Bostadspolitik

Fru talman! För tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 1.

”Jag önskar att det fanns ett magiskt trollspö så att vi kunde lösa den här situationen här och nu.” Så svarade den även i dag uppenbart frånvarande bostadsministern Per Bolund på frågan om han tänkte agera mot bostadskrisens förödande konsekvenser för i synnerhet ungdomar. Den minister som sitter med själva ministeransvaret och Sveriges främst ansvarige bostadspolitiker hanterar alltså med en klackspark och med en hänvisning till magiska trollspön det stora samhällsproblem han själv är satt att hantera.

Fru talman! Att nonchalant hänvisa till trollspön hjälper inte de ungdomar vars möjligheter drabbas stenhårt av bostadskrisen i allmänhet och regeringens senaste amorteringskrav i synnerhet. Det hjälper heller inte alla de äldre som upplever att de kan inte sälja sina för stora bostäder, oftast villor, och flytta till en mindre och mer tillgänglig bostad. Det hjälper inte heller dem som mitt i livet får ändrade livsförutsättningar, till exempel dem som genomgår en skilsmässa eller blir ensamma och behöver en bostad snabbt. Sveriges bostadskris slår mot nästan allt och alla.

Till råga på allt rasar nu dessutom bostadsbyggandet. Det är det sista bostadsbristens Sverige behöver.

Jag beklagar att den i fråga om bostadspolitik tämligen oengagerade och inaktiva bostadsministern Per Bolund, till skillnad från bland annat ministerkollegorna Magdalena Andersson, senare här i dag, och Tomas Eneroth, förra veckan, över huvud taget inte deltar i vare sig riksdagshanteringen av bostadspolitiken eller i den bostadspolitiska diskussionen i stort. Ministern gör inte detta såvida han inte av medier eller av oss bostadspolitiker mer eller mindre tvingas att delta.

Det hade varit en sak om bostadsministern varit upptagen med att leverera bostadspolitiska förslag till riksdagen, men de lyser tvärtom med sin frånvaro. De senaste dagarna har vi hört förslag om svarthandel och mindre möjligheter för hyresvärdar att hantera sitt eget bestånd. Men utöver det är det enda förslag regeringen har levererat ett förslag om att bygglovsbefria altaner.

Med all respekt, fru talman: Vi är alla för bygglovsbefriade altaner. Men kom inte och säg att det kommer att ha några stora effekter i fråga om bostadskrisen!

Bygglovsbefrielse för altaner var för övrigt det enda i 73-punktsprogrammet mellan S, MP, C och L som man kunde tänka sig att genomföra utan utredning. I övrigt ska allt begravas i utredningar och göras så sent i mandatperioden som möjligt, vilket innebär att knappt något kommer att genomföras fullt ut. Det duger inte, fru talman. Det är helt enkelt inte okej.

Eftersom både regeringens och riksdagens verktyg och själva uppgift är att bedriva politik och inte att hänvisa till trollspön är den uppenbara uppmaningen till bostadsministern och regeringen följande: Varför inte gå direkt på att driva en politik som levererar fler lediga bostäder?

Om regeringen så uppenbart känner sig rådlös i bostadspolitiken och absolut inte vill ta till sig av Moderaternas bostadspolitiska ingångar kan de läsa den Sverigerapport som Internationella valutafonden, IMF, presenterade för någon månad sedan, där man konstaterar att genomgripande reformer av bostadsmarknaden, särskilt av hyressättningssystemet, skatter och byggnadsregler, är nödvändiga för att motverka ojämlikhet.

Fru talman! Jag ska snabbt och grovt sammanfatta de moderata ingångarna i bostadspolitiken. Vi har fyra huvudingångar.

För det första handlar det om radikala förenklingar över hela linjen. Det kan i Sverige ibland finnas en övertro på förenklingar, men vad vi menar med radikala förenklingar är att man kanske klipper en tredjedel av den totala plan- och byggprocessen. Då måste vi se: Vad är det för förenklingar som då kommer att krävas? Man måste börja med att slå fast just den ambitionen. Jag kan säga här och nu att det inte finns en enda förenkling som någon kan tänkas föreslå i Sveriges riksdag som vi moderater inte kommer att vara för.

Återigen säger jag att det handlar om radikala förenklingar över hela linjen. Det gäller alltifrån buller till strandskydd, överklagandemöjligheter och plan- och byggprocessen.

För det andra handlar det om möjligheten att äga sitt boende. Det ägda boendet är grunden i bostadsmarknaden. Det måste också vara grunden i bostadspolitiken. Moderaterna är ett parti som tror på social rörlighet. Mot bakgrund av att bostaden är den enda förmögenheten för 90 procent av svenskarna är det för oss självklart att vi behöver utveckla möjligheterna för i synnerhet dem med låga inkomster att köpa och äga sitt boende. Vi tror nämligen på social rörlighet. En satsning på det ägda boendet blir också i sig själv en satsning på bostadsproduktion.

För det tredje handlar det om hyresrätter och hyror. Vi vill ha breda blocköverskridande diskussioner där vi förhoppningsvis kan komma fram till förslag som handlar om ett mindre reglerat hyressättningssystem i hela beståndet. Vi kan också tänka oss andra diskussioner för att gynna det hyrda boendet, dock inte ineffektiva investeringsstöd som tar tid och pengar från övrigt.

För det fjärde, fru talman, handlar det om skatter, rörlighet och utnyttjandet av befintligt bestånd. All översyn av bostadsrelaterade skatter får naturligtvis stora konsekvenser för statsbudgeten. Det är just därför som vi också här behöver breda bostadspolitiska blocköverskridande överläggningar som stimulerar rörlighet och som gör att vi kan utnyttja det befintliga beståndet, vår främsta resurs, betydligt bättre än vad vi kan i dag.

Fru talman! Låt mig tala om blocköverskridande överenskommelser. Hela branschen och varje bostadsorganisation efterlyser blocköverskridande bostadspolitiska samtal där alla vi politiska partier sätter oss tillsammans, släpper prestigen och de heliga korna och är beredda att ge och ta för att lösa Sveriges bostadskris. Det är vi moderater beredda att göra. Det är vi skyldiga Sverige och dess invånare. Det är också ni skyldiga Sverige och dess invånare – ”ni” är alltså de som har lovat detta och som nu utgör regering eller regeringsunderlag. Miljöpartiet och Socialdemokraterna tillsammans med Centern och Liberalerna har lovat detta både före och efter valet. Nu förekommer det en massa dubbla besked, fru talman. Det beror på vilken representant för MP, S, C eller L man frågar.

Jag skulle därför vilja avsluta med att återigen fråga företrädare för Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna här i dag vad det är som gäller: Kommer man att hålla sina löften och bjuda in till blocköverskridande bostadspolitiska överläggningar?

(Applåder)

Fru talman! Jag följde i dag presentationen av regeringens budget. Jag hoppades på att det skulle vara några förslag, konkreta åtgärder, diskussionspunkter eller andra reformer när det gäller den problematik som vi ser på bostadsmarknaden i Sverige. Det är en problematik som inte bara sträcker sig till att det byggs alldeles för lite och för dyrt. Det handlar även om att vi har en rad otrygga områden i Sverige, om att vi har en inlåsningseffekt och om att många inte ens har möjlighet att skaffa sig sin första bostad eller att studera på den ort där de skulle vilja studera och få den utbildning som de skulle behöva ha.

I stället inför man återigen, vilket kanske inte var så främmande, bostadssubventioneringar. Man pratade inte i presentationen om de marknadshyror som man utreder och kommer att föreslå. Men det är liksom dessa två förslag som man lyfter fram för att lösa en rad olika problem på det bostadspolitiska området.

Vi har sett ett par propositioner som har kommit nu i dagarna. Det är propositioner som på många områden är väldigt viktiga, men vi ser fortfarande en stor avsaknad av bostadspolitiska förslag från regeringen. Det är en regering som har suttit under den förra mandatperioden och delar av denna mandatperiod och som vid det här laget borde kunna leverera förslag. Det är i alla fall den bedömning jag gör när jag tittar på hur lång tid man faktiskt har haft möjlighet att lägga fram bostadspolitiska förslag.

Jag tror att det egentligen gör detsamma vilken företrädare jag ställer frågan till om hur vi ska lösa den bostadsbrist vi ser i Sverige. Jag ställde frågan till statsministern under den förra frågestunden och fick det traditionella svaret att bostadssubventioneringarna i stort sett är den stora lösningen på frågan.

Man nämner återigen de 20 000 bostäder som har skapats av det systemet under en treårsperiod. När man tittar på Boverkets rapport över hur många bostäder som behöver byggas – 93 000 bostäder per år – förstår alla hur liten den andelen är.

Nu ser vi att antalet påbörjade bostäder minskar kraftigt. Enligt prognoserna kommer vi förmodligen även i fortsättningen att se ett minskat byggande. Samtidigt som vi är i någon form av högkonjunktur går det alltså åt helt fel håll. Det är det resultatet vi ser. Alla förstår var den problematiken hamnar någonstans när vi går in i en lågkonjunktur eller försämrade förutsättningar.

Sverigedemokraternas fokus är de kostnader som det innebär att bygga bostäder. Efterfrågan på bostäder handlar nämligen i första hand om vilka möjligheter de som inte har en bostad, eller de som skulle vilja ha en större bostad eller en annan bostad, har för att införskaffa denna bostad. Där kommer ekonomin in i första hand.

Innan vi kan få till ett större bostadsbyggande måste vi alltså se till att förutsättningarna finns för de människor som behöver en bostad att kunna ta de här bostäderna. Då behöver vi titta på hur vi pressar priserna på byggandet, vilket i förlängningen också skapar mindre kostsamma bostäder oavsett om du väljer att köpa eller att hyra.

Tyvärr ser jag inte speciellt många förslag från regeringen på detta område där fokus borde ligga. Vi skulle behöva titta mer på standardiseringar och gemensamma byggregler i Norden. Vi måste se till att öka konkurrensen så att det inte bara är tre byggbolag som är med i upphandlingarna. Fler ska ha möjlighet att vara med. Den regionala bostadsplaneringen ska utökas så att kommunerna kan få det stöd som de behöver för att öka byggandet. Byggkrediten behöver ses över för att även mindre byggbolag i större utsträckning ska kunna vara med i de här upphandlingarna.

Detta är några av de förslag som Sverigedemokraterna har lagt fram och som vi tycker att regeringen också ska titta på. I stället ser vi att det går åt fel håll. Kostnaderna ökar för bostadsbyggandet, vilket är väldigt allvarligt i dagens situation.

Vi behöver också få fram en bostads- och infrastrukturberedning. Vi vet att antalet byggda bostäder har en stark koppling till graden av utbyggd infrastruktur. Dessa två frågor, tillsammans med en rad andra frågor, behöver gå hand i hand för att vi ska kunna få till ett ökat byggande. Det ska finnas bra infrastruktur och möjligheter för den som tar en bostad att åka kollektivt. Så blir de bostäder som byggs attraktiva.

Vi behöver se över startlån och avdragsgillt sparande så att vi får en möjlighet att bygga upp ett bosparande och ett bra startkapital från ett tidigt stadium fram till 30–35 år. Det är nämligen viktigt att man kombinerar möjligheten till hyresrätter och det egna ägda boendet för att få upp bostadsbyggandet och därmed möjligheterna för alla att få en bostad.

Framför allt är det oerhört viktigt med en framförhållning inom bostadspolitiken. När det gäller dessa frågor måste regeringen ställa om. Vi kan inte se en hög befolkningsökning samtidigt som vi ser ett minskat bostadsbyggande.

Det finns även andra viktiga frågor i det betänkande vi debatterar i dag, och det gäller boendemiljön. Det är viktigt att inte bara tänka på byggandet utan också på den miljö som vi vistas i kring bostäderna. Estetiken är oerhört viktig både för att skapa trivsamhet och för att minska konflikter, utanförskap och en vantrivsel i bostadsområdet.

En ökad trygghet, framför allt i de extra utsatta områdena, är en oerhört viktig fråga för att inte samhället ska fortsätta att splittras, brottsligheten öka, folk känna sig otrygga och parallella samhällen skapas. Här behöver vi gå in och skapa en bostadsplanering som gör det möjligt för till exempel polisen att vara aktiv utan att det innebär en hög risk för dem som agerar i polisyrket och andra yrken som verkar i de här områdena. Det är en oerhört viktig fråga som inte får bli bortglömd när vi diskuterar det minskade bostadsbyggandet och den bostadskris som vi ser i Sverige i dag.

Vi ser också en ökad trångboddhet. När vi ser den ökande trångboddheten och de konsekvenser det innebär för dem som lever i trångboddhet i Sverige i dag kan man, om man vill säga någonting lite radikalt, börja ifrågasätta var gränsen går för ett välfärdsland.

Som avslutning vill jag ta emot den utsträckta handen från Moderaterna för att inleda bostadspolitiska samtal tillsammans med övriga partier i riksdagen.

I detta anförande instämde Mikael Eskilandersson (SD).

Fru talman! Sverige behöver en social bostadspolitik. Det behöver tas ett nationellt grepp som innebär att resurser tydligare riktas mot svaga bostadsmarknader och inte minst ekonomiskt svaga hushåll.

Både i FN-stadgan och i Sveriges grundlag slås det fast att tillgången till bostad är en grundläggande rättighet. Det räcker, fru talman, att gå ut på gatorna några kvarter bort för att konstatera att denna rättighet inte är verklighet för alla.

Göteborgs stad, enbart, betalade 1 miljard kronor för sociala boenden under 2017. Kommunernas socialtjänster är tillsammans landet största hyresvärd och förmedlar ungefär 24 000 lägenheter om året till hushåll som inte har råd att efterfråga en bostad och därför saknar tak över huvudet. Många av dessa är hänvisade till ocker och illegal svarthandel med hyreskontrakt, någonting som vi nu medverkar till att förbjuda både för hyresgäster och för uthyrare.

Bakom siffran 24 000 finner vi kvinnor som behöver någonstans att flytta med sina barn sedan de vistats hos kvinnojouren efter att ha misshandlats av en man. Vi finner personer med funktionsnedsättningar som gör det svårt för dem att ta sig in på arbetsmarknaden och få en fast bostad. Vi finner personer med missbruksproblem och spelskulder. Men det allra vanligaste är att man inte har tillräckliga inkomster och inte har stått tillräckligt länge i bostadskö.

Vart femte av de allmännyttiga bostadsföretagen tillämpar ett inkomstkrav på tre gånger årshyran, enligt Boverket 2017. Sedan den så kallade allbolagen infördes 2011 finns det inte längre några bostäder att tillgå som är subventionerade av kommunens kassa. Det är så det ska vara. Det har jag inga synpunkter på. Det ska råda likvärdiga villkor mellan den privata och den offentliga sektorn på bostadsmarknaden.

De investeringsstöd som hittills har funnits har inte haft någon riktning mot låginkomsthushåll. Dessa hushåll har inte varit målgruppen. Stöden har heller inte riktats mot att tillskapa bostäder på platser där det annars inte skulle ha byggts. Detta är skälet till att vi nu när stödet kommer att finnas kvar tycker att det ska effektiviseras, koncentreras och riktas till bostäder i hela landet.

Ännu i dag råder det någon form av bostadsbrist i 240 av landets 290 kommuner. Trots att Boverket har pekat på ett byggbehov om 80 000 bostäder om året var byggandet så lågt som 53 000 lägenheter 2018. Det är en minskning från året innan med 16 procent! Aldrig någonsin har vi ens varit i närheten av att nå byggmålen. I stället minskar byggandet efter att det hade börjat öka under alliansåren.

Rörligheten är låg, och för unga som behöver komma in på bostadsmarknaden är det inte i första hand dyra nyproducerade hyresrätter som gäller utan att få ett förstahandskontrakt i en äldre lägenhet kanske en bit utanför centrum med pendlingsavstånd till skola och arbete.

Men vad som är ännu svårare i dag, som Mats Green också var inne på, är att komma in på den ägda bostadsmarknaden. Under alltför lång tid har debatten varit fokuserad på hyresrätten, och vi har glömt bort att de flesta om de ges möjlighet faktiskt vill äga sin bostad – och allra helst bo i ett småhus.

Oavsett vilken typ av byggande det handlar om måste det fram pengar, och dessa pengar måste lånas mot någon form av kontantinsats och det dubbla amorteringskravet – som införts med Per Bolunds goda minne.

När praktiskt taget all bostadsfinansiering förts över till privatpersoner, och bankerna med stöd av Finansinspektionen ställer allt högre krav på dem som vill låna, behövs det nya sparformer och andra som är beredda att borga för lånen som privatpersoner tar. Och innan dess måste hela paketet med bolånetak och amorteringskrav ses över och avvecklas.

Fru talman! Det är mycket glädjande att Kristdemokraterna tillsammans med Centerpartiet lyfter upp finansieringsfrågan och behovet av kreditgarantier som är riktade till byggande och upprustning av bostäder på landsbygden. Det är också intressant att Boverket nu presenterar ett förslag till statligt topplån för att finansiera byggande på landsbygden. Tillsammans med enklare bygglovsregler och ett kraftigt reformerat strandskydd kommer det att göra skillnad för många små kommuner.

Kommuner som förut har haft en svag befolkningsutveckling, men som ser att ett intresse från inflyttare finns, kan se sig som attraktiva alternativ till storstaden. Det är i dessa kommuner vi finner många av de kommunägda bostadsbolagen som gärna skulle bygga lägenheter men inte kan eftersom revisorerna nekar dem att skriva av under längre tid än vad de kunnat göra om det nybyggda hyreshuset hade funnits på en ort där marknadsvärdet är högre än byggkostnaden. Men många kommuner befinner sig dessvärre inte i den situationen.

I vårt särskilda yttrande i betänkandet påpekas det att redovisningsreglerna kommer att ses över som en del av januariavtalet för att få igång byggandet utanför storstäder och kommunernas centralorter.

”Hyresnivåerna i många allmännyttiga bostadsföretag behöver stiga. – Annars kommer vi att köra sönder allmännyttan.” Vem säger så? Jo, kommunalrådet Niklas Nordström, socialdemokrat i Luleå, i en skrift utgiven av Sabo för en tid sedan om behovet av en ny social bostadspolitik.

Jag håller med honom. Med större variationer i hyresnivåerna kommer bostadsbristen med tiden att försvinna och tillgången också på billiga hyresrätter att öka. Det är målet med Centerpartiets bostadspolitik. Med fri hyressättning i all nyproduktion och en frihet för fastighetsägarna att välja en annan förhandlingsmodell än den kollektiva kommer vi med tiden att se fler hyresrätter byggas i Sverige.

En annan vision Centerpartiet har är att lägga grunden för en ny egnahemsrörelse, där en social bostadspolitik kan bygga på att fler har möjlighet att bospara och äga sin bostad. Med en enkel, förutsägbar hantering av bygglov i kommunerna av standardiserade och prefabricerade hustyper från alla våra duktiga trähusföretag vill vi hjälpa människor att förverkliga drömmen om ett eget hus som en start på bostadskarriären.

Du ska kunna börja bostadskarriären med en egen arbetsinsats, ett riktat bosparande till topplånet och en inkomst av arbete som gör att du kan betala av lånet du tagit utan orimligt höga krav på amorteringstakt.

Fru talman! Det är lätt att använda FN-stadgan om rätten till bostad som ett argument för att med skattemedel bygga nya bostäder med hög standard i attraktiva lägen åt normalinkomsttagare som stått tillräckligt länge i bostadskön. Det är inte så FN-stadgan ska tolkas. Vi i Centerpartiet ser detta som ett tecken på att det behövs reformer som ökar rörligheten och som skapar långsiktigt hållbara förutsättningar för byggföretagare att bygga mer och till lägre kostnader. Januariavtalet, fru talman, är en bra början, men det räcker inte.

Centerpartiets reservation 3 om en ny, modern svensk modell av social bostadspolitik yrkar jag inte bifall till, för att snabba på voteringen, men jag yrkar bifall till Centerpartiets och KD:s gemensamma reservation 7 för ett nytt och utökat kreditgarantisystem som underlättar byggande på landsbygden där betalningsförmågan finns men där traditionell bankfinansiering är svår att få.

Till er som lyssnar på den här debatten om bostadspolitik och som tycker att vi inte ger besked om hyressättningen, om enklare och snabbare planprocesser, vill jag säga följande. När det kommer till frågor om regelförenklingar, snabbare planprocesser, friare hyressättning och bättre rörlighet finns det anledning att återkomma till andra debatter längre fram när Centerpartiet kommer att vara med och leverera allianspolitik som ett resultat av januariavtalet och de utredningar som kommer att tillsättas under våren med målet att bli förverkligade i god tid före mandatperiodens slut.

Fru talman! Jag skulle vilja citera ur årets motion från Centerpartiet vad gäller bostadspolitik, väckt av Ola Johansson, som vi nu bland annat diskuterar: ”Den rödgröna regeringen har under sin tid vid makten infört bostadssubventioner som kombinerats med hårt reglerade krav och ett stopp för regelförenklingsarbetet. Det var fel väg att gå. Subventionerna av bostadsbyggandet avvecklades en gång i tiden då de inte förmådde öka nybyggnationen utan i stället bidrog till högre kostnader. När nu byggtakten återigen vänt neråt kan vi konstatera att subventionerna inte heller denna gång fått avsedd effekt. Det är viktigt att ha respekt för att företagen inom bygg- och bostadsbranschen behöver långsiktiga spelregler, och att de i och med återinförandet av subventionerna anpassat sig till gällande förutsättningar. Likväl avser Centerpartiet att subventionerna inte bidrar till en väl fungerande marknad och att de därför bör fasas ut.”

Det här är inte en inställning som går tio år tillbaka i tiden, fru talman, utan det här är årets motion som vi debatterar. Här står Ola Johansson från Centerpartiet och argumenterar för just de byggsubventioner man vill avveckla snabbast av alla partier i Sveriges riksdag. Jag skulle vilja höra några ord om detta.

De löften som Centerpartiet utställde före valet, och även efter valet, om att ha breda blocköverskridande bostadspolitiska överläggningar, kommer vi att få sådana?

Fru talman! Det är intressant att Mats Green läser hela formuleringen om byggsubventionerna, och han berättar också för kammaren att Centerpartiet är berett att fasa ut subventionerna. Det stämmer, till skillnad från den politik som genomfördes med Moderaternas och KD:s budget, som vi visserligen släppte fram men är den som gäller. Det innebär att bemyndigandet för Boverket att behandla redan inkomna ansökningar om byggsubventioner på det regelverk som redan finns inte kan behandlas.

Detta upplever jag som mycket problematiskt. Det är många bostadsföretag som har ringt mig, säkert också Mats Green, och även små kommuner, som eljest inte skulle kunna genomföra sina byggprojekt därför att kalkylerna bygger på det regelverk som formar subventionerna. Det har vi tagit fasta på och förstått.

I vårt budgetalternativ, som inte vann riksdagens gehör, finns inte indragandet av bemyndigandet kvar. Däremot finns en kraftig neddragning av summan som skulle användas för byggsubventioner.

Detta innebär att vi med fortsatt hantering av de byggsubventioner som finns, vilket jag hoppas att regeringen nu sysselsätter sig med, får till stånd ett system för byggsubventioner som fungerar på det sätt som jag beskriver. Det är riktat till bostadsbyggande som annars inte skulle ha blivit av, till skillnad från de generella subventioner vi har i dag som är riktade till svaga konsumenter och svaga bostadsmarknader som finns och förekommer i hela landet. Det är den inriktningen vi vill ha.

Jag skulle vilja återkomma i nästa replikskifte med svar på de övriga frågorna.

Fru talman! Nu blir jag lite förbryllad, för nu riktar Ola Johansson kritik mot oss för att han tycker att vi avvecklade byggsubventionerna för snabbt. Problemet var ju bara att Centerpartiet ville avveckla dem snabbast av alla. Ni drog in i princip alla pengar från dag ett och kritiserade dessutom oss för att vi gick för varligt fram.

Om det nu dessutom var så att ni ville fasa ut byggsubventionerna under längre tid – ja, jag har precis tagit del av den vårändringsproposition som regeringen har lagt fram, och där klipper man bort ytterligare 750 miljoner från vår avtrappning. Sedan tillför man lite pengar – ärligt talat nålpengar, fru talman – det sista året av planperioden, som naturligtvis inte kommer att bidra till någonting, och säger att regeringen ska återkomma om detta. Om det nu var för mycket avtrappning, varför fortsätter då Centerpartiet och Socialdemokraterna att trappa av ännu mer för att sedan börja trappa upp under sista delen av planperioden? Jag får inte riktigt ihop det.

Sedan undrar jag återigen hur det kommer att bli med de utlovade blocköverskridande bostadspolitiska överläggningarna. Det är vad ni har lovat väljarna och vad vi har lovat väljarna, både före och efter valet, och vi kommer att ställa upp på detta för att en gång för alla ta ett helhetsgrepp om Sveriges bostadspolitiska utmaning. Men jag får återigen olika besked eller inga besked beroende på vilket av de fyra partiernas företrädare jag pratar med. Får jag ett besked från Socialdemokraterna får jag ett motsatt besked av Miljöpartiet. Frågar jag Centerpartiet får jag ett besked, och frågar jag Liberalerna får jag ett helt annat besked. Vad är det som gäller i fråga om blocköverskridande bostadspolitiska överläggningar?

Fru talman! Låt mig börja med att påpeka att det är regeringens sak att bjuda in till bostadspolitiska samtal. Och att vi talar blocköverskridande om de stora strukturella problem som finns för både bostadsbyggandet och rörligheten på bostadsmarknaden är inget som Centerpartiet motsätter sig.

Framför allt handlar detta om skattesystemet och den stora skattereform som behöver genomföras för att både skapa fler jobb och förbättra villkoren för företagen. Det innebär en grön omställning men också en förbättring av bostadsmarknadens funktionssätt, som vi ju har talat om.

Det andra jag vill säga är att det bästa inte får bli det godas fiende. I sitt anförande talade Mats Green i breda ordalag om att vi skulle behöva korta och förenkla regelprocesserna med 30 procent – utan att precisera vad det är han menar. Samtidigt kritiserar han oss för att vi vill tillsätta utredningar. Det finns ju ett beredningskrav för allt som presenteras för Sveriges riksdag. Och det är klart att man måste utreda, framför allt om vi pratar om regelförenklingar i häradet 30 procent. Där talar ju Mats Green själv om en utredning.

När det gäller reformeringen av hyresmarknaden, som egentligen inte är dagens ämne men som vi väljer att diskutera ändå, är vi nöjda med att ha fått igenom en överenskommelse med regeringspartierna som innebär att fri hyressättning ska gälla i all nyproduktion och att det är fastighetsägarens rätt att bestämma om den fria hyressättningen ska gälla eller om man vill gå in i dagens förhandlingsmodell. Detta är någonting som jag är säker på att Moderaterna inte har något att invända mot.

Vi kan inleda stora, breda bostadspolitiska samtal om hyresfrågan, men det viktiga för Centerpartiet är att nå resultat. Det är därför vi sysslar med politik. Det är att nå resultat som innebär att människor kan få tag i en bostad.

Fru talman! Det är en viktig fråga som diskuteras här i dag. Vi är alla överens om att det råder bostadsbrist runt om i Sverige. Det är lätt att hålla med om, men det är viktigt att också diskutera vad bostadsbristen beror på och vad vi ska göra för att se till att den försvinner.

Vi pratar om detta hela tiden, ganska högljutt, men det är få som visar något större intresse för bostadspolitikens historia. Där finns en hel del att hämta.

Kent Werne skrev för inte så länge sedan en artikel om just denna historia. Jag ska citera några saker.

”För 100 år sedan var det fastighetsägaren som bestämde hyran. Resultatet? Att de svenska hyrorna var högst i Europa, och att fattigt folk sorterades bort. De inhystes istället i tomma fabriker, källare och på dragiga vindsloft. Några tvingades tälta eller sova under bar himmel. En vanlig lösning blev att flytta in hos andra. Vid första världskrigets slut var omkring en femtedel av Stockholms befolkning inneboende, ofta hos en familj som bara hade ett rum och kök. Folk delade säng och sov i skift.”

Det var långa bostadsköer. Detta är svensk bostadspolitisk historia. Vi låtsas som om det aldrig ägt rum, men det finns mycket vi kan lära oss av detta.

Werne skriver också att den fria marknadens enda vinnare var de privata fastighetsägarna. De hade monopol. De bestämde. Vanliga hyresgäster saknade möjligheter att påverka. Detta ledde till att befolkningen mobiliserade. Det växte fram en hyresgäströrelse som ville ändra levnadsvillkoren i Sverige. Det ledde till att vi i dag har Hyresgästföreningen. Det ledde också till att vi i dag har den kommunala allmännyttan.

Jag vill slå ett slag för allmännyttan, fru talman. De kommunala bostadsföretagen, allmännyttan, har länge haft en särställning på den svenska bostadsmarknaden. Allmännyttan ägs av medborgarna gemensamt och har till uppgift att tillhandahålla hållbara och prisvärda bostäder för alla. Allmännyttan har över tid tagit ett stort samhällsansvar som bostadsbyggare, förvaltare och utvecklare av bostadsområden. Allmännyttan är vad som i grunden representerar bostaden som en social rättighet. En stark allmännytta är avgörande för en social bostadspolitik och för att klara bostadsförsörjningen i kommunerna.

Fru talman! De senaste 20 åren har allmännyttans andel av det totala bostadsbeståndet reducerats kraftigt, från 38 till 29 procent. Det har skett på två sätt: dels genom försäljning till privata fastighetsägare och dels genom ombildning till bostadsrätt. Det har alltså skett och fortsätter ske en systematisk urholkning av allmännyttan som systematiskt gjort det svårare och svårare för vanliga människor och låginkomsttagare att utnyttja rätten till bostad. Kapitalismens logik gör det den gör bäst: maximerar vinsten, oftast på den utsatta människans bekostnad.

Men marknaden kan inte ordna så att alla får en bostad. Marknaden kan inte göra så att fler bostäder byggs. Marknadens logik kommer alltid att stänga ute dem som inte har råd att efterfråga.

Fru talman! Vi har slutit ett samhällskontrakt, en överenskommelse om att samhället har ett övergripande ansvar för att alla ska ha någonstans att bo. Idén om ”goda bostäder åt alla”, ni vet – om ni minns den!

Genom försäljning och ombildning har andelen allmännyttiga lägenheter med rimlig hyra minskat kraftigt. De allmännyttiga lägenheter som nyproduceras har i regel en betydligt högre hyra och kan därmed inte efterfrågas av låginkomsttagare. Utförsäljningarna bidrar således till att minska andelen allmännyttiga hyresrätter som folk har råd att efterfråga.

Fru talman! Vi måste komma ihåg den grundläggande idén som låg bakom allmännyttans skapande. I lagen står det att allmännyttan ska vara ett boende för alla och att man ska främja en allsidig hushållssammansättning. Detta ändrades dock 2011, då det infördes krav på affärsmässighet.

Under den borgerliga regeringen förändrades allmännyttans förutsättningar, bland annat genom att den nya lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag, som började gälla 2011, införde ett krav på att de kommunala bostadsaktiebolagen ska bedriva sin verksamhet i enlighet med affärsmässiga principer – samtidigt som bolagen har till uppgift att främja bostadsförsörjningen.

Fru talman! Kravet på att bolagens verksamhet ska bedrivas i enlighet med affärsmässiga principer har fått allvarliga konsekvenser för allmännyttans bostadsförsörjningsuppdrag. Marknadsmässiga krav på avkastning innebär att planer på nyproduktion inte genomförs. Avkastningskraven innebär också att bostadsbolagen inte kan genomföra nödvändiga upprustningar av eftersatta miljonprogramsfastigheter utan att kraftigt höja hyrorna.

Jag anser att de allmännyttiga kommunala bostadsbolagen ska bedrivas utifrån mål om social nytta och samhällsansvar, inte utifrån marknadsmässiga principer och avkastningskrav. Jag anser därför att kravet på att bolagen ska bedriva sin verksamhet i enlighet med affärsmässiga principer ska tas bort ur lagen.

Fru talman! Vänsterpartiet ser allvarligt på utförsäljningen av allmännyttiga hyresrätter. En reducerad allmännytta försvårar möjligheten att bedriva en social bostadspolitik och minskar kommunernas möjlighet att klara bostadsförsörjningen, vilket har visat sig med all önskvärd tydlighet i de kommuner som sålt ut hela eller stora delar av sitt allmännyttiga bostadsbestånd.

Fru talman! Tidigare har regeringen vidtagit olika åtgärder för att förhindra försäljning och ombildning av allmännyttan. Jag frågade ansvarigt statsråd om han tänkte göra någon förändring och fick svaret att det inte går att göra något eftersom vi har kommunalt självstyre i Sverige.

Det stämmer dock inte, för 1999 infördes den så kallade stopplagen, som innebar att staten kunde minska det allmänna statsbidraget till kommuner som sålde av sitt allmännyttiga bostadsbestånd. Stopplagen medförde att försäljningen av de kommunala bostadsföretagens lägenheter minskade markant, från runt 24 000 lägenheter år 2000 till runt 3 000 lägenhet år 2003. Stopplagen upphörde 2002, då försäljningen reglerades i allbolagen.

Fru talman! Jag vill värna allmännyttans roll och framtid. Enligt min mening är en stark allmännytta avgörande för en social bostadspolitik och för att klara bostadsförsörjningen. För att värna och utveckla allmännyttans ställning föreslår jag ett par åtgärder:

För att bidra till bra och billigt byggande av hyresrätter ska det finnas minst ett allmännyttigt kommunalt bostadsbolag i varje kommun. För att säkerställa att det finns en tillräckligt stor andel allmännyttiga bostäder på både regional och nationell nivå föreslår jag att det införs ett förfarande där det krävs tillstånd från länsstyrelsen vid försäljning av bostäder som ägs av kommunala bostadsaktiebolag.

Fru talman! Jag avslutar med att säga att bostadsbristen inte drabbar alla lika. Den drabbar främst unga, nyanlända, arbetslösa, ensamstående mammor och låginkomsttagare – precis som för hundra år sedan, och lika lite som då lär marknadshyror ge dem ett eget hem.

(forts. § 10)

Fru talman! Jag har en fråga till Vänsterpartiet. Man har ju från Vänsterpartiets sida varit extremt kritisk till den formulering om införande av fri hyressättning i nyproduktion som finns med i januariavtalet, det vill säga det 73-punktsprogram som var en förutsättning för regeringens bildande. I samma program står det också att Vänsterpartiet ska isoleras och utestängas från allt politiskt inflytande i Sverige.

Jag tänkte fråga om trovärdigheten i detta. En förutsättning för att den regering som ska införa marknadshyror – enligt Vänsterpartiets definition – skulle kunna tillträda var att Vänsterpartiet släppte fram den. Det skulle vara intressant att höra Vänsterpartiet utveckla hur man tänkte där. När man hör personer runt om i Sverige ifrågasätta detta hyckleri, om jag får uttrycka mig så fru talman, skulle det vara intressant att höra Vänsterpartiets motiv för att släppa fram denna regering, som dels vill införa marknadshyror, dels har som grundtanke att isolera Vänsterpartiet från alla former av inflytande.

Fru talman! Intressant – när jag satt och tittade på listan såg jag att Moderaterna och Centerpartiet skulle tala före mig, och jag tänkte att jag hade velat ta replik på dem. Så blev det så att det efter att jag talat var just Moderaterna och Centerpartiet som begärde replik – fantastiskt!

Till din fråga. Det sägs att ett visst parti inte ska ha inflytande. Vi är här, precis på samma villkor som alla andra partier, för att påverka svensk politik. Det sägs att vi som parti inte ska ha någon påverkan, och så blir det just vi som får påverka vilken regering som ska bildas i Sverige. Det blir nästan lite komiskt. Det är klart att vi ska påverka svensk politik. Det gjorde vi under förra mandatperioden, och det kommer vi att fortsätta att göra. Vi har all avsikt att göra det. Det är därför jag står här och talar om marknadshyror och om allmännyttan.

Men jag vill gärna ställa en motfråga till Moderaterna. Jag har alltid undrat var Moderaterna står egentligen. Förra gången när vi stod här angrep Moderaterna Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet, och det gör att jag och många andra blir lite förvirrade. Är ni för marknadshyror och fri hyressättning eller inte? Om ni är för det, varför angriper ni en regering som faktiskt vill införa det som ni vill ha? Om ni inte är för det tror jag att folk skulle uppskatta om Mats Green kunde tydliggöra var ni egentligen står i den frågan. Det har jag undrat sedan förra gången vi hade en debatt här, när jag såg hur hårt du gick fram mot regeringen.

Fru talman! Vänsterpartiet möjliggör marknadshyror i Sverige genom att släppa fram den här regeringen. Det är detta, fru talman, som egentligen är det komiska i denna debatt. Det hade inte varit möjligt annars, så ibland är det lite svårt att ta Vänsterpartiets moraliska brösttoner på allvar. Om ni verkligen hade velat säga nej till detta hade ni sagt nej till regeringen, och det gjorde ni ju inte. Man bör nog reflektera över detta, apropå vad som är komiskt.

När det gäller vad Moderaterna tycker om hyressättning har vi sagt och har stämmobeslut på att vi vill ha en mindre reglerad hyressättning i hela beståndet och att det ska genomföras inom ramen för blocköverskridande överenskommelser. Men jag kan erkänna att vi blev tvungna att ta tillbaka en del av våra yrkanden i civilutskottet därför att regeringen gick längre än vad våra yrkanden gjorde. Det blev en väldigt intressant diskussion i civilutskottet.

Men återigen – Vänsterpartiet släpper de facto fram marknadshyror i Sverige genom att släppa fram denna regering. Jag skulle vilja att ledamoten förklarar detta inkonsekventa agerande. Finns det någon förståelse för att exempelvis Hyresgästföreningen tycker att detta är väldigt egendomligt från Vänsterpartiets sida?

Fru talman! Jag tror inte att någon som lyssnar på detta tar det som Mats Green säger på allvar. Vänsterpartiet är det enda parti som har stått här varje gång vi har haft debatt och konsekvent talat emot marknadshyror.

Om vi dessutom ska tala om moral är Vänsterpartiet det enda parti som under valrörelsen sa en sak och nu står här och fortsätter att driva de frågorna precis som vi lovat. Att denna fråga lyfts med oss kan ingen bland svenska folket som lyssnar ta på allvar.

En annan sak som jag alltid undrat när det gäller moderat politik är varför det finns så mycket förakt för fattiga människor, låginkomsttagare och svaga och utsatta grupper. Varför driver ni en ekonomisk politik som hela tiden bygger på att lyfta dem som redan är högst upp, på bekostnad av dem som finns längst ned? Varför har ni detta förakt? Varför vill ni avskaffa investeringsstödet för byggande av hyresrätter samtidigt som ni är för att subventionera de rikaste, som har råd? Varför har Moderaterna detta hat och förakt för fattiga, låginkomsttagare och svaga och utsatta människor? Detta är en fråga som jag tror att Moderaterna borde tänka på.

Men svaret kanske är att det är så kapitalismens logik fungerar. Kapitalismen suger musten ur fattiga människor; det är detta den är byggd på. Och det är denna ideologi som moderat politik bygger på, så jag förstår det. Men det är en fruktansvärd ideologi. Den politik som bedrivs, framför allt bostadspolitiken, handlar om rättigheter, men ni vill förvandla den till att handla om investeringsobjekt. Det ska alltid handla om hur man maximerar vinster.

Fru talman! Momodou Malcolm Jallow började sitt anförande med att utbilda oss om bostadspolitikens historia i Sverige för hundra år sedan. Jag ska berätta en annan historia.

År 1917 genomfördes den socialistiska revolutionen av bolsjeviken Vladimir Lenin, och vi fick ett socialistiskt samhälle i vårt närområde vars exempel på planhushållning förskräcker och som det ryska samhället och dess medborgare och tidigare stater som ingick fortfarande lider av. Framför allt syns detta på bostadsstandarden i många ryska städer, i de komplex som byggdes under Sovjettiden med förslavad arbetskraft och för pengar som genererats i ett samhälle där kapitalismen hade avskaffats. Man ska vara försiktig när man talar historia, Momodou Malcolm Jallow, speciellt om man representerar Vänsterpartiet.

Nu till min fråga. Momodou Malcolm Jallow vill precis som vi andra få igång bostadsbyggandet, men han menar inte att det är marknadslogiken som kommer att åstadkomma detta. Frågan är vem om inte privata byggbolag som ska bygga dessa bostäder. Om inte dessa pengar ska lånas upp på den fria marknaden, med vems pengar ska då bostadsbyggandet betalas?

Fru talman! Det är märkligt att du står här och försvarar kapitalismen, Ola. Återigen: Jag pratade om Sverige. Den historia jag pratade om handlade om svensk bostadspolitisk historia. Du får gärna säga emot mig vad gäller svensk …

(TREDJE VICE TALMANNEN: Vi brukar använda för- och efternamn, inte ”du”.)

Ursäkta, fru talman!

Det som Ola pratade om handlade inte om svensk bostadspolitisk historia. Om Ola vill angripa sakfrågan, som handlar om just svensk bostadspolitisk historia, är jag beredd att ta det. Vad gäller bostadspolitiken i Sverige är Vänsterpartiets hållning tydlig: Vi tycker att staten måste ta en större roll i byggandet av bostäder. Staten måste ta finansieringen. Med detta sagt innebär det inte att privata bostadsbolag inte är välkomna. Det är klart att det är ett partnerskap och att staten måste göra det tillsammans med privata bostadsbolag.

En sak som vi vet har varit ett problem är att det kostar mycket att bygga. Därför säger vi att staten måste kunna komma in och använda skattebetalarnas pengar för att underlätta byggandet så att man kan bygga lite billigare. Det är viktigt.

Som vi hörde handlar Olas strategi om att Centerpartiet inte vill använda skattebetalarnas pengar för att finansiera byggande av hyresrätter. Men Centerpartiet har inga som helst problem med att subventionera bostadsrätter, villor och hus som ägs av välbärgade, rika människor. Det är hyckleri. Det blir därför väldigt märkligt att gång på gång höra Ola prata om hur vi ska kunna finansiera, när man inte har några problem med att finansiera rika människors ränteavdrag, som kostade 17 miljarder bara förra året. Det är pengar som skulle kunna användas till att bygga billiga bostäder med rimliga hyror.

Fru talman! Jag tyckte att det var viktigt att dra dessa paralleller, för den råa kapitalismen och det socialistiska samhället är på ett sätt varandras motpoler. De förenas och möts när demokrati undergrävs och när människors frihet och rättigheter inskränks. Jag för min del föredrar en liberal marknadsekonomi som kan åstadkomma ett bostadsbyggande och ge människor möjlighet att påbörja en bostadskarriär genom att få sin första bostad.

Jag vill ställa en fråga till Momodou Malcolm Jallow, som i sitt anförande nämnde de kommunala bostadsbolagen, vilka han menar inte ska verka enligt det regelverk som nu gäller. Momodou Malcolm Jallow påstår att man ska bortse från EU:s statsstödsregler och låta dem konkurrera med den privata bostadssektorn med hjälp av offentliga medel. Vad drar Momodou Malcolm Jallow för slutsatser om Sveriges EU-medlemskap med anledning av detta?

Momodou Malcolm Jallow sa också att det ska finnas minst ett bostadsbolag i varje kommun. Det finns ett antal svenska kommuner som har mellan 5 000 och 10 000 invånare, och kanske ytterligare några som har ännu färre. Vad drar Momodou Malcolm Jallow för slutsatser om de kommunsammanslagningar som måste ske för att det ska vara möjligt att driva kommunala allmännyttiga bostadsföretag i alla dessa kommuner?

Jag vill också höra Momodou Malcolm Jallows definition av en modern social bostadspolitik. Innebär den också rättigheter och möjligheter för människor att kunna äga sin bostad så att trösklarna in till den ägda bostadsmarknaden kan sänkas?

Fru talman! Det var många frågor, men jag ska börja med den sista. Du frågade vad det innebär, Ola Johansson. Jag håller med om att det innebär att varje människa som bor i detta land ska ha möjlighet att ha en god bostad. Alla ska ha detta oavsett hur tjock plånbok man har, hur fattig man är eller om man är låginkomsttagare eller ensamkommande flykting. Man ska ha möjlighet att få någonstans att bo. Det är en grundlagsstadgad rätt.

För Vänsterpartiet innebär detta att vi måste ha en generell social bostadspolitik som möjliggör för varenda människa som finns här att ha någonstans att bo. För att detta ska ske kan vi inte upprepa samma sak som vi gjorde för hundra år sedan, som jag nämnde i mitt anförande.

Det system som Centerpartiet föreslår tillsammans med regeringen i dag är att fastighetsägarna ska ha ensamrätt att sätta hyror. Detta har prövats, och det ledde till katastrofala situationer för människor. Bostadslösheten ökade mycket, folk hade ingenstans att ta vägen utan bodde i tält och industrilokaler och flera var inneboende. Vi har provat detta och vet vad konsekvensen blir. När vi vet vad konsekvensen blir och vad historien har lärt oss är det bara dumt att stå här och insistera på att vi ska upprepa samma misstag. Vi vet hur det blir, och all forskning visar att det blir dåligt. Till och med fastighetsägarna, som egentligen vinner på detta, säger att de inte tycker om lösningen. Men ändå fortsätter Centerpartiet och regeringen att säga att detta ska göras. Det är inte rimligt.

Fru talman! Bostaden är en av de mest centrala och viktiga delarna för ett väl fungerande samhälle. En anpassad bostadsmarknad bidrar till fler jobb och till att människor kan flytta dit de vill, bo där de trivs och förverkliga sina drömmar. Det är inte bara ur perspektivet frihet att kunna välja som bostaden är viktig utan även ur perspektivet att få ha en bostad som man kallar sin egen, att kunna stänga om sig samt att ha en egen plats där man kan göra precis som man önskar. I dag är det inte så. Svensk bostadsmarknad har blivit ett lapptäcke av fel och problem.

Till exempel är kötiden till en hyresrätt mycket lång. I Stockholm behöver människor i snitt stå i kö i åtta till tio år för att få chans till ett boende. I Göteborg är det mellan fyra och sju år. Det behövs åtgärder för att öka möjligheten att få en hyresrätt inom rimlig tid.

För unga blir svårigheten att flytta hemifrån. Över 260 000 ungdomar i åldern 20–27 år bodde hemma 2017. Av dessa var det 82 procent som gjorde det mot sin vilja. Allt tuffare amorteringskrav och högre krav från bankerna hindrar dem med lägre men stigande inkomster från att få bolån. Samtidigt som allt fler bostadsrätter produceras har det blivit allt svårare att efterfråga dessa. Vi behöver åtgärder för att människor ska kunna ta lån och köpa en bostad på rimliga villkor.

Problemen fortsätter sedan genom livscykeln på bostadsmarknaden. De så kallade flyttskatterna minskar incitamenten att anpassa boendesituationen efter hur livet formas – från ensamboende, till samboende, till familj och sedan till anpassat boende. I varje steg frigörs ofta stora skattesmällar. Det är inte minst ett problem för äldre, som i stället för att sälja den alldeles för stora bostaden och flytta in i ett bättre anpassat boende väljer att bo kvar – ofta i ensamhet.

Vi behöver en rejäl bostadspolitisk reform för att lösa en hel del av de problem jag lyfter fram.

Vi kristdemokrater vill möjliggöra för yngre att flytta hemifrån och skapa sig sina egna liv. Vi har förslag för att öka rörligheten på bostadsmarknaden, för ett boende för varje skeende i livet. Därför har vi förslag på ett subventionerat bosparande för unga. Fler ska uppmuntras att spara till ett boende. En insats av den unge för att kunna visa att man kan spara ska vara en ingång till ett startlån från staten. Ett bosparande tillsammans med ett startlån för unga kanske är vägen för att öka möjligheten för yngre att köpa sin första bostad.

Vi vill att taket för uppskov av reavinstskatten ska tas bort om man köper en ny bostad. Även betalningen av räntan på uppskovet ska kunna skjutas på framtiden vid köp av ny bostad. På så sätt tvingas inte vinsten vid försäljning fram till beskattning, vilket innebär att en stor del av den bristande rörligheten som orsakas av skatterna vid flytt kan elimineras. Kreditrestriktionerna kanske är den enskilt största hämmande delen för nybyggnation i dag. Människor kan inte köpa den bostad de skulle vilja köpa eller har behov av, även om de har ekonomi för att klara av det.

Kristdemokraterna vill att det ska vara möjligt att ta steget till den ägda bostadsmarknaden. Med inspiration från egnahemsbostäderna vill vi att folk med vanliga inkomster ska kunna bygga hem med hjälp av startlån, bosparande och förändrade regler för tomträtter.

Kommunerna har i dag stora möjligheter att ta initiativ som skapar fler bostäder. Men enbart kommunernas insatser räcker inte. Regeringen måste också, utifrån dagens behov av bostäder, vidta ett antal steg för en storskalig satsning på nya bostadsområden präglade av den egnahemstanke som finns. Jag vill se en aktiv statlig politik som främjar framväxten av ett antal nya bostadsområden på platser som kan knytas till fungerande infrastrukturstråk.

Nya bostadsområden kan tillkomma genom att regeringen ger länsstyrelserna i uppdrag att peka ut nya områden där helt nya stadsdelar kan byggas. Dessa områden kan sedan bebyggas med främst bostäder som de boende själva äger i form av småhus, radhus med mera.

Vidare bör presumtiva husbyggare och husköpare ges en möjlighet att få ett statligt finansierat startlån motsvarande deras topplån. Detta skulle innebära att familjer som inte har en möjlighet att spara ihop till en egen insats kan ta det första steget till ett eget boende. Statlig hjälp innebär att risken minskar för den enskilde och rörligheten på marknaden ökar.

Kommunerna har bostadsförsörjningsansvaret och planmonopolet. Det innebär ett ansvar för kommunerna att upprätta översiktsplaner och detaljplaner för att säkra tillkomsten av bostäder. Jag anser att det finns anledning att utreda en modell för att utdöma sanktionsavgifter gentemot kommuner som inte uppfyller sina planeringstal för bostadsbyggande.

Vi anser även att det ska vara möjligt att bygga bostäder i kommuner där marknadsvärdet inte är så högt men där det likväl finns ett bostadsbehov som måste lösas. I dessa områden är det även av naturliga skäl svårt att få bankfinansiering av bostadsbyggande på grund av att marknadsvärdet är lägre än byggkostnaderna. Vi anser att det är viktigt och brådskande att få till stånd ett bättre utnyttjande av statliga kreditgarantier och lån som underlättar bostadsbyggande på landsbygden.

Vi anser även att man mer borde uppmärksamma nedskrivning av nyproducerade hyresbostäder som i många fall blir en alltför stor börda ekonomiskt att bära för bostadsföretag i glesbygd. En successiv anpassning till det verkliga värdet borde vara den generella regeln i stället för att göra nedskrivningen med en gång.

En kan inte göra allt, men tillsammans kan vi skapa mycket. Så borde vi tänka även när det gäller bostadspolitik. Kommuner och stat har tillsammans med regional planering och bostadsföretag ett gemensamt ansvar och möjligheter att lösa den bostadskris som vi är inne i, som även skapar avarter på bostadsmarknaden som vi inte vill ha.

Jag skulle kunna avsluta mitt anförande med detta. Men det skulle vara jobbigt, eftersom det finns ett antal frågor som jag skulle vilja ställa till regeringen som annars inte blir ställda.

Bostadsbyggandet minskar ganska radikalt i Sverige. Vad har regeringen för åtgärder för detta?

Unga mellan 20 och 27 år bor i allt större utsträckning hemma mot sin vilja. Vad är regeringens åtgärd för detta?

Efterfrågan minskar på nyproducerade bostadsrätter. Vad är regeringen åtgärd för detta?

Den generella hyran för hyresbostäder ökar i högre takt än kostnaden för eget boende. Vad är regeringens åtgärd för detta?

Branschen vill ha långsiktiga spelregler och diskussioner över blockgränser. Vad är regeringens åtgärd för detta?

Det är oerhört frustrerande att denna regering inte kan föreslå åtgärder i någon riktning, även om jag skulle tycka att de åtgärder som man i så fall föreslår är alldeles fel. Men svaret på alla dessa frågor är oftast stora kreditrestriktioner och investeringsstöd. Det är tydligen en generell lösning på alla de frågor som vi ställer. Jag tror inte att medborgarna i Sverige accepterar det. Det måste finnas fler åtgärder som vi tillsammans kan vidta, fler åtgärder som vi faktiskt kan vidta över blockgränserna. Jag tycker att man borde ta den utsträckta hand som finns från oppositionen och diskutera detta gemensamt.

Jag yrkar bifall till Centerns och Kristdemokraternas reservation 7.

Fru talman! Det finns två saker som saknas på den svenska bostadsmarknaden: bostäder och marknad. Därför är det mycket glädjande att fyra för Sverige ansvarstagande partier inom ramen för januariavtalet har kommit överens om att vidta gedigna åtgärder för att förbättra bostadsmarknaden i Sverige. Det handlar om att försvåra handel med kontrakt, men kanske viktigast av allt om att etablera en prissättningsmekanism på hyresmarknaden som kommer att göra att våra städer blir mer dynamiska och att fler möjligheter kommer att öppnas för människor som bor i vårt land. Förutsättningarna för jobb och tillväxt kommer att förbättras.

Fru talman! En väl fungerande dynamisk bostadsmarknad är också en förutsättning för att fler ska kunna göra en klassresa. Boendesegregationen och trångboddheten är utbredda problem som får stora sociala konsekvenser. Därför behövs det fler hyresrätter i Sverige. Men det behövs också bättre valmöjligheter. Man måste kunna välja mellan att äga och hyra sin bostad, även i utsatta områden. Därför behövs det en särskild strategi för omvandlingar av hyresrätter till bostadsrätter i hyresrättsdominerade områden för att främja att personer som vill äga sin bostad kan stanna kvar i just detta område.

Fru talman! En blandning av olika upplåtelseformer, som hyresrätter, bostadsrätter och ägarlägenheter, skapar bostadsområden som möjliggör för de boende att välja den boendeform som passar just dem bäst. Därför bör huvudprincipen vara att andelen ägda bostäder inte understiger 30 procent i ett bostadsområde. Samtidigt vill jag understryka att det inte heller är eftersträvansvärt att ett bostadsområde består av endast ägda bostäder.

Regeringen bör ta nödvändiga initiativ för att utarbeta en strategi för omvandlingar i områden som domineras av hyresrätter. Regeringen bör även utreda möjligheterna för kommuner att ge sina bostadsbolag en möjlighet att bli byggherre för projekt som innebär att nya bostadsrättsfastigheter eller ägarlägenheter byggs i utsatta områden.

Fru talman! Avslutningsvis finns det ett stort behov av fler bostäder som är anpassade till äldre personer. Ett större och anpassat utbud på bostadsmarknaden för äldre skulle ytterligare öka människors valfrihet och underlätta rörligheten på bostadsmarknaden. Därför vore det också önskvärt att regeringen tog initiativ till att utreda om byggande av lägenheter för äldre kan underlättas genom att definiera dem som särskilda boendeformer i lagstiftningen.

Med detta sagt yrkar jag bifall till reservation 6.

Fru talman! Jag skulle kunna ställa många frågor om alla de förslag som Liberalerna har lagt fram vad gäller bostadspolitiken men som man nu efter januariavtalet fick avstå från att yrka på i utskottet. I stället fick man hänvisa till särskilda yttranden. Jag tänkte dock inte uppehålla mig vid det, utan jag har två andra frågor.

Det har nu utbrutit diskussioner mellan de i januariavtalet ingående partierna, det vill säga Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna. Finansminister Magdalena Andersson antydde att hon egentligen ville ha en översyn av skatterna, vilket skulle landa i någon form av fastighetsskatt. Det fick till effekt att Liberalernas nuvarande partiledare Jan Björklund gick ut och sa att det inte var aktuellt över huvud taget. Gäller beskedet att detta aldrig är aktuellt för Liberalerna?

Min andra fråga är: Kommer Liberalerna att stå upp för det löfte man har gett både före och efter valet, nämligen att man vill ha blocköverskridande bostadspolitiska överläggningar?

Jag har full respekt för att Henrik Edin kanske inte är väl bevandrad i allt detta, men det vore intressant att få en redogörelse för Liberalernas ingångar i dessa två frågor.

Fru talman! Mats Green har själv hört partiledaren för Liberalerna yttra sig i dessa frågor, och jag tycker att Mats Green kan ta Jan Björklund på stort allvar i det han säger. Sedan är det förstås så att jag inte kan stå här och säga hur förhandlingarna går; jag deltar tyvärr inte i samtalen själv. Men det är förstås mycket spännande att se vad som kommer ur detta. Jag tror också att det är viktigt att poängtera att en stor övergripande skattereform är precis vad Sverige behöver. Jag förutsätter att även Moderaterna kommer att vara en konstruktiv kraft i att ta fram en sådan skattereform.

Vad gäller de blocköverskridande diskussionerna kring bostadsmarknaden är det förstås bra om vi kan nå så breda överenskommelser som möjligt i den här kammaren. Det tycker jag, och det antar jag att de flesta här tycker. Om inte annat vore det bra för Sveriges skull. Initiativet till samtalen behöver dock tas av regeringen, så jag föreslår att frågan riktas vidare till regeringen.

Fru talman! Ja, vi kommer att ställa frågan även till regeringen. Problemet är bara att vi har en bostadsminister som enbart dyker upp till debatter när vi genom grundlagen tvingar honom att göra det. Det är väl alltså den väg vi får gå. Men jag tolkar ändå Henrik Edins uttalande som att Liberalerna vill ha bostadspolitiska blocköverskridande överläggningar och att det är Socialdemokraterna och Miljöpartiet som motsätter sig det. Jag tackar för det beskedet, fru talman.

Fru talman! Vad jag hade att säga här var egentligen att vi förstås vill ha en så bred uppslutning som möjligt för våra politiska förslag i kammaren. Det finns många goda förslag i januariavtalet, bland annat vad gäller att korta byggtider och liknande. Jag ser fram emot att ta den diskussionen vidare.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet och därmed avslag på samtliga motioner.

Sverige behöver en hållbar bostadspolitik – en bostadspolitik som är hållbar inte bara över tid utan även för såväl människor och miljö som ekonomi. Vår tids största utmaning är klimatförändringarna, och det är ett faktum att byggbranschen i dag står för en femtedel av Sveriges klimatpåverkan. Då räknar vi dessutom bara de utsläpp som sker inom landets gränser. Så ser det ut trots att vi i dag har kunskapen att bygga med metoder som släpper ut betydligt mycket mindre än de metoder vi väljer i dag. Samtidigt står det befintliga bostadsbeståndet för en väldigt stor del av dessa utsläpp, i form av uppvärmning.

Var, av vad och hur vi bygger våra hus kommer att ha stor påverkan på vår miljö i framtiden och för kommande generationer. Det är i dag vi bygger det som ska fungera väl även om hundra år, och då gäller det att det vi bygger i dag är bra. Det är först då det blir hållbart för såväl människor och miljö som ekonomi. Vi behöver en hållbar bostadspolitik där miljö- och klimatpåverkan minskar.

Bostadsbyggandet är just nu rekordhögt, även om vi ser en trend som dessvärre pekar på ett minskat bostadsbyggande framöver. Den minskade nivån är fortfarande högre än de nivåer byggandet har legat på under en längre tid. År 2017 byggdes 51 500 nya bostäder, att jämföra med i snitt 28 000 per år under Alliansens år vid makten. Vi kan välja att fortsätta slå dessa siffror i huvudet på varandra, eller också tar vi ansvar för hur vi vill upprätthålla en hög byggtakt framåt – tillsammans.

Det råder bostadsbrist på många håll i Sverige. Framför allt saknas det bostäder för människor med lägre inkomster. Bostadsbristen drabbar inte bara den som inte kan få en bostad, utan den bromsar faktiskt hela samhällsutvecklingen. Bostadsbristen minskar vi genom att bygga fler nya bostäder, öka rörligheten på bostadsmarknaden samt se till att det befintliga bostadsbeståndet utnyttjas mer effektivt. Där tror jag att vi är ganska överens. Det behöver dessutom bli enklare att hyra ut en del av sin bostad, och finansieringen av nya bostäder behöver säkerställas. Den stora frågan är hur vi ska genomföra detta.

Under den förra mandatperioden införde regeringen ett så kallat investeringsstöd till byggandet av hyresrätter med rimliga hyror. Det har resulterat i ca 20 000 nya klimatsmarta hyresrätter, och fler ska det bli. Investeringsstödet kan och ska utvecklas, fru talman. I januariavtalet har regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna kommit överens om att investeringsstödet till byggandet av hyresrätter ska koncentreras, effektiviseras och riktas mot hyresrätter i hela landet. Det tycker jag är bra.

Efter att M:s och KD:s budget med stöd av Sverigedemokraterna gick igenom strax före jul ströps möjligheten att söka investeringsstödet rakt av vid årsskiftet. Jag har full respekt för att vi politiskt tycker olika i frågan om ett investeringsstöd ska finnas eller inte, men om man vill avsluta ett sådant investeringsprogram behöver man göra det på ett långsiktigt sätt. Att så abrupt avbryta är inget annat än ett ansvarslöst agerande.

Det är dock, som tur är, inte M, KD eller SD som styr Sverige, utan vi kan glädjande konstatera att man genom dagens vårproposition hanterar den hög av ansökningar som har legat sedan årsskiftet och som inte hann hanteras före det. Det gör att nya bostäder, med de regelverk som fanns för investeringsstödet, kommer att hanteras. Inte minst är det ansvarsfullt gentemot de företag som hade gjort en kalkyl för att kunna bygga dessa bostäder. Nu får vi se hur investeringsstödet ser ut framöver.

När det gäller andra saker vi vill se framöver vill Miljöpartiet gärna se ett gynnat bosparande, statliga lånegarantier för svaga marknader, ett höjt och moderniserat bostadsbidrag samt stöd till kommuner kopplat till ett tydligt bostadsförsörjningsansvar. Sverige behöver även i fortsättningen en grön och ambitiös bostadspolitik som gör att det byggs fler klimatsmarta bostäder för alla i samhället. Det behövs en politik som styr mot ett kontinuerligt högt bostadsbyggande oavsett konjunkturläget eller var i Sverige behovet finns.

Fru talman! Jag tycker också att det behövs ett nytt övergripande mål för bostadspolitiken. Det vi från Miljöpartiet föreslog i de program vi lade fram inför valet var att det under perioden 2019–2025 ska tillskapas minst 450 000 nya bostäder. Det som är viktigt att poängtera här är att vi måste hitta verktyg så att detta innebär att det också byggs bostäder som människor har råd att efterfråga – eller att människor får möjlighet att efterfråga det som byggs – och inte bara det som marknaden tjänar mest på.

Behovet av bostäder för alla, oavsett inkomst, borde mätas och fördelas på regional nivå. Det behövs ett långsiktigt och strukturerat arbete. Regionerna bör ha en dialog med kommunerna och fördela bostadsbehovet per kommun. Detta borde sedan implementeras i riktlinjer för bostadsförsörjningen så att man lever upp till det bostadsförsörjningsansvar som varje kommun i dag har enligt lag.

Miljöpartiet vill behålla och utveckla det statliga investeringsstödet för hyresrätter och studentbostäder så att det byggs fler klimatsmarta bostäder med mer hållbara material och med lägre hyror. Behovet av fler reformer finns dock fortfarande.

Nu kan vi konstatera att herr ålderspresident har kommit in, så att jag inte säger fel när jag går vidare i mitt anförande.

Herr ålderspresident! Utmaningen att bygga för behovet är stor, och det är en utmaning som vi måste anta. De som i dag står längst ifrån bostadsmarknaden och ett tryggt boende är de med lägre inkomster, men det vi bygger mest av i dag är bostäder som de inte med egen kraft har möjlighet att efterfråga.

Vi behöver se över och stärka finansieringsförutsättningarna även för dem som inte har en fet plånbok. Miljöpartiet har föreslagit att man ska se över möjligheten att införa ett grönt bosparkonto till det första bostadsköpet. Det är något jag kommer att jobba för att regeringen också ska vilja.

Hushåll med betalningsförmåga och betalningsvilja kan också ha svårt att få tillgång till en bostad, exempelvis på grund av de krav som hyresvärdar ställer på hyresgäster. En rapport som Boverket ganska nyligen presenterade visade att ungefär vart femte bostadsbolag i dag har ett inkomstkrav om tre gånger årshyran. I syfte att underlätta för enskilda bör vi överväga att inrätta statliga hyresgarantier i stället för de kommunala som vi har i dag. Då skulle möjligheten att ansöka om detta bli likvärdig för alla i Sverige.

Herr ålderspresident! Vi behöver en nationell, hållbar bostadspolitik, en socialt hållbar bostadspolitik och en ekonomiskt hållbar bostadspolitik, både för individen, för samhället, för företagen och för den ekologiska hållbarheten.

När det gäller den ekologiska hållbarheten kan jag avslutningsvis, glädjande nog, konstatera att det finns tre viktiga punkter i januariavtalet: Vi ska ställa minimikrav vid byggande utifrån ett livscykelperspektiv, vi ska öka byggandet i trä och vi ska införa klimatdeklarationer för klimatbra byggande.

Herr ålderspresident! Jag skulle vilja börja med att berömma Emma Hult för att hon har ett större engagemang för bostadskrisen än vad vi kan hitta hos den miljöpartistiske bostadsministern, som när man konfronterar honom med frågor om hur vi ska lösa bostadskrisen, i synnerhet för ungdomar, tar det hela med en klackspark och hänvisar till att han tyvärr inte har något magiskt trollspö.

Det är under all kritik att en bostadsminister är så nonchalant inför människors problem och inför de utmaningar som finns och att han dessutom är så inaktiv när det gäller det egna bostadsområdet. Mer om detta senare.

En annan sak som jag skulle vilja få en kommentar från Emma Hult om är att det hon står här och påstår om investeringsstöden är helt felaktigt.

Ni skjuter inte till mer pengar. Vad ni gör i denna budget är att från och med nu minska anslaget med 750 miljoner i förhållande till den budget som vann riksdagens bifall i december. Sedan skjuter ni till 3 miljarder det näst sista året under planperioden och 1 ½ miljard det sista året, men nu sänker ni alltså investeringsstödet med 750 miljoner utifrån M-KD-budgeten.

Detta är vad som sker – att påstå någonting annat är direkt felaktigt, herr ålderspresident. Det är fel, fel, fel. Man behöver bara läsa den budget som presenterades i dag.

Jag vill också fråga: Vad är det som gäller i fråga om de blocköverskridande bostadspolitiska samtalen? Kommer Miljöpartiet att stå upp för det som man lovade efter valet och före valet? Kommer vi att få några sådana? Kan Emma Hult ge svar på denna fråga här i dag, herr ålderspresident?

Herr ålderspresident! Jag vet inte om jag ska bemöda mig med att bemöta Mats Greens inledning. Jag tycker att det är anmärkningsvärt av en riksdagsledamot att på detta sätt attackera ett statsråd.

Jag kan garantera att bostadsministerns engagemang är minst lika stort som mitt, men han har kanske inte möjlighet att medverka vid alla kammarens debatter.

Jag ska försöka att reda ut detta med budgeten. Ja, regeringen minskar anslaget per år. Detta görs därför att regeringen, till skillnad från M och KD, har ett helt finansdepartement som har gjort beräkningar av hur mycket de ansökningar som ligger inne kommer att kosta. Vi har helt enkelt använt den kompetens Regeringskansliet besitter för att beräkna vad kostnaden kommer att bli för de ansökningar som redan är beviljade och för den hög som låg hos länsstyrelsen från årsskiftet fram till i dag, som nu kommer att kunna beviljas.

Skillnaden mellan våra budgetar är att ni ströp möjligheten att ansöka vid årsskiftet. Ni tog dock ingen hänsyn till att det hade kommit in en massa ansökningar som länsstyrelsen inte hann handlägga efter årsskiftet.

Jag tycker att det är viktigt att även länsstyrelsens personal får gå på jul- och nyårsledighet. Det fick de inte överallt i landet eftersom de slet sitt hår för att försöka göra det hela så bra som möjligt och för att försöka göra så att så många bostäder som möjligt färdigställdes.

Det vi gör, till skillnad från er, är att se till att den hög som skapades på grund av er ansvarslösa hantering av hela avskaffandet nu kommer att handläggas.

Herr ålderspresident! Det är anmärkningsvärt att bostadsministern i princip har hållit sig frånvarande från allting. Det har gått så långt att Moderaterna i civilutskottet krävde att han skulle komma dit. Vi fick också gehör för att vi nog behövde träffa bostadsministern ganska omedelbart.

De enda debatter och diskussioner bostadsministern har ställt upp i är genom medier eller när han genom vår grundlagsmässiga möjlighet att tvinga hit honom har fått komma till riksdagen för att diskutera bostadspolitik – annars är han totalt ointresserad av detta. Det är under all kritik, herr ålderspresident.

När det gäller investeringsstöden handlar frågan här inte om huruvida regeringen har använt Regeringskansliets kompetens eller inte utan om att det som Emma Hult sa tidigare är helt felaktigt. Man skjuter inte alls till några pengar, utan man plockar 750 miljoner utifrån M-KD-budgeten. Detta är de facto vad man gör. Sedan skjuter man till lite det näst sista året och det sista året under planperioden. Dessutom ska vi komma ihåg att man ska återkomma med vilka direktiv som gäller för investeringsstöden. Inte ens det kunde man alltså få fram nu.

Att då påstå att man skjuter till pengar är fel, fel, fel, herr ålderspresident. Det är inte så budgeten ser ut.

Men återigen, vad gäller frågan som inte besvarades av Emma Hult: Kommer det att bli några bostadspolitiska blocköverskridande överläggningar, som Miljöpartiet lovade före valet och efter valet? Hur ska det bli med det?

Herr ålderspresident! Nu säger Mats Green emot sig själv. Ja, de första åren minskar vi på den prognos vi har gjort, men vi skjuter också till pengar i slutet av mandatperioden. Det var precis detta Mats Green själv just sa – det kan vi ju lyssna på i efterhand.

Den stora skillnaden här handlar om att vi tar ansvar för alla de ansökningar som kom in före årsskiftet, till skillnad från vad Moderaterna och Kristdemokraterna möjliggjorde. Det är den stora skillnaden.

Vad gäller blocköverskridande samtal förs det sådana just nu, om man nu inte med blocköverskridande menar att samtalen ska innefatta alla riksdagens partier. Vi samtalar just nu med både Centern och Liberalerna i de frågor som rör januariavtalet. Jag förstår att Mats Green också gärna skulle vilja vara med, för det är inte så kul att inte få vara det.

Jag ser ett behov av att också en större grupp talar om de stora utmaningar vi har framför oss – eller redan i dag har – på detta område. I min värld handlar det om de finansiella frågorna, där vi behöver sätta oss ned tillsammans med våra kompisar i finansutskottet, men också om den bostadssociala politiken, som jag tror är denna mandatperiods absolut största utmaning och som inget av våra partier ännu har den fulla lösningen på. Där tror jag att vi behöver finna gemensamma lösningar i – ja – blocköverskridande samtal. Såvitt jag hörde gav också bostadsministern besked i går om att hans avsikt är att blocköverskridande samtal ska bli av.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tack så mycket, Emma Hult! Det är inte mycket som jag inte håller med om i ditt anförande, där du sa väldigt viktiga och riktiga saker. Tack för ditt engagemang!

I mitt anförande nämnde jag försäljningen av allmännyttan. Åren 2016–2017 såldes sammanlagt 25 240 allmännyttiga hyresrätter. I Stockholm har den blågröna majoriteten ordnat för ombildning av 20 000 allmännyttiga lägenheter. Jag tog upp den här frågan med statsrådet och frågade vad regeringen tänkte göra. Statsrådet svarade: Det finns inget man kan göra, för vi har ju kommunalt självstyre.

Som jag nämnde infördes 1999 den så kallade stopplagen för att motverka försäljningen av allmännyttan. Det fungerade ganska bra, för försäljningen gick från 24 000 lägenheter år 2000 till runt 3 000 lägenheter.

Min fråga till Emma är: Tänker ni i Miljöpartiet, som sitter med i regeringen, jobba för en liknande stopplag för att se till att allmännyttan finns kvar?

Herr ålderspresident! Det enkla svaret på frågan är nej. Men jag ska utveckla det lite, så att vi får en lite mer fyllig debatt.

En stopplag likt den som infördes då tror vi inte är den bästa lösningen. Vi värnar det kommunala självstyret. Och, ja, man kan göra avsteg från det. Men den bästa lösningen för att få varje kommun att ta sitt bostadspolitiska ansvar och kanske inse att det i det här läget inte är utförsäljning som är lösningen på bostadsbristen handlar helt enkelt om att de ska leva upp till det bostadsförsörjningsansvar de har.

Det finns ett bostadsförsörjningsansvar enligt lagstiftning. Men det finns ingenting som gör att kommunerna behöver följa det. Det finns kommuner som jobbar aktivt med detta, men det finns också kommuner som inte alls jobbar med den politiken.

Det som nämns om Stockholm är en kommunpolitisk fråga som jag inte är djupt insatt i. Men generellt sett menar Miljöpartiet att det är viktigt med blandade bostadsområden och blandade upplåtelseformer även i befintliga bostadsområden.

I första hand tycker vi såklart att man ska kunna bebygga och förtäta parkeringsplatser och andra hårdgjorda ytor för att få den blandade bebyggelsen. Men jag värnar det kommunala självstyret, och jag tolkar det som att kommunpolitikerna i Stockholm har gjort en annan bedömning. Sedan är inte detta en fråga som Miljöpartiet ansvarar för i Stockholms stad. Jag tror heller inte att det är vi som har drivit det i förhandlingen.

Herr ålderspresident! Senast i en debatt med Emma Hults kollega talade vi om blandade bostadsformer, vilket vi är för. Vänsterpartiet tycker att det är bra med blandade bostadsformer. Men det talas aldrig om blandade bostadsformer i välbärgade områden. Varför är det så? Vi talar om blandade bostadsformer och säljer och omvandlar hyresrätter i fattiga och utsatta områden? Men när det gäller Danderyd och Limhamn är det ingen som talar om det. Varför har vi dubbla måttstockar? Det ska ju vara samma regler för alla.

Emma nämner att det är väldigt viktigt att vi ser till att kommunerna lever upp till bostadsförsörjningsansvaret. Jo, det har vi försökt få dem att göra under många år, men vi har misslyckats. När vi nu har konstaterat att man har misslyckats att göra det, vad är då nästa steg? Vad behöver vi göra? Ska vi fortsätta säga att man måste göra det, eller ska vi faktiskt ta vårt ansvar och se till att vi har verktyg som tvingar kommunerna att faktiskt göra det, som stopplagen? Det behöver inte vara just stopplagen, men vi måste ha ett verktyg som helt enkelt ser till att bostadsförsörjningsansvaret följs i enlighet med lagen. Vad tänker ni göra kring detta?

Herr ålderspresident! Jag håller med Momodou Malcolm Jallow om att vi behöver verktyg för att kommunerna ska leva upp till det bostadsförsörjningsansvar som jag tycker att de ska ta.

Det lämnades en utredning ganska nyligen – jag vågar inte säga exakt när – där man har tittat på just hur man kan göra en fördelning på regional nivå. Det kan ju vara så att en kommun kanske inte har markförutsättningarna, ekonomin eller infrastrukturförutsättningarna för att sörja för fler bostäder. Det kanske är det som behöver tillföras, eller så kan man helt enkelt se till att tillföra de bostäderna någon annanstans i regionen. Men det behöver ske på ett planerat sätt och inte som i dag.

Jag kan ta ett lokalt exempel, eftersom du så väl känner till det. Malmö tar ett enormt stort ansvar, medan många av de små grannkommunerna väljer att inte göra någonting. Jag tycker att det är anmärkningsvärt och sorgligt att Lomma, Staffanstorp och Vellinge inte tar ansvar i den utsträckning som de behöver göra på bekostnad av Malmö. Där är vi nog helt överens. Jag tycker att det är viktigt att vi ser till att alla kommuner tar sitt bostadspolitiska ansvar, och då behöver vi nog fler verktyg än vad vi har i dag.

Jag brukar i den här kammaren nämna villamattorna, vilket jag inte gjorde i mitt anförande den här gången. Jag vill så gärna se till att fler människor får möjlighet att bo i de delarna, gärna i hyrt boende eller i bostadsrätter.

Det finns enormt mycket ytor som inte används effektivt i Sverige och som vi behöver använda bättre. Jag tror att alla skulle må bra om det stod ett hyreshus någonstans i villamattornas rike.

(Applåder)

Herr ålderspresident! I mitt anförande försökte jag se om vi hade en gemensam problembild. För att kunna lösa ett problem måste man ha en gemensam problembild. Jag kan konstatera att Emma Hult i alla fall delar tre av problembilderna.

Vi är överens om att vi behöver bygga fler bostäder i Sverige, vi är överens om att vi behöver utnyttja det bostadsbestånd vi har på ett mer effektivt sätt och vi är överens om att vi har problemet att unga inte kan få en egen bostad. Jag uppfattade att Emma Hult tog upp dessa tre i sitt anförande. Då skulle jag vilja fråga Emma Hult vad man har för åtgärder för just detta.

Vad jag hela tiden hör är att investeringsstödet ska lösa allt. Nu talar Emma Hult också om att man nu har kommit på att man vill ha ett nytt bostadsmål som ska lösa problematiken. Jag hade hellre sett att hon talat om att kreditrestriktionerna är för kraftiga och att vi skulle kunna sänka dem lite grann, så att efterfrågan kan öka, eller om att på annat sätt försöka sätta press på kommunerna att bygga de bostäder som behövs och är nödvändiga. Men jag hörde inte någonting av detta i Emma Hults anförande, så jag skulle vilja ge henne möjlighet att utveckla detta.

Hur gör vi för att fler bostäder ska byggas och att de utnyttjas bättre? Och hur gör vi för att unga faktiskt ska kunna få en egen bostad?

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att nämna detta med ett mål. Generellt sett är det bra att ha en målsättning, för då har man något att jobba mot.

Jag kan konstatera att i början av förra mandatperiodens inledning satte regeringen ett mål, och ganska snabbt därefter höjde Alliansen sitt mål för att vara lite bättre. Ett mål är alltså bra att ha. Men, nej, vi kan varken bo i ett mål eller tro att ett mål löser den här problematiken. Jag tror dock att det vore bra om vi gemensamt satte en målbild om vart vi ska. Det viktigaste för mig med det målet är att vi ska se till att människor som i dag inte har möjlighet att efterfråga det som byggs eller det som finns på marknaden ska ha det i framtiden.

Några av de saker som jag tror behöver komma till, och där jag tror att vi har möjlighet att mötas i vissa frågor, handlar bland annat om bostadssparande. Det är en långsiktig lösning, men det är en lösning som jag tror behöver komma till. Det är sunt att spara till sitt kommande boende.

Jag tror också att vi behöver se över alla de kreditrestriktioner som finns. Amorteringskravet nämns ofta i de här debatterna. Men det finns en hel del andra pålagor som också ligger i det paketet. Det är en sådan fråga som kommer att få en stor påverkan. Jag tror därför att det borde ingå i ett brett politiskt samtal hur man helt enkelt ska beskatta och bekosta den här sektorn.

För att nyttja det befintliga beståndet bättre kanske vi behöver vara radikala. Till exempel kan i dag två kompisar som vill hyra en lägenhet göra det med ett gemensamt kontrakt. I många delar av landet har kommuner inte aktivt tagit fram så kallade kompiskontrakt. Det kanske är någonting som vi behöver stödja. Vi kanske helt enkelt ska se till att det blir lättare, så att om den ena kompisen säger upp kontraktet ska det inte betyda att den andra kompisen förlorar sin del av kontraktet. Det finns många små saker i lagstiftningen – en hel del utreddes under förra mandatperioden men mer behöver ses över – där jag tror att vi kan komma ganska bra överens för att hitta vägar framåt.

Herr ålderspresident! Emma Hult säger att det är bra om vi sätter upp ett gemensamt mål. Då är min fråga: Vilka är ”vi”? Det skulle vara intressant att veta om det bara är JÖK:ens partier som ska vara med i detta eller om Emma Hult avser riksdagens partier.

Jag tror att vi kan komma överens när det gäller bosparande. Jag tror också att vi skulle behöva komma överens när det gäller startlån, det vill säga att människor som faktiskt visar att de klarar av att spara och skapa en buffert också kan få ett startlån från staten.

Vi verkar vara överens om att vi vill sätta mer press på kommunerna att faktiskt genomföra bostadsbyggande, men jag hörde inte om Emma Hult var beredd att gå så långt att man faktiskt kan tänka sig att lägga vite på de kommuner som inte lever upp till det som vi är överens om. Vi kommer inte runt det här på annat sätt än att vi i riksdag och kommuner är överens om vilket mål vi ska uppnå och vad det är som var och en ska göra för att kunna lösa detta.

Jag är den förste att säga att vi aldrig kommer att lösa bostadskrisen genom att bygga nytt, utan vi måste använda de ytor som finns så effektivt som möjligt. Då kommer jag tillbaka till kreditrestriktionerna. Jag har haft diskussioner med bostadsministern flera gånger om detta. Min uppfattning är inte att man ska ta bort kreditrestriktionerna helt och hållet, utan man måste se över dem och titta på helheten, för när man lägger på kreditrestriktioner hela tiden blir det fel någonstans. Det är för stora kreditrestriktioner, vilket gör att människor faktiskt inte kan få lån för att köpa en bostad. Vi måste se till att man kan köpa en bostad även som ung med lägre inkomst.

Herr ålderspresident! Tack, Larry Söder, för inspel, tankar och ett välvilligt bemötande gällande att vi ska försöka lösa det här tillsammans.

”Vi” tror jag innebär fler partier än bara de som har slutit januariavtalet, framför allt för att den här sektorn behöver långsiktiga spelregler. Det här är saker som inte ska förändras beroende på vilken regering som styr landet. Det är klart att man kan göra justeringar, förändringar och satsningar för att man vill gå i en riktning, men vi är i ett läge där vi behöver tydliga och långsiktiga spelregler för såväl dem som ska bygga och för dem som ska bo som för dem som ska förvalta det vi bygger. Där tror jag att vi behöver en bredare sammanslutning än de fyra partier som har slutit januariavtalet.

Jag kan också konstatera att januariavtalet inte löser alla de utmaningar som vi har framför oss. Därför ser jag också det som en tydlig öppning till att vi helt enkelt måste samtala bredare.

Jag kan också konstatera att startlån säkert är en sådan sak som vi kan titta på – och det har vi diskuterat – men jag tror att det behöver utredas hur man skulle jämföra. Man kan titta på Norge, och Norge har både goda och dåliga erfarenheter. Men vi kanske är i ett läge där vi behöver vidta en sådan åtgärd. Jag stänger inte dörren för att vi ska kunna diskutera det vidare.

Vad gäller vite till kommunerna kan jag säga att det inte är något som vi driver i dag. Jag vill inte tro att kommunerna av illvilja inte gör det vi förväntar oss att vi i Sverige tillsammans ska kunna leverera. Jag vill snarare tro att det handlar om brist på kompetens – man kan helt enkelt inte rekrytera den personal som behövs. Vi har kompetensbrist i hela byggsektorn, och det drabbar inte minst de kommuner som inte kan anställa bygglovshandläggare eller detaljplanehandläggare men också de infrastruktursatsningar som behövs för att man ska känna att kommunen kan växa så mycket som den kanske behöver.

Här har vi också ett ansvar, som jag tycker att hela riksdagen ska ta, att se till att den infrastruktur som vi bedömer behövs också ska komma på plats.

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i civilutskottets betänkande CU11.

Under den förra mandatperioden byggdes det dubbelt så många bostäder som under hela det borgerliga regeringsinnehavet från 2006 till 2014. Det är imponerande. Men trots det är behovet av nya bostäder stort. Fortfarande vittnar 250 av Sveriges 290 kommuner om att de lider av en fortsatt bostadsbrist.

Förra året bromsade en del av bostadsbyggandet in. Det handlade främst om påbörjade bostäder. Trots inbromsningen förväntas de färdigställda bostäderna öka för 2018 och 2019 jämfört med nivån 2017. Det är framför allt i storstäderna, främst då Stockholm, som avmattningen i antalet påbörjade bostäder är mest synlig. Mot strömmen går Stormalmö som i det närmaste ligger på oförändrade nivåer och Storgöteborg som faktiskt ökar med ca 10 procent.

Ansvaret för bostadsbristen delas av många. Att främst nyproduktionen har avstannat har också flera orsaker. En sak som de flesta bedömare är överens om är att efterfrågan på dyra bostäder är mättad. Därför, herr ålderspresident, måste de politiska åtgärderna riktas in på att skapa en bättre balans när det kommer till utbudet av bostäder som stämmer överens med vad människor faktiskt har råd att bo i.

Lösningen är inte marknadshyror. Om inte alla argument om rättvisa och en levande och blandad stad fäster borde i alla fall det faktum att efterfrågan på dyra bostäder är mättad fästa. Alla partier borde inse denna enkla och mest grundläggande regel: Marknaden styr efterfrågan och därmed också utbudet. Marknadshyror är med andra ord inte lösningen på bostadsbristen.

Bostad är en social och grundläggande rättighet i ett modernt välfärdssamhälle, och den generella bostadspolitiken och partsmodellen har tjänat Sverige och svenska medborgare väl. Detta bör riksdagen värna och vårda. Vi behöver inte fler marknadsliberala experiment i Sverige, och detta gäller inte minst på det bostadspolitiska området.

Investeringsstödet, med sin utformning med hyrestak, är en reform som lämpar sig väl i en generell bostadspolitisk modell. Det är bra och viktigt att den reformen nu blir kvar, eftersom den leder till att det byggs bostäder som fler människor med normala inkomster faktiskt har råd att bo i.

Under förra mandatperioden tillsattes en rad utredningar och flera myndighetsuppdrag gavs som resulterat i närmare 20 rapporter, utredningar och kunskapsunderlag. Flertalet av de efterfrågade tillkännagivandena ligger i linje med vad regeringen redan arbetar med. Därav finns inga behov av ytterligare tillkännagivanden eller utredningar. Nej, herr ålderspresident, nu är det viktigt att regeringen i stället får möjlighet att omsätta detta gedigna faktaunderlag som har tagits fram i handling och skarpa förslag.

Det är inte bara på regering och riksdag det ligger ett ansvar att lösa bostadsbristen. Byggbranschen, fastighetsägare och kommunerna har också ett stort ansvar. Ett problem som ofta återkommer i debatten är den kostnadsdrivande effekt som kommunala särkrav har på bostadsbyggandet. Det säger sig självt – Sverige är en nog så liten marknad för fullt fungerande konkurrens. Med särkrav i alla kommuner har vi inte ens en marknad utan i själva verket 290 små, lokala marknader i Sverige. Här borde kommunerna idka en självreglering i rent självbevarande syfte, för det är till syvende och sist kommunerna som har det faktiska bostadsförsörjningsansvaret.

Herr ålderspresident! Ett annat problem när det gäller kostnaderna för att bygga är den negativa produktivitetsutveckling som råder inom svensk byggbransch. Här har branschen en utmaning och också stora möjligheter att inte minst med hjälp av digitaliseringen utveckla sina affärsmodeller och arbetssätt till nytta, som alltid när det gäller ökad produktivitet, för både branschen och samhället i stort.

Jag har under det senaste halvåret träffat såväl enskilda byggbolag som allmännyttiga bostadsbolag och bransch- och intresseföreningar. Det finns en åtgärd som det råder bred samsyn kring och som särskilt lyfts fram. Det handlar om en likabehandling av olika upplåtelseformer. Den skattereform som ska genomföras inom ramen för januariavtalet kan och ska med fördel titta på just möjligheterna att öka den skattemässiga likabehandlingen av upplåtelseformerna.

Även om det finns delar, bra sådana, i januariavtalet som berör bostadspolitiken och som kommer att genomföras under mandatperioden samt ett stort kunskapsunderlag för regeringen att arbeta vidare med är det uppenbart att branschen gärna vill se en bred bostadspolitisk uppgörelse. Man vill ha långsiktiga spelregler. Därför var det glädjande att bostadsministern i gårdagens interpellationsdebatt som Larry Söder hade initierat svarade att han ser fram emot sådana breda diskussioner.

Herr ålderspresident! Att lösa bostadsbristen och bryta segregationen kommer att vara en av våra viktigaste samhällsutmaningar i flera år framöver. Jag ser fram emot att fortsätta debatterna på det bostadspolitiska området under mandatperioden.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag glömde att yrka bifall när jag höll mitt anförande. Därför vill jag nu yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 4.

Jag vet inte om det är helt fantastiskt att lyssna på Joakim Järrebring, eller om jag bara blir förvirrad. Vi får reda ut det nu.

Joakim Järrebring pekade på behovet av att bygga bostäder. Det är vi alla överens om. Men Joakim talade också om en sak som jag egentligen inte riktigt förstår. Han sa att marknadshyror inte är lösningen på bostadsbristen. När jag hörde Joakim säga det tänkte jag: Har jag fel? Stämmer det här verkligen?

Att marknadshyror inte är lösningen är en mening som jag har upprepat här i kammaren hundra gånger, eftersom Joakims regering vill införa marknadshyror. Jag har hela tiden sagt att marknadshyror inte är lösningen. Flera andra aktörer har också sagt att marknadshyror inte är lösningen. När Joakim nu säger att marknadshyror inte är lösningen undrar jag om vi faktiskt har lyckats övertala Joakim och regeringen att ändra sig.

Jag vill gärna få ett förtydligande. Om marknadshyror inte är lösningen på bostadsbristen i Sverige, hur kommer det sig att Joakim Järrebrings regering, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, vill införa just det som inte är lösningen?

Herr ålderspresident! Momodou Malcolm Jallow lyfter fram något som stör mig ganska mycket. Det är att debatten både från vänster och från höger handlar om att vi inför marknadshyror. Fri hyressättning – ja! Marknadshyror – nej! Det är en viktig skillnad.

Den fria hyressättningen är ingenting som vi önskar. Det är en del av en kompromiss för att få ihop en regering. Och vi håller just nu på att diskutera hur den fria hyressättningen ska se ut. Den kommer att genomföras. Men det är ingen lösning på bostadsbristen. Det är den socialdemokratiska hållningen.

Vi behöver andra och många fler åtgärder om vi ska åstadkomma en riktig förändring när det gäller bostadsförsörjningen i Sverige.

Herr ålderspresident! Jag har svårt att förstå att det är en kompromiss. Jag förstår att man ibland måste kompromissa. Det har jag hört många gånger. Jag förstår att det ibland finns kompromisser i politiken. Men att påstå att fri hyressättning inte är marknadshyror är att dra det för långt. Alla som vet någonting om bostadspolitik och marknadshyror har konstaterat att det är marknadshyror. Det är nämligen marknaden som avgör.

Om den ena parten, i det här fallet fastighetsägaren, får ensamrätt på att sätta hyrorna utan att hyresgästen, genom Hyresgästföreningen och det förhandlingssystem som vi har i Sverige i dag, har möjlighet att påverka är det enda som avgör vem som får bostad just förmågan att efterfråga bostaden baserat på priset. Om man har nog med pengar för att efterfråga dyra hyresrätter har man möjlighet att få bostad. Har man inte tillräcklig stor förmåga och plånbok för att efterfråga dyra hyresrätter får man inte någon bostad. Det är så marknaden fungerar. Det handlar om efterfrågan och tillgång. Det är alltså inget annat än marknadshyror.

Anser Joakim Järrebring fortfarande på allvar att det som hans regering vill införa inte är marknadshyror?

Herr ålderspresident! Fri hyressättning är självklart ett steg på väg mot en mer liberaliserad hyresmarknad. Det är just det Liberalerna och Centerpartiet vill. Men det är inte marknadshyror eftersom det inte berör det befintliga beståndet.

Skillnaden mellan dagens presumtionshyressystem och vad som är marknadshyra är väldigt liten. Detta första steg, som vi har tagit för att gå Liberalerna och Centern till mötes, är inte något stort steg mot marknadshyror.

Det är också viktigt att inse att fortsättningen efter den fria hyressättningen handlar om ett tariffsystem eller hur man ska komma in i förhandlingssystemet. Hur det ska utformas får vi komma tillbaka till.

Herr ålderspresident! Jag kan inte annat än hålla med Momodou Malcolm Jallow när han säger att han blir förvirrad av Socialdemokraternas svar. Joakim Järrebring säger nämligen att marknadshyror och fri hyressättning inte är samma sak. Det lilla problemet med det är bara att det är vad Socialdemokraterna hela tiden, fram tills januariöverenskommelsen, har sagt att det är. Det är vad ni själva har sagt hela tiden, bland annat i tidigare budgetunderlag.

Det är också lite därför som det finns socialdemokratiska företrädare och er närstående organisationer som har sagt att det som socialdemokratin nu ska genomföra vad gäller hyressättningen är svek, och det är lögn.

Då säger man: Nej, fri hyressättning är en sak, och marknadshyror är en annan sak. Jag vet inte hur många citat och valaffischer det finns från Socialdemokraterna där man säger att det är exakt samma sak. Jag skulle kunna orda väldigt mycket om detta.

Utskottet besökte Hyresgästföreningen för några veckor sedan. Det var tydligt att de ansåg att väljarna hade ljugits rakt upp i ansiktet under den här valrörelsen men också under ett antal tidigare valrörelser.

Jag förstår alltså Vänsterpartiets ledamot när han säger att han blir förvirrad. Det är nog svårt att hitta någon som inte blir förvirrad av alla de uttalandena, herr ålderspresident.

När det gäller min ständiga fråga om det ska bli några blocköverskridande bostadspolitiska överläggningar har Joakim Järrebring sagt att det ska det nog bli – eventuellt, kanske, förhoppningsvis. Bra där, säger vi. Då vill jag fråga om januariöverenskommelsen är utgångspunkten för dem. Eller ska januariöverenskommelsen också vara begränsningen för dem?

Herr ålderspresident! För min del är det som jag sa i mitt anförande det viktiga, nämligen att vi socialdemokrater inte ser marknadshyror som lösning på bostadsbristen. Visst kan vi ha en debatt och diskussion om skillnaden mellan fri hyressättning och marknadshyror, men att Mats Green ser fri hyressättning och en tariff som marknadshyror tycker jag är lite märkligt. Jag delar inte den uppfattningen.

Herr ålderspresident! Jag har inte lagt någon värdering i det utan säger bara att Socialdemokraterna hittills och före januariöverenskommelsen har sagt att fri hyressättning och marknadshyror är samma sak. Punkt. Det var faktiskt samma sak som Momodou Malcolm Jallow sa, och vi alla har hört det. Detta gäller tydligen inte längre. Nu tycker man att det är jobbigt att vi i riksdagsdebatten, herr ålderspresident, påpekar detta uppenbara faktum.

Jag har mig veterligen aldrig sagt att marknadshyror är lösningen på bostadsbristen. Jag har inte hört någon här i kammaren som har sagt det. Jag ställer bara en fråga om varför Socialdemokraterna nu påstår att det är en himla skillnad mellan marknadshyror och fri hyressättning. I ett antal riksdagsdebatter och valmanifest har man ju sagt att det är exakt samma sak. Det är detta jag vänder mig mot.

Låt mig återigen ta upp detta med blocköverskridande bostadspolitiska överläggningar. Om det blir några sådana, vilket Joakim Järrebring sa att det tydligen skulle bli, undrar jag om januariöverenskommelsen är grunden för dem eller begränsningen för dem. Är den en grund för de bostadspolitiska samtalen är det absolut fine. Då kan man utgå från det. Men om det också ska vara en begränsning för dem kommer vi inte att komma någonstans. Det enda vi har är det som nu ligger på utskottets bord om att bygglovsbefria altaner. Det är återigen ingen som är emot bygglovsbefriade altaner, men kom inte och påstå att detta kommer att lösa Sveriges bostadskris.

Herr ålderspresident! Det är lite tråkigt att vi fastnar i en semantisk diskussion om vad som är fri hyressättning i nyproduktion och var gränsen på hyresmarknaden går när det fullt ut räknas som marknadshyra. Nog kan även Mats Green hålla med om att det finns en viss skillnad mellan ett totalt marknadssystem på hyresmarknaden och fri hyressättning i nyproduktion som sedan ska tariffsättas eller förhandlas enligt partsmodellen?

(TJÄNSTGÖRANDE ÅLDERSPRESIDENTEN: Detta får räknas som en retorisk fråga, eftersom Mats Green inte har möjlighet att svara på den. Han får göra det efteråt över en kopp kaffe.)

Herr ålderspresident! Att vi har en semantisk diskussion om hyressättning är nog något som Joakim Järrebring själv får ta på sig ansvaret för.

Marknadshyra är inte lösningen, säger han vid upprepade tillfällen ifrån talarstolen. Vem har föreslagit det? Det är min icke-retoriska fråga, herr ålderspresident, eftersom Joakim Järrebring kan besvara den. Förutom Momodou Malcolm Jallow är Joakim Järrebring den enda person som från talarstolen har använt detta som någon form av hot.

Jag vill ge en liten bild för att skapa lite ordning och reda i diskussionen. Vi behöver inte förflytta oss så hemskt långt bort i Europa för att hamna i en huvudstad där man dagen efter att man har kommit fram till att man har behov av en bostad kan öppna tidningen på morgonen. Den kan man bläddra igenom och hitta ett antal bostadserbjudanden som bättre eller mindre bra passar ens plånbok eller preferenser vad gäller vilken typ av bostad man anser sig ha behov av. Dagen efter har man träffat ett hyresavtal med en hyresvärd.

Vi måste ha denna bild framför oss när vi diskuterar bostadspolitik i Sverige. Det är som om vi i debatten utgår från att bostadsbrist är en situation som vi för alltid kommer att ha. Det kanske till och med finns krafter i samhället som anser att vi ska ha det. Ingenting kan vara mer felaktigt.

Varför står vi här och diskuterar bostadsfrågor? Jo, för att vårt gemensamma mål är att man i Sverige dagen efter att man har kommit fram till att man har ett behov av en bostad ska kunna öppna tidningen och hitta ett bostadserbjudande som man kan tacka ja till och en vecka senare ha flyttat in i bostaden. Om detta inte är något vi gemensamt ska jobba för vet jag inte varför vi för denna diskussion.

Herr ålderspresident! Jag uppfattade ingen egentlig fråga, men jag instämmer i det generella resonemanget. Det finns olika synsätt på hur man hanterar ett välfärdsbyggande. Man kan ha en generell bostadspolitik och jämföra den med riktade åtgärder och det vi ser på den absolut största delen av bostadsmarknaden i världen med social housing.

Jag sa i mitt anförande att jag tycker att den generella bostadspolitiken och partsmodellen på den svenska bostadsmarknaden har tjänat oss väl. Jag tycker också att det är rimligt att vi utgår från en politikutveckling som bygger på en sådan grund. Visst kan jag ha respekt för att andra partier gärna skulle se en annan typ av politik för att hantera våra utmaningar. Det finns en grundläggande syn som diametralt skiljer sig åt vad gäller vilken typ av välfärdssamhälle man vill bygga.

Vi har nu gått in i ett mittensamarbete. Det är väldigt färskt. Vi kommer att i fortsättningen under mandatperioden att behöva jobba oss fram till en politik som leder oss framåt och som löser bostadsbristen och alla andra utmaningar som vi står inför i det svenska samhället.

Jag tror att det finns en dynamik här som vi ska dra nytta av. Men vi vinner nog inget på att fastna i en diskussion som handlar om ytterligheter.

Herr ålderspresident! ”Fri hyressättning vid nybyggnation införs. Hyran inom dessa bestånd sätts efter en inledande period enligt en tariff grundad på jämförbara nybyggda objekt med en gradvis anpassning för att uppnå förutsägbarhet eller genom gängse förhandling. Fastighetsägaren väljer vilken av dessa metoder som tillämpas … Låt lägenheternas kvalitet och läge få ett större genomslag i hyressättningen. En kommission ska kartlägga den varierande tillämpningen av lägesfaktorn mellan olika orter och föreslå lämpliga åtgärder från statens sida i de fall (på de orterna) det konstateras att lägesfaktorn inte beaktas i tillräcklig mån … Förhandlingssystemet för befintliga hyresrätter reformeras för att fungera mer effektivt med ett oberoende skiljedomsförfarande som vid tvist avgör vad som är en rimlig årlig höjning samt tidsgränser för förhandlingar som kombineras med ekonomiska sanktioner när dessa inte hålls … Ge hyresvärden och hyresgästen en större frihet att komma överens om hur till- och frånval ska prissättas … Höj straffen för försäljning av svartkontrakt och kriminalisera köpen.”

Herr ålderspresident! Detta var inte ett anförande utan en uppläsning av vad som står om hyressättning i januariavtalet.

Mina frågor till Joakim Järrebring är: Står han bakom dessa formuleringar om fri hyressättning vid nyproduktion? Håller han med mig om att marknadshyror inte är ett medel men att de kan vara ett mål?

Herr ålderspresident! Vi hedrar ingångna avtal, Ola Johansson, oavsett om vi som parti fullt ut delar den politiska inriktningen eller inte. Januariavtalet ska genomföras.

Jag tror också att det finns ett stort behov av att se över bostadsmarknadens funktionssätt. Stockholmshyran, som omskrivs i avtalet, innebär att man ska få en bättre hyressättning baserat på läge. Det är någonting som jag tycker är positivt.

En del saker skiljer oss säkert åt, och en del saker har vi samsyn kring. Vi har definitivt samsyn kring att januariavtalets innehåll ska genomföras.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 april.)