Inkomstskatt

Herr talman! Det går bra för Sverige – det är vi alla överens om. Men den uppgång i svensk ekonomi som vi nu ser kommer inte alla till del. Den ekonomiska och sociala tudelningen ökar. Skillnader mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb blir allt tydligare.

Skatter är ett viktigt instrument för att förbättra utvecklings- och tillväxtmöjligheterna för olika delar av landet men också för människor med svaga ekonomiska förutsättningar. En viktig reform är att regionalisera skattebaser så att resurser som finns i olika regioner kommer regionerna till del.

Det ska löna sig att arbeta, utbilda sig och starta företag. Denna princip följde Alliansen under åtta år vid makten.

Regeringen har höjt skatterna i en sådan omfattning att Sverige toppar marginalskatteligan med en marginalskatt på nästan 70 procent. Låt mig sätta Sveriges marginalskatter i en internationell kontext. Sverige har högst marginalskatter på arbete bland OECD-länder. I jämförelse med andra länder med höga marginalskatter är dessutom de svenska brytpunkterna väldigt låga.

Herr talman! Även statliga myndigheter ifrågasätter Finansdepartementets bedömning av resultat efter skatteförändringar.

Konjunkturinstitutet anser att Finansdepartementet ”överskattar förstärkningen av de offentliga finanserna på grund av avtrappat jobbskatteavdrag och begränsad uppräkning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt. Detta eftersom regelförändringarna kan ge upphov till lägre beskattningsbara arbetsinkomster än vid oförändrade regler.”

Finanspolitiska rådet beräknar att regeringens skattehöjningar inte kommer att leda till ökade intäkter. Att regeringen nu blundar för dessa effekter riskerar att skapa hål i den offentliga ekonomin.

Jobb skapas inte här i kammaren. De skapas av små och medelstora företag runt om i landet. Vår uppgift här är att ge företagen de rätta förutsättningarna för att skapa dessa jobb. Centerpartiet vill se att skatteskalan görs mindre brant så att den inte bestraffar utbildning och arbete, som i så fall riskerar att utebli och aldrig komma samhället till del.

Herr talman! Centerpartiet vill se en grön skatteväxling, där förorenaren betalar för sin miljöskada och resurserna används till att sänka skatten på jobb och företagande. På så vis sätts ett pris på miljöförstöring samtidigt som skatteintäkterna återförs för att sänka skattebördan på sådant som har stor samhällsekonomisk nytta, som jobbskapande i växande företag.

Detta bör vara en ledstjärna för skattepolitiken i tider av små marginaler i de statliga finanserna.

I regeringsställning bidrog Centerpartiet till skatteväxling. Skatten på arbete sänktes. Samtidigt höjdes miljöskatterna, och fordonsskatten miljödifferentierades. Detta kan stå som exempel. Skattebördan på arbete minskade, och skattebördan på föroreningar ökade.

I den budgetmotion som Centerpartiet presenterade i höstas, alltså 2016, hade vi ytterligare konkreta förslag, och vi återkommer på området.

Herr talman! På grund av de kraftigt stigande bostadspriserna är det på många platser nästan omöjligt att köpa sin första bostad. Det är ofta kontantinsatsen som utgör ett hinder. Därför bör kravet om kontantinsats ses över. En förutsättning är att amorteringsgraden på bolånet ökar i motsvarande takt så att köparen har en realistisk bild av bostadskostnaderna. Ett särskilt riktat bosparande för ungdomar skulle skapa drivkrafter för unga människor att redan i tidig ålder sätta undan en del av den skattepliktiga inkomsten för framtida investeringar.

RUT-reformen firar 10 år i år. Det har varit en framgångssaga för jobben, för ekonomin och inte minst för integrationen. Centerpartiet har fått igenom en breddning av RUT-avdraget, men vi vill inkludera fler tjänster och höja avdraget till 75 000 kronor. Närmare hälften av alla anställda inom RUT-företagen är utlandsfödda. Vi vill utveckla RUT för att fler ska kunna få jobb. Det här är väldigt viktigt för integrationen.

Herr talman! Reseavdrag kan göras av den som använder bil för att resa mellan bostaden och arbetsplatsen utifrån vissa kriterier. Centerpartiet vill att systemet blir mer miljöstyrande och gynnar resor med låga utsläpp av växthusgaser och luftföroreningar, samtidigt som det gynnar avdragets grundläggande syfte, nämligen att främja arbete och boende i hela landet. Reseavdraget bör ses över för att gynna miljövänligare resor samt boende och arbete på landsbygden.

Herr talman! Dagens medieuppgifter om att Skype flyttar 120 jobb från landet är ett exempel som visar på behovet av att våra skatter är konkurrenskraftiga gentemot omvärlden. Svenska företag flaggar för svårigheter i att rekrytera kompetens från andra länder. När nu Storbritannien och USA stänger sina gränser möjliggör det för Sverige att locka expertis från andra länder, men detta kan endast ske om vi gör det attraktivt för utländska företag och personer att välja att etablera sig i just Sverige.

Låt mig också lyfta fram Alliansens motion om personaloptioner som ett exempel. Ibland är det svårt för företag att i tidiga skeden attrahera nödvändig kompetens. I många andra länder löser man detta problem genom olika incitamentsprogram där personer med nyckelkompetens får optioner, det vill säga rätt att köpa aktier i företaget till ett förutbestämt pris.

För att skapa fler ägarledda företag och ge fler företag möjlighet att locka rätt kompetens är det viktigt att regelverket för personaloptioner förbättras. Alliansregeringen inledde ett sådant arbete.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till Centerpartiets reservation 2. Jag ställer mig givetvis bakom övriga reservationer från Centerpartiet och Alliansen, men för tids vinnande yrkar jag inte bifall här och nu.

(Applåder)

Herr talman! Det går bra för Sverige! Högkonjunktur råder, och våra företag har fullt i sina orderböcker – härligt! Det går så bra att företagen skriker efter kompetent arbetskraft. För att kunna möta detta behövs det att fler får den rätta kompetensen och att fler faktiskt väljer att arbeta fler timmar.

Det är inte bara företagen som behöver utbildad och kompetent personal. Det finns behov av fler poliser på stadens gator och torg, sjuksköterskor, läkare, lärare och socionomer, för att bara nämna några yrkesgrupper som det råder brist på. Socialstyrelsen lämnade en rapport häromveckan som visade att bristen på specialistsjuksköterskor är så stor att den riskerar patientsäkerheten. Var tredje kvinna känner sig otrygg på gator och torg, och antalet obehöriga lärare har aldrig varit så stort.

Vad gör då den rödgröna regeringen för att möta detta behov? Jo, man höjer skatterna så att det blir mindre lönsamt att utbilda sig och mindre lönsamt att jobba en extra timme. Får den rödgröna regeringen som den vill kommer den att ha höjt skatterna med 48,7 miljarder kronor, allt enligt Finansdepartementet. Från finansministern hörs det att det är marginella skattehöjningar på jobb och tillväxt. Jag kan bara konstatera att skattehöjningarna motsvarar i princip hela försvarsbudgeten. Ska också den ses som marginell, kanske?

Totalt betalar nu 1,4 miljoner människor i Sverige den extrema marginalskatten, och fler blir det när man nu väljer att inte räkna upp skiktgränsen för statlig inkomstskatt i samma utsträckning. Regeringen aviserar nu att ytterligare 80 000 människor ska bli höginkomsttagare i Sverige.

Grattis till specialistsjuksköterskan, barnmorskan, polisen som nu tillhör denna grupp av Socialdemokraternas höginkomsttagare! Nu får ni behålla hela 40 kronor av den sist intjänade hundralappen. Det måste kännas fint efter ha kommit hem efter ett nattpass på akuten, en stökig fredagskväll utanför krogen eller en utdragen natt på förlossningsavdelningen.

Jag vet inte, herr talman, om barnmorskan ser sig som en höginkomsttagare, direkt; jag har i alla fall inte mött någon hittills. Vad jag däremot möter är att allt fler väljer tid med barn och familj i stället för att jobba för 40 kronor i timmen. Vad de rödgröna än säger går det inte att komma undan att skatter styr beteenden: Det vi vill ha mer av beskattar vi lägre, och det vi vill ha mindre av beskattar vi högre.

Med den rödgröna skattepolitiken, starkt påhejad av Vänsterpartiet, kan man inte annat än att dra slutsatsen att den sittande regeringen varken vill ha fler som väljer att utbilda sig eller fler arbetade timmar. Det lönar sig helt enkelt för dåligt. Det är fråga om lose-lose i stället för win-win, som professor John Hassler beskriver det. Det är skattehöjningar som enligt Finanspolitiska rådet leder till hål i statens budget i stället för en förstärkning.

Herr talman! Den rödgröna regeringen verkar inte heller uppskatta att människor över 65 fortsätter att arbeta vidare. Jag fick mitt egna pensionsbesked för ett tag sedan, och om ska jag få samma pension som 2017 års pensionärer vore det bra om jag jobbar vidare fram till dess att jag blivit drygt 67 år.

Mellan 2007 och 2015 steg antalet äldre som valde att arbeta vidare, men 2015 blev de färre. Alliansens borttagande av den särskilda löneskatten – som nu den rödgröna regeringen valt att återinföra – var en starkt bidragande faktor. Vi kunde se att inte minst kvinnor valde att arbeta vidare. Även här väljer regeringen att minska företagens incitament att anställa och behålla äldre också efter 65-årsdagen.

Trots ett skriande behov av fler som väljer att fortsätta arbeta högre upp i åldrarna möter regeringen detta behov med att helt enkelt göra det dyrare. Varför ska jag välja att stanna kvar efter 65 om det uppenbart inte uppskattas, när jag i stället kan njuta av en stund i solen, kanske Portugal i november till februari, lära mig det där språket jag inte lärde mig eller bara få en extra stund med mina barnbarn – något som småbarnsföräldrarna skulle uppskatta?

Herr talman! Jag inledde mitt anförande med att det går bra för Sverige nu, och det gör det. Och det är jättekul! Men det gör inte det för alla. Trots en högkonjunktur finns en stor grupp människor som står långt bort från arbetsmarknaden. Det är människor som många gånger kommit från ett annat land utan vare sig kunskaper i det svenska språket eller en egen utbildning – till och med inte ens en grundskoleutbildning. Att utbildningsmässigt möta dessa med krav på gymnasiebehörighet och yrkesutbildning kan många gånger göra den sträckan in på arbetsmarknaden alldeles för lång för att få ett första jobb i det nya landet. För att denna grupp människor ska ta sig in på arbetsmarknaden behövs det jobb som inte kräver en längre skolgång.

RUT-branschen är en sådan bransch som erbjuder just sådana jobb. RUT-reformen, som Alliansen införde, har gjort att helt nya jobb har skapats. Svarta jobb har blivit vita, och ett nytt entreprenörskap, inte minst bland kvinnor och utrikes födda, har uppstått. Sysselsättningseffekterna av RUT-reformen är tydliga. Enligt Konjunkturinstitutet ger RUT-avdraget bestående högre sysselsättning och lägre arbetslöshet. Reformen har så här långt skapat mer än 20 000 nya jobb. Tre av fyra jobb har dessutom gått till människor som kommit direkt från arbetslöshet.

Enligt beräkningar från Svenskt Näringsliv skulle en RUT-vänlig politik leda till ytterligare 16 000 nya jobb. För en månad sedan fanns ca 120 000 inskrivna på Arbetsförmedlingen som tillhörde just den gruppen, och de lär inte bli färre utan tyvärr fler.

Då blir det extra svårt att förstå de rödgrönas halvering av just RUT-avdraget. Det första jobbet i det nya landet är det bästa sättet att snabbt komma in i det svenska samhället, det vill säga att gå från utanförskap till innanförskap och att vara med och bidra i stället för att belasta.

I en rapport som jag har beställt från riksdagens utredningstjänst framkommer det dessutom att om en person går från försörjningsstöd till ett arbete bidrar det i kommunkassan med 89 000 kronor. Det borde vara högintressant även för socialdemokratiska kommunalråd. Även Arbetsförmedlingens generaldirektör är starkt kritisk till försämringen av RUT-avdraget eftersom det försvårar för de människor som står allra längst bort från arbetsmarknaden att komma in.

Vi moderater föreslår i stället att RUT-avdraget tripplas så att det blir möjligt att få göra avdrag med 75 000 kronor. I överenskommelsen med regeringen finns det nu fler tjänster som inbegrips. Tyvärr valde regeringen att samtidigt halvera avdraget. Fler tjänster som konkurrerar om avdraget och samtidigt halvera avdraget blir något av en paradox om tanken är att fler ska få ett första jobb. Dessutom är väl varken flyttjänster eller ittjänster de jobb som gör att utrikes födda kvinnor som har det absolut tuffast att komma in på marknaden får det lättare.

På ett seminarium häromveckan var det väl ingen som inte förstod att Peter Persson inte var helt förtjust i RUT-sektorn. Jag undrar vad Peter Perssons svar är till de utrikes födda kvinnor som inte får ett första jobb. Regeringens jobbpolitik har ju inte direkt rosat marknaden. Satsningen på extratjänster har väl än så länge genererat ett helt jobb i Stockholm. Eller är det så att Peter Persson och hans regering hellre ser att människor är kvar i försörjningsstöd i stället för att gå till jobbet? Som det ser ut i dag är det inte alla gånger ens lönsamt att gå från bidrag till jobb eftersom även arbeten med lägre löner beskattas mycket högt. Till och med LO ser problemen.

Ja, herr talman, det går bra för Sverige nu. Det är bra. Det råder högkonjunktur, och det är glädjande! Många har ett jobb att gå till, men det finns också en stor grupp som inte har ett jobb att gå till. Det är också glädjande att vi blir allt friskare och lever längre. Detta sammantaget innebär, herr talman, att fler måste gå från bidrag till arbete, fler måste jobba högre upp i åldrarna och det behövs fler arbetade timmar. Då behöver vi en regering som uppskattar i stället för beskattar jobb och tillväxt.

Jag vill yrka bifall till Moderaternas reservation 4 och Alliansens reservation 7.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1.

Sverigedemokraterna har en pragmatisk syn inom skattepolitiken och ser ingen betydelse av att låsa sig vid specifika skattenivåer av ideologiska skäl. Men vi har ambitioner inom välfärd och trygghet, vilka inte medger skatter som är låga ur ett globalt perspektiv. Dock har Sverige dåliga erfarenheter av att ha haft OECD-områdets högsta skattetryck under en tid.

Sverigedemokraterna delar för övrigt utskottets mening om att skattepolitiken ska finansiera den gemensamma välfärden, olika samhällsfunktioner och andra offentliga utgifter samt skapa förutsättningar för en stabil och hållbar tillväxt och hög sysselsättning.

Gällande inkomstskatter – det vill säga dagens debatt om utskottets betänkande nr 22 – har Sverige i dag marginalskatter där de högsta nivåerna är i världstopp. Detta riskerar att verka hämmande på löntagares vilja att arbeta mer. Det är inte fel med en progressivitet i inkomstbeskattningen, men även om den högsta marginalskatten skulle sänkas med 10 procentenheter till 50 procent skulle Sverige fortfarande ligga betydligt högre än OECD-genomsnittet. Det borde inte vara en orimlig målsättning. Jag vill förtydliga att Sverigedemokraterna inte har föreslagit detta, så vi är inte heller fria från synd, men som ett inspel i debatten borde det inte vara ett orimligt mål.

För att spinna vidare på visioner för större förändringar av skattepolitiken har Sverigedemokraterna på senare tid börjat tala om låga skatter på låga inkomster. Detta kommer sig av att det pågått en debatt om huruvida de så kallade lägstalönerna ligger på en rimlig nivå i Sverige. På vissa håll förespråkas att lägstalönerna ska sänkas. Argumentet är att om vissa, inte minst många nyanlända som står långt ifrån arbetsmarknaden, har en lön som ligger under lägstanivån, och om lönerna bara sänks tillräckligt, skulle dessa individer hamna i sysselsättning i stället för i utanförskap, om än till en lägre lön. Motargumentet från inte minst arbetstagarorganisationerna gör i stället gällande att sänkta lägstalöner slår negativt mot samtliga löntagare och att personer riskerar att fastna i en så kallad låglönefälla.

Båda argumenten har en viss relevans. Forskningen tycks spreta en aning. Å ena sidan finns studier som visar att risken att människor fastnar i låglönefällan faktiskt existerar och att denna risk är betydligt mer påtaglig för kvinnor.

Å andra sidan finns det studier som i stället visar att det huvudsakligen är ungdomar som kommer i fråga för låglönejobb. I takt med att de blir äldre och skaffar sig arbetslivserfarenhet avancerar de också på lönemarknaden och lämnar låglönejobben bakom sig.

I ett sådant fall, där det förvisso finns en viss andel låglönejobb men där också lönerörligheten är hyfsat stor, är det svårt att finna argument mot förekomsten av låglönejobb på såväl kollektiv som individuell nivå. Om det vid varje givet tillfälle finns ett antal individer som har relativt låg lön men det vid en jämförelse över tid visar sig att det inte är exakt samma individer, då finns det uppenbart en hög grad av lönerörlighet som kompenserar för den lägre initiala lönen genom högre lön senare i livet, vilket också påverkar pensionen. Om lönerörligheten inte är påtaglig uppstår däremot problem.

Det är Sverigedemokraternas mening att det på vissa håll finns en överdriven tilltro till denna lönerörlighet. Vi vill därför låta utreda en modell där man i stället för att sänka lönerna sänker inkomstskatterna på de lägre arbetsinkomsterna. En utgångspunkt skulle kunna vara att ingen betalar inkomstskatt över huvud taget på taxerad arbetsinkomst upp till 150 000 kronor per år. Vår ambition att avskaffa skatteklyftan mellan inkomst av pension och inkomst av tjänst står också fast.

En sådan reform skulle kunna få tre konsekvenser.

För det första blir det mer attraktivt att acceptera en anställning till låg lön eller en deltidsanställning jämfört med exempelvis försörjningsstöd, akassa eller motsvarande eftersom man blir befriad från inkomstbeskattning. Det leder till ökat arbetskraftsutbud.

För det andra blir det billigare för företaget att anställa eftersom löntagaren är intresserad av sin nettolön snarare än av sin bruttolön. Det leder till ökad arbetskraftsefterfrågan.

För det tredje blir det en kraftig förbättring av den lägsta inkomstdecilens levnadsstandard. De 10 procenten med lägst inkomst får enligt beräkningar högre levnadsstandard, vilket också leder till ökad konsumtion.

Alla dessa parametrar borgar var för sig och tillsammans för en uppgång i sysselsättningen och skulle också göra det mer attraktivt att gå från en svart anställning till en vit sådan.

En sådan här skattereform skulle naturligtvis fordra en ganska rejäl och omfattande finansiering. Vad vi har föreslagit är alltså en utredning av det hela, en parlamentarisk kommitté.

I kommittén skulle man kunna utreda en finansieringslösning där nuvarande jobbskatteavdrag i praktiken blir ett riktigt avdrag i stället för en skattereduktion. Man skulle kunna se över momssatserna. Ränteavdraget skulle kunna slopas eller minskas i försvarbar takt, och arbetsmarknadspolitiska reformer som visat sig ineffektiva skulle kunna slopas.

Det behövs ett brett stöd i kammaren för att ens utreda frågan, och än så länge har vi inte märkt av något stort intresse från övriga partier. Men det behövs som sagt en parlamentarisk kommitté för att utreda detta.

Kommittédirektiven bör inriktas på att dels utreda de sysselsättningspolitiska konsekvenserna, dels involvera arbetsmarknadens parter, dels i detalj utreda de fördelningspolitiska aspekterna avseende såväl inkomstgrupper som andra grupper som kan bli negativt påverkade – exempelvis pensionärer, studenter och ensamstående småbarnsföräldrar – och dels föreslå eventuella kompensationer för det fall att någon grupp med svagare köpkraft blir särskilt negativt påverkad.

Att ta ut skatt från någon som har låg inkomst ökar risken för att personen i fråga blir beroende av andra typer av transfereringar från det offentliga, vilket är en viktig aspekt att ta med i det här fallet.

(forts. § 18)

Herr talman! Jag ska börja med att, något chockerande, hålla med både Per och Helena. Det är inte alltid det händer! Men det går ju riktigt bra för svensk ekonomi just nu. Alla kurvor pekar åt rätt håll, arbetslösheten minskar och människor är lyckliga. Sverige är fantastiskt!

Det kommer dock inte alla till del att det går så himla bra för Sverige. Det är en ekonomi för de rika. Det är ett system riggat för att göra vinnare till ännu större vinnare och rika ännu rikare. Vi saknar helt enkelt ett omfördelande skattesystem som bidrar till ökad jämlikhet och minskade klyftor.

Per och Helena lyfte fram att klyftan består mellan dem som har och dem som inte har jobb, och så är det ju till viss del – men inte enbart. För visst har ni väl hört talas om, och kanske till och med känner till, människor som har sms-jobb, som arbetar på en otrygg arbetsmarknad, som utsätts för hyvling? Det är människor som jobbar i taxibranschen, med handel, inom städ, som undersköterskor eller inom transportsektorn. Alla dessa grupper har till stora delar otrygga arbeten, och många av dem är även lågavlönade.

Samtidigt som ekonomin växer ser vi alltså hur klyftorna växer. Samtidigt som fler får jobb ökar också pressen på arbetsplatserna, och allt fler tvingas till jobb på otrygga villkor – inte minst efter den olyckliga AD-dom som tillåter hyvling av arbetstiderna, vilket nu sätts i system på allt fler arbetsplatser. Samtidigt som inkomsterna har rakat i höjden för vissa står andra kvar och stampar med sina låga löner. Inom vissa utsatta branscher ser vi till och med lönesänkningar.

Ni har redan tagit upp låglönejobb i era inlägg. Låga löner leder till en låglönemarknad. Det leder till pressade villkor. Det leder till pressade arbetare. Det leder till ett hårdare klimat på arbetsmarknaden och till ökade klyftor.

Det finns mig veterligen inga studier som visar på ökad jämlikhet och rörlighet på arbetsmarknaden som en effekt av sänkta löner. Tvärtom skapas det på detta sätt en helt ny grupp av working poors, och det är ingenting som vi vill ha i Sverige.

Det skattesystem som vi talar om här i dag är ett viktigt styrinstrument för att öka jämlikheten och för att förändra fördelningen av de rikedomar som skapas i samhället.

Frågan för mig är varför regeringen Löfven inte vill göra något åt de orättvisa skatterna, som lever kvar från högerregeringen. Det är en skattepolitik som inte angriper orättvisorna och som inte omfördelar. Det är en skattepolitik som behåller alla avdragsmöjligheter, mest utnyttjade av dem som har det bäst ställt. Det är en skattepolitik som på område efter område låter alla dem som bor i förorter och bruksorter betala för höginkomsttagares RUT- och ränteavdrag – en skattepolitik som gynnar höginkomsttagarna i de rika moderatkommunerna.

Det bästa svaret Stefan Löfven gett hittills är att lagt kort ligger. Denna logik rimmar illa med att skapa ett Sverige som håller ihop för alla.

Frågan om skatter är inte svår. Det handlar helt enkelt om vilket samhälle vi vill ha, om fördelningspolitik och om hur de rikedomar som skapas i vårt samhälle ska användas. Vilken typ av välfärd vill vi ha? Hur ska den finansieras? Hur ska den fördelas – efter behov eller efter plånbok?

För Vänsterpartiet är jämlikhetspolitiken central. Jämlika samhällen minskar klyftorna. Jämlika samhällen gör att människor lever längre. Jämlika samhällen har visat sig vara överlägsna alla andra samhällen. En förutsättning för jämlika samhällen är en gemensam och stark välfärd och en aktiv fördelningspolitik med omfördelande skatter.

Herr talman! En av de viktiga utgångspunkterna för Vänsterpartiet när vi diskuterar skattepolitik är att det totala skatteuttaget behöver öka – inte minska. Vi behöver mer pengar till välfärden – inte mindre. Vi behöver ökade resurser för att sjukvården ska fungera, för att lärare ska kunna få höjda löner och för att förskollärare ska kunna anställas, så att barngrupperna kan bli mindre.

Den kraftigt och strukturellt underfinansierade och underbemannade välfärden bärs i dag upp av exempelvis Kommunals underbetalda medlemmar och av Vårdförbundets sönderstressade sjuksköterskor.

En annan viktig utgångspunkt för Vänsterpartiet är att skatterna ska vara omfördelande och betalas efter bärkraft. Detta innebär att de som har det bäst ställt ska betala mer i skatt och att de som har det sämst ställt ska betala mindre i skatt. De som har de högsta inkomsterna ska bidra till vår gemensamma välfärd i stället för att genom avdrag drastiskt minska sin skatt.

I vårt generella välfärdssamhälle ska vård, skola, omsorg, kultur med mera betalas med skatten och inte fördelas efter plånbokens tjocklek och de möjligheter som denna ger. I ett sådant samhälle måste skatten vara omfördelande och progressiv för att minska klyftorna och för att vi ska nå målet om ökad jämlikhet.

Vi måste bort från en borgerlig skattepolitik med alla möjliga typer av avdragsmöjligheter för dem som har det bäst förspänt. RUT behöver avskaffas, jobbskatteavdragen fasas ut och ränteavdragen kraftigt reduceras. Vi måste bort från en borgerlig skattepolitik som fungerar som tvångströja. Vi vill återinföra förmögenhetsskatten, fastighetsskatten och arvs- och gåvoskatten.

Pengarna används bättre för att skapa högre sysselsättning, som ger alla människor en chans att komma i arbete, för att genomföra kraftfulla investeringar i den eftersatta infrastrukturen och för mångmiljardsatsningar på att utbilda människor utanför arbetsmarknaden.

Herr talman! Ett annat – mycket bättre – sätt att använda exempelvis de miljarder som i dag spenderas på RUT-avdraget, som Helena Bouveng hyllar, är att höja barnbidraget med 180 kronor per barn och månad. Det skulle innebära ett välkommet tillskott på närmare 4 500 kronor per år för många fattiga barnfamiljer med två barn. I stället för att ge ett bidrag som utnyttjas allra mest av den rikaste tiondelen i Sverige skulle vi kunna stimulera hela ekonomin.

För mig är det obegripligt att Socialdemokraterna inte för länge sedan har aviserat att man ska ta bort detta överklassbidrag, som i huvudsak går till de rikaste kranskommunerna runt Stockholm – Danderyd, Lidingö och Täby – men också till Lomma och Vellinge. Det är osund fördelningspolitik, och det är mycket få låginkomsttagare som ens kan använda sig av detta bidrag.

Även om jag står bakom samtliga de reservationer som Vänsterpartiet gjort i detta betänkande vill jag nu passa på att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 16, om reseavdragen. Jag tror att många av oss är överens om att detta avdrag inte fungerar, och Skatteverket har om och om igen konstaterat att det har ett stort skattefel på flera miljarder.

Detta är ett avdrag som i huvudsak görs av bilister i storstadsregioner och som görs av män i mycket högre grad än kvinnor. Avdraget gynnar på ett tydligt sätt bilåkande framför kollektiva transporter.

Det är med andra ord motsatsen till avdragets tanke i grund och botten. Det behövs en utredning som ser över systemet i syfte att ta fram ett avståndsbaserat förslag som gynnar resor med kollektivtrafik och cykel men samtidigt ser till att glesbygden inte missgynnas utan blir vinnare i ett helt nytt förslag.

Herr talman! Det finns mycket att göra på skattepolitikens område. I dag är det ett av de fält som allra tydligast visar på vilket samhälle vi vill skapa – ett samhälle med en ekonomi som fungerar för alla, eller ett samhälle med ett skattesystem riggat för de rika. Det är dags för Socialdemokraterna att komma in i matchen och som största regeringsparti sätta ned foten och visa riktningen.

Herr talman! Till att börja med kan jag konstatera att Daniel Sestrajcic har väldigt svårt för att vi inte kan uttala hans efternamn. Jag konstaterar att Daniel Sestrajcic väljer att inte uttala vare sig Per Åslings eller Helena Bouvengs efternamn över huvud taget. Detta var bara ett litet konstaterande, herr talman.

Jag kan också konstatera att detta ska vara den sittande regeringens så kallade samarbetspartner, eller samarbetsparti, i riksdagen. Det finns ju ingen hejd på det hela! Finns det någon skatt som Vänsterpartiet inte vill återinföra eller höja?

Jag har en fråga till Daniel Sestrajcic: Finns det någon smärtgräns över huvud taget för hur högt skatteuttaget kan bli i Sverige?

Under Alliansens tid ökade intäkterna till kommuner och landsting med över 25 procent, samtidigt som busschaufförer, sjuksköterskor och lärare fick en extra månadslön att leva på.

Tror Daniel Sestrajcic att det blir fler eller färre arbetade timmar om det lönar sig mindre att arbeta? Tror Daniel Sestrajcic att det gynnar välfärden att färre väljer att arbeta fler timmar?

(Applåder)

Herr talman! Jag får väl be om ursäkt för att jag inte uttalade Helena Bouvengs och Per Åslings efternamn. Jag menade inget illa med att säga att jag själv tog flera år på mig att lära mig eget efternamn. Det är ett svårt efternamn, Sestrajcic, men det är ett väldigt fint efternamn!

Så här är det: Efter hårda besparingar på kommuner och landsting och efter de skattesänkningar som de borgerliga partierna genomförde under åtta år finns det ett ganska stort utrymme för, och behov av, att höja skatterna för att omfördela resurser dit de behövs.

Helena Bouveng talade i sitt inlägg mycket om fler arbetade timmar, om att man ska välja att jobba mer och om att vår justering av skiktgränserna skulle ha betydelse. Denna justering är ytterst marginell för de allra flesta som berörs. Det är de med högst inkomster som får bära någon eller några hundralappar. Ingen tror egentligen att detta påverkar deras vilja att jobba en, två, tre eller tio timmar extra.

Däremot träffar jag många barnmorskor som talar om stressen i arbetet, dåliga scheman, för långa arbetspass och behovet av fler anställda. Med de skattehöjningar som vi vill genomföra och med vår satsning på exempelvis förlossningsvården, med ytterligare 400 miljoner, kan vi se till att anställa fler människor i till exempel förlossningsvården.

Helena Bouveng undrade om det finns någon skatt som vi vill sänka och om det finns någon hejd på de skatter som vi vill höja. Det finns många skatter att höja, till exempel förmögenhetsskatten, som jag talade om. Det finns skatter att höja som belastar dem som har fått det mycket bättre i samhället.

Men det är klart att det också finns skatter att sänka. Det gör vi ju med regeringen, som med pensionärsskatten. Vi genomför också en hel del sänkningar vad gäller den orättvisa skatten för sjukskrivna och hur den slår.

Herr talman! Jag vill upprepa att under Alliansens tid ökade välfärdens intäkter med 25 procent. Detta är väl någonting som leder till att det blir fler sjuksköterskor, fler lärare och fler poliser, vilket vi behöver. Om man talar om stress är det kanske just denna väg man behöver gå, så att kommuner och landsting faktiskt har de pengar som behövs.

Daniel Sestrajcic tog upp pensionärsskatten. Vad är det som egentligen påverkar våra äldres pensioner? Jo, det är att fler människor betalar in till ålderspensionssystemet. Detta är precis vad som händer när människor går från försörjningsstöd till ett stadigvarande arbete.

Då måste jag återigen fråga Daniel Sestrajcic: Tror Daniel Sestrajcic att det blir fler eller färre som väljer att gå från bidrag till arbete om det lönar sig väldigt dåligt?

Den andra frågan som jag vill ställa till Daniel Sestrajcic är: Är det värre att ha ett jobb inom RUT-branschen som inte är lågavlönat – man har en marknadsmässig lön, man är med och bidrar och betalar in till ålderspensionssystem – än att en alldeles vanlig barnfamilj i Hudiksvall får ett rent hus och vardagspusslet att gå ihop?

Herr talman! Det är helt klart och tydligt att den politik som Vänsterpartiet driver handlar om att sätta fler människor i arbete, för fler arbetade timmar ger givetvis högre skatteintäkter. Men de fler arbetade timmarna behöver inte alltid utföras av dem som redan arbetar mycket. Det är inte heller så att de som arbetar mycket, och som har de höga inkomsterna som påverkas av justeringen av skiktgränserna, får en speciellt stor justering som gör att de kommer att sluta arbeta. Det finns inte något sådant samband.

Fler ska i arbete, men de ska också ha rimliga löner och rimliga jobb. Det är ett faktum att nedskärningar har behövt göras ute i kommuner på grund av statens minskade bidrag under de borgerliga regeringsåren.

Nu har vi tillsammans med regeringen sett till att det har tillkommit fler miljarder till kommunsektorn. Moderaterna kör alltid med siffertricket att skatteintäkterna ökar. Ja, självklart ökar de. När det blir fler människor i samhället ökar skatteintäkterna. År från år ökar skatteintäkterna per automatik. Men de ökar inte i den omfattning som de behöver för att tillfredsställa behoven då vi blir fler, så ni får sluta med det siffertricket.

När vi ska se till att det blir fler jobb är det rimligt att det blir jobb som fyller de verkliga behoven, inte att du, som har råd med RUT-tjänster, ska få en välstädad villa. I stället kanske det ska anställas någon i äldreomsorgen, där det saknas människor. Det är det som är skillnaden mot vår politik, där man får tillgång efter behov och inte tillgång för att man kan betala ur plånboken.

Min mamma är själv städerska. Hon var städerska i 15 år. Det är inget dåligt jobb, det är ett jättebra jobb. Men du ska betala hela hennes kostnad. Det är det som är grejen. Hon ska inte med sin lön behöva betala för att du ska få ett rent hem. Det är det som är poängen. Den politik ni driver är en djupt orättvis klasspolitik.

Herr talman! En fråga som jag ställer mig är hur det i vårt samhälle kan ha blivit något fult, konstigt och krångligt att ge gåvor. Att ge borde vara något som är naturligt. Att ge gåvor till något som vi tror hjälper till att forma en bättre värld borde vi som medmänniskor, medborgare och politiker understödja så mycket som möjligt.

Regeringen däremot anser att det är ett problem att du som medmänniska väljer att ge till en ideell organisation. Regeringen anser att de är bättre skickade att välja vilka ideella organisationer som bör få bidrag och understöd. På grundval av detta valde regeringen att ta bort gåvoskatteavdraget, vilket vi kristdemokrater tycker är ett feltänk. Ett samhälle där vi hjälper varandra är att eftersträva. Om hjälpen kommer i form av engagemang i ideella organisationer eller om man med ekonomiska medel stöder en organisation borde vi som politiker anse är upp till den enskilde, och staten borde understödja detta.

Kristdemokraterna anser att civilsamhället spelar en viktig roll i samhällsutvecklingen och att det därför behövs åtgärder som skapar bättre förutsättningar för civilsamhället att fungera och utvecklas. De senaste åren har väl ändå visat att civilsamhället har en stor betydelse för vår samhällsutveckling och hjälper till att klara de utmaningar vi har.

Civilsamhället har många viktiga verksamheter. Till exempel anordnar man sommaraktiviteter för barn i ekonomiskt utsatta familjer, tar hand om flyktingar eller driver härbärgen för hemlösa. Det bygger på människors ideella engagemang och tid samt gåvor från människor som vill stödja verksamheter ekonomiskt.

Alliansregeringen införde på initiativ av Kristdemokraterna gåvoskatteavdraget för att uppmuntra givande till ideella organisationer. Ett år efter att avdraget infördes ökade det totala givandet till landets 90-kontoorganisationer från 5,2 till 5,8 miljarder kronor.

Under samma period ökade den genomsnittliga månadsgåvan från 131 kronor per månad till 170 kronor per månad. Kristdemokraterna ser därför mycket allvarligt på att regeringen tagit bort möjligheten för den som skänker pengar till välgörande ändamål att göra skatteavdrag för gåvan. Gåvoskatteavdraget bör återinföras i sin tidigare utformning, och ansöknings- och årsavgifterna för organisationer som tar emot gåvor bör avskaffas. På sikt bör även takbeloppet för avdragsrätten höjas, och frågan om att utveckla skatteavdraget till att även omfatta juridiska personer bör ses över.

Nu vill jag be er att lyssna riktigt noga, för det kommer en fråga alldeles efteråt.

Regeringens politik håller inte ihop. Nu försöker man minska skattegapet eftersom man närmar sig en valrörelse. Det innebär att pensionärer fortfarande får betala högre skatt. Men nu säger man att gapet måste minska. Antagligen gör man det nu eftersom man närmar sig en valrörelse. Vi har varit väldigt tydliga från start med att pension är uppskjuten lön och därför ska beskattas lika.

Vem var det som sa dessa ord före mig? Det var Stefan Löfven när Socialdemokraterna satt i opposition. Då var det stora ord om pensionärerna, stora ord om att de minsann ville stänga gapet mellan skatt på löneinkomst och skatt på pension. Nu när Socialdemokraterna sitter i regering har man glömt löftet och satsar 2,1 miljarder i nästkommande budget, vilket gör att man inte ens kommer i närheten av att stänga gapet.

Vi kristdemokrater kommer att satsa närmare 14 miljarder för att göra det som Socialdemokraterna bara pratar om: stänga gapet mellan löneinkomst och skatt på pension. Pension är uppskjuten lön och ska beskattas utifrån det. Har Socialdemokraterna glömt det?

Regeringen har nu chansen här i dag att säga ja till Kristdemokraternas förslag och infria löftet som man gav till 2,5 miljoner av Sveriges pensionärer. Att stänga gapet kostar 14 miljarder, och regeringen har aviserat en satsning på 2,1 miljard. 14 miljarder mot 2,1 miljard – tycker ni att pensionärerna ska vara glada över det? Av Socialdemokraternas löften och de stora orden blev det bara en tummetott. De stora löftena försvann när man satte sig i Rosenbad.

Kristdemokraterna har varit drivande för att sänka skatten för pensionärer, och alliansregeringen sänkte skatten på pensioner i fem steg. Det innebär att en garantipensionär tillsammans med höjningen av bostadstillägget har ca 1 900 kronor mer i plånboken varje månad jämfört med den skattenivå som gällde 2006. Det innebär att man har en månads pension mer varje år. Vi kristdemokrater anser att pension är uppskjuten lön och ska beskattas utifrån det. Kan Socialdemokraterna i denna talarstol säga det igen och gå med på Kristdemokraternas förslag?

Vi kristdemokrater anser att skatten på pensioner bör ligga på samma nivå som skatten på förvärvsinkomster. Det finns fortfarande en skillnad i beskattning till pensionärernas nackdel. Vi kan inte riktigt förstå att regeringen inte kan infria detta löfte som man har givit till 2,5 miljoner av Sveriges pensionärer.

Sedan kan man inte annat än reagera på Vänsterpartiets skattepolitik. Ibland skulle man önska att man var vänsterpartist. Världen är ganska enkel. Om vi höjer alla skatter och låter staten fördela blir det så enkelt och så bra. Vi tror dock inte på det samhället. Vi tror på ett samhälle där man har kvar så stor del som möjligt för att kunna göra egna val. Vi tror att människan är kapabel att fatta egna beslut.

Vi tycker dock att man ska ha höga skatter på det man vill fasa ut, till exempel miljöförstörande saker. Men vi tycker också att man ska ha låga skatter på det man vill stimulera, det vill säga att få människor i arbete. Fler jobb ger mer skatteintäkter, mer till välfärden. Vänsterpartiets skattepolitik är enkel, men tyvärr är även den en vision som inte fungerar.

Jag skulle vilja avsluta med att yrka bifall till Alliansens reservation 7.

(Applåder)

Herr talman! Jag yrkar inledningsvis bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.

I år är det hundra år sedan klubban föll för att införa demokrati i vårt land, för att alla män och alla kvinnor vid myndig ålder skulle få vara med och besluta om samhälleliga angelägenheter. De förvägrades förr av en överhet som bestämde dagordningen.

Med den allmänna och lika rösträtten kom en annan dagordning att skrivas i vårt land. Det fattiga samhället, det brutala klassamhället, som försvarades av de besuttna, började långsamt förändras till ett annat. Ord som solidaritet och jämlikhet blev centrala i politiken. Ekonomiska och sociala reformer befriade människor. Friheten är som störst när vi ser att vi människor hör ihop och är beroende av varandra.

Herr talman! Den politiska demokratin är kärnan och grunden för den sociala demokratin, eller välfärdsstaten, som idé. Tänk vilken känsla och frihet som den gamla kvinnan kände när folkpensionen började komma.

Barn hade förvägrats utbildning på grund av att föräldrarna inte hade råd. Begåvningar stängdes länge ute från studiemöjligheter. Steg för steg revs hindren ned av nya reformer inom utbildningspolitikens område.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen med förskolan, den utbyggda högskolan, sjukvården och biblioteken.

Visst finns det brister. Samhällsbygget är inte färdigt. Men vi kan med stolthet säga att vi har byggt en svensk modell. Det är ett samhälle där solidariteten ska vara bärande. Den som tjänar bra ska dela med sig till den som har det sämre. Den friske ska visa solidaritet med den sjuke, och det ska finnas ett solidaritetsband över generationerna. Det är jämlikheten som är politikens mål. Skatter är ett medel.

Herr talman! För den politiska högern är det omvänt. Skatten är ett mål, och målet är alltid att sänka skatten. Jag har studerat politisk historia. När skattetrycket var 8 procent av bnp och skulle höjas sa högern: Fasansfullt! Samhället raseras!

Så har det låtit. Det har varit illvrål från högern varje gång som solidariteten har utsträckts för att vi behöver mer gemensamma resurser för att bygga upp sjukvård, skola eller förskola.

Skilda moderater föreslår i betänkandet följande: avskaffad värnskatt, nytt jobbskatteavdrag, skatteavdrag för bostadsbyggande, skatteavdrag för idrottsledare, startjobbavdrag, sänkta arbetsgivaravgifter för äldre, RUT-avdrag för massage, RUT-avdrag för biltvätt, höjt tak till 75 procent i RUT, RUT-avdrag för ridning, golf och motionslopp, lägre beskattning på personaloptioner, BOT-avdrag och avdragsrätt för gåvor.

Allt är sänkta skatter. Jag har med förstoringsglas och lupp systematiskt gått igenom handlingarna. Det finns inget från de moderata pennorna som säger att skatt kan vara något bra. Det är alltid sänkta skatter. De får aldrig nog.

Jag såg också när ni på era Sverigedagar i Karlstad lade fram målet för den framtida ekonomiska politiken: Det går att spara 23 miljarder på äldreomsorgen, 8 miljarder på grundskolan och 3 miljarder på gymnasieskolan.

Här är den stora konflikten, och jag återkommer till den.

Men jag ska självfallet besvara Larry Söders fråga. Drar du lite i pulpeten ser du att det finns två knappar där, Larry Söder. En står det ja på, och en står det nej på. Fem gånger under åtta år voterade Sveriges riksdag om de så kallade jobbskatteavdragen, som varje gång ökade gapet mellan löneinkomst och pensionsinkomst. Varje gång tryckte KD ja. Det är ni som har skapat denna klyfta. Jag och Socialdemokraterna tryckte nej, Larry Söder.

Nu har vi inlett en politik för att när ekonomin tillåter sluta gapet fullständigt.

När du var uppe och orerade om detta, Larry Söder, tänkte jag på en gammal historia. I en mellansvensk stad var det ett företag som sysslade med klottersanering. De gjorde lysande affärer och hade alltid full sysselsättning. De åkte oavbrutet ut och tvättade klotter – ända tills en kommunal tjänsteman kom på att firman gick före och klottrade för att sedan kunna komma och ta bort klottret.

Jag tyckte att det fanns en förnimmelse av detta i ditt tal, Larry Söder. Först genomför ni något, och sedan säger ni att det är fasansfullt. Fem gånger röstade ni för att det skulle bli en skatteklyfta, Larry Söder. Det kommer ni inte undan.

Herr talman! Egentligen är det en klassisk debatt mellan höger och vänster när vi diskuterar skattefrågor. Ytterst handlar det om: Ska vi ha resurser till samhället, eller ska vi klara oss själva? Ska vi ha ett samhälle som bygger på solidaritet eller ett samhälle som bygger på egoism?

Herr talman! Den svenska modellen står sig stark. Den bygger på solidaritet och med jämlikhet som mål. Den ska inte avvecklas utan utvecklas.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Det är spännande att höra Peter Persson. Vi har också mötts ett antal gånger i debatter.

Jag kan inte tycka annat än att det är hyckleri att stå i talarstolen och kritisera jobbskatteavdragen. Peter Persson säger att Socialdemokraterna gång på gång tryckte nej. Men ni har inte gjort något för att ta bort dem. Jag kan inte se något annat än att jobbskatteavdragen finns kvar, om än försämrade.

Både jag och Peter Persson vet att det faktiskt har lett till att fler människor har fått ett jobb, att fler människor har gått från försörjningsstöd till arbete och att fler människor har valt att jobba några extra timmar.

Peter Persson talar om solidaritet. Jag håller med. Vi som har lite mer ska absolut vara med och bidra till dem som inte har riktigt lika mycket. Vi har en betydligt bättre social rörlighet än vad man kan se i exempelvis USA. Det tycker jag är bra. Men det handlar också om frihet och att låta den enskilde förfoga över det som den har tjänat in alldeles på egen hand.

I Socialdemokraternas Sverige kallar man sjuksköterskan, barnmorskan och polisen för höginkomsttagare. Jag tror faktiskt inte att sjuksköterskan på Ryhov hemma i Jönköping ser sig själv som en höginkomsttagare när hon kommer hem klockan två på natten.

Min fråga till Peter Persson är: Tror Peter Persson att det blir fler eller färre barnmorskor som jobbar fler eller färre timmar? Tror Peter Persson att det blir fler eller färre poliser som väljer att ta ett extraskift hemma i Jönköping om det är 40 kronor kvar på lönebeskedet?

Fru ålderspresident! Helena Bouveng vet mycket väl att vi var emot jobbskatteavdragen. Vi har skalat ned effekten av dem. Vi gör det ännu mer nu för dem som har sjukpenning, och vi tar ett andra steg när det gäller det så kallade gapet till pensionärerna. Det är en riktig politik.

Ni sprider ett slags myt om att det blir fler jobb, men sanningen är att när Reinfeldt och Borg styrde landet steg arbetslösheten från 260 000 till 400 000. Jag frågade Borg gång på gång. Han satt med sin räkneapparat här någonstans i kammaren, men han kunde aldrig svara i replikerna. Det är sanningen.

Jag hörde Helena Bouveng säga i talarstolen att det går bra för Sverige, att företagens orderböcker är fyllda och att människor kommer i arbete. Jag läste i dagens Jönköpingsposten en debattartikel av hennes partivän Sotiris Delis, som i princip skrev att länets befolkning ligger på taggtråd och svälter och att allt går utför med Sverige.

Nu måste ni moderater lära er vilken hållning ni ska inta. Går det bra för Sverige, eller går det sämre? Är det inte så att vi nu har den högsta förvärvsfrekvens som vi någonsin haft i Sverige? Ni ska skära ned välfärden med 23 miljarder. Vad innebär det för undersköterskorna, sjuksköterskorna och poliserna? Svara på frågan!

Fru ålderspresident! Jag ska svara på frågan, Peter Persson. Det går bra för Sverige, trots en rödgrön politik som är både jobb- och tillväxthämmande.

När vi frågar arbetsmarknadsminister Ylva Johansson hur många jobb som har kommit till trots eller tack vare henne är det svårt att få ett svar, men det blev ett helt jobb i Stockholm, om jag inte kommer ihåg fel.

Jag kan konstatera att Peter Persson vägrar att svara på frågan om han tror att det blir fler eller färre arbetade timmar om det lönar sig väldigt dåligt.

Peter Persson pratade om klyftor, men kan han ändå hålla med om att den största klyftan i Sverige är den mellan människor som har ett jobb att gå till och de som inte har det? Nu har den rödgröna regeringen valt att halvera RUT-avdraget samtidigt som fler tjänster ska konkurrera om potten. Varken flyttjänster eller it-tjänster lär leda till att den utomeuropeiska kvinnan får sitt första jobb på arbetsmarknaden. Jag hörde Peter Persson på förra veckans seminarium, och kritiken var inte nådig. Det var knappt att RUT-avdraget skulle finnas kvar över huvud taget.

Peter Persson fokuserar gärna på barnfamiljen som får vardagspusslet att gå ihop, men han talar aldrig om den utrikesfödda kvinnan som aldrig får sitt första jobb att gå till. Jag måste fråga Peter Persson: Vilka enklare jobb med marknadsmässiga löner tror Peter Persson ska komma fram?

Fru ålderspresident! Jag noterar att Helena Bouveng inte över huvud taget vill beröra frågan om diskussionen i Karlstad. Ambitionen är att spara 23 miljarder kronor inom välfärden. Det är klart – det måste man ju för att klara alla skattesänkningar man har utfäst sig att göra. Det kommer att bli en verklig chock för barnmorskor, undersköterskor och andra. Det är en självklarhet.

Visst är det så att en av de största skiljelinjerna och orättvisorna finns mellan dem som har ett arbete och dem som saknar ett arbete. Om ni nu tycker att arbetslösheten är en sådan plåga är det obegripligt för mig att ni vill plåga de arbetslösa genom att sänka ersättningsnivåerna så att man i många fall inte kan klara sig utan får gå på försörjningsstöd.

Tala inte om att bekämpa arbetslösheten! Det ni gjorde var att bekämpa de arbetslösa, och det var inte anständigt.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Socialdemokraternas tal handlar mycket om demokrati, forntid och historia. Jag skulle helst vilja att Socialdemokraterna pratar mer om nutid och framtid. Det var vad jag försökte göra i mitt anförande. Jag försökte ställa en del frågor till Socialdemokraterna, men jag fick inte så många svar.

Socialdemokraterna pratar om jobbskatteavdraget. Ja, det var alliansregeringen som införde det, fem gånger, precis som Socialdemokraterna säger. Jag tycker att det är konstigt att Socialdemokraterna drar upp detta varje gång. De har ju accepterat att jobbskatteavdraget har införts och finns på den nivån.

Jag tycker att Vänsterpartiet har en bra del i det när de kritiserar er för att ni bara säger att lagt kort ligger, för det är vad ni gör, Peter Persson. Ni accepterar en sak som alliansregeringen genomförde och som ni kanske själva ville göra, men inte ville ta ansvar för.

Sanningen är att vi sänkte skatten för pensionärerna fem gånger. Kostnaden för det var 16 miljarder kronor. Kristdemokraterna förslår att man ska ta bort skillnaden mellan löneskatt och pensionsskatt. Det betyder att vi lägger till 14 miljarder, och det blir 30 miljarder sammanlagt.

Som jag ser det har Socialdemokraterna lagt 2,1 miljarder. Ni lovade väljarna före valet att ta bort skillnaden. Ni har inte genomfört det, men nu kommer ni med en liten sänkning för att ni ska ha lite valfläsk, precis som Stefan Löfven hävdade att alliansregeringen gjorde.

Jag fick inte svar på min fråga. Varför sviker ni Sveriges 2 ½ miljoner pensionärer? Ni genomför inte det ni sa.

Fru ålderspresident! Larry Söder pratar faktiskt strunt. Han var ju med och såg till att klyftan vidgades, år efter år. Det är korrekt med jobbskatteavdragen – fem gånger tryckte han på knappen. Socialdemokraterna gjorde inte det.

När vi fick tillbaka regeringsmakten tillsammans med Miljöpartiet var ambitionen att klara välfärden och bekämpa orättvisor. Det vi har utfäst oss när det gäller gapet mellan löneinkomst och annan inkomst är att det ska slutas, och vi har tagit två steg nu.

Det ska bli mycket intressant att se vilka ni har tänkt regera med. Larry Söder sa inledningsvis att Socialdemokraterna tycker om att prata om demokrati och forntid. Om det är något som vi behöver tala om 2017 är det demokrati.

När jag ser de krafter och rörelser i vårt land, i andra europeiska länder och på andra sidan Atlanten som inte tycker att man ska tala om demokrati, då tycker jag att man ska tala om demokrati. Demokratin kan hållas levande bara om man vårdar den och ständigt talar om den. Det borde du också inse, Larry Söder.

Fru ålderspresident! Jag kan återigen konstatera att Socialdemokraterna inte på något sätt hävdar att de vill förändra jobbskatteavdraget utan att de har accepterat det. Då tycker jag att vi kan avsluta den diskussionen direkt och i nästa debatt gå in på det som är viktigt, det vill säga att det finns en skillnad i skatt på löneinkomster och på pensioner.

I mitt anförande läste jag upp ett citat från Stefan Löfven, som var partiledare vid den tidpunkten, där han lovade att gapet skulle försvinna. Han skrädde inte orden, utan talade om att han tyckte att det var hemskt att alliansregeringen inte gjorde detta.

Nu står vi snart med den sista budgeten före valet 2018, och det har inte aviserats att ni ska stänga gapet i fråga om skatter mellan löneinkomster och pensioner. Det betyder att ni har svikit 2 ½ miljoner pensionärer. Däremot har Kristdemokraterna lovat att ta fram ett förslag som innebär att vi tar bort denna skillnad. Det har vi levererat.

Det enda som ni behöver göra är faktiskt att trycka på ja-knappen denna gång. Ni behöver inte ens ta fram ett eget förslag. Ni kan acceptera det som finns.

Skillnaden mellan er och mina allianskamrater är att de faktiskt inte har lovat samma sak som ni lovade före valet 2014. De kan ha gott samvete. Vi för vår politik. Men tyvärr är ert samvete inte rent när det gäller 2 ½ miljoner pensionärer som ni sviker.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Man kan inte å ena sidan säga att Socialdemokraterna har accepterat jobbskatteavdragen som de är och å andra sidan säga att det som vi gör är skadligt – skala ned jobbskatteavdragets effekt och höja skiktgränserna, så att fler betalar statlig inkomstskatt. Det är fördelningspolitiska korrigeringar. Då kan ni inte säga emot det.

Sedan säger jag lycka till. Jag ser framför mig Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna – som ni ska regera med – när jätten KD reser sig upp och säger: Nu gör ni som vi säger!

Jag tror inte att de gör det, Larry.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag tycker alltid att det är spännande och roligt att höra på dig Peter, eftersom du är en historieberättare av rang som också kan din historia. Det är också sanningen du talar om. Du talar om det som har byggt upp vårt samhälle – solidariteten och den svenska modellen – och som vi till stor del har arbetarrörelsen att tacka för.

Problemet är att ni i dag behåller en borgerlig skattepolitik. Jag hoppades i början av denna mandatperiod att det bara var början när vi tillsammans kunde se till att skala ned jobbskatteavdraget. Vi har nu budget för budget sett till att justera skiktgränserna. Det har varit Vänsterpartiets förslag mot en mycket motvillig socialdemokrati.

Men jag är helt övertygad om att om Peter Persson var finansminister skulle vi kunna skaka hand i fråga om en bra mycket bättre politik än vi kan i dag.

Min fråga är: Varför kan inte den socialdemokratiskt ledda regeringen gå snabbare fram och se till att ta bort denna skadliga borgerliga skattepolitik? Varför kan ni inte ta fram förslag eller åtminstone acceptera de förslag om exempelvis en höjning av förmögenhetsskatten som Vänsterpartiet har?

Fru ålderspresident! Jag kan inte direkt säga att de borgerliga debattörerna visar en så stor välvilja gentemot det som socialdemokratin föreslår på skattepolitikens område. Jag hör tvärtom en ganska tydlig aggression.

Daniel Sestrajcic, möjligen retade jag dig lite grann när du kom tillbaka till bänken efter ditt anförande och jag sa: Du låter som en gammal folkpartist.

Nu får jag väl igen här.

Fru ålderspresident! Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Liberal är jag i många avseenden. Men i skattepolitiken är jag inte liberal. Det tror jag att Mats Persson kommer att hålla med om.

Frågan kvarstår, eftersom beviset för att den socialdemokratiska skattepolitiken är bra när man har bevarat en så stor del av den borgerliga skattepolitiken är att vi har ett gäng borgerliga ledamöter som är lite sura och aggressiva. Det må så vara. Men du, Peter Persson, har visat hur de vill bli etter värre. De vill nämligen ta det några steg till ned i helvetesgapet och skära bort ytterligare pengar och sänka ytterligare skatter. Men det är väl för sjutton inget argument för att behålla den skattepolitik som de har genomfört under åtta år?

Nu måste vi börja öka takten. Det är inte så lång tid kvar. Vi måste se till att öka rättvisan och jämlikheten – den politik som du, Peter, står för. Du behöver också de extra skattepengarna. Och du med din historia och din bakgrund förstår också behovet av omfördelning och behovet av att rulla tillbaka de skattesänkningar som i grund och botten har gynnat de allra rikaste och som i grund och botten har gynnat storbolagen. Håller du inte med om det?

Vilket är nästa steg i den socialdemokratiska skattepolitiken för att rulla tillbaka den borgerliga skattepolitiken? Jag vet ju att du har många sådana förslag. Kan du inte få din regering att gå åt det hållet?

Fru ålderspresident! Vi hade en gång en finansminister som hette Per Edvin Sköld. Det kom då in en ny ung socialdemokratisk riksdagsledamot vid namn Hans Hagnell. Hagnell lät ungefär som du, Daniel. Varför har ni inte gjort det, och varför har ni inte gjort det?

Då tittade Per Edvin Sköld på Hans Hagnell, som var skåning, och sa på skånska: Nej, vi har väntat på dig.

Tiden är inte slut, men riktningen är tydlig. Vi minskar skatteorättvisorna. Och när jag hör skallet från höger känner jag mig trygg med att politiken går åt rätt håll.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Det blev en spännande diskussion här till sist. Det var glädjande för oss som har följt detta.

Vi debatterar skatteutskottets betänkande 22 om inkomstskatter. Det är ett engagerande ämne. Det gäller inte bara det som vi har hört här hittills utan även de omkring 150 motioner som behandlas i detta betänkande.

I en tid av politisk instabilitet på alltför många håll i världen tycker jag att det är glädjande att vi emellanåt kommer överens om breda uppgörelser också här i riksdagen. Det är uppgörelser som tar Sverige åt rätt håll. Vi har kommit överens om ett antal sådana uppgörelser under denna mandatperiod på olika områden. Det gäller inte minst energin och försvaret, som vi har debatterat tidigare i dag i kammaren, och om överskottsmålet, som har debatterats tidigare. Detta gäller också på miljö- och klimatområdet. Vi kommer att fatta beslut om att införa en klimatlag. Det är ett regelverk som likt det finanspolitiska ramverket sätter en ram för hur utsläppen ska minska över tid för att åstadkomma den omställning som vi behöver.

I Miljömålsberedningen och i Landsbygdskommittén har våra partier i riksdagen brett kommit överens om att reseavdraget ska ses över. Det är glädjande. Det reseavdrag som vi har i dag är utformat så att det gynnar pendling med bil, och trots att tanken är att det ska gynna lands- och glesbygden och möjligheten för dem som bor där att ta sig till jobbet är det inte så dagens system träffar. Det är i huvudsak pendlare i storstadsregioner som ofta har kollektivtrafikalternativ som drar nytta av det. Att det finns en sådan här samsyn är därför väldigt positivt.

Regelverket för tjänstebil, som man kan få som en förmån, är i dag väldigt gynnsamt. Det har gjorts en del aviseringar från regeringen, bland annat häromdagen, som innebär att den som får en tjänstebil ändå ska betala trängselavgift när man åker in i Stockholm och Göteborg, vilket är positivt för att fylla trängselavgifternas syfte.

Fru ålderspresident! Det behövs reformer för att vi ska klara Sveriges utmaningar. Det gäller på miljöområdet, men det gäller också på arbetsmarknadssidan och på näringslivssidan. Frågan om att göra en bred skatteöversyn, en skattereform, diskuteras allt oftare, och skatteutskottet hade också en hearing om detta i januari i år. En sådan översyn borde ha en inriktning på miljöomställning, etablering av nyanlända, digitalisering, delningsekonomi och fördelningspolitik. Det är alla relevanta ingångar som borde ingå i en sådan översyn, och jag tror att det vore väldigt bra för Sverige om vi kunde få till en sådan på sikt. Det skulle skapa en stabilitet som skulle vara positiv för landet.

Slutligen tycker jag att det är en väldigt raljant beskrivning när man från Moderaternas sida säger att det som kan hända med höga marginalskatter är att folk kan träffa sina barn mer. Jag tycker att man borde debattera detta på ett annat sätt.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag tror att det finns en hel del saker som Miljöpartiet och Vänsterpartiet är överens om, i alla fall historiskt när ni också definierade in er lite mer av ett vänsterparti än vad ni gör i dag. En av de saker som jag tror att Rasmus Ling och jag är överens om är att vi vill ha ett skattesystem som leder till ökad jämlikhet och omfördelning. Han får gärna svara på om vi är överens om det.

Peter Persson sa i sitt förra inlägg att vi går åt rätt håll, och jag antar att Rasmus Ling håller med honom om det. Jag kan väl också hålla med om att vi tar små myrsteg åt rätt håll i skattepolitiken; tack vare Vänsterpartiet gör vi ju några bra justeringar i skattepolitiken vad gäller till exempel skiktgränserna och tillbakarullning av jobbskatteavdraget.

Om vi uppehåller oss vid jämlikhet och omfördelning i skattepolitiken vill jag ställa samma fråga till Rasmus Ling, givet att vi är överens om det: Varför är Miljöpartiet med och bevarar ett skattesystem som de borgerliga har skapat och som inte gynnar jämlikhet och omfördelning utan går åt andra hållet? Varför är inte ni i Miljöpartiet beredda att gå med på de förslag som Vänsterpartiet presenterar i förhandlingar med regeringen om att justera skattesystemet i en riktning mot ökad jämlikhet och omfördelning?

Fru ålderspresident! Ja, jag tycker att Sverige på många sätt går åt rätt håll, även om det förstås finns väldigt många problem som vi behöver ta tag i, inte minst dem som jag framförde att en framtida skattereform och en översyn borde ta upp.

Fördelningspolitik och ekonomiska skillnader mellan människor är högst relevant. Det var också något som jag nämnde. Men svaret är inte att gå med på de skattehöjningar som Daniel Sestrajcic tog upp i sitt huvudanförande. Det skulle sammantaget få helt orimliga konsekvenser.

Frågan hur vi ska ta oss an detta förtjänar dock en diskussion på ett seriöst sätt. Vi har tagit steg som har varit bra. Vi har höjt skatter under den här mandatperioden på ett sätt som jag tycker har varit bra och nödvändigt. Men det är klart att vi har olika aspekter att ta hänsyn till när det gäller detta, till exempel den internationella situationen. Beskattar vi företag på ett alltför radikalt sätt vet vi att det riskerar att få negativa konsekvenser, till exempel att företag väljer att flytta till andra länder. Det kan jag känna är aspekter som Vänsterpartiet inte tar hänsyn till alla gånger.

Fru ålderspresident! Det är klart att om man ser ökad jämlikhet som en orimlig konsekvens, som det verkade som om Rasmus Ling tyckte, då får många av Vänsterpartiets förslag orimliga konsekvenser. Men om man nu tycker att ökad jämlikhet och ökad omfördelning är bra för samhället, eftersom det minskar klyftorna och ökar möjligheterna att sätta fler människor i arbete vilket skapar tryggare samhällen, då är våra förslag inte alls orimliga.

Rasmus Ling behöver inte ens gå med på alla förslag, men ni skulle väl åtminstone kunna gå med på några fler förslag för att öka skatteintäkterna? Ska vi använda oss av ekonomer så finns det flera ekonomer som säger att Sverige i dag näst intill är ett skatteparadis – Stefan de Wylde, Kenneth Hermele och Agneta Stark, bara för att nämna några ekonomer. Det finns också flera ekonomer på den borgerliga sidan som säger: Återinför fastighetsskatten!

Ni behöver inte ta alla de förslag som vi har, men ni kan ju ta några. Ni kan ju tycka någonting mer om att leda skattesystemet i en jämlik riktning utan att hålla på och svamla om att företagen eventuellt flyttar. Det är ju så, vilket Rasmus Ling vet, att ett tryggt samhälle som har råd att investera i skolan, i sjukvården och i olika vägar också gynnar företagen och gör att de vill placera sig här.

Låt mig i stället ställa en fråga till Rasmus Ling: Givet att du åtminstone säger dig vilja företräda en skattepolitik för ökad jämlikhet och omfördelning men inte kan tänka dig att acceptera några av Vänsterpartiets förslag, vilka egna förslag har Miljöpartiet och regeringen för en skattepolitik som ökar jämlikheten och omfördelningen?

Låt mig då påminna om att de förslag som regeringen hittills har genomfört har genomförts efter förslag och kamp från Vänsterpartiet vid förhandlingsbordet, inte tack vare att Miljöpartiet har varit för dem.

Presentera dina förslag för ökad jämlikhet och ökad omfördelning i skattepolitiken, Rasmus Ling!

Fru ålderspresident! Jag kan konstatera att S- och MP-regeringen i samarbete med Vänsterpartiet under den här mandatperioden har ökat satsningarna på välfärden väldigt mycket, och det har varit bra. Vi har utjämnat de skillnader som funnits. Vi har gått i rätt riktning.

Det finns mer att göra här. Jag tycker att vi behöver ta fler steg. Vi behöver gå vidare med den gröna skatteväxling som vi har gjort där vi sänker skatter på arbete för att fler ska kunna få arbete och nyttja hållbara tjänster, samtidigt som vi höjer skatterna på det som förstör miljön och klimatet. Det är en väg som vi ska gå.

Den fråga som jag vill skicka tillbaka för svar vid senare tillfälle är om det för Daniel Sestrajcic finns någon gräns för skattekvoten. Ibland låter det som om det inte gör det, och det, fru ålderspresident, tror jag faktiskt inte är vare sig möjligt eller önskvärt.

Fru ålderspresident! Jag måste säga att jag nästan blir lite glad när jag hör att också Rasmus Ling och Miljöpartiet ifrågasätter om det faktiskt finns en gräns för skatteuttaget för Vänsterpartiet. Man kan ju börja undra. Jag kan starkt rekommendera boken Animal Farm. Där får man ett ganska bra svar på frågan.

Rasmus Ling sa i sitt anförande att han anser att vi borde göra en översyn av våra skatter. I den regering som Rasmus nu ingår i har man valt att höja skatterna ordentligt på både jobb och tillväxt. Därför tycker jag att det är bra att Rasmus Ling för fram att vi kanske måste göra en översyn. Vi kan konstatera att för varje krona regeringen satsar på näringslivet tar man 10 kronor tillbaka. Det är varken bra för jobben eller för tillväxten.

Jag är glad för att Rasmus Ling för inte så länge sedan stod upp ordentligt för att motsätta sig den utredning som föreslog fruktansvärda regler beträffande 3:12-reglerna. Det var inte bra för jobben, och det var inte bra för tillväxten. All heder åt Rasmus Ling!

Sedan blev jag inte riktigt lika glad åt din slutkläm på anförandet om att jag skulle vara raljant beträffande marginalskatterna. Jag kan konstatera att vi har 1,2 miljoner människor som i dag anses vara höginkomsttagare och som alltså får ut 40 kronor av den sista tjänade hundralappen.

Jag måste därför ställa frågan till Rasmus Ling: Tror Rasmus Ling att det blir fler eller färre som väljer att jobba över klockan tre på natten på våra sjukhus med sådana marginalskatter?

Fru ålderspresident! De förändringar som regeringen har föreslagit gällande den statliga inkomstskatten gör att man får en skattehöjning med mellan 2 och 200 kronor i månaden. Jag vill kalla det för en marginell justering, som inte får de drastiska konsekvenser som Helena Bouveng och Moderaterna pekar på.

Jag ska ta upp frågan om vilka konsekvenser det får om man har dessa marginalskatter jämfört med dem Helena Bouveng vill ha. Om man tittar på de förslag som Moderaterna har sammantaget och som Peter Persson tidigare räknade upp – värnskatten och sänkta skatter i flera olika delar – ser man att det finns en möjlighet att människor som skulle få drastiska skattesänkningar skulle välja fritid i stället för att jobba. Och det verkar vara det värsta som Helena Bouveng kan tänka sig – att folk skulle föredra att umgås med sina egna barn eller barnbarn framför att jobba en extra timme. Den beskrivningen tycker jag är konstig. Det borde även i en moderat värld finnas fler värden här i livet än att jobba en sista timme. Barnen är inte oviktiga.

Eftersom vi ofta för en diskussion där Moderaterna vill framstå som arbetarpartiet vill jag passa på att fråga hur det var under de åtta åren med alliansregeringen. På vilket sätt utvecklades det försörjningsstöd som Helena Bouveng talade om? Jo, per invånare ökade kostnaderna för kommunerna i genomsnitt från omkring 1 000 kronor till 1 300 kronor. Det var alltså en ökning med 30 procent, och denna utveckling skedde i så gott som alla kommuner.

Jag kan bolla över denna fråga till Helena Bouveng. Varför skedde den utvecklingen?

Fru ålderspresident! Jag ska erkänna en sak: Jag har inte läst betänkandet riktigt lika noggrant som Peter Persson. Men om jag skulle rada upp alla skattehöjningar som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade tillsammans skulle vi nog ha haft ett ganska högt skattetryck. Det är nästan så att Vänsterpartiet har nått taket totalt, skulle jag vilja säga.

Jag vill gå tillbaka till min fråga som jag absolut inte fick något svar på. All forskning visar att det måste finnas incitament för att utbilda sig och för att det ska löna sig att jobba en extra timme. Jag måste ställa min fråga till Rasmus Ling återigen. Om en barnmorska får ut 40 kronor på en lördagsnatt och om en polis får ut 40 kronor av den sista intjänade pengen – tror Rasmus Ling att det blir fler eller färre människor som väljer att jobba extra? Tror han då inte att man kanske väljer att ta ut detta i fritid i stället för lön? Tror Rasmus Ling verkligen inte att skatter styr beteendet?

Han var ganska tydlig i sitt anförande med att man vill göra en skatteväxling så att det blir bättre för miljön. Det har jag absolut inga problem med. Jag kan bara se att den rödgröna regeringen vill håva in så mycket skatter som möjligt. Man använder miljön, och den är i princip fiskal. Tänk om vi skulle nå alla miljömål! Hur ska vi då få in några skattepengar?

Återigen: Tror Rasmus Ling att det blir fler eller färre som väljer att arbeta över när det lönar sig så otroligt dåligt?

Fru ålderspresident! För mig kommer skattesänkningar för låginkomsttagare att vara mer prioriterat än skattesänkningar för de grupper som Helena Bouveng riktar sig till. Jag tycker inte att det största samhällsproblem som vi har i det här landet är att de som ligger över nivån för att betala statlig inkomstskatt får en höjning på mellan 2 och 200 kronor per månad. Jag har svårt att förstå hur man kan se det som det största samhällsproblem som vi har.

Jag konstaterar också att Helena Bouveng inte alls berörde den fråga jag hade om utvecklingen av försörjningsstödet under de åtta år som Moderaterna tillsammans med de andra borgerliga partierna styrde. Det var en 30-procentig ökning, och det var massiva kostnader för kommuner, men framför allt för enskilda som hamnade i denna situation. Jag vill inte att denna utveckling ska återuppstå, och därför är jag glad för att Moderaternas politik inte ser ut att få genomslag.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag ska fatta mig väldigt kort. Jag vill yrka bifall till Liberalernas reservation 9 under punkt 5.

Fru ålderspresident! Mats Persson var koncis men inte så innehållsrik i sitt anförande. Jag skulle därför vilja ställa två intressanta frågor.

Delar Liberalerna den ståndpunkt och det synsätt där man säger att det är en skattechock som nu slår mot vanliga löntagare?

Den andra frågan är: Hur ser du på det Moderaterna skissar på – att skära 23 miljarder i välfärden? Ser du det som en möjlig politik?

Fru ålderspresident! Den första frågan gällde om jag tycker att regeringen nu går fram med skattehöjningar som slår mot vanligt folk. Svaret är ja. Det slår mot barnmorskor, mot poliser och mot småföretagare runt om i vårt land. De kommer nu att få högre skatt. Grundfrågan man behöver ställa sig är: Vilket samhällsproblem är detta en lösning på? Vilket samhällsproblem löser man genom att en småföretagare får högre skatt? Vilket samhällsproblem löser man genom att en barnmorska, en polis eller en förstelärare får högre skatt?

Jag brukar utgå från att vi politiker här i kammaren ska lösa de problem människor har i sin vardag och försöka göra samhället bättre utifrån de ideologiska utgångspunkter vi har. Min ideologiska utgångspunkt är att vi ska uppmuntra flit och strävsamhet och att den som utbildar sig och avstår från en inkomst under ett antal år för att investera i en utbildning också ska få behålla frukterna av denna investering i utbildning och av den strävsamhet man visar upp. Eller den som startar ett företag och från början inte har en enda kund men som efter ett tag får kunder och efter ett antal år har fyllda orderböcker och ligger sömnlös på natten för att räkningarna ska betalas – det är klart att han eller hon ska få skörda frukterna av att man investerar och tar den risk som det innebär att starta ett företag.

När man gör det tror jag att man bygger Sverige starkt. I det strävsamma Sverige ska utbildning, flit och entreprenörskap löna sig, och det är en förutsättning för att kunna bygga välfärden stark och se till att vi har barnmorskor som vill gå till jobbet, tycker att de har en rimlig arbetsmiljö och tycker att det är värt att gå dit så att det också betalas in skatt till den gemensamma skattekistan.

Min utgångspunkt – vi har möjligen olika ideologiska utgångspunkter – är att det regeringen gör nu är dåligt och skadligt för Sverige.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Hur många av löntagarna i vårt land tjänar över 37 125 kronor i månaden, Mats Persson? Kan du svara på det? De som tjänar 37 125 kronor får en skattehöjning på 2 kronor. Vilken chock! Den där tvåkronan vet jag inte hur de ska kunna använda ens, för man kan inte växla in den eller använda den över huvud taget.

De som tjänar över 55 000 kronor får en höjning på 200 kronor. Hur många i vårt land tjänar över 55 000 kronor? Det är ren skrämselpropaganda ni bedriver. Vad det handlar om, från regeringens sida och från de partier som ingår i regeringen, är att minska orättvisorna och få in resurser till det som alla pratar om: försvar, polis och välfärd. Då måste man också ta ett ansvar i finansieringen.

Svara på frågan, Mats Persson. Hur många i vårt land tjänar över 37 125 kronor? Jag tror att åtskilliga poliser, barnmorskor och andra skulle jubla om de närmade sig en sådan summa.

Den andra frågan, som är mycket intressant för oss eftersom ni har den allians som ni har, är: Vad tycker du om förslaget från Moderaterna om att skära ned med 23 miljarder på skola och äldreomsorg?

(Applåder)

Fru ålderspresident! Det är väl bättre att du ställer den frågan till Moderaterna än att jag ska svara för andra partiers politik.

Det är uppenbart att vi har olika ideologiska utgångspunkter. Du manifesterar en socialistisk rättvisesyn – det blir tydligt när du beskriver detta med det, jag ska inte säga föraktfulla utan känslomässiga, tonfall som du har när det gäller dessa yrkesgrupper – som handlar om att jämlikhet är att alla människor har lika mycket. Socialistisk rättvisa är att alla människor har lika mycket.

Jag tror på liberal rättvisa som innebär att alla människor har samma förutsättningar, men den som investerar i en utbildning eller startar ett företag utan en enda kund ska också få skörda frukterna av det arbete, den investering och det risktagande man gör. Det är en annan rättvisesyn.

Är det då så att det är få människor som får betala för de här skattehöjningarna? Sanningen är ju att det är fyra av tio barnmorskor och fyra av tio poliser. Jag trodde att vi behövde fler barnmorskor och poliser och att de barnmorskor och poliser vi har jobbar mer i stället för att göra annat. Då tänker jag att det är bättre att vi gör allt vi kan för att fler ska utbilda sig till de här yrkena och för att de som redan har utbildat sig till de här yrkena jobbar med det de har utbildat sig till i stället för att göra annat.

Av ideologiska skäl låter Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vanligt folk betala för detta. Vänsterpartiet skriver till och med i en debattartikel om hur bra detta är och hur nöjd man är när dessa grupper nu ska betala högre skatt. Vilket samhällsproblem är det som detta ska lösa?

Ni representerar i den här kammaren hur det blir när de ideologiska skygglapparna får stå över vanliga människors vardag. Det är beklämmande.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 30 mars.)