Utveckling av ATP-systemet

Motion 1989/90:Sf325 av Bo Nilsson m.fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Sf325

av Bo Nilsson m.fl. (s)
Utveckling av ATP-systemet

Den allmänna tilläggspensionen (ATP) trädde i funktion 1960 och de första
pensionsutbetalningarna gjordes 1963. Vid tidpunkten för införandet av
ATP visades stor hänsyn till de personer som inte nådde upp i en intjänandetid
om minst 30 år och därmed var berättigade till fullständig ATP. Detta
innebar att personer som var födda mellan 1914 och 1923 nådde upp till full
ATP, trots att de endast hade möjlighet att tjäna in 20-29 år innan uppnådd
pensionsålder. Till detta kom också att personer som var födda 1913 och
dessförinnan ned till födelseåret 1896 fick del av ATP enligt en fallande skala
från 95 till 10% av fullständig ATP.

Detta har således inneburit att stor hänsyn tagits till personer som egentligen
inte skulle ha omfattats av detta försäkringssystem. Det är inte mindre
än 28 åldersklasser som efter lägre kriterier fått ta del av ATP-systemet. Sedan
har pensionstillskott lämnats som förbättring för de pensionärer som
saknar ATP.

Pensionssystemet har således tillförts förbättringar sedan dess införande.

Det finns dock brister i det nuvarande systemet.

Vi får inte glömma att ATP-systemet infördes innan likalönsprincipen för
män och kvinnor tillämpades. Det förutsattes att kvinnor inte var berättigade
till samma lön som männen hade för motsvarande arbete. Den pension
som utbetalades avsåg att trygga den familjeförsörjande mannens ekonomi
och detta synsätt har också slagit igenom vid utformningen av änkepensioner
och hustrutillägg. I grunden fanns den förutsättningen att makarna skulle
komma att ha gemensam ekonomi livet ut.

I dagens samhälle har vi den situationen att kvinnorna förvärvsarbetar i
det närmaste i samma utsträckning som män, men kvinnorna arbetar ofta
deltid och i låglöneyrken. Detta har sin förklaring i att många kvinnor måste
stanna hemma på grund av att barnomsorgen ännu inte byggts ut i tillräcklig
omfattning.

Vi kan konstatera att ett stort antal människor får en mycket liten pension,
och detta även om de under många år tillhört pensionssystemet. Såsom
exempel på denna situation kan nämnas en lågavlönad person inom LO-kollektivet
som börjat förvärvsarbeta vid 16-17 års ålder och fram till fyllda 65
år, vilket innebär att hon under 48-49 år varit med om att genom sitt förvärvsarbete
bidra till ATP-systemet. Och detta trots att kravet för full pension
uppfylls redan vid 30 pensionspoängår. Däremot kan en högavlönad

person sorn kommit ut i förvärvslivet vid 35 års ålder, och då ofta efter en
lång studietid, ändå erhålla full ATP.

Vi kan också se att sedan ATP-systemet börjat fungera i hela sin omfattning
har männen nästan dubbelt så mycket som kvinnorna i pension, och
detta med änkepensionen inkluderad. ATP-pensionen för männen är tre
gånger så stor som för kvinnorna, vilket inte bara har sin grund i samhällsstrukturen,
utan även i reglerna för poängberäkning. Genom att ett basbelopp
räknas av från inkomsten innan den är pensionsgrundande drabbas låginkomsttagarna
särskilt.

Som exempel på detta kan vi ta ett deltidsarbetande affärsbiträde med en
årslön på 60 000 kr. Hon tjänar in en pensionspoäng, medan den som har
en tre gånger så hög årsinkomst erhåller hela fem poäng. Av detta exempel
framgår således att båda löntagarna vid de nämnda inkomstnivåerna avstår
procentuellt lika mycket av sitt löneutrymme för pensionen, men den som är
lågavlönad får ut en mindre andel av det som betalats in av arbetsgivaren.

Regeln att man måste uppnå 30 intjänandeår för att få full ATP slår särskilt
hårt mot kvinnorna, och då speciellt de som kommer att uppnå pensionsåldrarna
innan 2000-talet. Det är många kvinnor som påbörjat sitt förvärvsarbete
före 1960, men sedan gjort avbrott under intjänandeåren, inte
minst beroende på att barnomsorgen inte började byggas ut förrän under
1970-talet.

Den klyfta som finns mellan männens och kvinnornas pensioner kommer
att vidgas fram till ett pär decennier in på 2000-talet. År 1986 var medelpensionspoängen
för män i åldern 55-64 år 4,09 och för kvinnor i samma ålder
2,62. Av dessa faktorer kan ingen närmare bedömning göras av pensionsutfallet,
men så mycket står klart att kvinnorna kommer till korta i detta system.
Det finns uppgifter om att 10 av 100 män erhåller maximal ATP-pension,
medan motsvarande förhållande för kvinnor är 1 av 100.

Det är de många lågavlönade männen som håller nere medelpoängen för
män, och denna grupp missgynnas också av pensionssystemet, eftersom deras
pension beräknas på en låg medelpoäng, trots att de bidragit till ATPsystemet
under en lång tid. Orsaken till detta är att de gjort en tidig debut i
arbetslivet på grund av kort utbildning.

Då vi i dag har ett icke ringa antal personer som trots att de uppnått 30
intjänandeår ändå har en låg genomsnittspoäng vid 65 års ålder, finns det
anledning att överväga en särskild kompensation för denna grupp. Det finns
vissa länder som redan tillämpar regler som ger denna kompensation.

Vi kan idag konstatera att vi i grunden byggt upp ett bra ATP-system, men
vi kan av naturliga skäl se att ett system som varit i funktion under 30 år nu
måste vara aktuellt ^för ep total översyn för att klarlägga eventuella behov av
justeringar.

Ett första steg borde vara en utredning som redovisar vilket samband som
föreligger mellan de inbetalningar som gjorts till systemet i förhållande till
den utdelning som lämnats, nivån på de pensioner som lämnats för olika inkomstlägen,
samt vilka skillnader som finns i utfallet för män resp. kvinnor.

Mot. 1989/90

Sf325

4

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att pensionsberedningen får i
uppdrag att göra en utredning av ATP-systemet vad avser sambandet
mellan inbetalningar till och utdelning från systemet, pensionsnivåer
för olika inkomstlägen samt vilka skillnader som föreligger i pensionsnivåer
för män resp. kvinnor,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en total översyn görs av
ATP-systemet i syfte att bl.a. förbättra för de grupper som har många
intjänandeår men låg ATP.

Stockholm den 25 januari 1990

Bo Nilsson (s)

Karin Wegestål (s) Åke Selberg (s)

Mot. 1989/90

Sf325

5