med anledning av skr. 1999/2000:106 Reformeringen av domstolsväsendet - en handlingsplan

Motion 1999/2000:Ju31 av Gun Hellsvik m.fl. (m, fp, kd)

1 Inledning

"Land skall med lag byggas." Om Sverige har en grundläggande
statsrättslig princip är det kanske denna i grunden romerskrättsliga
princip om lagbundenhet. Sveriges makthavare har under hela vår
historia förbundit sig att styra landet genom lag. Tack vare lagen kan vi
tillsammans leva i fred, utan ständig vaksamhet mot varandra och
myndigheterna. Betydelsen av lagen kan därför knappast överskattas.

För att upprätthålla lagen finns bara en säker metod: fria och självständiga
domstolar. Regeringen påpekar i sin skrivelse att det är utmärkande för en
demokratisk rättsstat att den dömande makten utövas under lagarna, och den
ordningen förutsätter oberoende och oavhängiga domstolar.

Den nu gällande regeringsformen från 1974 slår fast att "Den offentliga
makten utövas under lagarna". Således skall all offentlig makt, inte bara den
dömande, utövas under lagarna. Såväl riksdag som regering är alltså bundna
av lagarna, och det är framförallt detta faktum som kräver oberoende och
oavhängiga domstolar.

2 Domstolarnas konstitutionella ställning

I och med inträdet i EU och införlivandet av Europakonventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i
svensk lag har Sverige knutits allt närmare den europeiska
rättstraditionen. I artikel 6 i Europakonventionen om skydd för
mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna slås fast att var
och en är berättigad till en rättvis och offentlig förhandling, inom skälig
tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats genom
lag.

Svenska domstolar har historiskt haft en fri och självständig roll. I
samband med tillkomsten av 1809 års regeringsform skrev konstitutions-
utskottets sekreterare Hans Järta i KU:s berömda memorial att: Utskottet har
sökt bilda (...) en domaremakt, självständig under lagarna men ej själv-
härskande över dem.

Järtas vision av en stark dömande makt genomfördes i och med antagandet
av 1809 års konstitution och kom att gälla i Sverige under större delen av
arton- och nittonhundratalen. Även i 1974 års regeringsform garanteras
domstolarna självständighet i det enskilda fallet. Varken regering eller
riksdag får bestämma hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur
domstol skall tillämpa en viss rättsregel.

Svenska domstolars oberoende och oavhängighet skyddas således av både
svenska och europeiska rättsregler. Detta påkallar en viss försiktighet vid allt
beslutsfattande rörande domstolarna, inte minst vid sådana avgörande
förändringar som nu är aktuella.

Som framgår av ovan har domstolarnas ställning i samhället en stark
konstitutionell prägel. Samtidigt som regeringen i sin skrivelse betonar
domstolarnas speciella roll i samhället, menar man att "rättsväsendet skall
fungera som en helhet där samverkan och sambanden mellan myndigheterna
måste poängteras". Regeringen skriver vidare att samverkan mellan
rättsväsendets olika verksamhetsgrenar skall fördjupas och utvecklas.

Regeringen åberopar här motstridiga principer beroende av vilka åtgärder
de just för tillfället vill driva igenom. Man kan inte både behandla
"rättsväsendet som en helhet" och samtidigt hävda "domstolarnas och
domarnas oberoende och särskilda roll i samhället".

3 Riksdagens medverkan

Det pågående reformarbetet inom domstolsväsendet är välkommet. En
reformering av domstolsväsendet är nödvändig för att möta en ny tid med
nya krav på domstolarna. Men det är olyckligt att dessa förändringar nu
genomförs utan riksdagens medverkan. Domstolar skall upprätthålla
lagen i Sverige och det borde därför vara självklart att de inte kan läggas
ner eller slås samman utan att den lagstiftande församlingen deltagit i
besluten.

Domstolarnas särställning i regeringsformen kräver att förändringar
genomförs varsamt och med beaktande av behovet av stabilitet över tiden.
För att inte rubba allmänhetens förtroende vare sig för enskilda domstolar
eller för domstolsväsendet i dess helhet krävs att reformeringen sker med en
hög grad av konsekvens och principbundenhet, där självständiga domstolar
under en överskådlig framtid på ett rättssäkert sätt kan skipa rätt och slita
tvister.

Mot denna bakgrund är det särskilt olyckligt att regeringen nu genom-
driver omfattande förändringar utan att först tydligt redovisa de principer
vilka skall ligga till grund för de föreslagna åtgärderna. Domstolar läggs ner,
domkretsar slås ihop när tillfälle ges. Det pågående reformarbetet lider en
uppenbar brist på både likformighet och förutsägbarhet.

Tillfälligheter, så som pensionsavgångar för lagmännen, styr vilka projekt
som kommer igång. Samordning och kontroll saknas, och kortsiktiga
överväganden styr. Att fortsätta att driva förändringsarbetet på det sätt som
nu sker är inte hållbart i ett längre perspektiv och kan knappast leda fram till
en över tiden varaktig domstolsorganisation.

Det är svårt för allmänheten och domstolspersonal att veta hur regeringen
och Domstolsverket kommer att agera härnäst och vilken typ av förändring
som är att vänta vid just deras domstol. Frånvaron av samhällsekonomiska
konsekvensanalyser gör att misstagen som begicks när inskrivnings-
myndigheterna omorganiserades nu kan upprepas.

En långsiktig lösning är svår att nå utan att först låta riksdagen besluta om
vilka riktlinjer och principer som bör ligga till grund för en så omfattande
reformering av domstolsväsendet som regeringen skisserar i skrivelsen. Vi
vill erinra om att den pågående processen utgör ett avsteg från den ordning
som användes vid den förra stora reformeringen av domstolarna 1973.
Regeringen inhämtade då riksdagens godkännande av de riktlinjer och
principer den avsåg att använda sig av. Utskottet uttalade, efter att ha
godkänt regeringens riktlinjer, att "Om ändring i ovan angivna riktlinjer
framdeles finnes motiverade bör frågan härom underställas riksdagens
prövning".

Mot bakgrund av vad som ovan anförts bör regeringen inte förbigå
riksdagen i denna fråga. Vi begär därför att regeringen snarast inhämtar
riksdagens godkännande för vilka principer som skall ligga till grund för den
framtida domstolsorganisationen. Riksdagen kan därefter uppdra åt
regeringen att genomföra en reformering av domstolsväsendet efter dessa
principer. I konsekvens med ovanstående bör regeringen därmed inte
genomföra några av de förändringar som läggs fram i skrivelsen innan
riksdagen avgivit sitt godkännande för de riktlinjer som regeringen vill lägga
till grund för domstolsväsendets framtida organisation.

Domstolars verksamhet är till stor del lagreglerad. Grundlagens krav på att
huvudragen i domstolarnas organisation skall slås fast i lag är ytterligare ett
starkt skäl för att låta riksdagen besluta om de övergripande principer som
skall styra regeringens arbete med att skapa ett modernt domstolsväsende.

Av hänsyn till domstolspersonalen och medborgarna i berörda domkretsar
är det viktigt att regeringen skyndsamt behandlar ärendet. Både personal och
medborgarna kan med fog ställa krav på att snabbt få besked om vilka
långsiktiga och övergripande kriterier som skall forma den framtida dom-
stolsorganisationen.

4 Hemställan

4 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till övergripande
principer för domstolsväsendets framtida organisation i enlighet med
vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i avvaktan på riksdagens principbeslut
avbryta de i skrivelsen redovisade förändringarna avseende enskilda
domstolar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att regeringen agerar skyndsamt i
ärendet.

Stockholm den 12 maj 2000

Gun Hellsvik (m)

Ragnwi Marcelind (kd)

Siw Persson (fp)

Anders G Högmark (m)

Ingemar Vänerlöv (kd)

Maud Ekendahl (m)

Jeppe Johnsson (m)