Skadeståndsansvaret vid kärnkraftsolyckor

Motion 1989/90:L616 av Lars Norberg och Rolf L Nilson (mp, vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:L616

av Lars Norberg och Rolf L Nilson (mp, vpk)
Skadeståndsansvaret vid kärnkraftsolyckor

Normalt gäller för företag som bedriver farlig verksamhet s.k. strikt ansvar.
Det betyder att den som bedriver verksamheten skall ersätta skador föranledda
av verksamheten oberoende av om uppsåt eller vårdslöshet har förelegat
eller ej. Ansvaret är dessutom normalt obegränsat, exempelvis enligt
flyg- eller järnvägsansvarighetslagen.

När det gäller konsekvenser av kärnkraftsolyckor är det emellertid annorlunda.
Enligt atomansvarighetslagen är reaktorinnehavaren betalningsansvarig
för skador upp till 800 milj. kr. Därefter inträder statligt ansvar för
tillkommande skadestånd upp till 3 000 milj. För skador som kostar mer än
3 000 milj. finns ingen ansvarig. Den drabbade allmänheten får stå sitt eget
kast. Detta är orimligt, och det ter sig särskilt orimligt för den del av befolkningen
som i folkomröstning och politiska val tagit ställning mot kärnkraften.

Detta måste ändras. Det finns ingen anledning att kärnkraften i skadeståndsrättsligt
avseende skall behandlas annorlunda än någon annan miljöfarlig
verksamhet. Det måste vara statens skyldighet att tillse att ingen organisation
får bedriva en verksamhet med stora möjliga skadekonsekvenser
med mindre än att organisationen kan garantera ersättning för skador som
verksamheten kan förorsaka på tredje mans liv, hälsa och egendom.

Frågan behandlades av 1988/89 års riksdag (LU 23). Lagutskottets majoritet
påstod då att en lagstiftning som kräver obegränsat ansvar av reaktorinnehavare
skulle strida mot 1960 års Pariskonvention. Internationella konventioner
brukar normalt reglera relationer mellan fördragsländerna. I detta
fall så regleras vilka garantier som ett land ställer upp om dess verksamhet
vållar skada i ett grannland. Skulle det verkligen vara så, att Pariskonventionen
förhindrar att svenska reaktorinnehavare avkrävs fullständigt skadeståndsansvar
för skador på inhemsk befolkning och svensk egendom, så bör
Sverige snarast frånträda konventionen, eller se till att den blir ändrad. Det
enda rimliga kravet är ju att obegränsat ansvar skall gälla även för skador
som överskrider nationsgränserna.

Vi kan väl inse att reaktorinnehavaren inte har möjlighet att svara för
tänkbara skador. Harrisburgkatastrofen har kostat mer än vad det kostade
att bygga anläggningen. I Tjernobyl talar man om havda kostnader på 100
miljarder och väntade kostnader av samma storlek, vilka drabbar staten Vitryssland
så hårt att man talar om statsbankrutt. Vi inser också att inget för

säkringsbolag eller grupp av bolag är villiga att teckna försäkringar av den Mot. 1989/90

storleksordningen. Det återstår då bara två moraliskt anständiga lösningar. L616

Antingen ikläder sig svenska staten det fulla skadeståndsansvaret eller också
skall staten se till att verksamheten upphör. Att låtsas som om problemet
inte existerade är en klart omoralisk attityd.

När det gäller kostnader för Tjernobylolyckan i Sverige har staten enligt
en utredning av näringsutskottets kansli 1989 (1988/89:NU25) lagt ut ca en
halv miljard på konsekvenslindrande åtgärder. Vad den därutöver kostat
kommunerna och allmänheten är det ingen som vet. Och inte heller kan man
mäta det psykiska lidande som vållats människor i de utsatta områdena, som
fått sin husbehovsodling av grönsaker omintetgjord, som oroar sig för skador
på småbarn som utsatts för stor strålning de första dagarna efter olyckan,
som inte kunnat bedriva jakt och fiske som förut. Alla sådana oersättliga
kostnader gör det givetvis än mer angeläget att de som drabbas åtminstone
får ersättning för de beräkningsbara kostnaderna fullt ut. Det kan konstateras
att om kostnaderna för Tjernobylkatastrofen i Sovjet är av storleksordningen
200 miljarder svenska kronor, så är detta ett belopp som vida överskrider
vad som omsatts i hela det svenska kärnkraftprogrammet i byggnadskostnader
och driftkostnader sedan starten 1972.

Att staten kan beordra alla vuxna medborgare under 65 års ålder att utöva
tjänsteplikt vid en eventuell stor kärnkraftskatastrof ter sig för många upprörande.
Men än mer upprörande är det att staten samtidigt begränsar sitt ekonomiska
ansvar till 3 miljarder. Dessutom är det uppenbart att en stor kärnkraftsolycka
leder till förluster som aldrig kan ersättas, både för nationen
och för individen, även om obegränsat ansvar förelåg.

Vi kräver sålunda en lagändring så att reaktorägaren ikläder sig obegränsat
skadeståndsansvar för kärnkraftsolyckor, alternativt att sådant ansvar avkrävs
staten. Det förra alternativet torde dock vara liktydigt med att förbjuda
kärnkraft, eftersom inga privata bolag torde kunna ta hela ansvaret
för en sådan olycka. Och försäkringar torde bli omöjliga att teckna.

Därtill är det hög tid att antingen utträda ur Pariskonventionen eller verka
för att obegränsat ansvar även skall gälla över nationsgränserna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna «u atomansvarighetslagen
skall ändras så att obegränsat skadeståndsansvar
inträder för reaktorinnehavare, alternativt svenska staten vid ett
eventuellt reaktorhaveri i Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
internationellt skall verka för att strikt skadeståndsansvar vid kärnkraftsolyckor
skall gälla även över nationsgränserna.

Stockholm den 23 januari 1990

Lars Norberg (mp) Rolf L Nilson (vpk)

18