Parlamentarikernas inflytande på jämställdhetsarbetet

Motion 1988/89:A810 av Görel Bohlin och Ann-Cathrine Haglund

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:A810

av Görel Bohlin och Ann-Cathrine Haglund
(bådam)

Parlamentarikernas inflytande på
jämställdhetsarbetet

Jämställdhetskommittén inrättades 1976 och jämställdhetsnämnden kom
till. I strävan att förändra attityder och få bort fördomar om vad som passar
sig för män respektive kvinnor får man räkna med ett mödosamt arbete och
en avsevärd tidsåtgång. Det krävs ett växelspel mellan attitydpåverkan och
praktiska reformer. Det har därför varit av ett utomordentligt värde, att de
reformförslag som föreslagits riksdagen och som arbetats fram för t.ex. skola
och arbetsmarknad kommit till i stor politisk enighet, i en politiskt
sammansatt kommitté med representanter från samtliga riksdagspartier.

Den socialdemokratiska regeringen lade år 1982 ned jämställdhetskommittén
för att inom departementet arbeta fram förslag till reformer som i
bästa fall testas på ett s.k. jämställdhetsråd. Detta råd är inte ett arbetande
råd utan en testgrupp, bestående av ca 45 personer inklusive ordinarie och
ersättare. Arbetet inom rådet kan knappast sägas vara rationellt. Det är
uppenbart att jämställdhetsarbetet inte drivits framåt genom den nya
organisationen.

Den dåvarande jämställdhetskommittén genomförde ett omfattande arbete
i form av informationskampanjer och möten i skolor.

Partirepresentanterna i kommittén var därvid starkt pådrivande både vad
gäller aktiviteter och opinionsbildning. Man nådde också stora grupper av
människor, både unga och gamla. De förslag som togs fram i kommitténs
betänkanden var förankrade hos de politiska partierna, som också därigenom
påtog sig en viktig påverkande uppgift och ett ansvar. Kommittén var
det naturliga centret för information, inkommande och avgående, om
jämställdhet. Nu har informationsarbetet och jämställdhetsinsatserna splittrats
på många instanser, vilket är förvillande och ineffektivt.

Det ligger en stor skillnad i den tidigare organisationen jämfört med den
nuvarande. Framför allt gäller detta att idéer till utredningar och kampanjer
nu initieras från ett sekretariat och inte i tankeutbyte mellan politiker från
olika partier. Förankring av förändringsidéer och förslag behövs under
pågående arbete. Det är både mindre önskvärt och svårare att i efterhand
förankra förändringar. Inom kommittén arbetade aktivt såväl män som
kvinnor. Att även män engagerar sig i ett aktivt jämställdhetsarbete är
positivt och bör uppmuntras. Jämställdhet är inte en kvinnofråga - utan en
mänsklig fråga, och framstegen i arbetet är beroende av att den andra hälften
av befolkningen eller mänskligheten inser detta.

Den kvinnliga andelen politiker är viktig för samhällsarbetet. Den andelen
påverkas av hur jämställdhetsarbetet utvecklas och av det gehör de politiska

representanterna får inom de egna leden. Eftersom detta i sin tur är beroende Mot. 1988/89

av hur delaktiga och informerade alla politiker är blir slutsatsen: En A810

förutsättning för framsteg i jämställdhetsarbetet är ett direkt engagemang i

arbetet. I den nuvarande arbetsformen ges inte riksdagen, folkets valda

ombud, tillräckliga möjligheter att på idé- och beredningsstadium påverka

utvecklingen och den politiska oppositionens kunskaper tas inte tillvara

tillräckligt.

Detta är inte bra för demokratin. Partierna är folkets företrädare och
måste ges goda påverkningsmöjligheter i ett förändrings- och utvecklingsarbete.
Demokratin måste också försvaras och det innebär bl.a. att de ca 50%
av väljarna som inte finns representerade inom regeringen bör ges ett direkt
inflytande på jämställdhetsarbetet.

Jämställdhetsarbetet är inte någon politisk stridsfråga även om uppfattningen
om lämpliga metoder för att förändra kan skilja sig mellan partierna.

Parlamentarikernas kunskaper och engagemang bör tas till vara bättre än
vad som är möjligt i nuvarande organisation.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående parlamentarikernas direkta inflytande på
jämställdhetsarbetet.

Stockholm den 20 januari 1989

Görel Bohlin (m) Ann-Cathrine Haglund (m)

14