Skadeståndsansvaret vid kärnkraftsolyckor

Motion 1989/90:L603 av Martin Olsson m.fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:L603

av Martin Olsson m.fl. (c)
Skadeståndsansvaret vid kärnkraftsolyckor

Kärnkraftsindustrins ägare behöver endast ansvara för 800 milj. kr. per
atomolycka. I förhållande till de kostnader en sådan olycka kan förorsaka är
ansvarsbeloppet synnerligen lågt. Tjernobylolyckan föranledde exempelvis
skador som uppskattats till minst 80 miljarder kronor, vilket innebär att i
Sverige gällande ansvarsbelopp motsvarar endast en procent av skadekostnaden.

Inom centerpartiet anser vi att kärnkraftsindustrin - liksom all annan
verksamhet - skall stå för sina kostnader även när det gäller de risker som
verksamheten kan medföra. Vi återkommer därför i denna motion med kravet
på att åtgärder vidtas för att kärnkraftsindustrin skall ta fullt ekonomiskt
ansvar för de olyckor som kan inträffa. Nuvarande förhållande med lågt ansvar
för ägarna innebär att samhället i mycket hög grad subventionerar
kärnkraftsindustrin, vilket vi anser oacceptabelt.

Det ekonomiska ansvaret för atomolyckor är reglerat enligt internationella
överenskommelser, som Sverige liksom flertalet övriga västeuropeiska
stater har ratificerat. Det gäller Pariskonventionen om skadeståndsansvar på
atomenergins område och Brysselkonventionen om supplerande statsan-x
svar. Ersättningssystemet verkar enligt konventionerna i flera steg. Anläggningsinnehavarens
ansvar utgör första steget och är i vårt land enligt atomansvarighetslagen
800 miljoner kronor. I andra steget skall stat där anläggningen
är belägen ansvara upp till en viss nivå och i tredje steget ansvarar den
nämnda staten tillsammans med övriga konventionsstater för skador upp till
ungefär en miljard svenska kronor. I den svenska lagstiftningen har man
dessutom infört ett fjärde steg enligt vilket svenska staten har ett ansvar som
gör att den sammanlagda ersättningen kan uppgå till 3 miljarder kronor per
atomolycka.

Det är en viktig princip att alla verksamheter skall bära sina kostnader,
inte bara för den direkta produktionen utan också för de risker som verksamheten
kan innebära. Det gäller t.ex. för industrier och transporter. Företagen
i dessa branscher måste genom försäkringar eller på annat sätt svara för
de kostnader som deras produktionsprocesser genom olyckor eller skador

kan förorsaka. Deras produktionskostnader och därmed priset på deras pro- Mot. 1989/90

dukter belastas med försäkringspremier för att företaget skall kunna svara L603

mot de ersättningsanspråk som kan komma att ställas.

Kärnkraftsindustrin är alltså ett anmärkningsvärt undantag från denna regel
att olika verksamheter skall kunna svara mot eventuella ersättningsanspråk
och därigenom stå för den verkliga kostnaden för sin produktion. Som
nämnts svarar ägarna av kärnkraftverken endast för en ringa bråkdel av de
skador som verksamheten kan förorsaka. Härigenom skjuter kärnkraftsindustrin
över kostnaderna för eventuella olyckor och därav följande skadestånd
på samhället eller på de enskilda personer och företag som drabbas.

Systemet innebär alltså att kärnkraftsindustrin subventioneras av samhället.

Anledningen till att kärnkraftsindustrins ansvar är så ringa är att kapaciteten
på återförsäkringsmarknaden inte anses medge att försäkringar för en
atomolycka kan tecknas på belopp överstigande en miljard kronor. Eftersom
försäkringen skall motsvara minst 120 % av ansvarsbeloppet har detta satts
till 800 milj. kr.

Det är dock uppenbart att man i vissa länder, som har tillträtt de nämnda
konventionerna, försäkrat eller garanterat högre belopp. I Västtyskland
uppgår exempelvis ägarnas ansvar till ca 1,8 miljarder svenska kronor och i
Nederländerna till ca 1,3 miljarder svenska kronor.

Eftersom vi finner det principiellt felaktigt att kärnkraftsindustrin inte svarar
för kostnaderna för sina risker anser vi det angeläget att regeringen utan
dröjsmål prövar förutsättningarna för att öka kärnkraftsindustrins ansvar.

Målsättningen bör vara att även denna industri tar fullt ansvar. Om detta
inte är möjligt bör i vart fall avsevärda höjningar av ansvaret genomföras.

Västtysklands och Nederländernas metoder att lösa frågan så att ägaransvaret
är betydligt högre än det svenska bör därvid bl.a. beaktas. Om det bedöms
erforderligt bör Sverige verka för tillägg till gällande konventioner i
syfte att uppnå utökat ägaransvar för atomolyckor och för att garantera
skadelidande full ersättning.

Det är vidare synnerligare angeläget att de av oss förordade ersättningsprinciperna
får en sådan internationell spridning att kärnkraftsindustrins
fulla ansvar kommer att gälla inom och mellan länderna.

Skulle det visa sig att det inte blir möjligt att ålägga kärnkraftsindustrin ett
obegränsat eller radikalt utökat ansvar, utgör detta enligt vår mening ytterligare
ett skäl - utöver de stora riskerna - för att kärnkraftsindustrin måste
avvecklas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utökning av kärnkraftsindustrins ansvar för atomolyckor.

5

Stockholm den 11 januari 1990
Martin Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Stina Eliasson (c)

Anders Svärd (c)

Rosa Östh (c)

Kjell Ericsson (c)

Mot. 1989/90
L603

Bengt Kindbom (c)

Ingbritt Irhammar (c)

Birger Andersson (c)

Hugo Andersson (c)

6