Arbetsrätt

Herr talman! I dag debatterar vi ett motionsbetänkande om arbetsrätten, AU7. Jag vill börja med att yrka bifall till våra moderata reservationer 3 och 16, men vi ställer oss självklart bakom även våra övriga.

Sverige är ett av de länder i Europa som har högst sysselsättningsgrad för inrikes födda. Samtidigt är skillnaden stor mellan inrikes och utrikes födda. Vi har den största klyftan av länderna i EU - en skillnad på 15 procentenheter. Den svenska arbetsmarknaden dras isär alltmer, vilket troligtvis kommer att bli värre kommande år.

Just nu är utrikes födda den största gruppen i arbetslöshet, alltså mer än 50 procent. Den allra största delen kommer från länder utanför Europa. Det är också denna grupp som ökar snabbast när det gäller arbetslöshet.

Den starka svenska arbetsmarknaden och högkonjunkturen räcker alltså inte för att det stora antalet nyanlända ska få jobb i tillräcklig takt. Detta är en av de absolut största utmaningarna eller, för den delen, det största problemet framöver. Det kan tyvärr bli en riktig smäll när lågkonjunkturen slår till, för efter högkonjunktur kommer alltid lågkonjunktur. Vi har en svag regering med få förslag till effektfulla reformer.

Det nya utanförskap som vi nu ser växa fram, där man aldrig får sitt första jobb och över huvud taget inte kommer in på arbetsmarknaden, är mycket oroande. Höga kostnader för att anställa och hög skatt på jobb har vi länge sett som hinder, men nu ser vi även att kunskapskraven växer och att de så kallade enkla jobben, alltså jobb utan krav på hög utbildning, minskar i samma takt. Då drabbas de som står längst bort från ett jobb allra mest. Upp emot 1 miljon människor kan vara utan egen försörjning om ett par år, och det tror jag att vi alla tycker är oacceptabelt.

Det krävs alltså, och kommer att krävas, kraftfulla reformer för att få människor i arbete. Vi ser inte att regeringen kommer med några sådana förslag. Det är många utlovade åtgärder som skulle ha gett jobb, men det är häpnadsväckande att så få kommer i arbete just nu, med en arbetarregering.

Herr talman! Vi moderater har många förslag på hur vi vill stimulera arbetsmarknaden och framför allt hur vi ska kunna rusta oss för kommande utmaningar och problem. En sådan kraftfull åtgärd är bland annat att vi vill tredubbla RUT-avdraget, som var en av de bästa reformerna under alliansregeringens tid. Där fick många sitt första jobb.

Att lära sig jobbet på jobbet är en annan modell som vi tror på. Därför vill vi bland annat införa en ny anställningsform som vi kallar förstajobbetanställning. Våra alliansvänner har liknande förslag. Det är en tidsbegränsad reform som innehåller viss utbildning vid sidan av jobbet, och det är ett komplement till de gamla YA-jobben. Men dessa jobb är mer anpassade till individen och arbetsplatsen och kan också vara lämpliga för äldre arbetskraft eller människor som har annan yrkesbakgrund eller saknar kunskap om den svenska arbetsmarknaden.

Alla arbetsgivare, även mindre företag, organisationer och andra, ska kunna anställa i denna nya form, för det krävs inte kollektivavtal. Vi vill att så många som möjligt ska våga prova människor från andra kulturer och med andra erfarenheter eller människor som aldrig haft ett jobb.

Vi tror att det krävs längre tid för en provanställning än dagens sex månader. Vi vill förlänga den till 12 månader för att fler arbetstagare ska få möjlighet att visa vad de går för.

Vi menar dessutom att många fler borde få chansen att starta eget. Att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden är viktigt men också att få bort hindren för att starta och driva företag i Sverige. Det är många som vill och borde få möjligheten till en sådan omställning och bli företagare, även om de redan har en anställning. Därför föreslår vi en förlängd rätt till tjänstledighet för att starta företag, från de sex månader som gäller i dag till tolv månader. Det är ett stort personligt åtagande att starta företag och ofta krävande i uppstartsfasen, och därför tror vi att det är angeläget med en längre prövotid, för att få fler företag i Sverige.

Herr talman! Vi ser i dag en lavinartad ökning av enskilda personer som begär utdrag ur belastningsregistret. Detta register förs av Polismyndigheten och innehåller uppgifter om brott, påföljder i form av straff, kontaktförbud med mera.

Alltför många arbetsgivare har börjat kräva ett skriftligt utdrag ur straffregistret för att anställa människor. Vi menar att alla människor har rätt att få en andra chans efter ett misstag och att inte stängas ute från jobb. Alliansregeringen utredde detta, och vi menade att det är viktigt att lagstiftare säkerställer att arbetsgivare inte slentrianmässigt begär intyg och därmed gör det svårare att få ett jobb och bli delaktig i samhället. Vi hoppas att regeringen återkommer med ett förslag om detta.

Sedan kan jag inte låta bli att kommentera det som sas här i kammaren före valet 2014. Det var ganska många krav man hade inom arbetsrätten på arbetsgivare när det gäller utökad arbetsrätt på olika områden. Det var bland annat rätten till heltid. "Vi går till val på att lova rätt till heltid", sa Löfven 2014.

På sin hemsida skriver Socialdemokraterna: "Rätten till heltid är central för hela arbetsmarknaden. Vi vill att arbetsmarknadens parter . ska komma överens om liknande bestämmelser. Vi är också beredda att överväga lagstiftning om rätt till heltid på hela arbetsmarknaden om en sådan utveckling inte kommer till stånd under nästa mandatperiod."

Jag undrar: Hur har det gått med detta? Blir det något lagförslag? Har alla rätt till heltid? Jag har inte hört några såna tongångar från regeringen. Över huvud taget kan vi konstatera att det är rätt lugnt när det gäller förändringar inom arbetsrätten. Några propositioner ser vi inte här i kammaren, utan regeringen verkar vara nöjd med nuvarande ordning. Jag tycker att detta är värt att notera, en dag som denna.

(Applåder)

Herr talman! I dag behandlar vi AU7 Arbetsrätt, med motionsyrkanden från den allmänna motionstiden.

Vi sverigedemokrater står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer och våra två särskilda yttranden, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 4 och 10.

Om vi börjar med de särskilda yttrandena så rör ett den bristande situationen inom byggsektorn, där huvudentreprenörsansvar i dag är inskrivet i byggavtal men inte gäller samtliga på byggarbetsplatserna. Vi tycker att det är en självklarhet att samtliga arbetstagare, inklusive de som är utstationerade på den svenska arbetsmarknaden, ska ha samma skydd i det avseendet.

Här pågår dock, som det också står i betänkandet, ett utredningsarbete på Arbetsmarknadsdepartementet. Vi avstår därför från att yrka bifall till motionen men ser fram emot ett lagförslag från regeringen i närtid.

Här är situationen den att EU-kommissionen har lagt fram ett reformförslag rörande utstationeringsdirektivet som tillåter att huvudentreprenörsansvar inkluderar utstationerade. Det är välkommet.

Det andra särskilda yttrandet gäller rätten till heltid, där en enskild motionär har lyft fram ett lagstiftningsförslag. Där har partiet Sverigedemokraterna i sin budget i stället lagt in de ekonomiska medel som behövs för att den som vill gå upp från deltid till heltid i offentlig sektor ska kunna göra det. Detta är också vårt förslag, och vi har därför ett särskilt yttrande i det fallet.

Herr talman! Vi har ett förslag om reformering av reglerna för undantag i turordningsreglerna. Detta tar vi upp i reservation 10. I Sverigedemokraterna försöker vi ha en pragmatisk hållning i denna fråga. Vi anser inte att man helt bör avskaffa den trygghet som turordningsreglerna innebär för arbetstagarna. Men vi vill samtidigt underlätta för företagen och stimulera tillväxt och sysselsättning genom att öka antalet undantag från turordningsreglerna från två till fem.

Vi tror också att utökade undantag i turordningsreglerna skulle minska användningen av så kallad hyvling, som innebär att företag ibland, just för att behålla nyckelpersonal, väljer att delvis skära ned på arbetstiden för en stor grupp anställda.

Nu hörs också ropen om lagstiftning när det gäller just hyvling. Det är något som vi tror vore olyckligt, då det ibland kan finnas särskilda och berättigade skäl till detta. Däremot ser vi naturligtvis att detta helst sker genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, ungefär på det sätt som skedde under finanskrisen 2008-2009 då det förekom på ett antal arbetsplatser.

Herr talman! I vår reservation 17 om utökad rätt till ledighet har vi bakat in flera olika förslag om rätten att tillfälligt ta ledigt från jobbet.

I dag finns det så kallade starta-eget-bidraget, som riktar sig i huvudsak till arbetslösa. Det är en åtgärd som uppvisar tämligen goda resultat. Vi menar dock att de som har störst förutsättningar att starta och driva framtidens innovativa och högteknologiska företag ibland, men förmodligen inte alltid, återfinns i kategorin arbetssökande. I många fall arbetar i stället redan dessa personer. Har man ett fast arbete och bär på en företagsidé kan dock steget vara ganska stort för att våga säga upp sig och starta ett företag. Vi vill att regeringen ser över regelverket och tar fram ett förslag, så att även redan anställda kan få något som motsvarar starta-eget-bidraget för att prova på att starta företag.

Vi vill också att regeringen ser över reglerna för rätten till tjänstledighet för att bedriva näringsverksamhet och utöka den från dagens sex månader till nio månader av ungefär samma anledning.

Herr talman! I dag har föräldrar rätt att jobba deltid - ned till 75 procent - tills barnet är åtta år. För att öka familjernas valfrihet och flexibilitet och för att få bukt med de ökade sjukskrivningstalen i den gruppen föreslår vi att regeringen återkommer med ett förslag om att göra en ändring så att föräldrar har rätt att gå ned till deltid på 50 procent i stället för 75 procent tills barnet är åtta år.

Många familjer är bekanta med den problematik som uppstår när förskolan sommarstänger under ett antal veckor. Dessa veckor ska då täckas av föräldrarnas semesterveckor. Olika förskolor håller stängt olika många veckor. På vissa orter håller man stängt ett par veckor, medan det på andra orter handlar om upp till sex veckor. Jourförskolor och tillfälliga lösningar finns ofta. Men detta passar inte alla, framför allt inte alla barn.

Därför vill Sverigedemokraterna inrätta vad vi kallar för förskoledagar, det vill säga en lagstadgad rätt till tjänstledighet fem dagar per år när förskolan är sommarstängd. Det ska naturligtvis vara frivilligt att utnyttja dessa förskoledagar. Detta riktar sig till föräldrar med barn i förskolan.

Herr talman! Så kallad utstationering på svensk arbetsmarknad, i enlighet med utstationeringslagen och utstationeringsdirektivet, fungerar i dag inte tillfredsställande.

Det pågår i dag ett reformarbete både inom Regeringskansliet och riksdagen, och vi påbörjar i morgon beredningen av ett betänkande här i riksdagen. Vi sverigedemokrater har uttalat vårt stöd för regeringens proposition om förändringar av utstationeringsregler.

Även inom EU har kommissionen föreslagit förändringar i utstationeringsdirektivet. Det är förändringar som vi sverigedemokrater i huvudsak ställer oss bakom. Vi vill dock gå längre. Vi vill ha månadsrapportering, anmälningsplikt samt begränsa maxtiden till tre månader för utstationerad personal. Men det är en annan fråga.

Herr talman! Det talas i dag mycket om så kallade enklare jobb och sänkta löner för dessa så kallade enklare jobb. Många har haft svårt - inte minst arbetsmarknadsministern, som tyvärr inte är här i dag - att definiera vad ett enkelt jobb är. Ibland hör man hårresande beskrivningar om vad dessa enklare jobb ska bestå av. Bland annat lyfts olika städjobb fram i debatten. Ett modernt städjobb i Sverige i dag kan bestå av till exempel att köra, serva och underhålla relativt avancerade städmaskiner av olika typer. Ett modernt städjobb kan innebära att man utför städuppdrag på sjukvårdsinrättningar med mycket höga krav på kunskaper om hygien och sanitet. Det är inga enkla jobb. Det är både svåra och viktiga jobb.

I debatten sägs ofta att det finns få enkla jobb i Sverige - jobb som kan utföras av arbetssökande med låg eller mycket låg utbildning. Sanningen är att den typen av jobb till stor del är bortrationaliserade i Sverige. De finns inte längre. Det är mer än naivt att tro att arbetsgivare i någon större omfattning ska frångå den automatisering, den rationalisering och de åtgärder som de har vidtagit för att just ersätta de så kallade enkla jobben. Jag är ledsen, men jag tror helt enkelt inte på idén.

Hur stora måste dessa skattesubventioner vara? Hur låga måste dessa trösklar vara, det vill säga hur låga måste dessa löner vara - eftersom det är vad trösklar innebär - för att ni ska lyckas vrida klockan tillbaka?

Vi kan studera till exempel instegsjobben, där antalet intresserade företag är relativt begränsat trots upp till 80 procents subventionsgrad. Inte ens med för företagen så pass låga kostnader har intresset alltså varit överväldigande. Och då har det i många fall inte ens gällt så kallade enklare jobb.

Hur ska ett så kallat enkelt jobb som i dag är bortrationaliserat kunna lönesättas och beskattas, så att arbetstagaren inte bara klarar sin egen och sin familjs försörjning utan också bidrar till sin egen och sin familjs sociala välfärd, skola, omsorg och pension? Hur ska man kunna få en pension genom den typen av lön? Frågeställningarna är alltså många.

Vad som i stället behövs är ökade utbildningsinsatser kombinerade med en ny anställningsform - en riktig lärlingsanställning. Det handlar om ett modernt lärlingssystem som baseras på teoretiska kärnämnen, såsom matematik, svenska och engelska, vilka man studerar i skolan exempelvis två tre dagar i veckan, och sedan praktiserar man ett yrke på en faktisk arbetsplats resten av veckan. Det är alltså en anställningsform där man kombinerar studier på gymnasium eller komvux under två tre dagar i veckan med att som lärling få lära sig ett yrke under den resterande veckoarbetstiden. Det är en anställningsform som ska vara öppen för såväl gymnasiestudenter som för de drygt 600 000 vuxna som i dag saknar gymnasieutbildning. Den ska vara öppen för såväl utrikes som inrikes födda. Det är en lärlingsanställning där man i upp till tre år i ett anställningsförhållande som liknar en provanställning får lära sig ett riktigt yrke som efterfrågas på arbetsmarknaden.

För att detta ska kunna lyckas måste också incitamenten för både företaget och lärlingen stärkas. Arbetsgivaren ska vara helt befriad från att betala arbetsgivaravgifter, och arbetsgivaren får en skälig ersättning för utbildningsmomentet. Lärlingsanställningen jämställs med en provanställning och en minimilön per månad lagfästs och är tillika fredad, det vill säga att om den anställde har andra inkomster eller försörjningsstöd dras dessa inte in, just för att ge detta incitament.

En person som saknar gymnasieexamen och uppbär försörjningsstöd har således mycket starka incitament att färdigställa sin examen under tiden för lärlingsutbildning hos ett företag.

På detta sätt rustar vi de mycket svaga på den svenska arbetsmarknaden för framtidens arbetsmarknad, med framtida möjlighet till egen försörjning och till att bidra till sin egen sociala välfärd, skola, vård och omsorg för sig själv och sin familj. Genom att människor lär sig ett yrke och är behövda inom ett yrke som verkligen efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden kommer de bort från bidragsberoende och utanförskap.

Herr talman! I övrigt anser jag, trots det som jag tidigare har anfört, att det är bra att LO nu öppnar upp för samtal om lägstalönerna i Sverige. Lönesättningen på den svenska arbetsmarknaden ska i huvudsak skötas av parterna genom förhandlingar.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 5.

Den svenska arbetsmarknaden präglas i dag till stor del av tudelning, särskilt mellan dem som har en fast och trygg anställning och dem som står utanför och vilkas enda möjlighet ofta är tidsbegränsade eller otrygga anställningar. Det strikta anställningsskyddet leder till högre arbetslöshet bland grupper med svårigheter att etablera sig, samtidigt som det leder till inlåsningseffekter för de människor som har ett arbete. Många människor är, på grund av det strikta anställningsskydd som vi har i Sverige och på grund av att det också leder till en upplevd trygghet, kvar på arbeten som de inte trivs med.

Den sammanpressade lönestrukturen i Sverige är också ett stort problem som leder till högre trösklar för att ta sig in på arbetsmarknaden för dem som står allra längst ifrån. Det är en stor utmaning i Sverige. Dessa problem är inte nya - de har funnits under en lång tid - men de har blivit ännu mer aktualiserade i samband med den flyktingsituation vi har haft i Sverige och att vi nu ska få in ännu fler människor på arbetsmarknaden. Det krävs reformer för att lösa de utmaningar vi står inför, och för Centerpartiets del ser vi ett antal delar i detta som vi vill reformera.

För det första måste tryggheten öka. I dag är vissa anställningar helt utan trygghet, medan andra människor är inlåsta i jobb de inte trivs med. Det är resultatet av en stelbent arbetsmarknad som omfördelar otryggheten till dem som är allra svagast på arbetsmarknaden. Situationen är orättvis, och det krävs en större och mer rättvist fördelad trygghet. Man måste få möjlighet att skapa sin egen trygghet, och då handlar det framför allt om möjligheten att vidareutbilda sig under tiden. På den framtida arbetsmarknaden är nämligen det allra viktigaste att man har en trygghet genom sin kompetens och att man är attraktiv på arbetsmarknaden.

För det andra måste regelverken på arbetsmarknaden anpassas till det faktum att det är de små och växande företagen som är jobbskaparna i Sverige. Det är de som anställer och de som skapar fyra av fem nya jobb. De stora företagen är fortsatt viktiga och kommer att vara det under lång tid, men de små företagen spelar en allt viktigare roll. Då måste man också presentera reformer för att möta dem. Det är oerhört viktigt att arbetsmarknadsreformer och arbetsrätt, som vi i dag debatterar, tar hänsyn till de små och växande företagen.

Nuvarande regler bygger i stort sett på en tid då det var de stora företagen som anställde och där de stora företagen präglade den svenska arbetsmarknaden. Men så ser det inte längre ut i Sverige, och därför måste vi förnya den svenska arbetsrätten och den svenska modellen för att möta de utmaningar vi står inför. I annat fall riskerar vi att tappa i den internationella konkurrenskraften, vilket i längden blir ett stort problem och tillväxthinder för Sverige. Vi måste göra det billigare och enklare för de mindre företagen att anställa.

För det tredje måste trösklarna till det första jobbet sänkas. Det är ett faktum att tre av fyra av de arbetslösa tillhör den mest utsatta gruppen och har den svåraste ställningen på dagens arbetsmarknad. Nuvarande system med höga trösklar vad gäller både arbetsrätt och ingångslöner skapar utmaningar och ännu större svårigheter för dessa personer att komma in. Självklart krävs det utbildningsinsatser, men det krävs också bättre möjligheter att få ett första jobb. Får man sitt första jobb har man nämligen möjlighet att få sitt andra jobb och få referenser och det kontaktnät som krävs på arbetsmarknaden.

Det är oerhört viktigt för de offentliga finanserna att fler människor arbetar och betalar skatt, och det är viktigt för sammanhållningen i samhället. Men det är framför allt viktigt för den enskilda individen att få en egen försörjning och kunna vara med och bidra. Centerpartiet presenterar förslag på bland annat ingångsjobb, där vi vill att parterna ska ta ett ansvar. Glädjande nog kan LO:s senaste besked kanske ge förhoppning om att parterna kan ta det ansvar som krävs och faktiskt se till de grupper som står utanför arbetsmarknaden och riskerar att göra det under lång tid framöver om man inte ser över möjligheten att sänka trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden.

Vi i Centerpartiet har också sagt att vi är beredda att sänka arbetsgivaravgifterna för företagen när det gäller den här gruppen, men vi är även beredda att sänka inkomstskatterna så att det lönar sig mer att arbeta för dem som står allra längst ifrån arbetsmarknaden. Det är oerhört viktigt för att göra arbetsmarknaden tillgänglig för alla och ge människor möjlighet att få ett första jobb.

Herr talman! Centerpartiet har under en lång tid föreslagit en rad förändringar och förbättringar av den svenska modellen. Det gäller exempelvis turordningsreglerna, som vi behandlar i dag. Det handlar om proportionalitetsprincipen och rätten till återanställning. Vi kommer att fortsätta att presentera förslag för att få en förnyelse av den svenska modellen, men det behöver tas ett större grepp kring arbetsmarknaden och de arbetsrättsliga frågorna.

Vi har därför också sagt att vi vill införa en arbetsmarknadskommission som är självständig och opartisk, med experter på området, för att utveckla modellen för morgondagens arbetsmarknad. Syftet är att föreslå snabba och rimliga regler som tar hänsyn till företagens behov av flexibilitet och kompetensförsörjning, de anställdas behov av trygghet och möjlighet till omställning samt de arbetslösas behov av att kunna få ett jobb över huvud taget.

Vi ser nämligen den stora utmaningen med tudelningen på arbetsmarknaden i dag - att de som har ett jobb och en trygg anställning och de som inte har det står allt längre ifrån varandra. Därför måste vi göra förändringar i regelverk, skatter med mera för att bryta tudelningen, så att alla får en chans att få sitt första jobb. Får man sitt första jobb får man nämligen in en fot, och man får det kontaktnät som krävs på arbetsmarknaden. Det krävs därför att vi presenterar reformer.

(Applåder)

Herr talman! Varje dag är det flera hundra tusen människor i Sverige som går till arbetet med en känsla av oro och osäkerhet. En mindre grupp gör det för att det finns problem på arbetsplatsen - kanske trakasserier eller otillräcklig arbetsledning som har vuxit till ett arbetsmiljöproblem. En del känner oro för att tiden inte räcker till och kraven samtidigt skruvas upp, eller för att resurserna inte håller takten medan behoven växer - samtidigt som man har en mänsklig ansvarsrelation som skapar en inre press.

Så är det inte minst för många av dem som varje dag ser till att skapa välfärdstjänster i vårt samhälle, som lärare, undersköterskor, sjuksköterskor, socialsekreterare och förskolepedagoger. Detta är allvarliga samhällsproblem som behöver adresseras på flera sätt, inte minst genom att skatt tas ut efter bärkraft, genom att offentliga inkomster och utgifter anpassas till behoven inom den gemensamma välfärden och genom att skattemedel går till just den verksamhet de är avsedda för i stället för att läcka iväg till privata vinster.

Utvecklingen mot en ökad otrygghet inom delar av arbetsmarknaden gäller dock inte bara välfärdssektorn; många av de allra största problemen finns inom den privata tjänstesektorn - på hotell och restauranger, i butiker och inom lagerhantering, för att nämna några. Det handlar alltså om stora grupper i Sverige, och de finns över hela landet. Det är dock fler kvinnor än män och fler inom LO-yrken än inom andra yrken. Det är människor som därmed får svårt att veta om de kan betala hyran nästa månad och som får svårt att ta lån på banken eller planera någon form av semester.

Vi har fått bekanta oss med begreppet "sms-jobb" på den svenska arbetsmarknaden. Det är ett slags uppdaterad motsvarighet till daglöneri. Människor sover oroligt, med mobilen under kudden, för att de inte vill missa det meddelande från arbetsgivaren som avgör om de ska få jobba den dagen eller inte. Det är en flexibilitet för arbetsgivaren som fråntar arbetstagaren möjligheten att vara just flexibel - eller spontan, eller välplanerad - i sin vardag.

Nyligen påmindes vi återigen om detta, när LO kom med sin rapport Anställningsformer och arbetstider 2017. Sett över en längre tid har antalet otrygga anställningar ökat, men framför allt är det sammansättningen av de otrygga jobben som har förändrats. Det som utgör den tydligaste ökningen är den kategori som kallas "vid behov/per timme", alltså de som är särskilt utsatta för osäkerhet när det gäller arbetstider och därmed inkomst och försörjning. Den kurvan gör ett tydligt hopp uppåt i samband med att den tidigare högerregeringen införde anställningsformen allmän visstid. Det är förstås helt följdriktigt, för allmän visstid medger just att all möjlig sorts påhittighet kan uppvisas från arbetsgivarens sida - på arbetstagarens bekostnad.

Låt mig vara tydlig här: Självklart kan det behövas och kommer det att behövas flexibla anställningsförhållanden på den svenska arbetsmarknaden, det vill säga avsteg från huvudregeln om tillsvidareanställning. Det kan handla om provanställningar, vikariat eller andra typer av tidsbegränsade anställningar som parterna kan reglera i kollektivavtal. Men problemet med allmän visstid som anställningsform är att den fråntar arbetsgivaren ansvaret att motivera - säga - varför man inte anställer tills vidare. Vad detta gör är att öppna upp för precis det lagen om anställningsskydd är tänkt att förhindra, nämligen godtycke.

Tidigare kunde man kanske från högerns och arbetsgivarnas sida hävda att det där ändå inte spelade så stor roll, men år för år har vi ju sett facit växa fram: Detta är en lagreglering som används för att organisera fram de mest otrygga jobben. Viktigt att påpeka igen är att detta är något som främst drabbar kvinnor. Det är ett mönster som finns bland både arbetare och tjänstemän, men det är generellt sett vanligare bland arbetare att ha tidsbegränsade anställningar.

Här har vi ett konkret samhällsproblem som lagstiftarna - denna församling - borde ta tag i. Allmän visstid bör tas bort från LAS och ersättas av objektiva kriterier för när det är tillåtet med visstidsanställning. Tyvärr är Vänsterpartiet ensamt om att stå för det förslaget i dagens betänkande, vilket jag tycker är synd.

Herr talman! Det finns också flera andra konkreta arbetsrättsliga problem som vi behöver förstå och möta om vi värdesätter ett modernt och välfungerande arbetsliv. Vi tar upp flera av dem i Vänsterpartiets partimotion En starkare arbetsrätt för ökad trygghet i anställningen samt i ett antal andra V-motioner. Jag ska ta upp några få här i dag.

En sådan fråga handlar om det som har kommit att kallas hyvling. Det handlar om att arbetsgivare med hänvisning till arbetsbrist kan välja att sänka sysselsättningsgraden för arbetstagare i stället för att starta en uppsägningsprocess.

Detta är något som flera fackförbund, däribland Hotell- och restaurangfacket, Fastighets och Handels, på senare tid har uppmärksammat som ett växande problem på sina avtalsområden. Det är ett stort problem när anställda i värsta fall tappar möjligheten att försörja sig, samtidigt som de inte heller får det skydd som LAS ger vid uppsägning.

Detta blir, återigen, ett steg mot godtycke på arbetstagarens bekostnad. Frågan har aktualiserats ytterligare sedan Arbetsdomstolen i en dom den 30 november 2016 gav en arbetsgivare rätt mot Handelsanställdas förbund. Arbetsdomstolen slog fast, kan man säga, att anställda som fått se sina heltidstjänster omvandlas till deltid inte kunde anses skyddade av LAS.

Detta är ett hål i LAS, och det måste täppas till. Det ansåg LO-kongressen 2016, och det anser Vänsterpartiet. Tyvärr är vi i dag ensamma också om att ställa oss bakom ett sådant krav. Jag tror att detta är ett skäl för många, inte minst för fackligt aktiva, att ställa sig frågan varför ett förslag om detta som ligger på bordet inte får stöd från - inte minst - Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Herr talman! Jag vill också ta upp frågan om bemanningsanställdas situation. Uthyrning av arbetstagare är i grunden något problematiskt, eftersom det gör arbetsförhållandet otydligt. Nu finns det ett EU-direktiv som gör det omöjligt för oss att själva helt bestämma hur vi vill ha det i Sverige med den frågan. Vi skulle vilja se att detta direktiv ändras för att vi ska återfå handlingsfriheten när det gäller reglerna på svensk arbetsmarknad.

Det finns ändå en massa saker som vi kan göra. Det borde till exempel vara självklart att inhyrning endast används vid särskild problematik som behöver lösas tillfälligt. I dag finns det arbetsgivare som gör inhyrning till en del av sin strategi för att tillgodose permanenta arbetskraftsbehov.

Detta borde vi i alla fall kunna enas om och reglera, helt i linje med hur det var tänkt i början av 90-talet, eller i alla fall i linje med hur man beskrev syftet med lagen. Men också här är Vänsterpartiet ensamt - naturligtvis inte i arbetslivet och i samhällsdebatten, men partiet är ensamt i denna kammare, vilket är beklagligt.

Herr talman! Högerpartiernas ingång i arbetsrättsdebatter är nästan alltid - vilket vi också har hört i dag - att man ställer rimliga arbetsvillkor och trygga anställningsförhållanden i motsättning till lägre arbetslöshet och högre sysselsättning.

I det avseendet är högerns faktaresistens inte något nytt eller importerat fenomen, utan det har väldigt gamla anor. Det är nämligen uppenbart och väl belagt att det inte är de länder i världen där människor är som mest otrygga på arbetet och som mest utlämnade till arbetsgivarens godtycke som uppvisar högst sysselsättning och lägst arbetslöshet.

Vi kan se historiskt i Sverige att utvecklingen mot full sysselsättning gick hand i hand med en starkare arbetsrättslig lagstiftning och en större roll för kollektivavtalen och för den fackliga aktiviteten runt dem. Vi ser för övrigt även i dag att utvecklingen i ekonomin i allmänhet, och på arbetsmarknaden i synnerhet, helt traditionsenligt är bättre i Sverige när vi inte behöver bära runt på en högerregering.

Den senaste högerregeringen gjorde både direkta och indirekta ingrepp i den svenska arbetsrätten för att gynna arbetsgivarsidan. Detta var ingenting som gav fler jobb - däremot gav det större klyftor mellan människor på arbetsmarknaden, i linje med det som jag talade om tidigare.

Det som många gånger är slående är det aktiva och intensiva ointresse som högern och direktörsorganisationerna visar för hundratusentals människors vardag - det förakt som visas gentemot kunskapen om faktiska förhållanden på arbetsmarknaden och gentemot kunskapen om vad otrygghet och godtycke innebär i form av fysisk och psykisk belastning.

Det här är kostnader - kostnader som kommer senare. Det är kostnader som kanske inte behöver dyka upp i någon arbetsgivares resultaträkning men som syns i mängder av orange kuvert och som sätter sig i kroppen på en massa människor.

Vet ni vad det är? Det är det som kallas klassamhället. Detta är ett av sätten som det reproduceras och återskapas på.

Herr talman! Debatten om arbetsrätt handlar också av det skälet om mycket mer än utformningen av lagen om anställningsskydd eller medbestämmandelagen. De flesta människor tillbringar en betydande del av sitt vakna vuxna liv på arbetet. Man säljer sin arbetskraft och får lön i form av pengar. Därigenom definierar man också mycket av sin sociala position, sina möjligheter och friheter, sitt välstånd och sin välfärd.

Det spelar därför naturligtvis en avgörande roll för varje samhälle vilka förhållanden som råder i och runt arbetet, vilka uttalade och outtalade förväntningar som finns på den som befinner sig i ett arbete, vilka maktrelationer som etableras och vilka möjligheter man har att förändra dessa.

I ett samhälle som önskar och som präglas av individens självständighet och av respektfulla relationer människor emellan är det inte acceptabelt att den som arbetar behandlas godtyckligt. Det är klart att man bäddar för långtgående sociala och politiska problem om arbetslivet präglas av att en nyckfull och självupptagen boss har rätt att ropa: You're fired!

Å andra sidan kan väl avvägda ramar för dynamiken på arbetsmarknaden göra att människors förmågor tas till vara bättre. Trygga människor vågar mer i ord och handling. Den som inte behöver oroa sig hela tiden kan konstruktivt visa på brister och faror, fördjupa sina kunskaper och färdigheter, samarbeta bättre med andra och - inte minst - lättare komma hem från jobbet som en hel människa och samhällsmedborgare.

Herr talman! De frågor som jag har tagit upp i denna debatt - och många fler som vi tar upp i Vänsterpartiets motioner - är sådant som de fackliga organisationerna ständigt och dagligen brottas med och tar ansvar för i avtalsrörelser och på arbetsplatser. Det är bra, och det är en styrka med den flexibla svenska modellen.

Men många kämpar också i uppförsbacke, eftersom lagstiftningen inte har hängt med. Jag menar att dessa problem behöver adresseras och åtgärdas. Möjligheten finns - inte minst för de rödgröna regeringspartierna - att ställa sig bakom förslag som tar tag i problemen med allmän visstidsanställning, med missbruk av bemanningsanställningar och med så kallad hyvling.

Jag ställer mig i dag bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer. För tids vinnande yrkar jag dock bifall endast till reservationerna 8 och 19.

Herr talman! Ja, det må jag säga - det var en rejäl salva mot regeringen! Jag undrar hur det egentligen går för Vänsterpartiet i samarbetet med regeringen. Det var ju väldigt många krav som kom fram här som inte har blivit tillgodosedda. Det måste vara otroligt negativt och svårt för Vänsterpartiet.

I mitt anförande nämnde jag rätten till heltid. Varför är intresset noll hos regeringen om ni ligger på så hårt? Hur jobbar ni egentligen, om det nu är så att både facket och Vänsterpartiet är helt överens om att det borde finnas en lagstiftning?

Jag skulle säga att det är mycket retorik men lite verkstad när det gäller Vänsterpartiet. Så låter det i alla fall när man lyssnar.

Vilka kraftfulla krav har ni verkligen ställt? Hur hotar ni? Vad säger regeringen till er? Säger regeringen att man inte är intresserad? Säger man att ni ska komma tillbaka om några år? Hur låter det?

Problemet med de osäkra anställningarna, som Ali Esbati tog upp i sitt anförande, är värst i den offentliga sektorn. Vad jag vet är Vänsterpartiet med och både styr och stöttar styret i kommuner och landsting där det finns massor av kvinnor med osäkra anställningar. Jag tror inte att det heter sms-jobb; jag tror inte att de ligger med telefonen under kudden. Men väldigt många kallas in och behandlas ibland ganska illa, kan vi tycka - det kan jag hålla med om.

Men varför blir det då ingen förbättring? Vi har ju en rödgrön regering! Vad är det som sker? Vad gör Vänsterpartiet?

Det finns även mycket som ska bort, enligt Vänsterpartiet. Vad har ni gjort för att se till att blir en förändring? Vi ser inte ett enda förslag i denna kammare. Vi ser inte en enda proposition på arbetsrättsområdet - det händer ingenting.

Herr talman! Det där var många lite lustiga frågor. Katarina Brännström frågar varför Vänsterpartiet inte har lagt fram några propositioner. Detta beror på att det är regeringen som lägger fram propositioner. Vi har lagt fram motioner - det är dessa som behandlas i dag, och de förslagen är jättemånga. Det var svar på den frågan.

Katarina Brännström noterade också en salva mot regeringspartierna. Det stämmer att vi har kritik på det området, men jag vet inte hur selektivt Katarina Brännström lyssnade på mitt anförande. Det mesta riktades ju mot högern, vilket är som sig bör, eftersom det är därifrån de värsta förslagen kommer. Men visst skulle jag önska att regeringen kunde göra mer i dessa frågor.

Sedan frågar Katarina Brännström hur det går för Vänsterpartiet. Jag tycker att det går ganska bra, i alla fall om man jämför med Moderaterna. Men det är ju inte huvuddiskussionen i dag, utan diskussionen handlar om vad vi ska göra i de här arbetsrättsliga frågorna. Och jag trodde att Katarina Brännström kände till att arbetsrättslig lagstiftning inte läggs fram i budgetpropositionen, utan det är en fråga som behandlas genom det som vi gör i dag. Katarina Brännström frågar vad det är vi gör. Det är precis det här vi gör: Vi motionerar och driver opinion, och massvis av människor runt om i Sverige arbetar på samma sätt, det vill säga för att försöka trycka fram positionen för att få en förändring också i lagstiftningen.

Precis som jag sa är detta något som fackliga organisationer tar stort ansvar för. Men det krävs att det görs mer också från riksdagens sida. Jag tror dock inte att de som tycker att regeringen borde göra mer tror att Katarina Brännströms partikamrater skulle göra mer i de här frågorna, eftersom Katarina Brännström är emot dessa förslag.

Herr talman! Jag lyssnade väldigt väl på vad Ali sa. Jag har dessutom läst Alis artikel i LO-tidningen Arbetet i dag. Det var ungefär samma saker som upprepades här, och jag lyssnade verkligen.

Det är inga lustiga frågor jag ställer. De är egentligen ganska olustiga, och jag ser nu hur obekväm Ali blir när jag ställer dem.

Han står här och kallar Svenskt Näringsliv för en direktörsorganisation och säger att de har ett förakt. I så fall är väl regeringen föraktfull som inte ställer upp på Vänsterpartiets krav.

Det är ju en rödgrön regering som ni stöder. Ni har all makt att sätta bakom era ord och ändra enligt er riktning. Men det kanske beror på att regeringen också inser att det inte går att kräva en lag om rätten till heltid. Vilken liten butik eller arbetsgivare skulle kunna ha anställda alla dagar om man har en topp på kanske fredag-lördag i sin verksamhet? Det är omöjligt att kräva, och det är likadant inom många andra områden.

Det kanske är så att Vänsterpartiets krav inte är riktigt verklighetsförankrade. Då kanske man måste jobba på ett annat sätt och inte göra det svårare. Det var en massa krav som skulle bort. Turordningsreglernas två undantag ska bort, och man ska inte tillåta inhyrd personal. Arbetsgivare skulle tveka ännu mer att anställa människor med Vänsterpartiets politik.

Jag är glad att Vänsterpartiet inte har större inflytande på regeringen, för då hade det blivit ännu värre för många, framför allt för de kvinnor som har jobb med osäkra anställningar.

Herr talman! Jag är glad att inte Moderaterna har större inflytande på regeringen och skulle önska att det var ännu mindre i en rad frågor, om flyktingpolitiken och så vidare. Men både jag och Katarina Brännström tillhör oppositionspartier och bedriver vår politik utifrån det.

Det Vänsterpartiet gör tillsammans med regeringen är att lägga fram budgetar som förändrar livet till det bättre för många människor. Det är bra. När till exempel kommuner får större ekonomiskt utrymme kan de anställa fler människor, och det förändrar arbetsvillkoren för många av de människor som jobbar inom välfärden. Det är bara några exempel.

Självklart tycker jag dock att regeringen skulle kunna göra mer i de här frågorna. Det tycker inte Katarina Brännström. Hon tycker inte att regeringen ska göra mer och kan då vara glad över det som är. Men jag kan konstatera att med Katarina Brännströms parti i regering skulle det vara helt stängt för de här förändringarna. Nu är det inte så, för vi, tillsammans med många andra som arbetar i de fackliga organisationerna med flera, jobbar för att få till lagstiftningar på de här områdena som kommer ikapp och gör att de fackliga organisationerna får större möjligheter att teckna goda, ansvarsfulla och flexibla avtal med arbetsgivarna på precis det sätt som den svenska modellen är tänkt att fungera.

Det ni gjorde under er regeringstid var, som jag var inne på, att införa till exempel allmän visstid med de villkor som gäller i dag och som gör att det skapas ett stort godtycke på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna behöver inte förklara varför de vill ha en annan anställningsform än tillsvidareanställning. Det är ett problem som jag tror och hoppas att vi kommer att lösa inom kort.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 6 under punkt 2 från Liberalerna. Jag vill också använda mina minuter till att tala lite om denna.

Vi har i Sverige en alltmer tudelad arbetsmarknad. För de flesta går det bra i Sverige. Vi befinner oss dessutom i en högkonjunktur nu och arbetslösheten minskar. Men det kommer en morgondag också, då vi riskerar att få ett allt växande utanförskap och en större grupp människor som inte kommer in på arbetsmarknaden alls eller som kommer in men sedan faller ut och hamnar väldigt långt ifrån möjligheten att få ett jobb.

Detta är en följd av att vi haft en stor invandring till Sverige. Det är många människor med en svagare förankring som har kommit till vårt land, personer som förstås inte kan språket lika bra, har lägre utbildning och så vidare.

Då är frågan hur vi kan skapa ett Sverige där fler människor inkluderas på arbetsmarknaden. Jobb är ju en väg till inkludering och integration. Att jobba är bättre än att leva på bidrag. Om vi skapar fler jobb minskar vi också klassklyftor. Vi ser mycket stora skillnader i etablering och integration i Sverige. Det gäller framför allt utlandsfödda kvinnor, som har ett betydligt lägre arbetsmarknadsdeltagande än män som har invandrat till Sverige, så det är också viktigt för jämställdheten att vi skapar fler jobb. Men då måste vi vara beredda att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden, så att fler människor får en chans att få ett jobb och ta sig från bidrag till arbete.

Praktiskt taget alla olika organ som tittar på den svenska arbetsmarknaden och den svenska ekonomin pekar på att det är viktigt att vi sänker trösklarna och att de förhållandevis höga ingångslönerna i Sverige är problematiska ur ett integrationsperspektiv.

I ljuset av detta har vi från Liberalerna ett förslag - vi kallar det för startjobb. Det innebär en ny anställningsform där lönen landar på 14 000-16 000 kronor. Arbetsgivaravgifterna är borttagna, vilket innebär att kostnaden för arbetsgivaren halveras. Man kan ha ett startjobb i upp till fem år. De riktar sig till personer som har varit i Sverige kortare tid än fem år eller personer som är under 23 år gamla.

Sammantaget tror vi givetvis inte att detta är den enda lösningen på de problem vi står inför, men det kommer att bidra till att skapa nya jobb och göra att fler människor kommer in på arbetsmarknaden och kan vara med och hjälpa till.

En del av det som regeringen nu gör är bra och är en förlängning av det som alliansregeringen gjorde tidigare, medan annat är nya initiativ från regeringen. Men det är otillräckligt. Det handlar om beredskapsjobb, olika typer av integration och delar av etableringsinsatserna, till exempel så kallade snabbspår. Det är inte dåligt. Det är bara det att omfattningen är för liten och att det är för få personer som kommer i jobb av detta. Det är därför som man måste göra bredare reformer för att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden, och startjobben är en del av detta.

Sedan finns det givetvis en rad andra åtgärder. Det handlar om en reformering av Arbetsförmedlingen eller att avskaffa den och skapa en ny myndighet som bättre klarar att genomföra uppdraget, det handlar om reformer på skatteområdet, och så vidare. Men det är ju ingenting som tas upp i det betänkande som vi behandlar i dag, herr talman.

Herr talman! I årets motionsbetänkande avseende arbetsrättsfrågor har Kristdemokraterna några reservationer gentemot regeringens politik. Flertalet är återkommande sedan förra året, men vi har också en ny fråga som vi vill föra fram. Det handlar om att skapa fler jobbtillfällen för personer som står långt från arbetsmarknaden genom så kallade introduktionsanställningar. Jag yrkar därför bifall till reservation 7.

Reservationen avser frågan om att införa en ny anställningsform som vi alltså kallar introduktionsanställning. Det är för personer som inte har genomgått gymnasieutbildning. Man erbjuds ett jobb som inte kräver gymnasieutbildning och där lägsta kollektivavtalade lönen är 22 000 kronor i månaden i dag. Vi har utgått från Medlingsinstitutets lista över jobb som inte kräver gymnasieutbildning.

Man har en lön som motsvarar arbete på 75 procent, och sedan utgör introduktion och utbildning 25 procent. Anställningen ska vara på heltid, och detta får pågå i max fem år. Antalet anställda med denna form av anställning får inte vara större än antalet vanligt anställda på arbetsplatsen. Med Kristdemokraternas jobbskatteavdrag för grupper i etableringsfasen blir det ännu mer lönsamt att arbeta.

Herr talman! Som vi alla känner till har det kommit ett stort antal nyanlända till Sverige den senaste tiden. De behöver snabbt komma i arbete och bli självförsörjande. Här måste nu fack och arbetsgivare hitta enklare vägar in i arbete. Vi brukar tala om att sänka trösklarna in till arbete.

Vi vet att många inte kan svenska bra, och för en del tar det lång tid att lära sig svenska. De kan inte heller allt om hur arbetslivet fungerar i Sverige. De behöver helt enkelt mer tid för att komma in i arbetet.

Det som är bäst med Kristdemokraternas förslag, jämfört med andra förslag på detta område, är att vi tar bort krånglet för både arbetsgivare och arbetstagare. De gör själva upp om jobbet. Åldersgränser och hur länge man varit utan arbete spelar ingen roll, utan det som avgör är att jobbet inte kräver gymnasieutbildning. Man blir inlasad med anställningstrygghet som på andra jobb, till skillnad från i olika insatser via Arbetsförmedlingen i dag där man är undantagen från LAS, lagen om anställningsskydd.

Det brådskar att få fram åtgärder för denna grupp. Därför är det bra att LO nyligen öppnade för lägre ingångslöner för nyanlända under utbildningstiden. LO kallar det utbildningsjobb, och de ska gå till de ca 30 procent nyanlända som saknar gymnasieutbildning. Det är bra att LO uppmärksammar att detta är en stor grupp som behöver särskilda insatser.

På detta vill LO införa en skolplikt för nyanlända under 40 år. Men hur ska det fungera? Hur ska vi få resurser till alla skolor? Hur ska vi få fram lärare? Det är ju redan i dag stor brist på lärare. Risken är att man krånglar till det så att det inte blir något av, att arbetsgivare tycker att det blir för krångligt och att personer som kanske inte kan tillgodogöra sig utbildning inte får chansen att komma in på arbetsmarknaden - något som Arbetsförmedlingen har varnat för.

Herr talman! Kristdemokraternas förslag om introduktionsanställningar är det bästa och enklaste förslaget, och det behöver snarast prövas. Det är ingen traditionell arbetsmarknadsåtgärd och kostar därför inte samhället något i lönesubventioner. Vi får en minskad byråkrati när administration hos både Arbetsförmedlingen och arbetsgivare försvinner på området. Det gör att alla tjänar på denna nya anställningsform.

Regeringens alla förslag med snabbspår, traineejobb och beredskapsjobb har ju inte fungerat. Därför krävs åtgärder som funkar enkelt för alla parter.

Förutom introduktionsanställningar föreslår vi kristdemokrater att det bör göras något åt konfliktreglerna på arbetsmarknaden. Sverige har förhållandevis få strejker, men hot om konflikter är mer vanliga. Vi kristdemokrater menar att hoten i vissa fall inte står i proportion till vad avtalstvisten gäller.

Vi vill därför att medlingsrollen stärks och att proportionalitet i sympatiåtgärder behövs så att de inte oskäligt drabbar någon motpart eller hotar samhällsviktiga funktioner. Vi har nyligen haft sådana fall.

Vi menar att parterna inte bör få använda sig av arbetsrättsliga konfliktåtgärder utan att först ha sökt medling via Medlingsinstitutet eller hos en oberoende part som parterna har enats om.

Herr talman! Företagen behöver en god omställningsförmåga i en globaliserad värld där förändringar sker snabbt. Företag måste kunna ställa om sin verksamhet och behålla nyckelpersoner vid neddragningar. För att man ska våga anställa måste det finnas en flexibilitet i systemet. Det är särskilt nödvändigt i mindre företag. I dag får ett företag med upp till tio anställda undanta två personer vid neddragning i verksamheten. Vi anser att det ska vara möjligt att undanta fyra personer och att det ska gälla oavsett storlek på företaget. Flera företagare har lyft fram att denna möjlighet skulle behöva utökas.

Det skulle också behöva göras en riktig översyn av arbetsrätten för en bättre flexibilitet på arbetsmarknaden i en ny tid. Det är dags att se över arbetsrätten. Men vi kan väl tyvärr inte förvänta oss att denna regering uppmuntrar en sådan utveckling, även om vi ser hur bemanningsbranschen växer för att komma runt frågan om flexibilitet.

Herr talman! Kristdemokraterna har föreslagit en utökning av rätten att använda föräldraförsäkringen mer flexibelt. I dag har man rätt att vara tjänstledig på heltid i ett och ett halvt år. Vi föreslår att den tiden utökas till tre år. Många föräldrar anser att barnen är lite för små för förskolan när de är ett och ett halvt år.

I dag kan man vara tjänstledig på deltid upp tills barnet är åtta år. Vi föreslår att man ska kunna ta ut fem dagar per år för barn upp till 18 år. Det skulle ge föräldrar möjlighet att ibland vara med på barnens skola även i högre åldrar.

Herr talman! För många är det svårt att förena arbete med anhörigomsorg. Frågan om möjlighet till tjänstledighet för detta på hel- eller deltid har ofta återkommit i debatten. Vi menar att regeringen behöver se över frågan om rätt till tjänstledighet vid anhörigomsorg.

Herr talman! Jag står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 7.

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi arbetsmarknadsutskottet betänkande nr 7. Det handlar om arbetsrätt. Det är ett motionsbetänkande, vilket gör att vi fokuserar på de frågor som riksdagsledamöterna har skrivit motioner om och inte andra frågor.

Arbetsrätt handlar om våra rättigheter och skyldigheter i arbetslivet och på arbetsplatserna. Det handlar om frågor som berör oss alla i vår vardag. Det handlar om människosyn, trygghet och anständighet. Det handlar om något så stort som fundamentet i den svenska modellen.

Den svenska modellen bygger på en stark arbetsrättslig lagstiftning. Det är en grund som gäller för alla på svensk arbetsmarknad. Utöver detta har vi kollektivavtal som regleras mellan parterna på arbetsmarknaden, det vill säga löntagarorganisationerna och företagens organisationer. Det är denna förhandlingsmodell som har lett till att vi har förhållandevis mycket lugn och ro samt ordning och reda på vår arbetsmarknad. Vi har alltså en lagstiftning som bas för alla och därutöver parternas möjlighet att förhandla branschvis och nationellt.

För mig som socialdemokrat är anställningstryggheten och en stark arbetsrätt själva grunden för det som gör vårt arbetsliv och därmed vårt samhälle anständigt. Jag har sagt det förut i kammaren, och jag säger det igen: Trygga människor bygger trygga samhällen. Vi behöver mer trygghet, inte mindre.

Arbetsrätten är en del av den trygghet i människors vardag som vi politiker kan leverera. Varje dag man inte behöver vifta med de arbetsrättsliga lagarna på arbetsplatserna är en bra dag. Varje dag anställda och arbetsgivare kommer överens och behandlar varandra bra är en bra dag. Men de dagar då detta inte fungerar behöver man kunna gå tillbaka till lagstiftningen och avtalen och se vad som egentligen gäller. Då är det en trygghet för alla parter att den finns där.

Om vi inte hade haft en arbetsrättslagstiftning i Sverige skulle godtyckets lag ha gällt. Man skulle kunna bli av med jobbet för vad som helst: för att man är lite ifrågasättande eller påpekar brister i arbetsmiljö och annat, för att man är lite för sjuk, för att man är lite för gravid, för att man är lite för politisk eller för att man är lite för facklig. En sådan arbetsmarknad vill jag inte ha. Den är omodern och skulle skapa arbetsplatser med otrygga människor, som inte skulle våga höja sina röster när problem uppstår, när kraven blir för höga, när säkerheten sätts åt sidan eller om någon blir särbehandlad. Folk skulle vara rädda för att förlora jobbet.

Jag vill att det ska vara tvärtom. Jag vill ha en modern arbetsmarknad med trygga människor som känner sig sedda, respekterade och delaktiga. Sådana människor hjälper oss att bygga det demokratiska samhället. Jag vill ha en arbetsmarknad där människor arbetar och får en lön som man kan leva på så att de kan vara självständiga i det gemensamma samhället.

Vi har en lång väg att gå innan alla i vårt land har ett jobb, men vi är på god väg. Trenden har vänt tydligt. Arbetslösheten sjunker, ungdomsarbetslösheten sjunker och vi har goda förutsättningar för att det ska fortsätta att gå åt det hållet.

När man i dag lyssnar på oppositionen kan man få en bild av att allting håller på att gå åt skogen. Det enda sättet att råda bot på den katastrof oppositionen ser framför sig tycks vara extraordinära insatser för att försämra den arbetsrättsliga lagstiftningen och minska parternas ansvar i lönebildningen. Jag delar inte denna världsbild.

Det går bra för den svenska arbetsmarknaden. Visst finns det problem, och arbetsmarknaden är tudelad. Vi har fokus på det och lägger politiska förslag för detta.

Siffrorna vänder åt rätt håll. Detta kunde vi inte se ett spår av under alliansregeringens åtta år. När nu siffrorna vänder åt rätt håll kommer Alliansen med olika förslag om hur vi ska ta oss ur den upplevda krisen.

Låt mig vara tydlig här. Jag är självklart inte en nöjd politiker så länge arbetslösheten är så hög som den är i dag. Den ska ned. Jag säger inte att allt är bra; det är en bit kvar. Jag säger dock att det går åt rätt håll. De mekanismer som finns fungerar. De kan och ska finslipas, men i detta läge ska vi inte gå in med genomgripande förändringar i den svenska arbetsmarknadspolitiken. De förändringar som vi har gjort ger resultat, och nu behöver vi tid och fokus för att de ska få ännu större genomslag.

Vad vill då oppositionen? De vill många saker i betänkandet. De vill göra många väldigt olika saker. De är inte överens om vad. Alla partier har olika förslag på olika sakfrågor, vilket i sig är intressant. På grund av detta tänker jag inte nämna alla reservationer som finns i betänkandet för då blir vi, herr talman, kvar här för länge i dag. Jag nöjer mig med att göra några små nedslag.

Ett område där alla borgerliga partier inklusive Sverigedemokraterna har olika förslag gäller punkten Nya anställningsformer för sänkta trösklar m.m. Rent generellt tror jag inte att det är trösklarna som är problemet på arbetsmarknaden. Och rent generellt vill jag säga att varje gång ni hör en borgerlig företrädare tala om sänkta trösklar ska ni slå på varningslamporna. Det här handlar om sänkt anställningstrygghet och sänkta löner, ingenting annat.

Om något är ett problem på den svenska arbetsmarknaden är det möjligen att vi har kvar några svängdörrar som behöver monteras ned. Det handlar om de dörrar som slår igen om du inte har rätt kontaktnät eller de som slänger dig åt sidan om du inte har rätt utbildning. Det handlar också om dörrar som kastar ut dig om du har en otrygg anställning eller som sorterar ut dig om du har fel namn. För dessa utmaningar behöver vi hitta lösningar, och detta satsar den rödgröna regeringen på.

Om det finns några trösklar är de redan nedfilade, vill jag påstå. Det märks inte minst genom hur effektivt ungdomsarbetslösheten sjunker i dag.

De flesta förslag i betänkandet från de borgerliga partierna handlar om anställningsformer med ökad otrygghet och/eller lägre löner. Det ser lite olika ut eftersom alla partier har sina egna förslag. Några vill lagstifta om lönenivåer, vilket vore att helt kasta omkull den svenska modellen. Andra vill lösa det på annat sätt. Gemensamt för alla är att den enskilde ska betala för att man har svårt att få jobb, oavsett om det verkligen är så eller inte.

Man riktar sig gärna mot unga och nyanlända - som om de vore homogena grupper. Jag kan avslöja att de inte är det. Många unga har faktiskt inte alls svårt att få jobb utan subventioner. Då ska de också ha jobb utan subventioner. Samma sak gäller för nyanlända. Nyanlända kan inte betraktas som att de står långt från arbetsmarknaden bara för att de är nyanlända. Att föreslå generella lösningar med sämre villkor för grupper utifrån ålder eller etnicitet är ingenting som gör vår arbetsmarknad eller vårt samhälle bättre.

De som kan få jobb utan stöd ska självklart ha det. Allt annat vore fullkomligt orimligt. De som behöver stöd med språkutbildning eller annan kompletterande utbildning ska få det. Stöden utformas utifrån individens behov och möjligheter. Staten subventionerar arbetsgivaren. Denna kostnad ska den enskilde inte själv behöva ta. Detta är den socialdemokratiska modellen.

Vidare finns det i betänkandet ett antal förslag om att ändra turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, LAS. Detta har även flera berört i debatten. De borgerliga partierna vill, precis som under förra årets debatt, på olika sätt luckra upp anställningstryggheten ytterligare. Och precis som förra året delar jag inte deras uppfattning.

Turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd är vad som står mellan anständighet och godtycke. Som jag sa i inledningen av mitt anförande är jag och Socialdemokraterna emot att godtycke ska få råda på arbetsplatserna. Turordningsreglerna innebär att en förhandling ska göras vid uppsägning och att turordningen, det vill säga sist in först ut, ska gälla. I förhandlingarna görs mängder av undantag från turordningsreglerna. I mycket få fall löser man inte detta genom förhandlingar på lokal nivå.

Turordningsreglerna utgör inte det enorma problem som de borgerliga partierna och SD vill utmåla dem till. De är i stället en garant för att det inte ska råda ett fullkomligt och ensidigt godtycke på svenska arbetsplatser. Detta vill vi värna.

Vänsterpartiet har en reservation om hyvling. Hyvling innebär att man skär ned på arbetstid utan föregående förhandling. Det finns en dom om detta från Arbetsdomstolen, vilket Vänsterpartiets företrädare nyss berättade om. Det har visat sig finnas en lucka i lagstiftningen.

Vi vill avvakta pågående avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Vi vet att frågan är uppe på bordet i flera av de branschförhandlingar som pågår just nu, och vi vill inte föregå dessa. Jag kan dock garantera och understryka att vi följer frågan om hyvling oerhört noga.

Jag vill härmed yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

Herr talman! Man kan säga att oppositionen här negligerades. De rödgröna tittar på våra förslag men säger att det i princip inte behövs några förändringar på arbetsmarknaden över huvud taget.

Jag tycker att det är bra att Socialdemokraterna tar upp frågan om trygghet. Vi vill också ha det som inom EU kallas flexicurity. På arbetsmarknaden måste det finnas både flexibilitet och trygghet. Man ska som arbetstagare veta vad som gäller. Man ska kunna känna sig trygg på sitt arbete. Vi vet att många gånger är detta också en förutsättning för att man ska kunna få lån och annat. Så visst eftersträvar även vi detta. Jag tror att en majoritet av kammaren står bakom den svenska arbetsmarknadsmodellen om att arbetsmarknadens parter ska ha stort inflytande.

De här olika förslagen från oppositionen ser Socialdemokraterna och Helén Pettersson som varningslampor. Men då skulle jag vilja fråga: Tycker hon inte att LO:s förslag, som kom häromdagen, bekräftar att det finns ett behov av varningslampor nu och att vi är i en extraordinär situation? Det kom 160 000 personer bara under 2015. Snart har de fått sina besked om uppehållstillstånd och ska in i arbete. Många av dem har inte gymnasieutbildning. Varför går LO ut med ett sådant här förslag, tror Helén Pettersson?

Ändå står Socialdemokraterna här och säger att det inte finns behov av förändringar på arbetsmarknaden, att trösklarna inte behöver sänkas, att det inte behövs lägre ingångslöner och att det inte behövs någon typ av introduktionsanställningar, som Kristdemokraterna föreslår. Vilket är då det alternativ Socialdemokraterna har när vi nu står inför en extraordinär situation?

Herr talman! Jag tackar Désirée Pethrus för frågorna.

Vi har trygghet och flexibilitet på den svenska arbetsmarknaden. Jag tror att vi är många som ibland möter människor som anser att vi har alltför stor flexibilitet på arbetsmarknaden för arbetsgivaren, som ska bestämma om det behöver tas in folk under dagen eller inte, men väldigt lite flexibilitet för den som har satt mycket högt ljud på mobiltelefonen för att bli väckt tidigt på morgonen när det eventuellt kommer ett sms från arbetsgivaren med erbjudande om att jobba. Skulle man då råka missa sms:et eller inte kunna jobba den dagen - man kan ha någonting annat att göra även när man är arbetslös, till exempel inbokade möten - vet man att man riskerar att helt bli struken från den lista med sms-nummer som arbetsgivaren tänker höra av sig till nästa dag. Vissa kallar det för flexibilitet. Jag kallar det för otrygghet. Och jag skulle gärna se att vi hade fler trygga människor, precis som jag sa.

Jag är riksdagsledamot, precis som Désirée Pethrus. Vi ägnar oss åt lagstiftning i den här kammaren. När det gäller arbetsrätten är det, precis som jag sa i mitt huvudanförande, viktigt att vi har en stark grund som är lagstiftad. Sedan kommer parterna överens i de frågor där de kan. Det är inte min roll att recensera vad som står i olika kollektivavtal, även om man gärna skulle vilja göra det ibland. Lika lite tänker jag recensera det första utkast till förslag som man nu har kommit fram till för att förhandla med Svenskt Näringsliv om. Om parterna kommer överens kommer inte jag att vara där och peta, vilket jag inte heller gör i andra frågor där de kommer överens, för det är det den svenska modellen bygger på.

Herr talman! Jag tror att det är oerhört viktigt att vi får ett svar från Socialdemokraterna. Kan man inte tänka sig en annan typ av anställningsform för att uppmuntra till ett alternativ till sms-anställningar? Jag tror inte heller att sms-anställningar är den rätta vägen, och jag tror egentligen inte att det är någon som skulle vilja ha den typen av anställningar, även om jag inser att det här är någonting som kommer även i andra länder, vilket vi såg när vi besökte USA med utskottet för inte så länge sedan.

Socialdemokraterna ser förhoppningsvis de problem vi står inför på arbetsmarknaden, men de åtgärder som Socialdemokraterna har föreslagit har inte gett effekt. Då måste man pröva andra vägar, och det är därför vi förmodligen är väldigt många här i kammaren och i olika partier som föreslår nya typer av anställningsformer.

Herr talman! Jag skulle i min andra och sista replik vilja ställa en fråga om någonting som det också talas om i betänkandet, nämligen den sociala pelaren för sociala rättigheter. Vi hade en diskussion i går med statsministern om huruvida det är så att regeringen driver frågan om en social pelare. I utskottet har vi uppfattat det som att Socialdemokraterna och arbetsmarknadsministern vill driva vidare frågan om en social pelare med mer detaljreglering av arbetsmarknadspolitiken. Statsministern säger dock att han inte driver den frågan. Min fråga är helt enkelt: Vad är det egentligen Socialdemokraterna driver?

Herr talman! Behövs det inte andra anställningsformer än sms-anställningar? Jo, det behövs, och det finns. Det finns en massa anställningsformer som är anpassade efter branscher i gällande kollektivavtal utifrån branschernas förutsättningar. Det är jättebra anställningsformer för just de branscherna. Tänk om vi skulle kunna använda dem bättre än sms-anställningarna!

Behöver vi en ny anställningsform? Désirée Pethrus säger att Socialdemokraternas åtgärder inte har lett till resultat. Jag vet inte om Désirée Pethrus lyssnade när jag i mitt huvudanförande berättade om hur det vänder på svensk arbetsmarknad, hur ungdomsarbetslösheten går ned, hur långtidsarbetslösheten går ned och hur arbetslösheten i allmänhet går ned. Jo, Socialdemokraternas politik gör skillnad. Vi såg ingen som helst förändring åt det hållet under de åtta år då Kristdemokraterna och de övriga allianspartierna regerade Sverige och lade fram sin arbetsmarknadspolitik. Då hade vi en väldigt hög arbetslöshet. Vi fick stöd från EU för att hantera vår ungdomsarbetslöshet. Det är en skam att vi hamnade i det läget i Sverige. Detta har vi vänt.

Jag vill också påpeka att vi har haft regeringsmakten i två och ett halvt år och har lyckats få siffrorna att vända. Allting kommer inte att ske på en dag, men det är på väg åt rätt håll. De mekanismer som vi har fungerar, men vi behöver finslipa dem. Vi behöver fokusera på de personer som står långt ifrån arbetsmarknaden för att de ska kunna komma in. Det löser vi inte genom generella anställningsformer med försämrad anställningstrygghet.

Herr talman! Det var många vackra ord, Helén Pettersson. Arbetsrättens lov sjöngs när Socialdemokraterna var uppe i talarstolen. Och det är bra. Mycket är bra på svensk arbetsmarknad. Det tycker vi också. Men så lät det inte riktigt före valet. Då sa Socialdemokraterna inte att allt var gjort, att maktbalansen var god och att regelverket var perfekt. Det var tvärtom. Det var otroligt mycket som var fel. Allmän visstid skulle minsann bort. Det var det många som lovade av er som sitter i den här kammaren. Rätt till heltid skulle det bli om inte arbetsmarknadens parter fixade detta.

Hur har det då gått? Mandatperioden är inte slut än, men nu verkar det som att det mesta är väldigt bra. Det är bara i Vänsterpartiet man inte är nöjd. Det är de som tar upp de krav som ni hade före valet.

Ni har makten att förändra. Om allt var så väldigt dåligt före valet, varför kommer ni inte med ett enda förslag nu? Våra förslag kanske inte var så dåliga i själva verket. När nu Vänsterpartiet föreslår det som ni själva tidigare föreslog avstyrker ni de motionerna. Det är ingenting ni tar upp och går vidare med.

En sak erkänner Helén Pettersson att det är problem med, och det är arbetslösheten. Men några förändringar ska i det här läget inte göras, säger hon. Det är ett intressant uttalande som jag ska spara. Ni är alltså nöjda med hur det är. Det behövs inga förändringar någonstans.

Att sedan höra om sänkta trösklar som varningslampor blir lite märkligt. Det är klart att allt måste göras för att få fler i jobb. Det är där hindren finns. Varför får inte människor jobb? Varför råder bland nyanlända i Sverige en hög arbetslöshet som dessutom växer? Det är klart att det måste tas bort trösklar och hinder där.

Det var många vackra ord. Jag skulle vilja höra hur det kunde svänga så.

Herr talman! Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla detta. Jag vet inte om Katarina Brännström har lidit av selektivt hörande eller bara har valt att inte höra vad det är jag har stått och sagt i mitt anförande och i det tidigare replikskiftet.

Nej, jag är inte nöjd med allt på svensk arbetsmarknad. Jag var rätt tydlig med det. Jag var också tydlig med att trenden har vänt. Vi har de rätta mekanismerna, men vi måste och ska förfina och fokusera, så att vi når de individer som behöver hjälpen bäst. Om någon har hört någonting annat från min mun i kammaren i dag tror jag inte att det beror på mig.

Är vi nöjda med den svenska arbetsrätten? Varför har vi inte gjort någonting? Katarina Brännström sa i sitt anförande att det inte har kommit några propositioner och att alla verkar nöjda. Ärligt talat är det den här mandatperioden som det har legat åtminstone tre propositioner på riksdagens bord som har hanterat arbetsrätt i olika former.

Vi har haft en proposition om att inte missbruka staplande av visstidsanställningar. Vi har haft en proposition om visselblåsare. Vi hade en proposition som hade med en del om krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling som tyvärr röstades ned av Alliansen och Sverigedemokraterna.

Den här regeringen har tagit små steg för att stärka arbetsrätten. Men den har tagit större steg än någon annan regering i modern tid. Stå inte här och säg att det inte har kommit några propositioner och att ingen vilja finns från regeringen på det arbetsrättsliga området. Det är helt enkelt fel. Resten får jag återkomma till i mitt nästa replikskifte, så att jag inte blir avhuggen igen.

Herr talman! Trenden har vänt. De rätta mekanismerna är på plats. Vad är då det? Det har inte skett några förändringar som kommer från den här regeringen. De rätta trenderna fanns väl redan förut.

En sak som är regeringens ansvar är alla de som står utanför arbetsmarknaden. Det kan man inte tro att parterna ska fixa. Det har vi inte hört någonting om. Det behövs tydligen inga förändringar med nya anställningsformer eller annat anser regeringen eller Socialdemokraterna.

Det har tagits små steg, säger Helén Pettersson. Så gulligt då! När det gäller visselblåsare var det en utredning som Alliansen hade gjort. Det är inga stora saker på allt det som ni klagade på innan. Visstiden skulle bort, och rätt till heltid skulle finnas. Det var rätt mycket som skulle förändras i svensk arbetsrätt. Sedan kommer det några förslag som vi initierade under vår tid men inte hann lägga fram på grund av maktskiftet. Det är lite fånigt att ta äran åt sig av det.

Godtycke är någonting som nämndes alltför många gånger av både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Vad är det för godtycke som finns som inte fackliga förhandlingar rår på? Varför ändrar ni i så fall inte i regelverket så att det inte finns utrymme för något godtycke vid uppsägningar? Jag vet inte riktigt vad det var. Det känns som att ni bara håller er till vackra ord. Men det kommer ingen verkstad. Det kommer inga riktiga förslag.

Turordningsreglerna var väldigt bra numera fast de inte var bra förut. Det finns många exempel på det. Vi ser egentligen en svag regering som inte har möjlighet att lägga fram några förslag. Det tycker jag att man ska vara ärlig och säga: Vi har inte majoritet för det vi tycker. Eller så ska man säga: Vi tycker att det är bra. Det blir väldigt konstigt med dubbla budskap och lite grann en dubbelmoral när man säger så olika saker och ingenting egentligen har förändrats.

Herr talman! Det är många bollar i luften. Det handlar om både hur vi ska tackla arbetslösheten och hur vi vill att arbetsrätten ska se ut, och så vidare. Det är lite mycket att samla ihop på två minuter.

Har den socialdemokratiskt styrda regeringen inte gjort någonting när det gäller att hantera arbetslösheten? Det har vi gjort. Vi har till exempel tagit bort jobbcoacherna. Vi har gett tydliga uppdrag till Arbetsförmedlingen för hur man ska jobba med arbetslösa. I detta nu jobbas det på Arbetsförmedlingen med hur det ska se ut.

Vi har stor variation av olika subventionerade anställningsformer som är anpassade efter individen och inte generella lösningar för etniska grupper eller åldersgrupper. Det pågår mycket. Vi har 90-dagarsgarantin som vi har infört, genomfört och är väldigt nära att ha rott hem vid det här laget.

Det är klart att det händer mycket saker. Lösningen är inte att sätta in en ny anställningsform i lagen om anställningsskydd med lägre lön eller sämre anställningsskydd. Det finns så mycket annat man kan göra, vilket vi gör, och det ger resultat i arbetslöshetsstatistiken.

Det har skett så små saker i propositionerna, sägs det. Jag säger att det är små steg, men det är steg som är tagna. Vad gäller visselblåsarlagen var det den borgerliga regeringen som tillsatte utredningen, absolut. Det var bra. Vi var också överens om det när vi fattade beslut här i kammaren.

Likadant är det med visstiderna. Problemet med dem var att där hade den borgerliga regeringen förhalat. Den ville inte ens fatta det beslutet. Det tog vi tag i och gjorde när vi kom till makten. Säg inte att det inte läggs fram propositioner om arbetsrätten och att det inte finns en vilja, för det finns det.

(Applåder)

Herr talman! Jag reagerade när jag hörde Helén Petterssons anförande när hon uttryckte sig angående trösklarna på arbetsmarknaden och att det inte var ett problem, som jag uppfattade att Helén Pettersson sa. På vilket sätt är inte trösklarna på arbetsmarknaden ett problem?

Senast för någon vecka sedan presenterade LO ett förslag om utbildningsjobb just för att möta trösklarna på arbetsmarknaden. De pekade på att det är ett stort problem. Det är bara att titta i statistiken när det gäller trösklarna på arbetsmarknaden. Den visar att vi får en väldig tudelning. De som står nära arbetsmarknaden har väldigt goda förutsättningar medan de som står långt ifrån står allt längre ifrån att få ett jobb.

Det bekräftas också av ett flertal stora institutioner, bland annat Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet, att det behövs reformer för att sänka trösklarna på arbetsmarknaden. Min fråga är: Menar Helén Pettersson att vi inte behöver sänka trösklarna på arbetsmarknaden för att fler ska få ett jobb att gå till? Om så inte är fallet: Vad skulle Socialdemokraterna presentera för reformer för att sänka trösklarna för dessa grupper?

Herr talman! Jag känner att det är många frågor som upprepas. Det kanske är jag som har ett problem med att jag är otydlig i mina inlägg. Jag ska försöka att vara tydlig den här gången.

Det jag sa var att när man hör orden "trösklar på arbetsmarknaden" komma från en borgerlig politiker ska man dra igång sina varningslampor. Det handlar bara om att de vill sänka löner och/eller försämra anställningstryggheten. Det är inte den socialdemokratiska regeringens lösning på arbetslöshetsproblemen.

Begreppet "sänka trösklar" används, som Centerpartiet har gjort under många år, för att det ska låta som att det är klart att det finns trösklar in till arbetsmarknaden. Det är någonting som är ett hinder, och det är inte bra. Vi ska fila ned dem och ta bort dem. Vi sänker löner.

Det är inte vår väg. Jag säger samtidigt att det finns problem. Jag valde lite komiskt att kalla det för svängdörrar i anförandet. Det finns problem med att komma in på svensk arbetsmarknad. Men det handlar inte om att lönerna är för höga eller att anställningstryggheten är för stor, även om man kan luras att tro det när man lyssnade på Fredrik Christenssons anförande om hur vår starka lagstiftning låser in människor på arbetsplatser så att de är tvungna att vara kvar på ett jobb som de inte trivs med för att de inte kan lämna det. Vad är det för lagstiftning som Centerpartiet refererar till som gör att de inte kan lämna sitt jobb? Såvitt jag vet är det ganska vanligt att man gör det och att man kan det. Jag tror också att det är nyttigt att man byter jobb när man inte trivs på sitt jobb.

Herr talman! Jag vill börja där Helén Pettersson slutade. När det gäller turordningsreglerna ser vi ett problem på arbetsmarknaden. En undersökning presenterades för något år sedan som visade att var fjärde människa vantrivs på sitt arbete. Det är klart att turordningsregler som gör att man hamnar sist på turordningslistan om man byter arbete påverkar människors drivkraft eller möjlighet att byta arbete. Det skapar inlåsningseffekter, men det skapar också svårigheter för människor att ta sig in.

Det jag ville lyfta fram handlade om trösklarna på arbetsmarknaden. Helén Pettersson säger att hon ska dra öronen åt sig så fort de borgerliga partierna talar om sänkta trösklar på arbetsmarknaden. Hur drar Helén Pettersson öronen åt sig när LO nu har presenterat förslag som just innebär sänkta trösklar på arbetsmarknaden och sänkta löner för de grupper som står allra längst ifrån? Hur ställer sig Socialdemokraterna till det när det kommer från en väldigt närliggande organisation?

Tittar man på problematiken är det utbrett i Sverige. Sverige har lägst andel enkla jobb i både EU och OECD. Enkla jobb är inte enkla att utföra, men de kräver inte så höga kvalifikationer och inte lång utbildning. Människor kan på ganska kort tid lära sig yrket och bli ännu bättre. Många av de yrkena är ganska svåra jobb, men de kräver ingen utbildning.

Det behövs det reformer för. Centerpartiet och flera andra partier har presenterat förslag för att skapa möjligheter för flera enkla jobb. Det handlar om utvidgat RUT-avdrag, nya anställningsformer och att sänka kostnaderna för att anställa så att det skapas möjligheter för dessa jobb.

Denna problematik uppfattar jag inte att Socialdemokraterna adresserar med tanke på att de säger att trösklarna in på arbetsmarknaden inte är ett problem - trots att vi har höga ingångslöner och trots att vi har en arbetsrätt som är problematisk och som stänger ute människor. De som står längst från arbetsmarknaden riskerar att hamna ännu längre från den, och det är ett problem på riktigt.

Om vi ska möta detta måste det komma reformer, vilket det tyvärr inte gör från den socialdemokratiska regeringen.

Herr talman! Jag tror att vi har helt olika bilder av lösningen på problematiken med att många människor vantrivs på sitt jobb. Jag tror att många människor vantrivs på sitt jobb för att de inte känner sig trygga där. Jag tror att många människor under lång tid möjligen kan ha känt sig inlåsta eftersom det inte har funnits så många andra alternativ.

Vi har haft en borgerlig regering som har dragit ned mycket på vuxenutbildning och möjligheten att omskola sig och byta jobb om man känner att man inte trivs på sitt jobb. Detta försöker vi nu åtgärda för att man ska ha möjligheten att byta jobb även i vuxen ålder om man vantrivs eller har gjort fel val när man var tonåring och valde gymnasielinje. Det här är en av de saker som driver mig. Det handlar såklart om utbildningsfrågor.

Vill vi ha lågkvalificerade jobb i större mängd än i dag i Sverige? Nej, vi har försökt att komma ifrån det. Vi har försökt att skapa bättre utbildningar för människor i Sverige för att de ska kunna ta högre kvalificerade arbeten så att Sverige ska kunna konkurrera på en världsmarknad.

Att gå tillbaka och skaffa hissvakter och hembiträden - vad är det för framtidsväg för ett land 2017? Jag ser helt andra lösningar på de problem som vi har i dag. Det handlar om utbildning, om förutsättningar att finnas och stå stark på arbetsmarknaden, om att ha en lön som man kan leva på, om att utveckla sin egen roll i samhället och om att ta del i samhällsbygget. Det är den socialdemokratiska framtidspolitiken.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet.

Arbetslösheten minskar, och sysselsättningen ökar. Konjunkturläget i kombination med regeringens politik ger resultat. Trots det finns det fortfarande stora utmaningar när det gäller arbetsmarknaden.

Gruppen arbetslösa i utsatt ställning står långt från arbetsmarknaden trots regeringens ansträngningar att hjälpa dem in på den. Det handlar om personer som är födda utanför Europas gränser, som är över 55 år eller som har någon funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga.

Herr talman! Det är viktig att påpeka att sysselsättningsgraden för utrikes födda har förbättras de senaste fem åren, och det gäller både män och kvinnor. Men den ligger fortfarande lägre än för inrikes födda.

Herr talman! I betänkandet finns yrkanden om nya tidsbegränsade anställningsformer. I dessa yrkanden sätts stort hopp till att osäkra jobb ska lösa problemet för personer som befinner sig utanför arbetsmarknaden. Men jag ser inte hur dessa förslag löser utmaningen.

Miljöpartiet tycker att anställningsskyddet är och ska fortsätta att vara ett viktigt inslag i vår arbetsmarknadsmodell. Vi tycker att visstidsanställning bör vara en övergång till en vidareanställning och att sex månaders provanställning är en rimlig tid för arbetsgivaren att testa sin nya arbetstagare.

Herr talman! Vi har redan i dag ett brett utbud av arbetsmarknadsåtgärder med varierande resultat. Regeringen har inte stått stilla i denna viktiga fråga. Arbetsförmedlingen erbjuder generösa incitament till företagen för att de ska anställa personer som befinner sig långt från arbetsmarknaden. Trots det utmynnar inte alltid dessa insatser i en långvarig anställning för individen. Anledningen till det kan vara att personen i fråga saknar kompetens som arbetsgivaren efterfrågar, att personen är i behov av kompletterande insatser av social karaktär eller utbildningskaraktär, att arbetsgivare inte har för avsikt att anställa nya medarbetare eller något annat.

Herr talman! De personer som inte lyckas ta sig från en arbetsmarknadsåtgärd till fortsatt anställning behöver inte otrygga anställningsformer. De behöver ett arbete som passar just deras förmågor och kompetens. Ett sätt att skapa den typen av tjänster är genom sociala företag - en företagsform som Miljöpartiet värnar och vill underlätta för. Arbetsintegrerande sociala företag gör i dag en stor insats när det gäller att skapa arbetstillfällen för personer som har varit arbetslösa länge. Det finns en hel del utmaningar, men också stora möjligheter, för arbetsintegrerande sociala företag att bidra med sina kunskaper och erfarenheter.

Herr talman! Jag var i mitt gamla hemland Chile i förra veckan. Där träffade jag människor som berättade om sin vardagliga kamp för sina rättigheter på arbetsplatserna. Det är i sådana samtal man får perspektiv. Man känner stolthet och tänker: Vad bra vi har det i Sverige med vår arbetsmarknadsmodell. Rör inte den så att det blir sämre för arbetstagarna, utan stärk den i stället!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)