om villkoren för utbetalning av socialbidrag, m. m.

Motion 1987/88:So265 av Lars Ahlmark och Jerry Martinger (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88: So265

av Lars Ahlmark och Jerry Martinger (m)
om villkoren för utbetalning av socialbidrag, m. m.

Ur Upsala Nya Tidning den 5 december 1987 kan man hämta följande:

Även en knarkare som bryter ett skriftligt löfte att sluta missbruka narkotika
och vägrar ställa upp på behandling har rätt till socialbidrag till sitt uppehälle.

Det säger länsrätten i Uppsala i en dom riktad till Gamla Uppsala
kommundelsnämnd, narkotikasektion Öster.

I mitten av maj i år skrev Uppsalabon under en överenskommelse mellan
honom och narkotikasektionen. Uppsalabon godkände en behandlingsplan
för sin rehabilitering de närmaste månaderna.

Mannen fick bidrag till bl. a. mat, fritidssysselsättning och resor. Motprestationen
var att mannen skulle avhålla sig från narkotika. För kontrollens
skull lovade mannen att lämna regelbundna urinprov.

Avtalet som undertecknades av mannen innebar bl. a. att socialbidraget
skulle dras in 'vid påvisat missbruk eller kriminalitet’. I stället skulle mannen
då erbjudas plats på behandlingshem.

Efter en tid återföll mannen i missbruk och narkotikasektionen erbjöd
mannen plats på behandlingshem. Mannen vägrade och begärde samtidigt
socialbidrag till sitt uppehälle. Begäran avslogs med hänvisning till den
tidigare överenskommelsen. Mannen fick enbart bidrag till maten.

I sitt överklagande till länsrätten begärde mannen att - förutom bidrag till
mat - få hjälp till hyra, el och telefon. Länsrättens dom innebär att ärendet
skickas tillbaka till kommundelsnämnden för ny handläggning.

Länsrätten hänvisar framför allt till socialstyrelsens allmänna råd från 1985
om hur socialtjänstlagen skall tillämpas, särskilt med tanke på missbrukares
rätt till bidrag.

- Gamla Uppsalas kommundelsnämnd har beslutat överklaga länsrättens
dom. Vi som jobbar med det här ställer inte upp på att återgå från aktiv
narkomanvård till ett passivt utbetalande av bidrag.

Det säger Jan Dahlman, chef för narkotikasektionen Öster i Uppsala i en
kommentar över länsrättens dom.

- Vi anser att vi har stöd i lagstiftningen för de behandlingskontrakt vi
upprättar i samförstånd med våra klienter. Skulle kammarrätten inte ge oss
rätt får kommunen skaffa sig andra aktörer på scenen.

- Om vi låter missbruket fortgå och passivt åser det tidigare vanliga
systemet med villkorslösa penningutbetalningar, då begår vi tjänstefel anser
vi.

Bakgrunden till den refererade rättsliga prövningen är att ifrågavarande
socialkontor ställer vissa krav på drogmissbrukare för att de skall få
socialbidrag. Man anser sig ha stöd i socialtjänstlagen, enligt vilken biståndet
skall utformas så, att det stärker den enskildes resurser att leva ett
självständigt liv.

Enligt socialstyrelsens uppfattning utgör den beskrivna typen av förfarande
dock ett klart brott mot socialtjänstlagen. Men trots detta är det inte
säkert att socialkontoren kan tvingas ändra sina metoder. Rent formellt kan
åtal väckas mot vederbörande kommun, men det är sällsynt att det sker.

De uttalanden som chefen för socialdepartementet gjort i regeringens
proposition om socialtjänsten (1979/80:1) ger emellertid visst stöd för det
nämnda förfarandet som numera tillämpas av ett flertal socialkontor. I sin
kommentar till socialutredningen skriver departementschefen bl. a. följande.

Det ifrågasätts om inte utredningen alltför onyanserat och med förankring i
nu modifierade åskådningar sätter upp kravlöshet som ideal. I alla mänskliga
sammanhang, arbetsliv och föreningsliv, äktenskap, trafik och affärer,
bygger växelverkan mellan människor på ömsesidigt godtagna uttalade eller
underförstådda normer, solidaritetskrav och förväntningar. Att inom socialtjänstens
ram nedklassa ömsesidighet betyder att man samtidigt nedklassar
de människor man har att göra med. Inom dagens socialvård har behandlingsarbetet,
inte minst inom den frivilliga institutionsvården, i mycket hög
grad kommit att betona den ömsesidiga solidariteten och bestämda krav som
individen måste acceptera.

Det är enligt vår uppfattning inte rimligt att en behandlingsmetod som är
framgångsrik och som syftar till rehabilitering är olaglig. Detta är ett olyckligt
förhållande som snarast bör rättas till genom att lagen ändras. Riksdagen bör
hos regeringen begära förslag med sådan inriktning.

Att ge sociala bidrag utan att ställa bestämda krav på missbrukarna bäddar
för fortsatt missbruk och kan leda till undergång. Det finns många
missbrukare och anhöriga till missbrukare som skulle välkomna ökade krav
som en räddning ur missbruket. Hjälp och stöd som ges utan förbehåll blir
lätt passiviserande och förlänger hjälpberoendet. Utbetalning av sociala
medel till missbrukare måste därför ske på ett sätt som motverkar fortsatt
missbruk. Utöver de motprestationer som nämnts ovan bör i vissa fall
exempelvis kunna krävas av missbrukare att de varit på arbetet, sökt arbete
eller rent av visat upp ett alkohol- eller narkotikafritt urinprov.

Visserligen har den enskilde enligt 6 § 1 st. socialtjänstlagen "rätt till
bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om
hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt”. Men en väg att balansera
individens principiella rätt till stöd mot önskvärdheten av att krav i vissa fall
ställs är att låta ett mera begränsat bistånd utgå utan motprestationer medan
ett utökat stöd endast ges på bestämda villkor, så som skedde i det
inledningsvis redovisade exemplet.

Socialstyrelsen synes i praktiken stå handfallen inför brott mot socialtjänstlagen.
Detta kan leda till rättsförlust för enskilda personer som inte
förmår hävda sina intressen. Med anledning härav bör regeringen även i
detta avseende framlägga förslag om lagändring så att rådande missförhållande
undanröjs.

Mot. 1987/88

So265

4

Vi har i motion 1986/87:So269 framfört motsvarande tankegångar som här
på nytt redovisas. Utskottet underströk i sitt betänkande vikten av att
socialtjänsten inte genom ett passivt utbetalande av socialbidrag bidrar till att
missbruk underlättas eller befästs. Utskottet anförde dock avslutningsvis att
vad som i ett enskilt fall är försök att få en klient att acceptera behövlig vård
resp. inte godtagbara påtryckningar ibland kan vara svårt att avgöra.
Prövningen härav ankommer ytterst på de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Detta är enligt vår uppfattning att försöka smita från problemet. Frågan
gäller nämligen inte en gråzon med svåra avvägningar i det enskilda fallet.
Den gäller - som domen i Uppsala visar - själva principen om rätten att ställa
krav. Där finns två skilda synsätt. Endast en klarläggande lagstiftning kan
avgöra vilka regler som verkligen skall gälla.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i socialtjänstlagen
i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändringar med
syfte att förbättra efterlevnaden av socialtjänstlagen.

Stockholm den 25 januari 1988

Lars Ahlmark (m) Jerry Martinger (m)

Mot. 1987/88

So265

5