Familjerätt

Herr talman! Från försvar till familj – ett spännande kast i debatten!

Familjerätten reglerar familjens rättsställning och familjemedlemmarnas inbördes skyldigheter och rättigheter. Lagstiftningen ska bland annat skydda barn. Samtidigt är familjerättens lagstiftning sådan att den kliver rakt in i familjens privata sfär.

Det är viktigt för oss som lagstiftare att säkerställa att lagstiftningen ger det skydd och stöd som vi från samhällets sida vill ge. Samtidigt ska lagstiftningen inte begränsa och påverka familjerna i onödan.

När samhället och de sätt på vilka människor bildar familj förändras måste lagstiftningen följa med. Eftersom familjekonstellationer kan se olika ut bör politiken anpassa sig efter det.

Även om det är anekdotiskt har vi säkert alla hört berättelser om nyblivna föräldrar som är sammanboende men inte gifta, vilka kallas till socialtjänsten för att fastställa faderskap och som upplever en del av de frågor som ställs som kränkande. För både barn och föräldrar vore det bättre om dagens faderskapspresumtion likställde samboskap med giftermål med tanke på att det är många barn som i dag föds i relationer där föräldrarna är sammanboende men inte gifta.

En annan modernisering som behövs är att se över lagstiftningen när det gäller föräldraskapspresumtion så att den görs könsneutral. Det vore också önskvärt att kunna göra föräldraskapsbekräftelse innan ett barn är fött. Det finns mycket att ta tag i när man är nybliven förälder. För både barnets och föräldrarnas trygghet vore det bättre om man skulle kunna göra det här innan barnet föds. Det bör naturligtvis gälla för såväl olikkönade som samkönade par och oavsett om man är gift eller inte.

När en kvinna i ett samkönat par får barn genom assisterad befruktning kan hennes maka, registrerade partner eller sambo inte bli förälder i lagens mening innan föräldraskapet fastställs. Det innebär att man som förälder kan hamna i en situation utan rättigheter då man inte kan begära föräldrapenning, delad vårdnad vid separation etcetera. Föräldraskapet bör därför slås fast så tidigt som möjligt.

I utredningen Nya regler för faderskap och föräldraskap föreslås en könsneutral föräldraskapspresumtion om paren är gifta – alltså oavsett om det är par av samma eller olika kön. Det vore ett bra steg på vägen.

Remisstiden för den här utredningen gick ut i slutet av februari, så nu hoppas vi på att regeringen snabbt återkommer till riksdagen med förslag på ändrad lagstiftning. Riksdagen har tidigare fattat beslut om att regeringen ska se över frågan, och det är dags att regeringen levererar och återkommer till riksdagen med förslag om förändringar.

Fru talman! Det finns i dag många barn i Sverige som har tillkommit genom surrogatarrangemang i utlandet. Antalet barn som är födda till följd av sådana arrangemang kommer troligen att öka i framtiden. De här barnen har rätt till samma rättsliga trygghet som andra barn. Det har skett en del positiva förändringar i lagstiftningen som gett större trygghet till barn som kommit till genom surrogatarrangemang i utlandet, men det behövs en heltäckande översyn av lagstiftningen på området för att ytterligare förtydliga och stärka den rättsliga tryggheten för de här barnen. Regeringen borde ta tag i det och göra en översyn av frågan.

Fru talman! Det händer tyvärr ofta att ett äktenskap inte håller och den ena eller båda parter i äktenskapet vill skiljas. Den lagstiftning som vi har i dag kring äktenskapsskillnad infördes under 70-talet. De ändringar som gjordes syftade till att förenkla förfarandet vid skilsmässor. Det ställs till exempel inga krav på att uppge någon särskild grund för äktenskapsskillnaden och makarna behöver inte leva isär under en viss tid innan de kan få skilsmässa. Men vi anser att det behövs ytterligare moderniseringar. Vi föreslår därför att betänketiden avskaffas för den situation när bara den ena maken begär äktenskapsskillnad och det inte finns barn under 16 år med i bilden. Detta skulle ha flera fördelar, inte minst i äktenskap där den ena maken utsatts för våld eller kränkningar av annat slag.

Fru talman! En skilsmässa är ingen rolig process. Det kan vara jobbigt för alla inblandade. I dag kan en bodelning dra ut på tiden, och det kan vara ekonomiskt kännbart och besvärligt för de inblandade. Den ekonomiska utvecklingen, individens frihet och nya familjekonstellationer gör att förutsättningarna på många områden inom familjerätten är annorlunda i dag än när regleringen tillkom. Med tanke på dagens förändrade situation finns det därför skäl att utvärdera gällande regler om bodelningsförrättning och utreda om bodelningsprocessen kan göras snabbare och effektivare.

I de fall det finns barn i familjen är det viktigt att frågan om vårdnaden av barnen kan lösas så smidigt som möjligt. Barn i utdragna vårdnadstvister riskerar att fara illa. Vi moderater anser att föräldrar som funderar på att inleda en tvist vid domstol först ska vända sig till en sakkunnig person inom till exempel socialtjänsten för att få information om vad domstolsprocessen innebär, och alternativa sätt att lösa konflikten ska erbjudas. Det är viktigt att man utser medlare så tidigt som möjligt i domstolsprocessen och att barnen ska ha rätt att komma till tals i processerna oavsett om föräldrarna tycker det eller inte. Det bör även övervägas hur andra anhöriga än föräldrar som kan vara ett stöd för barnen ska kunna få bättre möjligheter att umgås med dem. Det kan vara mor- eller farföräldrar, bonusföräldrar och andra anhöriga som är viktiga för barnens utveckling.

Fru talman! Den ekonomiska utvecklingen, individens frihet och nya familjekonstellationer gör att förutsättningarna även för arvsrätten i dag är annorlunda än när regelverket tillkom. Med tanke på dagens förändrade situation finns det skäl att utvärdera även de regler som gäller särkullbarns respektive efterlevande makes rätt till arv. Man behöver utreda om reglerna behöver moderniseras mot bakgrund av de konflikter som kan uppstå vid till exempel ett arv.

Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att vi naturligtvis står bakom alla våra reservationer, men för att spara tid vid voteringen yrkar jag bifall enbart till reservation nr 2.

Fru talman! Jag har lärt mig att Norge på många sätt är ett föregångsland. Förutom att de har infört moderna regler för äktenskap och vårdnadstvister har de också varit kloka nog att behålla arvsrätten för kusiner. Det finns anledning för Sverige att ompröva beslutet om att ta bort arvsrätten för kusiner. Beslutet från 1928 är helt enkelt otidsenligt och omodernt.

Först och främst har antalet kusiner som varje människa har minskat i antal. Då var det inte ovanligt med mellan sex och tio syskon, och det kunde då bli 20–30 kusiner. Det kan jämföras med dagens ungefär två syskon, vilket innebär att antalet kusiner sjunkit till att snarare ligga på mellan tre och sex personer, vilket är mer hanterligt. Därmed har ett av argumenten som orsakade att man tog bort arvsrätten för kusiner nu upphävts.

I propositionen från 1928 stod det: ”Då kusinkretsen ofta är stor och det i dessa fall, då testamente ej föreligger, vanligen är fråga om små kvarlåtenskaper, kommer nämligen arvet att splittras i smådelar.”

I dag är det snarare så att den person som avlider och inte har närmare släktingar än kusiner som kan ärva också har närmare band till sina kusiner eftersom det faktiskt är den personens hela släkt. Det är alltså inte jämförbart med personer som har närmare släktingar som också är arvsberättigade och som då går före kusiner i arvsordningen.

Ett annat skäl till att kusiner inte ska ärva, som inte längre finns, var svårigheten att spåra kusiner som emigrerat, då stora delar av Sveriges befolkning hade flyttat utomlands och människor fortfarande drömde om att möta lyckan på andra sidan Atlanten. I dag är det inte svårt att kontakta kusiner som bosatt sig i något annat land, även om det är på andra sidan Atlanten. Det skulle inte vara särskilt svårt att sända över pengar eller annan kvarlåtenskap som går i arv. Dessutom är Sverige inte längre ett utvandringsland som vi var för hundra år sedan, så problemet i sig finns inte kvar.

I samband med att man ändrade arvsrätten för kusiner 1928 införde man Allmänna arvsfonden. Den skulle försvara det som man ansåg att alla som dog ville att deras kvarlåtenskap skulle gå till, nämligen vad man beskriver som det ”uppväxande släktets underhåll och uppfostran”. Man ansåg att det var självklart att det var det som den döde ville att hans kvarlåtenskap skulle gå till. I propositionen kom det dessutom att nedtecknas som ”en särskild fond för främjande av barns och ungdoms vård och fostran”.

När Allmänna arvsfonden nu använder advokater och rättsväsendet för att ogiltigförklara testamenten och roffa åt sig arv från dödsbon framstår en förändring av arvsordningen som än mer efterlängtad.

Jag ska inte i detta anförande gå in på alla de märkliga organisationer som får pengar från allmänna arvsfonden, men det är ofta långt från ursprungstanken om att pengarna ska användas för det ”uppväxande släktets underhåll och uppfostran”. Några exempel på sådant som pengarna går till är golfklubbar, vattenskidklubbar och lesbiska föreningar – listan kan göras lång. Det finns många mer eller mindre tveksamma föreningar som i dag får pengar från Allmänna arvsfonden. Dock vill jag prata om mer än detta, och jag avslutar denna del med att uppmuntra till att återinföra kusiners arvsrätt.

Fru talman! En annan sak som jag vill lägga lite tid på att tala om är barnäktenskap. Den 1 januari började den nya lagen som ska förhindra barnäktenskap att gälla. Den förhindrar dock bara registrering av barnäktenskap. Det är alltså fortfarande möjligt att vara gift med ett barn i Sverige.

Det finns ett antal olika sätt på vilka man kan vara gift med ett barn i Sverige. Vi har äktenskapen som fanns i Sverige redan före den 1 januari 2019. De var registrerade då och finns fortfarande kvar. År 2016 identifierades 132 barn i Sverige som var gifta. 65 av dem fanns i Malmö. En del av dem var så unga som 14 år. Den som var 14 år då är alltså någonstans mellan 16 och 17 år i dag och fortfarande gift.

Att vi skulle ha den ordningen försvarades i höstas med att man inte kan ha en retroaktiv lagstiftning. Det tycker jag är ytterst märkligt. När man 1979 införde förbud mot barnaga gällde det även barn som var födda före 1979. Den som skaffat barn före det skulle ju inte få lov att fortsätta aga sina barn. Men man gör en helt annan bedömning när det gäller barnäktenskap.

Ett annat sätt är barn som kommer hit och är gifta. De kan inte registrera äktenskapet efter den 1 januari i år, åtminstone inte förrän de har fyllt 18 år. Men deras äktenskap kan mycket väl kvarstå som ett inofficiellt äktenskap. Och några särskilda åtgärder mot inofficiella äktenskap har vi inte direkt vidtagit. Det finns också en uppenbar risk för att flickan ljuger om sin ålder för att kunna registreras som gift. Det är tvärtemot bröderna som oftast ljuger för att betraktas som barn.

Det finns också barn som gifts bort i Sverige utan att äktenskapet registreras hos Skatteverket. Allvarligt talat, vi har områden där polisen inte vågar gå in utan att ha en extra patrull med sig för att bevaka bilen, där i princip alla affärer styrs av kriminella eller har stängt och där en människa kan få halsen avskuren utan att någon kommer att vittna om vad som skett. Tror ni att människor som bor i dessa områden ligger sömnlösa om nätterna av oro över att deras dotters äktenskap inte kommer att registreras hos Skatteverket? Det tror inte jag.

Det finns också fall där man helt enkelt för barnet till ett annat land och gifter bort det där. Barnet kan återkomma till Sverige och fortsätta leva i ett inofficiellt äktenskap. Man låter bli att registrera det hos Skatteverket. Just registreringen hos Skatteverket har väldigt liten betydelse.

Jag har redan dragit över tiden och tänker avsluta mitt anförande med att konstatera att Gambia införde förbud mot barnäktenskap 2016. När de gjorde det införde de även ett straff, ett tydligt fängelsestraff, för den som bryter mot förbudet. Fängelsestraffet är riktat mot föräldrar som låter gifta bort sitt barn. Att vi ska ha sämre förutsättningar i Sverige finner jag skamligt.

Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 19 under punkt 15. För tids vinnande yrkar jag inte bifall till alla våra andra reservationer. Vi har en hel flock.

Fru talman! Min ingång i familjerätten är att alltid se till barnets bästa. Vi har i dag en lagstiftning som behöver moderniseras och utvecklas för att fungera i den tid vi lever i.

Den som får ett barn utan att vara gift måste i dag anmäla till socialtjänsten vem som är pappan. Jag tycker att det är bra att vi är eniga om att man i framtiden ska använda den digitala tekniken till det här. På det sättet ska man kunna också anmäla vem som är pappan redan innan barnet är fött. I dag föds varje år över 45 000 barn som inte har gifta föräldrar. Genom att ta bort kravet på två vittnen underlättar vi för föräldrarna och sparar dessutom resurser inom socialtjänsten.

Det är viktigt att barnet har rätt till båda sina föräldrar och att det har det redan vid förlossningen. Därför är det viktigt att man skickar in bekräftelsen under graviditeten. När barnet är fött kan föräldrarna också fastställas juridiskt. Om det värsta skulle hända, att modern avlider under förlossningen, har barnet annars ingen vårdnadshavare under den första tiden i livet. Det har i vissa fall lett till att pappan har behövt strida med morföräldrarna om vad som är det bästa för barnet.

Fru talman! Barn har som sagt rätt till båda sina föräldrar. Det är skälet till att vi i Centerpartiet anser att när man har angett vem som är pappan ska han också automatiskt få vårdnaden av barnet. För varför ska man anmäla att det ska vara gemensam vårdnad? Vilka signaler sänder vi då? Säger vi att det inte är självklart med gemensam vårdnad om barnen?

Jag tycker att fokuset på barnets rätt till båda föräldrarna är tydligare om det automatiskt blir gemensam vårdnad när man anmäler vem som är far till barnet. Vi har faktiskt en omodern syn som säger att om föräldrarna inte är gifta lever man inte ihop och barnet kanske inte är önskat av båda föräldrarna.

Familjen är något positivt, men i vissa familjer väljer man att gå skilda vägar. Då är det återigen viktigt att behålla barnets perspektiv. I vårdnadstvister måste vi fokusera på föräldrarnas förmåga att samarbeta om barnet i stället för föräldrarnas eventuella oförmåga. Det är bara så vi kan nå framåt.

Det är viktigt att fundera över hur vi får fram barnets vilja i detta sammanhang. För vissa barn vars vuxna väljer att separera leder det till att barnet tappar kontakterna med andra viktiga vuxna i livet. Det kan handla om mor- och farföräldrar, men det kan även handla om sociala föräldrar, vuxna som har levt i samma hushåll. För barnets bästa är det viktigt att de fortsätter att finnas kvar i barnets liv, även vid en separation. Därför vill vi se över hur man kan stärka den sociala förälderns roll vid separationer.

Det är vårdnadshavarens skyldighet att se till att barnet får träffa dem som är viktiga, oavsett föräldrarnas nuvarande relation. Här har socialtjänsten också en roll att stärka det ifall barnets behov inte tillgodoses.

Familjerätten behöver som sagt ses över och moderniseras. Det här är bara en del av det.

Fru talman! En annan del i betänkandet där Centerpartiet har reservationer är området godmanskap. En god man ska bevara rätt, förvalta egendom och sörja för personen. Det gäller även för ensamkommande flyktingbarn. Då ska den gode mannen dessutom följa migrationsprocessen, sörja för barnets personliga förhållanden och se till att barnet får omvårdnad och trygghet.

Att hitta rätt personer för dessa uppdrag är inte enkelt. Det handlar inte längre om att hjälpa en äldre person som kanske är dement med att betala räkningar, utan det handlar om att vara ett skyddsnät för de mest utsatta i samhället. Det handlar om personer med funktionsnedsättningar, personer som kan vara våldsamma eller som sagt barn som har flytt över hela Europa.

Riksrevisionen har tidigare pekat på behovet av utbildning, någon central myndighet som kan säkerställa tillsynen och att man behöver se över vilka delar inom godmanskapet som kan professionaliseras.

Centerpartiet tycker att regeringen behöver höja ambitionen och prioriteringarna för att se över helheten i systemet. Vi behöver förbereda oss och förbättra för att säkerställa att de som är mest utsatta i samhället får det stöd de behöver, oavsett om det är en person med en psykisk funktionsnedsättning, en dement person eller ett ensamkommande flyktingbarn.

De personer som i dag är gode män gör många gånger ett fantastiskt ideellt arbete och är viktiga för personerna som får deras hjälp. Men vi behöver se över hur ersättningen fungerar, vilken utbildning och vilket stöd som erbjuds och hur vi säkrar rekryteringen samtidigt som vi har en bra, fungerande tillsyn.

Just godmanskap till ensamkommande flyktingbarn är en del som enligt oss skulle kunna professionaliseras, för att man ska kunna hjälpa dem till en rättssäker prövning i migrationsprocessen men samtidigt sörja för deras trygghet och se till att deras möjlighet till kontakter med civilsamhället fungerar.

Fru talman! Barnens perspektiv är som sagt viktigt för mig. Jag vill se en modern familjelagstiftning som tar utgångspunkt just i barnen, och jag vill att vi ser över godmanskapet så att vi skyddar de mest utsatta i samhället.

Centerpartiet står bakom samtliga reservationer, men av tidsskäl yrkar jag bifall endast till reservation nr 22.

(Applåder)

Fru talman! Jag kan inte låta bli att begära replik på regeringsunderlaget.

Som jag tog upp tidigare finns det ett antal barnäktenskap kvar i Sverige. Exakt hur många är det inte riktigt någon som vet. Men Centerpartiet har egentligen tagit ställning för den ordning som nu gäller. Centerpartiet stöttar varken den lag mot barnäktenskap som vi vill ha och som skulle innebära ett straffansvar eller att man upplöser de barnäktenskap som finns i Sverige i dag och som man känner till.

I tidigare debatter har ledamöter från Centerpartiet lyft fram att lagen absolut inte får vara retroaktiv. Den får alltså inte gälla barn som redan har ingått äktenskap. Jag vill därför påminna om det jag också tog upp i talarstolen nyss: Lagen mot barnaga infördes 1979, och den gällde retroaktivt. Är det Centerns uppfattning att det var fel att lagen mot barnaga skulle gälla retroaktivt? Eller är det skillnad mellan barnäktenskap där man utsätter barn för att vara del i ett barnäktenskap och att utsätta barn för barnaga? Det är klart att det finns en eventuell fysisk skillnad, men jag ser inte riktigt varför man skiljer på dessa frågor på det sätt som Centerpartiet uppenbarligen gör.

Fru talman! Jag tycker inte att lagstiftning ska vara retroaktiv, oavsett vilken lagstiftning vi talar om. Du gör en jämförelse med barnaga. Om den här lagen skulle vara retroaktiv skulle man i så fall döma personer som gjort något tidigare. Det är när en lagstiftning har trätt i kraft som vi kan börja döma personer för att ha brutit mot lagen.

Vi är helt överens om att barn inte ska vara gifta. Men av princip vill jag inte ha retroaktiv lagstiftning. Det finns ju många olika områden där man kan fundera över hur vi kan förändra lagstiftningen för sådant som vi tyckte var okej för 50 år sedan men som inte är det i dag. Jag tycker dock inte att det är okej med barnäktenskap och vill inte att fler ska registreras.

Fru talman! När det gäller barnäktenskap tycker jag att man mycket väl kan sätta ett datum och säga: Från och med detta datum är barn inte längre gifta i Sverige. Punkt. Detta ställde sig Centerpartiet negativt till, eftersom detta skulle vara retroaktivt. I min värld är detta inte retroaktivt. Det är inte så att man dömer någon för att denne tidigare har gift sig med ett barn. Utan i samband med att man sätter ett datum säger man att från och med detta datum är inga barn i Sverige längre gifta.

Om man skulle hitta barn i Sverige som är gifta upplöser man dessa äktenskap och kopplar in socialtjänsten för att se till att dessa barn får någonstans där de kan bo och som inte är hos den man de har varit gifta med, eftersom barnäktenskap inte längre ska finnas. Men detta var inget som man i Centerpartiet ville ställa sig bakom, utan man ville i princip bara glömma dessa 132 barn i Sverige som vi känner till är gifta. Man verkar hoppas att tiden ska göra att dessa inte längre är barn och att problemet därmed upphör, i stället för att hjälpa barn, det vill säga unga kvinnor och flickor, som är bortgifta. Barnäktenskap är sällan ingångna frivilligt. Att det skulle förhålla sig så är en mytbild.

Jag undrar varför Centerpartiet inte vill göra något för dessa barn.

Fru talman! Det finns otroligt mycket att arbeta med för att barn inte ska fara illa. Som du är inne på finns det barn som lever i en sämre situation än vad vi vill. Men du var i ditt anförande själv inne på att det finns många olika sätt att hantera detta. Man väljer att gifta bort sitt barn men registrerar inte äktenskapet i Sverige.

Det handlar om att jobba mycket bredare runt frågorna. Man kan stötta barnen och få familjen att förstå att detta inte är ett sätt att leva på som är accepterat i Sverige. Det finns kommuner, som exempelvis Flen i Sörmland, där man jobbar väldigt mycket för att möta dessa barn och ungdomar i ett tidigt skede och uppmärksamma att något är på väg att hända. Tillsammans med skola, socialtjänst och fritidsverksamhet kan man jobba runt familjen för att stärka barnens rätt. När det gäller barn som far illa i Sverige kan socialtjänsten gå in och jobba med dem för att se till att de inte far illa.

Jag vill fortfarande inte ha retroaktiv lagstiftning utan står kvar vid min åsikt. Men vi behöver bli betydligt bättre på att jobba för att motverka att barn far illa i Sverige, oavsett skäl.

Fru talman! Det är inte alltid lätt att få ett förhållande att fungera. Man bygger något ihop med en annan människa, men när åren går dyker det upp anledningar som gör att man känner behov av att sära på sig. I ena änden kan det handla om falnade känslor, i andra änden om det vi i samhället inte lyckats få bukt med: mäns våld mot kvinnor.

Att skilja sig kan vara jobbigt och krångligt när det gäller hus, bilar, möbler och annat av ekonomiskt värde. Än värre kan det bli om det finns barn med i bilden. Barn har inte valt situationen men är ändå tvungna att följa med i turerna.

Olika undersökningar visar att vårdnadstvisterna under de senaste åren har ökat. I Halland, som jag kommer ifrån, har antalet ärenden som avgörs i domstol fördubblats på åtta år. För barn som befinner sig i en vårdnadstvist kan påverkan bli stor. Det är inte alltid lätt att vara liten.

De senaste större ändringarna i vårdnadsreglerna beslutades av riksdagen våren 2006 och trädde i kraft den 1 juli samma år. Ändringarna syftade framför allt till att stärka barnperspektivet i lagstiftningen. Risken för att barnet far illa lyftes fram, och den så kallade riskbedömning som domstol och socialtjänst ska göra betonades ytterligare.

Fru talman! 2014 års vårdnadsutredning har haft i uppdrag att utvärdera 2006 års vårdnadsreform. Uppdraget har resulterat i betänkandet Se barnet! Under remissbehandlingen fick betänkandet omfattande kritik från flera tunga aktörer, däribland Barnombudsmannen, för att bland annat inte göra åtskillnad mellan vårdnadskonflikter med respektive utan våld. I vissa fall har barn tvingats till en pappa som de har sett misshandla mamman, trots att det inte är att se till barnets bästa. Utredningen fick även kritik för att ha stora brister när det gäller barnperspektivet, trots titeln på betänkandet.

Utredningen har heller inte sett över lagar och regler rörande boende och umgänge utan har helt ensidigt fokuserat på vårdnadsfrågorna. Den har sedan den lades fram inte resulterat i några nya lagförslag. Som många remissinstanser uttryckt finns det ett stort behov av lagändringar, inte minst för att stärka barnperspektivet.

För att kunna avgöra om lagändringarna fått avsedd effekt bör domstolarnas och socialtjänstens tillämpning av de nya vårdnadsreglerna utvärderas fortlöpande. Detta är nödvändigt för att kunna ta ställning till om lagstiftarens intention med ändringarna fullföljs, det vill säga att det enskilda barnets bästa ska tillgodoses i domar och beslut om vårdnad, boende och umgänge. Det bör därför göras en översyn av hur vårdnadsreglerna tillämpas i praktiken.

Fru talman! När föräldrarna tvistar om vårdnad, boende eller umgänge i domstol företräds de vanligtvis av var sitt ombud. Ofta kommer den rättsliga processen att handla om att rättvisa ska skipas mellan föräldrarna medan barnet, som egentligen är huvudperson, hamnar i skymundan.

För att barnets rätt och principen om barnets bästa ska tas på allvar menar vi att barn bör ha rätt till ett juridiskt ombud som är frikopplat från föräldrarna och deras eventuella biträden. Ett barnombud skulle ha det enskilda barnets intresse för ögonen och skulle utgå enbart ifrån barnets bästa och barnets synpunkter i sin argumentation inför rätten.

Vänsterpartiet anser att varje barn bör ha en klar och uttalad rätt att föra fram sina åsikter i samband med tvister om vårdnad, boende och umgänge. En ovillkorlig rätt för barn att komma till tals i dessa frågor ligger helt i linje med FN:s konvention om barnets rättigheter. Vi menar att även små barn har åsikter om sin levnadssituation som är värda att tas på allvar.

Rätten till ett eget juridiskt biträde gynnar alla barn vars föräldrar tvistar om vårdnad, boende eller umgänge, och i synnerhet de barn som far illa. Vidare skulle ett barnombud leda till mer genomtänkta beslut där barnets vilja faktiskt beaktas, vilket gör att besluten blir lättare att verkställa.

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation 15.

Fru talman! Vänsterpartiet för fram ett antal förslag här, inte bara om att man ska ha ombud i domstolar. Jag är själv lite tveksam till det här med ombud i domstolarna, för det sitter också fem domare där som ska se till barnets bästa. Jag ser inte riktigt vad en ytterligare person skulle göra för nytta.

Men det jag egentligen vill fråga Jon Thorbjörnson om är det här med fler än två vårdnadshavare, som ni reserverat er för. Det känns lite som att tanken bakom är: Ju fler desto bättre. Men är det så genomtänkt? Jon Thorbjörnson var själv inne på det här med att barn far illa av vårdnadstvister. Hur besvärlig blir inte en vårdnadstvist mellan tre, fyra, fem eller fler vårdnadshavare?

Jag tror själv att två vårdnadshavare är optimalt utifrån många förutsättningar. Och det säger ju egentligen ingenting om umgängesrätten. Man har fortfarande rätt till umgänge med ett barn även om man inte är vårdnadshavare. Det finns möjlighet för ett barn att anknyta till fler personer. Men om barnet har flera vårdnadshavare delas umgängestiden upp på dem, och då minskar kanske umgängestiden med de biologiska föräldrarna. Om man har fyra vårdnadshavare i stället för två att dela upp tiden på blir det halva tiden för personer som inte är biologiska föräldrar. Är det alltid det bästa för barnet? Jag har svårt att se det. Men jag skulle gärna vilja höra mer om det här med fler än två vårdnadshavare och hur det är tänkt att fungera vid till exempel vårdnadstvister.

I detta anförande instämde Angelica Lundberg (SD).

Fru talman! Som det ser ut i dag kan ett barn inte ha fler än två juridiska vårdnadshavare. Många barn växer dock upp med flera sociala föräldrar. Det kan handla om barn vars biologiska föräldrar lever i samkönade relationer eller barn vars biologiska föräldrar separerat. En social förälder kan vara lika viktig för barnet som en biologisk förälder.

Enligt gällande regleringar har barnets vårdnadshavare ansvar för att barnets behov av umgänge med någon som står det särskilt nära men inte är rättslig förälder tillgodoses så långt som möjligt. I den utsträckning bristande umgänge beror på att vårdnadshavaren inte tar sitt ansvar är det en viktig uppgift för socialtjänsten att försöka få vårdnadshavaren att se till barnets behov.

Det finns många vuxna som kan vara bra för barnet under uppväxten. Problemet är väl inte att det finns för många vuxna i barnets närhet. Det kanske är så att det finns för få.

Om detta inte lyckas får domstolen på talan av socialnämnden besluta om umgänge med barnet för någon annan än en förälder. Denna reglering av barnets rätt till umgänge med personer som står barnet särskilt nära tycker jag inte kan anses tillräcklig när det gäller förhållandet till sociala föräldrar.

Fru talman! För mig är barnets bästa och barnets rätt till sitt ursprung bland det viktigaste att ständigt värna. För vår del utgår vi alltid från att ingen har rätt att få barn. Däremot har barnet rätt till sina föräldrar.

Men jag tycker inte att jag fick något särskilt konkret svar på det här med umgängestiden med de biologiska föräldrarna. Den riskerar ju att bli mindre ifall man har fler än två vårdnadshavare. Om man får in vårdnadshavare som inte är föräldrar får man bekymret att vårdnadstiden ska delas upp på fler personer. Många föräldrar som har skilt sig har barnen varannan vecka. Om det finns fler inblandade vårdnadshavare skulle man kanske ha barnen var fjärde vecka i stället.

Det känns inte som att Jon Thorbjörnson och Vänsterpartiet riktigt har tänkt igenom det här förslaget. Det är lätt att säga att det är bra för barnet att ha flera vuxna att anknyta till. Men umgängesrätten finns ju ändå. I så fall skulle man väl stärka umgängesrätten med andra än föräldrar.

Det är dessutom så att alla vårdnadshavare ska vara överens om barnet till exempel ska byta skola. Är det tre eller fyra vårdnadshavare finns risken att en vårdnadshavare sätter sig på tvären, kanske för att förhållandet har tagit slut eller för att man av andra anledningar inte längre har samma syn på barnets utbildning. Det skulle kunna ställa till stora bekymmer för ett barn att inte kunna byta skola därför att en av vårdnadshavarna motsätter sig det – en vårdnadshavare som kanske knappt ens träffar barnet längre eftersom man har splittrat upp vårdnaden på så många personer.

Fru talman! Det känns skönt att både jag och Mikael Eskilandersson har barnets bästa för ögonen. Det är ett bra gemensamt mål.

Mikael Eskilandersson undrar hur tiden ska räcka till för alla vårdnadshavare. Jag kan inte stå här och tala om vilken exakt procentuell fördelning som ska gälla mellan olika föräldrar. Jag kan bara konstatera att ett stort nätverk för barn är bra. Jag träffar inte min son och min dotter alla dygnets timmar, även om jag är vårdnadshavare för dem och har dem hemma.

När det gäller problematiken runt vilken skola ett barn ska gå i är det bra att vi har förslag om det i vår reservation. Vi föreslår att vårdnadshavares beslutanderätt i frågor som rör vård och skola för barnet ska kunna ligga på bara en vårdnadshavare efter domstolsbeslut. Det är för barnets bästa. Det ska inte bli en dragkamp om skola, vård och omsorg om barnet på grund av att man har tvister.

(Applåder)

Fru talman! Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd. Väl fungerande familjer byggda på ömsesidig kärlek och förtroende är av avgörande betydelse för barnen och för samhällets framtid. En familj där man bryr sig om varandra och ger ramar att hålla sig inom är otroligt viktig för barnens fortsatta väg framåt genom livet. Alla barn behöver ramar, och det är föräldrarna som ska ge dem. Samhället måste stötta de föräldrarna.

När familjen sviktar är det kommunens uppgift att socialt och ekonomiskt stödja familjen i att kunna utföra sina uppgifter och skyldigheter. Genom lagstiftning ska det offentliga respektera familjens sfär och rättigheter. Familjen ska inte berövas sina naturliga uppgifter utan i stället ges förutsättningar och vid behov socialt och ekonomiskt stöd att självständigt och tryggt kunna utföra dem.

Den mest uppenbara skyldigheten är att ta hand om barnen och ansvara för deras utveckling in i vuxenlivet. Det mest uppenbara ansvaret för kommunen är att kunna stödja och utbilda oss vuxna i föräldraskap. Alla familjer fungerar inte som vi önskar. Kommunen måste då stödja och se till barnets bästa och inte alltid till den enskilde förälderns bästa.

Utredningen Se barnet!, som Jon Thorbjörnson mycket förtjänstfullt pratade om i talarstolen, hade till syfte att utvärdera 2006 års vårdnadsreform. Utredningens bedömning är att vårdnadsreformen i många avseenden har fallit väl ut. Barnrättsperspektivet har stärkts. Barn kommer numera till tals i större utsträckning än tidigare. Riskbedömningar görs i högre grad än före reformen. Socialnämnderna lämnar i mer än 90 procent av målen förslag till beslut i vårdnadsfrågan.

Men man konstaterar även att det finns skäl för vissa ändringar i lagstiftningen för att motverka att barn far illa av föräldrarnas konflikter. Betänkandet borde vara föremål för fortsatt beredning inom Regeringskansliet, och riksdagen tillkännagav 2017 för regeringen vad regeringen särskilt bör beakta i det kommande lagstiftningsarbetet i fråga om bland annat barn- och barnrättsperspektiv samt åtgärder mot umgängessabotage.

I betänkandet föreslås en hel del förbättringar av den familjerättsliga regleringen. Det gäller bland annat att föräldrar som överväger att inleda en tvist om barn först ska vända sig till socialnämnden för ett obligatoriskt informationssamtal samt att barnets rätt till relevant information och dess rätt att fritt uttrycka sina åsikter och få dem beaktade ska tydliggöras i föräldrabalken. Det är angeläget för oss att de föreslagna förbättringarna genomförs. Jag vill ändå påpeka att alltför många separationer leder till tvister. Det bör vara varje förälders utgångspunkt att undvika de tvisterna så långt det är möjligt.

Därutöver anser jag, till skillnad från 2014 års vårdnadsutredning, att barnets rättigheter i mål om vårdnad, boende eller umgänge bör stärkas genom att det införs en möjlighet för domstolen att utse ett juridiskt biträde för barnet. Att barnet, som i högsta grad är drabbat av dessa konflikter, inte har någon som talar för dess rätt och synpunkter är i mitt tycke skrämmande. Det får ta den yttersta konsekvensen i många fall, men kan inte på ett korrekt sätt föra fram sin åsikt. Det är väl ändå en synpunkt som ingen kan vara emot, och den bör få stöd av riksdagens samtliga partier. Jag anser att regeringen borde kunna ta nödvändiga initiativ för att göra detta möjligt.

Jag är också glad att barnets rättigheter stärks genom att vi får barnkonventionen till lag så småningom. Sedan är jag väldigt glad att vi tillsammans kan modernisera regelverket om bekräftelse av faderskap för ogifta. Det är en viktig reform inte minst för det enskilda barnet. Eftersom det är ett enigt utskott hoppas jag att regeringen med stödpartier kan prioritera denna fråga och att vi får ett förslag till riksdagens bord så snart som möjligt.

Även registrering av testamenten i ett register är vi eniga om, vilket borde underlätta i många situationer och är ett modernt sätt att hantera testamenten på. Det är även en trygghet för den som skrivit testamentet att det hanteras på rätt sätt. Vem som ska stå för den kostnaden kan vi säkert diskutera, men låt det offentliga göra det från början.

Fru talman! Med det yrkar jag bifall till reservation 16.

Fru talman! Barnkonventionens tredje artikel lyder: ”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.” Liberalerna vill att detta tydligt ska gälla även i Sverige. Därför vill jag inledningsvis yrka bifall till reservation 18.

Fru talman! Ur ett liberalt perspektiv är det självklart att alla oavsett ålder både ges och tillåts ta plats i samhället. Även barn ska känna att de tryggt kan växa som människor och utvecklas för att ta ansvar för sig själva, sina medmänniskor och sin omgivning.

Samtidigt vet vi att verkligheten skiljer sig avsevärt från vad vi skulle önska när det gäller vad barn har tillgång till och vad vi lyckas skydda dem ifrån. Exempelvis skolresultat, välmående och trygghet i närområdet är sådana frågor som vi måste arbeta vidare med.

FN:s kommitté för barns rättigheter har uttryckt oro över de kommunala och regionala skillnader som finns i Sverige. Därför är det nödvändigt att ta krafttag i genomförandet av barnkonventionen i Sverige.

Liberalerna har länge kämpat för att barnkonventionen ska bli svensk lag, och så kommer äntligen att ske den 1 januari 2020. Det finns många internationella konventioner som Sverige har skrivit under, men barnkonventionen är särskilt viktig eftersom den reglerar rättigheterna för de människor som ännu inte har blivit vuxna och ännu inte i alla sammanhang kan föra sin egen talan och bestämma över sina egna liv.

Barnkonventionen är en grundbult i den svenska barnrättspolitiken och innebär viktiga förpliktelser för Sverige och för svenska myndigheter. Även om den redan i dag är folkrättsligt bindande är det en mycket viktig markering att riksdagen har fattat beslut om att den ska bli svensk lag.

Fru talman! Det är av största betydelse att barnkonventionens införlivande i lagstiftningen sker på ett välgenomtänkt sätt. Konventionen behöver inkorporeras på ett sätt som gör att konsekvenserna blir tydliga och förutsägbara. Det är bara då som konventionens bestämmelser kan tillämpas på ett enhetligt och effektivt sätt i vardagen.

Ett otydligt införlivande där relationen mellan konventionens artiklar och övriga delar av svensk lagstiftning inte klargörs kan riskera att skada barnrättspolitiken. Därför bör barnrättsperspektivet förtydligas i annan lagstiftning nu när barnkonventionen blir lag.

Föräldrabalken bör exempelvis kompletteras med en barnbalk där utgångspunkten är barnets bästa snarare än föräldrarnas intresse. Barns rätt till stöd och insatser, exempelvis de som i dag regleras i socialtjänstlagen, bör samlas i en särskild lag.

Fru talman! Jag tänkte fråga om en annan sak än det som Henrik Edin talade om. Det gäller en reservation om surrogatmoderskap och att göra det enklare att anlita surrogatmammor i andra länder som Liberalerna har med i betänkandet.

Låt mig först säga att jag förstår att längtan efter barn är stark. Jag förstår att man vill ha egna barn med biologisk koppling till sig själv. Jag förstår också att andra länders regeringar förbjuder handel med kvinnors kroppar så som man har gjort i både Indien och Thailand.

Vad jag inte förstår är varför svenska politiker med kännedom om hur illa dessa kvinnor ofta mår och behandlas kan lämna in reservationer och propagera för att göra det enklare att köpa kvinnor utomlands.

Som exempel kan sägas att det kostar ungefär 500 000 svenska kronor att köpa en kvinna i USA. Tidigare när man kunde köpa i Indien var priset som en surrogatmamma där fick någonstans mellan 30 000 och 60 000 kronor. Dock har Indien numera förbjudit handel med kvinnokroppar.

Numera vänder sig många svenska par till Ukraina eftersom det i Ukraina är ungefär halva priset jämfört med i USA. Man talar om 250 000–300 000 kronor för att anlita en ukrainsk surrogatmamma.

Med tanke på Liberalernas reservation undrar jag egentligen: Vad tycker Liberalerna är ett lagom pris på en kvinnokropp?

Fru talman! Vad ska man säga? Vad vi reserverar oss för och driver för politik är egentligen att det ska gå bra till. Det ska fungera att ha ett altruistiskt värdmoderskap. Det handlar förstås inte om att det ska finnas en utnyttjandesituation, utan det ska finnas ett samtycke.

En viktig och central del av liberalismen är att det handlar om den enskilda människans frihet att bestämma över sitt eget liv. Det gäller förstås för alla. Vi gör inte skillnad på om man bor i Sverige eller om man bor i exempelvis USA, som Mikael Eskilandersson tar upp. Det är egentligen det enda jag har att tillägga om det.

Fru talman! Det ska fungera, och Liberalerna gör inte några värderingar av det. Anledningen till att Ukraina har blivit det land som nu är det land som svenska par och andra par i Norden vänder sig till för att få tag i surrogatmödrar är att Ukrainas ekonomi har rasat.

Man utnyttjar helt enkelt det faktum att ukrainska kvinnor är mer utsatta än andra kvinnor. Ukrainska kvinnor är desperata och har svårt att hitta andra sätt att försörja sig på. Ett sätt att försörja sig och snabbt få mycket pengar är att hyra ut sin kropp under nio månaders tid.

Hundratals kvinnorättsorganisationer från bland annat Asien, Europa, Nordamerika och Sydamerika krävde ett globalt förbud mot surrogatmoderskap. Det gjorde de så sent som i september. Då krävde de att FN skulle ta upp ett globalt förbud i generalförsamlingen.

Jag undrar: Hur ser Liberalerna på detta? Kan ni tänka er att ställa er bakom ett globalt förbud mot surrogatmoderskap?

Fru talman! Vad jag redan har sagt är att det handlar om altruistiskt värdmoderskap, det vill säga att man inte ska göra marknad av det här. Jag tror att det är viktigt att poängtera detta, för nu får Mikael Eskilandersson det att låta som att Liberalerna i princip är för människohandel – och något så absurt har jag väl aldrig någonsin hört.

Det handlar absolut inte om det, utan mycket av den politik som finns i våra reservationer handlar egentligen helt enkelt om att stärka möjligheten att göra detta på ett bra sätt just för att människor inte ska hamna i kläm och fara illa.

Fru talman! Nu börjar vi närma oss slutet av familjerättsdebatten. Det här är mandatperiodens första heltäckande debatt på området. Tidigare talare har redogjort för tillkännagivanden som utskottet har valt att föreslå och för andra frågor som de tycker är viktiga. Det senare ska också jag göra.

Men först vill jag säga en annan sak. Inför denna debatt lyssnade jag på motsvarande debatt som civilutskottet hade för ett år sedan. Jag tror att många av oss, även vi som sysslar med politik, upplever att politiken ibland tar lång tid på sig. Men titeln på den föregående debatten blev ändå en påminnelse om och en bekräftelse på att förbättringar sker hela tiden. Vi ändrar lagar så att de stämmer med dagens uppfattningar, och därmed förbättrar vi samhället steg för steg.

För ett år sedan debatterades de viktiga frågorna om att inte göra det möjligt att erkänna äktenskap för minderåriga i Sverige och om att tillsätta en utredning för att avskaffa månggifte. Sedan dess har lagförslaget som tar bort möjligheten för unga under 18 år att räknas som gifta trätt i kraft. Lagen trädde i kraft den 1 januari i år. En utredning är också tillsatt med målet att göra detsamma med polygama äktenskap. Den arbetar för fullt och ska redovisa sitt resultat senast i januari 2020.

Det som var rätt omdebatterat då, för ett år sedan, är alltså nu på rull. Jag tar det som ett enkelt bevis på att vi åstadkommer mycket viktigt i den här kammaren. I de här frågorna var vi dessutom överens om att detta skulle och ska bli gjort. Det känns bra när det handlar om frågor av den här kalibern.

Fru talman! Jag skulle nu vilja tala om barnperspektivet i familjerätten, och kanske särskilt om vårdnads- och umgängesfrågorna. Under de månader jag har suttit i civilutskottet och varit ansvarig för de här frågorna har jag träffat personal på ett antal familjerätter och i andra instanser där man jobbar med rättigheter för barn och unga. Alla berättar för mig om olika varianter av exempel på när de tycker att dagens lagstiftning och tolkningen av den saknar ett barnperspektiv. Detta har också föregående talare poängterat flera gånger.

I klarspråk betyder detta att vuxnas intresse många gånger går före barns intresse. Att det ser ut så är kanske inte så konstigt, med tanke på hur historien sett ut. Delar av dagens lagstiftning speglar förstås detta: Vuxna tror sig oftast veta bäst.

Jag förstår inte annars varför vi i dag saknar en lagstiftning där barn kan säga nej till umgänge med en förälder som de inte vill träffa, även om det är så att andra vuxna tycker att de borde göra det. Jag förstår att det kan låta radikalt, men alla som känner barn vet att de redan från ganska tidig ålder har rätt bestämda uppfattningar om saker.

Jag har ett konkret exempel på en svår situation för ett barn som jag har fått återberättat av personal på en familjerätt. Det finns gånger då en förälder lever med skyddad identitet efter hot eller våld eller båda från den andra föräldern. Barnet lever tillsammans med föräldern med skyddad identitet, då den andra föräldern inte bedömts som lämplig att ha vårdnaden. Trots det ska barnet ha umgänge med den förälder som har hotat och kanske slagit den andra föräldern. Barnet skjutsas ibland långa sträckor för att träffa den andra föräldern tillsammans med personal som övervakar umgänget.

Barnet måste då vakta sin tunga för att inte säga någonting som kan avslöja var barnet bor med den andra föräldern. Barnet kan till exempel inte nämna sin lärares namn. Man kan inte berätta om vilket fotbollslag man spöade förra helgen eller vilken sorts rolig lekpark man har besökt den senaste tiden. All sådan information kan nämligen avslöja var någonstans man bor. Det är ett ganska tungt ok på ett barns axlar.

Det finns också gånger då en förälder som har dömts för misshandel av barn något år senare får vårdnaden om dem med motiveringen att den andra föräldern inte har gjort allt den kan för att underlätta kring umgänget. Kanske har den föräldern sett att barnen mår mycket dåligt och verkligen inte vill träffa sin andra förälder. Det kan vara av olika skäl, men barnet vill verkligen inte. Jag tänker mig att det är svårt för en förälder att tvinga ett barn att göra någonting som barnet mår dåligt av och kanske känner rädsla inför.

Vi har barn som har fått leva med att föräldrarna tvistar om vårdnaden under hela deras uppväxt, och detta blir dessutom allt vanligare.

Jag inser förstås att frågor som har att göra med vårdnad om och umgänge med barn är några av de allra svåraste som vi har, eftersom det är många inblandade och alla tycker att de har rätt. Det sätter naturligtvis många känslor i gungning.

Det jag vill ha sagt är att den det handlar allra mest om, det vill säga barnet, borde få ett större fokus och ett större medbestämmande än det har i dag. Exakt hur det skulle kunna se ut har jag inte svaren på, men det är viktigt att vi alla driver på. Jag uppfattar av tidigare talare i debatten här att vi har ett stort gemensamt intresse av detta, och det gläder mig.

Frågorna kring vårdnad och barns och föräldrars rätt har utretts. Jag har tittat på det betänkande som heter Se barnet!, som har nämnts tidigare och som jag tycker innehåller väldigt många kloka tankar. Vi ska jobba för att så många som möjligt av dem också blir verklighet.

Jag har samtalat med regeringen, som har berättat för mig att de har för avsikt att lägga fram nya förslag på området om en modernare lagstiftning utifrån utredning och betänkande. Regeringen påbörjar detta arbete nu, och det ska vi från riksdagen såklart följa noga i alla våra olika roller.

Dessutom jobbar utredningen som ska se över hur barnkonventionen ska implementeras och bli svensk lag. Detta spelar naturligtvis också roll här, vilket jag tyckte att Henrik Edin från Liberalerna redogjorde för på ett bra sätt. Barn ska helt enkelt inte behöva fara illa. Barns intresse är alltid viktigare än vuxnas.

Innan jag avrundar vill jag berätta att regeringen alldeles snart kommer att avisera den utredning som ska se över systemet med gode män och förvaltare, alltså det som Centerpartiet talade om och som också togs upp i debatten förra året. Det här tycker jag är jättebra och viktigt. Personer som behöver hjälp och stöd i sin vardag ska naturligtvis få det på bästa sätt. Därför ser jag fram emot detta, och jag tror att många håller med mig om det här.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Socialdemokraterna har ställt sig bakom vårt gemensamma ställningstagande om att det ska bli lättare för pappor att registrera sitt faderskap.

Elin Lundgren sa i talarstolen att det ibland inte upplevs som att saker går så snabbt. Det kan jag hålla med om, med tanke på att bland det första jag satt och beslutade om när jag kom in i riksdagen 2014, för så där strax över fyra år sedan, var just ett tillkännagivande till regeringen om att pappor skulle kunna registrera sitt faderskap innan barnet föddes.

Nu stöder inte den utredning som har gjorts att det ska gå att registrera faderskap före födseln. Men andra länder, till exempel Finland och Norge, har redan infört en sådan lagstiftning. I Norge har man dessutom gemensam vårdnad när barnet sedan föds, vilket jag tycker borde vara en rimlig väg att gå. Om man nu kan registrera faderskap tidigare borde man även införa gemensam vårdnad.

Jag skulle gärna vilja höra Socialdemokraternas syn på detta. Är det rimligt att man kan registrera sitt faderskap innan barnet föds? Det är lite halvt otydligt i det ställningstagande som utskottet gör i dag. Och om det är rimligt – är det då också rimligt att båda föräldrarna får gemensam vårdnad om det gemensamma barnet?

Fru talman! Jag tänker göra det lite enkelt för mig i det här replikskiftet. Remissvaren på utredningen om detta, Nya regler om faderskap och föräldraskap, kom in i slutet av februari. Jag tänker inte föregripa regeringens hantering av den här viktiga frågan.

Fru talman! Ja, det var verkligen ett intetsägande svar. Man kan undra varför det har tagit fyra år att komma fram till att göra en utredning. Tyvärr får vi inget svar på hur man ser på saken. Jag skulle i och för sig kunna ta upp ett annat ämne, men jag tror att jag väljer att avsluta där.

Fru talman! Jag ser inget skäl till att inte göra det jag också.

Fru talman! Att bli gravid är något riktigt speciellt för de allra flesta kvinnor. Kanske har man försökt och hoppats ett tag, kanske kommer det som en överraskning. Oavsett vilket är det få saker i livet som är så omvälvande som att bli med barn. Och just i det där ögonblicket när stickan visar rätt antal streck betraktas du som bebisens mamma. Det är alla överens om. Pappan blir dock inte pappa i lagens ögon förrän många månader senare, när barnet föds, vilket förstås är mycket märkligt.

Om föräldrarna är gifta blir mannen automatiskt pappa när barnet föds, men om föräldrarna är ogifta måste man i dag gå till socialtjänsten för att få faderskapet bekräftat. Metoden som används där är otidsenlig och upplevs som kränkande av många föräldrar.

I betänkandet Nya regler om faderskap och föräldraskap föreslås en del förenklingar som civilutskottet nu ställer sig bakom, vilket är bra, men utredningen menar ändå att faderskapet fortfarande ska bekräftas först när barnet är fött. Då kommer en del av de problem som finns i dag fortfarande att finnas kvar.

Till exempel finns risken att något händer mamman i slutet av en graviditet eller att hon avlider i samband med förlossning. Då står barnet helt utan vårdnadshavare när det föds om föräldrarna är ogifta.

Sverigedemokraterna vill att män ska kunna vara delaktiga i graviditeten på riktigt. Regeringen är annars väldigt angelägen om att gå in och peta i familjers vardag och styra över hur vi tar ut vår föräldraledighet. Men när det kommer till att låta pappan vara en del av graviditeten finns det inga förslag alls, vilket jag tycker är anmärkningsvärt.

Jag noterar dock att Moderaternas företrädare i sitt anförande här i dag också ville att faderskapet ska fastställas så tidigt som möjligt. Och i Moderaternas motion i ämnet skriver man att det eventuellt ska göras möjligt. Det är bra att Moderaterna nu är tydligare i sin åsikt. Det är faktiskt något som jag kan efterfråga från Moderaterna i fler frågor.

Oftast är man två om att skaffa barn, och det är självklart att även pappan fullt ut ska kunna vara en del av denna fantastiskt spännande tid, följa med på ultraljud och även lagligt bli betraktad som barnets pappa så fort graviditeten är bekräftad. Det görs i dag inga medicinska undersökningar gällande faderskap om inte särskilda skäl föreligger. Att blivande föräldrar själva ska kunna anmäla vem som är far till barnet, även digitalt, borde vara en självklarhet i vårt moderna samhälle.

Nu för tiden föds ungefär vartannat barn med ogifta föräldrar. Förutom att en ogift man inte automatiskt räknas som pappa till sitt eget barn får han inte heller automatiskt vårdnaden om barnet, även om faderskapet fastställs. Detta system gör att barn i vissa fall riskerar att gå miste om sin pappa endast på grund av att detta är mammans vilja, och fäder kan förlora rätten till föräldrapenning och barnbidrag.

Barn har rätt till båda sina föräldrar, och här brister skyddsnätet runt barnen när mamman ensam ges makten att avgöra om barnet ska ha umgänge med sin pappa eller inte.

Sverigedemokraterna anser att gemensam vårdnad ska vara den naturliga utgångspunkten efter ett barns födelse. Om fadern till barnet är känd och inga missförhållanden har framkommit tycker vi att han och barnets mamma automatiskt ska bli barnets gemensamma vårdnadshavare direkt när det föds. Eventuella tvister om vårdnad ska i så fall utredas i efterhand, men det är viktigt att sätta barnen i främsta rummet och att vi har en lagstiftning som är anpassad efter vad som är bäst för barn.

Fru talman! Ett barn kan förändra det mesta i ett förhållande. Det är stor skillnad på att vara två och sedan helt plötsligt bli tre. Trots att man vet att småbarnsåren är tuffa och att det brukar bli lättare framöver håller inte alltid förhållandet. Ungefär 25 000 barnfamiljer genomgår separation varje år.

En separation kan vara en upprivande och svår tid för en familj, inte minst för barnen. Forskning visar också att konflikter och dålig kommunikation mellan föräldrarna ökar riskerna för en negativ känslomässig och social utveckling hos barn.

Går det så långt att ärendet hamnar i domstol kan det bli en lång och utdragen process som inte sällan handlar om att smutskasta den andra parten så mycket det bara går. En sådan process bör naturligtvis undvikas så långt det är möjligt. Därför är det viktigt att man redan på ett tidigt stadium kan hitta samförståndslösningar. Precis i början av en separation har ofta båda föräldrarna målet att göra det som är bäst för barnet, och konflikterna har kanske inte hunnit bli så stora än.

Sverigedemokraterna vill införa en modell som redan så snart det står klart att föräldrarna flyttat isär sammankallar berörda parter till familjemedling i syfte att enas om vårdnad, boende och umgänge. Vi vill också titta på möjligheten till samarbete mellan olika aktörer för att få till en så bra lösning som möjligt. Det kan vara skolan som blir inkopplad som ett stöd till barnet, psykologisk hjälp eller hjälp med att lösa sin ekonomiska situation om man helt plötsligt ska vara ensamhushåll.

Vi tycker att det ska vara obligatoriskt att delta i familjemedling för att kunna få sin sak prövad i domstol. Det är såklart viktigt att föräldrar får stöd och hjälp, men det är alltid, i alla lägen, barnens bästa som måste vara rådande.

I detta anförande instämde Mikael Eskilandersson (SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 april.)