Rättsläkarstationernas verksamhet

Motion 1988/89:So507 av Karin Israelsson m. fl. (c, fp, m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: So507

av Karin Israelsson m. fl. (c, fp, m)
Rättsläkarstationernas verksamhet

Antalet mord och dråp ökade med 10 procent under åren 1987 1988.
Under samma tidsperiod ökade antalet fall av våldtäkt med 13 procent
och misshandelsfallen med 6 procent. De flesta av dessa brott begicks i
Stockholmstrakten.

För att klara den rättsliga prövningen av dödorsakerna krävs i dessa fall
en rättsmedicinsk undersökning. Dessa kan utgöra fullständiga dödsorsaksundersökningar
eller rättsmedicinska obduktioner.Undersökning av
levande personer sker i ex.vis våldtäktsfall eller incestfall, båda brottsformerna
är allt mera vanligt förekommande.

Vid rättsläkarstationen i Stockholm utfördes under 1987 totalt 4205
undersökningar av olika dignitet. I Umeå handlades 1 075 förrättningar.

Alla dessa undersökningar är nödvändiga. De efterlevandes behov av
vetskap om av vilken orsak en nära anhörig avlidit, måste tillgodoses. För
att kunna förrätta en jordfästning behöver pastorsexpeditionen erhålla ett
dödsbevis. För att kunna avgöra om det är ett brott som ligger bakom ett
dödsfall måste polis och rättsmaskineri ha noggranna och grundliga obduktionsprotokoll
som förklarar dödsorsaken.

Arbetsbelastningen är två till tre gånger större än vad läkarkapaciteten
medger på alla rättsläkarstationer.

Vi är alla som rättsmedvetna medborgare helt beroende av att denna
verksamhet fungerar. Redan det faktum att det bara sker rättsmedicinska
undersökningar vid sex stationer över landet medför att döda fraktas långa
vägar för att dessa undersökningar skall kunna utföras. Istället för att dra
ner på nuvarande verksamhet borde det ur etisk synpunkt vara riktigare
att decentralisera en viss del av verksamheten till mindre enheter.

Inom landet finns det en grupp på ca tjugo läkare som är verksamma
som rättsläkare. Deras specialitet innebär minst tio års praktik innan de
kan självständigt utföra en rättsmedicinsk undersökning.

Socialstyrelsen har som verkställande myndighet för verksamheten vid
landets rättsläkarstationer, ålagt dessa mycket stränga besparingskrav.
Dessa krav skall även medföra en minskad arbetsbelastning på stationerna.

Anställningsstopp infördes med omedelbar verkan den 12 december
1988. Planer finns även att lägga ner en eller flera stationer. Man anser
även att andra än rättsläkare skall utfärda dödsbevis och man uppmanar
polisen att i mindre omfattning anlita rättsläkarstationerna.

Dessa krav får helt naturligt konsekvenser på många olika områden.

Om man ser på våldsutvecklingen och vad den innebär av ökad arbetsbelastning
kan man dra slutsatsen: en ökad arbetsbörda.

När det gäller allmänläkarens möjligheter att utförda dödsbevis vid
oklara dödsfall, finns det stora svårigheter för polisen att finna läkare som
är beredda att utförda dessa dödsbevis.

I tio procent av de fallen visar det sig också att de s. k. enkla obduktionerna
är mera komplicerade. Patologers och andra läkares utbildning
motsvarar ej heller de krav som man ställer på en rättsmedicinsk undersökning.

Socialstyrelsens förslag till rationaliseringar låter sig svårligen göras av
olika anledningar. Att minska antalet enkla dödsorsaksundersökningar
kan då knappast ske då handläggningen av dödsfall regleras av klart
formulerade författningar.

Redan idag har man vid rättsläkarstationema drivit kravet på rationaliseringar
så långt det är möjligt.Alla läkare som tjänstgör har en belastning
som överstiger 200 procent av normen.Detta gäller även övrig personal
som tjänstgör vid stationerna.

För att bedöma nedläggningen av rättsläkarstationer krävs en särskild
utredning. Det finns även stora kostnader i att förlänga transporterna av
döda, dessutom är det diskutabelt hur många mil man skall tvingas att
frakta en avliden för att få dödsorsaken klarlagd. Det vore ur den synpunkten
mera etiskt tilltalande att utöka antalet rättsläkarstationer.

Vissa rationaliseringar av transporterna är kanske möjliga.

Minskar personalantalet korner det att innebära förlängda handläggningstider.
I Lund uppgår den tiden redan nu till fem månader. Detta
ställer till med stora problem för de efterlevande, eftersom bouppteckning
skall göras inom tre månader efter dödsfallet.

Möjligheterna att klara av provtagningar och skyddsåtgärder med tanke
på smittrisken för HIV kommer inte att kunna fullföljas.

Jour och beredskap kommer inte att kunna hållas.Det blir även svårigheter
att under dagtid göra akuta insatser.

Det kommer ej heller att finnas utrymme för arbetsuppgifter som ligger
utanför instruktionen. Det gäller alla undersökningar i samband med
bammisshandelsfall på förordnande av social myndighet eller sjukvårdsinrättning.

Det kommer att bli svårt att identifiera okända avlidna.Dödförklaringar
kommer ej att kunna ske vilket är till ökat psykiskt lidande för anhöriga.
Bouppteckningar kan inte ske och efterlevandeskydd kan inte utges.

Problemen blir som synes mycket stora. Till detta kommer en olidlig
arbetssituation för kvarvarande personal. Det gäller inte bara läkarna utan
även assistent- och kanslipersonal.

I denna situation blir det svårt att motivera läkare att specialistutbilda
sig till rättsmedicinare.

Yrket blir inte attraktivt och inom en nära framtid kommer det att
saknas kompetenta läkare. Då det är en så liten grupp läkare som behärskar
denna specialitet är den mycket sårbar. Istället för att stöta villiga
underläkare från verksamheten borde allt göras för att göra detta arbete
attraktivt.

Mot. 1988/89

So507

6

Genom att inte komma till beslut rörande huvudmannaskapfrågan har
man under tio års tid försummat att bygga upp en stabil organisation med
fasta tjänster som kan utnyttjas.Detta kommer särskilt tydligt i dagen när
nu socialstyrelsen inte får tillräckliga medel att fördela till att upprätthålla
en godtagbar nivå på rättsläkarstationerna.

Vi anser att rättsläkarstationerna skall vara en angelägenhet för staten.
Genom att fastslå att staten skall vara huvudman borde staten ta sitt
ansvar för en verksamhet som är en rättssäkerhetsfaktor när olyckor och
våldsdåd är orsak till dödsfall.

Kommer inte dessa resurser verksamheten tillgodo måste man på allvar
överväga att ändra de lagar som ger det rättskydd vi fastslagit. Detta kan
inte ske på detta sätt utan måste ske efter en bred debatt. Nu ändras
rättspraxis i smyg på grund av besparingsskäl, vilket vi uppfattar som ett
angrepp på rättssäkerheten.

Förändringar som beräknas inträffa efter 1990 när obduktionslagen
förändras kan rimligtvis inte utgöra grund för neddragna anslag budgetåret
1989-90.

Vi anser därför att anslaget till rättsläkarstationerna skall utges efter
socialstyrelsens äskande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
staten bör vara huvudman för rättsläkarstationernas verksamhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
anslaget E4 bil. 7 socialdep Statens rättsläkarstationer tillförs ett
med 1 700000 kr. höjt anslag.

Stockholm den 20 januari 1989

Karin Israelsson (c)

Ulla Orring (fp) Hans Dau (m)

Mot. 1988/89

So507

7