med anledning av skr. 2000/01:2 Att förebygga väpnade konflikter

Motion 2000/01:U5 av Göran Lennmarker m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det program för konfliktförebyggande som skall presenteras
vid Europeiska rådets möte i Göteborg innehåller konkreta strategier för
hur olika målsättningar skall uppnås.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hur man kan tillföra en säkerhetspolitisk dimension till svensk
Afrikapolitik.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om svensk beredskap att delta i krishanteringsoperationer på den
afrikanska kontinenten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stödja afrikanska ansträngningar att inleda konkret
frihandelssamarbete.

Motivering

Konfliktförebyggande verksamhet är ett område inom utrikes- och
säkerhetspolitiken där det är svårt att mäta vilka ansträngningar som haft
avgörande betydelse. Detta gör det särskilt viktigt att vara så konkret som
möjligt när man behandlar denna fråga. En förutsättning för att kunna
genomföra konfliktförebyggande insatser är att det finns politisk vilja och
förmåga att kunna agera snabbt i krislägen. Men det gäller också att göra
rätt saker vid rätt tidpunkt och på rätt plats.

Konfliktförebyggande insatser kräver samarbete mellan regeringar och
organisationer för att uppnå resultat. Här är det viktigt att kartlägga vilka
instrument som finns tillgängliga och vilka möjligheter olika aktörer har att
agera. Detta bör vara en av de frågor som tas upp i det program som
regeringen skall utarbeta inför Europeiska rådets möte i Göteborg i juni 2001.

I regeringens skrivelse 2000/01:2 Att förebygga väpnade konflikter
redovisas svenska och internationella ansträngningar för att förebygga
väpnade konflikter. I skrivelsen redogörs även för regeringens prioriteringar
inför framtiden.

Skrivelsen utgör en katalog över alla tänkbara insatser som skulle kunna
ges etiketten konfliktförebyggande verksamhet. Här blandas stort och smått
och komplexa frågor berörs ytterst svepande. Detta gör skrivelsen både
svåröverskådlig och svårläst.

Regeringen anger en mängd målsättningar utan att presentera konkreta
strategier för hur dessa skall uppfyllas. Därmed blir ämnet
konfliktförebyggande synnerligen abstrakt och skrivelsen förlorar i
trovärdighet.

Därtill kommer att flera av regeringens målsättningar på det
konfliktförebyggande området är vaga och orealistiska. Hur avser regeringen
utveckla förståelsen mellan demokrati och säkerhet? Hur avser regeringen
stärka det internationella samarbetet för ökad kontroll av oslipade diamanter?
Hur avser regeringen förbättra sanktionsinstrumentet?

Ett antal faktorer som kan bidra till att utlösa konflikter berörs knappast i
skrivelsen. Vilka strategier bör utarbetas för att bättre kunna hantera
relationerna till svaga och korrumperade regimer eller förtryckarregimer? Hur
hanterar man konflikter där det närmast råder anarki? Hur kan man bistå
länder med att bygga upp militära strukturer under demokratisk kontroll? Hur
uppnår man bättre samordning mellan civila och militära insatser i
krishanteringsoperationer? Vilken beredskap har Sverige att delta i
krishanteringsinsatser utanför Europas gränser?

Ingen kontinent är så konfliktdrabbad som den afrikanska. Vi har under det
senaste åren sett nya konflikter blossa upp bl.a. i Angola, Elfenbenskusten,
Etiopien-Eritrea, Sierra Leone och Stora sjö-regionen. Dessutom står vi inför
ökad våldsanvändning i både Nigeria och Zimbabwe. Anmärkningsvärt nog
är kapitlet om regeringens särskilda prioriteringar vad gäller Afrika ett av de
kortaste. Detta visar möjligen de problem man står inför när det gäller
konfliktförebyggande. Där vi finner de allra största behoven av
konfliktförebyggande är regeringen minst benägen att agera. Därtill kommer
att få svenskar är insatta i vilka säkerhetspolitiska intressen som står på spel
i
olika afrikanska länder. Detta kan delvis förklaras av att svensk Afrikapolitik
saknar en säkerhetspolitisk dimension.

Även när det gäller situationen i Mellanöstern är regeringens prioriteringar
ytterst begränsade. Det handlar om att fortsätta främja Barcelonaprocessen
samt att slå ett slag för det nyöppnade svenska institutet i Alexandria.

I skrivelsen anges att respekt för nationell suveränitet inte får stå i vägen
för nödvändiga insatser i inomstatliga konflikter för att förhindra humanitära
katastrofer och grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är dock
viktigt att tillägga att en sådan intervention måste ske i enlighet med FN-
stadgans principer. För att få varaktig effekt måste insatserna också utgöra en
del av en större politisk och ekonomisk strategi.

Länder som är nära sammanflätade både politiskt och ekonomiskt väljer
samarbete framför konflikt. Erfarenheterna visar att fria människor som kan
röra sig fritt över kontinenten har ett intresse av att bevara freden. Detta
gäller
inte bara i Europa, utan även i övriga delar av världen. I Afrika har man nu
tagit intryck av EU som ett fredsprojekt. Nyligen togs konkreta steg mot
frihandelssamarbete. Tanken är att 20 afrikanska länder skall grunda
COMESA - Common Market for Eastern and Southern Africa. Denna krets
kommer sedan successivt att utökas. Målet skall vara fullständig integration.
Om denna satsning ges rätt förutsättningar kommer den att utgöra ett konkret
exempel på konfliktförebyggande verksamhet. Lika viktigt är att främja
samarbetet vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati i Afrika.

Stockholm den 6 november 2000

Göran Lennmarker (m)

Bertil Persson (m)

Liselotte Wågö (m)

Sten Tolgfors (m)

Karin Enström (m)

Roy Hansson (m)

Birgitta Wistrand (m)

Gustaf von Essen (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Lars Tobisson (m)

Henrik S Järrel (m)

Lennart Fridén (m)