Beslut

Herr talman! Ärade ledamöter, ärade tittare och Sonia Karlsson! Den enda som fick tala i går var statsministern. Jag blir alltså först av oss 349 valda riksdagsledamöter att få tala under det här riksdagsåret. Därför vill jag passa på att önska alla nyvalda ledamöter och alla omvalda ledamöter välkomna till ett spännande riksdagsår. Vi har mycket att göra i demokratins tjänst. Demokratin bygger på alla människors lika värde och okränkbarhet. Det första ärende vi ska behandla i kammaren efter valet är subsidiaritetsprincipen eller närhetsprincipen som vi också kan kalla den. Det handlar om på vilken politisk nivå som ett beslut ska fattas. Principen innebär att EU:s institutioner måste ange varför de ska fatta ett beslut och varför beslutet inte lika bra, eller kanske till och med bättre, kan fattas av varje medlemsland. De nationella parlamenten ska delta i den så kallade subsidiaritetsprövningen av nya lagförslag från EU:s institutioner. Här i den svenska riksdagen går det till så att det utskott som har sakkompetens i de frågor som lagstiftningen handlar om ska göra prövningen. I dag är det vi i finansutskottet som har sakkompetensen. Vi ska diskutera insättnings- och investeringsdirektiven som jag kallar det. Om utskottet anser att subsidiaritetsprincipen inte följs ska vi lämna ett utlåtande till kammaren, och så är det i det här fallet. Vi menar att EU-kommissionens förslag är för långtgående. Kommissionen föreslår en rad ändringar av de gällande EU-reglerna om insättningsgarantin. Förslagen innebär bland annat att om en institution, till exempel en bank, kommer på obestånd får kontoinnehavaren ersättning utbetald snabbare och får bättre information om vad skyddet omfattar. I förslaget ingår en möjlighet för insättningsgarantisystemen att ge varandra lån, det vill säga en lånefacilitet som kan användas under vissa omständigheter. Utskottet anser att delar av kommissionens förslag strider mot subsidiaritetsprincipen och föreslår att riksdagen avger ett motiverat yttrande till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande i enlighet med 10 kap. 6 § i riksdagsordningen. Finansutskottets invändning gäller den del av kommissionens förslag som handlar om att införa en skyldighet för medlemsländernas garantisystem att låna ut medel till andra medlemsstaters garantisystem som själva inte klarar sina åtaganden. Att i EU-rätten införa bestämmelser om en obligatorisk kreditmekanism mellan nationella system, som en sista utväg för att klara av tillfälliga finansieringsbehov, är enligt finansutskottets uppfattning inte förenligt med subsidiaritetsprincipen. Så kan vi inte ha det. Tänk er själva om länderna blir skyldiga att låna ut pengar till andra länder! Tänk om Island hade varit skyldig att låna ut pengar till Lettland när båda gick på knäna! Eller tänk om alla länder vid ett tillfälle inte klarar att låna ut pengar och ändå blir skyldiga att göra det! Det faller på sin egen orimlighet. Vi kan ställa upp och låna ut till andra länder när vi ser att vi klarar det, men det kan aldrig bli en skyldighet enligt utskottets mening. Som bekant har Sverige efter 90-talskrisen byggt upp starka fundament, ordning och reda i ekonomin, utgiftstak och så vidare. Det har vi gjort för att inte hamna i svåra situationer igen. Det var något som vi hade mycket stor nytta av i den kris som vi förhoppningsvis nu är på väg ut ur. Därför är det också högst anmärkningsvärt att regeringen inte har reagerat på denna skyldighet för medlemsländernas garantisystem att låna ut medel till andra medlemsstaters garantisystem som själva inte klarar sina åtaganden. Slarvar regeringen med sådant? Har de läst men inte förstått? Eller tyckte regeringen inte att Sverige skulle reagera? Dessa frågor kanske vi får besvarade av de kommande talarna i debatten. I vilket fall som helst är utskottet enigt i att föreslå att riksdagen lämnar ett motiverat yttrande till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande. Dessutom visar den här behandlingen vikten av att riksdagens subsidiaritetsprövning fungerar. Finansutskottet har upptäckt brister i EU-kommissionens förslag, brister som regeringen inte har upptäckt. Jag yrkar alltså bifall till förslaget i FiU42. Samma sak gäller FiU43. Ett enigt utskott menar att EU-kommissionens förslag om en obligatorisk kreditmekanism mellan system inom EU för ersättning till investerare strider mot närhetsprincipen. EU-kommissionen vill att EU-länderna ska ställa upp för varandra om något av länderna inte klarar av att ge ersättning till investerare. Utskottet menar att förslaget riskerar att leda till att vissa länder underfinansierar sina system eftersom länderna vet att det finns en sista utväg i form av lån från något annat EU-land. EU-kommissionen vill uppnå finansiell stabilitet. Det kan bättre, eller kanske endast, nås om ansvaret för finansieringen av systemet fullt ut blir ett nationellt ansvar, menar utskottet. Inte heller detta ärende har regeringen reagerat på. Om de har läst och inte förstått eller om de inte har brytt sig får vi kanske aldrig veta, men vi i finansutskottet är eniga över partigränserna om att förslaget bryter mot närhetsprincipen. Jag yrkar bifall även till förslaget i FiU43.

Herr talman! Jag tycker precis som Monica Green att det är ett lite historiskt tillfälle när vi nu behandlar de här två betänkandena. Det är första gången som Sveriges riksdag behandlar subsidiaritetsfrågan i enlighet med de nya Lissabonfördragen, och jag tänkte utveckla saken lite utöver det Monica har tagit upp när det gäller den principiella roll som riksdagen har. Jag ska börja med att bemöta Monica på en punkt. Det gäller det förhållandet att regeringen inte i detalj har prövat frågan om subsidiaritet. Det har man inte, helt enkelt av den anledningen att det är riksdagens uppgift i enlighet med Lissabonfördraget att göra den prövningen. Regeringen har i sin redovisning av ärendet angett att man bedömer att förslagen i huvudsak är förenliga med subsidiaritetsprincipen, men man pekar också på att bland annat finansieringsfrågorna behöver analyseras ytterligare. Man anser också, precis som utskottet, att den lånemekanism som föreslås bör utgå. Det råder alltså ingen skillnad mellan oss i det eniga finansutskottet och regeringen när det gäller bedömningen av subsidiaritetsfrågan i den delen, framför allt inte när det gäller den lånemekanism som föreslås. Utskottets utlåtanden på båda de här punkterna är därmed relativt odramatiska. Finansutskottet är enigt, och det finns inga reservationer. Även om man inte riktigt kan vara säker med tanke på att ytterligare partier har anmält sig till talarlistan och kan lägga fram andra yrkanden, förutsätter jag att det inte blir så. På två sätt är de här två utlåtandena historiska. Vi behandlar nu två utlåtanden som har behandlats i det tidigare finansutskottet, alltså det finansutskott som arbetade under den förra mandatperioden. Som första ärende ska nu den nyvalda riksdagen behandla utlåtanden från det gamla finansutskottet. Det är också första gången, som Monica påpekar, som riksdagen använder sig av möjligheten till en så kallad subsidiaritetsprövning av ett kommande direktiv. Jag tycker att det finns anledning att kommentera den frågan ytterligare något. Det är ingen nyhet att utskotten regelmässigt behandlar olika dokument från EU:s olika institutioner. Men då gäller det en sakbehandling av de förslag som läggs fram. De synpunkter som kommer fram i diskussionerna i utskottet kan föras vidare på olika sätt. Utskottet kan lämna synpunkter till regeringen direkt i överläggningar men också lämna betänkanden till kammaren och begära ett riksdagsutlåtande. När kommissionen enligt fördraget samlar in synpunkter om en fråga som det kan bli aktuellt för EU att lagstifta om kan man också skicka ut frågan genom ett så kallat samrådsdokument. Utskottet i fråga granskar då samrådsdokumentet och kan till exempel ordna en offentlig utfrågning för att skaffa ytterligare information. Vid granskningen kontrollerar utskottet bland annat hur frågan skulle påverka den svenska lagstiftningen och vad övriga EU-länder har för inställning samt lämnar förslag till den svenska ståndpunkten i frågan. Utskottet redovisar sin granskning till kammaren i ett så kallat utlåtande, där det presenterar sin inställning i frågan. Det nyligen antagna konstitutionella fördraget, det så kallade Lissabonfördraget, ökar de nationella parlamentens möjligheter att i förväg påverka kommande direktiv eller lagstiftningsförslag från kommissionen och andra EU-institutioner genom en så kallad subsidiaritetsprövning. Subsidiaritetsprincipen eller närhetsprincipen handlar, som Monica var inne på, om vilken nivå ett beslut ska fattas på. Principen innebär att EU:s institutioner alltid måste ange varför de ska fatta ett beslut och varför beslutet inte skulle få ett lika bra eller bättre resultat om det fattades av varje medlemsland för sig. Det nya förfarandet ökar behovet av kontakter mellan de nationella parlamenten och mellan utskotten och kommittéerna i de nationella parlamenten. Det har också skett löpande under de gångna åren. Bland annat träffar företrädare för utskotten i EU-ländernas nationella parlament både varandra och motsvarande utskott i Europaparlamentet regelbundet. Herr talman! Det här är som sagt första gången riksdagen behandlar ett förslag till direktiv enligt de nya reglerna för subsidiaritetsprövning. Det är två ärenden som dels gäller en omarbetning av tidigare direktiv för insättningsgaranti, dels en omarbetning av direktivet för ersättning till investerare i den händelse en bank går överstyr. Båda förslagen innebär en harmonisering av de nationella regelverken. De viktigaste punkterna i kommissionens förslag till system för insättningsgarantin är en förenkling och harmonisering, framför allt vad gäller garantins omfattning och formerna för utbetalning, ytterligare förkortade tidsfrister för återbetalning av insättningar och bättre tillgång till information. Det handlar också om sundhet, tillförlitlighet och en tillfredsställande finansiering liksom möjlighet för medlemsländernas nationella system att ge varandra lån, det vill säga en så kallad lånefacilitet som kan användas under vissa omständigheter. Kommissionen menar att bestämmelserna inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som ställts upp när det gäller tillfredsställande skydd för privata bankkunders insättning. Man menar att enbart EU-åtgärder kan säkerställa att kreditinstitut som bedriver verksamhet i mer än ett medlemsland omfattas av likvärdiga krav för insättningsgarantin. Man anser också att åtgärderna tillgodoser kraven på hög nivå på finansiell stabilitet. I synnerhet, säger man, kan inte en harmoniserad täckningsnivå och harmoniserade tidsfrister för utbetalningar uppnås i tillräcklig utsträckning av medlemsstaterna eftersom det innebär att ett stort antal regler ska anpassas enligt olika medlemsstaters rättssystem. Förslaget till system för ersättning till investerare omfattar framför allt en anpassning av direktivet om marknader för finansiella instrument, en utvidgning av de regler som gäller om en investerare har ägnat sig åt så kallad penningtvätt så att de också omfattar bland annat marknadsmissbruk som till exempel insiderhandel och nya regler för ersättning, utbetalning och finansiering. Enligt kommissionen kan målen med förslaget inte i tillräcklig grad uppfyllas enbart med nationell lagstiftning. Det nuvarande EU-direktivet sätter endast upp vissa minimiprinciper och lämnar åt medlemsstaterna att utveckla regelverket ytterligare. Problem har under de senaste åren uppstått i vissa medlemsstater som visar att en ytterligare och större harmonisering på EU-nivå är nödvändig för att försäkra att målen med direktivet uppfylls inom EU. I båda fallen konstaterar finansutskottet, som Monica Green redan har påpekat, att förslagen innehåller en obligatorisk kreditmekanism mellan medlemsländernas nationella garantisystem som innebär en skyldighet att låna ut medel till andra medlemsländer som inte klarar sina åtaganden. Enligt utskottets mening är detta inte förenligt med subsidiaritetsprincipen, och utskottet föreslår därför enhälligt att riksdagen avlämnar ett motiverat yttrande med denna innebörd till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande. I övriga delar anser inte finansutskottet att kommissionens förslag strider mot subsidiaritetsprincipen. Herr talman! Jag yrkar bifall till både finansutskottets utlåtande nr 42 och finansutskottets utlåtande nr 43.

Herr talman! Vi är överens om att det här strider mot subsidiaritetsprincipen och att vi ber regeringen återkomma. Jag begärde replik bara därför att Lars Elinderson försökte försköna regeringens blunder i den här frågan. Lars Elinderson väljer att nu i efterhand försöka rätta till saker som har blivit fel från regeringens sida. Faktum kvarstår: I mitten av augusti hävdade regeringen att det här inte skulle strida mot subsidiaritetsprincipen. Det är faktiskt tack vare vår behandling i riksdagen som regeringen har vaknat och nu kommer med påståendet att det i huvudsak inte strider mot subsidiaritetsprövningen. Det jag ville påpeka var alltså att det var ett förskönande från Lars Elindersons sida.

Herr talman! Jag är inte förvånad över att Monica Green begär replik; det brukar hon göra hur eniga vi än är i olika sakfrågor. Jag citerade regeringens redovisning där det sägs att förslagen i huvudsak är förenliga med subsidiaritetsprincipen. Enligt de konstitutionella fördragen är det de nationella parlamenten som ska pröva subsidiaritetsfrågan, inte regeringen. Jag kan hålla med om att regeringen kanske också skulle ha med det i sin bedömning, men enligt fördraget är det vi som ska göra den prövningen, inte regeringen. Jag tycker att det känns bra att vi har regeringens uppfattning i ryggen när vi nu ska fatta ett enhälligt beslut.

Herr talman! Ja, nu har vi regeringen med oss. Efter valet har regeringen vaknat upp och insett bristerna, att det inte är en tillräckligt bra närhetsprincip. Det är just för att vi behandlat frågan i finansutskottet som regeringen har vaknat upp, annars hade de inte gjort det.

Herr talman! Jag är övertygad om att ifall regeringen hade gjort en subsidiaritetsprövning hade Monica Green i enlighet med det fördrag som vi arbetar efter varit kritisk till att man tog på sig en uppgift som var riksdagens. Det här är, som sagt, inte första gången, och heller inte sista, som Monica Green begär replik även i frågor där vi är eniga.

Herr talman! Jag vill allra först säga att det är oerhört roligt att se så många ledamöter samlade till ett sådant här ärende. Det är inte vanligt, kan jag säga för Raimo Pärssinen och många andra, när vi diskuterar EU-frågor. Nu gäller frågan ett EU-direktiv, att det ska ändras i investerarskyddsdirektivet och i insättningsgarantisystemen. Det som gett möjlighet för riksdagen att över huvud taget diskutera frågan är antagandet av det nya Lissabonfördraget som trädde i kraft den 1 december 2009. De som var emot fördraget, och det fanns ju en del sådana, ska med glädje notera att vi nu kan påverka EU-parlamentet och kommissionen direkt, utan att gå via regeringen. Det smärtar mig en smula att behöva påtala för Monica Green att gången i detta ärende varit den att utskottet frågat regeringen om dess synpunkter. Därmed prövas, precis som Lars Elinderson sade, subsidiaritetsprincipen av riksdagen och inte av regeringen. Det är riktigt att regeringen i en promemoria den 24 september anslutit sig till den, men regeringen har inte haft att pröva denna fråga. Den har prövat frågan i sak. Jag vill gärna för kammarens protokolls skull, herr talman, läsa ur faktapromemoria 2009/10:121 från Finansdepartementet från den 24 september 2010. Där står under rubriken 2.1 Preliminär svensk ståndpunkt: "Regeringen har invändningar mot lånemekanismen och anser att den bör utgå. Det bör vara varje medlemsstats åtagande att garantera respektive lands insättningsgarantisystem." Det är precis detta det handlar om. Ytterst handlar det om den garanti som vi som medborgare i det här landet har mot våra bankers kunder, men inte mot andra länders bankkunder. Mot bakgrund av den stora kris som varit i många banker är det förståeligt att man tycker att vi ska disponera svenska kronor. Annars vore det ungefär som att vi skulle ha skickat i väg en massa pengar med Saab till Detroit. Vi ska inte använda svenska skattebetalares medel till sådant. Här handlar närhetsprincipen, subsidiaritetsprincipen, om att svenska skattekronor bara ska gå till svenska insättare. Det är tydligt redovisat och därför, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget från finansutskottet, som jag tror kommer att vara mycket gynnsamt för svenska skattebetalare. Vi kommer med detta yttrande till EU-kommissionen att tydliggöra att den svenska riksdagen inte vill att en enda svensk skattekrona ska gå till några andra länders banker.

Herr talman! Jag måste instämma i att det är trevligt att se så många närvarande vid en debatt i kammaren. Mycket har redan sagts om motiven till varför finansutskottet har enats om denna ståndpunkt och varför regeringen också ställer sig bakom den. Jag vill i stället gå tillbaka till varför vi över huvud taget behöver dessa instrument. Vi har genomgått en omfattande ekonomisk kris i hela Europa, och jag menar att EU under denna kris i stora delar visat sig från sin bästa sida genom att vi solidariskt ställt upp för varandra. Det är någonting som vi ska värna om även i fortsättningen. Den fråga som finansutskottet ställer sig tveksam till är om det är på Europaparlamentsnivå som man ska fatta beslut om hur det hela ska fungera och när de olika länderna ska ställa upp för varandra. Där finns det skäl att säga, såsom finansutskottet har gjort, att vi inte ska fatta det beslutet på Europanivå, utan det ska varje lands nationella parlament ta ställning till i de enskilda fallen. Det finns mycket som är väldigt bra i det förslag som läggs fram, och jag tror att det är klokt att ta dessa steg efter att vi, förhoppningsvis, sett det värsta av krisen. Om vi har system med garantiskydd som är till gagn för hela den europeiska marknaden är det bra och viktigt att de systemen också fungerar likvärdigt, att det inte finns olikheter som skapar osäkerhet när vi försöker ha en integrerad marknad mellan länderna. Därför är det bra och viktigt att ha tydliga gränser för beloppet liksom tydligare regler för hur snabbt pengarna ska betalas ut. Det är mycket positivt att utskottet är enigt om att stödja dessa förslag från kommissionen. I enlighet med kollegerna i finansutskottet vill jag yrka bifall till förslaget i det utlåtande som finansutskottet har lämnat.

Herr talman! Ärade ledamöter! Sverigedemokraterna är starka försvarare av medborgerligt inflytande och självbestämmande. Vi tycker därför att det är glädjande att ett utskott för första gången i en subsidiaritetsprövning har landat i ett ställningstagande som innebär att beslutanderätten behålls på nationell nivå. Generellt är Sverigedemokraterna motståndare till all form av överstatlighet, och vi motsätter oss därmed principiellt direktiv och dylikt som kommer från EU. I detta fall är dock utskottets förslag till riksdagsbeslut gällande den obligatoriska kreditmekanismen och medlemsländernas garantisystem i linje med den politik vi sverigedemokrater vill föra. Övriga delar i direktivet har vi svårt att kommentera i detalj eftersom vi inte varit delaktiga i utskottets arbete hittills. Vi väljer således att lämna det därhän i dagsläget. Sverigedemokraterna yrkar därmed bifall till finansutskottets förslag till riksdagsbeslut rörande utlåtandena FiU42 och FiU43.

Herr talman! I detta betänkande, FiU42, behandlar finansutskottet ramverk för finanspolitiken. Ramverket består av ett antal principer som fungerar som verktyg för att nå de ekonomiska målen och se till att finanspolitiken blir långsiktigt hållbar och transparent. Skrivelsen är ett led i arbetet med att göra ramverket tydligare, öppnare och stramare för att kunna säkerställa långsiktigt hållbara finanser. Ramverket omfattar ett budgetpolitiskt ramverk som innehåller överskottsmål, utgiftstak för staten, krav på kommuner och landsting och stramare budgetprocess. Det finns också principer för stabiliseringspolitiken där penningpolitiken utgör ett huvudnummer. Det finns principer för statliga ingripanden på finansmarknaden och rollfördelning hos myndigheter. Det finns också principer om öppenhet och transparens. Ramverket ska vara styrande, och politiken ska gå att följa upp. Herr talman! I betänkandet finns en reservation från Sverigedemokraterna och en motivreservation från Vänsterpartiet. Med det lämnar jag över ärendet till debattörerna.

Herr talman! Ett öppet, stramt och tydligt regelverk i syfte att säkerställa långsiktigt hållbara statsfinanser kan utgöra ett viktigt delfundament utöver de styrande, folkvalda politikernas huvudansvar, inte minst därför att det kan stärka både skattebetalarnas och marknadens förtroende för statens förvaltning. På samma sätt kan en transparent och sammanfattad redovisning av det finansiella ramverkets funktion med en särskild belysning av de delar som inte är lagstadgade, utan som i stället utgörs av en godtycklig praxis, givetvis förstärka allmänhetens förtroende för både hur den svenska finanspolitiken utformas och hur den har utformats. Det måste emellertid tilläggas att en sådan form av skrivelse varken kan eller bör ersättas av en kontinuerlig beskrivning och förklaring av finanspolitikens utformning. Vår- och höstpropositioner, liksom följdmotioner till dessa, fyller härmed en mycket viktig funktion vad gäller att förklara och motivera den bedrivna finanspolitiken. Det är det aktiva handlandet och begripliga beskrivningar av varför man handlar på det sätt som man gör tillsammans med resultatet av den förda politiken som i första hand bygger upp förtroendet hos allmänheten. Men allmänhetens förtroende byggs inte minst också upp genom att det byggs upp en förståelse för regelverkets konstruktion. Att då hänvisa till ett snårigt, otydligt, abstrakt och byråkratiskt EU gör att skrivelsens syfte att skapa ökad transparens och förståelse i stället snarare riskerar att skapa förvirring och frustration, en frustration över att politikens mål känns luddiga och svårbegripliga, särskilt i spåren av att så många betydande EU-länder själva inte uppfyller de av EU uppdiktade målen. För att finanspolitiska ramverk i längden ska uppnå acceptans och förståelse menar jag att det är viktigt att målen utgår från den verklighet som människor lever i. I Sverige är det de svenska medborgarna som ska bestämma och definiera denna verklighet. Ramverket för finanspolitiken ska därför inte ha som delmål att öka trovärdigheten för att Sverige uppfyller kraven i någon luddig stabilitets- och tillväxtpakt, eller för den delen det kommande EU-direktivet om nationella budgetpolitiska ramverk. I stället ska ramverket beskriva och förtydliga finanspolitikens utformning utifrån de svenska förhållandena och intressena och utifrån det bästa för Sveriges ögon, precis som det ankommer på en suverän och självständig nation. I denna ansats blir detta betänkandes EU-överton av den orsaken överflödig. Jag yrkar därför bifall till SD:s reservation nr 1.

Herr talman! För ett litet, exportberoende land som Sverige är starka offentliga finanser en förutsättning för en stabil makroekonomisk utveckling. Vi menar att det finns goda skäl för finanspolitiska ramverk som främjar budgetdisciplin, starka offentliga finanser och en politik för full sysselsättning. Ramverken bör utgöra en avvägning mellan å ena sidan tydlighet och fasthet och å andra sidan flexibilitet och handlingsfrihet. Frågan om budgetdisciplin måste vara självklar. Ekonomiska ramverk kan emellertid inte ha som enda syfte att säkerställa ordning och reda i de offentliga finanserna. Full sysselsättning ska vara det övergripande målet samtidigt som varje utgift noga måste vägas mot de behov som ska prioriteras och hur det ska finansieras. Därför krävs det ett alternativt ramverk för finans- och penningpolitiken. Vänsterpartiet har utifrån ett demokratiperspektiv men också utifrån svårigheterna att föra en effektiv ekonomisk politik för full sysselsättning, ökad jämlikhet och stärkt välfärd kritiserat ramverken. Detta är naturligtvis inte enbart ramverkens fel, men vi menar att den nuvarande utformningen av ramverken försvårar, i stället för att underlätta, en politik för full sysselsättning. Arbetslösheten har sedan krisen på 90-talet legat på i genomsnitt 8 procent. Bara under en enda månad har arbetslösheten understigit 4 procent. En fjärdedel av de arbetslösa har i dag en historia av långvarig arbetslöshet. Sysselsättningsgraden är i dag fortfarande ca 8,8 procentenheter lägre jämfört med vad den var under 90-talets början, vilket motsvarar hela 520 000 människor. Även på sikt, enligt de prognoser vi tar del av, ser det rätt mörkt ut för arbetslösheten och sysselsättningen. Vänsterpartiet har fått stark kritik för våra invändningar mot den nuvarande utformningen av ramverken för finans- och penningpolitiken. Det centrala i kritiken har gått ut på att vi därigenom skulle företräda en oansvarig ekonomisk politik. Men låt oss se bakåt, så ser vi att Vänsterpartiet har tagit stort ansvar i den ekonomiska politiken. Vi stod bakom över 90 procent av budgetsaneringen efter 90-talskrisen. Därefter gjorde vi upp med den dåvarande socialdemokratiska regeringen om en rad budgetar som sammantaget förde Sverige tillbaka till överskott i de offentliga finanserna, vilket resulterade i en kraftigt fallande statsskuld. År 1994 ställde vi oss bakom överskottsmålet eftersom vi menade att en central uppgift för den ekonomiska politiken var att snabbt få ned statsskulden till hanterbara nivåer. Vänsterpartiets bidrag till de starka offentliga finanser som den borgerliga regeringen ärvde efter valet 2006 var med andra ord högst påtagligt. Men starka finanser är en sak; det övergripande målet för den ekonomiska politiken måste vara att sätta människor i arbete. De ramverk som omgärdar finans- och penningpolitiken bör utvärderas också från denna huvuduppgift. Och här kan vi konstatera att den ekonomiska politiken inte lyckats, vilket allt fler anser. Allt fler ansluter sig nu till den kritik vi tidigare framfört. Vi har fått bundsförvanter, både till höger och till vänster, i vår kritik. Men i Vänsterpartiet måste vi dock självkritiskt tillstå att vi tidigare borde ha formulerat ett alternativt ekonomiskt ramverk och inte enbart kritiserat det rådande. Vi har tagit ett steg till i ansvarstagande och nu utarbetat ett alternativt ramverk som underlättar en politik för full sysselsättning för den ekonomiska politiken. Vårt förslag bygger på sju delar. 1. Inför åtgärdsplaner för full sysselsättning. Vi vill skriva in i budgetlagen att regeringen två gånger per år ska presentera en åtgärdsplan för full sysselsättning till riksdagen. Åtgärdsplanerna ska också innehålla mål för arbetslöshet, sysselsättningsgrad, undersysselsättning med mera och ett tydligt återrapporteringskrav. 2. Ändra målen för penningpolitiken. Riksbankslagen föreskriver att målet för penningpolitiken är att Riksbanken ska upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken har sedan definierat detta som att penningpolitiken ska styras av ett inflationsmål på 2 procent per år. Vi menar att detta måste kompletteras. Ett sysselsättningsmål är det mest lämpliga, och detta ska inte underordnas målet om prisstabilitet, vilket sker i dag. Vi tror också att en höjning av inflationsmålet till 3 procent kan bidra till lägre arbetslöshet och en mer stabil ekonomisk utveckling. 3. Ändra kommunernas balanskrav så att det gäller över en konjunkturcykel. Dagens balanskrav innebär att varje kommun och landsting måste upprätta en budget för kommande år där intäkterna överstiger kostnaderna. Nödvändiga investeringar ställs in eller skjuts på framtiden. Sådana beslut förvärrar en lågkonjunktur. Dagens balanskrav skadar såväl kommunernas verksamhet som en balanserad samhällsekonomisk utveckling. 4. Inför samma regler för lån och avskrivningar för investeringar i staten som i kommuner och landsting. Det behövs möjligheter för avskrivningar och lånefinansiering av statliga investeringar i vägar, järnvägar, byggnader och bostäder. I dag redovisar staten kostnader för infrastrukturinvesteringar i den takt de uppstår, vilket innebär att de direktavskrivs. Det är inte rimligt att dagens generation betalar kommande generationers investeringar. De senaste årens tågkaos beror på bristande investeringar bland annat orsakade av det stelbenta reglemente som råder. 5. Ersätt överskottsmålet i de offentliga finanserna med ett mål om balans över en konjunkturcykel. Det är inte rimligt att fortsätta spara när vi har massarbetslöshet. I stället för att betala av på en extremt låg statsskuld behöver vi investera för att stärka Sveriges långsiktiga tillväxtpotential och för att öka sysselsättningen. 6. Utgiftstaken minskar möjligheterna att stimulera ekonomin och att möta reformbehov. Det är inte rimligt att utgifterna bestäms tre år i förväg och sedan inte får ändras. Det är få som kan veta vad som ska hända om tre år. På tre år kan arbetslösheten stiga kraftigt, vilket kräver insatser. Systemet med utgiftstak innebär att det inte finns något golv för skatterna, det vill säga att man kan sänka skatterna hur mycket man vill utan att det får några konsekvenser, medan taken sätter en gräns för hur mycket utgifter man får ha. Ett system utan utgiftstak ställer samma krav på budgetdisciplin och budget i balans. 7. Demokratisera penningpolitiken. Det ska vara riksdagen som utformar målen för penningpolitiken, till exempel nivån på inflationsmålet och ett sysselsättningsmål. Utifrån dessa mål ska Riksbanken sedan självständigt utforma den löpande penningpolitiken. På det sättet skapas en tydlig ansvarsfördelning. Riksdagen beslutar om policy och Riksbanken verkställer. Herr talman! Hög arbetslöshet är ett slöseri med samhällets resurser. De ekonomiska ramverken ska stödja, inte försvåra, en ekonomisk politik för full sysselsättning, jämlikhet och välfärd för alla. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till vår motivreservation i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Siv Holma, Jonas Sjöstedt och Mia Sydow Mölleby (alla V).

Herr talman! En viktig erfarenhet av finanskrisen på 90-talet var att det finansiella ramverket behövde förstärkas. Vi såg vad som hände under perioden 91-94 när vi hade en minoritetsregering och när vi fick hoppande majoriteter i utskotten. Det drev på utgifterna. Det här ledde till en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen och Centerpartiet om saneringspolitiken. Men det fanns också en del i det hela, förutom besparingar och skattehöjningar, som just handlade om att stärka ramverket. Syftet med det nya ramverket var att långsiktigt stärka budgetdisciplinen. Då var Moderaterna motståndare till ramverket. Jag välkomnar den omprövning som Moderaterna sedan har gjort när man har anslutit sig till det finansiella ramverket. Däremot gör Moderaterna en vidare tolkning av ramverket än det som var tänkt när det infördes. Så lät det åtminstone om man lyssnade på statsminister Fredrik Reinfeldt i den senaste partiledardebatten. Då hävdade Fredrik Reinfeldt att det finansiella ramverket var till för att underlätta ett minoritetsregerande, alltså för en minoritetsregering utan stöd i riksdagen för sin politik. I själva verket är utgångspunkten i ramverket regeringsformen 9 kap. 7 §, som säger: Anslag och inkomster får inte användas på annat sätt än vad riksdagen har bestämt. Det är alltså riksdagen som vid alla tillfällen har finansmakten. Detta uttrycktes också tydligt i den proposition som låg till grund för det nya ramverket. Där stod att denna typ av regler är ägnade att förbättra riksdagens kontrollmöjligheter, alltså inte regeringens finansmakt. Statsbudgeten bestäms av riksdagen i två steg i enlighet med budgetlagen. Först fastställs statens inkomster, ramarna för alla utskott och det samlade utgiftstaket med utgångspunkt i förslagen i regeringens budgetproposition. Därefter fastställs det sakpolitiska innehållet genom de olika anslagen under respektive utskottsbudget. Utskottet kan då fritt ändra på de förslag till fördelning som regeringen lagt fram i sin proposition men kan inte överskrida det utgiftstak för utskottet som riksdagen tidigare slagit fast. På det sättet skapade det nya ramverket ett skydd mot en kostnadsdrivande utskottsbehandling där nya utgifter förs på utan finansiering. Det är också värt att notera att det statsministern lyft fram i debatten är den borgerliga minoritetsregeringens möjligheter att försvaga intäktssidan i budgeten genom ytterligare ett jobbskatteavdrag. För min del hade statsministerns argumentation varit mer begriplig om det enbart hade handlat om att skydda regeringen från ofinansierade utgiftsökningar. Regelverket har aldrig varit tänkt att möjliggöra för en regering att själv, utan stöd av en riksdagsmajoritet, försvaga statsfinanserna genom skattesänkningar. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att ansvaret för att säkra en majoritet i riksdagen för regeringens förslag alltid ytterst ligger på statsministern. Som statsminister i en minoritetsregering måste man hitta både en parlamentarisk strategi och ett agerande i varje enskild fråga som tryggar regeringens förmåga att regera landet. Endast breda överenskommelser och förhandlingar i sak kan trygga en riksdagsmajoritet. Det finanspolitiska ramverket har aldrig varit tänkt som en räddningsplanka för en minoritetsregering som saknar stöd för sin politik i riksdagen. Det finanspolitiska ramverket handlar om kontroll av utgifterna. Det finanspolitiska ramverket handlar inte om en svältkur för offentlig sektor. Det är mycket viktigt att komma ihåg det när vi i dag diskuterar det finansiella ramverket, som nu ligger på riksdagens bord. Med de orden och det medskicket vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Bo Bernhardsson, Monica Green, Pia Nilsson och Marie Nordén (alla S).

Herr talman! Just i denna stund möter Grekland och dess invånare mycket svåra, stora och akuta problem. Under lång tid har landets ekonomi misskötts, och skuldberget har ökat till enorma nivåer. Man är just nu uppe i ungefär 150 procent av bnp. Det är inte finanskrisen som är huvudorsaken till de ekonomiska problemen i Grekland. Självklart har finanskrisen förvärrat läget, men i grund och botten handlar det om en under mycket lång tid misskött ekonomi. Man har dessutom en väldigt stor del av sin ekonomi utanför bnp. I Grekland och i flertalet andra länder i Europa har man inte haft något finanspolitiskt ramverk över huvud taget, och man har inte tagit den ekonomiska politiken på allvar. Det får man nu mycket bittert skörda, efter krisen. Man hade helt enkelt inget som helst manöverutrymme när finanskrisen slog till. Herr talman! Hela Europa skriker just nu efter ordnade ramverk. Dagens ärende handlar inte om Grekland. Det handlar om det svenska finanspolitiska ramverket. Men exemplet visar hur det kan gå om man inte har ordning och reda i sina finanser. Det var en läxa som vi fick lära oss efter 90-talskrisen. Att ha ett finanspolitiskt ramverk skulle kunna liknas vid att bygga ett hus på en stabil grund med hållbara och stabila bärande väggar. Oavsett väder ska det betjäna dem som bor där. När det är lite kallt på vintern och även i vargavintrar ska man kunna bo i huset. Det ska man kunna göra även när solen skiner som allra starkast, och huset ska stå fast oavsett om det är vind eller orkan. Det svenska finanspolitiska ramverket har formats sedan mitten av 90-talet. Det ser inte exakt likadant ut i dag som det gjorde då, utan det har utvecklats i bred anda här i riksdagen. Det har skapat en mycket viktig grund för den ekonomiska politiken och gör också att vi klarar av påfrestningar bättre än många andra länder nu har gjort. Det här har varit otroligt viktigt och centralt i svensk politik. Herr talman! Jag vill betona att sunda offentliga finanser inte är ett överordnat mål i sig. Det är en förutsättning för att nå mål om full sysselsättning, en hållbar tillväxt och en god välfärd. Den skrivelse som vi har att behandla i dag, som regeringen lämnat till riksdagen, kan ses som en kodifiering, en formalisering och en uppsamling av de principer som styr ramverket. Men det är också en utveckling, en fortsatt utveckling, eftersom regeringen i skrivelsen stärker ramverket genom att det nu också omfattar centrala principer för stabiliseringspolitik och också ingripanden på de finansiella marknaderna. Att finanspolitiken har en viktig stabiliseringspolitisk uppgift är inget nytt eller märkligt. Men det är bra, tycker jag, att regeringen utförligt beskriver hur man ser just på denna del av finanspolitiken. Ramverket har dessutom kompletterats med ett antal viktiga principer för öppenhet och tydlighet i redovisning av finanspolitiken. Och precis som Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet har efterlyst sammanfattas nu de finanspolitiska principerna i ett och samma dokument. Och det är det vi har att behandla i dag. Det är också mycket positivt, herr talman, att regeringen säger att det här ska återkomma en gång per mandatperiod så att riksdagen har att behandla detta i en helhet. Jag vill kort dröja mig kvar vid det som man ofta menar när man pratar om det finanspolitiska ramverket, nämligen det budgetpolitiska ramverket. Det är en otroligt central del av helheten. Det består av flera delar. Vi har ett överskottsmål som vi på senare år lagstadgat om och som innebär att det finansiella sparandet ska vara 1 procent av bnp i genomsnitt över en konjunkturcykel. Det handlar helt enkelt om att vi behöver ha vissa säkerhetsmarginaler i vår ekonomi. Vi ska dessutom klara av demografins förändringar. För det andra är det numera också lagstadgat att det är obligatoriskt för regeringen att föreslå ett utgiftstak för staten. Det är ett tak för statens och ålderspensionssystemets utgifter för tre år framåt. Man måste helt enkelt visa vilket tak och vilka ramar man har för att uppnå överskottsmålet. Utgiftstaket skapar stabilitet och ska vara en garant för att en regering inte gör av med mer pengar än vad som finns. I det budgetpolitiska ramverket finns också balanskravet för kommunsektorn. Sist men inte minst innehåller ramverket principen om att budgetprocessen ska vara stram. Överskottsmål och utgiftstak ger det totala ekonomiska utrymmet i hela budgetprocessen. Tanken är att man ska anta budgeten i en helhet här i riksdagen. Huvudlinjen är att utgiftsökningar inom ett visst anslagsområde måste täckas genom utgiftsminskningar inom samma område. Herr talman! Det finanspolitiska ramverket med budgetramverket och dess delar utgör en stark grund med starka pelare som har varit till gagn för Sverige och oss som lever här, speciellt under den senaste tiden. I grund och botten handlar det om förtroende. Såväl hushåll och människor som bor i lägenhet och villa som företagare och storföretag ska kunna känna förtroende för att den förda ekonomiska politiken inte ska köra ett land i diket. Politikerna ska ta ansvar, och det ska vara långsiktigt hållbart. Man ska inte behöva vara rädd för stora underskott och växande skulder. Detta är precis motsatsen till hur många européer känner i dag, när man inte har varit noggrann med ett finanspolitiskt ramverk. Att ha ett ramverk handlar också om att vi säkrar grundläggande välfärdstjänster oavsett konjunkturcykel. Föräldrar ska veta att barnen får gå i skolan och förhoppningsvis får en god utbildning vare sig det är låg- eller högkonjunktur. De äldres omsorg ska inte förändras i ekonomin vare sig vi befinner oss i sol eller i regn. De grundläggande välfärdstjänsterna måste garanteras varje invånare oavsett om det är ekonomisk sommar eller vinter. Detsamma gäller ansvartagandet för nästkommande generation. Jag vet att det finns en debatt, även om den inte är särskilt högljudd, där man menar att det är fel med ett överskottsmål, att det i grunden är feltänkt. Eftersom framtidens generation antagligen är mer produktiv än dagens menar man att de framtida rika generationerna borde bidra till bättre konsumtionsmöjligheter för dagens lite fattigare generationer. Problemet är att vi vet alldeles för lite om framtiden. Jag är glad att det finns ett brett stöd i riksdagen för att vi ska ha ett överskottsmål. Det finns också ekonomer - jag har hört dem många gånger - som pratar om en optimal skuldnivå, att det finns en viss nivå på statsskulden som kan vara optimal för ett land. Men de får väldiga problem när de ska förklara till exempel Irlands situation. Irland hade säkert fram till 2007 vad många skulle kalla något slags optimal skuldnivå. Resten är historia. Därför är det bra att vi är överens om att vi ska ha ett utgiftstak och ett överskottsmål och försöka hålla nere statsskulden. Herr talman! Svensk ekonomi återhämtar sig nu i snabb takt. Det finns flera orsaker till detta. En av orsakerna är att vi har fört en ansvarsfull politik och sett till att ha en balans när det gäller efterfrågestimulerande åtgärder och samtidigt sett till att låta det finanspolitiska ramverket verkligen vara styrande. Vi har gjort det för att det är väldigt viktigt att Sverige ska stå väl rustat inför nästa kris, för den kommer. Jag är glad över att det finns en bred majoritet av riksdagens partier som är överens om betydelsen av ett ramverk. Herr talman! Det finns en motion på den här skrivelsen, från Sverigedemokraterna. De är inte i princip emot att det finns ett ramverk, som jag uppfattat det. Nu hittar jag inte motionen här, men de är emot att delar av ramverket skulle styras av "främmande makt". Det gillar inte Sverigedemokraterna. Jag blev nyfiken när jag läste den här motionen på vad som är "främmande makt". Är det våra europeiska grannländer, Danmark, Tyskland och så vidare? För det första kom ramverket till på 90-talet, inte först och främst för att göra danskar, tyskar och fransmän glada, utan för att vi behövde stabilitet i svensk ekonomi. För det andra kan man naturligtvis ha olika syn på EU:s betydelse och vilket inflytande EU ska ha över Sverige. Men jag tror att det tryck som vi har känt från EU när det gäller till exempel stabilitetspakten har varit positivt för Sverige. Det är många länder i Europa som önskar att de hade haft det här ramverket, med en så bred konsensus som vi har i Sveriges riksdag. Framför allt grekerna tror jag önskar att de skulle ha det just nu. Herr talman! Jag har dragit över talartiden och ska bara avsluta med att säga att det finanspolitiska ramverket har utvecklats. Delar av det är lagstadgat, andra delar är viktiga principer och praxis för hur man ska bygga denna stabila grund. Det har vuxit fram i en bred samsyn och har gjort att minoritetsregeringar har kunnat styra Sverige. Det är bra att vi har en bred samsyn och att vi inte vill slarva med ramverket. Jag hoppas att detta också kommer att märkas när regeringen återkommer till riksdagen med sin budgetproposition i höst. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionen.

Herr talman! Jag tänkte ta upp den alltmer aktuella frågeställning som även Tommy Waidelich var inne på, nämligen frågan om budgetreglerna, det femte jobbskatteavdraget och höstens budgetbehandling. Bakgrunden till besluten på 1990-talet om dagens regler för budgethantering i Sverige, det vill säga budgetlagen för regeringen och riksdagsordningen för riksdagen, var de dystra erfarenheterna från minoritetsregeringarna under tidigare årtionden. Regeringarna kunde inte kontrollera det ständiga trycket på högre utgifter i riksdagen, och regeringen kunde därmed inte heller genomdriva ett helhetsperspektiv i budgetpolitiken. Detta ändrades dock i och med den nya budgetlagen och ändringarna i riksdagsordningen efter krisåren på 1990-talet. Partierna tvingas att lägga fram alternativa helhetsperspektiv och heltäckande budgetförslag. Vidare ska beslut om statens utgifter och inkomster fattas i ett klubbslag. Det förhindrar att man i riksdagen får parallella budgetpåverkande beslutsprocesser. Alla inkomster och alla utgifter ska inkluderas under ett och samma tak i en enda beslutsprocess och antas i ett enda klubbslag. Några budgetpåverkande extraturer bredvid tillåts inte. Detta system har tjänat Sverige mycket väl, särskilt under senare års internationella kriser. Oppositionen leker med elden om den i praktisk handling i höst de facto skulle vilja ändra dessa budgetregler. Vad är på gång till hösten? Det har på senare tid kommit propåer från oppositionen om att den genom ett utskottsinitiativ under budgetbehandlingen skulle stoppa ett eventuellt föreslaget jobbskatteavdrag. Någon sådan typ av utskottsinitiativ förutses inte i det ramverk för budgetprocessen som beslöts på 1990-talet under socialdemokratisk regering. Innebörden av ett sådant initiativ är nämligen att oppositionen skulle införa en parallell beslutsprocess i budgetbehandlingen, det vill säga precis det som budgetlagen och riksdagsordningen är avsedd att förhindra. Gör oppositionen ett sådant utskottsinitiativ uppstår en ny, konkurrerande budgetprocess, och besluten om alla statens intäkter och utgifter fattas då inte i ett enda klubbslag. I strid med budgetreformens intentioner skulle vi i riksdagen då få två parallella och konkurrerande budgetprocesser, dels den vanliga, dels den som initieras av oppositionens hypotetiska utskottsinitiativ. Därmed skulle fältet vara upprivet, och grundbulten i 1990-talets budgetreformer - om en enda sammanhållen budgetprocess och ett enda klubbslag för att säkra helhetsperspektivet - vara hotad. Lägg dessutom märke till följande, ärade ledamöter: Om oppositionen i höst skulle iscensätta det initiativ som man nu hotar med kan oppositionen ändå inte använda de insparade pengarna om oppositionen inte samtidigt också beslutar sig för att ändra riksdagsordningen. Det går inte att utan ändring av riksdagsordningen öka utgifterna som ligger utanför regeringens budget. Gamla tiders frispel med ökade utgifter beslutade i riksdagen är inte längre möjliga med dagens riksdagsordning. Detta föranleder mig att ställa två frågor till Socialdemokraterna. Miljöpartiet är inte här. För det första: Kan ni tänka er att medverka till att det i höstens budgetarbete skapas två parallella beslutsprocesser beträffande intäkter och utgifter? För det andra: Kan ni tänka er att ändra riksdagsordningen så att riksdagen på egen hand och i strid med dagens budgetregler kan öka statens utgifter? Två frågor - jag hoppas få nej på båda, men om svar anhålles.

Herr talman! Det går alltid att diskutera formalia. Vi har ingen ambition att öppna några dubbla budgetprocesser. Det är faktiskt så att det ska tas ett gemensamt beslut om både inkomster och utgifter vid ett tillfälle. Vi har en minoritetsregering och då går frågan direkt till regeringen. Har man säkrat att man har en majoritet vid det beslutstillfället? Det är inte min sak att sondera det, utan det är regeringens. Det gjorde vi också när vi själva satt i minoritetsregering. Vi gömde oss aldrig bakom budgetlagen utan vi säkrade alltid att vi hade en majoritet för våra budgetar tillsammans med V och MP och tidigare tillsammans med Centerpartiet. Det var det ena svaret. Det andra är att i utskottsbehandlingen, givet de utgiftsramar som finns, kan utskottet fritt göra omprioriteringar om de är finansierade. Även där löper regeringen en risk att man inte får igenom sin politik. Återigen ska frågan faktiskt ställas till regeringen. Är man beredd att säkra en majoritet för sin politik? Den andra frågan är då: Är man beredd att föra in andra frågor i budgetprocessen, eftersom man verkar tro att man kan gömma sig bakom den och på så sätt säkra ett stöd för en politik som kanske inte har en majoritet i riksdagen?

Herr talman! Det här är inte bara formalia. Det är en diskussion om politikens förutsättningar. Jag välkomnar att Socialdemokraterna som jag har uppfattat det, men jag vill att Tommy Waidelich rättar mig om jag har uppfattat det fel, i höst kommer att driva och stödja en budgetprocess som leder fram till att det bara fattas ett enda beslut beträffande rikets budget och att ni inte avser att testa möjligheten att ha, som jag har uttryckt det, två parallella budgetprocesser som bygger på ett hypotetiskt utskottsinitiativ. Har jag uppfattat det här på ett korrekt sätt?

Herr talman! Vi står bakom det finansiella ramverket. Där finns det ett beslut om utgifter och inkomster vid ett tillfälle. Sedan ska utskotten behandla detta under sina utgiftsområden. De facto har det finansiella ramverket aldrig varit ett sätt för oss att svälta ut offentlig sektor eller att bädda för stora skattesänkningar. Missbrukas det finansiella ramverket dessutom av en regering i minoritet för att smyga in frågor i riksdagen som man inte har stöd för kommer saken i en helt annan dager. Men där är vi inte än. Nu gäller det för regeringen att säkra en majoritet för sin politik. Bevis behöver vi ha här på riksdagens bord i höst när budgeten presenteras. Och det är regeringen som har bevisbördan, inte vi socialdemokrater. (Applåder)

Herr talman! Det är självklart att regeringen lägger fram en budget i enlighet med den beslutsordning som finns när det gäller att regeringen ska försöka få igenom den budgeten. Det som är frågan här, när vi diskuterar ramverket, är ju inte om regeringen försöker smyga in några andra överväganden, utan det är om Socialdemokraterna står fast vid de beslutsformer som finns. Om jag har uppfattat Tommy Waidelich korrekt vill Tommy Waidelich och hans parti inte ändra riksdagsordningen och inte ändra på den process som innebär att man i ett enda klubbslag fattar alla beslut om utgifter och alla beslut om intäkter. Så har jag uppfattat det och jag hoppas verkligen att jag har uppfattat det rätt, därför att det menar jag är den avgörande och springande punkten i diskussionen om det finanspolitiska ramverket.