Sverige och Östeuropas framtid

Motion 1990/91:U525 av Inger Schörling m.fl. (mp)

Frigörelsen i Östeuropa efter omvälvningarna 1989
börjar nu gå in i en besvärlig fas.

När det gäller demokrati och mänskliga rättigheter är
svårigheterna särskilt tydliga i Sovjetunionen där den gamla
maktapparaten tycks beredd att ta till våldsmetoder för att
behålla sitt inflytande och förhindra en upplösning av
unionen. (Miljöpartiet har lämnat en särskild motion om de
baltiska staternas frigörelse, varför denna fråga inte vidare
behandlas här). I Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och
Bulgarien förefaller demokratin fastare förankrad, medan
förhållandena i Rumänien uppvisar likheter med
situationen i Sovjetunionen.

Östeuropa -- en miljökatastrof

Beträffande miljön är läget i hela Östeuropa
katastrofalt. Enligt en rapport från det sovjetiska
miljöministeriet 1990 överskrider koncentrationen av
tungmetaller, svaveldioxid och cancerframkallande
benspyren Världshälsoorganisationen WHOs normer
mellan tio- och hundrafalt i drygt hundra av landets städer.
Den ekologiska och hydrologiska balansen är allvarligt
rubbad i flertalet av de större floderna, däribland Volga,
Dnjepr, Dnjestr och Don. Orenat avloppsvatten från
miljonstäder längs flodstränderna samlas upp bakom
kraftverksdammar och förvandlas till stillstående
giftbassänger för fisk och paradis för bakterier. Efter
floderna dör sjöarna och innanhaven. Fisket i Svarta havet
och Kaspiska havet har minskat drastiskt. Också jordbruket
drabbas av miljöförstöringen. Omkring en miljon hektar
odlingsmark försvinner varje år genom erosion, försaltning
och överbetning. Sovjetunionens vetenskapsakademi har
förklarat att 16 procent av landets yta (dvs ett område som
är större än hela Västeuropa) utgör ''ekologiska
katastrofområden''. En femtedel av hela befolkningen ( en
tredjedel av stadsbefolkningen) lever under hälsovådliga
omständigheter pga miljöförstöring.

Också i övriga Östeuropa är miljöskadorna mycket
stora. I Krakow, Polen, är spädbarnsdödligheten 4 procent
(sju gånger så hög som i Sverige) pga föroreningar. I
tioårsåldern måste tre fjärdedelar av alla barn i provinsen
Slask få regelbunden läkarbehandling pga miljörelaterade
besvär. Utsläppen av svaveldioxid i Tjeckoslovakien är 210
kg per person, 12 gånger så mycket som i Västtyskland (före
2/10 1990). Än allvarligare är tungmetallutsläppen. En
genomsnittsinnevånare i Tjeckoslovakien har fått så mycket
bly i sig att det motsvarar 90 procent av det medicinskt
acceptabla. Eftersom inte alla i verkligheten får i sig lika
mycket bly, betyder detta givetvis att mängder av
människor har fått i sig betydligt mer än det acceptabla, i
många fall flera gånger om. Också i Budapest finns
rapporter om absurt höga blyintag. Barn har
blykoncentrationer som överstiger normalvärdet för vuxna
upp till tre gånger. I Copsa Mica i Rumänien är blyhalten i
luften 200 gånger så hög som WHO-normen tillåter.

I Polen anses 95 procent av ytvattnet oanvändbart som
dricksvatten. Wisla är biologiskt död nedströms från
Krakow. På grund av den höga salthalten i avloppsvattnet
från gruvorna är flodvattnet i stor utsträckning oanvändbart
också för industriella ändamål. I Warszawa måste nu många
människor hämta sitt dricksvatten från offentliga kranar
från någon av de 60 djupvattenbrunnarna. Läget för Donau
är inte mycket bättre. När floden når gränsen mellan
Bulgarien och Rumänien utgör den enligt en beskrivning en
''universalkloak'' för de båda länderna. I Tjeckoslovakien
klassas bara 17 procent av alla sjöar och vattendrag i den
högsta kvalitetsklassen, enligt landets första miljörapport.
Hälften av dricksvattenreservoarerna motsvarar inte
WHO-normerna.

Slöseri, rovdrift, centralstyrning

Bakgrunden till miljökatastrofen är rovdrift på naturen
utan miljöhänsyn. Energisparande är ett okänt begrepp.
Återvinning förekommer knappast ens i den blygsamma
form som genom skrothandel har gamla anor i bl a Sverige.
Eftersom järnskrot knappast återanvänds måste
Sovjetunionen årligen utvinna tre gånger så mycket ny
järnmalm per innevånare som USA. En stor del av den
sovjetiska fossilgasen (15 miljarder ton per år) förslösas och
förvandlas till miljöförstörande gaser och stoft genom att
brännas upp direkt vid källan.

Varje ton polskt stål har krävt tre gånger så mycket
energi för sin framställning som motsvarande mängd tyskt
stål. I Tjeckoslovakien steg energiförbrukningen med 30
procent från 1970 till 1984 utan att levnadsstandarden ökade
nämnvärt. Industrin förbrukar själv omkring 65 procent av
sin produktion för att hålla sig gående. Motsvarande siffra i
väst brukar vara omkring 40 procent.

Centralstyrningen anges av östeuropeiska miljövänner
som en stor bov i dramat, inte minst gäller detta de
gigantiska sovjetiska unionsministerierna, t.ex.
vattenbyggnadsministeriet. Ett huvudkrav bland
miljöaktivister är att makten över produktion och miljö
skall föras ner till delrepublikerna eller ännu längre ner.

Istället för planmisshushållning?

I samtliga östeuropeiska länder planeras nu någon form
av övergång från den gamla planhushållningen till
marknadsekonomi. Hur långt och i vilka former detta
kommer att ske är beträffande Sovjetunionen oklart. I
övriga östeuropeiska länder har utvecklingen nått längre.
Trots att Ungern inledde vissa liberaliseringar redan för
tjugo år sedan, anses idag Polen och Tjeckoslovakien ha
kommit längst i marknadsliberalisering. Kanske är det
ingen slump att båda ländernas finansministrar, Polens
Leszek Balcerwicz och Tjeckoslovakiens Vaclav Klaus,
anses vara lärjungar till nyliberalismens amerikanske
lärofader Milton Friedman. Den ekonomiska politik som
nu har börjat föras i flertalet östeuropeiska länder har
betecknats som ''chockterapi''. Problemen har redan börjat
hopa sig: Kapital för privatisering av företag saknas, liksom
erfarenhet av företagande. Det rapporteras att
effektiviteten sjunker pga minskad partikontroll på
arbetsplatserna. Samtidigt ökar arbetslösheten och håller
nu på att nå EG-nivå och högre.

Vad bör göras?

Enligt en tjeckisk ekonom befinner sig det östeuropeiska
näringslivet nu en situation som ''har alla möjligheter hos en
absolut förnyelse och alla risker för en total katastrof''.

Det talas om behov av en massiv Marshall-hjälp till
Östeuropa i storleksordningen flera hundra miljarder
dollar. Samtidigt uppnår den östeuropeiska skuldbördan till
västvärlden åtskilliga tiotals miljarder dollar. En första
åtgärd för att sanera ekonomierna i Central- och Östeuropa
är att skuldbördan avlastas, antingen genom avskrivning
eller s k
skuldbyte.

Åtskilliga exempel finns på hur västliga företags
medverkan leder till nya konfrontationer med
miljöintressena. Den tyska firman Lurgi har t ex byggt en
fabrik i Volgagrad för kemiska bekämpningsmedel som är
förbjudna i Västeuropa. USA-koncernen Occidental har
byggt en PVC-fabrik i Ukraina. ''De västliga företagen är
inte bättre än våra ministerier om de inte tvingas ta
miljöansvar'', säger en sovjetisk miljöekonom.

Enligt miljöpartiets uppfattning är det ingen lösning på
Östeuropas problem -- vare sig de ekonomiska eller de
ekologiska -- att snabbast möjligt försöka göra
östekonomierna till kopior av den västliga
marknadsliberalismen. Visserligen har västekonomierna
varit oändligt mycket effektivare i att producera varor och
tjänster. Däremot har de inte undgått rovdrift på naturen,
miljöskador och slöseri. Därför borde västvärldens stöd till
Östeuropa inte inriktas på att pådyvla länderna
västmodellen, utan istället sikta till att ge stöd för
utvecklingen av en ekonomi som kan förena rimlig
produktionseffektivitet med långtgående miljöhänsyn.

Det svenska stödet till Östeuropa

Riksdagen har beslutat avsätta 1 miljard kronor under
tre år för stöd till Central- och Östeuropa, varav av 900
miljoner skall belasta biståndsbudgeten.

Miljöpartiet de gröna anser att detta är för litet och att
det dessutom tas från ännu mer behövande. Istället bör en
europeisk miljöfond på 1 miljard kronor inrättas under
kommande budgetår. Finansieringen bör ske på annat sätt
än genom att belasta biståndsanslaget (se miljöpartiets
budgetmotion).

Enligt budgetpropositionen skall det svenska biståndet
till Central- och Östeuropa syfta till att ''stärka ländernas
förmåga att genomföra angelägna reformer och att ge stöd
inför de påfrestningar som möter länderna under de
närmaste åren''. Det hävdas också att insatser på
miljöområdet särskilt prioriteras. Huvuddelen av biståndet
handläggs via BITS.

Enligt BITS egen redogörelse har stödet hittills främst
gått till reningsverk i Polen och Estland, kurser för
sovjetiska beslutsfattare, expertutbyte, m m.

Dessa åtgärder, inte minst reningsverk, är självfallet
nödvändiga och angelägna. Men i ett längre perspektiv
krävs djupare strukturförändringar i miljövänlig riktning.

Ett exempel på nödvändig strukturförändring är
energiförsörjningen. Som ovan nämnts är energislöseriet
utbrett i Östeuropa. Polen och Tjeckoslovakien förbrukar
90 % och Ungern 50 % mer energi per producerad enhet
än genomsnittet i OECD. Samtidigt är det brunkolen som
orsakar en stor del av miljöskadorna. I det läget frestas flera
östeuropeiska länder att satsa på kärnkraft, trots de
närliggande och bittra erfarenheterna från Tjernobyl.
Eftersom riksdagen har beslutat att avveckla svensk
kärnkraft pga av riskerna, är det inte bara en
allmänmänsklig utan en svensk angelägenhet att all
kärnkraft i Östeuropa snarast kan avvecklas. Därför borde
Sverige prioritera stöd till energihushållning,
energieffektivitet och utveckling av förnyelsebara
energikällor.

Ett exempel på en pågående strukturförändring som bör
omlänkas är utslagningen av familjejordbruk i stora delar
av Östeuropa. I BITS rapport om Östeuropa förordas att en
rationalisering av jordbruket i Polen skall åstadkommas så
att ''många av de mindre familjejordbruken slås ut och
arbetskraft friställs''. En sådan utveckling vore en
upprepning av den politik i Sverige som lett till glesbygdens
utarmning och behov av glesbygdskampanjer och
regionalpolitik. ''Rationalisering'' av jordbruket i
traditionell form riskerar också att leda till en kraftig ökning
av användningen av miljöstörande kemikalier, förändringar
av landskapet och andra miljöstörande effekter. Därmed
inte sagt att det polska jordbruket skall förbli som det är. I
Sverige finns nu en betydande erfarenhet av s k biologisk
odling, numera också vetenskapligt förankrad på
lantbruksuniversitetet. Sverige borde alltså kunna ge stöd
till Östeuropas jordbruksutveckling genom utbildning och
kunskapsförmedling beträffande arbetsintensiva biologiska
odlingsmetoder, vilket skulle bespara dessa länder dels
stora miljöskador pga modernt industrijordbruk, dels
kapital genom minskat behov av stora maskininvesterigar,
dels sociala problem genom minskad flykt från
landsbygden.

Central- och Östeuropa till EFTA och Europarådet

Det är uppenbart att de central- och östeuropeiska
länderna inte kommer att kunna bli medlemmar i EG under
detta århundrade även om något av dem skulle vilja. EFTA
är en betydligt mer lämpad organisation, inte minst för att
EFTA inte inskränker den suveränitet som dessa länder
reellt nyligen återvunnit och förefaller angelägna om att
behålla.

Under 1990 har samarbetsdeklarationer undertecknats
mellan EFTA och Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.
Såväl frihandelssom associationsavtal med dessa länder och
Jugoslavien är på gång. Enligt miljöpartiets uppfattning bör
de östeuropeiska länderna snarast erbjudas medlemskap i
EFTA.

Självbestämmande för regioner och delrepubliker

Strävan efter nationellt eller regionalt
självbestämmande -- i vissa fall folkrättslig suveränitet -- är
mycket stark i de flesta central- och östeuropeiska länder.
Det är osäkert om Sovjetunionen och Jugoslavien
överhuvudtaget kommer att bestå, och om så sker,
förmodligen i betydligt lösare form än nu, eventuellt i form
av s k konfederation. Miljöpartiet har i en annan motion
föreslagit en ny alleuropeisk samarbetsorganisation. I detta
sammanhang vill vi understryka att Sverige bör inta en
positiv hållning till de självständighetskrav som nu kommer
från de mest skilda folk och regioner (det senaste i den
vägen är ett krav från Krim att blir självständigt i
förhållande till Ukraina). Sverige har ingen anledning att slå
vakt om konstlade unioner och federationer, utan bör
istället sträva efter att alla självstyrande europeiska länder
eller regioner medverkar i en permanent
samarbetsorganisation med viss beslutsrätt.

Inget stöd till Sovjet -- direktkontakter med
delrepubliker

När det gäller Sovjetunionen är det uppenbart att de
kvardröjande odemokratiska grupperingarna har sitt
maktcentrum i den centrala sovjetmakten, medan samtliga
delrepubliker -- som alla förklarat sig i princip
självständiga -- tycks styras av demokratiska krafter. Mot
denna bakgrund bör Sverige övergå till att alltmer upprätta
direktrelationer med delrepublikerna. Det faktum att
Sverige officiellt betraktar de baltiska staterna som
sovjetrepubliker (vilket miljöpartiet inte gör) har ju inte
helt omöjliggjort en successiv ökning av de direkta
bilaterala relationerna mellan Sverige och de tre baltiska
länderna. På samma sätt bör direktkontakter upprättas med
andra sovjetiska delrepubliker. Detta innebär bl a att
miljöpartiet anser att ekonomisk eller annan hjälp tills
vidare inte skall lämnas från Sverige direkt till
Sovjetunionen, utan endast till demokratiska regeringar i
delrepubliker eller demokratiska folkrörelser.

Utvidga Europarådet

Sverige bör verka för att Europarådet utvidgas till att
snarast omfatta hela Europa, givetvis inom ramen för
gällande krav på medlemsstaterna beträffande mänskliga
rättigheter, demokrati, m.m. Det är angeläget att
Europarådet snarast tar upp frågan om representation från
länder som inte har full folkrättslig suveränitet, t ex
sovjetiska och jugoslaviska delrepubliker (liknande
förekommer f ö också i Västeuropa, t ex Katalonien,
Bretagne, Wales m fl). Det kan f ö påpekas att såväl
Ukraina som Vitryssland sedan länge är medlemmar i FN.
Bör de då inte också kunna vara medlemmar i
Europarådet?

Samordnat stöd för Central- och Östeuropa

Miljöpartiet anser att biståndet till Central- coh
Östeuropa av såväl finansiella som organisatoriska skäl bör
särskiljas från stödet till u-länderna. Därför är BITS inte
lämplig instans för handläggning av stödet. Vi föreslår
istället att en särskild myndighet inrättas för att handlägga
Östeuropastödet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sveriges stöd till utvecklingen i Central- och Östeuropa
bör sikta till att främja en ekonomi som kan förena rimlig
produktionseffektivitet med långtgående miljöhänsyn,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
avvecklingsplan beträffande central- och östeuropeiska
länders skulder till Sverige,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en avvecklingsplan för skulder bör prioriteras i samband
med det västliga stödet till Central- och Östeuropa,

4. att riksdagen anvisar 1

000

000

000 kr. till en särskild europeisk miljöfond i enlighet med
vad som föreslås i miljöpartiets motion om internationell
solidaritet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i sitt stöd till Central- och Östeuropa bör
prioritera energihushållning, energieffektivitet och
utveckling av förnyelsebara energikällor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör lämna stöd till Central- och Östeuropa i form
av utbildning och kunskapsförmedling beträffande
biologisk odling,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör verka för att de central- och östeuropeiska
länderna snarast erbjuds medlemskap i EFTA,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör inta en positiv hållning till de
självständighetskrav som nu kommer fram från olika folk
och regioner i Central- och Östeuropa,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att tills vidare inget bistånd skall utgå till Sovjetunionen,
utan i stället till demokratiska delrepublikers regeringar och
demokratiska folkrörelser,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i Europarådet bör verka för att detsamma
snarast utvidgas till att omfatta hela Europa,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en särskild myndighet bör inrättas för att handlägga
stödet till Central- och Östeuropa.

Stockholm den 24 januari 1991

Inger Schörling (mp)

Claes Roxbergh (mp)

Per Gahrton (mp)

Marianne Samuelsson (mp)