Upphävande av skuldsaneringslagen

Motion 2000/01:L302 av Stig Rindborg m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar att upphäva skuldsaneringslagen (1994:334) i
enlighet med vad som anförs i motionen.
Motiv till vårt förslag

Den 1 juli 1994 trädde skuldsaneringslagen i kraft. Debatten om det
lämpliga med en sådan lag hade då pågått i Sverige i flera år.

Lagen tillkom i en för Sverige unik situation. Inte sedan 1930-talet hade
Sverige upplevt något liknande på det ekonomiska området. Med de
erfarenheter som dessa händelser givit är det angeläget att se över den
lagstiftning som var en direkt följd av krisen under slutet 80-talet samt 90-
talet.

Väsentligt är då att lösa de strukturella fel som var orsak till krisen. Detta
bör ske i en situation då ekonomin i stort fungerar. Arbetet härmed bör
intensifieras. Man bör se över hur lagar, som skapas för att nyttjas under
kriser, kan ändras eller avskaffas Ett steg i denna riktning är att avskaffa
skuldsaneringslagen och därmed den byråkrati som den skapat. Arbetet att
komma till rätta med betalningsfallissemang under normala tider bör inordnas
i den totala obeståndslagstiftningen på ett klart och smidigt sätt t.ex. genom
att skapa förutsättningar för en rekonstruktion utan konkurs även för personer
som ej är engagerade i affärsverksamhet. Ett sätt är att - om alla förmånsrätter
för borgenärer gentemot enskilda avskaffas - inrätta ett institut med god man
eller rekonstruktör som får till uppgift att söka nå uppgörelser med
borgenärerna genom exempelvis ackord, avbetalningsupplägg eller liknande.
Kvalitetskrav på denna gode man skall härvid fastläggas. Detta skulle vara en
hjälp för enskilda människor och deras fordringsägare förenat med minsta
möjliga byråkratiska belastning och kostnad.

Reglerna kan exempelvis innehålla att en viss majoritet av borgenärer, till
såväl belopp som antal, krävs för att rekonstruktörens framlagda förslag skall
gå igenom. Om ett dylikt förslag ej vinner gehör återstår konkurs. Härefter
finns sedan möjlighet att även under konkursen söka nå ett ackord med
borgenärerna.

Med nuvarande skuldsaneringsbeslut blir kostnaden för skattebetalarna
över 1,2 miljoner kronor för varje person som befrias från skulder på grund av
skuldsanering.

Skuldsaneringslagen har visat sig dyr inte bara för skattebetalarna. I några
av de fall där skuldsanering beviljats har borgensmän kommit rejält i kläm.
Borgensmän får naturligtvis vara beredda att träda in om den de borgat för
inte fullgör sina förpliktelser. Men de konsekvenser som drabbat borgensmän
till följd av att skuldsanering har beviljats gäldenären är enligt vår
uppfattning
inte acceptabla.

Om gäldenären blir föremål för skuldsanering befrias gäldenären från
betalningsansvaret. Samtidigt har det klargjorts att skuldsaneringen inte
inverkar på borgenärernas rätt mot borgensmannen. Följden blir att
borgensmannen får betala gäldenärens skuld utan att kunna återkräva
pengarna av gäldenären. Det får således till konsekvens att den person som
fått ett lån - tack vare en hygglig, ofta närbesläktad, borgensman - slipper
skulden medan borgensmannen fortfarande har kvar skulden som han ej kan
återkräva av låntagaren. Lagen skickar fel signaler till dem som försöker göra
rätt för sig. Lagen försvårar borgenärernas situation och det finns risk att
effekten blir högre räntor som ska kompensera för de extra risker lagen
skapat.

Skuldsanering måste bygga på att fordringsägarna, ofta banker, får en
möjlighet att i ett enkelt lagreglerat system ansvara och medverka till
uppgörelser mellan gäldenären och borgenärerna.

Skuldsaneringslagen bör enligt vår mening upphävas. Genom att upphäva
skuldsaneringslagen med den byråkrati som följer av lagen kan icke
oväsentliga besparingar på den nuvarande kostnaden för förfarandet uppnås.

Stockholm den 2 oktober 2000

Stig Rindborg (m)

Henrik S Järrel (m)

Elizabeth Nyström (m)

Berit Adolfsson (m)

Anne-Katrine Dunker (m)

Anders Sjölund (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Tomas Högström (m)