det mer om en utvärdering av den stora satsning som alliansregeringen gjorde under åren 2010–2014 med mer än 4 miljarder kronor i specialriktade statsbidrag till just äldreomsorgen.

Det är intressant att se sammanfattningen och utvärderingen, och en slutsats man kan dra är att specialriktade statsbidrag har sin begränsning när det handlar om att styra hur äldreomsorgen ser ut.

Det kanske viktigaste staten kan göra för att få en bra äldreomsorg är att se till att kommunerna har tillräckligt med ekonomiska resurser. Alla som är kommunpolitiker vet att det inte handlar om framför allt statsbidragen utan att det handlar om att bedriva en vettig ekonomisk politik som gör att kommunerna får in stora skatteintäkter.

Det andra som är viktigt att staten ser till, och det kommer vi att debattera senare i dag, är kompetensförsörjningen. Även Riksrevisionens granskning kokar ned till att ett stort problem är just personalomsättningen och bristen på utbildad personal. Här har staten ett övergripande ansvar, och det är kanske viktigare än mycket av det andra vi diskuterar.

Sedan är det också statens ansvar att se till att lagstiftningen är anpassad till äldreomsorgen. Här är en av anledningarna till att det finns bekymmer i den svenska äldreomsorgen. De beror på att de människor som arbetar i äldreomsorgen har två helt olika lagstiftningar att utgå från. Å ena sidan är det socialtjänstlagen, och å andra sidan är det hälso- och sjukvårdslagen. Det är två helt olika lagstiftningar som många gånger inte alls pratar med varandra. För en åtgärd enligt hälso- och sjukvårdslagen kan ansvarig sjuksköterska omedelbart fatta beslut om vad som ska göras. Men om det råkar vara en insats enligt socialtjänstlagen krävs en behovsbedömning, och så vidare.

Centerpartiet har länge drivit att detta måste överbryggas. Staten måste se till att det finns en lagstiftning. Därför är vi glada över att regeringen har tillsatt en utredning som ska ta fram en lagstiftning för den svenska äldreomsorgen. Vi är helt övertygade om att det kommer att vara en viktig del i att minska problemen i äldreomsorgen.

Ytterligare ett ansvar som staten har är att utifrån lagstiftningen se till att det sker en skarp tillsyn. Här har det skett betydande förbättringar under senare år med Inspektionen för vård och omsorg. Där kommer vi också att se ytterligare intressanta granskningar göras, inte minst att coronapandemin har satt den svenska äldreomsorgen i blixtbelysning och visat vilka fördelar som har funnits och framför allt vilka brister som finns. Där måste vi tillsammans se till att Inspektionen för vård och omsorg får ytterligare skarpa redskap att utöva tillsyn över den svenska äldreomsorgen.

Sedan kommer vi till ett av de allra viktigaste redskapen, nämligen att mäta. Armand Duplantis skulle aldrig ha varit Sveriges eller världens främsta stavhoppare om han inte hade mätt. Alla som har försökt att gå ned i vikt vet att det är nog svårt, men om man inte skulle ställa sig på vågen skulle det vara ännu svårare. Vad Riksrevisionens granskning visar är att det faktum att man mäter och redovisar resultaten har en fantastisk effekt på att höja kvaliteten totalt sett. Det är inte så att en kommun är dålig och en annan är bra, utan man är bra på olika saker. Just där gör kvalitetsregistren att man faktiskt kan se hur bra man klarar något eller hur dålig man är på ett område. Precis som Riksrevisionen säger krävs mycket mer. Därför är det tråkigt att vi i utskottet inte har lyckats få majoritet för att ge Socialstyrelsen ett uppdrag.

Fru talman! Vi har nu hört både Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna tala sig varma för hur viktiga kvalitetsregister är. Men ändå har man inte ställt upp på Riksrevisionens krav, nämligen att ge ett uppdrag till Socialstyrelsen för att skärpa användningen av kvalitetsregister. Det beklagar jag, fru talman. Därför yrkar jag bifall till reservation 3, som handlar om detta.

Jag tänker inte yrka bifall till reservation 4, men jag vill ändå lyfta upp den fråga som tas upp i reservationen. Här är det fråga om något som jag har svårt att förstå, nämligen förslaget till tillkännagivande om att få en samordnad digital journalföring i äldreomsorgen med både hälso- och sjukvård och socialtjänst. Det är en fråga som vi i Centerpartiet har drivit i många år eftersom frågan är ett stort bekymmer. Men det man glömmer är att regeringen 2019 tillsatte en utredning som i januari–februari lade fram ett betänkande med ett lagförslag. Betänkandet har nu varit ute på remiss, och remisstiden gick ut för bara några dagar sedan. Om den lagstiftningsprocessen rullar vidare och remissinstanserna inte är alltför kritiska kommer det att finnas en lag som träder i kraft sannolikt nästa sommar, och då kommer det att bli möjligt att se journalanteckningar på dem som är aktuella inom äldreomsorgen. Det gäller oavsett om det handlar om socialtjänst eller hälso- och sjukvård. Men det ska vara bevarad integritet för den enskilde, det vill säga att det är jag som avgör om socialtjänsten, äldreomsorgen eller sjukvården ska få tillgång till hela min journal.

Det blir lite bekymmersamt när riksdagen kommer att besluta om ett tillkännagivande, att regeringen på något sätt ska skrota förslaget, mitt i lagstiftningsprocessen, och börja arbeta med att ta fram något nytt, vilket möjligtvis kommer att innebära att det om ett antal år finns en produkt på plats. Det är olyckligt, fru talman.

Jag yrkar bifall till reservation 3 om att skärpa kraven på kvalitetsregister och att lämna ett uppdrag till Socialstyrelsen.

Fru talman! Vi har debatterat äldreomsorg betydligt mer än tidigare, och det kommer vi att fortsätta med. Och det är bra.

Riksrevisionens rapport handlar specifikt om den äldresatsning som pågick mellan 2010 och 2014 och de statsbidrag på 4,3 miljarder som riktades ut. Jag kan också berätta att 2014–2018 var det en ny satsning av den dåvarande regeringen med 2 miljarder per år för insatser riktade just till äldreomsorgen, med stöd av Vänstern. Det har varit stora satsningar på äldreomsorgen, men kanske för lite statsbidrag. Hur som helst har det inte märkts så mycket under den senaste pandemin. Vi kunde kanske ha gjort mer tillsammans.

Riksrevisionens övergripande slutsats, fru talman, är att äldresatsningen har bidragit till ett välbehövligt fokus på arbetssätten i äldreomsorgen, men det huvudsakliga syftet med kvalitetsregister har inte riktigt uppnåtts. Att införa kvalitetsregister i äldreomsorgen har bidragit till en bättre vård och omsorg för dem som bor i särskilt boende och registreras i kvalitetsregistret. Men det finns ett dilemma för staten eftersom användningen av beslutsstöd förbättrar verksamheten för de registrerade, men de bidrar också till ojämlik vård och skapar likvärdighetsproblem. Det hade väl kunnat lösas.

Det främsta hindret, enligt Riksrevisionen, är den höga personalomsättningen i äldreomsorgen, den låga utbildningsnivån, bristen på legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal samt svårigheten att hitta tid för att tillsammans analysera data och förändra verksamheten. Det här är strukturella frågor som Vänsterpartiet har lyft upp länge, och nu lyfter alla partierna fram dessa frågor. Det är vi glada för. Jag tror att man måste komma åt de strukturella frågorna ordentligt.

Riksrevisionens bedömning är att regeringen kunde ha gjort mer för att växla över satsningar till Socialstyrelsen. Statens kunskapsstyrning till kommunalt finansierad hälso- och sjukvård behöver, enligt Riksrevisionen, utvecklas. Det kan man tycka. Det är många kockar i soppan. Det måste också finnas en starkare brygga mellan Sveriges Kommuner och Regioner och staten, så att staten tar på sig ett större ansvar och en större roll att dirigera den stora orkestern i äldreomsorg. Vi måste också komma ihåg att Sveriges Kommuner och Regioner är en organisation och inte en myndighet. Det behövs en tydligare styrning när man använder sig av de riktade insatserna.

Fru talman! Vi har förhoppningsvis pandemin bakom oss. Coronakommissionen överlämnade delbetänkandet om äldreomsorgen den 15 december 2020. Man gjorde den övergripande bedömningen att det som hände inom äldreomsorgen berodde på hög smittspridning, att den svenska äldreomsorgen var oförberedd, att strukturen inte var rustad för en pandemi och att anställda i stor utsträckning lämnades ensamma i att hantera situationen. I olika reportage har man kunnat följa hur både kommuner och bolag lämnade sin personal alldeles by themselves.

Det kan tilläggas, fru talman, att det hade varit bra med smittskyddsutrustning från första dagen. Nu fanns det inget nationellt lager och tyvärr heller inga pandemilager i regionerna, och det gjorde inte saken bättre.

Kommissionen gör bedömningen att äldreomsorgen har strukturella och sedan länge välkända problem. De har ju varit väldigt välkända. Man pekar på behovet av högre bemanning, ökad kompetens och rimliga arbetsförhållanden.

Man säger att arbetsgivarna i äldreomsorgen måste förbättra anställningstryggheten och personalkontinuiteten och kraftigt minska andelen personal med timanställning. Men när jag tittar i rapporten för förra året ser jag att antalet timanställda inte har minskat i otrolig fart. Det kan man ju fundera på.

Den medicinska kompetensen inom äldreomsorgen behöver förstärkas, och det behövs krav på minimiutbildning för olika yrkeskategorier. Det är jättebra att undersköterskor snart får en yrkestitel att använda sig av. Det ska vi diskutera nästa vecka – det är mycket nu, fru talman. Man kanske också kan hitta en utbildning som är lite same same över Sverige, kan jag tycka.

Sjuksköterskekompetens bör som huvudregel finnas på plats på varje särskilt boende dygnet runt under veckans alla dagar.

Regeringen har gått in med medel för det här. Vi har också i en ohelig allians bestående av KD, M och Vänsterpartiet fått igenom att höja till den nivå som behövs inom äldreomsorgen. Det är bra.

Man måste nog säga, fru talman, att det är oerhört viktigt att de här medlen inte blir projektmedel. Förstår ni vad jag menar? Vi får inte glömma bort den här frågan sedan och rycka bort de här pengarna om två år. Jag tror att de medel vi ger till äldreomsorgen, eller som vi ser behövs i äldreomsorgen, måste ligga kvar under rimlig tid. Antalet äldre kommer ju att öka.

Vi står även bakom det tillkännagivande som utskottet föreslår när det gäller samordning mellan journalföring och dokumentation. Jag tror att vi också behöver jobba vidare på hela journalföringssystemet över landet när det gäller hälso- och sjukvård, socialtjänst och alla andra delar och att man kanske till och med kan följa upp med ett digitalt system som funkar över hela landet inom hälso- och sjukvård. Det borde vara ett minimikrav.

Fru talman! Jag tar tillfället i akt att begära replik på Karin Rågsjö utifrån tillkännagivandet som föreslås komma vid det beslut som kommer i morgon. Det handlar om det här att regeringen ska ta fram ett system för sammanhållen journalföring i hälso- och sjukvård och socialtjänst.

Det här är något som alla tycker. Alla är med på det. Det har gjorts flera försök att hitta lagstiftningsmöjligheter, och nu är det faktiskt så att en utredning har jobbat i ett och ett halvt år under ledning av Sören Öman. Han har kommit med ett förslag, en riktig tegelsten på 800 sidor. Det har varit utskickat på remiss under tre månader, och väldigt många remissvar har inkommit beroende på att det är komplicerad lagstiftning det handlar om. Planen är att arbetet nu ska gå vidare i Regeringskansliet. Det ska väl bli en lagrådsremiss, en proposition och sedan ett ikraftträdande nästa sommar.

Det här bygger på att det blir tillgång till journalerna inom både hälso och sjukvård och socialtjänst under förutsättning att patienten eller den äldre ger sitt tillstånd.

I det läget blir det märkligt, fru talman, att riksdagen plötsligt kastar sig in och säger: Nej nu, stopp och belägg! Här krävs det att man gör ett omtag. Nu ska det tas fram exakt det som utredaren har tagit fram.

Jag ställer mig lite frågande till hur regeringen kommer att agera på det här.

Det ena sättet är att säga: Ni slår in en öppen dörr. Vi rullar vidare med det förslag som finns. Det är tråkigt att inte socialutskottets ledamöter är informerade om det.

Det andra sättet, vilket vore mycket illa, är att följa det här tillkännagivandet och säga: Nej, nu blir det stopp i processen. Den här lagstiftningsprodukten får vi lägga åt sidan, för nu vill tydligen riksdagen att vi ska göra något helt nytt.

Det senare innebär ju de facto att vi inte kommer att ha en lagstiftning på plats förrän om flera år. Jag undrar och vill ställa frågan till Karin Rågsjö: Vad förväntar sig majoriteten att regeringen ska göra utifrån det här tillkännagivandet?

Fru talman! Tack, Anders W Jonsson, för frågan!

Vi är ju ofta väldigt aktiva i socialutskottet när det gäller att ta fram den här typen av initiativ på en mängd områden. Vi har också gått över gränserna, vilket jag faktiskt tycker har varit lite bra.

Jag ser det som att när vi tar fram den här typen av initiativ ger vi också regeringen en liten knuff. Vi aktualiserar frågan. Det ska hända någonting. Den typen av utskottsinitiativ har också Centerpartiet varit med på i ett antal sammanhang.

Jag tror också att det här är viktigt för att ge någon sorts pinpointkänsla av att det är en viktig fråga generellt hur vi ska jobba med de olika systemen när det gäller journalföring.

Jag tror att om man tittar på utskottsinitiativet, på betänkandet och på det som har gjorts kan det bli alldeles utmärkt. Men vi ger en riktning till regeringen, fru talman, för vi har sett en mängd utredningar från regeringen som det inte har blivit något av. Jag påminner mig närmast ett initiativ om beroendepolitik som vi lämnade i februari förra året.

Så här är det för mig: De här utredningarna kan samlas på hög, men jag vill se action. Det försöker vi nu åstadkomma tillsammans med de andra i utskottet, och jag förväntar mig att regeringen agerar. Det kanske till och med blir ett bra lagförslag, fru talman, men vi har gett en knuff i rätt riktning.

Fru talman! Centerpartiet är ju gärna med och ser till att vi driver regeringen framför oss i ett antal frågor, men just den här ställer jag mig frågande till.

Här är det ju så att regeringen har tillsatt en utredare som har kommit med ett tjockt betänkande. Det har varit på remiss, och det har kommit in massor med remissvar. Det är komplicerad lagstiftning det rör sig om, och jag kan tänka mig att Socialdepartementet nu sitter med dels tegelstenen till lagförslag som kommer att möjliggöra just det här och dels ett antal remissvar.

Det är klart att det som skulle kunna hejda processen är om det kommer in väldigt många remissvar som säger att det är ett dåligt förslag och att man ska göra ett omtag, en ny utredning och så vidare. Men förhoppningsvis är det inte så. Förhoppningsvis är det här ett bra arbete.

Det är i det läget det blir så knepigt att en riksdagsmajoritet säger att regeringen här minsann bör ta fram ett förslag som möjliggör just det som ordagrant finns i lagförslaget.

Men, fru talman, om jag tolkar Karin Rågsjö rätt behöver tillkännagivandet inte tolkas på annat sätt än som att regeringen ska göra det regeringen har gjort med utredningsförslaget och remissvaren och sedan gå vidare med en lagrådsremiss och se till att det blir det utredaren föreslår, nämligen att vi den 1 juli 2022 har en lag som möjliggör att man får tillgång till båda journalerna för de patienter och individer som är aktuella, inte bara i socialtjänsten utan framför allt i äldreomsorgen.

Det Karin Rågsjö säger tolkar jag så här: Ja, vi hade inte riktigt läst den här utredningen, men vi tycker att det är viktigt att man gör det här. Gå nu vidare, regeringen, så får vi det här på plats till nästa sommar!

Det här är så viktigt för att få äldreomsorgen att fungera bra. Men man ska ha klart för sig att det inte är enkel lagstiftning det handlar om. Det är ganska komplicerad materia.

Fru talman! Med den inställningen skulle vi sitta på våra stolar och vänta och hoppas att regeringen gör kloka saker i alla frågor.

Det är ju inte ett gäng rättshaverister som har seglat ut på sjön för att liksom göra whatever med de här förslagen, som är väldigt bra. Det här är att ge regeringen en knuff framåt och ingenting som på något sätt kommer att skrinlägga dessa bra förslag från utredningen.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reservation 1 under punkt 1 om den nationella åtgärdsplanen, för det som lyser igenom i Riksrevisionens rapport är att vi behöver en sammanhållen plan.

Det har nu gått 29 år sedan vi fick Ädelreformen, som i och för sig var en fantastisk reform. Den innebar ju att multisjuka, årsrika människor fick möjlighet att flytta ut från långvården och in i egna bostäder och där få vård och omsorg dygnet runt. Det var bara det att kommunerna inte hade klart för sig hur mycket sjukvård som skulle komma att krävas. Behovet har ju ökat under årens lopp i och med att så mycket mer sjukvård kan ges i de egna hemmen och inte behöver åtgärdas på sjukhusen.

Sedan dess har det kommit utredning på utredning som i och för sig har innehållit sammanhållna åtgärdsplaner, men det har stannat vid vackra ord. Sedan har det av och till varit brandkårsutryckningar när man har upptäckt felbehandling med läkemedel och andra ting.

Jag har sagt förut i den här talarstolen att covid-19 också har fört något gott med sig i och med att bristerna i vården av och omsorgen om årsrika människor har blivit så tydliga. Då behövs en sådan här sammanhållen plan som tydliggör målsättningen att årsrika människor ska känna sig trygga hela livet, hela livsresan, i att man får sina behov tillgodosedda, och det av kunnig personal som kan ge trygghet men som också har förmågan till inlevelse i omsorgstagarens situation. Människor är ju olika, och personkemin fungerar också olika, så det kan behövas personalbyten i vården och omsorgen för att personkemin ska stämma. Det här behöver finnas med som en röd tråd i omsorgsplanen.

Sedan är det jättebra att Äldreomsorgslyftet nu har kommit, så att man kan utbilda sig inom ramen för sin tjänst. Det kommer under ett antal år att behövas pengar för detta, inte några miljarder årsvis utan kontinuerligt i den ordinarie budgeten.

I min utredning om fast omsorgskontakt i äldreomsorgen räknade vi med att utbildningsbehovet skulle vara fyllt 2030. Genom att gränsen vid vilken man tror att man är klar med undersköterskeutbildningarna har sänkts till 2028 kan den tiden kortas lite grann. Det här arbetet måste följas med utbildning, med behovstillfredsställelse hos de årsrika med ett kvalitetsregister, som ni varit inne på här förut.

Det har talats mycket om statens och kommunernas behov. Jag skulle vilja säga att det handlar lika mycket om behovet för vård- och omsorgsgivarna i de enskilde boendena att följa siffrorna.

I sydvästra sjukvårdsområdet i Stockholm fick vårdcentralerna följa upp sin egen läkemedelsbehandling och regelmässigt diskutera siffrorna och jämföra dem med andras. Användningen av de tre största läkemedelsgrupperna – sömnmedel, smärtstillande medel och antibiotika – sjönk omedelbart med 10 procent när förskrivarna fick se sina egna siffror. Och jag är övertygad om att om man hade regelbundna möten för personalen på boendena, i omsorgsområdena, för att titta på sina egna siffror och diskutera dem i en förlåtande miljö skulle det ske klara förbättringar också där. De här uppgifterna inrapporteras från verkligheten. För att man inte ska slarva med inrapporteringarna ska man på ett begripligt och läsbart sätt få tillgång till de egna siffrorna och kunna jämföra dem med andras. Vi talar ju olika språk inom olika delar av samhället. Statistiker har sitt, vårdgivare sitt och så vidare.

Kvalitetsregistret är jätteviktigt. Det är ett arbete som behöver prioriteras och inte bli någon långrot.

Jag vill avrunda med att 1900-talet var barnens århundrade. Jag skulle vilja se att 2000-talet går till historien som de årsrikas århundrade, det århundrade då man såg vilken resurstillgång de årsrika är fram till de sista dagarna och hur vi lyckades tillgodose deras vård- och omsorgsbehov.

Fru talman! I dag debatterar vi Riksrevisionens rapport. Man har granskat Äldresatsningen 2010–2014, det vill säga den period då Göran Hägglund var sjukvårdsminister och Maria Larsson var äldreminister i den dåvarande alliansregeringen. När jag skrev ordet alliansregeringen kändes det nästan som att det är en halv evighet sedan. Man kan ju säga mycket om vad den regeringen gjorde och inte gjorde. Och kanske borde jag som företrädare för ett parti som var i opposition till den regeringen anlägga ett kritiskt perspektiv på det som framgår av Äldresatsningen, men jag vill i stället passa på att rikta lite beröm eller rent av ett tack till de två ministrarna Hägglund och Larsson.

Fru talman! Tidigare talare har tagit upp vikten av kvalitetsregister och hur de påverkar och har påverkat arbetet med kvaliteten inom äldreomsorgen. Jag vill i stället lägga en del av tiden i mitt tal på att prata om samverkan.

Under den period som Äldresatsningen gjordes var jag ordförande i en av hälso- och sjukvårdsnämnderna i Västra Götaland. En av mina primära uppgifter var att jobba med vårdsamverkan, som det då hette och heter fortfarande för den delen, mellan kommunerna och regionerna. Att samverka är ju betydligt lättare sagt än gjort, men det är något som är helt avgörande för att få ihop vården och omsorgen, inte minst kring de mest sjuka äldre.

Den dåvarande satsningen som gjordes hade ett snudd på genialt upplägg. I vanliga fall skickar vi ju från den här kammaren statsbidragen till kommunerna och regionerna direkt, men i den här satsningen hade man knixat till det lite. Ett av villkoren var att den kommunala och den regionala politiken skulle komma överens om hur samverkan skulle riggas och tillsammans formulera hur man skulle jobba med den gemensamma kvalitetsutvecklingen kring målgruppen de mest sjuka äldre för att få ta del av statsbidragen.

I vanliga fall sitter regionpolitikerna på sin kammare med sina tjänstepersoner och kommunpolitikerna på sin kammare med sina tjänstepersoner och tänker var för sig, men här tvingades vi att tänka tillsammans. Det var något jag upplevde som positivt trots att det var jättejobbigt, och det drev utvecklingen och arbetet med äldresatsningen framåt.

Problemen och utmaningarna inom äldreomsorgen var kända långt innan denna satsning gjordes och lyftes inte minst fram under pandemin. Trots att kommunerna lägger stora resurser på säbo och regionerna enorma resurser på dyr slutenvård skapas inte alltid ett värde för patienterna – eller för den delen värdig vård och omsorg.

Vårdsamverkan kan användas för att definiera varför ett värde inte skapas. Vi jobbade mycket sömlös vård, alltså att man som äldre inte skulle känna av huvudmannagränserna utan få ett bemötande och en vård som höll ihop oavsett om den utfördes av kommunens hälso- och sjukvård, regionens hälso- och sjukvård eller omsorgsutövarna.

Bland annat byggdes kvalitetsregistren, som nämnts tidigare i debatten, och samverkansdelarna byggdes upp i denna satsning. Jag upplever dem som beständiga, i alla fall i Västra Götaland. Det finns alltså en samordnad struktur för att den kommunala och regionala politiken tillsammans ska kunna utvärdera och titta på det som har gjorts och görs för att kunna förbättra och jobba med utveckling.

Fru talman! Den här debatten har kanske inte varit sådan, men ibland kan en debatt gå ut på att hitta fel och brister i de satsningar som görs. Dagens regering skördar väl delvis frukterna av tidigare regeringars arbete liksom framtida regeringar kommer att skörda frukterna av de satsningar som denna regering gör. Ibland grips vi av lust att hitta politiska motsättningar och utvärderar därför satsningar alldeles för tidigt. Här bidrar Riksrevisionens rapport till en bättre och sakligare debatt genom att vi kan få utvärdera satsningarna i ett lite längre tidsperspektiv.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 4.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 juni.)