Sjukvårdspolitiken

Motion 1998/99:So467 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Bort med vårdköerna

Rekordlånga väntetider i vården

Folkpartiet har vid flera tillfällen uppmärksammat de
växande vårdköerna. Det har skett i riksdagens arbete i form
av frågor, interpellationer, motioner m m. Det har även skett
i rapporter. Vid ett flertal tillfällen under det gångna åren har
Folkpartiet försökt uppskatta vårdköernas utveckling genom
egna undersökningar. Slutsatsen är glasklar: vårdköerna har
för de flesta diagnoser ökat under den gångna
mandatperioden ända fram till dags dato. Den
socialdemokratiska regeringen har misslyckats med att korta
köerna - tvärtemot dess uttalade ambitioner och löften.

Folkpartiet kapade köerna förra
gången vi fick chansen - vårdgarantin
viktig förklaring

Folkpartiet uppmärksammade tidigt köproblemet och
föreslog i en partimotion från riksdagsåret 1990/91 att en
hundradagarsregel skulle införas. Den innebar att alla
patienter som sökte vård för vissa sjukdomstyper skulle
"erhålla behandling inom hundra dagar efter det att diagnos
ställts eller erhålla ekonomisk ersättning från
sjukvårdshuvudmannen för behandling eller av annan
vårdgivare".

1990 medverkade Folkpartiet till att genomföra den s k Ädelreformen. Den
innebar bl a att kommunerna fick överta ansvaret för medicinskt färdig-
behandlade patienter från landstingen. Ädelreformen innebar att resurser fri-
gjordes inom sjukvården när antalet färdigbehandlade patienter överfördes
till kommunerna. En del av dessa resurser kunde satsas på att korta vård-
köerna.

Riksdagen beslöt att stödja Folkpartiets motion med krav på en hundra-
dagarsregel under våren 1991. Efter maktskiftet på hösten samma år kallade
Bo Könberg, dåvarande sjukvårdsminister, Landstingsförbundet till en
överläggning som resulterade i att Landstingsförbundet och staten tecknade
ett avtal om en vårdgaranti som började gälla den 1 januari 1992.

Samtliga landsting beslöt att följa vårdgarantin och fick därmed ta del av
det engångsstöd på 500 miljoner kronor som avsattes för 1992. Mot
bakgrund av att bl a köerna inom vårdgarantiområdena minskade under 1992
kom regeringen och Landstingsförbunden i de s k Dagmarförhandlingarna
för 1993 överens om att rekommendera landstingen att förlänga garantin
ytterligare ett år. Några centrala medel utgick dock inte för detta år. Samma
överenskommelse träffades för åren 1994 och 1995. Några landsting har
beslutat att utvidga garantin till andra områden än de centralt beslutade.

Effekterna av vårdgarantin visade sig mycket snabbt. Vid vårdgarantins
start stod omkring 52 000 människor i kö till de behandlingar som
omfattades av vårdgarantin. Efter ett år med vårdgarantin hade antalet
patienter som stod i kö till behandlingar som täcktes av garantin minskat
kraftigt. De allra flesta kliniker kunde leva upp till vårdgarantins målsättning
att alla som köade skulle få en behandling inom tre månader.

Vårdgarantin innebär att alla parter får incitament att koncentrera sig på att
kapa vårdköerna. Det mest konkreta uttrycket för detta är de ekonomiska
konsekvenserna av olika prioriteringar. Med traditionell budgetstyrning får
den verksamhet som uppvisar störst problem, t ex långa patientköer, lätt
större anslag. Detta ger naturligtvis en felaktig signal. Med vårdgarantin
bröts detta olyckliga mönster. Istället uppmuntrades de verksamheter som
nådde goda resultat. Utan vårdgaranti blir det viktigare att visa på långa köer
(för att få resurstillskott) istället för att förkorta köerna.

I Landstingsförbundets mätningar konstaterades följaktligen att köerna
minskade drastiskt redan efter beslutet om att införa en vårdgaranti. Själva
vetskapen om att en vårdgaranti skulle komma att träda i kraft den 1 januari
1992 blev alltså ett kraftfullt incitament för sjukvårdsdistrikten och klinik-
erna att redan på detta stadium börja korta köerna. Det visar hur effektivt
tydliga mål kan uppnås med rätt instrument. Men monteras dessa instrument
ned och ges felaktiga incitament blir naturligtvis också måluppfyllelsen där-
efter, dvs sämre.

Regeringen fattade beslut - våren 1997 - om att avskaffa vårdgarantin.
Istället införde man en annan sämre variant av vårdgarantin, en behandlings-
garanti, med den stora nackdelen att den inte gav patienterna någon garan-
terad rätt till att bli behandlade inom tre månader. Därmed försvann också ett
viktigt incitament för vårdgivarna att pressa ned kötiden.

I "Patienten har rätt", ett delbetänkande av HSU 2000, kritiseras den nya
urvattnade vårdgarantin. Man konstaterar: "Den uppfattas emellertid inte
som lika tydlig som den tidigare vårdgarantin eftersom den inte anger när
patienten har rätt att kräva att få behandling. Enligt kommittén är det en
uppenbar svaghet att dagens vårdgaranti är otydlig på denna punkt."

Den socialdemokratiska regeringen har också försvårat för de privata
vårdgivare som utgör ett viktigt komplement till den offentligt utförda
vården.

Resultatet av denna politik kan avläsas svart på vitt i köstatistiken. Genom
det socialdemokratiska maktövertagandet är problemet med långa väntetider
i vården tillbaka.

Inför en heltäckande vårdgaranti!

Folkpartiet anser att en nationell vårdgaranti omfattande alla
diagnoser och behandlingar ska införas. Enligt vår mening
ska patienten om han eller hon inte kan påräkna behandling
inom tre månader ha rätt att söka annan vårdgivare, privat
eller offentlig, på hemlandstingets bekostnad. Det är en
allvarlig brist att detta inte ingår i statens överenskommelse
med Landstingsförbundet.

Det faktum att inte patienterna ges rätten att välja en privat vårdgivare
riskerar att göra även det förslag om vårdgaranti som nu förbereds tandlöst.
Pressen på landstinget att klara av de tidsgränser som stipuleras i garantin
blir helt enkelt inte tillräckligt stor om inte möjligheten att söka icke-
landstingsdriven vård finns som ett reellt alternativ.

Folkpartiet anser att de växande köerna är ett samhällsproblem som fordrar
en snabb lösning. Det är därför inte acceptabelt att dra införandet av en ny
vårdgaranti i politisk långbänk. Vi anser att förhandlingar mellan staten och
Landstingsförbundet ska inledas omedelbart så att den nya vårdgarantin kan
börja gälla senast från och med den 1 april 1999. I det första steget skall den
ursprungliga vårdgarantin med vissa kompletteringar införas för att därefter
skyndsamt utvidgas till att omfatta i princip alla medicinskt motiverade
behandlingar och diagnoser.

Sjukförsäkringspengar till
vården (Finsam)

Tanken att det finns vinster - både mänskliga och
ekonomiska - att göra på att använda sjukförsäkringspengar
för att operera bort vårdköer (och därmed korta tiden då
sjukpenning behöver betalas ut) är inte ny.

Redan i mitten av åttiotalet föreslog Bohuslandstinget att det skulle få
använda delar av försäkringskassans pengar för att korta operationsköer.
Landstinget hävdade att detta till och med skulle minska de totala samhälls-
utgifterna för försäkring och vård. Detta initiativ från Bohuslandstingets sida
gjorde att man inledningsvis talade om denna typ av samverkan som "Bohus-
modellen".

Folkpartiet anslöt sig tidigt till idén. Under andra hälften av 1980-talet
drev Folkpartiet på hårt, både i riksdagen och i Landstingsförbundet, för att
den s k Bohusmodellen skulle få prövas. Tre socialdemokratiska social-
ministrar sade nej. Det skulle dröja till 1991 innan det blev ett genombrott
för tanken att försäkringspengar skall få användas i vården. Genombrottet
kom med införandet av de s k DAGMAR-pengarna till sjukvården, omkring
400-500 miljoner kronor per år.

Våren 1992 presenterade det folkpartistiskt styrda Socialdepartementet ett
förslag om lokal försöksverksamhet med en långtgående finansiell sam-
ordning mellan socialförsäkring och sjukvård (Finsam). Försöken innebar en
avsevärd utvidgning av det som kunde åstadkommas med DAGMAR-
pengarna.

Finsam har pågått som ett försöksprojekt med finansiell samordning
mellan sjukförsäkring och hälso- och sjukvård sedan 1993. Inom fem
försöksområden har man haft gemensamt ansvar för kostnaden för
sjukpenning och rehabiliteringsersättning och möjlighet att disponera delar
av dessa till olika åtgärder.

Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens gemensamma utvärdering från
våren 1997 visade då en besparing på 154 miljoner kronor i social-
försäkringen under de tre första åren (1993-95). Detta ekonomiska resultat är
alltså skillnaden mellan de faktiska kostnaderna för sjukpenning och
rehabiliteringsersättning i försöksområdena och de beräknade kostnaderna
som skulle ha uppstått om försöket inte bedrivits. Effekten beräknades för
det tredje försöksåret motsvara en besparing på nästan 9 procent av kostna-
derna för sjukpenningen.

Utvärderingen visade att det s k ohälsotalet minskat med 2,5 procent
mellan 1992 och 1995. Under samma period ökade ohälsotalet i riket som
helhet med 2,1 procent. Ohälsotalet beräknas som summan av antalet ersatta
dagar med sjukpenning, rehabiliteringspenning, förebyggande sjukpenning,
sjukbidrag och förtidspension jämfört med antalet försäkrade.

Finsamförsöken ledde till en minskning med 2,7 sjukskrivningsdagar per
person och år 1995 och 2 dagar 1996 - en minskning med 34 procent och 26
procent jämfört med kontrollkommunerna. Det fanns före försöken inga
signifikanta skillnader mellan dessa och Finsam-områdena. I försöks-
områdena har det också kunnat konstateras en större minskning av antalet
nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag mellan 1992 och 1995 än i riket
som helhet.

Regeringen har vid flera tillfällen sagt uttryckligen nej till att tillåta
Finsam
i hela landet. Trots den positiva utvärderingen av de fem försöken i fjol våras
föreslog regeringen därefter i två propositioner riksdagen att avvisa tanken
på att då införa Finsam-reglerna i hela riket. Regeringen ville avvakta tills
att
utvärderingen av en annan försöksverksamhet som den förra regeringen
öppnat för (SOCSAM) förelåg. Detta väntades ske någon gång under år
2001!

Ny resultatsammanställning visar på
högre vinstmöjligheter

Försöksverksamheten med samverkan mellan
försäkringskassor och landsting har nu avslutats. Resultatet
av samarbetet är överraskande positivt. Det visar en
resultatsammanställning som Riksförsäkringsverket och
Socialstyrelsen har gjort efter det att försöksverksamheten
avbrutits. Resultatet har beräknats genom att jämföra de
verkliga kostnaderna med förväntade kostnader om försöket
inte hade bedrivits.

I Socialstyrelsens och Riksförsäkringsverkets nya utvärdering av försöken
med finansiell samverkan (FINSAM) mellan försäkringskassor och landsting
visas att genomsnittet för de län som fortsatte att bedriva Finsam-verksamhet
under 1996 och 1997 är en kraftig kostnadsminskning för sjukförsäkringen. I
två län sparades ett par procent. I de övriga två - Södermanland och
Gävleborg - sparades 17,4 respektive 27,5 procent (!) jämfört med hur
mycket kostnaden hade blivit om försöken inte hade gjorts.

Återigen visar med andra ord en utvärdering att en ekonomisk samverkan
mellan sjukförsäkring och sjukvård ger stora mänskliga och ekonomiska
vinster. Ändå fortsätter regeringen att säga nej till att använda försäkrings-
pengar för att korta de växande köerna i vården. Det är obegripligt. Inte
minst mot bakgrund av att de senaste siffrorna tyder på att tidigare beräk-
ningar om möjliga resursförstärkningar till vården på 2 miljarder kronor är i
underkant.

Resultatsammanställningarna visar också - vilket enligt vår uppvattning
har visats redan tidigare - att ett vanligt motargument mot finansiell samver-
kan, risken för undanträngningseffekter, är felaktigt. Socialstyrelsens
generaldirektör Kerstin Wigzell konstaterar med anledning av rapporten att
vården har bedrivits utan att någon grupp trängts undan.

Vårt förslag innebär avsevärt mer
långtgående samverkan än vad som i
dag är tillåten

Riksdagen beslutade efter regeringens proposition att fr.o.m
1 januari 1998 ge försäkringskassorna möjlighet att träffa
överenskommelse med kommun, landsting och
länsarbetsnämnd om samverkan. Beslutet ger dock endast
möjlighet till att medge försäkringskassorna en något friare
anslagsanvändning inom begränsade ekonomiska ramar. I
Finsam fick sjukvården och försäkringskassan ta ett avsevärt
större ansvar för sjukpenning och andra
socialförsäkringskostnader i området. Riksdagsbeslutet är
således betydligt mindre långtgående.

Nu har den mycket begränsade form av samverkan som riksdagen ställt sig
bakom fått gälla i ett drygt halvår, sedan 1 januari 1998. Mycket tyder på att
farhågorna om att resultatet blir betydligt sämre än i Finsam är på väg att
besannas. Tommy Sundholm, som var projektledare för Finsam i
Södermanland, anser att "bedömningen att Finsam är mycket kraftfullare än
det som finns i dag står fast".

Huvudskillnaden mellan Finsam och den nuvarande formen av begränsad
samverkan beskrivs enligt följande. I Finsam-modellen handlade det om ett
gemensamt engagemang där flera olika aktörer arbetade mot ett gemensamt
mål med en pott pengar. Med den nuvarande formen av "lösare" samverkan
ser varje aktör i huvudsak till det egna huvudansvarsområdet då - som det
stod i propositionen - "de ekonomiska besluten fattas av respektive myn-
dighet eller förvaltning". Det betyder, i ett trängt ekonomiskt läge, att sam-
verkan försvåras avsevärt. Det var just för att lösa effekterna av ett sådant
kortsiktigt ekonomiskt revirtänkande (som leder till långsiktigt högre totala
kostnader) som Finsam kom till. Den huvudinvändning som kom att riktas
mot Finsam var att denna form av samverkan skulle kunna leda till negativa
prioriteringseffekter, dvs att den prioriteringsordning i vården som riksdagen
fastställt sidoställdes. Flera utvärderingar, inklusive den som presenterades
för några veckor sedan, visar att den kritiken är grundlös. Den enda effekten
av Finsam är att utgifterna för sjukskrivningar, förtidspension m m minskar
samtidigt som lidandet i vårdköerna kortas.

Sammanfattningsvis: Finsam innebär långtgående lokal samverkan mellan
försäkringskassa och vård med gemensamma mål och gemensam ekonomisk
pott. Denna finansiella samverkan har visat sig mycket framgångsrik. Det
beslut riksdagen har fattat på grund av regeringens proposition ger endast
möjlighet till att medge försäkringskassorna en något friare anslagsanvänd-
ning inom begränsade ekonomiska ramar. Riksdagsbeslutet ger inte de nöd-
vändiga redskapen i form av rätt att förvalta betydande belopp gemensamt
och frångå revirgränser, dvs se till helheten och inte bara det egna
ansvarsområdet. Detta leder, enligt de landstingsdirektörer som tillämpat
Finsam, till avsevärt sämre resultat.

Stoppa krisen i
primärvården

Från flera håll i landet vittnas om läkarbrist, en orimlig
arbetsbelastning för personalen och köer till vårdcentralerna.

Folkpartiet i Stockholm har tidigare i år gjort en telefonundersökning
bland flera av stadens kvartersakuter och vårdcentraler omfattande Kungs-
holmen, Södermalm och Vasastaden. Frågorna till primärvården som ställdes
berörde väntetiderna, arbetsbelastningen och det medicinska ansvaret i äldre-
vården. Den bild som tonar fram i intervjusvaren är en bild av en primärvård
i kris med långa köer och tung arbetsbelastning.

Endast hälften av mottagningarna klarade av att leva upp till kravet på rätt
till besök inom åtta dagar. Resten hade väntetider på mellan 9 och 21 dagar
eller mer. Enligt beslut i Stockholms läns landsting skall patienten ha rätt att
komma i kontakt med primärvården samma dag. Patienten ska dessutom ha
rätt att träffa en husläkare inom åtta dagar.

Samtliga mottagningar svarade att arbetsbelastningen har ökat de senaste
tre fyra åren. Det märktes på flera sätt. Antalet patienter har ökat. Det är
fler
patienter som kommer till mottagningarna och det är fler som ringer till
mottagningarna. Det har också blivit fler hembesök i hemsjukvården.
Mottagningarna vittnar också om en ökad press på personalen. Det är mycket
övertid, administrationen får skötas på fritiden, några av de anställda hinner
nästan aldrig ta lunch- eller kafferast.

Drygt hälften av de tillfrågade mottagningarna säger också att de har sjuk-
skriven personal på grund av utbrändhet som orsakats av arbetsbelastningen.
En av tre mottagningar har varit tvungen att dra ned på personalen och en
fjärdedel har tvingats att minska eller helt upphöra med viss verksamhet för
att arbetsbelastningen varit för hög.

De flesta av de undersökta mottagningarna har ansvar för kommunala
sjukhem eller andra äldreboenden. De flesta av mottagningarna gör bedöm-
ningen att de skulle behöva mer tid för kontakten med sjukhemmen.

Undersökningen visade, vad gäller Vasastaden, på följande dystra statistik:

? 1 av 5 husläkarmottagningar har långa väntetider.
?
? De flesta mottagningar har fått större arbetsbelastning.
?
? 4 av 5 kvartersakuter upplever stor risk för utbrändhet.
?
? 4 av fem husläkarmottagningar upplever att det finns allt mindre tid för
varje patient.
?
? 4 av fem kvartersakuter anser att äldre som bor på sjukhem behöver mer
läkartid.
?
I Uppsala, vid Akademiska sjukhuset, uppges att omkring
hälften av ortopedpatienterna som söker sig till akuten är
primärvårdspatienter, d v s patienter som borde ha kunnat
omhändertas av primärvården.

I Gästrikland saknas 6 distriktsläkare och i Edsbyn saknas 4 distriktsläkare
vid Hälsocentralen, d v s alla tjänsterna vid denna hälsocentral är vakanta.

I södra Sverige, i Vellinge, Trelleborg och Svedala är väntetiden på
flertalet vårdcentraler upp till en månad för icke-akuta besvär. Då har ändå
landstinget ett beslut på att patienten har rätt att få träffa distriktsläkare
inom
åtta dagar.

I Göteborg är situationen än mer oroande.

? Det råder läkarbrist i Göteborg.
?
? Vårdcentralerna håller på att utarmas.
?
? Antalet privata vårdgivare har minskat.
?
? Under 1997 avslog s-majoriteten 40 av 46 ansökningar om privata
vårdavtal.
?
? Väntetiden vid Göteborgs vårdcentraler har fördubblats det senaste året.
?
I våras varierade väntetiden vid Göteborgs samtliga
vårdcentraler från en dag upp till 13 veckor, varav merparten
av patienterna fick vänta i 3-6 veckor. Det är omkring
dubbelt så lång väntetid som för ett år sedan. Detta trots att
det finns ett politiskt beslut om att väntetiden för att få träffa
en läkare inte ska få överstiga åtta dagar. De växande köerna
konstateras i en "Akutstudie" som Göteborgs
primärvårdsadministration gjorde våren 1998. Långa
väntetider för icke-akuta fall i primärvården leder till att flera
av dessa patienter istället vänder sig till akutmottagningar,
vilket ökar belastningen även där.

Situationen har blivit värre i Göteborg sedan husläkarlagen avskaffades.
Sedan dess har antalet privatläkare minskat. Socialdemokraterna har med
stöd av Vänsterpartiet så gott som varje gång gått emot att ge läkare som fyllt
65 år förlängt vårdavtal. I Göteborg saknas många specialistläkare i allmän-
medicin, men trots detta har s- och v-majoriteten vägrat att ge specialister i
allmänmedicin över 65 år fortsatt vårdavtal. Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet i Göteborg är överlag njugga mot privata vårdgivare. Så länge
privatläkare inte får överlåta praktiken är det svårt för nya att etablera sig.
Det är också fullt förståeligt att många avstår från miljoninvesteringar i
mottagningar när man vet att s-majoriteten inte skriver vårdavtal på mer än
ett par tre år. Bland de vårdgivare som närmar sig 65 år är det många som
avstår från nya investeringar i form av utrustning, eftersom de vet att de
riskerar att inte få överlåta praktiken.

Hälso- och sjukvårdsnämnden i Göteborg har sammanställt de ansökningar
om vårdavtal som gjordes av privata vårdgivare under 1997. Samman-
ställningen visar att s-majoriteten avslagit majoriteten av ansökningarna.

Ansökningarna har spänt över de flesta medicinska specialiteter som ögon,
invärtesmedicin, psykiatri, öron, näsa och hals, ortopedi, barn- och ungdoms-
medicin, gynekologi, m m. Av 46 ansökningar under förra året avslogs 40
stycken. Skälen var att läkarna var över 65 år, inte fick överlåta sin praktik
m m.

Dessa avslag skedde samtidigt som köerna till de specialiteter som
ansökningarna omfattade växte och belastningen på personalen ökade. Inte
ens det faktum att vårdköerna växer kan alltså förmå Socialdemokraterna att
rucka på sitt ideologiska motstånd mot privata vårdgivare.

Anmälningarna i äldreomsorgen, typ lex Maria, blir allt fler. Det beror i
hög grad på att tidspressen blivit hårdare för läkarna i primärvården. Fler
läkare långtidssjukskrivs p g a utbrändhet.

Primärvården i Örebro län är hårt ansträngd. Detta beror främst på de stora
besparingarna för att komma tillrätta med de enorma underskotten.

Primärvården har tvingats spara 20 % på ett par år samtidigt som stora
patientgrupper har förts över från sjukhusen till primärvården.

Detta har inneburit att tillgängligheten till primärvården har minskat
dramatiskt. Det är mycket svårt att komma fram på telefon till vård-
centralerna.

Pressen på personalen har också ökat markant. Långtidssjukskrivningar
p g a utbrändhet blir allt vanligare, både bland läkare och övrig personal. "Vi
kommer inte att orka ett år till om det fortsätter så här" säger distriktsläkare
Bo Zetterlund i en intervju i Nerikes Allehanda 10/6 -98. På Varberga
vårdcentral är målsättningen numer att patienterna ska få en tid inom en
månad.

- Men det är inte säkert att vi kan lova det i dagsläget. Och det tycker jag
inte är rimligt, säger distriktsläkare Folke Lagerström i samma NA-
intervju.
-
I Adolfsberg har väntetiden gått från en till fem sex veckor
under det senaste halvåret.

Problemet med de växande köerna drabbar främst de medelålders och
äldre människorna. Det är den grupp som söker sig till vårdcentralen för
allmänna hälsokontroller. Diabetiker och reumatiker är extra utsatta.

- Att vissa grupper står i kö gör kanske inget. Men en värkpatient eller
diabetiker är det värre med. Utan den regelbundna kontrollen är det
svårt att upptäcka om hälsan förvärras, säger Dane Jinnerot som är
vårdcentralschef i Adolfsberg. (NA-intervjun).
-
- Vi försöker hitta lösningar, men nu går det inte längre. Situationen är
ohållbar. Måttet är rågat. Distriktssköterskorna på Skebäcks
vårdcentral har just fått en snabblunch och i väntrummet finns
människor som vill ha hjälp. Stämningen är pressad och
distriktssköterskorna tycker att katastrof är ett passande ord för att
beskriva läget på vårdcentralen där väntetiderna är långa. (Nerikes
Allehanda, juni 1998)
-
I Umeå bedrivs den dominerande delen av primärvården i
landstingets regi. Det finns endast en handfull privatläkare
med vårdavtal. Väntetiderna vid vårdcentralerna i Umeå är
även där ett stort problem.

Vid Norrlands Universitetssjukhus har det skett kraftiga neddragningar
som resulterat i trettio procent färre vårdplatser sedan 1992. Det har lett till
en ökad tillströmning till vårdcentralerna - som inte fått den resursför-
stärkning som varit rimlig.

På vårdcentralerna går personalen på knäna. Det finns kroniska
vakansproblem i de omkringliggande kranskommunerna. Även när det gäller
distriktssköterskor så finns det uppenbara rekryteringsproblem.

I Norsjö och Jörn lider primärvården av en akut läkarbrist. I Skellefteå
uppskattas att 25-30 procent av långtidssjukskrivningarna bland personalen
beror på utbrändhet på grund av den tunga arbetsbelastningen. I Västerbotten
saknas omkring 20 distriktsläkare och i länets tre sjukhus behöver det
nyanställas omkring 80 sjuksköterskor. Framgent beräknas problemen med
läkarbrist bli än mer akut på grund av att flera av dagens aktiva läkare
kommer att gå i pension.

De långa kötiderna för icke-akuta patienter för att få träffa en läkare har i
Umeå och övriga Västerbotten lett till att många patienter med icke-akuta
diagnoser istället söker sig till akutmottagningarna vilket resulterat i en
orimlig belastning där.

Det kan också nämnas att till sjukgymnastiken i Umeå är väntetiderna upp
till ett halvår långa. Det förhindrar rehabilitering av patienter som istället
riskerar att bli långtidssjukskrivna. Det är ett slöseri både med pengar och
människor.

Underdimensionerad
primärvård

Sverige har i jämförelse med de flesta länder på vår nivå en
mycket svagt utvecklad primärvård. Andelen allmänläkare
av alla läkare var i Sverige 1992 13 procent medan det i de
övriga nordiska länderna låg på omkring 25 procent. För att
nå målsättningen som riksdagen antagit om en läkare per
2000 invånare behövs ytterligare 500 läkare i primärvården
(1997). Därtill ska läggas bristen på specialistsjuksköterskor.
I Danmark finns exempelvis en allmänläkare per 1500
invånare. I England en per 1850 invånare. Trots behoven av
fler läkare i primärvården har regeringen valt att föra en
politik som reducerar antalet privata läkare.

I denna bristsituation har under 1990-talet en dramatisk nedgång skett i
antalet utbildningstjänster för blivande allmänläkare. 52 procent av läkar-
kåren är över 50 år enligt Socialstyrelsen. Denna åldersstruktur i allmän-
läkarkåren är tillsammans med bristen på läkare ett stort problem som kräver
fler insatser för att tillgodose läkarbehovet.

Att avskaffa bristen på läkare i primärvården var en av tankarna bakom
husläkarreformen, vid sidan av att öka patientens valfrihet och att ge en nära
och god vård med hög kvalité. Husläkarreformen och den fria etablerings-
rätten för specialister i allmänmedicin och sjukgymnaster bidrog till att fler
privata vårdgivare etablerade sig vilket kraftigt minskade allmänläkarbristen.
Denna utveckling bröts dock tvärt när Socialdemokraterna avskaffade
husläkarlagen och började försvåra för de privata vårdgivarna.

Vid sidan av åtgärder för att häva läkarbristen krävs också åtgärder för att
få igång ett fungerande vidareutbildningssystem som är kompetenshöjande
för personalen i vården. Socialstyrelsens undersökningar av distrikts-
sköterskornas arbetssituation har visat att deras arbete under senare år
förskjutits alltmer mot sjukvård på bekostnad av förebyggande arbete. Med
de nya uppgifter som ålagts primärvården - mer hemvård, patienter med
större vårdtyngd o s v - krävs en förändring av distriktssköterskornas grund-
utbildning samt fortbildning. Ytterst handlar det om att tillgodose en god
patientsäkerhet. Med en bättre fortbildning skulle distriktssköterskorna
kunna ta ett bättre ansvar för patienter med folksjukdomar som diabetes,
astma, högt blodtryck m m.

I Sverige görs omkring 25 miljoner öppenvårdsbesök hos läkare varav
ungefär hälften sker i primärvården. Besöksfrekvensen har långsamt ökat
inom primärvården. Under primärvårdens uppbyggnad de senaste 25 åren har
det funnits en konstant brist på läkare medan personalgrupperna runt läkarna
har växt kontinuerligt. Läkarbristen har gjort att primärvården haft svårt att
fullt ut leva upp till sin uppgift som basen i vården.

Krisen i primärvården har förvärrats samtidigt som antalet privata
vårdgivare har minskat i antal. Den socialdemokratiska misshandeln av
privatläkarna har med andra ord skett samtidigt som behovet av läkare i
primärvården har varit oförändrat. Under samma tid har primärvården också
försetts med fler och tyngre uppgifter än vad den hade ansvar för tidigare.

Primärvården är hårt pressad. Arbetsbelastningen har ökat markant.
Nedskärningar och allt kortare vårdtider på sjukhusen ökar pressen på
husläkare, distriktssköterskor och andra personalgrupper i primärvården.
Husläkare och distriktssköterskor riskerar att bli utbrända och förlora sin
arbetsglädje.

Krisen i vården har flera förklaringar. En viktig bakgrund är att omkring
80 000 tjänster försvunnit i vården sedan 1994. Socialdemokratiskt motstånd
mot viktiga strukturreformer som vårdgarantin, öronmärkning av
kommunpengar och att använda sjukförsäkringspengar i vården för att kapa
köer har inte gjort situationen lättare. En annan förklaring - som lyfts fram i
den här rapporten - är att Socialdemokraterna försvårat för de privata vård-
givarna. Samtidigt som det råder brist på personal och människor står i
vårdkö har man fört en politik som resulterat i att antalet privata vårdgivare
är färre än tidigare.

Mångfald ger mer vård för
pengarna

Det finns flera jämförelser mellan privat och offentlig vård
som visar att den privata vården ger mer vård för pengarna.
Den privata vården skapar en kostnadspress som resulterar i
ett bättre utnyttjande av resurserna i form av personal,
organisation av arbetet, lokalutnyttjande m m. Det leder i sin
tur till att patientkontakten ofta är bättre och att det som lite
diffust kallas för vårdkvaliteten ofta blir bättre inom den
privata vården.

De jämförelser som har gjorts mellan offentlig och privat vård har berört
flera olika verksamheter inom vården. I en stor undersökning i Stockholm
jämfördes drygt 40 privatmottagningar mot nästan 20 offentliga sjukhus-
mottagningar (Kostnadsjämförelser, Landstingsförbundet 1997). Två andra
undersökningar kan också nämnas, en om privat och offentlig primärvård i
Norrköping och en om privat och offentlig mödravårdsverksamhet i
Östergötland (utförda av forskare vid CMT, Centrum för utvärdering av
medicinsk teknologi vid Linköpings universitet). Den tidigare nämnda
statliga utredningen, Klara spelregler, Samverkansdelegationen, har också
låtit göra undersökningar om familjeläkarna i Västmanland och en jämförelse
mellan privata och offentliga specialistläkare i sex landsting. Dessa under-
sökningar och utredningar visar samstämmigt att den privata vården är mer
kostnadseffektiv och den har lika eller högre vårdkvalitet.

En del av förklaringen är att de privata specialisterna kan planera sin egen
verksamhet bättre och inte störs av annat arbete på exempelvis en avdelning
på ett sjukhus. De privata specialisterna har nästan genomgående mer tid för
patientkontakt på mottagningen, vilket ökar produktiviteten av läkarbesök
ytterligare. Organisationen kan lättare "toppas" på en mindre mottagning där
allting är mer överskådligt och lättare att påverka än på en större mottagning
eller ett sjukhus. Det ger ett bättre resursutnyttjande av såväl schemaläggning
för personal som lokaler och patientkontakt. Friheten för de anställda i
möjligheten att påverka sitt arbete är helt enkelt större vilket bidrar till en
bättre vård.

Ofta visar sig patienterna vara mer nöjda med den privata vården än med
den offentliga. Det visade sig bland annat tydligt i undersökningen om
mödravården i Östergötland. Bemötande, information, tillgängligheten i form
av väntetider m m uppgavs i regel vara bättre på de privata mödravårds-
centralerna än de offentliga, o s v.

Slutsatsen är att den privata vården oftast har getts ett bättre "betyg" än
den offentliga i de jämförande undersökningar som gjorts. Det finns således
inga erfarenhetsmässigt belagda slutsatser som kan dras av dessa studier som
ger en motsatt bild. Den privata vården har helt enkelt gett mer nöjda
patienter, mer nöjd personal samtidigt som den bättre utnyttjat resurserna. Så
ser den privata vårdens verklighet ut. Detta borde tala för en mer positiv
politik mot privata vårdgivare - en politik som uppmuntrar mångfald i
vården. Inte en politik som minskar antalet privata vårdgivare och försvårar
för de få kvarvarande.

Flera alternativ och ökad konkurrens bidrar till en ökad kostnadspress som
skulle kunna frigöra avsevärda summor som kan användas till att ge mer
vård för pengarna. Ett frisläppande av de privata vårdgivarna skulle
dessutom relativt snabbt fylla igen de luckor i vården där det råder brist på
läkare - inte minst inom primärvården.

Liberala krav för bättre
fungerande öppenvård och
för fler privata vårdgivare

Rätt till husläkare

Folkpartiet föreslog husläkare redan 1974 och drev frågan i
valet 1976 mot ett hårt socialdemokratiskt motstånd. Som ett
resultat av den borgerliga valsegern 1991 genomfördes
husläkarreformen 1993. Socialdemokraterna avskaffade
reformen hösten 1994 efter maktskiftet. Samtidigt med
husläkarlagen avskaffades också den fria etableringsrätten
för allmänläkare och sjukgymnaster.

Husläkarreformen innebär en nära sjukvård med allmänläkare och
distriktssköterskor, en laglig rätt att välja och knyta en fast läkarkontakt,
etableringsfrihet för alla specialister i allmänmedicin och konkurrens på lika
villkor mellan privata och offentliga vårdgivare. Målet skall vara en hus-
läkare per 1500 invånare.

Privata vårdgivare skall ha rätt att
överlåta sin praktik till kolleger

För att främja tillväxten av privatpraktiserande läkare även i
framtiden är det viktigt att det finns möjlighet för
privatpraktiserande läkare med specialistkompetens att
överlåta sin praktik till en annan läkare med samma eller
likartad specialistkompetens. Denna rätt fanns tidigare men
avskaffades av Socialdemokraterna. Vi vill återinföra denna
möjlighet för de privata specialistläkarna.

65-årsregeln skall rivas upp

Privata vårdgivare skall få fortsätta sin verksamhet även efter
det att de fyllt 65 år.

Remisstvånget skall avskaffas

Remisstvånget fyller ingen stor funktion men verkar
hindrande för den privata vården. Det finns flera exempel där
socialdemokratiskt styrda landsting har använt remisskravet i
motverkande syfte för de privata vårdgivarna. Det bör därför
snarast avskaffas.

Återinförd etableringsfrihet

En återinförd etableringsfrihet för privata allmänläkare ökar
valfriheten. Vi vill även att den fria etableringsfriheten
förutom allmänläkare även skall omfatta sjukgymnaster,
geriatriker, barnläkare, gynekologer och barnmorskor.

Konkurensutsätt all öppenvård

All öppenvård bör konkurrensutsättas för att på det sättet
dels öka effektiviteten, dels underlätta för privata alternativ
att få större utrymme.

Förstärkt kvalitetsgaranti

Det skall krävas kvalitetscertifikat för all den verksamhet
som upphandlas efter konkurrensutsättningen. Utan detta
kvalitetscertifikat - ingen upphandling. Kraven på kvalitet
kan utformas i form av en standardmall av Socialstyrelsen
och tillämpas av kommuner och landsting.

Förstärk upphandlingskompetensen

Beställarfunktionen måste stärkas för att förhindra brister i
upphandlingen. Det skall vara obligatoriskt att läkare och
sjuksköterskor skall ingå i beställarstaben. Deras ord måste
väga tungt när de olika anbuden på den konkurrensutsatta
verksamheten skall bedömas.

Upprätta nationella vårdprogram

Socialstyrelsen skall tillsammans med den medicinska
professionen intensifiera arbetet med att utveckla och
genomdriva rikstäckande vårdprogram för olika
diagnosgrupper. Det stärker den enskilde patientens rätt till
vård på lika villkor.

Valfrihet i mödravården

På några ställen i landet har landstinget skrivit avtal med
privata barnmorskor för att öka patienternas valfrihet inom
mödrahälsovården. I de landsting som har slutit avtal
begränsas dock ofta valfriheten genom olyckliga avtals-
konstruktioner. Orsaken är främst tak för antalet inskrivna
per år. Det innebär att de som blir gravida i slutet av året inte
kan vara säkra på att de kan erbjudas en valmöjlighet. Detta
är naturligtvis inte rättvist. Blivande föräldrar ska i alla
landsting kunna välja vilken barnmorska de ska gå till.

Vi anser att kostnaden för mödrahälsovård bör följa föräldrarna, som en
mödravårdspeng. De mottagningar som har vårdavtal med landstinget bör få
ersättning för de föräldrapar som valt dem. Eftersom det inte finns fler
ersättningar att betala ut än antalet föräldrapar bör det inte bli något problem
med totalkostnadskontrollen.

Valfrihet också i
barnhälsovården!

De allra flesta föräldrar vill ha sin barnhälsovård i sin
geografiska närhet. Barnavårdscentralerna och motsvarande
barnmottagningar hos vissa distriktssköterskor i landstingets
regi ger en mycket god barnhälsovård med hög kvalitet.
Även i framtiden kommer huvuddelen av familjerna att söka
sig till denna vårdform.

En del föräldrar vill dock få sin barnhälsovård hos någon annan. Vi vill
därför införa en form av barnhälsovårdspeng, så att föräldrarna själva kan
välja barnhälsovårdsmottagning. Samma kvalitetskrav ska gälla för den
privata verksamheten som inom landstingets verksamhet.

Högkostnadsskyddet

Folkpartiet vill ha ett bättre högkostnadsskydd för läkemedel
och läkarbesök än det nuvarande. Vi anser att
högkostnadsskyddet skall bestå i ett likadant
högkostnadsskydd, 1 000 kr för läkemedelsutgifter och 1 000
kr för besök i den öppna hälso- och sjukvården. Totalt 2 000
kronor skall vara den nivå då högkostnadsskyddet inträder.

Kvalitetsutvärderingar

Det sker en ständig utveckling inom hälso- och sjukvården
när det gäller metoder, teknik och diagnostik. Nya metoder
prövas och utvärderas för att sedan antingen förkastas eller
bli en integrerad del av den ordinarie verksamheten. Det är
viktigt med öppenhet för det som är nytt och outforskat.

Metoder som inte har visat sig effektiva ska sorteras ut ur sjukvården.
SBU, Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik, utvärderar
medicinska metoder ur ett medicinskt, ekonomiskt, socialt och etiskt
perspektiv. SBUs rapporter måste få större genomslag i hälso- och
sjukvårdens arbete. Klinikerna bör åläggas att metodiskt genomföra utrens-
ning av det som inte har effekt enligt utvärderingarna. De enskilda läkarna,
såväl i öppen som sluten vård, måste också stimuleras till att utvärdera sina
metoder och arbetssätt.

Lika viktigt är det att göra utvärderingar av nya, alternativa metoder för att
kunna jämföra dem med mer beprövade arbetssätt. Sådana utvärderingar ska
ske på likvärdiga villkor.

I samband med fortsatta rationaliseringar är det viktigt att kvaliteten i
vården inte undergrävs. Dels för att kvalitetssänkningar bör kallas för vad de
är, dels för att uppslutningen och förtroendet för rationaliseringarna kan öka
om man litar på att det är just rationaliseringar och inget annat. En väg att gå
är sannolikt att arbeta med kvalitetssäkring. Förutom att certifiering är en
viktig garantistämpel visar också erfarenheter från till exempel Linköping att
processen ofta leder till betydande besparingar. En orsak till detta är att
kvalitetssäkring handlar mycket om att göra personalen i vården medveten
om vad de gör och varför. Och just detta är en mycket viktig mekanism
bakom effektiviseringar.

Vägen till framgång inom kvalitetsarbetet ligger i att det blir en naturlig
del i personalens arbete. I kvalitetsarbetet ligger målstyrning från politiker
och ekonomisk uppföljning, men detta leder inte automatiskt till kvalitetshöj-
ningar om inte personalen förmås engagera sig i kvalitetsfrågorna dagligen.
Ett sådant engagemang leder otvetydigt till en stolthet över den egna
uppgiften och till en högre arbetstillfredsställelse. Ju enklare måtten på
kvalitetsuppfyllelsen görs, desto större är förutsättningen att de mäts och
följs upp. Särskilt framgångsrika arbetslag bör premieras och lyftas fram så
att andra kan lära av ett framgångsrikt arbete.

Våld i vården

Arbetsrelaterat våld bl.a. inom hälso- och sjukvården har
blivit allt vanligare i Sverige. Läkarförbundet har
uppmärksammat detta i sin programskrift Läkare om våld
som utkom 1998. Särskilt utsatta är personer som arbetar
inom psykiatrin. I en nyligen genomförd
intervjuundersökning uppgav var tredje läkare att hon/han
någon gång utsatts för fysiskt våld av en patient. Sju av tio
psykiatriker i Sverige har någon gång utsatts för hot och våld
i arbetet. Skötarna inom psykiatrin är en grupp som särskilt
måste uppmärksammas därför att de mött så mycket hot i sitt
arbete.

Relationen mellan personal inom hälso- och sjukvården och de vård-
sökande bygger på förtroende. När en patient utsätter personalen för hot och
våld finns, utöver risken för fysiska och psykiska skador, också risken att
behandlingen misslyckas. Det är därför viktigt att personalen både får en
utbildning i hur man hanterar dessa situationer men också får hjälp och stöd
att bearbeta vad som inträffat i samband med hot och våldshandlingar från
patienter.

Psykiatrin

Under senare år har det skett stora förändringar inom den
psykiatriska vården. Alltfler psykiskt sjuka personer, som
förr tillbringade större delen av sina liv på mentalsjukhus
eller vårdhem, bor numera utanför institutionerna och får sin
vård på hemorten.

För att detta skall fungera väl måste vården och servicen samordnas mellan
de olika vårdgivarna och anpassas till patientens behov.

De psykiskt störda är utsatta människor. Som regel har de betydligt sämre
levnadsförhållanden än andra. Psykiatriutredningen fastslog att de problem
som gällde b l a inom äldreomsorgen med det dubbla huvudmannaskapet i
lika stor utsträckning gällde de psykiskt långtidssjuka. I utredningen
föreslogs också att det borde införas nya styrformer med syfte att ge
kommunerna incitament att prioritera alternativ till den dåvarande vården.
Den förra regeringen lade fram en psykiatriproposition som antogs av
riksdagen och började gälla den 1 januari 1995 som i stor utsträckning
byggde på psykiatriutredningen.

Den innebar att ansvaret för service och vård till personal med långvariga
och allvarliga psykiska störningar skall preciseras och att de också skall
omfattas av ett kommunalt betalningsansvar, på samma sätt som gäller för
äldre personer och personer med funktionshinder. Kommunerna fick alltså
ett obligatoriskt betalningsansvar för vissa psykiskt långtidssjuka.
Kommunerna skall tillgodose behovet av service, sysselsättning, stöd och
vård men inte nödvändigtvis själva producera dessa insatser. De skall också
se till att den psykiskt störde får ett ombud som kan tillvarata dennes
rättigheter. Hela psykiatrireformen skall utvärderas av Socialstyrelsen åren
1995-98. Det är viktigt att denna utvärdering följs noggrant. Nu vill vi gå
vidare genom att uppmärksamma fler problem inom psykiatrin.

För unga människor som drabbas av psykoser är det viktigt att
psykosförloppet stoppas och hävs så fort som möjligt för att undvika ett
livslångt lidande. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att vården
är lättillgänglig för såväl patienter som anhöriga. Vård i hemmet fungerar om
denna lättillgänglighet till akuta vårdinsatser finns. Vi föreslår att en
utredning tillsätts som ser över patientens behov av rätt diagnostik på ett
tidigt stadium. Denna utredning skulle också kunna se över behovet av en
rättighetslagstiftning liknande den för människor med funktionshinder, LSS
och LASS, även för vissa kategorier av människor med psykiska sjukdomar.

Ett annat relativt nytillkommet problemområde är invandrare med
psykiska problem. Det är viktigt att vårdpersonalen inom psykiatrin är väl
förtrogen med de psykiska problem som olika invandrargrupper kan förete
mot bakgrund av vad de tidigare upplevt i livet. Kunskap om följdverkningar
av tortyr bör också förekomma.

Psykosocial kompetens i
primärvården

I socialstyrelsens primärvårdsuppföljning 1996 redovisade
25 huvudmän sammanlagt 1186 mottagningar varav 205
hade tillgång till kurator eller psykologkompetens, dvs på
förhållandevis få centraler.

I de få studier som utförts över betydelsen av tillgång till psykosocial
kompetens (kurator, psykolog, socionom) på vårdcentraler visas att de kan
slå en brygga över till andra discipliner i samhället som är väsentliga för
rehabiliteringen av patienterna. Dessutom kunde handläggningstiden
förkortas genom att rehabiliteringen kunnat planeras på ett tidigare stadium
och olika instanser samordnas. Kuratorsverksamheten ledde också till att
psykosociala problem kunde upptäckas bakom den medicinska diagnosen
vilka på så sätt kunnat åtgärdas på ett effektivare sätt. Samtidigt skall man
inte sticka under stol med att på vissa håll har det uppstått samarbetsproblem
mellan personal med hälso- och sjukvårdsutbildning å ena sidan och
socialtjänstkompetens å den andra. I de få studier över patienters
tillfredsställelse med kuratorsinsats som föreligger visas att majoriteten av
patienterna var nöjd med kuratorsinsatsen.

I Örebro län har man gjort en utredning om behovet av psykosocialt stöd
och behandling inom hälso- och sjukvård. Denna har i juli 1998 gått på
remiss. Utredningen anser att ett psykosocialt synsätt och kunnande har en
självklar plats inom hälso- och sjukvården och att särskilda resurser för detta
bör tillföras de vårdcentraler som idag saknar tillgång till detta. Behov
föreligger också inom sjukhusvården att ha tillgång till denna kompetens.

I Socialstyrelsens uppföljning av primärvården framlagd 1998 skriver
styrelsen " att antalet kuratorer och psykologer nu ökat i primärvården och
att de finns på mer än var tredje mottagning av vårdcentralstyp. Denna
utveckling ökar primärvårdens förmåga att ansvara för ett basalt
omhändertagande när det gäller krisreaktioner och andra psykiska
insufficiensreaktioner."

Mot bakgrund av de erfarenheter som hittills gjorts av att i primärvården
inrymma också psykosocial kompetens anser vi att de husläkarmottagningar
som ännu inte har denna kompetens måste tillföras sådan.

Personaltillgång

Sverige kommer att få en skriande brist på sjuksköterskor
om ingenting görs. Andra bristyrken på grund av stora
pensionsavgångar är receptarier och psykologer.

När det gäller hälso- och sjukvården har regeringen inrättat en kommission
inom Regeringskansliet för att närmare kartlägga framtida utbildningsbehov
samt att föreslå åtgärder för att underlätta rekryteringen av personal till
denna sektor. Kommissionen skall också överväga en långsiktig lösning av
dimensioneringsfrågan för högre utbildning inom vård- och omsorgssektorn.
Bristen på utbildningsplatser för den praktiska tjänstgöringen är ett påtagligt
problem t ex för psykologer. I den utredningen bör man se hur karriärvägarna
inom vårdyrkena kan utvecklas. Man bör också ta fram förslag om hur man
skall kunna stimulera dem som lämnat yrket till att återvända. Vidare bör
man underlätta för personer med utländsk bakgrund och som har
vårdyrkesutbildning att arbeta inom vårdyrkena. Ett problem här är
utformningen av språkproven, där man fäster stor vikt vid förmågan till
rättstavning. Med tanke på den utbredda användningen av datorer i
sjukvården borde invandrares problem med stavning, t.ex. användningen av
dubbelkonsonanter, kunna lösas, och inte bli till ett hinder för yrkes-
utövningen.

Till detta bör läggas att personalbristen också kommer att bli stor inom
apoteksverksamheten. Under de närmaste fem åren kommer 397 personer
med receptarieutbildning att avgå med pension. Med tanke på de föränd-
ringar som denna verksamhet står inför - elektroniska recept, distansfarmaci
m m kommer rekryteringsbehovet att vara stort. Redan idag är rekry-
teringsläget bekymmersamt med i många fall inga sökande till utannonserade
receptariebefattningar. Detta personalbehov behöver snabbutredas så att
antalet utbildningsplatser kan dimensioneras därefter.

Anslagsfrågor

För anslag se Folkpartiets kommittémotion Vissa
anslagsfrågor m m.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen bemyndigar regeringen att aktivera försäkringspengar i
syfte att korta vårdköer och förbättra rehabilitering,1

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen skall sammankalla Landstingsförbundet för att
avtala om att det införs en vårdgaranti fr.o.m. den 1 april 1999,

3. att riksdagen beslutar att återinföra den fria etableringsrätten för privata
allmänläkare, barnläkare, gynekologer, geriatriker, sjukgymnaster och
barnmorskor,

4. att riksdagen beslutar upphäva 65-årsregeln för privata vårdgivare,

5. att riksdagen beslutar att all öppenvård skall konkurrensutsättas,

6. att riksdagen beslutar att återinföra husläkarlagen,

7. att riksdagen beslutar att återinföra rätten för läkare med
specialistkompetens att överlåta sin praktik till läkare med samma eller
likartad specialistkompetens,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett bättre högkostnadsskydd,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkt kvalitetsgaranti,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkt upphandlingskompetens,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nationella vårdprogram,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av mångfald i vården,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om primärvårdens problem,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om våld i vården,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om psykiatrin,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av psykosocial kompetens vid husläkarmottagningar,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att rekrytera studenter inom bristyrken såsom vård,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en snabbutredning av kommande behov av personal inom
apotekarverksamheten.

Stockholm den 28 oktober 1998

Lars Leijonborg (fp)

Bo Könberg (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Siw Persson (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Harald Nordlund (fp)

Lennart Kollmats (fp)

Barbro Westerholm (fp)

1Yrkande 1 hänvisat till SfU.