Ökad likställdhet mellan trossamfunden

Motion 2004/05:K287 av Tobias Krantz m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att trossamfunden bör regleras i en lag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte i lag reglera något samfunds teologiska innehåll, styrelseskick, utbredning och struktur.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att riksdagen beslutar att länsstyrelsen bör vara huvudman för begravningsplatser för icke kristna.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärdering av begravningsombudens verksamhet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en alternativ modell för hantering av klagomål från enskilda vad gäller avgift till registrerat trossamfund.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vården och underhållet av kulturhistoriskt värdefull egendom efter år 2009 får en principiell lösning som är densamma för trossamfunden.1

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Svenska kyrkans fria möjlighet att till kammarkollegiet anmäla vilka personer som skall vara vigselförättare inom samfundet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om religionsfrihet för statschefen, prinsar och prinsessor.

1 Yrkande 6 hänvisat till KrU.

Motivering

I ett liberalt land råder religionsfrihet. Den tillhör för övrigt en av de medborgerliga fri- och rättigheterna. Var och en har rätt att sammansluta sig i - eller stå utanför - religiösa samfund. En naturlig följd av religionsfriheten blir att staten förhåller sig neutral i trosfrågor. Liberaler är den politiska kraften i Sverige som mer än någon annan engagerat sig i denna fråga. Folkpartister med vitt skilda inställningar i livsåskådningsfrågor har förenats i arbetet för att likställdhet mellan trossamfund är en viktig princip i ett samhälle byggt på religionsfrihet. Inte minst de folkpartister som varit kyrkopolitiskt engagerade har stött denna uppfattning. En viktig utgångspunkt för Folkpartiet liberalerna är därför att Svenska kyrkan inte skall vara föremål för sådan särbehandling att den kan betraktas som bärare av en statsreligion och i viss mån utgöra ett offentligträttsligt subjekt.

Frågor om att skilja kyrkan från staten väcktes redan under 1800-talet, men inte förrän på 1950-talet blev frågan föremål för den första utredningen. Efter ett flertal stat-kyrka-utredningar, fattade riksdagen 1995 ett principbeslut, om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Flera viktiga steg har därefter tagits, t.ex. har kommunstatusen, beskattningsrätten och normgivningsrätten avskaffats. Det är bra men inte tillräckligt. Kyrkolagen har visserligen upphävts men istället ersatts av två lagar, en om trossamfund och en om Svenska kyrkan. Vi anser att målet bör vara att trossamfunden regleras i en och samma lag.

Vår uppfattning är att det inte skall finnas någon särskild lag för Svenska kyrkan. Det är inte rimligt att samfundets teologiska innehåll, styrelseskick, utbredning och struktur är reglerat i lag. I ett land med religionsfrihet kan inte detta bestämmas av staten. Självklart innebär en sådan reglering att Svenska kyrkan inte äger frihet att forma sin egen framtid annat än inom de ramar statsmakten ställer upp.

Vidare ger begravningslagen Svenska kyrkan en särställning som huvudman för begravningsverksamheten, även för begravningsplatser för andra trosriktningar och för icke-troende. Svenska kyrkan fortsätter att ansvara för att ordna avskilda begravningsplatser för människor som valt att stå utanför varje kristet samfund. Av respekt för dessa människor bör regeringen arbeta för en annan lösning, i syfte att finna en lämplig huvudman utanför Svenska kyrkan. Vi anser att länsstyrelsen kan vara en lämplig sådan huvudman. När en församling är huvudman för begravningsverksamheten skall länsstyrelsen förordna ett eller flera ombud att granska hur församlingen tar till vara de personers intressen som inte tillhör Svenska kyrkan lag (1999:306). Församlingen skall låta ombudet få tillgång till samtliga handlingar som avser begravningsverksamheten. Ombudet har rätt att närvara, ställa frågor och göra påpekanden vid sammanträden i församlingen, när frågor om begravningsverksamheten behandlas. Om ombudet finner att det finns anledning att rikta någon anmärkning mot församlingens sätt att sköta begravningsverksamheten skall länsstyrelsen underrättas om detta. Vi menar att regeringen bör ta initiativ till en utvärdering av hur begravningsverksamheten fungerat sedan den nya begravningslagen trätt i kraft samt hur begravningsombudens roll fungerat.

Lagen (1992:291) om avgift till registrerat trossamfund föreskriver att om det registrerade trossamfundets stadgar innehåller regler om skyldighet för medlemmarna att betala avgift till trossamfundet i den ordning som gäller för skatter och avgifter enligt skattebetalningslagen (1997:483) skall medlemmarna anses ha lämnat samtycke till detta. Endast ett registrerat trossamfund använder sig för närvarande av ett sådant samtycke via stadgarna. För medlemskap i registrerade trossamfund krävs att medlemmen inträtt i samfundet enligt svensk associationsrätt. Dopet kan ge upphov till medlemskap enligt svensk rätt bara om det är ett uttryck för en vilja att bli medlem antingen av dopkandidaten själv eller av dennes förmyndare. Blotta faktum att t.ex. en person som döpts enligt ett viss samfunds ritual i ett annat land och flyttar till Sverige medför inte att den personen därigenom blir medlem i ett visst registrerat trossamfund och därmed omfattas av dess stadgar, med åtföljande skyldighet att betala avgift genom statlig uppbörd. Regleringen innebär inte att ett registrerat trossamfund kan kringgå kravet på att samtycke skall lämnas genom att använda stadgar till vilka medlemmarna inte lämnat sitt samtycke. I stället krävs det ett verkligt samtycke och det registrerade trossamfundet har enligt allmänna principer bevisbördan för att ett sådant samtycke finns. I betänkandet Statlig medverkan vid avgiftsbetalning (SOU 1997:46) diskuterade det dåvarande Riksskatteverket möjliga modeller för hanteringen av klagomål från enskilda.

Riksskatteverkets alternativa modell 1 för hanteringen av klagomål från enskilda innebär att myndigheten accepterar den enskildes påstående och tar bort uppgiften ur registret. Denna lösning som är rättssäker för den enskilde innebär att det registrerade trossamfundet inte får uppbördshjälp i dessa fall utan hänvisas till samma indrivningsmekanismer vid tvist som gäller för andra.

Riksskatteverkets alternativ 2, som nu tillämpas, innebär att berörd myndighet - sedan den 1 januari 2004 Skatteverket - över huvud taget inte befattar sig med frågor som rör avgifter till registrerade trossamfund. Den enskilde hänvisas till samfundet och allmän domstol. Endast samfundets rättelse eller domstols dom godtas som grund för ändring i skatteregistret.

Det kan enligt vår mening inte råda något tvivel om att endast alternativ 1 kan vara godtagbart. Det finns inte något skäl för att det skulle underlättas för registrerade trossamfund att med statlig hjälp ta in avgifter från personer som inte är medlemmar eller som inte har samtyckt till det. Detta skulle bli resultatet om bördan för att visa att det inte föreligger något medlemskap eller att samtycke inte givits vältrades över på den enskilde. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Av riksdagens beslut följer att kulturminneslagens skydd gäller även efter relationsändringen mellan Svenska kyrkan och staten. Det har tidigare framhållits att bevarandet av de kyrkliga kulturvärdena är en angelägenhet för hela samhället och svenska folket. Svenska kyrkan har, t.o.m. år 2009 rätt till en viss årlig ersättning av staten för vård av kulturhistorisk egendom. Vi ser detta som en övergångslösning. Målet bör vara att vården och underhållet på sikt får en principiell lösning som är densamma för samfunden. Vi menar att det är otänkbart med en förlängning av den finansieringsmodell som idag tillämpas, efter år 2009.

Samtliga trossamfund utom Svenska kyrkan har friheten att till Kammarkollegiet anmäla vilka personer som skall vara vigselförrättare inom samfundet. Om inte Kammarkollegiet finner särskilda skäl följer de samfundens förslag. När det gäller Svenska kyrkan är det däremot föreskrivet i lag att de personer som tjänstgör som präster i Svenska kyrkan skall vara vigselförrättare. Detta innebär dels omotiverad särbehandling av olika trossamfund, dels att Svenska kyrkan inte har samma principiella möjlighet som andra samfund att själva avgöra vilka som skall vara vigselförrättare. Äktenskapsbalken bör ändras på denna punkt.

Enligt vår uppfattning är bara utgångspunkten att trossamfundet Svenska kyrkan skall behandlas på samma sätt som andra samfund förenligt med full religionsfrihet.

Staten föreskriver vilken tro statschefen skall bekänna sig till. Enligt bestämmelsen i successionsordningen skall statschefen, prinsar och prinsessor av kungahuset vara av "den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1583, antagen och förklarad är". Detta är förstås inte förenligt med uppfattningen om trosfrihet, vare sig för statschefen eller landet. Förutom de principiella religionsfrihetsaspekterna bör det framhållas att bekännelsekravet närmast är en förolämpning mot andra religioner eftersom det i praktiken innebär att deras tro inte duger.

Stockholm den 29 september 2004
Tobias Krantz (fp)
Helena Bargholtz (fp)	Liselott Hagberg (fp)
Martin Andreasson (fp)	Mauricio Rojas (fp)
Tina Acketoft (fp)