Palestina

Motion 1990/91:U601 av Inger Schörling m.fl. (mp)

Otaliga FN-resolutioner har fördömt den israeliska
ockupationspolitiken. Ändå ökar det israeliska förtrycket
och våldet mot palestinierna. De döda och lemlästade håller
på att bli vardagsstatistik.

Kravallbekämpningsmetoderna har inneburit allvarliga
kränkningar enligt fjärde Genèvekonventionen om skydd
för civilbefolkningen i ockuperade områden och av FN:s
fyrtioåriga allmänna förklaring om mänskliga rättigheter.
Som exempel på kränkningar nämns användning av skarp
ammunition mot obeväpnade civila (art 3), avsiktligt
skadande av demonstranter (art 5), hussprängningar (art
11.1), inskränkningar av politisk frihet, möjligheter till
arbete och utbildning, m.m. (art 18-26). Enligt källan
''kvalificerar sig Israel för det bottenskikt av stater i vilka
situationen beträffande mänskliga rättigheter är sämst''.

Iraks invasion av Kuweit den 1 augusti 1990 är ett brott
mot folkrätten och ett bakslag för Palestinas sak. FN har
snabbt ingripit med sanktioner mot Irak. Därmed har FN
visat oerhört mycket större slagkraft än någonsin mot
Israel. Detta har propagandamässigt skickligt utnyttjats av
Sadam Hussein som krävt samtidig lösning av alla konflikter
i Mellanöstern.

Vore sanktioner mot Israel rimliga och legala? I
inledningen till Genèvekonventionen heter det att de
fördragsslutande parterna åtar sig att ''respektera och
trygga (ensure) respekten för konventionen under alla
omständigheter''. I en kommentar skriver den franske
experten på internationell rätt, Jean Pictet, att
''konventionens genomförande inte enbart angår de
krigförande, utan alla stater och nationer som är bundna av
den''. FN:s säkerhetsråd är visserligen paralyserat när det
gäller Israel/Palestina på grund av USA:s veto. Men
resolution 337 A(V) ger generalförsamlingen rätt att ingripa
när säkerhetsrådet är handlingsförlamat.

Det har skett tre gånger, beträffande Korea 1953,
Mellanöstern 1956 och Kongo 1960.

Mot bakgrund av ett strikt juridiskt resonemang,
rekommenderar den palestinska avdelningen av
Internationella Juristkommissionen, al-Haq, att enskilda
stater tar upp frågan om ekonomiska och kommersiella
sanktioner mot Israel i FN:s generalförsamling och
dessutom stämmer den israeliska regeringen inför
Internationella Domstolen i Haag. 'Vilken strategi som än
väljs'', skriver al Haq i en analys, 'står otvivelaktigt den
nuvarande internationella passiviteten inför brotten mot
mänskliga rättigheter i de ockuperade områdena i strid med
internationell lag''. Sanktioner bör användas sparsamt och
med urskiljning. Men när det gäller Namibia -- som just
vunnit sin frihet -- har internationella sanktioner, grundade
på fast internationell legalitet, varit verksamma medel för
att framtvinga slut på ockupation och minoritetsvälde.
Likheterna mellan Israel och Sydafrika är påfallande, från
rasåtskillnaden till atomvapenrustningen. Också mellan
Namibias situation och Palestinas finns stora likheter. I båda
fallen finns ett mandat från Nationernas Förbund i
bakgrunden, i båda fallen har FN klart uttalat sig för det
undertryckta folkets rätt till självbestämmande. På samma
sätt som sanktioner och sanktionshot bidrog till att förmå
Sydafrika att släppa Namibia, skulle internationella
sanktioner kunna få Israels regering att förstå att
världssamhället helt enkelt inte godtar att den vägrar ta
PLO:s fredsbud på allvar.

Det börjar bli hög tid för Sverige att stegvis erkänna
staten Palestina. Man bör därvid minnas att Palestina inte är
en exilstat, utan en stat som upprättades genom FN-beslut i
november 1947. Arabstaterna har ett stort ansvar för att
staten Palestina inte kunde bildas eftersom de förkastade
FN-resolutionen. Det hindrar inte att resolutionen har full
folkrättslig giltighet, inte minst som det är den som utgör
den legala grundvalen för Israels existens. Att ett svenskt
erkännande sker stegvis är naturligt p.g.a. den
komplicerade situationen. Så skedde också i fallet Israel.
Ett svenskt erkännande av Palestina skulle inte bryta mot
sedvanliga principer. Palestina är en internationellt erkänd
stat, vilket också visas av att 94 stater (däribland Österrike
och Jugoslavien) erkänt Palestina; dessutom har ytterligare
12 länder (däribland Frankrike, Grekland, Italien, Spanien
och Japan) utfärdat särskilda deklarationer. Det är
anmärkningsvärt att Sverige inte återfinns bland dessa 106
stater som på ett eller annat sätt enligt PLO-kontoret i
Stockholm uttalat erkännande av Palestina. Detta bör
snarast rättas till, t.ex. genom att Sverige på samma sätt som
Österrike har gjort höjer PLO-kontorets diplomatiska
status.

Sverige har i Mellanösternfrågan överlag spelat en
positiv fredsmäklande roll. Det är angeläget att denna
politik fortsätter oberoende av politiska och andra
störningar. Sverige bör fortsätta att stå till tjänst med
medlingsuppgifter och verka för en fredskonferens med
deltagande av alla parter, däribland PLO och Israel.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i FN bör ta initiativ till FN-beslutade sanktioner
mot Israel på grund av Israels ovilja att följa FNs beslut
angående Palestina,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör stärka sina diplomatiska relationer med PLO
så att de når samma status som de som upprätthålls av
Österrike,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör stå till förfogande för aktiv medverkan i
försök att nå fred i Mellanöstern,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör verka för att en fredskonferens om
Mellanöstern med representation för alla parter, däribland
Israel och PLO, bör sammankallas under FNs
överinseende.

Stockholm den 11 januari 1991

Inger Schörling (mp)

Claes Roxbergh (mp)

Per Gahrton (mp)

Gösta Lyngå (mp)

Carl Frick (mp)