om ungdomars problem på bostadsmarknaden

Motion 1987/88:Bo249 av Jan Sandberg m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Bo249

av Jan Sandberg m. fl. (m)

om ungdomars problem på bostadsmarknaden

Mot.

1987/88

Bo249-251

Ungdomarnas bostadsproblem kan lösas

Ungdomarna har stora problem på bostadsmarknaden. Varje dag syns nya
löpsedelstexter, rubriker och artiklar om de bekymmer som möter ungdomar
när de vill sätta eget bo. Rivnings- och ombyggnadsfastigheter ockuperas.
Ungdomar uppvaktar politiker.

De allra flesta unga inordnar sig dock i systemet, anmäler sig till den
kommunala bostadskön, och framför på sin höjd kritiska synpunkter i samtal
med vänner och bekanta.

I dag köar mer än 130000 ungdomar efter bostad. I Stockholm står över
40000 ungdomar i kö, i Göteborg och Malmö 16000 respektive 4000.

Många politiker är tagna på sängen. I ren desperation presenterar de idéer
om att bygga tillfälliga ungdomsbostäder i baracker. Makthavare som för
några få år sedan predikade att bostadsbyggandet behövde begränsas, talar
i dag om vikten av att öka nyproduktionen.

Många har dock börjat inse sambanden. De förstår att ungdomarnas nuvarande
problem på bostadsmarknaden är ett direkt resultat av den tidigare
förda bostadspolitiken.

Den ”sociala bostadspolitiken” har blivit asocial

Bostadssektorn är ett av de mest genomreglerade områdena i det svenska
samhället. Lagar och regler har producerats i en strid ström. Myndigheter
och institutioner har skapats och fått allt mer att bestämma över. Subventioner
har följts av nya subventioner, oftast ihopkopplade med styrande
krav. S. k. allmännyttiga bostadsföretag har bildats och expanderat på övriga
företags bekostnad. Signaler från statsmakterna har förstärkts och genomförts
av politikerna i kommuner och i SABO-företagens (Riksorganisationen
för Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag) lokala och centrala styrelser.

Människornas önskemål har negligerats. I stället har deras påstådda behov
varit styrande för bostadsbyggandet. Vilka behov som människorna anses
ha, artikuleras enligt ”den sociala bostadspolitikens” företrädare bäst av
dessa - inte av människorna själva.

”Den sociala bostadspolitiken” har sina rötter i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
från 1944. Bakom begreppet döljer sig en medveten vilja att
styra användningen av resurserna i samhället på ett annat sätt än vad med

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Bo249-251

borgarna önskar. Begriper inte människorna själva att bra och rymliga bostäder
är viktigare än ett sommarställe eller en bil får folkets företrädare bekosta
en stor del över statsbudgeten så att pengarna inte slösas bort på onyttiga
saker, har varit de styrande politikernas inställning.

De olika inslagen i socialdemokraternas bostadspolitik har resulterat i
mycket stora problem, inte minst för ungdomarna. Det har uppstått köer
som i en kommuniststat. Svarta pengar blir allt mer vanligt. Och vid bostadsförmedlingen
i Stockholm har en mutaffär avslöjats. Den s. k. sociala
bostadspolitiken har blivit asocial.

En flora av tyckande, regler och begränsningar

Med hjälp av lagstiftning, lån och bidrag har politikerna fått allt större möjligheter
att bestämma såväl bostädernas läge, som utformning och upplåtelseform.
På den alltmer genomreglerade bostadsmarknaden, där byggnormer
och låneregler har varit avgörande för såväl nybyggnad som ombyggnad,
har byggkostnaderna rakat i höjden. Arkitekter har tvingats att
rita hus efter statliga lånebestämmelser, inte efter människornas önskemål.

Bruksvärdessystemet i hyressättningen har medfört att nya bostäder i ytterområden
har blivit lika dyra eller dyrare än större och mer centralt belägna
bostäder. Härigenom har efterfrågan ökat på de centrala lägenheterna,
eftersom dessa för de flesta människor har ett högre värde.

Samtidigt har utformningen av bostadsfinansieringssystemet minskat
möjligheterna till nybyggnadsprojekt, inte minst i storstadsregionerna.

I Sverige skapas ständigt fler och fler regler och begränsningar för bostadsmarknaden.
I Sverige är också byggandet rekordlågt. Byggandet av hyreshus
och egnahem var 1986 det lägsta sedan 1941.

Få smålägenheter

Fördelningen av lägenhetsstorlekar när nya bostadsområden skall byggas
har inte baserats på människornas önskemål, utan oftast på centralt uppställda
procentsatser. I många fall har fördelningen skett enligt 25-5025-modellen,
dvs. 25% tvåor och mindre, 50% treor och resterande 25%
fyror och större. Efterfrågan på mindre bostäder är bl. a. därför i dag mycket
större än utbudet. Inte minst ungdomar som ofta önskar en liten bostad
har stora problem att få sina önskemål tillgodosedda.

I många år har byggandet av nya enrummare i stort sett stått stilla. Orsaken
har varit centralt uppställda mål om att enpersonshushåll skall ha en bostad
bestående av ett separat sovrum och ett rum för ”samvaro”. Lokala politiker
har fullföljt resonemanget och beskrivit ettor såsom ”omänskliga bostäder”.
Det har medfört att det i stort sett endast funnits minst tvårummare
att tillgå i nyproduktion.

År 1972 var andelen ettor i nyproduktionen 28% av lägenheterna i flerbostadshus,
1985 var andelen endast 9%, vilket är en bottennotering. Om
andelen ettor varit densamma i nyproduktionen från 1972 till i dag skulle
det i dag ha funnits mer än 80000 fler enrummare på bostadsmarknaden.

Mot. 1987/88

Bo249

2

ROT, hissar och bostadsförmedlingen

De speciella bestämmelser som kräver hissinstallation vid ombyggnad av exempelvis
vindar till lägenheter har medfört att stora bostadsytor inte utnyttjas
till bostäder. I storstadsområdena skulle tusentals nya bostäder kunna
komma till stånd om bl. a. hisskravet avskaffades.

En stelbent, monopoliserad bostadsförmedling har ytterligare förstärkt
ungdomarnas problem på bostadsmarknaden.

I det äldre bostadsbeståndet har andelen mindre lägenheter minskat kontinuerligt.
Inte minst de styrande reglerna för lån till ombyggnadsåtgärder
(ROT) har gjort att många mindre lägenheter har slagits ihop till färre större.

Höga byggkostnader

Kostnaden för nyproduktion av bostäder i Sverige är bland de högsta i världen.
De höga produktionskostnaderna medför höga hyror. Orsaken till de
höga kostnaderna är i stor utsträckning den väldiga floran av detaljerade
bestämmelser.

Subventioner och regleringar påverkar inte människors grundläggande
preferenser och prioriteringar. Bedömningen av vad en viss bostad verkligen
är värd förändras inte av subventionerna. Betalningsviljan är i princip
oförändrad. Därmed blir det möjligt för byggaren att ta ut samma pris som
tidigare av köparen plus subventionen, dvs. resultatet på marknaden blir att
betalningsviljan ökar och inte att marknadspriset sjunker. Effekten av subventionen
kan tvärtom bli att priset ökar.

Flera exempel på hur man kan sänka boendekostnaderna genom s. k. förenklat
byggande finns dock. Lägre boendekostnader på 20% har kunnat påvisas.
Efterfrågan på bostäder i dessa områden har också varit mycket stort.
Det visar att politikerna bör stimulera denna typ av förenklat byggande i
stället för att motarbeta det.

De 185 000 försvunna lägenheterna

Andelen smålägenheter har minskat markant också i det befintliga bostadsbeståndet.
Orsaken är även i detta fall politiskt fastställda styrande regler.

En historisk tillbakablick förklarar sambanden. Nybyggnationen har allt
sedan 1950-talets mitt subventionerats med stora statliga bidrag.

Hyresregleringen medförde att hyrorna i det äldre bostadsbeståndet var
förhållandevis låga. Det var därför mera lönsamt för fastighetsägarna att riva
och bygga nytt än att underhålla det gamla beståndet. Många mindre lägenheter
försvann på detta sätt.

Så småningom reagerade människor mot rivningsraseriet och ställde krav
på att husen i stadskärnorna skulle bevaras. Eftersom bruksvärdeshyressystemet
motverkade renovering infördes olika bidrag och subventionerade låneformer
för reparationer, om- och tillbyggnader. Lånen och bidragen styrde
renoveringen mot sammanslagningar av många små lägenheter till större.

Mot. 1987/88

Bo249

3

En ändrad lägenhetssammansättning blev fastighetsekonomiskt lönsam.
”Nystandard” garanterade, i och med bruksvärdessystemet, också högre
hyror.

Mellan 1960 och 1987 försvann mer än 185 000 enrumslägenheter. Sedan
dess har ytterligare ett antal tusental ”ettor” försvunnit. Enbart i Stockholms
stad försvann mer än 5200 lägenheter vid ombyggnationer mellan
1980 och 1986.1 Göteborg försvann över 4000 lägenheter under samma period.
En av huvudanledningarna är att många politiker ansett att ettor är
”omänskliga” bostäder.

Lägenhetsavgången kan ställas i relation till att det i Stor-Stockholm finns
mer än 40000 ungdomar registerade som bostadssökande. I Göteborg är det
totalt 16000.

De allmännyttiga bostadsföretagen har lett utvecklingen

De allmännyttiga bostadsföretagen förvaltas och styrs av politiker. Därför
har de också i större utsträckning än övriga fastighetsägare aktivt medverkat
till att smålägenheter försvunnit och till att så få nya byggts. Det förekommer
t. o. m. att allmännyttiga bostadsföretag (exempelvis i Stockholm)
låter ettor stå tomma, eftersom de inte uppfyller politikernas uttalanden om
”god bostadsstandard”. Exempelvis bostadsrättsföreningar har i mindre utsträckning
låtit sig påverkas av politikernas uttalanden. De har i större utsträckning
- men inom mycket snäva politiska ramar - låtit människornas
efterfrågan styra utvecklingen.

Utvecklingen i Sverige och i Europa

Vid mitten av 1930-talet bodde 1,5 miljoner svenskar, eller 25%, trångt eller
i hus som betecknades som förfallna. I dag bor 2-3% i bostäder som karaktäriseras
som trånga eller omoderna. Sedan 1930-talet har normen för
trångboddhet ändrats från mer än fem personer till mer än två personer i en
tvårummare med kök.

Man kan fråga sig om det verkligen är bostadspolitikens regleringar och
subventioner som åstadkommit den starka förbättring av bostadsstandarden
som ägt rum. Skulle vi inte ha fått den ändå?

I Sverige har investeringar i bostäder utgjort 5,3% av BNP under perioden
1960-1984. Det motsvarar genomsnittet för OECD-länderna.

I Västeuropa har dock investeringarna uppgått till hela 6% av BNP. Trots
det omtalade miljonbyggandet kommer Sverige långt ned i tabellen över bostadsbyggande.
Av de utvecklade industriländerna är det endast Norge,
Storbritannien, USA och Kanada som ligger efter oss. Sverige har halkat efter
Västeuropa ytterligare under 1980-talet med våra 4,3% av BNP att jämföra
med deras 5,6%. Jämförelsen är egentligen än mer ofördelaktig, eftersom
vi till följd av klimatet och regleringarna haft högre kostnader för bostadsbyggandet.
Samtidigt har OECD haft en klart högre BNP-tillväxt.

Det finns mycket som talar för att den ”sociala bostadspolitiken” har
medfört en negativ utveckling i Sverige jämfört med övriga Västeuropa.

Mot. 1987/88

Bo249

4

Det bidde inte ens en tumme

Regeringen har i sin proposition ”om bostäder för unga” (prop. 1986/87:93)
presenterat sina förslag till lösningar på ungdomens bostadsproblem. Riksdagens
socialistiska majoritet godtog i huvudsak regeringens
idéer.

- Bidrag på 200:- per månad utgår för ”genomgångslägenheter” som förmedlas
av kommuner eller av kommun utsett organ. Bidrag utgår endast
till de lägenheter där den boende är yngre än 25 år.

- Studentbostadsföretag får större lånesubventioner än i dag. Vid nybyggnad
av studentbostäder jämställs subventionen med den som de allmännyttiga
bostadsföretagen får.

- Ett bostadsbidrag till vissa hushåll utan barn införs. Bidrag är relaterat till
såväl boendekostnaden som inkomst och förmögenhetsinnehav. Kostnaden
delas 50/50 mellan staten och kommunen.

- Delegationen för ungdomsboende får ytterligare 2000 000:-.

Den socialdemokratiska bostadspolitiken skapar nya problem

Regeringens politik löser inte några problem. De nya reglerna leder inte till
att nya bostäder tillkommer. Samtidigt snedvrider ytterligare subventioner
bostadsmarknaden ännu mer.

Det speciella bostadsbidraget kommer på grund av sin utformning att endast
tillfalla studerande. De som redan lyckats få tag på en bostad premieras.
Bostadsbidraget är illa genomtänkt och kan ge marginaleffekter på över
100% för studerande med extrainkomster. En extrainkomst på 5000:- kan
betyda 6000:- mindre i plånboken för tusentals ungdomar.

Riksdagens beslut öppnar också vägen för speciella ungdomskontrakt där
besittningsskyddet försvinner den dag någon fyller 25 år och hyresgästen
därmed formligen kan slängas ut på gatan. En andra klassens bostadsmarknad
för ungdomar kommer att uppstå. Risk finns även för omfattande fusk
och utökade svarta affärer.

Den speciella delegationens för ungdomsboende arbete har hittills inte
resulterat i några nya bostäder. Det lär inte heller bli resultatet i och med att
de erhållit ytterligare två miljoner kronor.

Myndigförklara ungdomarna

Tanken på speciella ungdomskontrakt är inte ny. Det var ursprungligen socialdemokraternas
ungdomsförbund, SSU, som förde fram idén i sin ”Ungbo”-utredning.
Samma tankar fördes fram i bostadsdepartementets betänkande,
”Bostäder åt unga” (Ds Bo 1984:10), sommaren 1984.

SSU:s utredning och bostadsdepartementets betänkande bygger på en
nedvärderande syn på ungdomarna.

I ”Bostäder åt unga” finns bl. a. följande två stycken att läsa:
”Kommunen har vid förmedlingen av bostäder med ungdomskontrakt
möjlighet att avgöra vilken bostad eller boendeform som kan bedömas som

Mot. 1987/88

Bo249

5

mest lämplig för en viss person..

”En form av social stödverksamhet kan vara att till en grupp ungdomsbostäder
knyta en socialarbetare, som har uppsökande verksamhet och som
vid behov finns till hands för rådgivning m. m.”

Tanken att knyta en socialarbetare till ungdomsbostäder avslöjar en syn
på ungdomarnas självständighet som inte kan tillåtas ligga till grund för bostadspolitiken.
Samma inställning visar uttalandet om att bostadsförmedlingen
skall avgöra vilken ”bostad eller boendeform som kan bedömas
lämplig för en viss person...”

Enligt svensk lag är man myndig vid 18 års ålder. Det är därför svårt att
förstå den socialdemokratiska inställningen till ungdomarna som medborgargrupp.
18-25-åringar skall, lika väl som andra myndiga invånare, behandlas
som fullvärdiga medborgare.

Omprövningens tid är inne

Ungdomarnas utsatta situation på bostadsmarknaden är ett direkt resultat
av den förda bostadspolitiken. Politiker har ansett sig bättre lämpade än
människorna själva att styra utvecklingen. I bilaga 22 till långtidsutredningen
1987 redovisas en utredning av statens pris- och kartellnämnd. I denna
finns bl. a. följande att läsa under rubriken ”Subventionssystemet”:
”Utifrån detta kan subventionssystemet betraktas som resultat av s. k.
förmyndarskap, dvs. staten anser att individerna fattar irrationella beslut
om de själva får avgöra hur de skall fördela sin konsumtion.”

I utredningen sägs vidare, under kapitlet ”Sammanfattande synpunkter
(subventionssystemet)”:

”Genomgången i detta kapitel visar att det nuvarande systemet med olika
former av bostadssubventioner medfört flera negativa effekter samtidigt
som vissa centrala bostadspolitiska målsättningar som bl. a. är avsedda att
uppfyllas via detta system, inte utvecklats i önskvärd riktning.”

Även Hyresgästföreningen har insett att bruksvärdessystemet behöver reformeras
genom att den s. k. lägesfaktorn ges en större tyngd vid hyressättningen.

Många andra, från regeringen fristående, organisationer och enskilda har
insett att något måste göras. Dessvärre har inte de som har den verkliga
makten gjort det.

Bostadsministern anser inte att politiken behöver omprövas. I stället föreslår
han ytterligare regler och styrningar.

En ny inriktning behövs

Sverige behöver en bostadspolitik som underlättar för människor att få bo
enligt sina egna önskemål.

Politikerna måste inse att de är till för människorna, och inte tvärt om.
Regler behöver avskaffas liksom styrande bidrag och subventiner. Ett lånesystem
som inte verkar kostnadshöjande för nybyggnation behöver införas.
Om mark- och konkurrensvillkoren avskaffades och fler- och småhus

Mot. 1987/88

Bo249

6

byggande ökade skulle nya möjligheter öppnas. Alla tendenser till att klassa
ungdomarna som ett B-lag måste också upphöra.

Öka rörligheten

Om rörligheten på bostadsmarknaden ökar löses många av de nuvarande
problemen. En ökad rörlighet blir också resultatet om de olika regleringarna
avskaffas. Om en ny inriktning av bostadspolitiken skulle resultera i en
ökad rörlighet motsvarande att i genomsnitt en kvadratmeter bostadsyta frigjordes
från varje bostad skulle det sammantaget ge ett nytillskott på mer
än 55000 lägenheter å 66 m2 (vilket är det svenska bostadsbeståndets genomsnittsstorlek).

Femton åtgärder för att lösa ungdomarnas bostadsproblem

1. Avskaffa ROT-bidragen

Det detaljstyrande ROT-systemet bör avskaffas. Därigenom minskar onödiga
ombyggnader och sammanslagningar av smålägenheter.

2. Avveckla nuvarande byggnormer

De nuvarande byggnormerna måste bort. De bär skulden till såväl höga
byggkostnader som att det byggs så få smålägenheter. Normerna skall endast
omfatta grundläggande säkerhets- och brandsäkerhetskrav.

3. Ta bort mark- och konkurrensvillkoren

I dag gäller som villkor för staltiga bostadslån att marken skall vara i kommunal
ägo eller förmedlad av kommunen och att byggandet upphandlas i
konkurrens. Det har fått till följd att möjligheterna för enskilt byggande är
dåliga. Villkoren har gjort det svårare att exploatera i privat regi och, inte
minst, motverkat privat byggande på egen mark. Långsiktig planering har
försvårats.

4. Stimulera småhusbyggande

Villabyggandet har minskat markant de senaste åren. Orsaken är främst att
statsmakterna genom avdragsbegränsningar, fastighetsskatt m. m. motarbetat
egnahemsbyggandet. Ett ökat antal småhus skulle medföra ett ökat antal
ledigblivna lägenheter.

5. Inred vindar

Det finns i dag en betydande potential att snabbt få fram nya lägenheter.
Många fastigheter i storstäderna har vindsvåningar som lämpar sig väl att inreda
till lägenheter. I dag sker inte detta i någon betydande omfattning, eftersom
reglerna gör detta alldeles för dyrt. Det är främst kravet på hiss som
motverkar vindsinredningar. Även centrala riktlinjer om rumsyta, höjd och

Mot. 1987/88

Bo249

7

ljusinsläpp bromsar. Om dessa krav avskaffades skulle tusentals nya lägenheter
kunna tillkomma i städerna.

6. Ändra bostadsfinansieringen

Det nuvarande finansieringssystemet motverkar nybyggande. I storstadsområdena
har byggandet i huvudsak skett på ”jungfrulig” mark med relativt
låga exploaterings- och byggkostnader. De markområden som står till buds i
dag är mer svårtillgängliga och kostsammare att bebygga. S. k. överkostnader
måste få finansieras via den fria kreditmarknaden och täckas över hyrorna.
Då kommer många nybyggnadsprojekt att kunna sättas i gång.

7. Satsa på fribyggen

De höga byggkostnaderna ger höga boendekostnader. Bl. a. statens planverks
byggnormer driver upp kostnaderna. På olika håll i Sverige har s. k.
fribyggen, med vissa avsteg från byggnormerna, tillåtits. Resultatet har blivit
lägre kostnader med 20%. De boende har också uppskattat bostäderna.
Fler fribyggen ger lägre boendekostnader till fromma för bl. a. ungdomar.

8. Premiera bosparande för ungdomar

Ett statligt premierat bosparande, för att inte minst unga människor skall få
råd att köpa t. ex. en bostadsrätt, bör införas. Om man sparar i minst tre år
skall en premie utgå vid köp av bostad, oavsett om denna är nyproducerad
eller ej.

9. Förtäta bostadsområdena

I dag är de bäst belägna markerna i huvudsak utbyggda. För att slippa kostsamma
investeringar i infrastruktur kan redan bebyggda områden förtätas.
Befintliga hus kan också byggas på med ytterligare våningar. Enformiga och
sterila områden kan ges en mer estetiskt tilltalande utformning. Ges dispens
från hisskravet kan byggkostnaderna hållas nere.

10. Satsa på infrastruktur i storstadsområdena

Nybyggnation i förortskommunerna i bl. a. Stockholmsområdet försvåras
avsevärt av de dåliga kommunikationerna. Därför är det nödvändigt att
till-, tvär- och kringfartsleder byggs ut.

11. Inför kommunal borgen för köp av bostadsrätt

I många kommuner ges kommunal borgen för köp av bostadsrättslägenheter.
Det är bra. Inte minst ungdomar utnyttjar denna möjlighet. Kommunal
borgen behöver införas i fler kommuner, bl. a. för att underlätta ungdomars
bostadssituation.

Mot. 1987/88

Bo249

8

12. Privat bostadsrättsbyggande ger billigare bostäder

I inånga kommuner har HSB mer eller mindre monopol när det gäller nya
bostadsrättsfastigheter. Även på detta område skulle en friare konkurrens
gynna de boende. I Nacka, utanför Stockholm, har man jämfört boendekostnader
i två likvärdiga nybyggda bostadsrättsområden. Jämförelsen visar
att en HSB-lägenhet har mer än dubbelt så hög insats och en hyra som är
dryga tusenlappen högre jämfört med motsvarande privata bostadsrätt.

13. Stoppa avvecklingen av ålderdomshemmen

De äldre skulle själva få avgöra vilken boendeform de vill ha. Om man fullföljer
socialdemokraternas tömning av ålderdomshem negligeras inte enbart
de äldres önskemål och deras rätt till valfrihet. Det medför även ett
ökat tryck på den reguljära bostadsmarknaden. Äldreberedningen har beräknat
att behovet av smålägenheter skulle öka med närmare 50000 enbart
för att klara en nedläggning av dagens ålderdomshem. En mänskligare äldreomsorgspolitik
skulle även förbättra ungdomarnas situation.

14. Släpp fram alternativa bostadsförmedlingar

Trots att de kommunala bostadsförmedlingarna i många städer har en monopolliknande
ställning har de inte bidragit till att lösa ungdomarnas bostadsproblem.
De kommunala bostadsförmedlingarna förmedlar endast ett
fåtal av de lediga bostäderna på marknaden. Ungdomars första bostad förmedlas
endast i 25% av fallen av en kommunal bostadsförmedling. Att utöka
bostadsanvisningslagen löser inga problem. Alternativa förmedlingar
måste i stället släppas fram.

15. Nej till ”ungdomskontrakt”

S.k. ungdomskontrakt hör inte hemma i ett fritt samhälle. Myndiga medborgare
skall ha samma rättigheter och skyldigheter. När de som erhållit ett
ungdomskontrakt fyller 25 år upphör besittningsrätten till bostaden. De litet
äldre ungdomarna hamnar därmed åter i samma situation som de tidigare
var i. Ungdomskontrakten medför inte att en enda ny lägenhet tillkommer.

Avslutning

Det behövs en ny inriktning av bostadspolitiken. Att enbart bygga nytt
räcker inte. Det måste till en politik som låser upp de trögheter som finns i
dag. Med en ökad rörlighet på bostadsmarknaden skulle förbättringar
snabbt uppstå. Kombinationen av avreglering och valfrihet är därvidlag den
enda möjligheten. Det skulle alla, inte minst ungdomen, tjäna på.

Mot. 1987/88

Bo249

9

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om styrande regler vid bostadsrenovering och sammanslagning
av smålägenheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om byggnormerna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mark- och konkurrensvillkoren,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hisskravet vid vindsinredningar,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bosparande för ungdomar,1]

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om s. k. ungdomskontrakt.

Stockholm den 26 januari 1988

Jan Sandberg (m)

Per Westerberg (m) Gunnar Hökmark (m)

Per Stenmarck (m)

Mot. 1987/88

Bo249

1 1987/88:Fi606

10